Med god redovisningssed menas enligt förarbetena till bokföringslagen (prop. 1998/99:103 s. 185):

”Vad som utgör god redovisningssed måste enligt vår mening så långt som möjligt bestämmas genom en traditionell tolkning av föreskrifter i lag och andra författningar på området, en tolkning som främst bör grundas på föreskrifternas ordalydelse lästa i ljuset av deras syften och de allmänna principer som reglerna ger uttryck för. När en traditionell lagtolkning inte räcker för att besvara en viss fråga, måste en utfyllande tolkning göras.

En sådan utfyllande tolkning bör lämpligen ha en förankring i faktiskt förekommande bokföring eller redovisning och alltså i någon mån ge uttryck för en redovisningssed hos bokföringsskyldiga. Som vi har angett ovan är det visserligen enligt vår mening inte lämpligt att tillmäta enbart faktiskt förekommande praxis betydelse. Den kompletterande normering- en måste från tid till annan utvecklas och en låsning till den praxis som råder vore olycklig. Det kan också vara svårt att avgöra hur praxis ser ut. Även bokförings- eller redovisningsmetoder som ännu inte har fått genomslag i praxis men som utgör en vidareutveckling av redovisningsprinciper som anges i lag eller som godtas i praxis bör alltså tillmätas stor betydelse.”

Enligt 4 kap. 2 § BFL ska bokföringsskyldigheten fullgöras på ett sätt som överensstämmer med god redovisningssed.

Enligt 8 kap. 1 § BFL är det Bokföringsnämnden (BFN) som ansvarar för utvecklandet av god redovisningssed i Sverige men även Rådet för finansiell rapportering och Finansinspektionen (FI) är viktiga normgivande institutioner i detta sammanhang. Även FAR:s RedR och RedU kan i förekommande fall utgöra god redovisningssed.

Redovisningslagstiftningen är till sin karaktär en ramlagstiftning, dvs. den innehåller inga exakta regler utan anger allmänna principer för företagens redovisning. Därför får tolkningar från normgivande organ och praxis stor betydelse. Med att ”bokföringsskyldigheten ska fullgöras på ett sätt som överensstämmer med god redovisningssed” menas att den ska fullgöras enligt gällande bestämmelser i redovisningslagstiftningen, normgivningen och faktisk redovisningspraxis. Vad som ska anses utgöra god redovisningssed är ständigt föremål för utveckling och påverkan, såväl nationellt som internationellt.