Antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro, förordning 260/2012/EU

Europaparlamentet och europeiska unionens råd har antagit denna förordning

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

Att skapa en integrerad marknad för elektroniska betalningar i euro utan någon skillnad mellan nationella och gränsöverskridande betalningar är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl. I detta avseende syftar projektet med det gemensamma eurobetalningsområdet (nedan kallat Sepa) till att utveckla gemensamma unionsomfattande betaltjänster som ska ersätta de nuvarande nationella betaltjänsterna. Genom införandet av öppna gemensamma standarder, regler och förfaranden för betalning och en integrerad betalningshantering bör Sepa ge unionens konsumenter och företag säkra, konkurrensmässigt prissatta, användarvänliga och tillförlitliga betaltjänster i euro. Detta bör gälla för Sepa-betalningar inom och över nationella gränser, på samma grundläggande villkor och i enlighet med samma rättigheter och skyldigheter oavsett var de sker i unionen. Sepa bör kompletteras på ett sätt som underlättar tillträdet för nya marknadsaktörer och utvecklingen av nya produkter samt skapar gynnsamma förutsättningar för en ökad konkurrens när det gäller betaltjänster och för en obehindrad utveckling och ett snabbt genomförande av innovationer på betalningsområdet i hela unionen. Ökade stordriftsfördelar, ökad effektivitet och starkare konkurrens bör följaktligen leda till en prispress nedåt på elektroniska betaltjänster i euro grundad på ett ”bäst i klassen”-system. Effekterna av detta torde vara betydande, inte minst i medlemsstater där betalningar är relativt dyra jämfört med i andra medlemsstater. Övergången till Sepa bör därför inte åtföljas av övergripande prisökningar för användarna av betaltjänsten (nedan kallade betaltjänstanvändare) i allmänhet, och i synnerhet inte för konsumenterna. När betaltjänstanvändaren är en konsument, bör man i stället uppmuntra principen om att inga högre avgifter tas ut. Kommissionen kommer att fortsätta att övervaka prisutvecklingen i betalningssektorn och uppmanas att tillhandahålla en årlig analys av denna.
Det är mycket viktigt såväl ekonomiskt som politiskt att Sepa blir en framgång. Sepa är helt i linje med Europa 2020-strategin, som syftar till att skapa en smartare ekonomi med ett välstånd som bygger på innovation och en mer effektiv användning av tillgängliga resurser. Europaparlamentet har, genom sina resolutioner om genomförandet av Sepa av den 12 mars 2009 och den 10 mars 2010, betonat vikten av en snabb övergång till Sepa, liksom rådet, i dess slutsatser av den 2 december 2009.
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden föreskrivs en modern rättslig grund för skapandet av en inre marknad för betalningar, av vilken Sepa är en väsentlig del.
I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen föreskrivs också ett antal åtgärder som underlättar Sepas framgångsrika genomförande, som exempelvis en utvidgning av principen om lika avgifter till gränsöverskridande autogireringar och nåbarhet för autogireringar.
Den europeiska banksektorns självreglerande åtgärder genom Sepa-initiativet har inte visat sig vara tillräckliga för att påskynda en gemensam övergång till unionsomfattande system för betalningar och autogireringar på utbuds- och efterfrågesidan. I synnerhet har konsument- och andra användarintressen inte beaktats tillräckligt och på ett transparent sätt. Alla relevanta aktörer bör kunna göra sin röst hörd. Denna självreglering har dessutom inte omfattats av lämpliga förvaltningsåtgärder, vilket till en del kan förklara den långsamma efterfrågeökningen. Det nyligen inrättade Sepa-rådet utgör en betydande förbättring av styrningen av Sepa-projektet, men i grunden och formellt ligger styrningen fortfarande i händerna på Europeiska betalningsrådet (EPC). Kommissionen bör därför se över styrningsarrangemangen för hela Sepa-projektet före utgången av 2012 och vid behov lägga fram ett förslag. I samband med översynen bör man bland annat granska sammansättningen av EPC, samverkan mellan EPC och en övergripande styrningsstruktur som Sepa-rådet och rollen för denna övergripande struktur.
Endast en snabb och omfattande övergång till unionsomfattande betalningar och autogireringar kommer att göra det möjligt att utnyttja alla fördelar med en integrerad betalningsmarknad, så att de höga kostnaderna för den samtidiga driften av såväl ”äldre” instrument som Sepa-produkter kan avskaffas. Regler bör därför antas för genomförandet av alla betalningstransaktioner och autogireringstransaktioner i euro inom unionen. I detta skede bör emellertid inte korttransaktioner innefattas, eftersom gemensamma standarder för kortbetalning inom unionen fortfarande håller på att utvecklas. Penningöverföringar, internt hanterade betalningar, betalningstransaktioner av större belopp, betalningar mellan betaltjänstleverantörer för egen räkning och betalningar via mobiltelefoner eller med hjälp av annan teleutrustning eller digital eller informationsteknisk utrustning bör inte omfattas av dessa regler eftersom dessa betaltjänster inte är jämförbara med betalningar eller autogireringar. Då ett betalkort vid försäljningsstället eller någon annan utrustning, exempelvis en mobiltelefon, används för att initiera en betalningstransaktion, antingen vid försäljningsstället eller på distans, vilket direkt ger upphov till en betalning eller en autogirering till eller från ett betalkonto som identifieras med existerande nationella enkla bankkontonummer (BBAN-nummer) eller internationella bankkontonummer (Iban-nummer), bör emellertid denna betalningstransaktion omfattas. Dessutom med tanke på de specifika särdragen hos betalningar som hanteras genom system för betalning av större belopp, nämligen deras höga prioritet, den brådskande arten och främst stora belopp, är det inte lämpligt att låta sådana betalningar omfattas av denna förordning. Detta undantag bör inte inbegripa autogireringar, såvida betalaren inte uttryckligen begärt att betalningen ska gå via ett system för betalning av större belopp.
Det finns för närvarande flera betaltjänster, varav merparten används för betalning via internet, som också använder Iban-nummer och företagsidentifieringskoden (BIC-koden) och bygger på betalningar eller autogireringar men dessutom har andra särdrag. Användningen av dessa tjänster förväntas expandera utanför de nuvarande nationella gränserna och skulle kunna uppfylla konsumenternas behov av innovativa, säkra och billiga betaltjänster. För att inte utesluta sådana tjänster från marknaden bör regleringen av de slutdatum för betalningar och autogireringar som föreskrivs i denna förordning endast gälla den betalning eller autogirering som ligger bakom dessa transaktioner.
I de allra flesta betaltjänsttransaktioner inom unionen är det möjligt att identifiera ett unikt betalkonto enbart genom användning av Iban-numret utan att dessutom specificera BIC-koden. Därför har banker i ett antal medlemsstater redan upprättat register, databaser eller andra tekniska medel för att identifiera den BIC-kod som motsvarar ett specifikt Iban-nummer. BIC-koden krävs bara i ett mycket litet antal återstående fall. Det verkar oberättigat och överdrivet betungande att tvinga alla betalare och betalningsmottagare över hela unionen att tillhandahålla BIC-koden vid sidan av Iban-numret för det begränsade antal fall där det för närvarande är nödvändigt. Det skulle vara mycket enklare om betaltjänstleverantörer och andra parter löste och eliminerade de fall där ett betalkonto inte otvetydigt kan identifieras genom ett givet Iban-nummer. Därför bör de nödvändiga tekniska medlen utvecklas så att alla användare otvetydigt kan identifiera ett betalkonto med enbart ett Iban-nummer.
För att en betalning ska genomföras måste betalningsmottagarens betalkonto vara nåbart. För att främja ett framgångsrikt införande av unionsomfattande tjänster för betalning och autogirering bör därför ett nåbarhetskrav inrättas inom hela unionen. För att förbättra transparensen är det dessutom lämpligt att konsolidera det kravet med nåbarhetskravet för autogireringar som redan införts genom förordning (EG) nr 924/2009 i en enda rättsakt. Alla betalningsmottagares betalkonton som är nåbara för en nationell betalning bör också vara nåbara via en unionsomfattande betalningsordning. Alla betalares betalkonton som är nåbara för en nationell autogirering bör också vara nåbara via en unionsomfattande autogireringsordning. Detta bör vara tillämpligt oberoende av huruvida en betaltjänstleverantör beslutar att delta i en viss betalnings- eller autogireringsordning eller inte.
Teknisk interoperabilitet är en förutsättning för konkurrens. För att skapa en integrerad marknad för elektroniska eurobetalningssystem är det av avgörande vikt att hanteringen av betalningar och autogireringar inte störs av affärsregler eller tekniska hinder såsom obligatoriskt deltagande i mer än ett system för att genomföra gränsöverskridande betalningar. Betalningar och autogireringar bör utföras inom ramen för ett system vars grundläggande regler följs av betaltjänstleverantörer som utgör en majoritet av betaltjänstleverantörerna inom en majoritet av medlemsstaterna och utgör en övergripande majoritet av betaltjänstleverantörerna i unionen och vilka är desamma för såväl gränsöverskridande som för rent nationella betalnings- och autogireringstransaktioner. När det finns fler än ett betalningssystem för hanteringen av sådana betalningar bör dessa betalningssystem vara interoperabla genom användning av unionsomfattande och internationella standarder så att alla betaltjänstanvändare och alla betaltjänstleverantörer kan utnyttja fördelarna med smidiga betalningar i euro av mindre belopp inom unionen.
Med tanke på affärsmarknadens särdrag och eftersom alla system för betalningar eller autogireringar mellan företag måste följa alla andra bestämmelser i denna förordning, inbegripet att ha samma regler för gränsöverskridande och nationella transaktioner, bör dock kravet att deltagarna utgör en majoritet av betaltjänstleverantörerna i en majoritet av medlemsstaterna bara tillämpas i den utsträckning betaltjänstleverantörer som tillhandahåller betaltjänster eller autogireringstjänster mellan företag utgör en majoritet av betaltjänstleverantörerna i en majoritet av de medlemsstater där sådana tjänster tillhandahålls, och utgör en majoritet av de betaltjänstleverantörer som tillhandahåller sådana tjänster inom unionen.
Det är mycket viktigt att anta tekniska krav som otvetydigt fastställer vilka särdrag som de unionsomfattande betalningsordningar som ska utvecklas inom ramen för lämpliga styrarrangemang ska uppvisa för att säkerställa interoperabiliteten mellan betalningssystem. Dessa tekniska krav bör inte begränsa flexibiliteten och innovationerna, utan bör vara öppna för och neutrala gentemot potentiella nya utvecklingar och förbättringar på betalningsmarknaden. De tekniska kraven bör utformas med beaktande av särdragen hos betalningar och autogireringar, i synnerhet när det gäller de uppgifter som anges i betalningsmeddelandet.
Det är viktigt att vidta åtgärder för att stärka betaltjänstanvändarnas förtroende för användningen av sådana tjänster, särskilt för autogireringar. Dessa åtgärder bör göra det möjligt för betalare att ge sin betaltjänstleverantör i uppdrag att begränsa en autogirering till ett visst belopp eller en viss periodicitet och att upprätta specifika positiva och negativa listor över betalningsmottagare. Inom ramen för upprättandet av unionsomfattande autogireringsordningar är det lämpligt att konsumenterna kan dra nytta av sådana kontroller. För det praktiska genomförandet av sådana kontroller av betalningsmottagarna är det dock viktigt att betaltjänstleverantörer kan göra dessa kontroller på grundval av Iban-nummer och, under en övergångsperiod men bara då det är nödvändigt, BIC-koden, eller någon annan kod för att unikt identifiera en specificerad betalningsmottagare. Andra relevanta användarrättigheter har redan fastställts i direktiv 2007/64/EG och de bör till fullo säkerställas.
Teknisk standardisering är en hörnsten för integrationen av nätverk som exempelvis unionens betalningsmarknad. Tillämpningen av standarder som utvecklats av de internationella eller europeiska standardiseringsorganen bör vara obligatorisk från och med ett visst datum för alla berörda transaktioner. Inom ramen för en betalning utgörs sådana obligatoriska standarder av Iban, BIC samt meddelandestandarden för finansiella tjänster, ISO 20022 XML-standarden. Det är därför nödvändigt att alla betaltjänstleverantörer använder dessa standarder för att nå en fullständig interoperabilitet inom hela unionen. Den obligatoriska användningen av Iban och, när så är lämpligt, BIC bör framför allt främjas med hjälp av omfattande kommunikations- och stödåtgärder i medlemsstaterna för att möjliggöra en smidig och problemfri övergång till unionsomfattande betalningar och autogireringar, inte minst för konsumenterna. Betaltjänstleverantörer bör bilateralt eller multilateralt kunna komma överens om att utvidga basuppsättningen av latinska tecken till stöd för regionala variationer av Sepas standardmeddelanden.
Det är absolut nödvändigt att alla aktörer, och särskilt unionsmedborgarna, är ordentligt informerade i tid så att de är fullständigt förberedda på de förändringar som Sepa medför. Nyckelaktörer såsom betaltjänstleverantörer, offentliga förvaltningar och nationella centralbanker liksom andra betydande användare av regelbundna betalningar bör därför genomföra specifika och omfattande informationskampanjer som är anpassade till behovet och skräddarsydda till sin publik efter behov, för att öka allmänhetens kunskaper och förbereda medborgarna på Sepa-övergången. I synnerhet är det nödvändigt att vänja medborgarna vid övergången från BBAN-nummer till Iban-nummer. Nationella Sepa-samordningskommittéer är bäst placerade för att samordna sådana informationskampanjer.
