Skatteverkets rättsfallssammanställning 11/98

KR:s i Jönköping dom den 17 mars 1998, mål nr 3730-1996. Vägrad återbetalningsrätt, mervärdesskatt. Fråga om återbetalningsrätt för felaktigt debiterad mervärdesskatt.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 april 1998.

Ett bolag A sålde varulager och inventarier till ett annat bolag B med avsikt att bolaget B skulle fortsätta med bedriven verksamhet. Överlåtelsen var undantagen från skatteplikt enligt 8 § 18) lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Enligt denna bestämmelse, vilken motsvaras av 3 kap. 25 § mervärdesskattelagen (1994:200), är överlåtelse av varulager och inventarium i samband med överlåtelse av verksamheten undantagen från skatteplikt. Mervärdesskatt med 180 690 kr debiterades ändock för överlåtelsen, vilken redovisades och inbetalades av bolaget A. Samtidigt erhöll bolaget B avdrag för motsvarande belopp. Bolaget B är numera upplöst efter avslutad konkurs.

Bolaget A yrkade återbetalning av mervärdesskatt med 180 690 kr. Skattemyndigheten (SKM) avslog bolagets yrkande och anförde att återbetalning av beloppet kunde ske mot uppvisande av kvitto på kreditering.

Bolaget överklagade beslutet och vidhöll sitt yrkande om återbetalning. Bolaget anförde bl.a. att eftersom bolaget B var upplöst efter avslutad konkurs kunde någon kreditering lagligen inte krävas för att återbetalning skulle kunna ske.

Länsrätten i Jönköpings län avslog överklagandet.

Bolaget fullföljde sin talan och anförde att bolaget hade felaktigt redovisat och inbetalat ett belopp om 180 690 kr och att det saknades lagligt stöd för SKM att därvid vägra återbetalning.

Kammarrätten i Jönköpings län avslog överklagandet med bl.a. följande motivering:

”... Frågan i målet är om säljarbolaget har rätt att återfå den felaktigt inbetalda mervärdesskatten.

Reglerna om mervärdesskatt bygger på den s.k. reciprocitetsprincipen. Denna princip innebär att en transaktion, som medför avdragsrätt för en person, utlöser skatteplikt hos en annan. Regeringsrätten har i ett avgörande (RÅ 1988 ref. 74) prövat frågan om en köpare är berättigad till avdrag för felaktigt debiterad mervärdesskatt. En slutsats som kan dras av avgörandet är att debitering av mervärdesskatt inte i sig ger upphov till skatteplikt hos säljaren och avdragsrätt hos köparen. Eftersom säljaren i det aktuella fallet hade återfått den felaktigt inbetalda mervärdesskatten, medgavs inte köparen avdrag.

Nämnda avgörande skulle kunna tolkas som att en säljare alltid har rätt att återfå felaktigt inbetald mervärdesskatt. En alternativ tolkning är att säljaren på grund av omständigheter i det enskilda fallet ägt återfå tidigare erlagd mervärdesskatt och att, med tillämpning av reciprocitetsprincipen, köparen därför inte varit berättigad till avdrag. Kammarrätten finner sig vid prövning av förevarande mål emellertid inte kunna dra tillräckligt säkra slutsatser för någondera tolkning. Då varken praxis eller doktrin ger vägledning i nu aktuell fråga, bör en bedömning ske utifrån de principer som ligger bakom mervärdesskattesystemets utformning. Härvid är följande att beakta. När två näringsidkare ingår avtal om överlåtelse av varor och tjänster bestäms ett försäljningspris exklusive mervärdesskatt. Mervärdesskatten är således en pålaga utöver parternas egentliga överenskomnmelse. För säljaren, som debiterat mervärdesskatt, utgör inte mervärdesskatten en reell intäkt, eftersom denne endast skall vidarebefordra ifrågavarande belopp till staten. På motsvarande sätt utgör inte heller mervärdesskatten en reell kostnad för köparen. Med hänsyn till det anförda finner kammarrätten att den mervärdesskatt bolaget A erlagt inte utgjort en faktisk kostnad för bolaget. Eftersom köparen dessutom medgetts avdrag med motsvarande belopp, kan vid en tillämpning av ML yrkad återbetalning inte komma i fråga.”...

