Definition

Det kostar normalt mycket pengar att processa inför domstol. I sådana fall svarar visserligen staten för kostnaderna för domarnas löner, lokalkostnader och kostnader som sammanhänger med domstolens administration. Övriga kostnader, såsom arvodet till ombudet, utlägg för vittnen och kostnaden för den tid som parten tvingats lägga ned på målet, ska parterna svara för i arbetstvister.

Dessa kostnader kallas rättegångskostnader och domstolen ska i domen bestämma hur kostnaderna ska fördelas mellan parterna. Huvudregeln är att den part som förlorat målet ska svara - förutom för egna rättegångskostnader - också för motpartens rättegångskostnader. I omfattande mål med många vittnen och besvärliga rättsfrågor att ta ställning till för ombudet kan således den förlorande parten tvingas betala en ansenlig summa i rättegångskostnad.

Är värdet av det som tvisten gäller litet, vilket betyder att det uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt socialförsäkringsbalken, är kostnaden för ombudet inte en rättegångskostnad. Har parterna haft utgifter för ombudet får de således svara för denna kostnad själv, hur det än går i rättegången.

Ska en tvist i stället prövas av en skiljenämnd enligt lagen om skiljeförfarande ska parterna tillsammans betala en skälig ersättning till skiljemännen för deras arbete och utlägg. Här svarar således inte staten för kostnaderna. Skiljemännen får i skiljedomen förplikta parterna att betala ersättningen till dem. Det som sagts ovan om rättegångskostnader i övrigt gäller även i skiljeförfarande. Parterna kan komma överens om hur kostnaderna för skiljeförfarandet slutligt ska fördelas.

Rättegångsbalkens regler

Regler om rättegångskostnader finns i 18 kap. rättegångsbalken. Där anges vilka kostnader som är rättegångskostnader. Dessa är kostnader för rättegångens förberedande och talans utförande, skäligt arvode till ombud eller biträde och kostnader för partens resor, arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Som exempel på kostnader för rättegångens förberedande och talans utförande kan anges kostnader för vittnens inställelse men också kostnader för utskrifter, porto, fotokopior och telefon. Har det under rättegången förts förhandlingar i syfte att komma överens i tvistefrågan ersätts också kostnader för sådana förhandlingar.

Ersättning för rättegångskostnad ska även innefatta ränta enligt räntelagen från dagen då målet avgörs till dess betalning sker.

Särskilda regler för arbetstvister

Det finns en särskild lag som reglerar rättegången i arbetstvister. Lagen innehåller regler exempelvis om vilka domstolarna är i arbetstvister, vilka parter som får väcka talan vid Arbetsdomstolen, hur Arbetsdomstolen är sammansatt och organisationernas ställning i mål om arbetstvister.

Lagen om rättegången i arbetstvister föreskriver (5 kap. 3 §) att utöver vad som anges i den lagen gäller i tillämpliga delar även bestämmelserna i rättegångsbalken eller annan författning om rättegången i tvistemål. Detta betyder att rättegångsbalkens regler om rättegångskostnad är tillämpliga också i mål som rör arbetstvister.

Som angivits ovan anger rättegångsbalken att den part som vinner målet ska få sina rättegångskostnader ersatta av den förlorande parten. Den regeln gäller således också i mål som gäller arbetstvister.

Lagen om rättegången i arbetstvister innehåller emellertid en särskild regel om fördelningen av rättegångskostnaderna i arbetstvister. Den regeln (5 kap. 2 §) säger att domstolen kan bestämma att vardera parten själv ska svara för sina rättegångskostnader. Det är således fråga om ett undantag från huvudregeln att den förlorande parten ska ersätta den vinnande parten för dennes rättegångskostnader. En förutsättning för att denna undantagsregel ska tillämpas är att den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad.

Bakgrunden till undantagsregeln är uppfattningen att rättegångsbalkens huvudregel ibland kan leda till resultat som framstår som alltför hårt för den förlorande parten. Rättsläget kan ha varit svårbedömt, utgången kan ha berott på omständigheter som varit okända för parten från början eller så kan målet ha gällt en fråga som har betydelse utöver det enskilda fallet. En viktig anledning är också att huvudregeln i rättegångsbalken kan verka avskräckande för enskilda parter att väcka talan i arbetstvister.

Lagrum

18 kap. 1 och 8 §§ rättegångsbalken (1942:740)

37 och 39 §§ lagen (1999:116) om skiljeförfarande

5 kap. 2 och 3 §§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister