IFRS 4 är antagen av EU-kommissionen genom förordning (1126/2008/EG) och är ändrad genom följande förordningar:

  • förordning (1274/2008/EG) – följdändringar vid antagande av IAS 1,

  • förordning (494/2009/EG) – följdändringar vid antagande av IAS 27 Consolidated and ­Separate Financial Statements,

  • förordning (1165/2009/EG) – antagande av Improving Disclosures about Financial Instruments, Amendments to IFRS 4 and IFRS 7,

  • förordning (1255/2012/EU) – följdändringar vid antagande av IFRS 13 Fair Value Measurement,

  • förordning (EU) 2016/1905 – följdändringar vid antagande av IFRS 15 Revenue from Contracts with Customers,

  • förordning (EU) 2016/2067 – följdändringar vid antagande av IFRS 9 Financial Instruments,

  • förordning (EU) 2017/1986 – följdändringar vid antagande av IFRS 16 Leases,

  • förordning (EU) 2017/1988 – antagande av Applying IFRS 9 Financial Instruments with IFRS 4 Insurance Contracts, Amendments to IFRS 4,

  • förordning (EU) 2020/2097 – antagande av Insurance Contracts – deferral of IFRS 9, Amendments to IFRS 4,

  • förordning (EU) 2021/25 – antagande av Interest Rate Benchmark Reform – Phase 2, Amendments to IFRS 9, IAS 39, IFRS 7, IFRS 4 and IFRS 16.

IFRS 17 ersätter IFRS 4 den 1 januari 2023 enligt förordning (EU) 2021/2036. Tidigare tillämpning är tillåten.

Syfte

1.Syftet med denna standard är att ange redovisningen av försäkringsavtal för företag som utfärdar sådana avtal (beskrivs som försäkringsgivare i denna standard) tills IASB fullgjort andra fasen av sitt projekt om försäkringsavtal. Standarden uppställer följande särskilda krav:

  1. Begränsade förbättringar i försäkringsgivares redovisning av försäkringsavtal.

  2. Upplysningar som identifierar och förklarar de belopp i en försäkringsgivares finansiella rapporter som härrör från försäkringsavtal och som hjälper användarna av dessa finansiella rapporter att förstå storlek, tidpunkt och risker beträffande framtida kassaflöden från försäkringsavtal.

Tillämpningsområde

2.Ett företag ska tillämpa denna standard på:

  1. Försäkringsavtal (inklusive återförsäkringsavtal) som det utfärdar och återförsäkringsavtal som det har.

  2. Finansiella instrument som det emitterar med en diskretionär del (se punkt 35). IFRS 7 Finansiella instrument: Upplysningar kräver upplysningar om finansiella instrument, inklusive finansiella instrument som innehåller sådana delar.

3.Denna standard behandlar inte andra aspekter av försäkringsgivares redovisning, såsom redovisning av finansiella tillgångar som försäkringsgivare innehar och finansiella skulder emitterade av försäkringsgivare (se IAS 32 Finansiella instrument: Klassificering, IFRS 7 och IFRS 9 Finansiella instrument), med undantag av följande:

  1. punkt 20 A som tillåter försäkringsgivare som uppfyller särskilda kriterier att tillämpa ett tillfälligt undantag från IFRS 9,

  2. punkt 35 B som tillåter försäkringsgivare att tillämpa överlappningsmetoden för identifierade finansiella tillgångar, och

  3. punkt 45 som tillåter försäkringsgivare vid särskilda omständigheter att omklassificera vissa eller samtliga finansiella tillgångar, så att tillgångarna värderas till verkligt värde via resultatet.

Förordning (EU) 2017/1988

4.Ett företag ska inte tillämpa denna standard på:

  1. Produktgarantier som utfärdas direkt av en tillverkare, återförsäljare eller detaljist (se IFRS 15 Intäkter från avtal med kunder och IAS 37 Avsättningar, eventualförpliktelser och eventualtillgångar).

  2. Arbetsgivares tillgångar och skulder enligt pensionsstiftelser (se IAS 19 Ersättningar till anställda och IFRS 2 Aktierelaterade ersättningar) och pensionsförpliktelser redovisade enligt förmånsbestämda pensionsplaner (se IAS 26 Redovisning av pensionsstiftelser).

  3. avtalsenliga rättigheter eller avtalsenliga förpliktelser som är villkorade av framtida utnyttjande av, eller rätt att utnyttja, en icke-finansiell post (exempelvis vissa licensavgifter, royalties, variabla leasingavgifter och liknande poster), liksom en leasetagares restvärde som garanteras i ett leasingavtal (se IFRS 16 Leasingavtal, IAS 15 Intäkter från avtal med kunder och IAS 38 Immateriella tillgångar).

  4. Finansiella garantiavtal, såvida emittenten inte tidigare uttryckligen har försäkrat att han betraktar sådana avtal som försäkringsavtal och har använt den redovisning som är tillämplig på försäkringsavtal, då emittenten får välja att tillämpa antingen IAS 32, IFRS 7 och IFRS 9 eller denna standard på sådana finansiella garantiavtal; emittenten har möjlighet att göra detta val för varje avtal, men valet för varje avtal är oåterkalleligt.

  5. Villkorad tilläggsköpeskilling som fordran eller skuld i ett företagsförvärv (se IFRS 3 Rörelseförvärv).

  6. Direkta försäkringsavtal som företaget innehar (det vill säga direkta försäkringsavtal där företaget är försäkringstagare). En återförsäkringstagare ska dock tillämpa denna standard på återförsäkringsavtal som det innehar.

Förordning (EU) 2017/1986

5.I syfte att underlätta beskriver denna standard varje företag som utfärdar ett försäkringsavtal som försäkringsgivare, oavsett om emittenten anses som försäkringsgivare i juridiska eller tillsynssammanhang. Alla hänvisningar i punkterna 3 (a)–3 (b), 20 A–20 Q, 35 B–35 N, 39 B–39 M och 46–49 till en försäkringsgivare ska även tolkas som hänvisningar till en emittent av ett finansiellt instrument som innehåller en diskretionär del.

Förordning (EU) 2017/1988

6.Ett återförsäkringsavtal är ett slags försäkringsavtal. Följaktligen gäller allt som sägs om försäkringsavtal i denna standard även återförsäkringsavtal.

Inbäddade derivat

7.IFRS 9 kräver att ett företag avskiljer vissa inbäddade derivat från värdkontraktet, värderar dem till deras verkliga värde och innefattar förändringar i deras verkliga värde i resultatet. IFRS 9 tillämpas på derivat som är inbäddade i ett försäkringsavtal såvida inte det inbäddade derivatet i sig självt är ett försäkringsavtal.

Förordning (EU) 2016/2067

8.Som ett undantag från kraven i IFRS 9 behöver en försäkringsgivare inte avskilja, och värdera till verkligt värde, en försäkringstagares möjlighet att återköpa ett försäkringsavtal för ett fast belopp (eller för ett belopp baserat på ett fast belopp och en ränta), även om lösenpriset skiljer sig från det redovisade värdet på den försäkringsskuld som är värd. Kraven i IFRS 9 gäller dock en säljoption eller en återköpsoption som är inbäddad i ett försäkringsavtal om återköpsvärdena varierar i förhållande till förändringen i en finansiell variabel (såsom en aktiekurs, ett råvarupris eller ett index), eller en icke-finansiell variabel som inte är specifik för någon avtalspart. Dessa krav gäller dessutom även om ägarens förmåga att utnyttja en säljoption eller en återköpsoption utlöses av en förändring i en sådan variabel (till exempel en säljoption som kan utnyttjas om ett aktiemarknadsindex når en angiven nivå).

Förordning (EU) 2016/2067

9.Punkt 8 gäller även optioner att återköpa ett finansiellt instrument som innehåller en diskretionär beståndsdel.

Uppdelning av depositionsandelar

10.Vissa försäkringsavtal innehåller både en försäkringsdel och en depositionsandel. I vissa fall är en försäkringsgivare skyldig att, eller har tillåtelse att, dela upp dessa delar:

  1. Uppdelning krävs om båda följande villkor är uppfyllda

    1. försäkringsgivaren kan värdera depositionsandelen (inklusive eventuella inbäddade återköpsrätter) separat (det vill säga utan att ta hänsyn till försäkringsdelen),

    2. försäkringsgivarens redovisningsprinciper kräver inte annars att den redovisar alla förpliktelser och rättigheter som uppkommer ur depositionsandelen.

  2. Uppdelning är tillåten, men inte nödvändig, om försäkringsgivaren kan värdera depositionsandelen separat som i a i men dess redovisningsprinciper kräver att den redovisar alla förpliktelser och rättigheter som uppkommer ur depositionsandelen, oavsett värderingsgrunden som används för dessa rättigheter och förpliktelser.

  3. Uppdelning är förbjuden om en försäkringsgivare inte kan värdera depositionsandelen separat som i a i.

11.Följande är exempel på ett fall där en försäkringsgivares redovisningsprinciper inte kräver att den redovisar alla förpliktelser som uppkommer ur en depositionsandel. En återförsäkringstagare får ersättning för förluster från ett återförsäkringföretag men enligt avtalet är återförsäkringstagaren skyldig att betala tillbaka ersättningen under kommande år. Denna förpliktelse uppkommer ur depositionsandelen. Om återförsäkringstagarens redovisningsprinciper annars skulle tillåta den att redovisa ersättningen som inkomst utan att redovisa den förpliktelse som uppstår krävs uppdelning.

12.För att dela upp ett avtal ska försäkringsgivaren

  1. tillämpa denna standard på försäkringsdelen,

  2. tillämpa IFRS 9 på depositionsdelen.

Förordning (EU) 2016/2067

Redovisning och värdering

Tillfälligt undantag från vissa andra standarder

13.Punkterna 10–12 i IAS 8 Redovisningsprinciper, ändringar i uppskattningar och bedömningar samt fel innehåller kriterier som ett företag använder då det utvecklar redovisningsprinciper om ingen standard gäller särskilt för en post. Denna standard gör dock att försäkringsgivaren inte behöver tillämpa dessa kriterier på sina redovisningsprinciper rörande

  1. försäkringsavtal som den utfärdar (inklusive hänförliga anskaffningsvärden och hänförliga immateriella tillgångar, såsom de som anges i punkterna 31 och 32), och

  2. återförsäkringsavtal som den innehar.

14.Icke desto mindre undantar denna standard inte en försäkringsgivare från vissa av innebörderna hos kriterierna i punkterna 10–12 i IAS 8. I synnerhet ska en försäkringsgivare:

  1. Inte redovisa som skuld några avsättningar för eventuella framtida krav, om dessa krav uppkommer enligt försäkringsavtal som inte finns vid rapportperiodens slut (såsom katastrofvillkor och utjämningsvillkor).

  2. Göra den förlustprövning som beskrivs i punkterna 15–19.

  3. Ta bort en försäkringsskuld (eller del av försäkringsskuld) från rapporten över finansiell ställning endast när den avvecklas – det vill säga när den förpliktelse som är angiven i avtalet fullgörs, annulleras eller förfaller.

  4. Inte kvitta

    1. återförsäkringstillgångar mot de därtill hänförliga försäkringsskulderna, eller

    2. intäkt eller kostnad från återförsäkringsavtal mot kostnad eller intäkt från därtill hänförliga försäkringsavtal.

  5. Överväga huruvida dess återförsäkringstillgångar minskat i värde (se punkt 20).

Förordning (1274/2008/EG)

Förlustprövning

15.En försäkringsgivare ska per varje rapportperiods slut pröva huruvida dess redovisade försäkringsskulder är adekvata, genom att göra aktuella uppskattningar av framtida kassaflöden enligt dess försäkringsavtal. Om denna bedömning visar att det redovisade värdet på dess försäkringsskulder (efter avdrag för hänförliga förutbetalda anskaffningskostnader och hänförliga immateriella tillgångar, såsom de som behandlas i punkterna 31 och 32) är inadekvat mot bakgrund av de uppskattade framtida kassaflödena, ska hela underskottet redovisas i resultatet.

Förordning (1274/2008/EG)

16.Om en försäkringsgivare gör en förlustprövning som uppfyller angivna minimikrav, ställer denna standard inga ytterligare krav. Minimikraven är följande:

  1. Prövningen beaktar nulägesbedömningar av alla avtalsenliga kassaflöden och av alla hänförliga kassaflöden såsom kostnader för hantering av skadeanspråk och även kassaflöden som härrör från inbäddade optioner och garantier.

  2. Om prövningen visar att skulden inte är adekvat, redovisas hela underskottet i resultatet.

Förordning (1274/2008/EG)

17.Om en försäkringsgivares redovisningsprinciper inte kräver en förlustprövning som uppfyller minimikraven i punkt 16, ska försäkringsgivaren:

  1. Fastställa det redovisade värdet för de relevanta försäkringsskulderna1 minus det redovisade värdet för

    1. hänförliga förutbetalda anskaffningskostnader, och

    2. hänförliga immateriella tillgångar, såsom sådana som förvärvats i ett företagsförvärv eller portföljöverlåtelse (se punkterna 31 och 32). Hänförliga återförsäkringstillgångar beaktas dock ej eftersom en försäkringsgivare redovisar dem separat (se punkt 20).