Kommentar:

Diskussioner har förekommit inom olika skattemyndigheter huruvida återbetalning kan vägras i de fall en kreditering inte skett eller inte kan ske. Domen ger svaret att en vägran är möjlig. Kammarrätten anser således att en felaktigt debiterad och redovisad moms inte behöver återbetalas av SKM om inte säljaren justerat den felaktigt debiterade momsen genom en kreditnota hos köparen. Notera att domen ännu inte vunnit laga kraft.

KR:s i Stockholm domar den 20 februari 1998 i mål nr 5892-1996 m.fl. avseende 1991 – 1996 års taxeringar. Avdrag för s.k. kultursponsring

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 april 1998.

Ett antal bolag ingående i en koncern ingick avtal med Kungliga Teatern AB (Operan) om huvudsponsorskap för Operans internationella verksamhet. Genom avtalet, som löpte över fem år, skulle Operan dels kunna erbjuda gästspel av utländska artister på Stockholmsoperan, dels kunna genomföra turnéer till andra operahus i världen. För sponsorföretagens del innebar avtalet bl.a. att de i sin marknadsföring fick omnämna att bolagen var huvudsponsorer. Vidare erhöll bolagen vissa egna föreställningar samt viss disponering av Operahuset och ett antal fribiljetter. Kostnaden för bolagen uppgick sammanlagt till nio miljoner kr per år.

Bolagen yrkade avdrag för utgivna sponsorbidrag, vilket skattemyndigheten vägrade. Bolagen överklagade till länsrätten, som avslog överklagandena. Länsrätten ansåg att de uppgivna motprestationerna inte kunde anses ha sådant reklamvärde att de därmed förtog bidragens karaktär av gåva. Länsrätten framhöll att bidragen till viss del skulle kunna vara avdragsgilla såsom representation, men att bolagen inte hade inkommit med något underlag härför, varför de inte kunde medges avdrag på denna grund. Två nämndemän var skiljaktiga och ville medge avdrag.

Kammarrätten medgav avdrag i sin helhet. Enligt kammarrätten utvisade inte omständigheterna, varken bolagens syfte med bidragen eller beloppen i sig, att någon gåvoavsikt förelegat. Kammarrätten fann inte heller tillräckliga skäl att underkänna bolagens värdering av motprestationernas värde. Kammarrätten fann vidare att de delar av sponsorbidragen som skulle kunna utgöra representation ingår i en helhet, där dessa delar knappast kan undvaras utan att effekten av åtgärderna i stora delar skulle gå förlorad. Kammarrätten fann därför inte anledning att bryta ut kostnaderna för dessa delar. En ledamot var skiljaktig och ville vägra avdrag i sin helhet.

Kommentar:

RSV har överklagat domarna och ansökt om prövningstillstånd. RSV menar i överklagandet att man måste bedöma dels innehållet i avtalet och dels hur samarbetet faktiskt har fortskridit. Enligt RSV:s mening framgår det av avtalet att Operans motprestationer huvudsakligen inneburit ett befrämjande av representationsmöjligheter. RSV anser i överklagandet att man måste bryta ut de delar som avser representation, vilka skall bedömas utifrån de regler som gäller för avdrag för representationskostnader. Vidare anser RSV att värdet av motprestationen i form av reklam och marknadsföring inte står i någon rimlig proportion till bidragens storlek, varför den del som inte utgör representationskostnad skall hänföras till icke avdragsgilla gåvor.

KR:s i Göteborg dom den 5 februari 1998 i mål nr 4199-1995 avseende 1989 års taxering (I) respektive KR:s i Stockholm dom den 3 mars 1998 i mål nr 465-1996 avseende 1990 års taxering (II). Reaförlust vid avyttring av villkorat aktieägartillskott.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 april 1998.