För att möjliggöra en samlad övergångsprocess så att det blir tydligt och enkelt för konsumenterna, är det lämpligt att fastställa en enda tidpunkt för övergången då alla betalnings- och autogireringstransaktioner bör uppfylla dessa tekniska krav, samtidigt som marknaden bör lämnas öppen för fortsatt utveckling och innovation.
Under en övergångsperiod bör medlemsstaterna kunna tillåta betaltjänstleverantörerna att låta konsumenterna fortsätta att använda BBAN-numret för nationella betaltjänsttransaktioner under förutsättning att interoperabiliteten säkerställs genom att BBAN-numret tekniskt och säkert omvandlas till ett unikt betalkontonummer hos den berörda betaltjänstleverantören. Betaltjänstleverantören bör inte ta ut några direkta och indirekta avgifter i samband med den tjänsten.
Även om utvecklingsnivån för betal- och autogireringstjänster varierar från en medlemsstat till en annan, skulle ett gemensamt slutdatum efter en lämplig genomförandeperiod, som gör det möjligt att genomföra de nödvändiga processerna, bidra till en samordnad, sammanhängande och integrerad övergång till Sepa och även bidra till att förhindra ett tvåhastighetsgenomförande av Sepa, vilket skulle skapa stor förvirring bland konsumenterna.
Betaltjänstleverantörer och betaltjänstanvändare bör få tillräckligt med tid för att anpassa sig till de tekniska kraven. Anpassningsperioden bör dock inte i onödan försena fördelarna för konsumenterna eller missgynna förutseende operatörer som redan har börjat gå över till Sepa. För nationella och gränsöverskridande betalningstransaktioner bör betaltjänstleverantörerna erbjuda sina enskilda kunder de tekniska tjänster som krävs för att övergången till de tekniska kraven enligt denna förordning ska bli smidig och säker.
Det är viktigt att tillhandahålla betalningsbranschen rättssäkerhet när det gäller affärsmodeller för autogireringar. Att reglera de multilaterala förmedlingsavgifterna för autogireringar är väsentligt för att skapa lika konkurrensvillkor mellan betaltjänstleverantörerna och för att göra det möjligt att utveckla en inre marknad för autogireringar. Förmedlingsavgifter för transaktioner som avvisas, vägras, återsänds eller upphävs för att de inte kan genomföras korrekt eller ger upphov till en manuell hantering (s.k. R-transaktioner där bokstaven ”R” kan betyda avvisa, vägran, återsändning, upphävande, återkallelse eller begäran om annullering) skulle kunna bidra till en effektiv kostnadsfördelning inom den inre marknaden. Det förefaller således vara av fördel för skapandet av en effektiv europeisk marknad för autogirering om man kunde förbjuda multilaterala förmedlingsavgifter per transaktion. Avgifter för R-transaktioner bör emellertid tillåtas under förutsättning att de uppfyller vissa villkor. Betaltjänstleverantörerna måste med hänsyn till transparens och konsumentskydd tillhandahålla konsumenterna tydlig och begriplig information om avgifter för R-transaktioner. Sådana R-transaktionsbestämmelser inverkar dock inte på tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Dessutom bör det noteras att i allmänhet har autogireringar och kortbetalningar olika särdrag, särskilt eftersom betalningsmottagare i högre grad kan uppmuntra användning av autogireringar från betalare genom redan existerande avtal mellan betalningsmottagaren och betalaren, medan inga sådana avtal existerar för kortbetalningar och betalningstransaktionen ofta är en isolerad och oregelbunden händelse. Därför påverkar inte bestämmelserna om multilaterala förmedlingsavgifter för autogireringar analysen enligt unionens konkurrenslagstiftning av multilaterala förmedlingsavgifter för betalkortstransaktioner. Andra alternativa tjänster omfattas inte av förbudet enligt denna förordning när de tydligt och tveklöst skiljer sig från de centrala tjänsterna för autogirering och när betaltjänstleverantörerna och betaltjänstanvändarna är helt fria att erbjuda eller använda sådana tjänster. De är dock fortfarande underställda unionens och nationella konkurrensregler.
Därför bör möjligheten att tillämpa multilaterala förmedlingsavgifter per transaktion för nationella och gränsöverskridande autogireringar tidsbegränsas, och allmänna villkor bör fastställas för tillämpningen av förmedlingsavgifter för R-transaktioner.
Kommissionen bör övervaka nivån på avgifterna för R-transaktioner i unionen. Avgifterna för R-transaktionerna på den inre marknaden bör närma sig varandra över tiden så att de inte varierar mellan medlemsstaterna i en sådan utsträckning att de äventyrar de lika konkurrensvillkoren.
I en del medlemsstater används fortfarande vissa äldre betaltjänster som genomförs som betalningar eller autogireringar men som har mycket specifika funktioner, ofta på grund av historiska eller rättsliga skäl. Transaktionsvolymen för dessa tjänster är ofta obetydlig. Sådana tjänster kan därför klassificeras som nischprodukter. En övergångsperiod för sådana nischprodukter som är tillräckligt lång för att minimera övergångens inverkan på betaltjänstanvändarna bör hjälpa båda sidor av marknaden att främst fokusera på övergången av merparten av betalningarna och autogireringarna, vilket skulle göra det möjligt att tidigare utnyttja merparten av de potentiella fördelarna med en integrerad betalningsmarknad inom unionen. I vissa medlemsstater finns det specifika autogireringsinstrument som verkar vara mycket lika betalkortstransaktioner i det att betalaren använder ett kort på försäljningsstället för att initiera betalningstransaktionen men den underliggande betalningstransaktionen är en autogirering. Vid en sådan betalningstransaktion används kortet bara för avläsning i syfte att underlätta ett elektroniskt skapande av medgivandet som måste undertecknas av betalaren på försäljningsstället. Även om en sådan betaltjänst inte kan klassificeras som en nischprodukt, behövs det en övergångsperiod i samband med sådana betaltjänster på grund av den betydande transaktionsvolymen. I syfte att ge aktörerna möjlighet att genomföra en adekvat Sepa-ersättning, bör denna övergångsperiod vara tillräckligt lång.
För att den inre marknaden för betalningar ska fungera väl måste betalare som exempelvis konsumenter, företag eller offentliga myndigheter kunna sända betalningar till betalkonton som innehas av betalningsmottagare vars betaltjänstleverantörer är etablerade i andra medlemsstater och nåbara i enlighet med denna förordning.
För att trygga en smidig övergång till Sepa bör varje giltigt godkännande för betalningsmottagaren att inkassera återkommande autogireringar i en äldre ordning förbli giltigt efter den övergångstidsfrist som upprättats i denna förordning. Detta godkännande bör anses som ett samtycke till att betaltjänstleverantören genomför de återkommande autogireringar som inkasseras av betalningsmottagaren i enlighet med denna förordning, i avsaknad av nationell lagstiftning om fortsatt giltighet för medgivandet eller kundöverenskommelser som ändrar autogireringsmedgivanden så att de kan fortsätta. Konsumenternas rättigheter måste dock skyddas, och där ett befintligt autogireringsmedgivande har en ovillkorlig rätt till återbetalning bör sådana rättigheter bibehållas.
De behöriga myndigheterna bör ges befogenhet att effektivt fullgöra sina övervakningsskyldigheter och vidta alla nödvändiga åtgärder, inbegripet att behandla klagomål, för att säkerställa att betaltjänstleverantörer följer denna förordning. Medlemsstaterna bör också tillse att klagomål mot betaltjänstanvändare som inte efterlever denna förordning kan framföras och att denna förordning på ett effektivt och ändamålsenligt sätt kan genomföras antingen genom administrativa åtgärder eller genom domstolsprövning. För att främja efterlevnaden av denna förordning bör medlemsstaternas behöriga myndigheter samarbeta med varandra och, i lämpliga fall, med Europeiska centralbanken (ECB) och medlemsstaternas nationella centralbanker samt andra relevanta behöriga myndigheter, som den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (EBA), vilka utsetts enligt unionslagstiftning eller nationell lagstiftning som är tillämplig på betaltjänstleverantörer.
Medlemsstaterna bör fastställa bestämmelser om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av denna förordning och tillse att dessa sanktioner är effektiva, proportionella och avskräckande samt att de tillämpas. Dessa sanktioner bör inte tillämpas på konsumenter.
För att ge möjlighet till överklagande när denna förordning har tillämpats inkorrekt eller då tvister uppstår mellan betaltjänstanvändare och betaltjänstleverantörer avseende rättigheter eller skyldigheter enligt denna förordning, bör medlemsstaterna införa adekvata och effektiva utomrättsliga förfaranden för klagomål och tvistlösning. Medlemsstaterna bör kunna besluta att dessa förfaranden endast ska tillämpas på konsumenter eller på konsumenter och mikroföretag.
Kommissionen bör förelägga Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, EBA och ECB en rapport om tillämpningen av denna förordning. Rapporten bör vid behov åtföljas av förslag till ändringar av förordningen.
För att tillse att de tekniska kraven för betalningar och autogireringar i euro förblir uppdaterade, bör kommissionen delegeras befogenhet att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget när det gäller dessa tekniska krav. I förklaringen (nr 39) om artikel 290 i EUF-fördraget, som fogats till slutakten från den regeringskonferens som antog Lissabonfördraget, noterade konferensen kommissionens avsikt att i enlighet med sin etablerade praxis även i fortsättningen samråda med av medlemsstaterna utsedda experter vid utarbetandet av kommissionens utkast till delegerade akter på området finansiella tjänster. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga och transparenta samråd under utarbetandet av utkastet, inklusive med ECB och alla berörda intressenter. Kommissionen bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.
Eftersom betaltjänstleverantörer som är etablerade i medlemsstater som inte har euron som valuta kommer att behöva inleda ett särskilt förberedande arbete utanför betalningsmarknaden för sin nationella valuta, bör dessa betaltjänstleverantörer tillåtas att skjuta upp tillämpningen av de tekniska kraven under en viss period. Medlemsstater som inte har euron som valuta bör dock uppfylla de tekniska kraven i syfte att skapa ett verkligt europeiskt betalningsområde, vilket kommer att stärka den inre marknaden.
För att trygga ett omfattande allmänt stöd för Sepa är en hög nivå på skyddet av betalare av avgörande betydelse, särskilt för autogireringstransaktioner. Den nuvarande och enda paneuropeiska autogireringsordningen för konsumenter som utvecklats av EPC föreskriver en automatisk och ovillkorlig rätt till återbetalning av auktoriserade betalningstransaktioner under en period på åtta veckor från det datum då medlen debiterades, samtidigt som denna återbetalningsrätt är föremål för åtskilliga villkor enligt artiklarna 62 och 63 i direktiv 2007/64/EG. Mot bakgrund av den rådande marknadssituationen och nödvändigheten att säkerställa en hög nivå på konsumentskyddet bör följderna av dessa bestämmelser bedömas i den rapport som kommissionen, i enlighet med artikel 87 i direktiv 2007/64/EG, senast den 1 november 2012 ska lägga fram inför Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och ECB, vid behov tillsammans med ett förslag till översyn.
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter reglerar hanteringen av personuppgifter som behandlas enligt denna förordning. Övergången till Sepa och införandet av gemensamma standarder och regler för betalningar bör ske i överensstämmelse med nationell lagstiftning om skydd av känsliga personuppgifter i medlemsstaterna och bör skydda unionsmedborgarnas intressen.
Finansiella meddelanden om betalningar och överföringar inom ramen för Sepa omfattas inte av tillämpningsområdet för avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater av den 28 juni 2010 om behandling och överföring av uppgifter om finansiella betalningsmeddelanden från Europeiska unionen till Förenta staterna i enlighet med programmet för att spåra finansiering av terrorism (TFTP).
Eftersom målet för denna förordning, nämligen att inrätta tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför på grund av dess omfattning eller verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
Enligt artikel 5.1 i förordning (EG) nr 924/2009 ska medlemsstaterna avskaffa avvecklingsbaserade nationella rapporteringskrav för betaltjänstleverantörer för upprättande av betalningsbalansstatistik som rör deras kunders betalningstransaktioner för belopp på upp till 50.000 EUR. Insamlingen av betalningsbalansstatistik om avvecklingar infördes efter avskaffandet av valutakontrollerna och har utgjort en viktig uppgiftskälla tillsammans med andra, till exempel direkta undersökningar, och bidragit till statistik av god kvalitet. Från början av 1990-talet valde vissa medlemsstater att förlita sig mer på uppgifter som direkt rapporteras av företag och hushåll än på uppgifter som rapporteras genom banker för deras kunders räkning. Även om avvecklingsbaserad rapportering är en lösning som för samhället i stort minskar kostnaden för upprättande av betalningsbalanssammanställningar samtidigt som god kvalitet på statistiken uppnås, kan bibehållandet, när det strikt gäller gränsöverskridande betalningar, av sådan rapportering i vissa medlemsstater minska effektiviteten och öka kostnaderna. Eftersom ett av syftena med Sepa är att minska kostnaderna för gränsöverskridande betalningar, bör avvecklingsbaserad betalningsbalansrapportering avskaffas helt.
I syfte att öka rättssäkerheten är det lämpligt att anpassa tidsfristerna för förmedlingsavgifter i artikel 7 i förordning (EG) nr 924/2009 till bestämmelserna i den här förordningen.
Förordning (EG) nr 924/2009 bör därför ändras i enlighet med detta.