  2. Fastställa huruvida beloppet som anges i a är lägre än det redovisade värde som skulle krävas om de relevanta försäkringsskulderna låg inom tillämpningsområdet för IAS 37. Om det är lägre ska försäkringsgivaren redovisa hela skillnaden i resultatet och minska det redovisade värdet av de hänförliga förutbetalda anskaffningskostnaderna eller hänförliga immateriella tillgångarna eller öka det redovisade värdet av de relevanta försäkringsskulderna.

De relevanta försäkringsskulderna är de försäkringsskulder (och hänförliga förutbetalda anskaffningskostnader och hänförliga immateriella tillgångar) för vilka försäkringsgivarens redovisningsprinciper inte kräver en förlustprövning som uppfyller minimikraven i punkt 16.

18.Om en försäkringsgivares förlustprövning uppfyller minimikraven i punkt 16, tillämpas testet på den sammanslagningsnivå som anges i testet. Om dess förlustprövning inte uppfyller dessa minimikrav ska den jämförelse som beskrivs i punkt 17 göras på nivån för en samling avtal som är föremål för i stort sett likartade risker och förvaltas tillsammans som en enda portfölj.

19.Beloppet som anges i punkt 17 b (det vill säga resultatet av att tillämpa IAS 37) ska återspegla framtida investeringsmarginaler (se punkterna 27–29) endast om det belopp som anges i punkt 17 a även återspeglar dessa marginaler.

Nedskrivning av återförsäkringstillgångar

20.Om en återförsäkringstagares återförsäkringstillgång minskar i värde, ska återförsäkringstagaren minska dess redovisade värde i motsvarande mån och redovisa nedskrivningen i resultatet. En återförsäkringstillgång skrivs ned endast om

  1. det föreligger objektiva omständigheter, till följd av en händelse som inträffade efter den första redovisningen av återförsäkringstillgången, att återförsäkringstagaren eventuellt inte kommer att erhålla alla förfallna belopp som tillkommer denne enligt avtalsvillkoren, och

  2. den händelsen har en effekt, som kan beräknas tillförlitligt, på de belopp som återförsäkringstagaren kommer att erhålla från återförsäkringsföretaget.

Förordning (1274/2008/EG)

Tillfälligt undantag från IFRS 9

20 A.IFRS 9 behandlar redovisning av finansiella instrument och gäller för räkenskapsår som inleds den 1 januari 2018 eller senare. I denna standard ges emellertid ett tillfälligt undantag för försäkringsgivare som uppfyller kriterierna i punkt 20 B som innebär att försäkringsgivaren kan men inte behöver tillämpa IAS 39 Finansiella instrument: Redovisning och värdering i stället för IFRS 9 för räkenskapsår som inleds före den 1 januari 2023. En försäkringsgivare som tillämpar det tillfälliga undantaget från IFRS 9 ska

  1. följa de bestämmelser i IFRS 9 som är nödvändiga för att lämna upplysningar enligt punkterna 39 B–39 J i denna IFRS, och

  2. tillämpa alla övriga standarder för försäkringsgivarens finansiella instrument, med undantag för det som följer av punkterna 20 A–20 Q, 39 B–39 J och 46–47 i denna IFRS.

Förordning (EU) 2020/2097

20 B.En försäkringsgivare kan endast tillämpa det tillfälliga undantaget från IFRS 9 om:

  1. försäkringsgivaren inte tidigare har tillämpat någon version av IFRS 9 utöver bestämmelserna om redovisning av vinster och förluster som härrör från finansiella skulder som identifierats som värderade till verkligt värde via resultatet i punkterna 5.7.1 (c), 5.7.7–5.7.9, 7.2.14 och B5.7.5–B5.7.20 i IFRS 9, och

  2. verksamheten huvudsakligen är försäkringsrelaterad enligt beskrivningen i punkt 20 D vid den årliga balansdag som närmast föregår den 1 april 2016 eller vid efterföljande årliga balansdag enligt punkt 20 G.

Förordning (EU) 2017/1988

20 C.En försäkringsgivare som tillämpar det tillfälliga undantaget från IFRS 9 kan välja att endast tillämpa de bestämmelser om redovisning av vinster och förluster på finansiella skulder som identifierats som värderade till verkligt värde via resultatet i punkterna 5.7.1 (c), 5.7.7–5.7.9, 7.2.14 och B5.7.5–B5.7.20 i IFRS 9. Om en försäkringsgivare väljer att tillämpa dessa bestämmelser ska försäkringsgivaren tillämpa övergångsbestämmelserna i IFRS 9, lämna upplysning om att bestämmelserna har tillämpats och fortlöpande lämna de därtill rörande upplysningarna i punkterna 10–11 i IFRS 7 (i dess ändrade lydelse enligt IFRS 9 (2010)).

Förordning (EU) 2017/1988

20 D.En försäkringsgivares verksamhet är huvudsakligen försäkringsrelaterad om och endast om följande villkor uppfylls:

  1. skuldernas redovisade värde med avseende på avtal som omfattas av denna IFRS, vilket inkluderar eventuella depositionsandelar eller inbäddade derivat som separerats från försäkringsavtal med tillämpning av punkterna 7–12 i denna IFRS, är betydande i jämförelse med det redovisade värdet av samtliga skulder, och

  2. andelen av det totala redovisade värdet för försäkringsrelaterade skulder (se punkt 20 E) i förhållande till det totala redovisade värdet av samtliga skulder är

    1. större än 90 procent, eller

    2. mindre än eller lika med 90 procent men större än 80 procent, och försäkringsgivaren bedriver inte någon betydande verksamhet som inte är försäkringsrelaterad (se punkt 20 F).

Förordning (EU) 2017/1988

20 E.För tillämpningen av punkt 20 D (b) ska försäkringsrelaterade skulder omfatta följande:

  1. skulder från avtal som omfattas av denna IFRS enligt beskrivningen i punkt 20 D (a),

  2. skulder för investeringsavtal som inte är derivat som värderas till verkligt värde via resultatet med tillämpning av IAS 39 (inklusive de som har identifierats som redovisade till verkligt värde via resultatet där försäkringsgivaren har tillämpat bestämmelserna i IFRS 9 för redovisningen av vinster och förluster (se punkterna 20 B (a) och 20 C)), och

  3. skulder som uppstått på grund av att försäkringsgivaren utfärdar eller fullgör förpliktelser enligt avtalen i (a) och (b). Exempel på sådana skulder omfattar derivat som används för att hantera risker som uppstått på grund av sådana avtal och de tillgångar som är knutna till dessa avtal, relevanta skatteskulder såsom uppskjutna skatteskulder för skattepliktiga temporära skillnader mellan skulder som uppstått på grund av dessa avtal, och emitterade skuldinstrument som inräknas i försäkringsgivarens lagstadgade kapital.

Förordning (EU) 2017/1988

20 F.Vid bedömningen av huruvida företaget bedriver betydande verksamhet som inte är försäkringsrelaterad enligt punkt 20 D (b) (ii) ska försäkringsgivaren beakta

  1. endast den verksamhet genom vilken försäkringsgivaren kan generera intäkter och ådra sig kostnader, och

  2. kvantitativa eller kvalitativa faktorer (eller båda), inklusive publikt tillgänglig information såsom den industriklassificering som användare av finansiella rapporter tillämpar med avseende på försäkringsgivaren.

Förordning (EU) 2017/1988

20 G.I punkt 20 B (b) anges att företaget ska bedöma om det kan tillämpa det tillfälliga undantaget från IFRS 9 vid den årliga balansdag som närmast föregår den 1 april 2016. Efter detta datum gäller följande:

  1. Ett företag som tidigare tillämpade det tillfälliga undantaget från IFRS 9 ska göra en omprövning av huruvida dess verksamhet huvudsakligen är försäkringsrelaterad vid den därpå följande årliga balansdagen om och endast om företagets verksamhet i enlighet med punkterna 20 H–20 I förändrades under det räkenskapsår som avslutades på detta datum.

  2. Ett företag som tidigare inte tillämpade det tillfälliga undantaget från IFRS 9 har rätt att göra en omprövning av huruvida dess verksamhet fortfarande huvudsakligen är försäkringsrelaterad vid den därpå följande årliga balansdag som infaller före den 31 december 2018 om och endast om företagets verksamhet i enlighet med punkterna 20 H–20 I förändrades under det räkenskapsår som avslutades på detta datum.

Förordning (EU) 2017/1988

20 H.Vid tillämpning av punkt 20 G innebär en förändring i företagets verksamhet en förändring som

  1. fastställs av företagsledningen på grund av externa eller interna förändringar,

  2. har stor betydelse för företagets verksamhet, och

  3. kan påvisas för externa parter.

En sådan förändring inträffar således endast när företaget börjar eller upphör med en verksamhet som har stor betydelse för företaget eller som på ett betydande sätt ändrar omfattningen på någon del av verksamheten. Detta kan exempelvis inträffa när företaget har förvärvat, avyttrat eller avvecklat ett affärsområde.

Förordning (EU) 2017/1988

20 I.En förändring av företagets verksamhet i enlighet med punkt 20 H förväntas vara mycket sällan förekommande. Vid tillämpningen av punkt 20 G anses följande ändringar inte vara ändringar i företagets verksamhet:

  1. En ändring i företagets finansieringsstruktur som i sig inte påverkar den verksamhet som genererar intäkter och innebär kostnader.

  2. Företagets plan att sälja ett affärsområde, även om tillgångarna och skulderna klassificeras som att de innehas för försäljning enligt IFRS 5 Anläggningstillgångar som innehas för försäljning och avvecklade verksamheter. En plan på att sälja ett affärsområde skulle kunna förändra företagets verksamhet och ge upphov till en omprövning i framtiden men har ännu inte påverkat de skulder som anges i rapporten över finansiell ställning.

Förordning (EU) 2017/1988

20 J.Om ett företag efter omprövningen inte längre uppfyller kraven för det tillfälliga undantaget från IFRS 9 (se punkt 20 G a) får företaget fortsätta att tillämpa det tillfälliga undantaget från IFRS 9 endast fram till slutet av det räkenskapsår som påbörjades direkt efter omprövningen. Företaget ska dock tillämpa IFRS 9 för räkenskapsår som börjar den 1 januari 2023 eller senare. Om exempelvis ett företag den 31 december 2018 (slutet av räkenskapsåret) fastställer att det inte längre uppfyller kraven för det tillfälliga undantaget från IFRS 9 enligt punkt 20 G a, kan företaget fortsätta att tillämpa det tillfälliga undantaget från IFRS 9 endast till och med den 31 december 2019.

Förordning (EU) 2020/2097

20 K.En försäkringsgivare som tidigare valt att tillämpa det tillfälliga undantaget från IFRS 9 kan i början av varje efterföljande räkenskapsår oåterkalleligen välja att tillämpa IFRS 9.

Förordning (EU) 2017/1988

Förstagångstillämpare

20 L.En förstagångstillämpare enligt definitionen i IFRS 1 Första gången International Financial Reporting Standards tillämpas kan tillämpa det tillfälliga undantag från IFRS 9 som beskrivs i punkt 20 A om, och endast om, det uppfyller kriterierna i punkt 20 B. Vid tillämpning av punkt 20 B (b) ska förstagångstillämparen använda de redovisade värden som fastställts vid tillämpningen av IFRS på det datum som anges i den punkten.

Förordning (EU) 2017/1988

20 M.IFRS 1 innehåller bestämmelser och undantag som gäller för förstagångstillämpare. Dessa bestämmelser och undantag (exempelvis punkterna D 16–D 17 i IFRS 1) åsidosätter inte bestämmelserna i punkterna 20 A–20 Q och 39 B–39 J i denna IFRS. Exempelvis åsidosätter inte bestämmelserna och undantagen i IFRS 1 kravet att en förstagångstillämpare måste uppfylla kriterierna i punkt 20 L för att tillämpa det tillfälliga undantaget från IFRS 9.

Förordning (EU) 2017/1988

20 N.En förstagångstillämpare som lämnar upplysningar enligt punkterna 39 B–39 J ska tillämpa de bestämmelser och undantag i IFRS 1 som är relevanta för att göra de bedömningar som krävs för sådana upplysningar.

Förordning (EU) 2017/1988

Tillfälligt undantag från särskilda bestämmelser i IAS 28

20 O.Enligt punkterna 35–36 i IAS 28 Innehav i intresseföretag och joint venture-företag ska ett företag tillämpa enhetliga redovisningsprinciper vid användning av kapitalandelsmetoden. Trots detta kan ett företag för räkenskapsår som börjar före den 1 januari 2023 välja att behålla de redovisningsprinciper som tillämpas av intresseföretaget eller joint venture enligt följande:

  1. företaget tillämpar IFRS 9 men intresseföretaget eller joint venture tillämpar det tillfälliga undantaget från IFRS 9, eller

  2. företaget tillämpar det tillfälliga undantaget från IFRS 9 men intresseföretaget eller joint venture tillämpar IFRS 9.