(I) NN ägde 50 % av aktierna i AB och tillsköt bolaget ett villkorat aktieägartillskott om 250 000 kr i oktober 1988. Aktiekapitalet var vid denna tidpunkt negativt och tillskottet behövdes för att undvika tvångslikvidation enligt 13 kap. 2 § ABL. Bolaget försattes i konkurs 1991. Knappt två månader efter tillskottet avyttrade NN sitt aktieinnehav i bolaget till YY som också förvärvade ”rätten till återbetalning av tillskottet” för en köpeskilling om 15 000 kr. NN yrkade avdrag för reaförlust (lös egendom) med (250 000 – 15 000=) 235 000 kr. Taxeringsnämnden hänförde förlusten av aktieägartillskottet till aktieinnehavet (som var äldre än två år) och medgav avdrag med 40 % av förlusten, eller 94 000 kr. NN överklagade, men länsrätten avslog överklagandet med motiveringen att ett villkorat aktieägartillskott är att jämställa med lämnande av lån, varför NN inte genom köp, byte eller därmed jämförligt fång förvärvat någon egendom som kan utlösa tillämpning av reglerna i 35 eller 36 §§ KL. Någon avdragsgill reaförlust hade därför, enligt länsrätten, inte uppkommit för NN.

NN överklagade till Kammarrätten i Göteborg, som biföll överklagandet. Kammarrätten motiverade sitt ställningstagande med att en konsekvens av att man i skatterättslig praxis ansett återbetalning av villkorade aktieägartillskott utgöra återbetalning av lån är att rätten till återbetalning skall behandlas som en fordran. Kammarrätten anförde vidare att sådan fordran enligt praxis skall anses förvärvad genom oneröst fång, varför NN skulle beskattas enligt då gällande regler i 35 § 4 mom. KL (lös egendom). Domstolen hänvisade bl.a. till RÅ 1988 ref. 65.

(II) NN beskattades för reaförlust vid avyttring av aktier i huvudsak enligt deklaration. Vid besvär till länsrätten fogade NN bl.a. en rättad deklarationsbilaga avseende avyttring av aktier m.m. I denna medtogs bl.a. en tidigare bortglömd förlust vid avyttring den 10 oktober 1989 av aktier i ett av honom delägt fåmansföretag med 200 000 kr. Avyttringen skedde till NN:s sambo. Som anskaffningskostnad uppgavs per den 31 december 1987 respektive den 31 december 1988 beloppen 26 000 kr respektive 200 000 kr. Försäljningspris uppgavs till 26 000 kr. Under senare skriftväxling i länsrätten uppgav NN att förvärvspris på aktierna var 26 000 kr samt att beloppet 200 000 kr avsåg ett villkorat aktieägartillskott som NN tillskjutit under 1988. Den andre huvudaktieägaren hade också tillskjutit ett motsvarande belopp. Orsaken till tillskottet uppgavs vara att utomstående företag under 1988 förvärvade 49 % av aktierna i bolaget under villkor att det förvärvande företaget skulle vara i ekonomisk balans efter förvärvet. För att uppnå detta tillsköt NN och hans kollega 200 000 kr var. Bolaget försattes i konkurs 1991. NN uppgav att rätten till återbetalning av det villkorade tillskottet hade avyttrats för 10 000 kr den 15 november 1989 till en förutvarande anställd i bolaget, som indirekt genom sin sambo ägde en betydande del av aktierna i bolaget. I egna besvär yrkade därför NN avdrag för reaförlust med 190 000 kr såsom förlust vid avyttring av fordran. Skattemyndigheten bestred bifall till yrkandet och yrkande för egen del att NN skulle påföras skattetillägg till följd av oriktig uppgift i mål om taxering avseende avdraget för förlust på aktier.