Artikel 1 Syfte och tillämpningsområde

1.I denna förordning fastställs regler för betalnings- och autogireringstransaktioner i euro inom unionen där såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer är etablerade inom unionen, eller där betalningstransaktionens enda betaltjänstleverantör är etablerad inom unionen.

2.Följande omfattas inte av denna förordning:

Betalningstransaktioner som genomförs mellan och internt hos betaltjänstleverantörer, inbegripet deras ombud eller filialer, för egen räkning.
Betalningstransaktioner som hanteras och utförs i system för betalning av större belopp med undantag för autogireringstransaktioner där betalaren inte uttryckligen begärt att betalningen ska gå via system för betalning av större belopp.
Betalningstransaktioner som genomförs med betalkort eller liknande, däribland kontantuttag, om inte betalkort eller liknande bara används för att generera den information som krävs för att direkt göra betalningar eller autogireringar till och från betalkonton som identifieras genom BBAN-nummer eller Iban-nummer.
Betalningstransaktioner som genomförs med hjälp av teleutrustning eller digital eller informationsteknisk utrustning och som inte leder till en betalning eller autogirering till och från ett betalkonto som identifieras genom BBAN-nummer eller Iban-nummer.
Penningöverföringstransaktioner enligt artikel 4.13 i direktiv 2007/64/EG.
Betalningstransaktioner där elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet överförs, om inte sådana transaktioner leder till betalningar eller autogireringar till och från ett betalkonto som identifieras genom BBAN-nummer eller Iban-nummer.

3.I de fall då betalningsordningar bygger på betalningstransaktioner som genomförs genom betalningar eller autogireringar men som även har andra alternativa särdrag eller tjänster ska denna förordning endast tillämpas på de bakomliggande betalningarna eller autogireringarna.

Artikel 2 Definitioner

I denna förordning avses med

1.: betalning: en nationell eller gränsöverskridande betaltjänst för kreditering av en betalningsmottagares betalkonto med en betalningstransaktion eller en rad betalningstransaktioner från en betalares betalkonto av en betaltjänstleverantör som har tillgång till betalarens betalkonto på grundval av en instruktion som lämnats av betalaren,
1a.: omedelbar betalning: en betalning som utförs omedelbart, 24 timmar om dygnet och varje kalenderdag,
1b.: betalningsinitieringskanal: varje metod, anordning eller förfarande genom vilken eller vilket betalarna kan lämna betalningsorder till sin betaltjänstleverantör för en betalning, inbegripet en internetbank, en mobil bankapplikation eller en uttagsautomat eller på annat sätt i betaltjänstleverantörens lokaler,
1c.: leverantör av betalningsinitieringstjänster: en leverantör av betalningsinitieringstjänster enligt definitionen i artikel 4.18 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366,
1d.: betalningsmottagarens namn: i fråga om en fysisk person, för- och efternamn och i fråga om en juridisk person, företagsnamn eller juridiskt namn,
1e.: riktade finansiella restriktiva åtgärder: frysning av tillgångar som avser en person, en enhet eller ett organ eller ett förbud mot att göra medel eller ekonomiska resurser tillgängliga för en person, en enhet eller ett organ, eller till förmån för dem, antingen direkt eller indirekt, enligt restriktiva åtgärder som antagits i enlighet med artikel 215 i EUF-fördraget,
1f.: identifieringskod för juridiska personer eller LEI: en unik alfanumerisk referenskod baserad på standarden ISO 17442 som tilldelats en juridisk person,
2.: autogirering: en nationell eller gränsöverskridande betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där en betalningstransaktion initieras av betalningsmottagaren på grundval av betalarens samtycke,
3.: betalare: en fysisk eller juridisk person som är innehavare av ett betalkonto och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om betalaren inte har något betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder till en betalningsmottagares betalkonto,
4.: betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är innehavare av ett betalkonto och som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion,
5.: betalkonto: ett betalkonto enligt definitionen i artikel 4.12 i direktiv (EU) 2015/2366,
6.: betalningssystem: ett system för överföring av medel med formella och standardiserade arrangemang och gemensamma regler för behandling, clearing eller avveckling av betalningstransaktioner,
7.: betalningsordning: en enda uppsättning regler, förfaranden och standarder och/eller genomföranderiktlinjer som betaltjänstleverantörerna kommit överens om för att genomföra betalningstransaktioner över hela unionen och inom medlemsstaterna, och som är avskilt från den infrastruktur eller det betalningssystem som ligger till grund för dess drift,
8.: betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör som omfattas av någon av de kategorier som avses i artikel 1.1 i direktiv 2007/64/EG och juridiska och fysiska personer som avses i artikel 26 i samma direktiv, men inte de organ som räknas upp i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut som omfattas av ett undantag i enlighet med artikel 2.3 i direktiv 2007/64/EG,
9.: betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av betalare eller betalningsmottagare,
10.: betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid överföring av medel mellan betalkonton i unionen, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren,
11.: betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,
12.: förmedlingsavgift: avgift som betalas mellan betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer för autogireringar,
13.: multilateral förmedlingsavgift: en multilateral förmedlingsavgift som är föremål för ett arrangemang mellan fler än två betaltjänstleverantörer,
14.: BBAN-nummer: ett nationellt betalkontonummer som otvetydigt identifierar ett enskilt betalkonto hos en betaltjänstleverantör i en medlemsstat och som endast kan användas för nationella betalningstransaktioner, samtidigt som samma betalkonto identifieras med ett Iban-nummer vid gränsöverskridande betalningstransaktioner,
15.: Iban-nummer: ett internationellt betalkontonummer som otvetydigt identifierar ett enskilt betalkonto i en medlemsstat och vars särdrag fastställs genom Internationella standardiseringsorganet (ISO),
16.: BIC-kod: en företagsidentifieringskod som otvetydigt identifierar en betaltjänstleverantör och vars särdrag fastställs genom ISO,
17.: ISO 20022 XML-standard: en standard för utveckling av elektroniska finansiella meddelanden enligt ISOs definition och som avser betalningstransaktionernas fysiska representation med XML-syntax, i enlighet med branschens regler och tillämpningsriktlinjer för de unionsomfattande ordningar för betalningstransaktioner som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde,
18.: system för betalning av större belopp: ett betalningssystem vars huvudsyfte är hantering, clearing eller avveckling av enstaka brådskande betalningstransaktioner med hög prioritet och vanligtvis stora belopp,
19.: avvecklingsdatum: det datum då skyldigheterna i samband med överföringen av medel fullgörs mellan betalarens betaltjänstleverantör och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör,
20.: inkassering: den del av en autogireringstransaktion som inleds med betalningsmottagarens initiering och avslutas genom sedvanlig debitering av betalarens betalkonto,
21.: medgivande: uttryck för betalarens samtycke och godkännande gentemot betalningsmottagaren och (direkt eller indirekt via betalningsmottagaren) gentemot betalarens betaltjänstleverantör att betalningsmottagaren har rätt att initiera en inkassering för att debitera betalarens specificerade betalkonto och att betalarens betaltjänstleverantör har rätt att följa dessa instruktioner,
22.: system för betalning av mindre belopp: ett betalningssystem vars huvudsyfte är att behandla, cleara eller avveckla betalningar eller autogireringar som i första hand avser mindre belopp, och som inte är ett system för betalning av större belopp,
23.: mikroföretag: företag som, när betaltjänstavtalet ingås, är ett företag i enlighet med definitionen i artikel 1 och artikel 2.1 och 2.3 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG,
24.: konsument: fysisk person som agerar i andra syften än handel, affärsverksamhet eller yrkesmässig verksamhet i samband med betaltjänstavtal,
25.: R-transaktion: en betalningstransaktion som inte kan genomföras ordentligt av en betaltjänstleverantör och som ger upphov till en manuell hantering, bland annat på grund av brist på medel, återkallelse, fel belopp eller fel datum, avsaknad av medgivande, eller fel eller avslutat betalkonto,
26.: gränsöverskridande betalningstransaktion: en betalningstransaktion som initierats av en betalare eller av en betalningsmottagare där betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer befinner sig i olika medlemsstater,
27.: nationell betalningstransaktion: en betalningstransaktion som initierats av en betalare eller av en betalningsmottagare där betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer befinner sig i samma medlemsstat,
28.: referenspart: fysisk eller juridisk person för vars räkning en betalare gör en betalning eller en betalningsmottagare mottar en betalning.

Förordning (EU) 2024/886

Artikel 3 Nåbarhet

1.En betalningsmottagares betaltjänstleverantör som är nåbar för en nationell betalning under en betalningsordning ska, i enlighet med en unionsomfattande betalningsordnings regler, vara nåbar för betalningar som initierats av en betalare genom en betaltjänstleverantör som är etablerad i någon av unionens medlemsstater.