Förordning (EU) 2020/2097

20 P.När ett företag tillämpar kapitalandelsmetoden för att redovisa sitt innehav i ett intresseföretag eller joint venture gäller följande:

  1. Om IFRS 9 tidigare tillämpats i de finansiella rapporter som använts för tillämpning av kapitalandelsmetoden för intresseföretaget eller joint venture (efter att ha beaktat eventuella justeringar som genomförts av företaget) ska IFRS 9 fortsätta att tillämpas.

  2. Om det tillfälliga undantaget från IFRS 9 tidigare tillämpats i de finansiella rapporter som använts för tillämpning av kapitalandelsmetoden för intresseföretaget eller joint venture (efter att ha beaktat eventuella justeringar som genomförts av företaget) kan IFRS 9 tillämpas i fortsättningen.

Förordning (EU) 2017/1988

20 Q.Ett företag kan tillämpa punkterna 20 O och 20 P (b) separat för varje intresseföretag eller joint venture.

Förordning (EU) 2017/1988

Ändringar i grunden för fastställande av de avtalsenliga kassaflödena till följd av en referensräntereform

20 R.En försäkringsgivare som tillämpar det tillfälliga undantaget från IFRS 9 ska endast tillämpa kraven i punkterna 5.4.6–5.4.9 i IFRS 9 på en finansiell tillgång eller finansiell skuld om grunden för fastställande av de avtalsenliga kassaflödena för den finansiella tillgången eller den finansiella skulden ändras till följd av en referensräntereform. I detta syfte avser termen referensräntereform den marknadsomfattande reform av en referensränta som beskrivs i punkt 102B i IAS 39.

Förordning (EU) 2021/25

20 S.Vid tillämpningen av punkterna 5.4.6–5.4.9 i ändringarna av IFRS 9 ska hänvisningarna till punkt B5.4.5 i IFRS 9 tolkas som hänvisningar till punkt VT7 i IAS 39. Hänvisningarna till punkterna 5.4.3 och B5.4.6 i IFRS 9 ska tolkas som hänvisningar till punkt VT8 i IAS 39.

Förordning (EU) 2021/25

Byten av redovisningsprinciper

21.Punkterna 22–30 gäller både byten som görs av en försäkringsgivare som redan tillämpar IFRS och byten som görs av en försäkringsgivare som använder IFRS för första gången.

22.En försäkringsgivare får byta sina redovisningsprinciper om bytet gör de finansiella rapporterna mer relevanta för användarnas behov av att fatta ekonomiska beslut och inte mindre tillförlitliga, eller mer tillförlitliga och inte mindre relevanta för dessa behov. En försäkringsgivare ska bedöma relevans och tillförlitlighet enligt kriterierna i IAS 8.

23.För att motivera ett byte av redovisningsprinciper för försäkringsavtal ska en försäkringsgivare visa att bytet gör att de finansiella rapporterna i ännu högre grad uppfyller kriterierna i IAS 8, men bytet behöver inte leda till fullständig överensstämmelse med dessa kriterier. De följande särskilda frågorna diskuteras nedan

  1. aktuella räntor (punkt 24),

  2. att fortsätta tillämpa befintlig praxis (punkt 25),

  3. försiktighet (punkt 26),

  4. framtida investeringsmarginaler (punkterna 27–29), och

  5. skuggredovisning (punkt 30).

Aktuella marknadsräntor

24.En försäkringsgivare har tillåtelse att, men behöver inte, byta sina redovisningsprinciper så att den omvärderar identifierade försäkringsskulder2 så att de återspeglar aktuella marknadsräntor och redovisar förändringar i dessa skulder i resultatet. Per den tidpunkten kan den även införa redovisningsprinciper som kräver andra aktuella uppskattningar och antaganden om de identifierade skulderna. Valet i den här punkten gör det möjligt för en försäkringsgivare att byta sina redovisningsprinciper för identifierade skulder, utan att tillämpa dessa principer konsekvent på alla liknande skulder som annars skulle krävas enligt IAS 8. Om en försäkringsgivare identifierar skulder för detta val, ska den fortsätta att tillämpa aktuella marknadsräntor (och, i tillämpliga fall, de övriga aktuella uppskattningarna och antagandena) konsekvent under alla perioder på alla dessa skulder tills de har avvecklats.

I den här punkten innefattar försäkringsskulder hänförliga förutbetalda anskaffningskostnader och hänförliga immateriella tillgångar, såsom de som diskuteras i punkterna 31 och 32.

Förordning (1274/2008/EG)

Att fortsätta tillämpa befintlig praxis

25.En försäkringsgivare kan fortsätta med följande metoder, men att införa någon av dem uppfyller inte punkt 22:

  1. Att värdera försäkringsskulder utan diskontering.

  2. Att värdera avtalsenliga rättigheter till framtida förvaltningsavgifter till ett belopp som överstiger deras verkliga värde enligt vad som framgår vid en jämförelse med aktuella avgifter som tas ut av andra aktörer på marknaden för liknande tjänster. Det är troligt att det verkliga värdet vid dessa avtalsenliga rättigheters början motsvarar erlagda uppläggningsavgifter, såvida inte framtida förvaltningskostnader och hänförliga kostnader inte överensstämmer med jämförbara förhållanden på marknaden.

  3. Att använda icke enhetliga redovisningsprinciper för dotterföretags försäkringsavtal (och eventuella hänförliga förutbetalda anskaffningskostnader och hänförliga immateriella tillgångar), utom i den mån det tillåts enligt punkt 24. Om dessa redovisningsprinciper inte är enhetliga, kan en försäkringsgivare byta dem om bytet inte gör redovisningsprinciperna mer olikartade och även uppfyller de övriga kraven i denna standard.

Försiktighet

26.En försäkringsgivare behöver inte byta redovisningsprinciper för försäkringsavtal för att eliminera överdriven försiktighet. Men om en försäkringsgivare redan värderar sina försäkringsavtal med tillräcklig försiktighet ska den inte införa ytterligare försiktighet.

Framtida investeringsmarginaler

27.En försäkringsgivare behöver inte byta sina redovisningsprinciper för försäkringsavtal för att eliminera framtida investeringsmarginaler. Men om inte annat kan påvisas antas att en försäkringsgivares finansiella rapporter kommer att bli mindre relevanta och tillförlitliga om den inför en redovisningsprincip som återspeglar framtida investeringsmarginaler vid värderingen av försäkringsavtal såvida inte dessa marginaler påverkar avtalsenliga betalningar. Två exempel på redovisningsprinciper som återspeglar dessa marginaler är att

  1. använda en diskonteringssats som återspeglar den uppskattade avkastningen från försäkringsgivarens tillgångar, och

  2. beräkna avkastningen på de tillgångarna till en uppskattad avkastningsnivå, diskontera den beräknade avkastningen på en annan nivå och innefatta resultatet i värderingen av skulden.

28.En försäkringsgivare kan åsidosätta det antagande som anges i punkt 27 endast om de övriga komponenterna i ett byte av redovisningsprinciper ökar relevansen och tillförlitligheten i dess finansiella rapporter tillräckligt för att uppväga minskningen i relevans och tillförlitlighet som innefattandet av framtida investeringsmarginaler lett till. Ponera exempelvis att en försäkringsgivares befintliga redovisningsprinciper för försäkringsavtal innebär överdrivet försiktiga antaganden som gjorts vid avtalets början och till en diskonteringssats som föreskrivs av en tillsynsmyndighet utan direkt hänvisning till marknadsförhållanden, och inte beaktar vissa inbäddade optioner och garantier. Försäkringsgivaren skulle kunna göra sina finansiella rapporter mer relevanta och inte mindre tillförlitliga genom att gå över till en heltäckande investerarinriktad redovisningsgrund som används i stor utsträckning och som innebär

  1. aktuella uppskattningar och antaganden,

  2. en rimlig (men inte överdrivet försiktig) justering för att återspegla risk och ovisshet,

  3. värderingar som återspeglar både realvärdet och tidsvärdet för inbäddade optioner och garantier, och

  4. en aktuell diskonteringssats, även om den diskonteringsräntan återspeglar den uppskattade avkastningen på försäkringsgivarens tillgångar.

29.I vissa värderingsmetoder används diskonteringssatsen för att fastställa nuvärdet av en framtida vinstmarginal. Den vinstmarginalen hänförs sedan till olika perioder med hjälp av en formel. I dessa metoder påverkar diskonteringssatsen värderingen av skulden endast indirekt. I synnerhet har användandet av en mindre ändamålsenlig diskonteringssats en begränsad eller ingen effekt på värderingen av skulden vid avtalets början. I andra metoder fastställer emellertid diskonteringssatsen värderingen av skulden direkt. I det senare fallet är det högst osannolikt att en försäkringsgivare skulle kunna åsidosätta det antagande som anges i punkt 27 eftersom introducerandet av en tillgångsbaserad diskonteringssats har en mer betydande effekt.

Skuggredovisning

30.I vissa redovisningsmodeller har realiserade vinster och förluster på en försäkringsgivares tillgångar en direkt inverkan på värderingen av alla eller vissa av (a) dess försäkringsskulder, (b) hänförliga förutbetalda anskaffningskostnader och (c) hänförliga immateriella tillgångar, såsom de som anges i punkterna 31 och 32. En försäkringsgivare tillåts, men måste inte, byta sina redovisningsprinciper så att en redovisad men orealiserad vinst eller förlust på en tillgång påverkar dessa värderingar på samma sätt som en realiserad vinst eller förlust gör. Följdjusteringen av försäkringsskulden (eller förutbetalda anskaffningskostnader eller immateriella tillgångar) ska redovisas i övrigt totalresultat endast om de orealiserade vinsterna eller förlusterna redovisas i övrigt totalresultat. Denna metod kallas ibland ”skuggredovisning”.

Förordning (1274/2008/EG)

Försäkringsavtal som förvärvats i ett rörelseförvärv eller i en portföljöverlåtelse

31.För att uppfylla IFRS 3 ska en försäkringsgivare vid förvärvstidpunkten till verkligt värde värdera de övertagna försäkringsskulderna och de försäkringstillgångar som förvärvats i ett rörelseförvärv. En försäkringsgivare tillåts dock, men måste inte, använda en utökad redovisning som delar upp det verkliga värdet för de förvärvade försäkringsavtalen i två delar

  1. en skuld som beräknas i enlighet med försäkringsgivarens redovisningsprinciper för försäkringsavtal som den utfärdar, och

  2. en immateriell tillgång som representerar skillnaden mellan (i) det verkliga värdet på de avtalsenliga försäkringsrättigheter som förvärvats och försäkringsförpliktelserna man påtagit sig och (ii) det belopp som anges i a. Den efterföljande värderingen av denna tillgång ska stämma överens med värderingen av den hänförliga försäkringsskulden.

32.En försäkringsgivare som förvärvar en portfölj med försäkringsavtal kan använda den utökade redovisning som beskrivs i punkt 31.

33.De immateriella tillgångarna som anges i punkterna 31 och 32 undantas från tillämpningsområdet för IAS 36 Nedskrivningar och IAS 38. IAS 36 och IAS 38 gäller dock kundregister och kundrelationer som återspeglar förväntning om framtida avtal som inte är del av de avtalsenliga försäkringsrättigheter och avtalsenliga försäkringsförpliktelser som existerade vid tidpunkten för ett rörelseförvärv eller en portföljöverlåtelse.

Diskretionära delar

Diskretionära delar i försäkringsavtal

34.Vissa försäkringsavtal innehåller både en diskretionär del och en garantidel. Utfärdaren av ett sådant avtal:

  1. Får, men behöver inte, redovisa garantidelen separat i förhållande till den diskretionära delen. Om utfärdaren inte redovisar dem separat, ska den klassificera hela avtalet som en skuld. Om utfärdaren klassificerar dem separat, ska den klassificera garantidelen som en skuld.

  2. Ska, om den redovisar den diskretionära delen separat från garantidelen, klassificera denna del antingen som en skuld eller en separat del av eget kapital. Denna standard anger inte hur utfärdaren bestämmer huruvida denna del är en skuld eller eget kapital. Utfärdaren kan dela upp delen i en skulddel och en egetkapitaldel och ska använda en konsekvent redovisningsprincip för den uppdelningen. Utfärdaren ska inte klassificera denna del som en mellankategori som varken är skuld eller eget kapital.

  3. Kan redovisa alla erhållna premier som intäkt utan att skilja ut någon del som är hänförlig till egetkapitaldelen. Förändringarna som detta leder till i garantidelen och i den del av den diskretionära delen som klassificeras som skuld ska redovisas i resultatet. Om hela eller en del av den diskretionära delen klassificeras som eget kapital, kan en del av resultatet hänföras till delen (på samma sätt som en del kan hänföras till innehav utan bestämmande inflytande). Utfärdaren ska redovisa den del av resultatet som är hänförligt till en eventuell egetkapitaldel i en diskretionär del som en fördelning av resultatet, inte som kostnad eller intäkt (se IAS 1 Utformning av finansiella rapporter).

  4. Ska, om avtalet innehåller ett inbäddat derivat som faller inom tillämpningsområdet för IFRS 9, tillämpa IFRS 9 på det inbäddade derivatet.

  5. Ska, i alla avseenden som inte beskrivs i punkterna 14–20 och 34 a–d, fortsätta att använda sina befintliga redovisningsprinciper för sådana avtal, såvida den inte byter dessa redovisningsprinciper på ett sätt som är i enlighet med punkterna 21–30.

