Bo Svensson. Före detta justitieråd som åren 2006–2008 ledde Utredningen om revisorer och revision. Under 2014 har han med anledning av Prosolviamålet publicerat ett stort antal artiklar i Balans och Ny juridik. En av hans slutsatser är att revisorns skadeståndsansvar måste begränsas.

Hur kommer det sig att du som jurist har antagit ett så tydligt revisorsperspektiv i dina artiklar?

– Att jag gick in i Prosolviadebatten beror på att jag efter hovrättens dom blev konsulterad av PwC:s ombud rörande möjligheterna att få domen överprövad i Högsta domstolen. PwC förliktes kort tid därefter med Prosolvias konkursbo, men då hade jag hunnit läsa in mig på målet och blivit djupt kritisk mot hovrättens dom och vilka konsekvenser den fick.

Du menar att parterna i princip blev tvungna att förlikas, varför då?

– Prosolviamålet hade pågått i 13 år men så snart hovrätten meddelat sin dom blev PwC skyldigt att betala skadeståndet eller ställa säkerhet för hela skadeståndsbeloppet, vilket vid tiden för domen uppgick till omkring två miljarder kronor inklusive dröjsmålsränta. Dröjsmålsräntan ökade dessutom skadeståndsbeloppet med omkring 250.000 kronor om dagen. Om PwC överklagade till Högst domstolen skulle det ta minst ett år innan Högsta domstolen avgjort frågan om prövningstillstånd och, om prövningstillstånd meddelades, ytterligare något eller några år innan målet blev slutligt avgjort. Om Högsta domstolen då fastställde hovrättens domslut, skulle PwC få svårt att betala det vid det laget utomordentligt höga skadestånd som genererats av dröjsmålsräntan. Konkursboet visste inte hur mycket PwC:s försäkring täckte. Om processen fortsatte i Högsta domstolen var det möjligt att konkursboet inte skulle få full betalning. Hovrättens domskäl var i vissa avseenden diskutabla och konkursboet kunde inte känna sig säkert på att hovrättens dom skulle stå sig vid en överprövning. I praktiken innebar det att båda parterna hade ett mycket starkt intresse av att målet förliktes.

Du pekar på tre konkreta problem, ser du några möjliga lösningar?

– När det gäller den höga dröjsmålsräntan på skadeståndsskulder, motsvarar den enligt 6 § räntelagen den vid varje tid gällande referensräntan med ett tillägg av åtta procentenheter. I januari 2015 ligger referensräntan på noll procent och dröjsmålsräntan blir då åtta procent. Dröjsmålsräntan är orimligt hög i förhållande till de räntor som förekommer på kapitalmarknaderna och den nämnda paragrafen bör så snart som möjligt ändras.

Ett annat problem som bör avhjälpas är betalningstidpunkten. Jag menar att den som genom en dom i tingsrätt eller hovrätt har förpliktats betala ett extremt högt skadestånd och överklagat till högre rätt, bör ha möjlighet att få domen inhiberad, det vill säga den högre rätten förordnar att domen inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort.

– Ett tredje problem är att de extremt höga skadestånden som lett till skyhöga försäkringspremier och svårigheter att över huvud taget få teckna försäkringar för de stora revisionsbyråerna. Jag ledde en utredning om revisorer och revision som arbetade åren 2006–2008. Utredningen föreslog att revisorns skadeståndsansvar för varje uppdrag skulle vara begränsat till ett belopp som motsvarar 2.500 prisbasbelopp, det vill säga omkring 100 miljoner kronor. Denna beloppsbegränsning skulle dock inte gälla skada som revisorn vållat uppsåtligen eller genom brott. Utredningsförslaget har inte lett till lagstiftning och ärendet är numera avskrivet i Regeringskansliet, men problemet kvarstår.

Det leder oss in på frågan om det solidariska skadeståndsansvaret. Vad är det som inte fungerar?

– Det som händer när ett företag går i konkurs är att konkursboet kastar sig över redovisningen för att se om revisorn gjort något formellt fel som kan ge skadestånd från hans eller hennes försäkringsbolag. Redovisning är inte någon exakt vetenskap och det finns ofta utrymme för skilda uppfattningar i redovisningsfrågor. Konkursboet läser redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen som Fan läser Bibeln. Och sedan blåser man upp tveksamma bedömningar i omtvistade eller på annat sätt oklara redovisningsfrågor till grova fel med allvarliga konsekvenser för bolaget och väcker skadeståndstalan mot revisorn men lämnar de övriga organledamöterna som medverkat till redovisningen i fred.

Om bolagsorganen varit samstämmiga, varför får revisorn allt ansvar?

– Det är bara styrelseledamöterna och verkställande direktören som kan beviljas ansvarsfrihet. Bolaget kan därför under en tid av fem år från utgången av det räkenskapsår som revisionsberättelsen avser stämma revisorn om exempelvis årsredovisningen inte överensstämmer med god redovisningssed. Att övriga organledamöter som har medverkat till årsredovisningen av bolaget har beviljats ansvarsfrihet skyddar inte revisorn. Det innebär att bolaget kan yrka skadestånd av revisorn på grund av omständigheter som var kända för bolaget när årsredovisningen fastställdes på bolagsstämman. I praktiken sker det bara om bolaget har gått i konkurs. Konkursboet övertar då bolagets rätt till skadestånd och känner sig inte bundet av att bolagets organ före konkursutbrottet varit eniga i fråga om årsredovisningens form och innehåll. Det väcker frågan om lagstiftaren bör begränsa bolagets rätt att föra skadeståndstalan mot revisorn på grund av omständigheter i årsredovisningen och revisionsberättelsen som var kända för bolaget vid tiden för bolagsstämman.

Hur är det då med beviskravet i mål om skadestånd på grund av brister i revisionen?

– När ett konkursbo stämmer sin revisor och yrkar skadestånd på grund av brister i revisionen av årsredovisningen är det konkursboet som har bevisbördan. Konkursboet ska visa dels det faktiska händelseförloppet i vilket årsredovisningen har vissa angivna brister, dels ett hypotetiskt händelseförlopp i vilket årsredovisningen är korrekt.

Att konkursboet har tillgång till bolagets redovisning och alla bolagets affärshandlingar innebär att bolaget har bättre förutsättningar än revisorn att belysa det hypotetiska händelseförloppet. Det finns därför enligt min mening normalt inte skäl att ge konkursboet någon bevislättnad i mål om skadestånd på grund av brister i revisionen.

Vi står inför ett systemfel, varför har inte branschen lyckats bättre med att lobba för förändringar av lagstiftningen?

– Efter finanskrisen 2008 förlorade argumenten för en begränsning av skadeståndsansvaret för revisorer en del bärkraft. År 2015 befinner sig Europa fortfarande i en ekonomisk kris och EU föreslår mera kontroll i ett nytt regelverk för revisorer och revision. Tidsandan gynnar inte förslag om begränsningar av revisorernas skadeståndsansvar men det kan komma andra tider. FAR måste fortsätta att argumentera för en ändring av den nuvarande ordningen inte minst därför att det i dag pågår flera rättegångar där miljardbelopp står på spel för stora revisionsbolag. Om något av dem går i konkurs skulle det allvarligt försvåra förutsättningarna för ekonomisk tillväxt i Sverige.

Rakel Lennartsson