Innehåll

Skatteverkets rättsfallssammanställning 7/98

KR:s i Stockholm dom 1997-11-14, mål nr 10835-1995. Generellt anställningsstöd (GAS); fråga om avdrag enligt GAS-lagen vid byte av företagsform.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 2 mars 1998.

Utgiftsåret 1994.

Enligt 2 § lagen (1993:1503) om generellt anställningsstöd (GAS) får arbetsgivare för nyanställda personer göra ett på visst sätt beräknat avdrag från arbetsgivaravgifterna i vissa fall. Syftet med GAS-lagen var att stimulera till nyanställningar på den reguljära arbetsmarknaden. Stödet ansågs dock inte böra användas för att stödja etablerande av nya företag eller för att inom befintliga företag starta nya verksamhetsgrenar (se Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1993/94 AU5, s. 26 och 79). I 3 § andra stycket p. 1 GAS föreskrevs därför att med nyanställd inte skulle avses person som arbetade i en verksamhet som påbörjats efter utgången av september 1993.

X AB registrerades hos Patent- och registreringsverket den 27 oktober 1993. Bolaget bedrev verksamhet avseende elinstallationer. Verksamheten påbörjades den 6 juli 1993 och bedrevs fram till bolagets registrering som enskild firma. Den 2 maj 1994 anställde bolaget Niklas K. För denne yrkades vid beräkningen av arbetsgivaravgifter för utgiftsåret 1994 avdrag med 15 535 kr enligt GAS-lagen. SKM beslutade den 12 april 1995 att inte medge bolaget nämnda avdrag, eftersom bolagets verksamhet påbörjats efter den 30 september 1993.

LR, där bolaget överklagade SKM:s beslut, beviljade bolaget avdraget. LR tog i domskälen fasta på att lagstiftaren såväl i lagen som i dess förarbeten använt begreppet ”verksamheten” utan att ta ställning till företagets juridiska form. Med bortseende från det byte av företagsform, som skett i det nu aktuella fallet, förklarade LR därför att verksamheten påbörjats den 6 juli 1993 och att Niklas K följaktligen var att betrakta som nyanställd.

SKM överklagade LR:s dom hos KR, som förklarade sig göra samma bedömning som LR.

Kommentar:

KR:s dom är inte konsekvent i förhållande till en tidigare meddelad dom av samma kammarrätt (mål nr 5795-1996, se RSV:s rättsfallsprotokoll nr 17/97), där domstolen – i en annan sammansättning – gjorde en bedömning som stämmer överens med den uppfattning som SKM gjort sig till tolk för i förevarande mål.

RSV har överklagat KR:s dom i mål nr 10835-1995 med yrkande att SKM:s beslut fastställs.

KR:s i Sundsvall dom den 16 december 1997, mål nr 1252-1996. Kapital; avdrag för förlust av villkorat aktieägartillskott genom bolagets konkurs.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 2 mars 1998.

Inkomsttaxering 1994.

Den skattskyldige hade tillskjutit 310.000 kr. till sitt helägda bolag såsom villkorat aktieägartillskott. Bolaget försattes 1993 i konkurs, som avslutades samma år.

KR medgav inte avdrag för realisationsförlust. KR anförde bl.a.: ”Ett villkorat aktieägartillskott lämnas mot krav på återbetalning. En återbetalning eller en skuldföring av tillskottet kan ske först efter fastställande av balansräkning med tillräckligt fritt eget kapital. Beslut om fastställande och återbetalning av nämnt tillskott skall fattas av bolagsstämman. Innan så skett kan någon återbetalning av aktieägartillskott inte lagligen göras. Den som kräver återbetalning får därigenom inte någon självständig möjlighet att påverka om och när denna eventuellt skall ske. En fordran mot bolaget kan vid angivna förhållanden inte anses uppstå förrän beslut om att skuldföra tillskottet har fattats vilket också måste medföra att ett villkorat aktieägartillskott i vart fall inte för tid dessförinnan kan utgöra ett finansiellt instrument. Att tillskottet skulle ha skuldförts i bolaget har inte ens påståtts. Redan på den grunden utgör således ifrågavarande aktieägartillskott inte ett finansiellt instrument.”

KR:s dom har överklagats av den skattskyldige. Beslut om prövningstillstånd har ännu inte fattats av Regeringsrätten.

KR:s i Stockholm, avdelning 3, dom den 16 februari 1998, mål nr 3371-1995 m.fl. Skattereduktion för byggnadsarbete; kostnad för material?