Förordning (EU) 2016/2067

Diskretionära delar i finansiella instrument

35.Kraven i punkt 34 gäller även ett finansiellt instrument som innehåller en diskretionär del. Dessutom:

  1. Om utfärdaren klassificerar hela den diskretionära delen som en skuld ska den göra förlustprövning enligt punkterna 15–19 på hela avtalet (det vill säga både garantidelen och den diskretionära delen); utfärdaren behöver inte bestämma det belopp som skulle uppkomma vid tillämpning av IFRS 9 på garantidelen.

  2. Om utfärdaren klassificerar hela eller delar av den delen som en separat del av eget kapital, ska skulden som redovisas för hela avtalet inte vara mindre än det belopp som skulle uppkomma om IFRS 9 tillämpades på garantidelen. Det beloppet ska innefatta realvärdet för en option att återköpa avtalet, men behöver inte innefatta dess tidsvärde om punkt 9 undantar denna option från värdering till verkligt värde. Utfärdaren behöver inte lämna information om det belopp som skulle bli resultatet av att tillämpa IFRS 9 på garantidelen, inte heller behöver den redovisa det beloppet separat. Dessutom behöver inte utfärdaren fastställa det beloppet om den totala skulden som redovisas är påtagligt högre.

  3. Även om dessa avtal är finansiella instrument, kan utfärdaren fortsätta att redovisa premierna för de här avtalen som intäkt och som kostnad redovisa den ökning av skuldens redovisade värde som blir följden.

  4. Även om dessa avtal är finansiella instrument, ska en emittent som tillämpar punkt 20 b i IFRS 7 på avtal som innehåller en diskretionär del lämna upplysning om de sammanlagda räntekostnader som redovisas i resultatet, men behöver inte beräkna sådana räntekostnader enligt effektivräntemetoden.

Förordning (EU) 2016/2067

35 A.De tillfälliga undantagen i punkterna 20 A, 20 L och 20 O samt överlappningsmetoden i punkt 35 B är också tillgängliga för en emittent av ett finansiellt instrument som innehåller en diskretionär del. Samtliga hänvisningar i punkterna 3 (a)–3 (b), 20 A–20 Q, 35 B–35 N, 39 B–39 M och 46–49 till en försäkringsgivare ska därför tolkas som att de även gäller en emittent av ett finansiellt instrument som innehåller en diskretionär del.

Förordning (EU) 2017/1988

Klassificering

Överlappningsmetoden

35 B.En försäkringsgivare får men måste inte tillämpa överlappningsmetoden på identifierade finansiella tillgångar. En försäkringsgivare som tillämpar överlappningsmetoden ska göra följande:

  1. Omklassificera mellan resultat och övrigt totalresultat ett belopp som ger ett resultat i slutet av rapportperioden för de identifierade finansiella tillgångarna som är samma resultat som om försäkringsgivaren hade tillämpat IAS 39 på de identifierade finansiella tillgångarna. Det omklassificerade beloppet är således samma som skillnaden mellan

    1. det belopp som redovisas i resultatet för de identifierade finansiella tillgångarna med tillämpning av IFRS 9, och

    2. det belopp som skulle ha redovisats i resultatet för de identifierade finansiella tillgångarna om försäkringsgivaren hade tillämpat IAS 39.

  2. Tillämpa samtliga övriga tillämpliga IFRS-standarder för dess finansiella instrument, med undantag för vad som anges i punkterna 35 B–35 N, 39 K–39 M och 48–49 i denna IFRS-standard.

Förordning (EU) 2017/1988

35 C.En försäkringsgivare kan endast välja att använda den överlappningsmetod som beskrivs i punkt 35 B när försäkringsgivaren börjar tillämpa IFRS 9 för första gången, inklusive när försäkringsgivaren för första gången tillämpar IFRS 9 efter att ha tillämpat:

  1. det tillfälliga undantag från IFRS 9 som beskrivs i punkt 20 A, eller

  2. endast bestämmelserna om redovisning av vinster och förluster som härrör från finansiella skulder som identifierats som värderade till sitt verkliga värde via resultatet som anges i punkterna 5.7.1 (c), 5.7.7–5.7.9, 7.2.14 och B5.7.5–B5.7.20 i IFRS 9.

Förordning (EU) 2017/1988

35 D.En försäkringsgivare ska redovisa det belopp som omklassificerats mellan resultat och övrigt totalresultat genom att tillämpa överlappningsmetoden

  1. i resultatet som en separat post, och

  2. i övrigt totalresultat som en separat komponent av övrigt totalresultat.

Förordning (EU) 2017/1988

35 E.Överlappningsmetoden kan tillämpas för en finansiell tillgång om och endast om följande kriterier är uppfyllda:

  1. den värderas till sitt verkliga värde via resultatet med tillämpning av IFRS 9 men skulle inte ha värderats till verkligt värde via resultatet i sin helhet med tillämpning av IAS 39, och

  2. den innehas inte inom ramen för en verksamhet som inte är relaterad till de avtal som omfattas av denna IFRS. Exempel på finansiella tillgångar för vilka överlappningsmetoden inte kan tillämpas är tillgångar som innehas inom ramen för bankverksamhet eller finansiella tillgångar som innehas av fonder sammankopplade med investeringsavtal som inte omfattas av denna IFRS.

Förordning (EU) 2017/1988

35 F.En försäkringsgivare kan identifiera en finansiell tillgång för vilken överlappningsmetoden kan tillämpas när försäkringsgivaren väljer att tillämpa överlappningsmetoden (se punkt 35 C). Försäkringsgivaren kan senare identifiera en finansiell tillgång för vilken överlappningsmetoden kan tillämpas när och endast när

  1. tillgången redovisas för första gången i rapporten över finansiell ställning, eller

  2. tillgången nyligen har uppfyllt kriteriet i punkt 35 E (b), vilket tidigare inte var fallet.

Förordning (EU) 2017/1988

35 G.En försäkringsgivare kan identifiera finansiella tillgångar för vilka överlappningsmetoden kan tillämpas genom att tillämpa punkt 35 F på varje enskilt instrument.

Förordning (EU) 2017/1988

35 H.I förekommande fall gäller följande vid tillämpning av överlappningsmetoden för en nyligen identifierad finansiell tillgång genom tillämpning av punkt 35 F (b):

  1. tillgångens verkliga värde vid tidpunkten för identifieringen ska vara det nya upplupna anskaffningsvärdet, och

  2. den effektiva räntan ska baseras på tillgångens verkliga värde vid tidpunkten för identifieringen.

Förordning (EU) 2017/1988

35 I.Företaget ska fortsätta att tillämpa överlappningsmetoden för den finansiella tillgången tills tillgången tas bort från rapporten över finansiell ställning. Ett företag ska dock göra följande:

  1. Den finansiella tillgången ska upphöra att identifieras som en tillgång när den inte längre uppfyller kriteriet i punkt 35 E (b). Exempelvis uppfyller en finansiell tillgång inte längre detta kriterium när ett företag överför tillgången så att den innehas inom ramen för bankverksamhet eller när ett företag upphör att vara försäkringsgivare.

  2. Företaget får i början av varje räkenskapsår upphöra med tillämpningen av överlappningsmetoden för samtliga identifierade finansiella tillgångar. Ett företag som väljer att inte längre tillämpa överlappningsmetoden ska tillämpa IAS 8 för att redovisa bytet av redovisningsprincip.

Förordning (EU) 2017/1988

35 J.När ett företag upphör att identifiera en finansiell tillgång enligt punkt 35 I (a) ska företaget omklassificera det saldo som rör den finansiella tillgången från övrigt totalresultat till resultat som en omklassificeringsjustering (se IAS 1).

Förordning (EU) 2017/1988

35 K.Om ett företag upphör med överlappningsmetoden i enlighet med det val som anges i punkt 35 I (b) eller på grund av att det inte längre är försäkringsgivare ska överlappningsmetoden därefter inte tillämpas. En försäkringsgivare som har valt att tillämpa överlappningsmetoden (se punkt 35 C) men inte har några identifierbara finansiella tillgångar för tillämpning av metoden (se punkt 35 E) kan senare tillämpa överlappningsmetoden när den har identifierbara finansiella tillgångar.

Förordning (EU) 2017/1988

Samverkan med andra bestämmelser

35 L.Punkt 30 i denna IFRS möjliggör ett förfarande som ibland beskrivs som ”skuggredovisning”. Om en försäkringsgivare tillämpar överlappningsmetoden kan skuggredovisning vara tillämpligt.

Förordning (EU) 2017/1988

35 M.Att omklassificera ett belopp från resultat till övrigt totalresultat genom att tillämpa punkt 35 B kan få följdeffekter för att inkludera andra belopp i övrigt totalresultat, såsom inkomstskatter. En försäkringsgivare ska tillämpa relevant IFRS, såsom IAS 12 Inkomstskatter, för att fastställa sådana följdeffekter.

Förordning (EU) 2017/1988

Förstagångstillämpare

35 N.Om en förstagångstillämpare väljer att tillämpa överlappningsmetoden, ska jämförelsesiffror räknas om så att de speglar överlappningsmetoden om och endast om förstagångstillämparen räknar om jämförelsesiffror i enlighet med IFRS 9 (se punkterna E 1–E 2 i IFRS 1).

Förordning (EU) 2017/1988

Upplysningar

Förklaring av redovisade belopp

36.En försäkringsgivare ska lämna upplysningar som identifierar och förklarar de belopp som härrör från försäkringsavtal i sina finansiella rapporter.

37.I enlighet med punkt 36 ska en försäkringsgivare lämna upplysning om:

  1. Sina redovisningsprinciper för försäkringsavtal och hänförliga tillgångar, skulder, intäkter och kostnader.

  2. De redovisade tillgångarna, skulderna, intäkterna och kostnaderna (och om den redovisar sin rapport över kassaflöden med den direkta metoden, kassaflödena) som härrör från försäkringsavtal. Om försäkringsgivaren är återförsäkringstagare ska den dessutom lämna upplysning om

    1. vinster och förluster som redovisats i resultatet vid köp av återförsäkring, och

    2. om återförsäkringstagaren skjuter upp och skriver av vinster och förluster vid köp av återförsäkring, periodens avskrivning och restvärdena i början och slutet av perioden.

  3. Det sätt som används för att fastställa de antaganden som har störst effekt på beräkningen av de redovisade värden som beskrivs i b. Där det är praktiskt genomförbart ska en försäkringsgivare även lämna kvantifierade upplysningar om dessa antaganden.

  4. Effekten av förändringar i de antaganden som används för att värdera försäkringstillgångar och försäkringsskulder, och då separat visa effekten av varje förändring som har en väsentlig inverkan på de finansiella rapporterna.

  5. Avstämning av förändringar i försäkringsskulder, återförsäkringstillgångar och eventuella hänförliga förutbetalda anskaffningskostnader.

Förordning (1274/2008/EG)

Karaktär på och omfattning av risker som härrör från försäkringsavtal

38.En försäkringsgivare ska lämna upplysningar som gör det möjligt för användare av de finansiella rapporterna att bedöma karaktären på och omfattningen av de risker som härrör från försäkringsavtal.

39.I enlighet med punkt 38 ska en försäkringsgivare lämna upplysning om:

  1. Sina mål, principer och förfaranden för hantering av risker som härrör från försäkringsavtal och de metoder som används för hantera dessa risker.

  2. [Struken]

  3. Upplysning om försäkringsrisk (både före och efter att risken minskats genom återförsäkring), inklusive information om:

    1. Känsligheten för försäkringsrisk (se punkt 39 A).

    2. Koncentrationer av försäkringsrisk, inklusive en beskrivning av hur koncentrationerna fastställs av ledningen och en beskrivning av gemensamma riskfaktorer som identifierar varje koncentration (exempelvis typ av försäkrad händelse, geografiskt område eller valuta).

    3. Faktiska skadeanspråk jämfört med tidigare uppskattningar (det vill säga skadeanspråkens utveckling). De upplysningar som lämnas om skadeanspråkens utveckling ska gå tillbaka till den period då det första väsentliga anspråket uppkom för vilket det fortfarande finns en osäkerhet vad gäller beloppet och tidpunkten för betalningen av anspråken, men behöver inte gå mer än tio år tillbaka i tiden. En försäkringsgivare behöver inte lämna sådana upplysningar för anspråk där ovissheten om belopp och tidpunkt för betalning av anspråket vanligen skingras inom ett år.

  4. Information om kreditrisk, likviditetsrisk och marknadsrisk som skulle krävas enligt punkterna 31–42 i IFRS 7 om försäkringsavtalen omfattades av tillämpningsområdet för IFRS 7. Men:

    1. En försäkringsgivare behöver inte lämna upplysningar i form av den löptidsanalys som krävs enligt punkt 39 a och b i IFRS 7 om företaget i stället lämnar upplysningar om beräknad tidpunkt för nettokassautflödet från redovisade försäkringsskulder. Detta kan ha formen av en analys med uppskattade tidpunkter för de belopp som redovisas i rapporten över finansiell ställning.

