Reglering av redovisning kräver hantering av ett antal målkonflikter, som i sin tur kräver att redovisningens syfte specificeras. Om vi utgår från att redovisningens primära syfte är att möjliggöra ekonomisk tillväxt och stabilitet uppstår följande målkonflikt. Å ena sidan ska redovisningen vara informativ så att finansiärer kan ha den som underlag för att tillföra kapital till företag. Det kräver ofta avancerad, och därmed dyr, redovisning. Å andra sidan ska redovisningen vara enkel att producera för att inte leda till höga kostnader för exempelvis nystartade och mindre företag.
I regleringen görs en avvägning mellan avancerad och enkel redovisning genom att det ställs olika krav på olika slags företag. Det är en väsentlig skillnad i krav mellan IFRS för noterade företag och K2 för mindre icke-noterade företag. Det är dessutom stor skillnad i användarkrets och behov av redovisning för de två typerna av företag, så skillnaden i krav kan ses som rimliga.
Skillnader i regleringsmässiga krav innebär att regleringen måste specificera en gränsdragning. Det finns åtminstone tre sätt som sådan gränsdragning görs idag: 1) behov hos redovisningens användare, 2) komplexiteten i företagens redovisning och 3) storlek på företag.
EU:s redovisningsdirektiv (som ligger till grund för årsredovisningslagen (ÅRL)) definierar företag av allmänt intresse som företag med en bredare grupp av ekonomiska intressenter, dvs noterade företag, banker och försäkringsföretag. Sådana företag är föremål för striktare regleringsmässiga krav. ÅRL använder inte begreppet allmänt intresse, även om lagen specificerar särskilda krav för både noterade och finansiella företag.
Både direktivet och ÅRL delar dessutom in företag i olika storleksklasser, där större företag är föremål för högre krav än vad som gäller för mindre företag. Även om storleken i sig inte är direkt kopplad till användarnas behov, gör ändå reglerarna antagandet att det finns ett starkt samband mellan storlek och intressenternas behov av redovisning.
I gränsdragningen mellan K2 och K3 anger Bokföringsnämnden (BFN) ytterligare ett sätt att särskilja företag, nämligen det redovisande företagets egen redovisningsmässiga komplexitet. I inledningen till K2 anger BFN att rådet är lämpligt att tillämpa för mindre företag med enklare förhållanden. Begreppet enklare förhållanden definieras dock inte i K2, utan det är upp till det redovisande företaget (och revisorn) att bedöma.
I praktiken är det tveksamt om frånvaro av enklare förhållanden används för att avstå från K2. Bland redovisare och revisorer som idag arbetar med K2-företag verkar det finnas stort stöd för att tillåta många företag att tillämpa regelverket, även om K2 egentligen inte utvecklades för alla de företag som i dag tillämpar det. BFN har uppmärksammat denna fråga och den diskuteras för närvarande inom ramen för BFN:s översyn av K2 och K3.
Under våren 2023 ger BFN sannolikt ut en remiss baserat på översynen. Då kommer det finnas möjlighet att kommentera BFN:s utkast till gränsdragning. Det är av stor vikt att få input från praktiken. Hur ser användarna av redovisningen i dagens K2-företag egentligen ut och vilka behov av redovisning har de?
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, samt adjungerad till FAR:s strategigrupp Redovisning