Skatteverkets rättsfallssammanställning 33/98

RR:s beslut den 23 oktober 1998, mål nr 3824-1998. Anstånd med betalning av tillkommande skatt enligt 1996 års taxering; fråga om KR borde ha meddelat prövningstillstånd.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 3 november 1998.

SKM beslöt att genom eftertaxering höja J:s taxeringar till statlig och kommunal inkomstskatt år 1996 dels med 68 019 kr, avseende förmån av fria hemresor, dels med 17 850 kr, avseende förmån av fri bil. På beloppen påfördes skattetillägg. J yrkade hos LR att eftertaxeringsbeslutet och beslutet om skattetillägg skulle undanröjas.

J ansökte hos SKM om anstånd med betalning av den tillkommande skatt som han påförts på grund av eftertaxeringsbeslutet och beslutet om skattetillägg. Ansökningen avslogs. Enligt 49 § 1 mom. p. 2 UBL får skattskyldig medges anstånd med betalning av skatt bl.a. om ett taxeringsbeslut överklagats och utgången i målet är oviss. LR, där J fullföljde sin talan, ansåg inte att utgången i taxeringsmålet var oviss och ändrade därför inte SKM:s beslut. KR meddelade inte prövningstillstånd.

I överklagande till RR yrkade J att RR skulle upphäva KR:s beslut att inte meddela prövningstillstånd. Han anförde att utgången i taxeringsmålet var oviss.

RSV ansåg att KR borde ha meddelat prövningstillstånd enligt bestämmelsen om ändringsdispens i 34 a § andra stycket p. 2 förvaltningsprocesslagen och framhöll att utgången i taxeringsmålet fick anses oviss såväl beträffande hemresorna som beträffande bilförmånen och som en följd härav också beträffande skattetillägget. Beträffande hemresorna anförde RSV:

J:s arbetsgivare har för dennes räkning bekostat ett s.k. pendlarkort för ett obegränsat antal flygresor mellan X-stad och hemorten Y-köping. Arbetsgivarens kostnad för pendlarkortet uppgick till 92 019 kr, vilket belopp upptagits som intäkt. Avdrag för kostnader för hemresor har medgivits med 24 000 kr, motsvarande kostnad för årskort för tågresor. J anser sig berättigad till avdrag för kostnader för flygresor med 92 019 kr.

Beträffande hemresor anges i p. 3 b andra stycket första meningen anv. till 33 § KL att avdraget i regel skall beräknas efter kostnad för billigaste färdsätt. I lagrummets andra mening sägs – måhända något motsägelsefullt – att avdrag dock medges för kostnad som inte är oskälig för tåg- eller flygresa. I prop. 1992/93:127 uttalas på s. 45 att avdrag för kostnader för hemresor med flyg bör medges även om detta inte är billigaste färdsätt. Vidare sägs att avdragsrätten bör begränsas till skälig kostnad för flyg. Enligt propositionen krävs det tydligen inte att man gör några prisjämförelser mellan kostnaderna för tågresor och flygresor. Vad som krävs förefaller endast vara att flygresekostnaderna som sådana är skäliga. Propositionsuttalandena kan uppfattas som stridande mot första meningen i p. 3 b andra stycket anv. till 33 § KL men däremot inte mot den andra meningen.

Av det anförda torde framgå att reglerna angående avdrag för hemresekostnader inte är helt lättolkade och att det kan finnas fog för andra uppfattningar än den av SKM hävdade. Utgången i taxeringsmålet får enligt RSV:s mening bedömas som oviss vad gäller frågan om avdrag för hemresekostnader.

Beträffande bilförmånen anförde RSV:

SKM har utrett att J under beskattningsåret haft rätt att nyttja en arbetsgivaren tillhörig personbil av märket SAAB 9000 CD för privat bruk. Bilen var en s.k. depåbil (direktionsbil) som flera personer kunnat använda för tjänsteresor. Omfattningen av J:s privata nyttjande av bilen har inte kunnat utredas eftersom körjournal inte bevarats. Skattemyndigheten beskattade J för ett till 17 850 kr jämkat förmånsvärde, motsvarande ett halvt basbelopp. J har gjort gällande att han inte åtnjutit någon bilförmån eftersom han använt bilen enbart för tjänsteresor.