2.En betalares betaltjänstleverantör som är nåbar för en nationell autogirering under en betalningsordning ska, i enlighet med en unionsomfattande betalningsordnings regler, vara nåbar för autogireringar som initierats av en betalningsmottagare genom en betaltjänstleverantör som är etablerad i någon av unionens medlemsstater.

3.Punkt 2 ska endast tillämpas på autogireringar som är tillgängliga för konsumenter som betalare under betalningsordningen.

Artikel 4 Interoperabilitet

1.Betalningsordningar som ska användas av betaltjänstleverantörer för att genomföra betalningar och autogireringar ska uppfylla följande krav:

Deras regler ska vara desamma för nationella och gränsöverskridande betalningstransaktioner inom unionen och på samma sätt för nationella och gränsöverskridande autogireringstransaktioner inom unionen.
Deltagarna i betalningsordningen ska utgöra en majoritet av betaltjänstleverantörerna inom en majoritet av medlemsstaterna och utgöra en majoritet av de betaltjänstleverantörer inom unionen som tillhandahåller betalningar respektive autogireringar.

När varken betalaren eller betalningsmottagaren är en konsument, ska med avseende på led b i första stycket endast medlemsstater där sådana tjänster finns tillgängliga genom betaltjänstleverantörer och betaltjänstleverantörer som tillhandahåller sådana tjänster beaktas.

2.Operatören av eller, i avsaknad av en formell operatör, deltagarna i system för betalning av mindre belopp inom unionen ska se till att deras betalningssystem är tekniskt interoperabla med andra system för betalning av mindre belopp i unionen genom användning av standarder som utvecklats av de internationella och europeiska standardiseringsorganen. Dessutom ska de inte anta affärsregler som begränsar interoperabiliteten med andra system för betalning av mindre belopp i unionen. Betalningssystem som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper ska bara vara skyldiga att säkerställa teknisk interoperabilitet med andra betalningssystem som avses i samma direktiv.

3.Hanteringen av betalningar och autogireringar får inte störas av tekniska hinder.

4.Ägaren till betalningsordningen eller, om det inte finns någon formell ägare, den ledande deltagaren i en ny betalningsordning för mindre betalningar som har deltagare i åtminstone åtta medlemsstater får ansöka hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat där betalningsordningens ägare eller ledande deltagare är etablerade om ett tillfälligt undantag från de villkor som anges i punkt 1 första stycket led b. Dessa behöriga myndigheter får, efter att ha samrått med de behöriga nationella myndigheterna i de övriga medlemsstater där den nya betalningsordningen har en deltagare, kommissionen och ECB, bevilja ett sådant undantag för högst tre år. Dessa behöriga myndigheter ska basera sitt beslut på den nya betalningsordningens potential att utvecklas till en fullfjädrad paneuropeisk betalningsordning och dess bidrag till att förbättra konkurrensen eller främja innovation.

5.Med undantag av betaltjänster som åtnjuter ett undantag enligt artikel 16.4, ska denna artikel gälla från och med den 1 februari 2014.

Artikel 5 Krav för betalnings- och autogireringstransaktioner

1.Betaltjänstleverantörer ska utföra betalnings- och autogireringstransaktioner i enlighet med följande krav:

De ska använda det betalkontonummer som anges i punkt 1 a i bilagan för identifiering av betalkonton oavsett var den berörde betaltjänstleverantören är etablerad.
De ska använda de meddelandeformat som anges i punkt 1 b i bilagan vid översändandet av betalningstransaktioner till en annan betaltjänstleverantör eller via ett system för betalning av mindre belopp.
De ska tillse att betaltjänstanvändaren använder det betalkontonummer som anges i punkt 1 a i bilagan för identifieringen av betalkonton oavsett om betalarens betaltjänstleverantör och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör eller den enda betaltjänstleverantören i betalningstransaktionen är etablerade i samma medlemsstat som betaltjänstanvändarna eller i en annan medlemsstat.
De ska tillse att, när en betaltjänstanvändare som inte är en konsument eller ett mikroföretag initierar eller mottar enskilda betalningar eller enskilda autogireringar vilka inte överförs individuellt utan har sammanförts för överföring, det meddelandeformat som anges i punkt 1 b i bilagan används.

Utan att det påverkar tillämpningen av led b i första stycket ska betaltjänstleverantören, på särskild begäran från en betaltjänstanvändare, använda de meddelandeformat som anges i punkt 1 b i bilagan i sina förbindelser med denna betaltjänstanvändare.

2.Betaltjänstleverantörer ska utföra betalningar i enlighet med följande krav, med förbehåll för eventuella skyldigheter i den nationella lagstiftning som genomför direktiv 95/46/EG.

Betalarens betaltjänstleverantör ska tillse att betalaren tillhandahåller de uppgifter som anges i punkt 2 a i bilagan.
Betalarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla betalningsmottagarens betaltjänstleverantör de uppgifter som anges i punkt 2 b i bilagan.
Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla betalningsmottagaren de uppgifter som anges i punkt 2 d i bilagan eller göra dem tillgängliga för denne.

3.Betaltjänstleverantörer ska utföra autogireringar i enlighet med följande krav, med förbehåll för eventuella skyldigheter i den nationella lagstiftning som genomför direktiv 95/46/EG.

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska tillse att
1. betalningsmottagaren tillhandahåller de uppgifter som anges i punkt 3 a i bilagan i samband med den första autogireringen och vid engångsgireringar samt vid varje efterföljande betalningstransaktion,
2. betalaren ger sitt samtycke till både betalningsmottagaren och betalarens betaltjänsteleverantör (direkt eller indirekt via betalningsmottagaren), att medgivandena, tillsammans med senare ändringar eller annulleringar, sparas av betalningsmottagaren eller av en tredje part för betalningsmottagarens räkning och att betalningsmottagaren informeras om detta krav av betaltjänstleverantören i enlighet med artiklarna 41 och 42 i direktiv 2007/64/EG.
Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla betalarens betaltjänstleverantör de uppgifter som anges i punkt 3 b i bilagan.
Betalarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla betalaren de uppgifter som anges i punkt 3 c i bilagan eller göra dem tillgängliga för denne.
Betalaren ska ha rätt att ge sin betaltjänstleverantör i uppdrag att
1. begränsa en autogirering till ett visst belopp eller en viss periodicitet, eller både och,
2. om medgivandet under en betalningsordning inte föreskriver rätt till återbetalning, kontrollera varje autogireringstransaktion för att fastställa att beloppet och periodiciteten på den ingivna autogireringstransaktionen motsvarar det belopp och den periodicitet som anges i medgivandet, innan deras betalkonto debiteras på grundval av uppgifterna om medgivandet,
3. blockera alla autogireringar från betalarens betalkonto eller alla autogireringar som initierats av en eller flera specificerade betalningsmottagare eller endast godkänna autogireringar som initierats av en eller flera specificerade betalningsmottagare.

Om varken betalaren eller betalningsmottagaren är en konsument, ska betaltjänstleverantörerna inte behöva uppfylla kraven i led d i, ii eller iii.

Betalaren ska informeras av sin betaltjänstleverantör om de rättigheter som anges i led d i enlighet med artiklarna 41 och 42 i direktiv 2007/64/EG.

I samband med den första autogireringstransaktionen eller vid en engångsgireringstransaktion samt vid varje efterföljande autogireringstransaktion ska betalningsmottagaren lämna uppgifter om medgivandet till sin betaltjänstleverantör och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska lämna dessa uppgifter om medgivandet till betalarens betaltjänstleverantör vid varje autogireringstransaktion.

4.Utöver de krav som avses i punkt 1 ska en betalningsmottagare som tar emot betalningar lämna det betalkontonummer som anges i punkt 1 a i bilagan och, fram till den 1 februari 2014 för nationella betalningstransaktioner och fram till den 1 februari 2016 för gränsöverskridande betalningstransaktioner, men bara om det är nödvändigt, sin betaltjänstleverantörs BIC-kod till betalarna varje gång en betalning begärs.

5.Före den första autogireringstransaktionen ska en betalare lämna det betalkontonummer som anges i punkt 1 a i bilagan. Betalaren ska meddela sin betaltjänstleverantörs BIC-kod fram till den 1 februari 2014 för nationella betalningstransaktioner och fram till den 1 februari 2016 för gränsöverskridande betalningstransaktioner, men bara om det är nödvändigt.

6.Om ramavtalet mellan betalaren och betalarens betaltjänstleverantör inte föreskriver rätt till återbetalning, ska betalarens betaltjänstleverantör, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 a ii, kontrollera varje autogireringstransaktion för att fastställa att beloppet på den ingivna autogireringstransaktionen motsvarar det belopp och den periodicitet som anges i medgivandet, innan betalarens betalkonto debiteras på grundval av uppgifterna om medgivandet.

7.Efter den 1 februari 2014 för nationella betalningstransaktioner och efter den 1 februari 2016 för gränsöverskridande betalningstransaktioner ska betaltjänstleverantörerna inte kräva av betaltjänstanvändarna att de ska ange en betalares betaltjänstleverantörs eller betalningsmottagares betaltjänstleverantörs BIC-kod.

8.Betalarens betaltjänstleverantör och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör får inte ta ut någon extra avgift för den avläsning som automatiskt genererar ett medgivande för de betalningstransaktioner som initierats genom eller med hjälp av ett betalkort vid ett försäljningsställe och som leder till en autogirering.

Artikel 5a Omedelbara betalningstransaktioner

1.Betaltjänstleverantörer som erbjuder sina betaltjänstanvändare en betaltjänst för att sända och ta emot betalningar ska erbjuda alla sina betaltjänstanvändare en betaltjänst för att sända och ta emot omedelbara betalningar.

De betaltjänstleverantörer som avses i första stycket ska säkerställa att alla betalkonton som är nåbara för betalningar även är nåbara för omedelbara betalningar 24 timmar om dygnet och varje kalenderdag.

Förordning (EU) 2024/886

2.Genom undantag från punkt 1, och förutsatt att förhandstillstånd har erhållits från de behöriga myndigheterna på grundval av dessa myndigheters bedömning av dess tillgång till likviditet i euro, ska en betaltjänstleverantör som är etablerad i en medlemsstat som inte har euron som valuta inte vara skyldig att erbjuda betaltjänstanvändare en betaltjänst för att sända omedelbara betalningar i euro utöver en gräns per transaktion, från betalkonton i den medlemsstatens nationella valuta, under den tid då betaltjänstleverantören varken sänder eller tar emot icke- omedelbara betalningar i euro med avseende på sådana betalkonton. Denna gräns ska fastställas av de behöriga myndigheterna och får inte vara lägre än 25.000 EUR. De behöriga myndigheterna får på betaltjänstleverantörens begäran bevilja förhandstillstånd för en period på ett år. På betaltjänstleverantörens begäran får de behöriga myndigheterna förlänga detta förhandstillstånd med ytterligare perioder på ett år efter en ny bedömning från de behöriga myndigheternas sida av betaltjänstleverantörens tillgång till likviditet i euro. De behöriga myndigheterna ska årligen informera kommissionen om tidigare tillstånd och förlängningar som beviljats i enlighet med den här punkten.

ECB och nationella centralbanker får, när de inte agerar i egenskap av monetära myndigheter eller andra offentliga myndigheter, begränsa erbjudandet om en betaltjänst för att sända omedelbara betalningar i euro till den tidsperiod under vilken de erbjuder en betaltjänst för att sända och ta emot icke-omedelbara betalningar.

Förordning (EU) 2024/886

3.Trots vad som sägs i artikel 78.1 andra stycket i direktiv (EU) 2015/2366 ska mottagandetidpunkten för en betalningsorder för en omedelbar betalning vara den tidpunkt då den har mottagits av betalarens betaltjänstleverantör, oavsett timme eller kalenderdag.