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 2 mars 1998.

Enligt 2 § andra stycket lagen (1993:672) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus inräknas inte utgifter för bl.a. material i underlaget för skattereduktion. Motsvarande bestämmelse finns i den nu gällande lagen (1996:725) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus.

KR har i 13 domar medgivit skattereduktion för utgifter för altandörr, köksinredning (11 mål) och innertrappa. Utrustningen har efter måttbeställning tillverkats i tillverkarens lokaler. KR anförde bl.a.: ”Syftet med skattereduktionen är ... att stimulera ett ökat kapacitetsutnyttjande inom byggsektorn och att motverka arbetslöshet. Av det skälet riktar reglerna in sig på arbetskostnader. Mot angiven bakgrund och med hänsyn till hur beställning, tillverkning och montering skett finner kammarrätten att N.N:s utgifter för inköp av [utrustningen] till sitt bostadshus också har haft sådan karaktär som avses med lagen.”

Enligt RSV är utgifter för inköp av utrustning inte sådant som kan berättiga till skattereduktion. Målen kommer därför att överklagas av RSV.

KR:s i Göteborg dom den 17 februari 1998 i mål nr 4985-1996. Förmögenhetsregeln i 3 § 12 mom SIL. Fråga om tolkning av alternativregeln i 3 § 12 mom. fjärde stycket SIL i dess lydelse vid 1992 års taxering (den s.k. förmögenhetsregeln).

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 2 mars 1998.

1992 års taxering

A redovisade i sin självdeklaration realisationsvinst vid försäljning av aktier i fåmansföretag varvid viss del togs upp som inkomst av tjänst. A har yrkat att aktiernas anskaffningskostnad beräknas utifrån en avkastningsvärdering som innebär att hela realisationsvinsten tas upp som inkomst av kapital.

SKM ansåg, vid tillämpning av alternativregeln i 3 § 12 mom. 4 st. SIL, att det av A åberopade anskaffningsvärdet för aktierna inte kunde godtas. SKM beslutade därför att en substansvärdering skulle ligga till grund för beräkningen av anskaffningskostnad för aktierna. Till följd härav hänfördes del av realisationsvinsten till inkomst av tjänst.

A överklagade och yrkade att hela realisationsvinsten skulle beskattas som inkomst av kapital varvid aktiernas anskaffningskostnaden beräknas till marknadsvärdet per den 31 december 1990. Som stöd för det åberopade marknadsvärdet angav A att han avyttrat en del av sina aktier en kort tid efter årsskiftet 1990/1991 och att försäljningspriset överensstämde med av bank gjord värdering.

LR i N-län avslog överklagandet. LR som anförde att det är marknadsvärdet av aktierna den 31 december 1990 som skall ligga till grund vid beräkningen av anskaffningskostnaden för aktierna enligt 3 § 12 mom. 4 st. SIL gjorde därefter följande bedömning.

”Den gjorda värderingen måste för att kunna godtas grundas på ett tillförlitligt underlag. Detta kan ske genom värderingar enligt vedertagna metoder varvid omsorgsfulla motiveringar till antaganden och beräkningar bör redovisas. ... Det av A åberopade underlaget, Y-bankens värdering, uppfyller inte de krav som bör ställas för att kunna tjäna som ett tillförlitligt underlag vid bestämmande av marknadsvärdet på aktierna i X AB per den 31 december 1990. Då en intern aktieöverlåtelse föreligger kan heller inte avyttringspriset anses visa på aktiernas pris vid en försäljning under normala förhållanden.”

I avsaknad av annat tillförlitligt underlag som gav ett högre värde fann länsrätten att ett värde beräknat enligt en substansvärdering av bolagets tillgångar i stället fick anses ge uttryck för aktiernas marknadsvärde vid utgången av år 1990.

A överklagade till KR och yrkade att anskaffningskostnaden för aktierna bestäms efter det avkastningsvärde som räknats fram vid värderingen.

SKM som ansåg att överklagandet skulle avslås framhöll bl.a. att det avkastningsvärde som Y-banken kommit fram till inte beräknats enligt RSV:s rekommendationer RSV Dt 1987:8. Som exempel angavs att avkastningsvärdet inte grundats på den längre tidsperiod (5 – 10 år) som sägs i rekommendationerna. Det goodwillvärde som beaktats torde inkludera ett varumärke som inte ägdes av bolaget varför detta inte skall påverka bolagets värde.

KR som avslog överklagandet anförde bl.a. följande.

”I praxis har olika uppfattningar kommit till uttryck vad gäller frågan om vid realisationsvinstberäkningen avfattningen av punkt 5 av anvisningarna till 3 och 4 §§ SFL ger utrymme för att i ett fall som detta beräkna aktiernas anskaffningsvärde efter någon annan metod än substansvärdemetoden. Något ledande rättsfall från Regeringsrätten finns inte. Kammarrätten ansluter sig till den meningen att det inte kan anses framgå av vare sig lagtext eller dess förarbeten att värdering efter substansvärdet skulle vara tvingande. Utgångspunkten för värdering av även icke börsnoterade aktier bör således vara marknadsvärdet. ...

Frågan blir då om marknadsvärdet kan bestämmas efter det avkastningsvärde som har räknats fram i den av A åberopade värderingen. Kammarrätten delar därvid länsrättens bedömning att denna värdering i de av skattemyndigheten påtalade hänseendena inte uppfyller de höga krav som bör ställas på en utredning för att en annan metod än substansvärdemetoden skall anses ge ett mer rättvisande värde.”

KR fann att ett godtagbart underlag för bestämmande av aktiernas anskaffningskostnad efter annan metod än en substansvärdering inte förelåg.

Kommentar:

Kammarrättens ställningstagande att utgångspunkten för beräkning av anskaffningskostnaden skall vara aktiernas marknadsvärde per den 31 december 1990 överensstämmer med den av RSV framförda ståndpunkten. KR:s dom har ännu inte vunnit laga kraft. Samma fråga har tidigare varit föremål för prövning av Kammarrätten i Göteborg. I dom den 30 december 1997 i mål nr 1896-1996 fann kammarrätten att aktiers värde vid utgången av 1990 skall beräknas med stöd av substansvärdemetoden, se rättsfallsprotokoll 3/98.

SRN:s förhandsbesked den 30 januari 1998. Fråga om tidpunkten för avdragsrätt för förlust på aktier i dotterbolag vid likvidation

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 2 mars 1998.

Taxeringsåren 1998 – 2000.

Av ansökan framgår att D AB (D) är ett av M AB (M) helägt dotterbolag. M är i sin tur helägt av ett annat aktiebolag.

M avser att besluta att D ska träda i likvidation. När beslutet om likvidation tas kommer D:s enda tillgång att vara en fordran med givet värde. Några skulder kommer inte att finnas i bolaget. M:s anskaffningsvärde på aktierna i D överstiger värdet på den tillgång som kommer att utskiftas i samband med likvidationen av D, dvs. fråga är om förlustaktier.

M frågar följande:

1. Inträder avdragsrätt för förlusten i och med att beslut tas på bolagsstämma om att D ska träda i likvidation?

2. Om svaret på fråga 1 är Nej: När inträder avdragsrätten i sådant fall?

Skatterättsnämnden beslutade följande

”FÖRHANDSBESKED

M AB (M) har inte rätt till avdrag för den förlust som kan uppkomma vid likvidationen av D AB (D), tidigare än för det beskattningsår då D upplöses.

MOTIVERING

M äger sedan slutet av 1996 samtliga aktier i D. M förvärvade dessa aktier av sitt moderbolag i samband med en nyemission i M. Numera består D:s tillgångar enbart i innehav av en fordran på ett bolag ingående i samma koncern. Enligt förutsättningarna avses D träda i likvidation under 1997.

Ansökningen gäller vid vilken tidpunkt avdrag får ske för den förlust som kan uppkomma vid likvidationen. Nämnden isolerar sin prövning till den frågan. Det är en öppen fråga vilken betydelse de i ärendet nämnda förhållandena kan ha vid beräkningen av om en förlust uppkommer.

I 24 § 2 mom. första stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (SIL) finns en skatterättslig definition av begreppet avyttring. Där jämställs med avyttring av aktier bl.a. att det bolag som gett ut aktierna träder i likvidation. Regleringen innebär att avyttringen skall anses ha skett redan när beslutet fattas om att försätta bolaget i likvidation.

Aktierna anses ha avyttrats för ett vederlag som motsvaras av de utskiftade beloppen. Enligt förutsättningarna är detta vederlag lägre än anskaffningsvärdet för aktierna och därför uppkommer en förlust vid likvidationen av D. Enligt 24 § 4 mom. första stycket SIL inträder avdragsrätt för förlust vid avyttring av egendom det beskattningsår då egendomen avyttras. Avdrag för reaförlust medges dock endast om förlusten är definitiv (och verklig). Avgörande för den i ärendet ställda frågan om när avdragsrätten inträder är således när förlusten kan anses definitiv.

En ovan nämnda regleringen i 24 § 2 mom. första stycket SIL gäller sedan 1995 års taxering. Tidigare gällde, enligt vad som infördes vid 1990 års skattereform, att aktierna skulle anses avyttrade när det bolag som ställt ut dem upplöstes genom likvidation. Detta medförde att avyttringen då inte kunde anses ske förrän vid den tidpunkt bolaget enligt 13 kap. 15 § aktiebolagslagen (1975:1385) skulle anses upplöst genom likvidatorernas framläggande av slutredovisningen. Följaktligen kunde inte heller avdrag för förlust medges vid tidigare tillfälle. Denna reglering grundades på att det var först när bolaget var upplöst som en förlust på aktierna kunde betraktas som slutgiltig eller, annorlunda uttryckt, att aktierna först då blev definitivt värdelösa (jfr prop. 1989/90:110 s. 392 och 710).

Att avyttringstidpunkten ändrades vid 1995 års taxering beror på den då gjorda förändringen i fråga om hanteringen av utskiftade belopp som inte längre skulle betraktas som utdelning utan hanteras helt inom reasystemet. För att säkerställa att även de utskiftningar som företas innan ett bolag upplösts skulle kunna betraktas som vederlag blev det nödvändigt att låta avyttringen av aktierna anses ske redan när bolaget träder i likvidation.

I förarbetena (prop. 1993/94:234 s. 134) till denna tidigareläggning av avyttringstidpunkten uttalades i fråga om tidpunkten för avdragsrättens inträde följande. ”Huruvida en förlust uppkommer kan inte fastställas innan bolaget har upplösts genom likvidation. Först då kan alltså eventuellt avdrag för reaförlust medges.” Detta uttalande innebär att lagstiftaren uppenbarligen inte menat att den vidtagna ändringen också varit avsedd att tidigarelägga avdragstidpunkten. Mot bakgrund av detta klara förarbetsuttalande och vad som tidigare uttalats i fråga om uppkomsten av en slutgiltig förlust vid likvidation finns inte utrymme för att anse annat än att avdragsrätten för förlusten inte kan inträda tidigare än för det beskattningsår då D är att anse som upplöst genom likvidationen. Detta gäller även om förlusten kan beräknas till sitt belopp redan när D träder i likvidation och oberoende av om likvidationen avslutas innan grundläggande taxeringsbeslut för beskattningsåret 1997 fattas.”

En ledamot var skiljaktig och anförde följande.

”SKILJAKTIG MENING

Enligt 24 § 1 mom. SIL skall vid beräkning av realisationsvinst såsom intäkt tas upp det vederlag som överenskommits för den avyttrade egendomen.

Vad som skall förstås med avyttring framgår av 2 mom., nämligen bl.a. att det företag som givit ut instrumentet ”träder i likvidation”.

Vad därefter beträffar tidpunkten för beskattning resp. avdragsrätt skall denna enligt 4 mom. inträffa ”då egendomen avyttras”.

Vad som trots lagtextens ordalydelse synes göra att ovisshet råder om när avdragsrätten inträder vid förlust är regeln att avdrag för realisationsförlust medges endast då förlusten är definitiv. Enligt min mening kan däri inte ligga mera än att någon återvinning av värden inte kan ske efter avyttringsåret. Detta krav har tidigare utan uttrycklig reglering upprätthållits strängt i praxis, vilket dock inte hindrat avdragsrätt t.ex. i rättsfallet RÅ 1940 not. 471, trots att det bolag, vars aktier förlusten avsåg, ännu inte trätt i likvidation. Det bör då också beaktas att till skillnad mot vad numera är fallet, kunde på den tiden realisationsvinster inte alltid beskattas.

Enligt förutsättningarna kommer bolagets enda tillgång att vara en nominell fordran. Skulder föreligger inte. Återvinning av några värden är därför omöjlig.

Enligt min mening är därmed förlusten definitiv.”

Förhandsbeskedet har överklagats av sökanden.

SRN:s förhandsbesked den 4 februari 1998. Beskattning av inlösen av 3:12-aktier i fåmansföretag.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 2 mars 1998.

