I en nyligen meddelad dom från Högsta domstolen om styrelseledamöters personliga betalningsansvar frångås den praxis som tidigare gällt. Fredrik Nydén går här igenom de delar av domen som han anser särskilt svårtolkade.
HD – Högsta domstolen
KBR – Kontrollbalansräkning
Strax före jul meddelade Högsta domstolen ett avgörande om styrelseledamöters personliga betalningsansvar (mål nr T 5779–10). Målet rörde ett bolag som under räkenskapsåret 2001 hamnade i en kapitalbristsituation, varför styrelsen borde ha upprättat en kontrollbalansräkning (KBR). Så skedde inte, varför styrelsen drev bolaget vidare under personligt betalningsansvar. Två år senare såldes bolaget och de nya ägarna klev in i styrelsen samtidigt som de genomförde en nyemission, varigenom aktiekapitalet återställdes. Den följande årsredovisningen utvisade att aktiekapitalet var intakt, men eftersom styrelsen aldrig upprättade någon KBR så slog både tingsrätten och hovrätten fast att de nya styrelseledamöterna drev bolaget under personligt betalningsansvar. Frågan i HD var alltså om den nya styrelsen hade ett personligt ansvar, trots att kapitalet var intakt under den tid som de suttit i styrelsen.
HD konstaterar i sin dom att nyemissionen i sig inte var tillräcklig för att stänga den ansvarsperiod som hade börjat löpa två år tidigare när den gamla styrelsen inte upprättade någon KBR. I stället skulle den nya styrelsen även ha upprättat en KBR som skulle ha utvisat att kapitalet var återställt. Så gjordes nu inte utan i stället hade bolaget upprättat en reviderad årsredovisning som utvisade ett intakt kapital. Enligt HD hade därför ansvarsperioden upphört att löpa i och med att den reviderade årsredovisningen lades fram på årsstämman. Att det alltså inte behövs en särskild KBR eller ens att styrelsen i årsredovisningen angav att balansräkningen var en KBR är en nyhet och en klar förenkling av ett system som av många ansetts som onödigt formellt.
Tyvärr innehåller domen också en del svårtolkade skrivningar. Jag tänker nedan gå igenom dessa och kommentera dem var och en för sig.
Krav på revision
I domen understryker HD på ett flertal ställen att det krävs en reviderad årsredovisning för att stänga en ansvarsperiod. Den fråga man ställer sig är då om ansvarsperioder i bolag som valt bort revision inte stängs genom att en årsredovisning utan tillhörande revisionsberättelse lagts fram på en stämma. Enligt min mening bör HDs krav på revision av årsredovisningen inte tolkas på detta sätt. HD tycks i sin argumentation ha utgått från att en KBR ska revideras, vilket också var fallet vid den tidpunkt som målet tar sikte på. Detta har numera förändrats genom revisionspliktens avskaffande och min slutsats blir därför att även icke reviderade årsredovisningar i bolag som saknar revisor bör stänga en ansvarsperiod.
Förlängd ansvarsperiod?
Det bolag som drev frågan om personligt betalningsansvar hävdade i HD att den nya styrelsen på ett enkelt sätt hade kunnat undvika ett personligt ansvar genom att upprätta en KBR (se punkt 26 i domen). HD avfärdar dock detta argument och anför att detta hade varit en åtgärd utan betydelse för ansvarsfrågan, eftersom ansvarsperioden redan hade utlösts. Enligt HD var styrelsens enda alternativ till att återställa kapitalet att ansöka om att bolaget skulle gå i likvidation.
Här frångår HD den praxis som tidigare gällt. Av lagstiftningen framgår nämligen att utöver att återställa aktiekapitalet kan det personliga betalningsansvaret även upphöra om styrelsen vidtar den åtgärd som den tidigare underlåtit (25 kapitlet 18 §), det vill säga har styrelsen underlåtit att upprätta en KBR så är ledamöterna personligt betalningsansvariga till den tidpunkt då styrelsen upprättar en KBR. Samma sak gäller om underlåtenheten består i att utfärda kallelser till en första kontrollstämma.
I det aktuella fallet hade det visserligen gått flera år mellan det att en KBR skulle ha upprättats och det att styrelsen vidtog någon åtgärd. Av HDs dom framgår dock inte när en kapitalbrist ska anses ha förelegat under så lång tid att styrelsens enda möjlighet är att likvidera bolaget. Detta kan innebära att om en styrelse missat att upprätta en KBR och därmed utlöst en ansvarsperiod så kan den utlösta ansvarsperioden inte längre stängas genom att en KBR upprättas. I stället måste styrelsen omedelbart se till att kapitalet återställs eller likvidera bolaget. Varför HD valt att ställa ett så hårt krav på styrelsens agerande är för mig obekant och jag har svårt att se att det finns något giltigt skäl till denna skärpning av praxis. Om HD i framtida beslut inte förtydligar sig i denna fråga bör därför lagstiftaren, enligt min mening, ingripa och återställa den ordning som gällt innan HDs dom. I annat fall riskerar styrelseledamöter i fortsättningen att bli personligt betalningsansvariga under längre tid än vad som tidigare varit fallet.
Ansökan om likvidation
I domen slår HD fast att styrelsen när den tillträdde kunde ha stängt sin ansvarsperiod genom att ansöka om att bolaget skulle likvideras av allmän domstol. Även denna slutsats är förvånande. I lagen sägs nämligen att allmän domstol enbart kan besluta om att ett bolag ska gå i likvidation om en andra kontrollstämma antingen inte hålls eller om den beslutar om fortsatt drift, trots att bolagets kapital inte är återställt. HD utökar genom sin dom allmän domstols kompetens till att även omfatta mål där bolagets styrelse inte ens upprättat en första KBR. Hur detta ska hanteras av allmän domstol är dock oklart.
När en ansökan om likvidation i dag ges in till domstol finns som grund för denna en första KBR som utvisar brist, ett protokoll från en första kontrollstämma och sedan antingen avsaknaden av protokoll från en andra stämma eller ett protokoll från densamma med beslut om fortsatt drift. Utifrån dessa handlingar kan domstolen sedan pröva om förutsättningar för likvidation föreligger. Med HDs ställningstagande ska det i framtiden räcka med att exempelvis en enskild aktieägare ger in en handling till tingsrätten med uppgift om att bolagets styrelse, vid någon tidpunkt, borde ha upprättat en KBR. Bolaget ska visserligen ges tillfälle att yttra sig över detta påstående men frågan är ändå hur domstolen ska hantera en situation där aktieägaren påstår att kapitalbrist förelegat medan styrelsen gör gällande att så inte är fallet. Att låta bolagets fortsatta existens avgöras av en bevisfråga i ett sådant mål är något nytt som dessutom saknar lagstöd. Även på denna punkt menar jag därför att lagstiftaren bör ingripa och förtydliga i vilka fall som allmän domstol kan besluta om likvidation.
Fredrik Nydén är föreningsjurist på FAR.