För att eftertaxering skall kunna ske krävs enligt 4 kap. 16 § TL bl.a. att den skattskyldige lämnat oriktig uppgift till ledning för taxeringen. Att denna förutsättning är uppfylld ankommer av naturliga skäl på SKM att visa. I den processrättsliga doktrinen brukar framhållas att eftertaxering ställer högre krav på bevisning från det allmännas sida vid en jämförelse med ordinarie taxering (se t.ex. Leidhammar, Bevisprövning i taxeringsmål, s. 332, och Hermanson m.fl., Taxeringshandbok, 2:a uppl., s. 370-371).

Enligt p. 2 sjätte stycket anv. till 42 § KL skall någon bilförmån inte upptas till beskattning om sådan åtnjutits i endast ringa omfattning. RSV har med ledning av uttalanden i prop. 1993/94:90, s. 94, givit den rekommendationen att med ringa omfattning skall avses en körsträcka på högst 100 mil och högst tio utnyttjandetillfällen per år (RSV:s meddelande S 1994:24, avsnitt 2.2). Vad SKM i förevarande fall haft att bevisa är således inte bara att J disponerat bilen för privat bruk utan också att han i mer än ringa omfattning faktiskt använt den för privata hemresor.

Att körjournal inte bevarats är i och för sig en för J besvärande omständighet. Att denna omständighet i en eftertaxeringssituation skulle räcka som bevis för att bilen nyttjats för privata resor i mer än ringa omfattning (dvs. mer än 100 mil eller vid mer än tio tillfällen) är dock enligt RSV:s mening högst tveksamt. Utgången i taxeringsmålet torde därför få bedömas som oviss även vad gäller bilförmånen.”

RR anförde:

”Enligt 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får kammarrätten i de fall det är särkilt föreskrivet pröva ett överklagande från länsrätten endast om kammarrätten har meddelat prövningstillstånd. Sådant tillstånd meddelas enligt paragrafens andra stycket om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt,

2. anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten kommit eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Av 102 § uppbördslagen (1953:272) framgår att ett överklagande av länsrättens beslut om anstånd med att betala in skatt får prövas av kammarrätten endast om den har meddelat prövningstillstånd. Uppbördslagen är numera upphävd men skall alltjämt tillämpas i fråga om skatt som hänför sig till bl.a. 1996 års taxering.

Enligt 49 § 1 mom. 2 uppbördslagen får skattemyndigheten medge en skattskyldig anstånd med att betala skatt, kvarskatteavgift eller ränta, om den skattskyldige begärt omprövning av ett taxeringsbeslut eller något annat beslut om skatt, kvarskatteavgift eller ränta eller ett sådant beslut överklagats och utgången i ärendet eller målet är oviss. Som RSV anfört kan det finnas skäl att anse att utgången i taxeringsmålet är oviss. Kammarrätten har därför haft anledning att ifrågasätta om det slut vartill länsrätten kommit varit riktigt.

Vidare har frågan om anstånd med skatt på grund av eftertaxering varit föremål för diskussion i litteraturen (Juridisk Tidskrift 1990-91 s. 55 ff. och Svensk Skattetidning 1997 s. 715). Det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan om hur ovisshetsrekvisitet skall tillämpas vid eftertaxering prövas av högre rätt.

Skäl för prövningstillstånd har således förelegat enligt 34 a § andra stycket 1 och 2 förvaltningsprocesslagen.”

RR upphävde det överklagade beslutet och meddelade J prövningstillstånd för prövning i KR av hans överklagande av LR:s dom i anståndsmålet.

RR:s dom den 16 oktober 1998, mål nr 3345-1995 Kursvinst. Praxisändring. Praxisändring genom pleniavgörande har inte ansetts utgöra hinder för beskattning av kursvinst som uppkommit före pleniavgörandet hos annan skattskyldig.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 3 november 1998.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

A var delägare i ett handelsbolag som gjort en kursvinst hänförlig till köp av fastighet i Australien. Inkomst av fastighet i utlandet utgjorde då kursvinsten uppkom enligt kommunalskattelagen (1928:370), KL, särskild förvärvskälla i inkomstslaget kapital och skulle i enlighet med bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 38 § KL och 39 § 2 mom. KL i deras lydelser vid 1989 års taxering beräknas med ledning i tillämpliga delar av de bestämmelser som gällde för motsvarande slag av fastighet i Sverige.

