Positiv särbehandling är ett uttryck som förekommer inom området för diskriminering, såväl i EU-rätten som i den svenska diskrimineringslagstiftningen.
Det finns ingen enhetlig och klar definition av begreppet positiv särbehandling. Allmänt kan sägas att begreppet syftar på åtgärder som innebär att en grupp gynnas i något avseende på en annan grupps bekostnad. Syftet med åtgärden i fråga är att stödja en eftersatt eller underrepresenterad grupp.
Positiv särbehandling är en omdiskuterad företeelse eftersom de åtgärder som vidtas missgynnar individer i den överrepresenterade gruppen uteslutande på den grunden att individerna tillhör den gruppen. Det torde inte råda någon oenighet om att positiv särbehandling i och med detta utgör ett avsteg från den likabehandlingsprincip som utgör målsättningen med diskrimineringslagstiftningen. Förespråkarna för positiv särbehandling menar dock att åtgärderna trots detta är nödvändiga för att uppnå reell jämlikhet inom området.
EU-rätten
EU-domstolen har i flera mål om könsdiskriminering prövat åtgärder som utgjort positiv särbehandling. Domstolen har därvid dragit upp gränserna för när sådana åtgärder är tillåtna. En allmän slutsats av dessa domar är att utrymmet för att använda positiv särbehandling är förhållandevis snävt. Skälet för denna restriktiva syn är att positiv särbehandling utgör ett avsteg från principen om likabehandling.
EU-domstolens rättspraxis om positiv särbehandling innebär att någon av ett underrepresenterat kön kan ges företräde framför någon av motsatt kön som har bättre meriter under förutsättning att könstillhörigheten inte automatiskt ger företräde, att alla sökandes meriter bedöms objektivt och utifrån klara kriterier och att särbehandlingen inte framstår som oproportionell med hänsyn till ändamålet med särbehandlingen.
Svensk rätt
Inom den svenska arbetsrättsliga diskrimineringslagstiftningen är positiv särbehandling tillåten endast såsom ett undantag från förbudet mot direkt diskriminering på grund av kön. Innebörden är att detta förbud inte gäller om arbetsgivarens beslut, exempelvis i samband med anställning eller vid utövande av arbetsledningsrätten, är ett led i strävanden att främja jämställdhet i arbetslivet. Om således arbetsgivaren anställer en kvinna framför en man, trots att mannen har aningen bättre meriter än kvinnan, ses detta inte som en diskriminering av mannen om anställningen ingår som ett led i ett seriöst arbete att öka den underrepresenterade gruppen kvinnor på arbetsplatsen.
Diskrimineringslagen förbjuder dock positiv särbehandling i ett avseende, och det är i fråga om tillämpning av löne- eller andra anställningsvillkor för arbeten som är att betrakta som lika eller likvärdiga. Lönesättning ska således alltid ske på sakliga grunder.