Länsrätten anförde att även om mycket talade emot att NN verkligen avyttrat sin fordran på återbetalning fann man skäl att pröva om transaktionen medfört någon avdragsgill realisationsförlust. Länsrätten konstaterade att bolaget försattes i konkurs 1991 och att köparen av fordran till och med december 1987 varit anställd i bolaget och ansvarig för produktion och administration och dessutom via sin sambo ägt aktier i bolaget. Länsrätten fann att köpare och säljare måste ha insett att fordran varit värdelös alltsedan tillskottet gjordes. Marknadsvärdet av fordran måste ha varit 0 kr, varför rätten vägrade avdrag. Länsrätten hänvisade också till RÅ 1955 Fi not 1180 samt RÅ 80 1:57. Länsrätten påförde dessutom skattetillägg.

NN fullföljde talan till Kammarrätten i Stockholm. NN anförde bl.a. att aktieägartillskottet hade sitt fulla värde vid tidpunkten för dess tillkomst. Kammarrätten fann att utredningen med tillräcklig grad av sannolikhet fick anses ge vid handen att NN tillskjutit 200 000 kr. Vidare anförde kammarrätten att det av rättspraxis framgår att återbetalning av villkorat aktieägartillskott kan medföra inkomstbeskattning för mottagaren endast inom ramen för reavinstreglerna i dåvarande 35 § 4 mom. KL (RÅ 1988 ref. 65). Detta gäller oberoende av om återbetalning sker till den ursprunglige tillskottsgivaren eller till någon som övertagit dennes rätt. Enligt kammarrättens uppfattning saknas anledning att inte behandla tillskottsgivarens överlåtelse av rätten till återbetalning enligt samma regler. Vidare anfördes att vid en prövning av NN:s överlåtelse av återbetalningsrätten skall därför det tillskjutna beloppet, 200 000 kr, anses utgöra anskaffningskostnad för nämnda rätt. Den omständigheten att det kan ha förelegat osäkerhet om bolagets möjlighet till återbetalning medför enligt domstolen inte annan bedömning. NN medgavs avdrag för reaförlust om (200 000 – 10 000=) 190 000 kr.

Kommentar:

RSV har överklagat domarna. I första hand åberopas att ett villkorat aktieägartillskott inte utgör någon fordran och därigenom inte heller någon ”rättighet” förrän om och när bolagsstämman beslutar om att återbetala hela eller del av beloppet. Fram till dess finns således ingen fordran eller ”rättighet” att överlåta. I detta sammanhang kan även jämförelse göras med överlåtelse av option att förvärva fast egendom, vilket inte ansetts utgöra någon ”rättighet”, se RÅ 1990 ref. 80 och RÅ 1991 not. 474. Tillskottet i sig ger inte heller aktieägaren någon ytterligare eller vidare rättighet än han till följd av aktieinnehavet redan har. Om förvärvaren, som i fallet II ovan, inte ens äger aktier i bolaget kan han överhuvudtaget inte styra över om en eventuell återbetalning skall ske framöver. Om man skall försöka hänföra det villkorade tillskottet till någon rättsfigur som behandlas i skattelagstiftningen synes det närmast vara fråga om ett rättsligt förfarande som – i avsaknad av särskild reglering – i skattehänseende bör jämställas med icke kommersiellt villkorat lån lämnat till närstående (det egna bolaget i förevarande fall). Förlust till följd av sådan disposition är en icke avdragsgill kapitalförlust för fysisk person, jfr även RÅ 85 Aa 204 och prop. 1989/90:110 s. 395. Jämförelse kan även göras med infriande av icke kommersiellt betingad borgen som fysiker gör för eget bolag. Avyttras den regressrätt som härvidlag uppkommer gentemot bolaget är den enligt RSV:s uppfattning knappast att anse som avdragsgill. Det förekommer dock kammarrättsavgöranden där avdragsrätt medgivits i sådana situationer. I andra hand menar RSV att om ett villkorat aktieägartillskott ändock skall betraktas som en ”rättighet” för tid innan bolagsstämman beslutat om vinstutdelning (återbetalning) synes det närmast vara att jämföra med överlåtelse av något slag av utdelningsrätt. Sådan anses inte ha anskaffningsvärde, såvida den inte förvärvats oneröst, varför avdragsgill reaförlust för tillskottsgivaren vid ett sådant ställningstagande rimligen inte kan uppstå vid avyttringen. Slutligen menar RSV att om man finner att det är fråga om en rättighet jämförbar med en försträckning eller annan fordran, måste anskaffningsvärdet på denna beräknas, jfr RÅ 1987 ref. 102 och RÅ 1988 ref. 148. Med hänsyn till bolagens ställning vid överlåtelsen av den villkorade ”rätten” till återbetalning till följd av det lämnade villkorade aktieägartillskottet bör detta värde i fall som de förevarande beräknas till motsvarande vad som erhållits vid avyttringen. Med andra ord föreligger enligt RSV:s uppfattning inte avdragsrätt på denna grund heller.

