Finns det regelverk i redovisningen som kan betraktas som svenskt eller håller IFRS på att ta över fullständigt? Frågan kan verka underlig med tanke på att det endast finns cirka 300 (noterade) företag i Sverige som är tvingade att använda IFRS, och då enbart i koncernredovisningen. Övriga hundratusentals företag i Sverige kan eller måste använda svenska regelverk. Frågan är dock hur stort inflytande IFRS har på dessa svenska regelverk.

I en krönika i Balans nr 1/2010 reflekterade jag över huruvida svensk redovisning ”smittas” av IFRS. Den krönikan innehöll reflektioner av allmän karaktär och några exempel där det är sannolikt att IFRS har påverkat synen på redovisning i Sverige. Nu har det tillkommit mer systematisk information om inflytandet av IFRS. Tidskriften Accounting in Europe (som publicerar praxisrelevant forskning med ett europeiskt perspektiv) kommer nämligen under år 2017 ut med ett specialnummer om inflytandet av IFRS på de europeiska företag som inte följer IFRS. Grunden för detta är studier som genomförts i samtliga EU-länder. Data från studien av Sverige finns tillgänglig, och det är den som diskuteras här.

Man kan fråga sig hur begreppet ”inflytande” kan operationaliseras och studeras. Utgångspunkten i studien är på vilket sätt och i vilken omfattning IFRS används för att motivera ståndpunkter i resonemang om redovisning. Mer specifikt har vi tittat på dels implementeringen av direktiv 2013/34/EU i svensk normsättning och dels hur IFRS används som argument i tillsyn av redovisning.

Implementeringen av direktiv 2013/34/EU har flera aspekter. För det första har en offentlig utredning genomförts (den delades upp i två delar, SOU 2014:22 och SOU 2015:8). För det andra har det kommit in remissvar på SOU. För det tredje har normsättare (BFN och RFR) anpassat sig till ändringar i ÅRL.

SOU 2014:22 innehåller 242 referenser till IFRS. Det handlar framförallt om analys av transaktioner med närstående (som diskuteras med utgångspunkt i IAS 24) och begrepp såsom joint ventures och samarbetsarrangemang (som diskuteras med utgångspunkt i definitioner i IAS 31 och IFRS 11). Även IAS 1 används, för att diskutera begreppet väsentlighet, medan IAS 37 används som underlag för en diskussion om eventualförpliktelser. SOU 2015:8 har 115 referenser till IFRS. De handlar framför allt om moderbolags separata finansiella rapporter (kopplat till IAS 27), värdering av förvaltningsfastigheter till verkligt värde (baserat på IAS 40) och delårsrapporter (kopplat till IAS 34). Det är tydligt att referenser till IFRS i de två SOU både är vanligt förekommande och väsentliga. IFRS är utredningarnas första val vad gäller att analysera hur direktivet ska tolkas, och IFRS har följaktligen stor betydelse för utformningen av ny ÅRL.

Vad gäller remissvaren är referenser till IFRS mindre vanliga. De används dock i de fall där de kan förväntas vara relevanta. Framför allt kommer referenser till IFRS från remissinstanser som har existerande expertkunskap inom IFRS, till exempel universiteten, FAR, Svenskt näringsliv, Bankföreningen och Finansinspektionen.

När RFR 2 uppdateras är IFRS per definition viktigt, eftersom IFRS utgör själva utgångspunkten för den rekommendationen. Det kommenteras inte vidare här. Även K3 kan sägas vara nära relaterat till IFRS i och med kopplingen till IFRS for SME. I sin uppdatering av K3 gör BFN 32 referenser till IFRS. I de 18 remissvar som inkom till BFN angående uppdatering av K3 var det tre remissinstanser som refererade till IFRS. De tre påpekade framförallt att K3 inte i onödan bör avvika från IFRS. I uppdateringen av K2 refererar inte BFN alls till IFRS. I 27 remissvar på utkast till K2 finns endast en referens till IFRS. Sammanfattningsvis har IFRS betydelse i uppdateringen av K3, men begränsad direkt relevans för K2.

Vad gäller referens till IFRS i tillsyn har en genomgång av ett antal rättsfall med koppling till redovisning genomförts. Ofta handlar rättsfallen om tvister mellan företag och Skatteverket. Även om explicita referenser till IFRS är ovanliga, är det vanligt med indirekta referenser. Det kan handla om referenser till svenska översättningar av IFRS, såsom Redovisningsrådets rekommendationer. Det kan också handla om användning av begrepp baserat på IASB:s Föreställningsram – såsom relevans eller tillgång – utan att någon explicit referens sker. BFN, som tillhandahåller expertutlåtanden i rättsfall, hänvisar också ofta till IFRS i dessa utlåtanden.

Sammanfattningsvis kan IFRS sägas ha en fundamental och djup påverkan på redovisningens utformning i Sverige, även för alla de företag som inte tillämpar IFRS i sina finansiella rapporter. I de fall konceptuella diskussioner sker i svensk redovisning är IFRS det naturliga valet för att hämta motiveringar för argument och det man förhåller sig till. Svensk redovisning är definitivt smittad av IFRS!

Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.