    2. Om en försäkringsgivare använder en alternativ metod, exempelvis inbäddat värde, för att hantera känslighet för förändringar i marknadsförhållanden, kan försäkringsgivaren använda den känslighetsanalysen för att uppfylla kraven i punkt 40 a i IFRS 7. Försäkringsgivare ska då även tillhandahålla de upplysningar som krävs enligt punkt 41 i IFRS 7.

  5. Uppgifter om exponering för marknadsrisk som härrör från de inbäddade derivat som är en del av ett värdförsäkringsavtal om försäkringsgivaren inte behöver värdera de inbäddade derivaten till verkligt värde och inte heller gör det.

Förordning (1165/2009/EG)

39 A.I enlighet med punkt 39 c i ska en försäkringsgivare lämna upplysning om antingen a eller b enligt följande:

  1. En känslighetsanalys som utvisar hur resultatet och eget kapital hade påverkats om det hade skett rimligt möjliga förändringar i den relevanta riskvariabeln vid rapportperiodens slut, de metoder och antaganden som använts vid upprättandet av känslighetsanalysen samt alla förändringar i använda metoder och antaganden sedan föregående period. Om en försäkringsgivare emellertid använder en alternativ metod för att hantera känslighet för förändringar i marknadsförhållanden, såsom inbäddat värde, kan försäkringsgivaren uppfylla detta krav genom att lämna upplysning om denna alternativa känslighetsanalys och lämna de upplysningar som krävs enligt punkt 41 i IFRS 7.

  2. Kvalitativa upplysningar om känslighet och upplysningar om de villkor och förutsättningar avseende försäkringsavtal som har en väsentlig inverkan på storleken på samt tidpunkt och risker för försäkringsgivarens framtida kassaflöden.

Förordning (1274/2008/EG)

Upplysningar om det tillfälliga undantaget från IFRS 9

39 B.En försäkringsgivare som väljer att tillämpa det tillfälliga undantaget från IFRS 9 ska lämna upplysningar som gör att användare av finansiella rapporter kan

  1. förstå på vilket sätt försäkringsgivaren uppfyller kravet för tillämpning av det tillfälliga undantaget, och

  2. jämföra försäkringsgivare som tillämpar det tillfälliga undantaget med företag som tillämpar IFRS 9.

Förordning (EU) 2017/1988

39 C.För att uppfylla kraven i punkt 39 B (a) ska en försäkringsgivare lämna upplysning om att det tillfälliga undantaget från IFRS 9 tillämpas och hur försäkringsgivaren på det datum som anges i punkt 20 B (b) kom fram till att denne uppfyller kraven för det tillfälliga undantaget från IFRS 9, inklusive följande:

  1. om det redovisade värdet för försäkringsgivarens skulder som härrör från avtal som omfattas av denna IFRS (dvs. de skulder som beskrivs i punkt 20 E (a)) var mindre än eller lika med 90 procent av det totala redovisade värdet för försäkringsgivarens samtliga skulder, karaktären på och det redovisade värdet för de skulder som rör försäkringar som inte är skulder som härrör från avtal som omfattas av denna IFRS (dvs. de skulder som beskrivs i punkterna 20 E (b) och 20 E (c)),

  2. om den procentuella andelen av det totala redovisade värdet av försäkringsgivarens skulder som rör försäkringar i förhållande till det totala redovisade värdet av samtliga skulder var mindre eller lika med 90 procent men större än 80 procent, hur försäkringsgivaren kom fram till att denne inte bedriver betydande verksamhet som inte är försäkringsrelaterad, inklusive det underlag försäkringsgivaren baserade fastställandet på, och

  3. om försäkringsgivaren uppfyller kraven för det tillfälliga undantaget från IFRS 9 på grundval av en omprövning med tillämpning av punkt 20 G (b):

    1. anledningen till omprövningen,

    2. det datum då den relevanta förändringen av verksamheten gjordes, och

    3. en detaljerad förklaring till förändringen av försäkringsgivarens verksamhet och en kvalitativ beskrivning av effekten av förändringen på försäkringsgivarens finansiella rapporter.

Förordning (EU) 2017/1988

39 D.Om ett företag vid tillämpning av punkt 20 G (a) kommer fram till att dess verksamhet inte längre till största delen är förknippad med försäkring ska det lämna följande upplysningar varje rapportperiod innan det börjar tillämpa IFRS 9:

  1. det faktum att företaget inte längre uppfyller kraven för det tillfälliga undantaget från IFRS 9,

  2. det datum då den relevanta förändringen av verksamheten inträffade, och

  3. en detaljerad förklaring av förändringen av företagets verksamhet och en kvalitativ beskrivning av effekten av förändringen på företagets finansiella rapporter.

Förordning (EU) 2017/1988

39 E.För att uppfylla kraven i punkt 39 B (b) ska en försäkringsgivare lämna upplysningar om det verkliga värdet i slutet av rapportperioden och förändringen av det verkliga värdet under perioden var för sig för följande två grupper av finansiella tillgångar:

  1. finansiella tillgångar med avtalsvillkor som vid särskilda datum ger upphov till kassaflöden som endast är betalningar av räntor och kapitalbelopp på det utestående kapitalbeloppet (dvs. finansiella tillgångar som uppfyller villkoren i punkterna 4.1.2 (b) och 4.1.2A (b) i IFRS 9), med undantag för sådana finansiella tillgångar som uppfyller definitionen av att innehas för handel som anges i IFRS 9, eller som förvaltas och utvärderas resultatmässigt baserat på verkligt värde (se punkt B4.1.6 i IFRS 9),

  2. samtliga finansiella tillgångar som inte anges i punkt 39 E (a), dvs. alla finansiella tillgångar

    1. med avtalsvillkor som inte vid särskilda datum ger upphov till kassaflöden som endast är betalningar av räntor och kapitalbelopp på det utestående kapitalbeloppet,

    2. som uppfyller definitionen av innehav för handel i IFRS 9, eller

    3. som förvaltas och utvärderas resultatmässigt baserat på verkligt värde.

Förordning (EU) 2017/1988

39 F.När försäkringsgivaren lämnar upplysningar enligt punkt 39 E gäller följande:

  1. försäkringsgivaren får betrakta den finansiella tillgångens redovisade värde beräknat i enlighet med IAS 39 som en rimlig uppskattning av dess verkliga värde i de fall försäkringsgivaren inte behöver lämna upplysningar om dess verkliga värde i enlighet med punkt 29 (a) i IFRS 7 (dvs. kortfristiga kundfordringar eller leverantörsskulder), och

  2. försäkringsgivaren ska använda den detaljnivå som krävs för att användare av de finansiella rapporterna ska förstå de finansiella tillgångarnas karaktär.

Förordning (EU) 2017/1988

39 G.För att uppfylla kraven i punkt 39 B (b) ska försäkringsgivaren lämna upplysningar om kreditriskexponering, inklusive betydande koncentrationer av kreditrisk, förknippad med de finansiella tillgångar som beskrivs i punkt 39 E (a). Försäkringsgivaren ska lämna åtminstone följande upplysningar för dessa finansiella tillgångar i slutet av rapportperioden:

  1. per kreditriskbetyg enligt definitionen i IFRS 7, det redovisade värdet med tillämpning av IAS 39 (beträffande finansiella tillgångar som värderas till upplupet anskaffningsvärde, före justering för eventuella nedskrivningar),

  2. för de finansiella tillgångar som beskrivs i punkt 39 E (a) som inte har en låg kreditrisk i slutet av rapportperioden, det verkliga värdet och det redovisade värdet med tillämpning av IAS 39 (beträffande finansiella tillgångar som värderas till upplupet anskaffningsvärde, före justering för eventuella nedskrivningar). Med avseende på dessa upplysningar anges i punkt B5.5.22 i IFRS 9 kraven för när ett finansiellt instruments kreditrisk bedöms som liten.

Förordning (EU) 2017/1988

39 H.För att uppfylla kraven i punkt 39 B (b) ska försäkringsgivaren lämna upplysningar om var en användare av finansiella rapporter kan erhålla publikt tillgänglig IFRS 9-information som gäller ett företag inom den företagsgrupp som inte tillhandahålls i gruppens konsoliderade finansiella rapporter för den berörda rapportperioden. Sådan IFRS 9-information finns exempelvis att tillgå i de publikt tillgängliga individuella eller separata finansiella rapporterna för ett företag inom företagsgruppen som har tillämpat IFRS 9.

Förordning (EU) 2017/1988

39 I.Om ett företag väljer att tillämpa undantaget i punkt 20 O från särskilda bestämmelser i IAS 28 ska det lämna en upplysning om detta.

Förordning (EU) 2017/1988

39 J.Om ett företag har tillämpat det tillfälliga undantaget från IFRS 9 vid redovisning av en investering i ett intresseföretag eller joint venture med hjälp av kapitalandelsmetoden (se till exempel punkt 20 O (a)) ska företaget utöver den information som krävs enligt IFRS 12 Upplysningar om andelar i andra företag lämna uppgift om följande:

  1. den information som anges i punkterna 39 B–39 H för varje intresseföretag eller joint venture som är väsentligt för företaget. Beloppen som anges ska vara de som ingår i de finansiella rapporterna för intresseföretaget eller joint venture upprättade enligt IFRS efter beaktande av eventuella justeringar som gjorts av företaget vid tillämpning av kapitalandelsmetoden (se punkt B 14 (a) i IFRS 12) snarare än företagets andel av dessa belopp, och

  2. den sammanlagda kvantitativa information som anges i punkterna 39 B–39 H för samtliga enskilda intresseföretag eller joint ventures som inte är väsentliga för företaget. De sammanlagda värdena ska

    1. vara företagets andel av dessa belopp, och

    2. anges separat för intresseföretag respektive joint ventures.

Förordning (EU) 2017/1988

Upplysningar om överlappningsmetoden

39 K.En försäkringsgivare som tillämpar överlappningsmetoden ska lämna upplysningar för att användare av finansiella rapporter ska förstå följande:

  1. hur det totala belopp som omklassificerats mellan resultat och övrigt totalresultat under rapportperioden beräknas, och

  2. effekten av omklassificeringen på de finansiella rapporterna.

Förordning (EU) 2017/1988

39 L.För att uppfylla kraven i punkt 39 K ska försäkringsgivaren lämna följande upplysningar:

  1. det faktum att försäkringsgivaren tillämpar överlappningsmetoden,

  2. det redovisade värdet av de finansiella tillgångarna i slutet av rapportperioden för vilken försäkringsgivaren tillämpar överlappningsmetoden per klass av finansiella tillgångar,

  3. grunden för identifiering av finansiella tillgångar för överlappningsmetoden, inklusive en förklaring rörande eventuella identifierade finansiella tillgångar som innehas utanför den legala enhet som utfärdar avtal som omfattas av denna IFRS,

  4. en förklaring av det totala belopp som omklassificerats mellan resultat och övrigt totalresultat under rapportperioden så att användarna av de finansiella rapporterna kan förstå varifrån beloppet härrör, inklusive följande:

    1. det belopp som redovisas i resultatet för de identifierade finansiella tillgångarna med tillämpning av IFRS 9, och

    2. det belopp som skulle ha redovisats i resultatet för de identifierade finansiella tillgångarna om försäkringsgivaren hade tillämpat IAS 39,

  5. effekten av den omklassificering som anges i punkterna 35 B och 35 M med avseende på varje enskild post i resultatet, och

  6. om försäkringsgivaren under rapportperioden har gjort en förändring av de finansiella tillgångar för vilka överlappningsmetoden tillämpas:

    1. det belopp som omklassificerats mellan resultat och övrigt totalresultat under rapportperioden med avseende på de nya finansiella tillgångar som identifierats för tillämpning av överlappningsmetoden (se punkt 35 F (b)),

    2. det belopp som skulle ha omklassificerats mellan resultat och övrigt totalresultat under rapportperioden för de finansiella tillgångar för vilka identifiering för tillämpning av överlappningsmetoden upphört (se punkt 35 I (a)), och

    3. det belopp som omklassificerats under rapportperioden till resultat från ackumulerat övrigt totalresultat för sådana finansiella tillgångar för vilka identifiering för tillämpning av överlappningsmetoden upphört (se punkt 35 J).

Förordning (EU) 2017/1988

39 M.Om ett företag tillämpar överlappningsmetoden vid redovisning av sina investeringar i ett intresseföretag eller i ett joint venture med tillämpning av kapitalandelsmetoden ska företaget lämna följande upplysningar enligt IFRS 12:

  1. den information som anges i punkterna 39 K–39 L för varje intresseföretag eller joint venture som är väsentligt för företaget. Beloppen som anges ska vara de som ingår i de finansiella rapporterna för intresseföretaget eller joint venture upprättade enligt IFRS efter beaktande av eventuella justeringar som gjorts av företaget vid tillämpning av kapitalandelsmetoden (se punkt B 14 (a) i IFRS 12) snarare än företagets andel av dessa belopp,

  2. den kvantitativa information som anges i punkterna 39 K–39 L (d) och 39 L (f) och effekten av omklassificeringen som beskrivs i punkt 35 B på resultat och övrigt totalresultat sammanlagt för alla intresseföretag eller joint ventures som inte är väsentliga för företaget. De sammanlagda värdena ska

    1. vara företagets andel av dessa belopp, och

    2. anges separat för intresseföretag respektive joint ventures.