KR:s i Stockholm dom den 26 mars 1998 i mål nr 1941-1995 avseende eftertaxering för år 1990. Avdrag för kreditförluster övertagna från utländska dotterbolag

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 april 1998.

SKM ansökte om eftertaxering av en större bank och yrkade att banken skulle eftertaxeras för ca 38 miljoner kr avseende kostnadsförda kreditförluster som övertagits från utländska dotterbolag. SKM anförde att krediterna lämnats av bankens utländska dotterbolag i dess egenskap av långivare. Förlusterna borde därför inte utgöra någon hos det svenska bolaget i dess rörelse avdragsgill omkostnad. I stället bör ”hemtagningen” av förlusterna ses som ett tillskott från det svenska moderbolaget. Förutom att avdragsrätt inte föreligger enligt de allmänna reglerna i 20 § och dåvarande 29 § KL borde, enligt SKM, avdrag vägras även med tillämpning av 43 § 1 mom. KL.

Banken bestred talan och anförde att krediterna inte skulle kunna ha givits utan moderbolagets godkännande. Moderbolaget hade således detacherat (garanterat) ifrågavarande krediter till dotterbolagen. Enligt banken skall i ett sådant fall det affärsmässiga ansvaret för krediterna när dessa fallerat falla på moderbolaget. Härigenom skullen banken vara att betrakta som den slutliga eller egentliga kreditgivaren. Grund för att vägra avdrag med stöd av bestämmelserna i 20 och 29 §§ KL saknades därför enligt banken. Affärsrelationen mellan banken och de utländska dotterbolagen var vidare helt affärsmässig, varför inkomstkorrigering enligt 43 § 1 mom. KL inte heller inte kunde komma ifråga enligt banken.

Länsrätten biföll ansökan om eftertaxering. Länsrätten konstaterade inledningsvis att banken inte varit kreditgivare och därför på denna grund inte haft rätt till avdrag. Vidare prövade rätten om banken trots detta kunde vara berättigad till avdrag för kreditförlusterna. En förutsättning härför var att förlusterna skulle anses utgöra en driftkostnad i banken rörelse. Länsrätten fann, med åberopande av bl.a. vad som sades i SOU 1964:29 s. 100-101, att banken inte visat eller ens påstått att banken genom att betala ifrågavarande dotterbolags kreditförluster har ökat vinsten på sin egen låneverksamhet eller att dotterbolagen gjort banken tjänster i sådan omfattning eller att det dem emellan förekommit sådana mellanhavanden att beloppen till någon del kan anses utgöra en avdragsgill driftkostnad i bankens rörelse. Att banken garanterat dotterbolagens kreditverksamhet i utlandet medför enligt länsrätten inte någon generell rätt till avdrag för sådana kreditförluster.