Om betalaren avtalar med sin betaltjänstleverantör att genomförandet av betalningsordern för en omedelbar betalning ska ske vid en viss tidpunkt en viss dag eller vid den tidpunkt då betalaren har ställt medel till betaltjänstleverantörens förfogande, ska tidpunkten för mottagande av betalningsordern för en omedelbar betalning, trots vad som sägs i artikel 78.2 i direktiv (EU) 2015/2366, anses vara den avtalade tidpunkten, oavsett timme eller kalenderdag.

Genom undantag från första och andra styckena i denna punkt ska tidpunkten för mottagande av betalningsordern för en omedelbar betalning vara

för en icke-elektronisk betalningsorder för en omedelbar betalning, den tidpunkt då betalarens betaltjänstleverantör har lagt in informationen om betalningsordern i sitt interna system, vilket ska ske så snart som möjligt efter det att betalaren har lämnat den icke-elektroniska betalningsordern för en omedelbar betalning till sin betaltjänstleverantör,
för en enskild betalningsorder för en omedelbar betalning som tillhör ett paket enligt punkt 7 i denna artikel, om konverteringen av det paketet till enskilda betalningstransaktioner utförs av betalarens betaltjänstleverantör, den tidpunkt då den efterföljande betalningstransaktionen har delats upp av betalarens betaltjänstleverantör; betalarens betaltjänstleverantör ska påbörja konverteringen av paketet omedelbart efter det att betalaren har lämnat det till sin betaltjänstleverantör och slutföra denna konvertering så snart som möjligt,
för en betalningsorder för en omedelbar betalning från betalkonton som inte är i euro, den tidpunkt då betalningstransaktionens belopp har omräknats till euro; en sådan valutaomräkning ska ske omedelbart efter det att betalaren har lämnat betalningsordern för en omedelbar betalning till sin betaltjänstleverantör.

Förordning (EU) 2024/886

4.Vid genomförande av omedelbara betalningar ska betaltjänstleverantörer, utöver de krav som anges i artikel 5, uppfylla följande krav:

Betaltjänstleverantörer ska säkerställa att betalare kan lämna en betalningsorder för en omedelbar betalning genom alla de betalningsinitieringskanaler som dessa betalare kan använda för att lämna en betalningsorder för andra betalningar.
Trots vad som sägs i artikel 83 i direktiv (EU) 2015/2366 ska betalarens betaltjänstleverantör, omedelbart efter mottagandetidpunkten för en betalningsorder för en omedelbar betalning, kontrollera om alla nödvändiga villkor för att hantera betalningstransaktionen är uppfyllda och om nödvändiga medel finns tillgängliga, reservera eller debitera beloppet för betalningstransaktionen från betalarens konto och omedelbart sända betalningstransaktionen till betalningsmottagarens betaltjänstleverantör.
Trots vad som sägs i artiklarna 83 och 87.2 i direktiv (EU) 2015/2366 ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, inom tio sekunder efter mottagandetidpunkten för betalningsordern för en omedelbar betalning från betalarens betaltjänstleverantör, göra betalningstransaktionens belopp tillgängligt på betalningsmottagarens betalkonto i den valuta i vilken betalningsmottagarens konto är denominerat och bekräfta för betalarens betaltjänstleverantör att betalningstransaktionen har slutförts.
Trots vad som sägs i artikel 87.1 i direktiv (EU) 2015/2366 ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör säkerställa att valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens konto är samma dag som den dag då betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto.
Omedelbart efter att ha mottagit den bekräftelse på slutförande som avses i led c, eller om betalarens betaltjänstleverantör inte mottar någon sådan bekräftelse på slutförande inom tio sekunder efter tidpunkten för mottagande av betalningsordern för en omedelbar betalning, ska betalarens betaltjänstleverantör kostnadsfritt informera betalaren och, i tillämpliga fall, leverantören av betalningsinitieringstjänster om huruvida betalningstransaktionens belopp har gjorts tillgängligt på betalningsmottagarens betalkonto.

Förordning (EU) 2024/886

5.Trots vad som sägs i artikel 89 i direktiv (EU) 2015/2366 ska betalarens betaltjänstleverantör, om denne inte har mottagit ett meddelande från betalningsmottagarens betaltjänstleverantör som bekräftar att medlen gjordes tillgängliga på betalningsmottagarens betalkonto inom tio sekunder efter mottagandetidpunkten, omedelbart återställa betalarens betalkonto till den ställning som skulle ha förelegat om transaktionen inte hade ägt rum.

Förordning (EU) 2024/886

6.På betaltjänstanvändarens begäran ska en betaltjänstleverantör erbjuda en betaltjänstanvändare möjlighet att fastställa en gräns för det högsta belopp som kan sändas genom omedelbar betalning. Denna gräns kan vara antingen per dag eller per transaktion, och beslutas av betaltjänstanvändaren. Betaltjänstleverantörer ska säkerställa att betaltjänstanvändare kan ändra detta högsta belopp när som helst innan en betalningsorder för en omedelbar betalning lämnas. Om en betaltjänstanvändares betalningsorder för en omedelbar betalning överstiger det högsta beloppet eller leder till att det överskrids ska betalarens betaltjänstleverantör inte genomföra betalningsordern för den omedelbara betalningen och ska underrätta betaltjänstanvändaren om detta och informera betaltjänstanvändaren om hur det högsta beloppet kan ändras.

Förordning (EU) 2024/886

7.När betaltjänstleverantörer erbjuder en betaltjänst för att sända och ta emot omedelbara betalningar ska de erbjuda sina betaltjänstanvändare en möjlighet att lämna flera betalningsorder som ett paket, om de erbjuder sina betaltjänstanvändare en sådan möjlighet för andra betalningar.

Betaltjänstleverantörer får inte införa lägre gränser för det antal betalningsorder för omedelbara betalningar som kan lämnas som ett paket än de gränser som de inför när det gäller paket för andra betalningar.

Förordning (EU) 2024/886

8.De betaltjänstleverantörer som avses i punkt 1 och som är etablerade i en medlemsstat som har euron som valuta ska erbjuda betaltjänstanvändare en betaltjänst för att ta emot omedelbara betalningar i euro enligt denna artikel senast den 9 januari 2025 och en betaltjänst för att sända omedelbara betalningar i euro enligt denna artikel senast den 9 oktober 2025.

De betaltjänstleverantörer som avses i punkt 1 och som är etablerade i en medlemsstat som inte har euron som valuta ska erbjuda betaltjänstanvändare en betaltjänst för att ta emot omedelbara betalningar i euro enligt denna artikel senast den 9 januari 2027 och en betaltjänst för att sända omedelbara betalningar i euro enligt denna artikel senast den 9 juli 2027.

Genom undantag från andra stycket i denna punkt ska de betaltjänstleverantörer som avses i punkt 1 i denna artikel och som är etablerade i en medlemsstat som inte har euron som valuta, till och med den 9 juni 2028, inte vara skyldiga att erbjuda betaltjänstanvändare en betaltjänst för att sända omedelbara betalningar i euro från betalkonton i den medlemsstatens nationella valuta, under den tid då dessa betaltjänstleverantörer varken sänder eller tar emot icke- omedelbara betalningstransaktioner i euro med avseende på sådana konton.

Trots vad som sägs i första stycket i denna punkt ska betaltjänstleverantörer som är institut för elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.1 i direktiv 2009/110/EG eller betalningsinstitut enligt definitionen i artikel 4.4 i direktiv (EU) 2015/2366 och som är etablerade i en medlemsstat som har euron som valuta erbjuda betaltjänstanvändare en betaltjänst för att sända och ta emot omedelbara betalningar i euro enligt denna artikel senast den 9 april 2027.

Trots vad som sägs i andra stycket i denna punkt ska betaltjänstleverantörer som är institut för elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.1 i direktiv 2009/110/EG eller betalningsinstitut enligt definitionen i artikel 4.4 i direktiv (EU) 2015/2366 och som är etablerade i en medlemsstat som inte har euron som valuta erbjuda betaltjänstanvändare en betaltjänst för att ta emot omedelbara betalningar i euro enligt denna artikel senast den 9 april 2027och en betaltjänst för att sända omedelbara betalningar i euro enligt denna artikel senast den 9 juli 2027.

Förordning (EU) 2024/886

Artikel 5b Avgifter för betalningar och kontroll av betalningsmottagaren

1.Eventuella avgifter som en betaltjänstleverantör tar ut av betalare och betalningsmottagare för att sända och ta emot omedelbara betalningar i euro får inte vara högre än de avgifter som betaltjänstleverantören tar ut för att sända och ta emot andra betalningar av motsvarande typ.

Förordning (EU) 2024/886

2.De tjänster som avses i artikel 5c ska tillhandahållas alla betaltjänstanvändare kostnadsfritt.

Förordning (EU) 2024/886

3.Betaltjänstleverantörer som är etablerade i en medlemsstat som har euron som valuta ska uppfylla kraven i denna artikel senast den 9 januari 2025.

Betaltjänstleverantörer som är etablerade i en medlemsstat som inte har euron som valuta ska uppfylla kraven i denna artikel senast den 9 januari 2027.

Förordning (EU) 2024/886

Artikel 5c Kontroll av betalningsmottagaren i samband med betalningar

1.En betalares betaltjänstleverantör ska erbjuda en tjänst som säkerställer kontroll av den betalningsmottagare till vilken betalaren avser att sända en betalning (tjänst som säkerställer kontroll). Betalarens betaltjänstleverantör ska utföra den tjänst som säkerställer kontroll omedelbart efter det att betalaren har lämnat relevanta uppgifter om betalningsmottagaren och innan betalaren ges möjlighet att godkänna denna betalning. Betalarens betaltjänstleverantör ska erbjuda den tjänst som säkerställer kontroll oavsett vilken betalningsinitieringskanal betalaren använder för att lämna en betalningsorder. Den tjänst som säkerställer kontroll ska tillhandahållas i enlighet med följande:

Om betalaren har fört in betalkontonummer enligt punkt 1 a i bilagan och betalningsmottagarens namn i betalningsordern ska betalarens betaltjänstleverantör tillhandahålla en tjänst för att kontrollera att betalkontonumret enligt punkt 1 a i bilagan och betalningsmottagarens namn överensstämmer med varandra. På begäran av betalarens betaltjänstleverantör ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör kontrollera om de uppgifter som betalaren har angett om betalkontonumret enligt punkt 1 a i bilagan och betalningsmottagarens namn överensstämmer med varandra. Om uppgifterna inte överensstämmer ska betalarens betaltjänstleverantör, på grundval av den information som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör tillhandahåller, underrätta betalaren om detta och informera betalaren om att godkännande av betalningen kan leda till att medlen överförs till ett betalkonto som inte innehas av den betalningsmottagare som betalaren har angett. Om de uppgifter som betalaren har angett i fråga om betalningsmottagarens namn och betalkontonumret enligt punkt 1 a i bilagan nästan överensstämmer med varandra, ska betalarens betaltjänstleverantör upplysa betalaren om namnet på den betalningsmottagare som är knuten till det betalkontonummer enligt punkt 1 a i bilagan som betalaren har angett.
Om betalningsmottagaren är en juridisk person och betalarens betaltjänstleverantör erbjuder en betalningsinitieringskanal som ger betalaren möjlighet att lägga en betalningsorder genom att ange betalningsmottagarens betalkontonummer enligt punkt 1 a i bilagan till denna förordning tillsammans med andra uppgifter än betalningsmottagarens namn som otvetydigt identifierar betalningsmottagaren, såsom ett skatteregistreringsnummer, en europeisk unik identifieringskod enligt artikel 16.1 andra stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 (*) eller en identifieringskod för juridiska personer, och om dessa uppgifter finns tillgängliga i betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs interna system, ska den betaltjänstleverantören, på begäran av betalarens betaltjänstleverantör, kontrollera om betalkontonumret enligt punkt 1 a i bilagan till denna förordning och de uppgifter som betalaren har angett överensstämmer med varandra. Om betalkontonumret enligt punkt 1 a i bilagan till denna förordning och de uppgifter som betalaren har angett inte överensstämmer med varandra ska betalarens betaltjänstleverantör, på grundval av den information som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör tillhandahåller, underrätta betalaren om detta.
Om ett betalkonto som identifieras med hjälp av ett av betalaren angivet betalkontonummer enligt punkt 1 a i bilagan innehas av en betaltjänstleverantör för flera betalningsmottagares räkning, får betalaren till sin betaltjänstleverantör tillhandahålla ytterligare uppgifter som gör det möjligt att otvetydigt identifiera betalningsmottagaren. Den betaltjänstleverantör som förvaltar detta betalkonto för flera betalningsmottagares räkning eller, i förekommande fall, den betaltjänstleverantör som innehar detta betalkonto ska på begäran av betalarens betaltjänstleverantör bekräfta om den betalningsmottagare som betalaren har angett är en av de flera betalningsmottagare för vars räkning betalkontot förvaltas eller innehas. Betalarens betaltjänstleverantör ska underrätta betalaren om den betalningsmottagare som betalaren har angett inte finns med bland de flera betalningsmottagare för vars räkning betalkontot förvaltas eller innehas.
I andra fall än de som beskrivs i leden a, b och c i denna punkt, och i synnerhet om en betaltjänstleverantör tillhandahåller en betalningsinitieringskanal som inte kräver att betalaren anger både det betalkontonummer som avses i punkt 1 a i bilagan och betalningsmottagarens namn, ska betaltjänstleverantören säkerställa att den betalningsmottagare till vilken betalaren avser att sända en betalning identifieras korrekt. För detta ändamål ska betaltjänstleverantören informera betalaren på ett sätt som gör det möjligt för betalaren att bekräfta betalningsmottagaren innan betalningen godkänns.