Taxeringsåren 1998 – 2000.

A, som är en fysisk person, äger hälften av aktierna i X AB, som är ett fåmansföretag. X AB har ett aktiekapital på 10 Mkr fördelat på 100 000 aktier. Bolaget avser att sätta ned aktiekapitalet genom inlösen av 99 000 aktier i form av återbetalning till aktieägarna med nominellt belopp 100 kr per aktie.

A frågar: Uppkommer det någon skattepliktig utdelning om jag erhåller utbetalning i samband med nedsättning av aktiekapitalet med för min del 4 950 000 kr genom inlösen av 49 500 aktier i bolaget, dvs. motsvarande aktiernas anskaffningspris?

SRN beslutade följande.

”FÖRHANDSBESKED

Den ifrågavarande utbetalningen som A erhåller efter nedsättning av aktiekapitalet i X AB genom inlösen föranleder enligt de förutsättningar som lämnats för beskedet ingen inkomstbeskattning av A.

MOTIVERING

A äger hälften av aktierna i X AB. Bolaget har ett aktiekapital på 10 mkr fördelat på 100 000 aktier. Bolaget avser att sätta ned aktiekapitalet genom inlösen av 99 000 aktier i form av återbetalning till aktieägarna med nominellt belopp 100 kr per aktie. A, vars aktier har en anskaffningsvärde lika med nominellt belopp kommer för sina 49 500 kr att erhålla en utbetalning på 4 950 000 kr. A önskar besked om utbetalningen medför någon beskattning av honom.

Enligt 3 § 7 mom. sjätte stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL, skall som utdelning anses utbetalning till aktieägare från ett svenskt aktiebolag genom minskning av aktiernas nominella belopp eller vid nedsättning av reservfonden eller överkursfonden. I förevarande fall är det emellertid fråga om utbetalning vid inlösen av aktier. En sådan inlösen behandlas som en avyttring av de aktier som löses in (se prop. 1993/94:50 s. 198 jämfört med prop. 1994/95:25 s. 92 och prop. 1990/91:54 s. 252 och 312).

Som förutsättning i ärendet gäller att aktierna i X AB är sådana kvalificerade aktier som avses i 3 § 12 a mom. SIL. Vinst vid inlösen av sådan aktie skall enligt 3 § 12 b mom. andra stycket SIL behandlas som utdelning vid tillämpning av 3:12-reglerna. Annat framgår ej – varken av lagtexten eller förarbetena – än att det är den enligt reavinstreglerna framräknade vinsten som avses.

Eftersom A vid förfarandet erhåller en utbetalning som motsvaras av anskaffningskostnaden för de inlösta aktierna föranleder utbetalningen ingen beskattning av A.”

RSV överklagar inte förhandsbeskedet.

SRN:s förhandsbesked den 18 februari 1998. Byte av andelar i samband med fission har ansetts utgöra avyttring.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 2 mars 1998.

Sökanden innehar andelar i det danska bolaget X A/S. Verksamheten i X A/S skall genom fission överföras till två nya danska bolag (övertagande bolag) varvid X A/S skall upplösas. Andelarna i X A/S byts för sökandens och övriga andelsägares del mot andelar i de övertagande bolagen.

Sökanden frågar om fissionen utlöser reavinstbeskattning såsom för avyttring av aktierna i X A/S och i så fall hur realisationsvinstberäkningen skall ske.

SRN lämnade följande förhandsbesked.

”Fissionen skall vid tillämpning av 24 § 1, 2 och 4 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt behandlas som en avyttring av andelarna i [X A/S] varvid vederlaget skall tagas upp till belopp motsvarande marknadsvärdet på andelarna i de övertagande bolagen den dag sökanden definitivt skall anses ha avyttrat andelarna i [X A/S]”.

Som motivering anförde nämnden.

”Fissionen innebär för sökandens och övriga andelsägares del att andelarna i [X A/S] byts mot andelar i de övertagande bolagen. Omständigheterna är inte sådana att bytet inte bör hanteras som en avyttring (jfr Regeringsrättens motivering i RÅ84 1:1). Några särskilda regler som undantar en vid bytet uppkommen realisationsvinst från beskattning eller hindrar den rätt sökanden har till avdrag för realisationsförlust finns inte.”

Kommentar:

Beskedet överensstämmer med RSV:s ståndpunkt.