Banken överklagade och anförde bl.a. att dess verksamhet hade skadats om banken inte övertagit kreditförlusterna. Kreditkostnaderna hade ett direkt samband med affärstransaktionerna bolagen emellan. Mellan bolagen fanns ett inre samband i form av bankrörelseverksamheten. Genom dotterbolagens kreditgivning kunde en faktisk vinstökning för banken förväntas. Utlåningen resulterade också i vinstökning för banken. Som ett alternativ till att garantera (detachera) kreditåtagandena kunde banken ha lämnat en borgen.

Kammarrätten fann inledningsvis att det inte var visat att bankens åtagande gentemot dotterbolagen var av sådant slag att bestämmelserna om avdrag för borgensförluster i 20 § anvp. 5 st 2 st d) KL var tillämpliga. I stället fick avdragsyrkandet prövas mot bakgrund av bestämmelserna i 20 och 29 §§ KL. Kammarrätten uttalade vidare att det av rättspraxis framgår bl.a. att för avdragsrätt krävs att omkostnaderna har gett eller kan förväntas ge intäkter i den förvärvskälla till vilken omkostnaderna hänförts av det skattesubjekt som haft dem. Kammarrätten fann att det av utredningen framgick att dotterbolagen, som verkställt krediterna och handhaft den löpande kreditbevakningen, uppburit amorteringar, ränta och dylikt avseende krediterna och att krediterna överförts till banken först när förlusterna varit konstaterade. I målet hade, enligt rätten, inte framkommit något som gav stöd för att de kostnader som banken ådragit sig för dotterbolagens räkning gett eller ens kunnat förväntas ge intäkter i banken. Vidare anförde kammarrätten att bankens påstående om att kreditförlusterna övertagits för att befrämja den egna verksamheten hänför sig till mer allmänna förväntade intäkter. Praxis är emellertid i sådana fall förhållandevis restriktiv och medger inte avdragsrätt eftersom det endast föreligger ett indirekt samband mellan kostnaderna och ett förväntat mer generellt utfall. Kammarrätten avslog bankens yrkande.

SRN:s förhandsbesked den 3 april 1998. Fråga om underlag för skogsavdrag skall reduceras med ianspråktagen ersättningsfond.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 april 1998.

Inkomsttaxering

X AB har för avsikt att förvärva en fastighet och därvid ta i anspråk ersättningsfond för mark.

Fråga:

Skall anskaffningsvärdet för fastighet vid bedömning av underlaget för skogsavdrag enligt anv. p. 9 till 23 § KL reduceras med belopp varmed ersättningsfond tagits i anspråk för anskaffning av fastigheten?

Skatterättsnämndens majoritet lämnade följande förhandsbesked.

”Vid bedömningen av rätten till avdrag på grund av avyttring av skog (skogsavdrag) skall det anskaffningsvärde som anges i punkt 9 av anvisningarna till 23 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, inte reduceras med belopp varmed ersättningsfond tagits i anspråk för anskaffning av fastigheten.”

Beslutet motiverades enligt följande.

”Enligt 7 § lagen (1990:663) om ersättningsfonder skall när sådan fond tagits i anspråk för anskaffning av mark vid beräkning av ingångsvärdet för marken anskaffningskostnaden reduceras med det ianspråktagna beloppet.

Enligt punkt 9 av anvisningarna till 23 § KL skall bedömningen av rätten till skogsavdrag ske med utgångspunkt i skogens anskaffningsvärde och gällande ingångsvärde.

Före omläggningen av skogsbeskattningen år 1979 (prop. 1978/79:204, bet. 1978/79:SkU54, SFS 1979:500) användes uttrycket ingångsvärde i dåvarande lydelse av punkt 7 av anvisningarna till 22 § KL. Begreppet hade motsvarande innebörd som begreppet anskaffningsvärde har i den nya lydelsen, dock med den skillnaden att skogsmarken inte innefattades i begreppet ingångsvärde. Efter omläggningen används inte längre begreppet ingångsvärde vid bestämmandet av rätten till skogsavdrag annat än i den sammansatta formen ”gällande ingångsvärde”.