Förordning (EU) 2024/886

2.Om det betalkontonummer som avses i punkt 1 a i bilagan eller betalningsmottagarens namn anges av en leverantör av betalningsinitieringstjänster, i stället för av betalaren, ska den leverantören av betalningsinitieringstjänster säkerställa att uppgifterna om betalningsmottagaren är korrekta.

Förordning (EU) 2024/886

3.Betaltjänstleverantörer ska, vid tillämpning av punkt 1 d, och leverantörer av betalningsinitieringstjänster ska, vid tillämpning av punkt 2, upprätthålla solida interna förfaranden för att säkerställa att uppgifterna om betalningsmottagarna är korrekta.

Förordning (EU) 2024/886

4.När det gäller pappersbaserade betalningsorder ska betalarens betaltjänstleverantör utföra den tjänst som säkerställer kontroll vid mottagandetidpunkten för betalningsordern, såvida inte betalaren inte är närvarande vid mottagandetidpunkten.

Förordning (EU) 2024/886

5.Betaltjänstleverantörer ska säkerställa att utförandet av den tjänst som säkerställer kontroll och av den tjänst som beskrivs i punkt 2 inte hindrar betalare från att godkänna den berörda betalningen.

Förordning (EU) 2024/886

6.Betaltjänstleverantörer ska ge betaltjänstanvändare som inte är konsumenter möjlighet att välja att inte ta emot den tjänst som säkerställer kontroll när de lämnar in flera betalningsorder som ett paket.

Betaltjänstleverantörer ska säkerställa att betaltjänstanvändare som har valt att inte ta emot den tjänst som säkerställer kontroll har rätt att när som helst välja att ta emot den tjänsten.

Förordning (EU) 2024/886

7.Närhelst betalarens betaltjänstleverantör underrättar betalaren i enlighet med punkt 1 a, b eller c ska den betaltjänstleverantören samtidigt informera betalaren om att godkännande av betalningen kan leda till att medel överförs till ett betalkonto som inte innehas av den betalningsmottagare som angetts av betalaren. En betaltjänstleverantör ska tillhandahålla denna information till en betaltjänstanvändare som inte är en konsument när denna betaltjänstanvändare väljer att inte ta emot den tjänst som säkerställer kontroll när flera betalningsorder lämnas in som ett paket. Betaltjänstleverantörer ska informera sina betaltjänstanvändare om konsekvenserna för betaltjänstleverantörernas ansvar och betaltjänstanvändarnas rätt till återbetalning om betaltjänstanvändarna väljer att ignorera en underrättelse enligt punkt 1 a, b och c.

Förordning (EU) 2024/886

8.En betaltjänstleverantör ska inte hållas ansvarig för genomförandet av en betalning till en oavsiktlig betalningsmottagare på grundval av en felaktig unik identifikationskod enligt artikel 88 i direktiv (EU) 2015/2366, förutsatt att den har uppfyllt kraven i den här artikeln.

Om betalarens betaltjänstleverantör inte uppfyller kraven i punkt 1 i denna artikel, eller om leverantören av betalningsinitieringstjänster inte uppfyller kraven i punkt 2 i denna artikel, och om denna underlåtenhet leder till en bristfälligt genomförd betalningstransaktion, ska betalarens betaltjänstleverantör utan dröjsmål återbetala det överförda beloppet till betalaren och, i förekommande fall, återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om transaktionen inte hade ägt rum.

Om underlåtenheten att uppfylla skyldigheterna beror på att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör eller leverantören av betalningsinitieringstjänster inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt denna artikel, ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör eller, i förekommande fall, leverantören av betalningsinitieringstjänster, ersätta betalarens betaltjänstleverantör för den ekonomiska skada som denna underlåtenhet har vållat betalarens betaltjänstleverantör.

Eventuella ytterligare ekonomiska förluster för betalaren kan ersättas i enlighet med den lagstiftning som är tillämplig på det avtal som ingåtts mellan betalaren och den berörda betaltjänstleverantören.

Förordning (EU) 2024/886

9.Betaltjänstleverantörer som är etablerade i en medlemsstat som har euron som valuta ska uppfylla kraven i denna artikel senast den 9 oktober 2025.

Betaltjänstleverantörer som är etablerade i en medlemsstat som inte har euron som valuta ska uppfylla kraven i denna artikel senast den 9 juli 2027.

Förordning (EU) 2024/886

Artikel 5d Kontroll av betaltjänstanvändare, av betaltjänstleverantörer som erbjuder omedelbara betalningar, för att kontrollera om en betaltjänstanvändare är en person eller en enhet som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder

1.Betaltjänstleverantörer som erbjuder omedelbara betalningar ska kontrollera om deras betaltjänstanvändare är personer eller enheter som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder.

Betaltjänstleverantörer ska utföra sådana kontroller omedelbart efter ikraftträdandet av nya riktade finansiella restriktiva åtgärder och omedelbart efter ikraftträdandet av eventuella ändringar av sådana riktade finansiella restriktiva åtgärder, och minst en gång per kalenderdag.

Förordning (EU) 2024/886

2.Under genomförandet av en omedelbar betalning ska betalarens betaltjänstleverantör och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör som är involverade i genomförandet av den omedelbara betalningen inte kontrollera om den betalare eller betalningsmottagare vars betalkonton används för att genomföra den omedelbara betalningen är personer eller enheter som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder utöver att utföra kontroller enligt punkt 1 i denna artikel.

Första stycket i denna punkt påverkar inte åtgärder som betaltjänstleverantörer vidtar för att följa andra restriktiva åtgärder än riktade finansiella restriktiva åtgärder, som har antagits i enlighet med artikel 215 i EUF-fördraget, restriktiva åtgärder som inte har antagits i enlighet med artikel 215 i EUF-fördraget eller unionsrätt om förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism.

Förordning (EU) 2024/886

3.Betaltjänstleverantörer ska uppfylla kraven i denna artikel senast den 9 januari 2025.

Förordning (EU) 2024/886

Artikel 6 Slutdatum

1.Senast den 1 februari 2014 ska betalningar utföras i enlighet med de tekniska kraven i artikel 5.1, 5.2 och 5.4 samt punkterna 1 och 2 i bilagan.

2.Senast den 1 februari 2014 ska autogireringar utföras i enlighet med artikel 8.2 och 8.3 och med kraven i artikel 5.1, 5.3, 5.5, 5.6 och 5.8 samt punkterna 1 och 3 i bilagan.

3.Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 ska autogireringar utföras i enlighet med kraven i artikel 8.1 senast den 1 februari 2017 för nationella betalningar och senast den 1 november 2012 för gränsöverskridande betalningar.

4.För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna eller, med den berörda medlemsstatens godkännande, medlemsstatens betaltjänstleverantörer, efter att ha beaktat och utvärderat om deras medborgare är förberedda och redo, fastställa tidigare datum än vad som anges i punkterna 1 och 2.

Artikel 7 Giltighet för medgivanden och rätt till återbetalning

1.Ett giltigt godkännande för betalningsmottagaren att inkassera återkommande autogireringar i en äldre betalningsordning som gällde före den 1 februari 2014 ska förbli giltigt efter detta datum och ska anses som ett samtycke till att betalarens betaltjänstleverantör genomför de återkommande autogireringar som inkasseras av denna betalningsmottagare i enlighet med denna förordning i avsaknad av nationell lagstiftning eller kundöverenskommelser om fortsatt giltighet för autogireringsmedgivanden.

2.Ett sådant medgivande som avses i punkt 1 ska möjliggöra ovillkorlig rätt till återbetalning och att återbetalningen antedateras till datumet för den återbetalade betalningen där sådana återbetalningar fastställts i det befintliga medgivandet.

Artikel 8 Förmedlingsavgifter för autogireringstransaktioner

1.Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 får ingen multilateral förmedlingsavgift per autogireringstransaktion eller någon annan överenskommen ersättning med motsvarande syfte eller verkan tillämpas på autogireringstransaktioner.

2.För R-transaktioner får en multilateral förmedlingsavgift tillämpas under förutsättning att följande villkor är uppfyllda:

Arrangemanget ska syfta till att effektivt fördela kostnaderna på de betaltjänstleverantörer, eller deras betaltjänstanvändare, som har orsakat R-transaktionen, beroende på vilket som är tillämpligt, med beaktande av transaktionskostnaderna och ska säkerställa att betalaren inte automatiskt belastas med avgifter, och att betaltjänstleverantören inte belastar betaltjänstanvändare med en given typ av R-transaktionsavgifter som överstiger betaltjänstleverantörens kostnader för sådana transaktioner.
Avgifterna ska vara helt kostnadsbaserade.
Avgifterna får inte överskrida de faktiska kostnaderna för hanteringen av en R-transaktion hos den mest kostnadseffektiva jämförbara betaltjänstleverantör som är en representativ part till arrangemanget i fråga om transaktionsvolym och typ av tjänst.
Tillämpningen av avgifter i enlighet med leden a, b och c ska förhindra att betaltjänstleverantörerna påför de respektive betaltjänstanvändarna avgifter som går utöver de kostnader som ska täckas av dessa förmedlingsavgifter.
Det ska inte finnas något praktiskt och ekonomiskt hållbart alternativ till arrangemanget som skulle kunna ge en lika eller mer effektiv hantering av R-transaktioner till samma eller lägre kostnad för konsumenterna.

Med avseende på tillämpningen av första stycket ska endast kostnadskategorier som direkt och otvetydigt är av relevans för hanteringen av R-transaktionen beaktas vid beräkningen av R-transaktionsavgiften. Dessa kostnader ska fastställas exakt. Uppdelningen av kostnadsbeloppet, inbegripet särskilda uppgifter om var och en av dess beståndsdelar, ska ingå i arrangemanget för att underlätta kontroll och övervakning.

3.Punkterna 1 och 2 ska i tillämpliga delar gälla för en betaltjänstleverantörs unilaterala arrangemang och för bilaterala arrangemang mellan betaltjänstleverantörer som har syften eller effekter som motsvarar multilaterala arrangemangs syften eller effekter.