Förordning (EU) 2017/1988

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

40.Övergångsbestämmelserna i punkterna 41–45 gäller både ett företag som redan tillämpar IFRS när det för första gången tillämpar denna standard och företag som tillämpar IFRS för första gången (en förstagångstillämpare).

41.Ett företag ska tillämpa denna standard för räkenskapsår som börjar den 1 januari 2007 eller senare. Tidigare tillämpning uppmuntras. Om ett företag tillämpar denna standard för en tidigare period ska det lämna upplysning om detta.

41 A.Financial Guarantee Contracts (ändringar i IAS 39 och IFRS 4), som publicerades i augusti 2005, ändrade punkterna 4 d, B 18 g och B 19 f. Ett företag ska tillämpa dessa ändringar för räkenskapsår som börjar den 1 januari 2006 eller senare. Tidigare tillämpning uppmuntras. Om ett företag tillämpar dessa ändringar för en tidigare period ska det lämna upplysningar om detta och samtidigt tillämpa de hänförliga ändringarna i IAS 39 och IAS 323.

När ett företag tillämpar IFRS 7, ersätts referensen till IAS 32 med en referens till IFRS 7.

41 B.IAS 1 (enligt omarbetning 2007) innebar en ändring av terminologin i alla IFRS. Dessutom ändrades punkt 30. Ett företag ska tillämpa dessa ändringar för räkenskapsår som börjar den 1 januari 2009 eller senare. Om ett företag tillämpar IAS 1 (enligt omarbetning 2007) för en tidigare period ska ändringarna tillämpas för denna tidigare period.

Förordning (1274/2008/EG)

41 C–41 D.har upphävts genom förordnng (EU) 2016/2067.

41 E.IFRS 13 Värdering till verkligt värde, som utfärdades i maj 2011, innebar att definitionen av verkligt värde i bilaga A ändrades. Ett företag ska tillämpa denna ändring när det tillämpar IFRS 13.

Förordning (1255/2012/EU)

41 F.har upphävts genom förordnng (EU) 2016/2067.

41 G.IFRS 15 Intäkter från avtal med kunder, som utfärdades i maj 2014, innebar att punkterna 4 a och 4 c, B 7, B 18 h och B 21 ändrades. Ett företag ska tillämpa dessa ändringar när det tillämpar IFRS 154.

IFRS 15 ska senast tillämpas för räkenskapsår som börjar den 1 januari 2018 eller senare enligt förordning (EU) 2016/1905 [red.anm.].

Förordning (EU) 2016/1905

41 H.IFRS 9, som utfärdades i juli 2014, ändrade punkterna 3, 4, 7, 8, 12, 34, 35, 45, bilaga A och punkterna B 18–B 20, och strök punkterna 41 C, 41 D och 41 F. Ett företag ska tillämpa dessa ändringar när det tillämpar IFRS 95.

IFRS 9 ska senast tillämpas för räkenskapsår som börjar den 1 januari 2018 eller senare enligt förordning (EU) 2016/2067 [red.anm.].

Förordning (EU) 2016/2067

41 I.I IFRS 16, utfärdad i januari 2016, ändrades punkt 4. Ett företag ska tillämpa dessa ändringar i sin tillämpning av IFRS 166.

IFRS 16 ska senast tillämpas för räkenskapsår som börjar den 1 januari 2019 eller senare enligt förordning (EU) 2017/1986 [red.anm.].

Förordning (EU) 2017/1986

Förordning (EU) 2020/2097

Varje företag och varje finansiellt konglomerat enligt definitionen i artikel 2 i förordning (EU) 2017/1988 ska tillämpa dessa ändringar från och med den 1 januari 2021 för räkenskapsår som börjar den 1 januari 2021 eller senare.

Upplysningar

42.Ett företag behöver inte tillämpa upplysningskraven i denna standard på jämförande information som avser räkenskapsår som börjar före den 1 januari 2005, utom för de upplysningar som krävs enligt punkt 37 a och b om redovisningsprinciper och redovisade tillgångar, skulder, intäkter och kostnader (och kassaflöden om den direkta metoden används).

43.Om det är praktiskt ogenomförbart att tillämpa ett visst krav enligt punkterna 10–35 på jämförande information som rör räkenskapsår som börjar före den 1 januari 2005, ska företaget lämna upplysning om detta. Ibland är det inte praktiskt genomförbart att utföra förlustprövning (punkterna 15–19) på sådan jämförande information, men det är högst osannolikt att det är praktiskt ogenomförbart att tillämpa andra krav i punkterna 10–35 på sådan jämförande information. I IAS 8 förklaras begreppet ”praktiskt ogenomförbart”.

44.Vid tillämpning av punkt 39 c iii, behöver ett företag inte lämna upplysningar om skadeanspråks utveckling som inträffade mer än fem år före slutet av det första räkenskapsår för vilket det tillämpar denna standard. Dessutom, om det när ett företag för första gången tillämpar denna standard är praktiskt ogenomförbart att upprätta information om skadeanspråkens utveckling som skedde före början av det första räkenskapsår för vilket ett företag redovisar fullständig jämförande information som överensstämmer med denna standard, ska företaget lämna upplysning om detta.

Omidentifiering av finansiella tillgångar

45.Trots vad som sägs i punkt 4.4.1 i IFRS 9, när en försäkringsgivare byter redovisningsprinciper för försäkringsskulder, tillåts den, men måste inte, omklassificera vissa eller alla av sina finansiella tillgångar så att de värderas till verkligt värde via resultatet. Denna omklassificering är tillåten om en försäkringsgivare byter redovisningsprinciper när den först tillämpar denna standard och om den senare gör ett byte av principer som är tillåtet enligt punkt 22. Denna omklassificering är ett byte av redovisningsprincip och IAS 8 är tillämplig.

Förordning (EU) 2016/2067

Tillämpningen av IFRS 4 tillsammans med IFRS 9

Tillfälligt undantag från IFRS 9

46.Tillämpning av IFRS 9 Finansiella instrument tillsammans med IFRS 4 Försäkringsavtal (ändringar i IFRS 4), som utfärdades i september 2016, innebar ändring av punkterna 3 och 5, tillägg av punkterna 20 A–20 Q, 35 A och 39 B–39 J samt tillägg av rubriker efter punkterna 20, 20 K, 20 N och 39 A. Ett företag ska tillämpa dessa ändringar, som gör att försäkringsgivare som uppfyller särskilda kriterier kan tillämpa ett tillfälligt undantag från IFRS 9 för räkenskapsår som inleds den 1 januari 2018 eller senare.

Förordning (EU) 2017/1988

47.Ett företag som lämnar de upplysningar som krävs enligt punkterna 39 B–39 J ska tillämpa de relevanta övergångsbestämmelserna i IFRS 9 för att göra de bedömningar som krävs för att lämna dessa upplysningar. Den första tillämpningsdagen i detta syfte räknas som inledningen av det första räkenskapsår som inleds den 1 januari 2018 eller senare.

Förordning (EU) 2017/1988

Överlappningsmetoden

48.Tillämpning av IFRS 9 Finansiella instrument tillsammans med IFRS 4 Försäkringsavtal (ändringar i IFRS 4), som utfärdades i september 2016, innebar ändringar av punkterna 3 och 5, tillägg av punkterna 35 A–35 N och 39 K–39 M samt tillägg av rubriker efter punkterna 35 A, 35 K, 35 M och 39 J. Ett företag ska tillämpa dessa ändringar, som gör att försäkringsgivare kan använda sig av överlappningsmetoden för identifierade finansiella tillgångar när de första gången tillämpar IFRS 9 (se punkt 35 C).

Förordning (EU) 2017/1988

49.Ett företag som väljer att tillämpa överlappningsmetoden ska göra följande:

  1. tillämpa metoden retroaktivt på de identifierade finansiella tillgångarna vid övergången till IFRS 9. Företaget ska till exempel därmed redovisa, som en justering av ingående ackumulerat övrigt totalresultat, ett belopp som överensstämmer med skillnaden mellan de identifierade finansiella tillgångarnas verkliga värde som med tillämpning av IFRS 9 och tillgångarnas redovisade värde med tillämpning av IAS 39,

  2. räkna om den jämförande informationen för att spegla överlappningsmetoden om och endast om företaget räknar om jämförande information med tillämpning av IFRS 9.

Förordning (EU) 2017/1988

50.Referensräntereform – fas 2, som ändrade IFRS 9, IAS 39, IFRS 7, IFRS 4 och IFRS 16, utfärdad i augusti 2020, lade till punkterna 20 R–20 S och punkt 51. Företag ska tillämpa dessa ändringar för räkenskapsår som börjar den 1 januari 2021 eller senare. Tidigare tillämpning medges. Om ett företag tillämpar ändringarna för en tidigare period ska det lämna upplysning om detta. Ett företag ska tillämpa dessa ändringar retroaktivt i enlighet med IAS 8, med undantag för vad som anges i punkt 51.

Förordning (EU) 2021/25

51.Företag behöver inte räkna om tidigare perioder för att ta hänsyn till tillämpningen av dessa ändringar. Företaget kan räkna om tidigare perioder endast om det är möjligt utan användning av i efterhand erhållen information. Om ett företag inte räknar om tidigare perioder ska företaget redovisa varje skillnad mellan det tidigare redovisade värdet och det redovisade värdet vid början av det räkenskapsår som omfattar den första tillämpningsdagen för dessa ändringar i ingående balanserade vinstmedel (eller annan komponent i eget kapital enligt vad som är lämpligt) för det räkenskapsår som omfattar den första tillämpningsdagen för dessa ändringar.

Förordning (EU) 2021/25

Bilaga A Definitioner

Depositionsandel

En del av ett avtal som inte redovisas som derivat enligt IFRS 9 och som skulle ligga inom tillämpningsområdet för IFRS 9 om det vore ett separat instrument.

Direktförsäkringsavtal

Ett försäkringsavtal som inte är ett återförsäkringsavtal.

Diskretionär del

En avtalsenlig rätt att, som ett komplement till garanterad ersättning, erhålla tillkommande ersättningar

a)

som sannolikt är en betydande del av de sammanlagda avtalsenliga ersättningarna,

b)

vars belopp eller tidpunkt enligt avtalet bestäms enbart av utfärdaren, och

c)

som enligt avtal grundar sig på

i   resultatet från en viss grupp avtal eller viss typ av avtal,

ii  realiserad och/eller orealiserad avkastning på placeringar i en viss grupp tillgångar som utfärdaren innehar, eller

iii  resultatet från det företag, den fond eller annan organisation som ställer ut avtalet.

Verkligt värde

Det pris som vid värderingstidpunkten skulle erhållas vid försäljning av en tillgång eller betalas vid överlåtelse av en skuld genom en ordnad transaktion mellan marknadsaktörer.

Finansiellt garantiavtal

Ett avtal som kräver att emittenten gör angivna betalningar för att ersätta ägaren för en förlust denne ådrar sig på grund av att en angiven gäldenär inte fullgör betalning vid förfall enligt de ursprungliga eller ändrade villkoren i ett skuldinstrument.

Finansiell risk

Risken för en eventuell framtida förändring i en eller flera av en viss ränta, pris på ett finansiellt instrument, råvarupris, valutakurs, pris- eller ränteindex, en kreditvärdighet eller ett kreditindex eller någon annan variabel, förutsatt att det när det gäller en icke-finansiell variabel variabeln inte är specifik för någon av avtalsparterna.

Garanterad ersättning

Betalning eller annan ersättning till vilken en viss försäkringstagare eller investerare har en ovillkorad rätt som inte är beroende av utfärdarens avtalsenliga bestämmanderätt.

Garantidel

En förpliktelse att betala garanterad ersättning, inkluderad i ett avtal som innehåller en diskretionär del.

Försäkringstillgång

Nettot av en försäkringsgivares avtalsenliga rättigheter enligt ett försäkringsavtal.

Försäkringsavtal

Ett avtal enligt vilket en part (försäkringsgivaren) accepterar en betydande försäkringsrisk från en annan part (försäkringstagaren) genom att gå med på att ersätta försäkringstagaren om en angiven oviss framtida händelse (den försäkrade händelsen) har en negativ inverkan på försäkringstagaren. (Se bilaga B för vägledning om definitionen.)

Försäkringsskuld

Nettot av en försäkringsgivares avtalsenliga förpliktelser enligt ett försäkringsavtal.

Försäkringsrisk

Risk, annan än finansiell risk, som förs över från avtalets ägare till utfärdaren.

Försäkrad händelse

En oviss framtida händelse som täcks av ett försäkringsavtal och ger upphov till försäkringsrisk.

Försäkringsgivare

Den part som enligt ett försäkringsavtal har en förpliktelse att ersätta en försäkringstagare om en försäkrad händelse inträffar.

Förlustprövning

En bedömning av huruvida det redovisade värdet för en försäkringsskuld behöver ökas (eller det redovisade värdet för hänförliga förutbetalda anskaffningskostnader eller hänförliga immateriella tillgångar minskas), baserat på en granskning av framtida kassaflöden.