SRN:s förhandsbesked den 29 januari 1998. Upplåtelse av golfbana, mervärdesskatt

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 2 mars 1998.

Fråga var om det i ansökan aktuella nyttjanderättsavtalet till idrottsanläggning skall anses som en sådan korttidsupplåtelse som avses i 3 kap. 3 § första stycket mervärdesskattelagen (1994:200), ML, samt betydelsen av att det är en klubb och inte dess medlemmar som är avtalspart med ägaren till idrottsanläggningen.

Av handlingarna framgår bl.a. följande. Den aktuella klubben har ingått ett nyttjanderättsavtal som löper på 40 år med ägaren till en golfbana. Avtalet ger klubbens medlemmar rätt att för och i samband med golfspel använda aktuell golfbana. För sina rättigheter enligt avtalet skall klubben för varje medlem med spelrätt till ägaren överlåta dels hela den kapitalinsats som medlemmen är skyldig att betala, dels 90 procent av medlemmens årsavgift. S.k. greenfee-avgifter tillfaller också ägaren till anläggningen. Ägaren har även rätt att disponera golfbanan för företagsgolf och egna tävlingar.

Enligt Skatterättsnämnden faller en upplåtelse av idrottsanläggning utanför tillämpningsområdet för korttidsupplåtelser i 3 kap. 3 § första stycket 11 ML endast i vissa speciella situationer såsom när ett företag för en längre tid och uteslutande av alla andra hyr en idrottsanläggning eller idrottslokal. En sådan situation förelåg inte i detta fall enligt Skatterättsnämnden. Skatterättsnämnden anförde också att vid tolkningen av bestämmelsens innebörd skall beaktas att bestämmelsen införts som ett led i anpassningen till EG:s motsvarande regler. Den aktuella upplåtelsen kan därför inte anses som en från skatteplikt undantagen upplåtelse enligt 3 kap. 2 § första stycket ML eftersom detta skulle strida mot sjätte mervärdesskattedirektivet. Vidare anförde Skatterättsnämnden att trots det förhållandet att det är en klubb och inte medlemmarna i klubben som har ingått nyttjanderättsavtalet bör företagets tillhandahållande anses som tjänster att bereda klubbens medlemmar tillfälle att utöva idrottslig verksamhet. Skatterättsnämnden ansåg därför att mervärdesskatt skall utgå med sex procent av beskattningsunderlaget.

Tre ledamöter av Skatterättsnämnden var av skiljaktig mening och anförde att med 3 kap 11 a § ML avses sedvanliga korttidsupplåtelser och inte någon särreglering av långtidsuthyrning av idrottsanläggningar som inkräktar på skattefriheten i 3 kap. 2 § ML. Den aktuella upplåtelsen ansågs därför omfattas av skattefriheten i 3 kap. 2 § ML och således undantagen från skatteplikt.

Kommentar:

Förhandsbeskedet överensstämmer med RSV:s ståndpunkt. Förhandsbeskedet har inte överklagats.

SRN:s förhandsbesked den 4 februari 1998. Fråga var om sökandens tillhandahållande till media av material i form av bl.a. notiser, kartor och grafik till någon del kunde hänföras till sådan upplåtelse eller överlåtelse av upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk som medför att skatt vid omsättningen skall tas ut med 6 % av beskattningsunderlaget enligt 7 kap. 1 § tredje stycket punkt 4 mervärdesskattelagen (1994:200), ML.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 2 mars 1998.

Mervärdesskatt

Av handlingarna framgick att sökanden tillhandahöll visst material till media. Tillhandahållandet skedde dels i form av för offentliggörande färdiga produkter med texter samt kartor och annan grafik dels som information, som delvis kunde leverereras i form av grafik, för köparens egen slutliga bearbetning och presentation.

Skatterättsnämnden ansåg att endast den del av tillhandahållandet enligt det första alternativet som avsåg rätten att offentliggöra grafik omfattades av den nämnda bestämmelsen i 7 kap. 1 § tredje stycket ML om att skatt skall tas ut med 6 % av beskattningsunderlaget. I övrigt ansågs att skatt vid tillhandahållandena skall tas ut med 25 % av beskattningsunderlaget. Beredande av tillgång till en del av materialet för vilken upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk föreligger ansågs i de senare fallen utgöra underliggande led i tillhandahållandet av information.

Kommentar:

Förhandsbeskedet överensstämmer med RSV:s ståndpunkt. Förhandsbeskedet har inte överklagats.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%