Artikel 9 Betalningars tillgänglighet

1.En betalare som gör en betalning till en betalningsmottagare som har ett betalkonto inom unionen ska inte specificera i vilken medlemsstat detta betalkonto ska finnas, under förutsättning att betalkontot är nåbart i enlighet med artikel 3.

2.En betalningsmottagare som tar emot en betalning eller använder en autogirering för att inkassera medel från en betalare som har ett betalkonto inom unionen ska inte specificera i vilken medlemsstat detta betalkonto ska finnas, under förutsättning att betalkontot är nåbart i enlighet med artikel 3.

Artikel 10 Behöriga myndigheter

1.Medlemsstaterna ska som behöriga myndigheter, med ansvar för efterlevnaden av denna förordning, utse offentliga myndigheter, organ som erkänns genom nationell lagstiftning eller offentliga myndigheter som genom nationell lagstiftning uttryckligen har fått befogenhet till detta, inbegripet nationella centralbanker. Medlemsstaterna får utse befintliga organ som behöriga myndigheter.

2.Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de behöriga myndigheter som utsetts enligt punkt 1 senast den 1 februari 2013. Medlemsstaterna ska utan dröjsmål underrätta kommissionen och den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA) om eventuella efterföljande ändringar beträffande dessa myndigheter.

3.Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheter som avses i punkt 1 har de befogenheter som krävs för utförandet av deras uppgifter. Om mer än en myndighet är behörig i frågor som omfattas av denna förordning på en medlemsstats territorium ska denna medlemsstat se till att dessa myndigheter samarbetar så att de kan uppfylla sina respektive uppgifter effektivt.

4.De behöriga myndigheterna ska på ett effektivt sätt övervaka att betaltjänstleverantörerna efterlever denna förordning och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa förordningens efterlevnad. De ska samarbeta med varandra i enlighet med artikel 24 i direktiv 2007/64/EG och artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 11 Sanktioner

1.Medlemsstaterna ska senast den 1 februari 2013 fastställa bestämmelser om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av denna förordning och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att dessa bestämmelser tillämpas. Dessa sanktioner ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om dessa bestämmelser och åtgärder senast den 1 augusti 2013 och ska utan dröjsmål underrätta kommissionen om eventuella efterföljande ändringar av dessa bestämmelser.

1a.Genom undantag från punkt 1 i denna artikel ska medlemsstaterna senast den 9 april 2025fastställa regler om sanktioner för överträdelse av artiklarna 5a–5d och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Dessa sanktioner ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla dessa regler och åtgärder senast den 9 april 2025samt utan dröjsmål eventuella ändringar som berör dem.

Förordning (EU) 2024/886

1b.När det gäller sanktioner för överträdelser av artikel 5d ska medlemsstaterna säkerställa att sådana sanktioner omfattar följande:

I fråga om en juridisk person, högsta straffavgifter på minst 10 % av den juridiska personens totala årliga nettoomsättning under det föregående räkenskapsåret.
I fråga om en fysisk person, högsta administrativa straffavgifter på minst 5.000.000 EUR eller motsvarande belopp i nationell valuta i de medlemsstater som inte har euron som valuta den 8 april 2024.

Vid tillämpning av led a i denna punkt och om den juridiska personen är ett dotterföretag till ett moderföretag enligt definitionen i artikel 2.9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU eller till ett företag som faktiskt utövar ett bestämmande inflytande över den juridiska personen, ska den relevanta omsättningen vara den omsättning som följer av koncernredovisningen för det yttersta moderföretaget under det föregående räkenskapsåret.

Förordning (EU) 2024/886

1c.De sanktioner som avses i punkt 1a i denna artikel ska inte tillämpas på överträdelser av nåbarhetskravet i artikel 5a.1 andra stycket om de betalkonton som förvaltas av betaltjänstleverantörer inte är nåbara för omedelbara betalningar på grund av planerat underhåll där perioderna utan tillgänglighet är både förutsebara och korta eller på grund av ett planerat driftstopp för alla omedelbara betalningar inom ramen för det relevanta betalningssystemet, förutsatt att betaltjänstanvändarna i förväg har informerats om dessa perioder av planerat underhåll eller planerade driftstopp.

Förordning (EU) 2024/886

1d.Genom undantag från punkt 1b får denna artikel, om det i medlemsstatens rättssystem inte föreskrivs några administrativa sanktioner, tillämpas på ett sådant sätt att sanktionen initieras av den behöriga myndigheten och påförs av rättsliga myndigheter, samtidigt som det säkerställs att sanktionen är effektiv, proportionell och avskräckande och har motsvarande verkan som de administrativa sanktioner som påförs av de behöriga myndigheterna i de medlemsstater vars rättssystem föreskriver administrativa sanktioner. De sanktioner som påförs ska i alla händelser vara effektiva, proportionella och avskräckande. De medlemsstater vars rättssystem inte föreskriver några administrativa sanktioner ska anmäla sina sanktioner till kommissionen senast den 9 april 2025samt utan dröjsmål eventuella ändringar som berör dem.

Förordning (EU) 2024/886

2.De sanktioner som avses i punkt 1 ska inte tillämpas på konsumenter.

Artikel 12 Förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol

1.Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga och effektiva förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol för att lösa tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer som gäller rättigheter och skyldigheter och som uppkommit till följd av tillämpningen av denna förordning. I detta syfte ska medlemsstaterna utse befintliga organ eller, då det är lämpligt, inrätta nya.

2.Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de organ som avses i punkt 1 senast den 1 februari 2013. Medlemsstaterna ska utan dröjsmål underrätta kommissionen om eventuella efterföljande ändringar beträffande dessa organ.

3.Medlemsstaterna får föreskriva att denna artikel endast ska tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller endast på dem som är konsumenter och mikroföretag. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om sådana bestämmelser senast den 1 augusti 2013.

Artikel 13 Delegering av befogenhet

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 14 för att ändra bilagan i syfte att beakta de tekniska framstegen och marknadsutvecklingen.

Artikel 14 Utövande av delegerade befogenheter

1.Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 13 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den 31 mars 2012. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.Den delegering av befogenhet som avses i artikel 13 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.En delegerad akt som antas enligt artikel 13 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av tre månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 15 Översyn

1.Senast den 1 februari 2017 ska kommissionen förelägga Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, ECB och EBA en rapport om tillämpningen av denna förordning, om lämpligt tillsammans med ett förslag.

Förordning (EU) 2024/886

2.Senast den 9 oktober 2028 ska kommissionen till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport, som om det är lämpligt ska åtföljas av ett lagstiftningsförslag. Rapporten ska innehålla information om följande:

Utvecklingen av avgifter för betalkonton samt för nationella och gränsöverskridande betalningar och omedelbara betalningar i euro och i den nationella valutan i de medlemsstater som inte har euron som valuta sedan den 26 oktober 2022, inbegripet effekterna av artikel 5b.1 på dessa avgifter.
Tillämpningsområdet för artikel 5d och dess effektivitet när det gäller att motverka onödiga hinder för omedelbara betalningar.

Förordning (EU) 2024/886

3.Betaltjänstleverantörer ska till sina behöriga myndigheter lämna in rapporter om följande:

Avgiftsnivån för betalningar, omedelbara betalningar och betalkonton.
Andelen avslag, separat för nationella och gränsöverskridande betalningstransaktioner, på grund av tillämpning av riktade finansiella restriktiva åtgärder.

Betaltjänstleverantörer ska lämna in sådana rapporter var tolfte månad. Den första rapporten ska lämnas in den 9 april 2025 och ska innehålla information om avgiftsnivån och om avslag under den period som inleddes den 26 oktober 2022 till och med slutet av det föregående kalenderåret.

Förordning (EU) 2024/886

4.Senast den 9 oktober 2025, och därefter årligen, ska de behöriga myndigheterna förse kommissionen och EBA med den information som rapporteras till dem av betaltjänstleverantörer enligt punkt 3, och information om volymen och värdet av de omedelbara betalningar i euro som har sänts, både nationellt och över gränser, av betaltjänstleverantörer som varit etablerade i deras medlemsstat under det föregående kalenderåret.

Förordning (EU) 2024/886

5.EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att specificera enhetliga rapporteringsmallar, instruktioner och metoder för hur dessa rapporteringsmallar ska användas för den rapportering som avses i punkt 3.

De europeiska tillsynsmyndigheterna ska överlämna de förslag till tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i denna punkt till kommissionen senast den 9 juni 2024.

Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i denna punkt i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Förordning (EU) 2024/886

6.Kommissionen ska senast den 9 april 2027 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om de hinder som återstår när det gäller tillgång till och användning av omedelbara betalningar. Rapporten ska innehålla en bedömning av standardiseringsnivån för den teknik som är relevant för användningen av omedelbara betalningar. Rapporten får, om det är lämpligt, åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

Förordning (EU) 2024/886

Artikel 16 Övergångsbestämmelser

1.Genom undantag från artikel 6.1 och 6.2 får betaltjänstleverantörer fram till den 1 augusti 2014 fortsätta att hantera betalningstransaktioner i euro i format som skiljer sig från de som föreskrivs för betalningar och autogireringar enligt denna förordning.

Medlemsstaterna ska tillämpa de regler om sanktioner som gäller för överträdelser av artikel 6.1 och 6.2, som fastställs i enlighet med artikel 11, från och med den 2 augusti 2014.

Genom undantag från artikel 6.1 och 6.2 får medlemsstaterna tillåta betaltjänstleverantörer att fram till den 1 februari 2016 tillhandahålla betaltjänstanvändare omvandlingstjänster för nationella betalningstransaktioner och därmed ge betaltjänstanvändare som är konsumenter möjlighet att fortsätta att använda BBAN-nummer i stället för det betalkontonummer som avses i punkt 1 a i bilagan, under förutsättning att interoperabilitet säkerställs genom att betalarens och betalningsmottagarens BBAN-nummer tekniskt och på ett säkert sätt omvandlas till det betalkontonummer som avses i punkt 1 a i bilagan. Detta betalkontonummer ska överlämnas till den betaltjänstanvändare som initierar transaktionen, när så är lämpligt innan betalningen verkställs. I sådana fall ska betaltjänstleverantörerna inte belasta betaltjänstanvändaren med avgifter som direkt eller indirekt är kopplade till dessa omvandlingstjänster.

2.Betaltjänstleverantörer som tillhandahåller betaltjänster i euro och som befinner sig i en medlemsstat som inte har infört euron som valuta ska efterleva artikel 3 när de tillhandahåller betaltjänster i euro senast den 31 oktober 2016. Om euron införs som valuta i någon av dessa medlemsstater före den 31 oktober 2015, ska emellertid betaltjänstleverantörerna i den medlemsstaten efterleva artikel 3 inom ett år från den dag då den berörda medlemsstaten anslöt sig till euroområdet.

3.Medlemsstaterna får tillåta sina behöriga myndigheter att fram till den 1 februari 2016 göra undantag från alla eller vissa av kraven i artikel 6.1 och 6.2 för betalnings- och autogireringstransaktioner med en sammanlagd marknadsandel på mindre än 10 % av det totala antalet betalnings- eller autogireringstransaktioner i en viss medlemsstat, baserat på den officiella betalningsstatistik som årligen publiceras av ECB.

4.Medlemsstaterna får tillåta sina behöriga myndigheter att fram till den 1 februari 2016 göra undantag från alla eller vissa av kraven i artikel 6.1 och 6.2 för betalningstransaktioner som initierats med betalkort vid ett försäljningsställe och som leder till en autogirering till och från ett betalkonto som identifieras med BBAN-nummer eller Iban-nummer.

5.Genom undantag från artikel 6.1 och 6.2 får medlemsstaterna tillåta sina behöriga myndigheter att fram till den 1 februari 2016 göra undantag från det specifika kravet att använda de meddelandeformat som specificeras i punkt 1 b i bilagan och fastställs i artikel 5.1 d för betaltjänstanvändare som initierar eller tar emot enskilda betalningar eller autogireringar som har sammanförts för överföring. Trots ett eventuellt undantag ska betaltjänstleverantörerna uppfylla de krav som anges i artikel 5.1 d om en betaltjänstanvändare begär en sådan tjänst.