Försäkringstagare

En part som har rätt till kompensation enligt ett försäkringsavtal om en försäkrad händelse inträffar.

Återförsäkringstagare

Försäkringstagaren enligt ett återförsäkringsavtal.

Återförsäkringstillgångar

Nettot av en återförsäkringstagares avtalsenliga rättigheter enligt ett återförsäkringsavtal.

Återförsäkringsavtal

Ett försäkringsavtal som utfärdats av en försäkringsgivare (återförsäkringsföretaget) för att kompensera en annan försäkringsgivare (återförsäkringstagaren) för förluster enligt ett eller flera avtal som utfärdats av återförsäkringstagaren.

Återförsäkringsföretag

Den part som enligt ett återförsäkringsavtal har en förpliktelse att ersätta en återförsäkringstagare om en försäkrad händelse inträffar.

Dela upp i enskilda ­komponenter

Att redogöra för komponenterna i ett avtal som om de vore separata avtal.

Förordning (EU) 2016/2067

Bilaga B Definition av ett försäkringsavtal

B 1.Denna bilaga innehåller vägledning om definitionen av ett försäkringsavtal i bilaga A. Det behandlar följande frågor

  1. begreppet ”oviss framtida händelse” (punkterna B 2–B 4),

  2. betalning i natura (punkterna B 5–B 7),

  3. försäkringsrisk och andra risker (punkterna B 8–B 17),

  4. exempel på försäkringsavtal (punkterna B 18–B 21),

  5. betydande försäkringsrisk (punkterna B 22–B 28), och

  6. förändringar i nivån på försäkringsrisk (punkterna B 29 och B 30).

Oviss framtida händelse

B 2.Ovisshet (eller risk) är själva kärnan i ett försäkringsavtal. Följaktligen är åtminstone en av de följande punkterna oviss vid försäkringsavtalets början

  1. huruvida en försäkrad händelse kommer att inträffa,

  2. när den kommer att inträffa, eller

  3. hur mycket försäkringsgivaren måste betala om den inträffar.

B 3.I vissa försäkringsavtal är den försäkrade händelsen upptäckten av en förlust under avtalets löptid, även om förlusten uppkommit ur en händelse som inträffade före avtalets början. I andra försäkringsavtal är den försäkrade händelsen en händelse som inträffar under avtalets löptid även om den förlust som uppstår upptäcks efter avtalstidens slut.

B 4.Vissa försäkringsavtal täcker händelser som redan inträffat men vilkas finansiella effekt fortfarande är oviss. Ett exempel är ett återförsäkringsavtal som skyddar den direkta försäkringsgivaren mot ogynnsam utveckling av skadeanspråk som redan rapporterats av försäkringstagare. I sådana avtal är den försäkrade händelsen upptäckten av den slutgiltiga kostnaden för dess anspråk.

Betalning i natura

B 5.Vissa försäkringsavtal kräver eller tillåter betalning i natura. Ett exempel är när försäkringsgivaren ersätter det stulna föremålet direkt i stället för att ersätta försäkringstagaren. Ett annat exempel är när en försäkringsgivare använder egna sjukhus och sjukvårdspersonal för att tillhandahålla sjukvård som täcks av avtalen.

B 6.Vissa serviceuppdrag mot fast avgift där nivån på tjänsten beror på en oviss händelse uppfyller definitionen på ett försäkringsavtal i denna standard men regleras inte som försäkringsavtal i vissa länder. Ett exempel är ett underhållsavtal i vilket serviceföretaget avtalar att reparera viss utrustning då tekniska fel uppstått. Den fasta avgiften är baserad på det förväntade antalet tekniska fel, men det är ovisst om en viss maskin kommer att gå sönder. Tekniska fel i utrustningen påverkar ägaren negativt och avtalet kompenserar ägaren (i natura i stället för med kontanter). Ett annat exempel är ett avtal om assistans då en bil går sönder (vägassistans) där serviceföretaget sluter avtal om att ge hjälp på plats eller bogsera bilen till en verkstad i närheten mot en fast årlig avgift. Det senare avtalet skulle kunna uppfylla definitionen av ett försäkringsavtal även om serviceföretaget inte avtalar att göra reparationer eller ersätta delar.

B 7.Att tillämpa denna standard på de avtal som beskrivs i punkt B 6 är troligen inte mer betungande än att tillämpa de standarder som skulle vara tillämpliga om avtalen låg utanför tillämpningsområdet för denna standard:

  1. Troligen finns det inte några väsentliga förpliktelser för tekniska fel och avbrott som redan har inträffat.

  2. Om IFRS 15 vore tillämplig skulle serviceföretaget redovisa inkomster när (eller allt eftersom) det överför tjänster till kunden (beroende på andra angivna kriterier). Den metoden är godtagbar även enligt denna standard, som tillåter serviceföretaget

    1. att fortsätta använda sina befintliga redovisningsprinciper för dessa avtal såvida de inte innebär metoder som är förbjudna enligt punkt 14, och

    2. att förbättra sina redovisningsmetoder om detta är tillåtet enligt punkterna 22–30.

  3. Serviceföretaget överväger huruvida kostnaden för att uppfylla de avtalsenliga förpliktelserna överstiger intäkterna som erhållits i förväg. För att göra detta utförs den förlustprövning som beskrivs i punkterna 15–19 i denna standard. Om denna standard inte gällde dessa avtal skulle serviceföretaget tillämpa IAS 37 för att avgöra huruvida avtalen är förlustbringande.

  4. För dessa avtal är det inte troligt att upplysningskraven i denna standard är mer omfattande än de upplysningar som krävs enligt andra standarder.

Förordning (EU) 2016/1905

Distinktion mellan försäkringsrisk och andra risker

B 8.Definitionen av ett försäkringsavtal hänvisar till försäkringsrisk, vilket denna standard definierar som risk, annan än finansiell risk, som förs över från ägaren av ett avtal till utfärdaren. Ett avtal som exponerar utfärdaren för finansiell risk utan betydande försäkringsrisk är inte ett försäkringsavtal.

Förordning (1274/2008/EG)

B 9.Definitionen av finansiell risk i bilaga A innefattar en uppräkning över finansiella och icke-finansiella variabler. Denna uppräkning innefattar icke-finansiella variabler som inte är specifika för en avtalspart, såsom ett index för jordbävningsförluster i ett visst område eller ett index för temperaturerna i en viss stad. Den exkluderar icke-finan­siella variabler som är specifika för en avtalspart, såsom huruvida en brand som skadar eller förstör en tillgång som tillhör den parten inträffar eller uteblir. Dessutom är risken för förändringar i en icke-finansiell tillgångs verkliga värde inte en finansiell risk om det verkliga värdet återspeglar inte bara förändringar i marknadspriserna på en sådan tillgång (en finansiell variabel) utan även skicket på en angiven icke-finansiell tillgång som innehas av en avtalspart (en icke-finansiell variabel). Om exempelvis en garanti för restvärdet på en viss bil utsätter garanten för risk för förändringar i bilens fysiska skick, är den risken en försäkringsrisk, inte en finansiell risk.

B 10.Vissa avtal exponerar utfärdaren för finansiell risk, utöver en betydande försäkringsrisk. Exempelvis garanterar många livförsäkringsavtal både en minimiavkastning till försäkringstagarna (vilket ger upphov till finansiell risk) och utlovar livförsäkring som vid vissa tillfällen i betydande utsträckning överstiger försäkringstagarens saldo (vilket ger upphov till försäkringsrisk i form av dödlighetsrisk). Sådana avtal är försäkringsavtal.

B 11.Enligt vissa avtal utlöser en försäkrad händelse betalning av ett belopp som är kopplat till ett prisindex. Sådana avtal är försäkringsavtal, förutsatt att den betalning som är villkorad av den försäkrade händelsen kan vara betydande. Exempelvis överför en livränta med återbetalningsskydd som är kopplad till ett index för levnadsomkostnader försäkringsrisk eftersom betalningen utlöses av en oviss händelse – livräntetagarens överlevnad. Kopplingen till prisindexet är ett inbäddat derivat, men det för även över försäkringsrisk. Om den överföring av försäkringsrisk som blir följden är betydande, är det inbäddade derivatet definitionsmässigt ett försäkringsavtal, i vilket fall det inte behöver avskiljas och värderas till verkligt värde (se punkt 7 i denna standard).

B 12.Definitionen på försäkringsrisk avser risk som försäkringsgivaren accepterar från försäkringstagaren. Med andra ord är försäkringsrisk en befintlig risk som förs över från försäkringstagaren till försäkringsgivaren. Därför är en ny risk som skapas genom avtalet inte en försäkringsrisk.

B 13.Definitionen på ett försäkringsavtal hänvisar till en negativ påverkan på försäkringstagaren. Definitionen begränsar inte försäkringsgivarens betalning till ett belopp som motsvarar den negativa händelsens finansiella inverkan. Exempelvis utesluter definitionen inte en modell som ersätter försäkringstagaren tillräckligt för att möjliggöra ersättning av en skadad gammal tillgång med en ny tillgång. På motsvarande sätt begränsar definitionen inte betalning enligt ett tidsbegränsat livförsäkringsavtal till den finansiella förlust som den avlidnes anhöriga lider, inte heller utesluter den betalning av förutbestämda belopp för att kvantifiera den förlust som förorsakats av dödsfall eller en olycka.

B 14.Vissa avtal kräver betalning om en angiven oviss händelse inträffar, men kräver inte någon ogynnsam påverkan på försäkringstagaren som villkor för betalning. Ett sådant avtal är inte något försäkringsavtal även om ägaren använder avtalet för att lindra en underliggande riskexponering. Om ägaren exempelvis använder ett derivat för att skydda en underliggande icke-finansiell variabel som är kopplad till kassaflöden från en av företagets tillgångar, är derivatet inte något försäkringsavtal eftersom betalningen inte är villkorad av om ägaren råkar ut för en negativ påverkan i och med minskningen i kassaflödena från tillgången. Omvänt hänvisar definitionen av ett försäkringsavtal till en oviss händelse för vilken en ogynnsam påverkan på försäkringstagaren är ett avtalsenligt villkor för betalning. Detta avtalsenliga villkor kräver inte att försäkringsgivaren undersöker huruvida händelsen faktiskt orsakade en negativ påverkan, men tillåter försäkringsgivaren att neka betalning om denne inte är övertygad om att händelsen förorsakade en ogynnsam effekt.

Förordning (1274/2008/EG)

B 15.Risk för förfall eller fortbestånd (det vill säga risken att motparten kommer att upphäva avtalet tidigare eller senare än utfärdaren räknat med vid prissättning av avtalet) är inte försäkringsrisk eftersom betalningen till motparten inte är villkorad av en oviss framtida händelse som påverkar motparten negativt. På motsvarande sätt är kostnadsrisk (det vill säga risken för oväntade ökningar av administrativa kostnader som har att göra med förvaltningen av avtalet, och inte med försäkrade händelser) inte någon försäkringsrisk eftersom en oväntad kostnadsökning inte påverkar motparten negativt.

B 16.Därför är ett avtal som exponerar utfärdaren för risk för förfall eller fortbestånd eller kostnadsrisk inte något försäkringsavtal såvida det inte också exponerar utfärdaren för försäkringsrisk. Men om utfärdaren av avtalet mildrar risken genom att använda ytterligare ett avtal för att föra över en del av den risken till en annan part, exponerar detta andra avtal den andra parten för försäkringsrisk.

B 17.En försäkringsgivare kan anta betydande försäkringsrisk från försäkringstagaren endast om försäkringsgivaren är ett företag skilt från försäkringstagaren. När det gäller ett ömsesidigt försäkringsföretag antar det ömsesidiga försäkringsföretaget risk från varje försäkringstagare och slår samman den risken. Även om försäkringstagarna bär den sammanlagda risken gemensamt i sin egenskap av ägare, har det ömsesidiga försäkringsföretaget ändå antagit den risk som är själva kärnan i ett försäkringsavtal.

Exempel på försäkringsavtal

B 18.De följande är exempel på avtal som är försäkringsavtal om överförandet av försäkringsrisk är betydande:

  1. Försäkring mot stöld eller skada på egendom.

  2. Försäkring mot produktansvar, yrkesmässig ansvarsförsäkring, civilrättsligt ansvar eller rättegångskostnader.

  3. Livförsäkring och i förväg betalda begravningskostnader (även om döden är säker, är det ovisst när döden kommer att inträffa eller, för vissa typer av livförsäkringar, huruvida döden kommer att inträffa under den period som täcks av försäkringen).

  4. Livränta med återbetalningsskydd och pensioner (det vill säga avtal som ger ersättning för den ovissa framtida händelsen – livräntetagarens eller pensionärens överlevnad – för att hjälpa livräntetagaren eller pensionären att bibehålla en överenskommen levnadsstandard, vilket annars skulle kunna påverkas negativt av dennes överlevnad).

  5. Invaliditets- och sjukvårdsförsäkring.

  6. Borgensförbindelser, garantiobligationer, fullgörandegarantier och offertgarantier (det vill säga avtal som ger ersättning om någon annan part inte uppfyller en avtalsenlig förpliktelse, till exempel ett åtagande att uppföra en byggnad).

