IFRS anses utgöra principbaserade standarder, vilket kan innebära olika saker. En av dessa är att det är viktigt att det finns principiell konsekvens inom och mellan standarder. De grundläggande principerna inom IFRS bör vara likadana i olika standarder. För att underlätta IASB:s arbete med att uppnå konsekventa principer finns Föreställningsramen. Aktuella standarder bör avspegla de principer som kommer till uttryck i rådande Föreställningsram. Brist på principiell konsekvens kan följaktligen vara ett motiv för IASB att utveckla nya standarder.
Samtidigt sker händelser i praktiken som skapar ett starkt tryck på normsättare (inklusive IASB) att utveckla nya standarder. Ofta handlar det om olika former av problem i redovisningen, exempelvis de som blev tydliga i samband med Enrons konkurs 2001 och den finansiella krisen 2007–2009. Även om dessa händelser kan verka något avlägsna nu när det har blivit 2015, är det precis nu svensk redovisning får betala en del av priset. Just nu sitter nämligen svenska redovisare och revisorer och analyserar effekter av nya standarder som har sitt ursprung både i de redovisningsskandaler som skedde runt år 2000 och i den finansiella krisen. Dessutom har dessa nya standarder baserats på IASB:s önskan om principiell konsekvens. Resultatet är inte alltid enkelt för företag i samband med tillämpning.
Tre betydande nya standarder, som ändrar vår syn på hur vi ska tänka vad gäller redovisning, är IFRS 9 Financial Instruments, IFRS 10 Koncernredovisning och IFRS 15 Revenue from Contracts with Customers. De två förstnämnda är direkt kopplade till den finansiella krisen 2007–2009, i och med att krisen hade en koppling till hur banker redovisade intressen i strukturerade företag (det vill säga koncernredovisning, vilket täcks av IFRS 10) och finansiella instrument (IFRS 9). Båda dessa områden var också problematiska i Enrons redovisning, även om det inte är den direkt utlösande orsaken till att IASB nyligen gav ut dem. IFRS 9 har svagare koppling till principiell konsekvens, så jag kommer i texten nedan att fokusera på IFRS 10 och IFRS 15.
Under 2000–2002 upptäcktes ett antal större redovisningsskandaler i USA, mest förekommande hos snabbväxande företag inom expanderande branscher (IT, telekom och energihandel (där Enron var aktivt)). I SEC:s analys av problemen framkom att det framförallt handlade om intäktsredovisning, och här finns en koppling till IFRS 15. Problemen fanns nämligen särskilt gällande intäkter för komplexa transaktioner med flera kopplade komponenter, till exempel kombinerad försäljning av vara och tjänst.
Gemensamt för både IFRS 10 och IFRS 15 är att de, förutom att vara framsprungna ur praktiska behov identifierade i samband med skandaler och kriser, innebär en förstärkning av teoretisk principiell konsekvens. I fallet med IFRS 10 uppnås detta genom att man använder en gemensam definition av bestämmande inflytande (eller kontroll) i dotterföretag, som ska vara användbar för alla situationer. Samma definition är följaktligen tillämpbar både när bestämmande inflytande uppnås genom innehav av en majoritet av röster och när det uppnås genom andra slags konstruktioner, det vill säga för strukturerade företag. Värt att notera är att problematiken historiskt mest har rört när strukturerade företag ska konsolideras, men den nya standarden ändrar den underliggande definitionen för samtliga dotterföretag. Man uppnår principiell konsekvens i definitionen, men priset är att alla moderföretag behöver genomföra en inventering av huruvida man har bestämmande inflytande eller inte i de företag man äger. IFRS 10, som svar på ett relativt begränsat problem med strukturerade företag, får alltså konsekvenser för ett stort antal företag, trots att de inte har några strukturerade företag.
IFRS 15 är ännu mer explicit, i det att IASB tydligt uttryckte att man hade som mål att uppnå principiell konsekvens för intäkter i samband med utvecklingen av den standarden. Man tog också upp de problem som noterats i intäktsredovisning under tidigt 00-tal. Även denna standard kräver att många företag gör en noggrann analys och inventering av sin intäktsredovisning, trots att resultatet i många fall kan bli att standarden inte får någon effekt på de redovisade intäkternas storlek i resultaträkningen.
Vi har följaktligen en situation där några få företag i världen producerar bristfällig redovisning. Svaret från IASB är redovisning som är principiellt konsekvent. Detta leder till mycket merarbete för många företag, och i många fall får de nya standarderna ingen väsentlig effekt på de finansiella rapporterna. Frågan blir då hur mycket IASB:s strävan efter konsekventa principer ska få kosta, när kostnaden tas av dem som upprättar finansiella rapporter?
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.
jan.marton@handels.gu.se