6.Genom undantag från artikel 6.1 och 6.2 får medlemsstaterna fram till den 1 februari 2016 skjuta upp tillämpningen av kraven i samband med tillhandahållandet av BIC-koden för nationella betalningstransaktioner i artikel 5.4, 5.5 och 5.7.

7.Då en medlemsstat avser att utnyttja ett undantag som föreskrivs i punkterna 1, 3, 4, 5 eller 6, ska medlemsstaten underrätta kommissionen om detta senast den 1 februari 2013, och ska därefter tillåta sin behöriga myndighet att göra undantag från vissa eller alla de krav som fastställts i artikel 5, 6.1 eller 6.2 och bilagan för de relevanta betalningstransaktioner såsom omnämns i respektive punkter och stycken och för en period som inte överstiger den som gäller för undantaget. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om betalningstransaktioner som är föremål för undantag och om eventuella efterföljande ändringar.

8.Betaltjänstleverantörer som är belägna i och betaltjänstanvändare som utnyttjar en betaltjänst i en medlemsstat som inte har euron som valuta ska uppfylla kraven i artiklarna 4 och 5 senast den 31 oktober 2016. Operatörer av system för betalning av mindre belopp i en medlemsstat som inte har infört euron som valuta ska uppfylla kraven i artikel 4.2 senast den 31 oktober 2016.

Om euron införs som valuta i någon av dessa medlemsstater före den 31 oktober 2015 ska emellertid betaltjänstleverantörerna eller i förekommande fall operatörer av system för betalning av mindre belopp belägna i och betaltjänstanvändare som utnyttjar en betaltjänst i den medlemsstaten uppfylla de respektive kraven inom ett år från det datum då den berörda medlemsstaten anslöt sig till euroområdet, men dock inte tidigare än de respektive datum som specificerats för de medlemsstater som har euron som valuta den 31 mars 2012.

Förordning (248/2014/EU)

9.Om euron införs som valuta i en medlemsstat före den 9 april 2027 ska betaltjänstleverantörerna i den medlemsstaten följa artiklarna 5a, 5b och 5c inom ett år efter det datum då euron infördes som valuta i den medlemsstaten och inte senare än de respektive datum som anges i de artiklarna för betaltjänstleverantörer i de medlemsstater som inte har euron som valuta. Sådana betaltjänstleverantörer ska dock inte vara skyldiga att följa artiklarna 5a, 5b och 5c tidigare än de respektive datum som anges i de artiklarna för betaltjänstleverantörer i de medlemsstater som har euron som valuta.

Förordning (EU) 2024/886

Artikel 17

Detta är en ändring av ett annat direktiv och återges ej här [red.anm.].

Artikel 18 Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser för ändringsrättsakter

Förordning (EU) 2024/886

Denna förordning träder i kraft den 8 april 2024.

Bilaga Tekniska krav (Artikel 5)

Utöver de väsentliga krav som anges i artikel 5, ska följande tekniska krav gälla betalnings- och autogireringstransaktioner:
1. Det betalkontonummer som avses i artikel 5.1 a och c ska vara Iban-numret.
2. Den standard för meddelandeformatet som avses i artikel 5.1 b och d ska vara ISO 20022 XML-standarden.
3. Fältet med uppgifter om penningöverföringen ska rymma 140 tecken. Betalningsordningar kan tillåta fler tecken, förutom om den utrustning som används för att överföra informationen har tekniska begränsningar avseende antalet tecken, i vilket fall utrustningens tekniska begränsning ska tillämpas.
4. Referensinformation om penningöverföringen och alla andra uppgifter som lämnas i enlighet med punkterna 2 och 3 i denna bilaga ska överföras i sin helhet och utan ändring mellan betaltjänstleverantörerna i betalningskedjan.
5. När väl de begärda uppgifterna har lämnats i elektroniskt format ska betalningstransaktionerna tillåta en fullständigt automatiserad och elektronisk hantering under alla skeden av betalningskedjan (helautomatisk hantering), så att hela betalningsprocessen kan genomföras elektroniskt utan bearbetning eller manuella åtgärder. Detta ska även gälla manuell hantering av betalnings- och autogireringstransaktioner om möjligt.
6. Betalningsordningar ska inte innehålla någon lägsta beloppsgräns för betalningstransaktioner varigenom betalningar och autogireringar sker, men de är inte skyldiga att hantera betalningstransaktioner med nollbelopp.
7. Betalningsordningar ska inte vara skyldiga att utföra betalningar och autogireringar som överstiger beloppet 999.999.999,99 EUR.
Utöver kraven i punkt 1 ska följande krav gälla betalningstransaktioner:
1. De uppgifter som avses i artikel 5.2 a ska vara följande:
  1. Betalarens namn och/eller Iban-numret på betalarens betalkonto.
  2. Betalningsbeloppet.
  3. Iban-numret på betalningsmottagarens betalkonto.
  4. I förekommande fall, betalningsmottagarens namn.
  5. I förekommande fall, uppgifter om penningöverföringen.
2. De uppgifter som avses i artikel 5.2 b ska vara följande:
  1. Betalarens namn.
  2. Iban-numret på betalarens betalkonto.
  3. Betalningsbeloppet.
  4. Iban-numret på betalningsmottagarens betalkonto.
  5. I förekommande fall, uppgifter om penningöverföringen.
  6. I förekommande fall, betalningsmottagarens identifikationskod.
  7. I förekommande fall, namnet på betalningsmottagarens referenspart.
  8. I förekommande fall, avsikten med betalningen.
  9. I förekommande fall, kategori för avsikten med betalningen.
3. Dessutom ska betalarens betaltjänstleverantör lämna följande obligatoriska uppgifter till betalningsmottagarens betaltjänstleverantör:
  1. BIC-koden för betalarens betaltjänstleverantör (om inget annat har avtalats mellan de betaltjänstleverantörer som är involverade i betalningstransaktionen).
  2. BIC-koden för betalningsmottagarens betaltjänstleverantör (om inget annat har avtalats mellan de betaltjänstleverantörer som är involverade i betalningstransaktionen).
  3. Betalningsordningens identifikationskod.
  4. Betalningens avvecklingsdatum.
  5. Referensnumret på betalningsmeddelandet från betalarens betaltjänstleverantör.
4. De uppgifter som avses i artikel 5.2 c ska vara följande:
  1. Betalarens namn.
  2. Betalningsbeloppet.
  3. I förekommande fall, uppgifter om penningöverföringen.
Utöver kraven i punkt 1 ska följande krav gälla autogireringstransaktioner:
1. De uppgifter som avses i artikel 5.3 a i ska vara följande:
  1. Typen av autogirering (återkommande girering, engångsgirering, första, sista eller av mottagare återförd girering).
  2. Betalningsmottagarens namn.
  3. Iban-numret på betalningsmottagarens betalkonto som ska krediteras vid inkasseringen.
  4. I förekommande fall, betalarens namn.
  5. Iban-numret på betalarens betalkonto som ska debiteras vid inkasseringen.
  6. Den unika medgivandereferensen.
  7. Då betalarens medgivande ges efter den 31 mars 2012, datumet då det undertecknades.
  8. Inkasseringsbeloppet.
  9. Om medgivandet har övertagits av en annan betalningsmottagare än den som utfärdade medgivandet, den unika medgivandereferens som lämnats av den ursprungliga betalningsmottagare som utfärdat medgivandet.
  10. Betalningsmottagarens identifikationskod.
  11. Om medgivandet har övertagits av en annan betalningsmottagare än den som utfärdade medgivandet, identifikationskoden för den ursprungliga betalningsmottagare som utfärdat medgivandet.
  12. I förekommande fall, överföringsinformationen från betalningsmottagaren till betalaren.
  13. I förekommande fall, avsikten med inkasseringen.
  14. I förekommande fall, kategori för avsikten med inkasseringen.
2. De uppgifter som avses i artikel 5.3 b ska vara följande:
  1. BIC-koden för betalningsmottagarens betaltjänstleverantör (om inget annat har avtalats mellan de betaltjänstleverantörer som är involverade i betalningstransaktionen).
  2. BIC-koden för betalarens betaltjänstleverantör (om inget annat har avtalats mellan de betaltjänstleverantörer som är involverade i betalningstransaktionen).
  3. Namnet på betalarens referenspart (om det anges i det dematerialiserade medgivandet).
  4. Identifikationskoden för betalarens referenspart (om den anges i det dematerialiserade medgivandet).
  5. Namnet på betalningsmottagarens referenspart (om det anges i det dematerialiserade medgivandet).
  6. Identifikationskoden för betalningsmottagarens referenspart (om den anges i det dematerialiserade medgivandet).
  7. Betalningsordningens identifikationskod.
  8. Inkasseringens avvecklingsdatum.
  9. Inkasseringsreferensen för betalningsmottagarens betaltjänstleverantör.
  10. Typen av medgivande.
  11. Typen av autogirering (återkommande girering, engångsgirering, första, sista eller av mottagare återförd girering).
  12. Betalningsmottagarens namn.
  13. Iban-numret på betalningsmottagarens betalkonto som ska krediteras vid inkasseringen.
  14. I förekommande fall, betalarens namn.
  15. Iban-numret på betalarens betalkonto som ska debiteras vid inkasseringen.
  16. Den unika medgivandereferensen.
  17. Datumet för undertecknandet av medgivandet om medgivandet lämnas av betalaren efter den 31 mars 2012.
  18. Inkasseringsbeloppet.
  19. Den unika medgivandereferens som lämnats av den ursprungliga betalningsmottagare som utfärdat medgivandet (om medgivandet har övertagits av en annan betalningsmottagare än den som utfärdade medgivandet).
  20. Betalningsmottagarens identifikationskod.
  21. Identifikationskoden för den ursprungliga betalningsmottagare som utfärdat medgivandet (om medgivandet har övertagits av en annan betalningsmottagare än den som utfärdade medgivandet).
  22. I förekommande fall, överföringsinformationen från betalningsmottagaren till betalaren.
3. De uppgifter som avses i artikel 5.3 c ska vara följande:
  1. Den unika medgivandereferensen.
  2. Betalningsmottagarens identifikationskod.
  3. Betalningsmottagarens namn.
  4. Inkasseringsbeloppet.
  5. I förekommande fall, uppgifter om penningöverföringen.
  6. Betalningsordningens identifikationskod.

Antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro

Europaparlamentet och europeiska unionens råd har antagit denna förordning

Artikel 1 Syfte och tillämpningsområde

Artikel 2 Definitioner

Artikel 3 Nåbarhet

Artikel 4 Interoperabilitet

Artikel 5 Krav för betalnings- och autogireringstransaktioner

Artikel 5a Omedelbara betalningstransaktioner

Artikel 5b Avgifter för betalningar och kontroll av betalningsmottagaren

Artikel 5c Kontroll av betalningsmottagaren i samband med betalningar

Artikel 5d Kontroll av betaltjänstanvändare, av betaltjänstleverantörer som erbjuder omedelbara betalningar, för att kontrollera om en betaltjänstanvändare är en person eller en enhet som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder

Artikel 6 Slutdatum

Artikel 7 Giltighet för medgivanden och rätt till återbetalning

Artikel 8 Förmedlingsavgifter för autogireringstransaktioner

Artikel 9 Betalningars tillgänglighet

Artikel 10 Behöriga myndigheter

Artikel 11 Sanktioner

Artikel 12 Förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol

Artikel 13 Delegering av befogenhet

Artikel 14 Utövande av delegerade befogenheter

Artikel 15 Översyn

Artikel 16 Övergångsbestämmelser

Artikel 17

Artikel 18 Ikraftträdande

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser för ändringsrättsakter

Förordning (EU) 2024/886

Bilaga Tekniska krav (Artikel 5)

Exportera anteckningar

Dela anteckningar