  7. Kreditförsäkring som stadgar att angivna betalningar ska göras för att ersätta ägaren för en förlust som denne ådrar sig på grund av att en angiven gäldenär inte fullgör betalning vid förfall enligt de ursprungliga eller ändrade villkoren för ett skuldinstrument. Sådana avtal skulle kunna ha olika rättsliga utformningar, som till exempel i form av finansiell garanti, vissa typer av remburser, kreditderivat eller försäkringsavtal. Även om dessa avtal uppfyller definitionen för ett försäkringsavtal uppfyller de emellertid även definitionen för ett finansiellt garantiavtal i IFRS 9 och omfattas av tillämpningsområdet för IAS 32 och IFRS 9, och inte denna standard (se punkt 4 d). Om emellertid en emittent av finansiella garantiavtal tidigare uttryckligen har försäkrat att denne betraktar sådana avtal som försäkringsavtal och har använt den redovisning som är tillämplig på försäkringsavtal, får emittenten välja att tillämpa antingen IAS 32 och IFRS 9 eller denna standard på sådana finansiella garantiavtal.

  8. Produktgarantier. Produktgarantier utfärdade av en annan part för varor sålda av en tillverkare, återförsäljare eller detaljist ligger inom tillämpningsområdet för denna standard. Produktgarantier som utfärdas direkt av en tillverkare, återförsäljare eller detaljist ligger dock utanför dess tillämpningsområde eftersom de ligger inom tillämpningsområdet för IFRS 15 och IAS 37.

  9. ”Äganderättsförsäkring” (det vill säga försäkring mot upptäckten av brister i äganderätten till mark som inte var uppenbara när försäkringsavtalet skrevs). I detta fall är den försäkrade händelsen upptäckten av en brist i äganderätten, inte bristen i sig.

  10. Reseförsäkring (det vill säga ersättning i kontanter eller i natura till försäkringstagare för förlust de drabbats av på resa). Punkterna B 6 och B 7 tar upp en del avtal av det här slaget.

  11. Katastrofobligationer som ger sänkta betalningar av kapitalbelopp, ränta eller båda om en angiven händelse har en negativ påverkan på obligationens utfärdare (såvida inte den angivna händelsen inte ger upphov till betydande försäkringsrisk, till exempel om händelsen är en förändring i räntenivå eller valutakurs).

  12. Försäkringsswappar och andra avtal som kräver betalning grundad på förändringar i klimat, geologiska eller andra fysiska variabler som är specifika för en avtalspart.

  13. Återförsäkringsavtal.

Förordning (EU) 2016/2067

B 19.Följande är exempel på poster som inte är försäkringsavtal:

  1. Investeringsavtal som har ett försäkringsavtals juridiska form men som inte exponerar försäkringsgivaren för någon betydande försäkringsrisk, till exempel livförsäkringsavtal där försäkringsgivaren inte bär någon betydande dödlighetsrisk (sådana avtal är finansiella instrument som inte är försäkringsavtal eller serviceavtal, se punkterna B 20 och B 21).

  2. Avtal som har en försäkrings juridiska form men för tillbaka all betydande försäkringsrisk till försäkringstagaren genom oåterkalleliga och verkställbara konstruktioner som anpassar försäkringstagarens framtida betalningar som en direkt följd av försäkrade förluster, till exempel vissa finansiella återförsäkringsavtal eller vissa gruppavtal (sådana avtal är vanligtvis finansiella instrument som inte är försäkringsavtal eller serviceavtal, se punkterna B 20 och B 21).

  3. Egenförsäkring, med andra ord att behålla en risk som kunde ha täckts av en försäkring (det finns inget försäkringsavtal eftersom det inte finns någon överenskommelse med någon annan part).

  4. Avtal (såsom spelavtal) som kräver betalning om en angiven oviss framtida händelse inträffar, men som inte kräver, som en avtalsenlig förutsättning för betalning, att händelsen har en negativ påverkan på försäkringstagaren. Detta hindrar dock inte att ange en i förväg fastställd utbetalning för att kvantifiera förlusten som orsakats av en angiven händelse såsom dödsfall eller en olycka (se även punkt B 13).

  5. Derivat som exponerar en part för finansiell risk men inte försäkringsrisk, eftersom de kräver att den parten gör en betalning endast grundat på förändringar i en eller flera angivna räntor, pris på ett finansiellt instrument, råvarupris, valutakurs, pris- eller ränteindex, en kreditvärdighet eller ett kreditindex eller någon annan variabel, förutsatt att det när det gäller en icke-finansiell variabel variabeln inte är specifik för någon av avtalsparterna (se IFRS 9).

  6. En kreditrelaterad garanti (eller remburs, kreditderivat eller kreditförsäkringsavtal) som kräver betalningar även om ägaren inte har drabbats av någon förlust på grund av gäldenärens underlåtenhet att göra betalningar i rätt tid (se IFRS 9).

  7. Avtal som kräver en betalning på grund av en klimatvariabel, geologisk eller annan fysisk variabel som inte är specifik för en avtalspart (vanligen kallat väderderivat).

  8. Katastrofobligationer som tillåter minskade betalningar av kapitalbelopp, ränta eller båda, grundat på en klimatvariabel, geologisk eller annan fysisk variabel som inte är specifik för någon avtalspart.

Förordning (EU) 2016/2067

B 20.Om de avtal som beskrivs i punkt B 19 ger upphov till finansiella tillgångar eller finansiella skulder, ligger de inom tillämpningsområdet för IFRS 9. Detta innebär bland annat att avtalsparterna använder vad som ibland kallas ”deposit accounting”, som innebär följande:

  1. Ena parten redovisar den mottagna ersättningen som en finansiell skuld och inte en intäkt.

  2. Den andra parten redovisar den erlagda ersättningen som en finansiell tillgång och inte som en kostnad.

Förordning (EU) 2016/2067

B 21.Om de avtal som beskrivs i punkt B 19 inte ger upphov till finansiella tillgångar eller finansiella skulder är IFRS 15 tillämplig. Enligt IFRS 15 redovisas intäkter när (eller allt eftersom) ett företag uppfyller ett prestationsåtagande genom att överföra en utlovad vara eller tjänst till en kund till ett belopp som motsvarar den ersättning som företaget förväntar sig att ha rätt till.

Förordning (EU) 2016/1905

Betydande försäkringsrisk

B 22.Ett avtal är ett försäkringsavtal endast om det för över betydande försäkringsrisk. Punkterna B 8–B 21 behandlar försäkringsrisk. De följande punkterna behandlar bedömningen av huruvida försäkringsrisk är betydande.

B 23.Försäkringsrisk är betydande om en försäkrad händelse skulle kunna leda till att en försäkringsgivare betalar betydande försäkringsersättningar i något scenario, utom scenarier som saknar kommersiell innebörd (det vill säga inte har någon märkbar effekt på transaktionens ekonomiska sidor). Om betydande tillkommande ersättningar skulle betalas i scenarier som har kommersiell innebörd, kan villkoret i den föregående meningen uppfyllas även om den försäkrade händelsen är extremt osannolik eller även om det förväntade (det vill säga sannolikhetsbedömda) nuvärdet av villkorade kassaflöden är en liten del av det förväntade nuvärdet av alla återstående kassaflöden enligt avtalet.

B 24.De tillkommande ersättningarna som anges i punkt B 23 hänvisar till belopp som överstiger dem som skulle betalas om ingen försäkrad händelse inträffade (exklusive scenarier som saknar kommersiell innebörd). Dessa tillkommande belopp innefattar kostnader för hantering och bedömning av anspråk, men innefattar inte:

  1. Förlusten av möjligheten att debitera försäkringstagaren för framtida tjänster. I ett livförsäkringsavtal kopplat till investeringar, till exempel, innebär försäkringstagarens död att försäkringsgivaren inte längre kan utföra förvaltningstjänster och ta en avgift för detta. Denna ekonomiska förlust för försäkringsgivaren återspeglar dock inte någon försäkringsrisk, precis som en fondförvaltare inte tar någon försäkringsrisk i förhållande till att kunden eventuellt dör. Därför är den potentiella förlusten av framtida förvaltningskostnader inte relevant vid bedömningen av hur stor försäkringsrisk som förs över genom ett avtal.

  2. Efterskänkande vid dödsfall av debiteringar som skulle göras vid uppsägning eller återköp. Eftersom avtalet gav upphov till de debiteringarna, kompenserar efterskänkandet av dem inte försäkringstagaren för någon befintlig risk. Följaktligen är de inte relevanta vid bedömningen av hur stor försäkringsrisk som förs över genom ett avtal.

  3. En betalning som är avhängig en händelse som inte orsakar betydande förlust för ägaren av avtalet. Ponera exempelvis ett avtal som kräver att utfärdaren betalar en miljon valutaenheter om en tillgång drabbas av fysisk skada vilken förorsakar en obetydlig ekonomisk förlust på en valutaenhet för ägaren. I det avtalet överför ägaren till utfärdaren den obetydliga risken att förlora en valutaenhet. På samma gång ger avtalet upphov till en risk som inte är en försäkringsrisk att utfärdaren kan komma att behöva betala 999.999 valutaenheter om den angivna händelsen inträffar. Eftersom utfärdaren inte tar emot betydande försäkringsrisk från ägaren är detta avtal inte något försäkringsavtal.

  4. Eventuell återförsäkringsåterbäring. Försäkringsgivaren redovisar dessa separat.

Förordning (1274/2008/EG)

B 25.En försäkringsgivare ska bedöma försäkringsriskens betydelse för varje avtal för sig, och inte genom att hänvisa till de finansiella rapporternas väsentlighet.7 Därför kan försäkringsrisken vara betydande även om det är minimal sannolikhet för väsentliga förluster för en hel grupp avtal. Denna bedömning avtal för avtal gör det enklare att klassificera ett avtal som ett försäkringsavtal. Om man dock vet att en relativt homogen grupp små avtal består av avtal som alla överför försäkringsrisk behöver en försäkringsgivare inte undersöka varje avtal i den gruppen för att identifiera ett fåtal avtal som inte är derivat och som för över obetydlig försäkringsrisk.

I detta syfte utgör avtal som ingåtts samtidigt med en motpart (eller avtal som annars är beroende av varandra) ett enda avtal.

B 26.Det följer av punkterna B 23–B 25 att om ett avtal betalar en livförsäkring som överstiger beloppet som ska betalas vid överlevnad, är avtalet ett försäkringsavtal såvida inte den tillkommande livförsäkringen är obetydlig (vilket bedöms genom hänvisning till avtalet snarare än till en hel grupp av avtal). Som konstaterats i punkt B 24 b, räknas inte efterskänkandet vid dödsfall av debiteringar för uppsägning eller återköp in i denna bedömning om efterskänkandet inte kompenserar försäkringstagaren för en redan befintlig risk. På motsvarande sätt är ett livränteavtal som betalar ut regelbundna belopp under återstoden av en försäkringstagares liv ett försäkringsavtal såvida inte de sammanlagda återbetalningarna är obetydliga.

B 27.Punkt B 23 avser tillkommande ersättningar. Dessa tillkommande ersättningar skulle kunna innefatta ett krav på att betala ersättning tidigare om den försäkrade händelsen inträffar tidigare och betalningen inte justeras för pengarnas tidsvärde. Ett exempel är livsvarig livförsäkring för ett fast belopp (med andra ord, försäkring som ger en fast livförsäkring oavsett när försäkringstagaren dör, utan förfallodag för skyddet). Det är säkert att försäkringstagaren kommer att dö, men dödsdagen är oviss. Försäkringsgivaren kommer att drabbas av förlust på de individuella avtal där försäkringstagaren dör tidigt, även om det inte finns någon allmän förlust för hela gruppen avtal.

B 28.Om ett försäkringsavtal delas upp i enskilda komponenter, i en depositionsandel och en försäkringskomponent, bedöms betydelsen av den försäkringsrisk som överförs med hänvisning till försäkringskomponenten. Betydelsen av den försäkringsrisk som överförs genom ett inbäddat derivat bedöms med hänvisning till det inbäddade derivatet.

Förändringar i nivån på försäkringsrisk

B 29.Vissa avtal överför inte någon försäkringsrisk till utfärdaren vid avtalets ingående, även om de för över försäkringsrisk vid en senare tidpunkt. Ponera exempelvis ett avtal som ger en viss avkastning på en investering och innefattar en option för försäkringstagaren att vid förfall använda vinsten från investeringen för att köpa en livränta med återbetalningsskydd till de nuvarande livräntepremierna som försäkringsgivaren tar betalt av nya livräntetagare när försäkringstagaren utnyttjar optionen. Avtalet för inte över någon försäkringsrisk till utfärdaren förrän optionen utnyttjas, eftersom försäkringsgivaren fortfarande är fri att prissätta livräntan på en grundval som återspeglar försäkringsrisken som förs över till försäkringsgivaren vid den tidpunkten. Om avtalet dock anger livräntepremierna (eller en grund för fastställande av livräntepremierna), för avtalet över försäkringsrisk till utfärdaren vid avtalets ingående.

B 30.Ett avtal som uppfyller villkoren för ett försäkringsavtal förblir ett försäkringsavtal tills alla förpliktelser har avvecklats eller löpt ut.