I reglerna om realisationsvinstberäkningen i 24 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt används begreppet ingångsvärde. Här avses enligt lagrummet erlagd köpeskilling jämte inköpsprovision, stämpelskatt o.d.

Bestämmelsen i 7 § lagen om ersättningsfonder att vid beräkningen av ingångsvärdet för marken anskaffningskostnaden skall reduceras kan mot den angivna bakgrunden inte anses ge något stöd för att, förutom att ingångsvärdet vid realisationsvinstberäkningen skall justeras vid en framtida avyttring av ersättningsfastigheten, också underlaget för beräkning av skogsavdraget skall reduceras. Om en sådan reduktion skall ske vid ianspråktagandet av ersättningsfond borde detta enligt nämndens mening ha kommit till direkt uttryck i lagen. Nämnden finner därför att sökandebolaget har rätt att utnyttja ersättningsfonden utan någon inskränkning av rätten till skogsavdrag avseende ersättningsfastigheten.”

Två av Skatterättsnämndens ledamöter med instämmande av nämndens sekreterare var skiljaktiga och fann att det vid bedömningen av rätten till skogsavdrag skall beaktas att ersättningsfonden har tagits i anspråk för anskaffningen.

Kommentar:

RSV avser att överklaga förhandsbeskedet.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 april 1998.

Saken: Fråga om sekretess föreligger hos ett kommunalt bolag för uppgifter i skriftväxling mellan bolaget och skattemyndigheten i samband med taxeringsrevision hos bolaget och i revisionspromemorian. Kammarrätten har funnit sekretess enligt 9 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) föreligga. RR målnr:4425-1997.

Klagande: Den skattskyldige.

Lagrum: 1 kap. 9 §, 7 kap. 25 § andra stycket och 9 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

Saken: Fråga om handling som enligt lagakraftvunnet beslut undantagits från revision skall på begäran av den revidrade återlämnas till denne. RR målnr: 5147-1997.

Klagande: Den skattskyldige.

Lagrum: –

Saken: Ett fartygsbefäl arbetade på ett utländskt fartyg enligt ett sexmånaderskontrakt. Efter ca två och en halv månader avbröts tjänstgöringen på grund av sjukdom. Fråga om det vid tillämpning av punkt 3 av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen (1928:370) kan anses uppenbart oskäligt att beskatta inkomsten från anställningen. 1990 års taxering. RR målnr: 3254-1995.

Klagande: Den skattskyldige.

Lagrum: Punkt 3 av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen (1928:370).

Saken: En skattemyndighet har under åberopande av 3 kap. 50 a § lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter förelagt en advokatbyrå (aktiebolag) att inkomma med kontrolluppgift rörande en betalning som gått till advokatbyrån, enligt uppgift för klients räkning från ett utländskt företags depåkonto hos en svensk fondkommissionär. Fråga bl.a. om undantag från föreläggandet enligt 3 kap. 13 § taxeringslagen (1990:324). RR målnr: 2817-1997.

Klagande: RSV

Lagrum: 3 kap. 3 § och 50 a § lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, 3 kap. 13 § taxeringslagen (1990:324).

Saken: Fråga om kammarrätten ägt tillämpa det särskilda villkor som föreskrevs i 2 a § förordningen (1990:983) om nedsättning av socialavgifter (se RÅ 1996 ref. 5). RR målnr: 1540-1996.

Klagande: Den skattskyldige.

Lagrum: 2 § andra stycket lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter, 2 a § förordningen (1990:983) om nedsättning av socialavgifter.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2017 2018 2019
Prisbasbelopp 44 800 45 500 46 500
Förhöjt pbb. 45 700 46 500 47 400
Inkomstbasbelopp 61 500 62 500 64 400
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2017 2018 2019
Räntesats -0,5 -0,5 -0,5
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2016 2017 2018
31 maj 0,57 0,34 0,49
30 nov 0,27 0,49 0,51

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1939 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 6,15% 16,36% 31,42%
Egenavgifter 6,15% 16,36% 28,97%