Jan Marton har i tre krönikor diskuterat avvikelser från IFRS. I Balans nr 11/2012 skriver han att det inte duger att hänvisa till IASBs Föreställningsram. I Balans nr 8–9/2012 kritiserar han revisorer för att göra egna tolkningar av vad standarderna kräver (en kritik som jag för övrigt delar). I Balans nr 5/2012 tar han upp problemet med val av diskonteringsränta vid beräkning av pensionsskuld. Här konstaterar han att IFRS är mycket tydligt och att det inte finns stöd för att hänvisa till exempelvis räntan på bostadsobligationer. Även om jag delvis håller med Marton, så kan jag inte se att det skulle ha så stor betydelse att EU inte godkänt Föreställningsramen och därmed inte gjort den till en del av EU-IFRS. Av större vikt är det krav som finns i IAS 1 enligt vilket företag ska avvika från krav i IFRS om redovisningen blir så missvisande att informationen inte är användbar för dem som har att fatta beslut i ekonomiska frågor. Det finns olika uppfattningar om när detta krav är tillämpligt. Jag läser dock IAS 1 som att ”rättvisande bild” kan ta över en standard, om än undantagsvis.
Möjligheten att avvika från en standard berörde jag i Balans nr 1/2011. IAS 19 kräver att diskonteringsräntan ska utgöras av räntan på statsobligationer i avsaknad av en fungerande marknad för företagsobligationer. Att det saknas en marknad för företagsobligationer i Sverige verkar de flesta vara överens om. Företag ska alltså utgå från statsobligationsräntan. Ändå tror jag att detta är mycket ovanligt, i vart fall när det gäller diskontering av pensionsåtaganden i Sverige.
När det gäller val av diskonteringsränta kan följande noteras från en genomgång av 25 större företags årsredovisningar för 2011:
Redovisningsprinciper. I beskrivningen av tillämpade principer är det vanligaste att man upprepar texten från standarden, det vill säga att diskonteringsräntan utgörs av räntan på företags- eller statsobligationer beroende på förekomsten av en marknad. Hexagon, Telia, NCC och Boliden saknar uppgift vilket är anmärkningsvärt eftersom det här finns en valmöjlighet. Fem företag anger att bostadsobligationer är utgångspunkten i Sverige, vanligen som en precisering till standardtexten. SAS skriver att diskonteringsräntan har sin bakgrund i företagsobligationer, dock utan att förklara vilka justeringar som gjorts.
Region. Nästan alla koncerner har verksamhet i flera länder. Åtta företag gör ingen åtskillnad mellan regioner utan redovisar uppgifter för hela koncernen, i två fall i form av intervall. Fem företag redovisar en siffra för koncernens europeiska företag. För de övriga tolv företagen framgår bland annat den diskonteringsränta som används för anställda i Sverige. Eftersom valet av räntesats är kontroversiell är den naturligtvis intressant. Redovisning av enbart koncernsiffror strider dock varken mot den nuvarande eller kommande IAS 19. I den nya standarden står bara att företag kan överväga att göra en uppdelning baserad på skillnader i exempelvis risker.
Val av diskonteringsränta 2011. Högst ligger Nobia som för någon region, oklart vilken, använder 5,3 procent. Swedish Match och SKF anger 4,7 respektive 4,6 procent där siffran i båda fallen hänför sig till hela koncernen. Lägst ligger Ratos med 2,2 procent för en region, även i detta fall är det oklart vilken, men det skulle kunna vara Sverige. För de företag som särredovisar Sverige är den lägsta siffran 3,5 procent, i Ericsson och Volvo. Den vanligaste noteringen är 4,0 procent och genomsnittet för samtliga företag cirka 3,75 procent. Siffrorna kan jämföras med den 10-åriga statsobligationsräntan. Den har sedan slutet av 2011 legat under 2 procent för att i skrivande stund vara nere på 1,54 procent. När det gäller bostadsobligationer kan nämnas en obligation med förfall 2039, en kupong på 4,5 procent och med köpkursen 126 procent. Det innebär en effektiv ränta på cirka 3,5 procent det vill säga nära genomsnittet för företag i mitt urval. Det kan uppfattas som att räntan på bostadsobligationer utgör den vanligaste måttstocken även om det bara är fem företag som uttryckligen anger detta.
Diskonteringsränta 2010. Inte oväntat har diskonteringsräntan sänkts från 2010 till 2011, som mest för SCA och AlfaLaval från 5,0 till 3,7 respektive från 5,0 till 4,0 procent. Den genomsnittliga sänkningen uppgår överslagsmässigt till 0,3 procentenheter. Undantag är NCC som för sina planer i Sverige och Norge redovisar en ökning från 3,8 till 3,9 procent samt tre företag där procentsatsen är oförändrad. Nämnas bör också att Trelleborg underlåtit att lämna jämförelsesiffror.
Trots att IAS 1 punkt 125 kräver upplysningar om osäkerhet, exempelvis i form av känslighetsanalyser, har inget av företagen ovan lämnat sådan information. I den reviderade standarden finns ett uttryckligt krav på en sådan analys i IAS 19. En känslighetsanalys skulle nog minska kritiken mot de höga diskonteringsräntorna. En sänkning av räntan från 4 till 1,5 procent för en ström av 15-åriga betalningar ökar sålunda skulden med 20 procent, långt mindre än jag väntat mig.
Rolf Rundfelt är professor i redovisning vid Linköpings universitet.
Rolf Rundfelt skriver i vartannat nummer av Balans.
rolf.rundfelt@telia.com