I överensstämmelse med det principiella ställningstagande som kommit till uttryck i rättsfallet RÅ 1988 ref. 135 får den kursvinst som A erhållit bedömas ha utgjort skattepliktig intäkt enligt 24 § 1 mom. KL i lagrummets lydelse vid 1989 års taxering. Den omständigheten att kursvinsten tillfallit A före domen av den 4 november 1988 har inte av hänsyn till grundläggande rättsprinciper eller av annat skäl utgjort hinder mot att, enligt vad taxeringsnämnden gjort och länsrätten godtagit, beskatta honom för vinsten. Riksskatteverkets talan skall därför bifallas.”

HR:s över Skåne och Blekinge beslut den 28 oktober 1998, ärende nr ÖÄ 1121-97. Gåvoskatt. Fråga om skatteplikt för gåva av lantbruksfastighet när förvärvstillstånd inte beviljats

Område: Hovrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 3 november 1998.

Stiftelsen T. erhöll en lantbruksfastighet genom gåva. För förvärvet gällde jordförvärvslagens (1979:230) bestämmelser om förvärvstillstånd. Stiftelsen sökte inte förvärvstillstånd. Enligt 13 § jordförvärvslagen var förvärvet då ogiltigt. Stiftelsen, som blivit gåvobeskattad för gåvan, överklagade.

Kammarkollegiet anförde hos hovrätten bl.a. att gåvan blev ogiltig när förvärvstillstånd inte söktes inom tre månader från förvärvet. ”Som utgångspunkt kan då gälla att skattskyldighet för gåva inte bör föreligga. Då det inte i detta fall finns omständigheter som talar för att skyldighet att erlägga gåvoskatt trots det bör föreligga anser Kammarkollegiet att överklagandet kan bifallas.”

Hovrätten fann i enlighet med Kammarkollegiets inställning att skattebeslutet skulle upphävas.

Kommentar:

Om förvärvstillstånd ges, anses gåvan fullbordad vid gåvotillfället, då alltså skattskyldighet inträder, se NJA 1978 s. 622. Detta förhållande har någon gång ansetts innebära att ett vägrat tillstånd är en efter skattskyldighetens inträde tillkommande omständighet som inte skall påverka skatten (Hovrätten för Västra Sverige, avd. 3, 7 juni 1989 i Ö 1352/88). Ogiltighetsgrunden är här emellertid inte någonting som parterna eller tredje man disponerar över; tvärt om synes ogiltigheten böra beaktas av myndighet ex officio, jfr NJA 1988 s. 197 ang. frågan om dold äganderätt när förvärvet inte prövats enligt jordförvärvslagen samt Bergström, Ogiltighet ur civilrättslig och skatterättslig synvinkel, Sthlm 1984, s. 83.

KR:s i Göteborg dom den 14 oktober 1998, målnr 5269-1996. Avdrag för förvaltningskostnader för vinstandelsstiftelse

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 3 november 1998.

Inkomsttaxering 1993. Överklagande av den skattskyldige.

Skattemyndigheten har avvikit från stiftelsens deklaration genom att godta avdrag för förvaltningskostnad i näringsverksamhet med skäliga 45 000 kr mot yrkade 324 990 kr.

Stiftelsen överklagade skattemyndighetens beslut till länsrätten, som avslog överklagandet och anförde bl.a.

Stiftelsen är en s.k. vinstandelsstiftelse, vilket innebär att den förvaltar medel för arbetsgivaren för de anställdas räkning. Nettot av kapitalavkastningen beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet. Av stadgarna för stiftelsen, § 2, framgår bl.a. följande. Stiftelsens ändamål är att förvalta de medel eller värdepapper som AB X och eller de företag som omfattas av stiftelsen överlämnar till stiftelsen såsom de anställda tillkommande andel i X:s resultat.

Efter redogörelse för parternas uppfattning i ärendet gjorde länsrätten följande bedömning.

Fråga i målet är vilka kostnader som stiftelsen har rätt att dra av såsom nödvändiga för intäkternas förvärvande och bibehållande i inkomstslaget näringsverksamhet.

Före skattereformen gällde att en vinstandelsstiftelse beskattade sina inkomster av kapitalavkastning i inkomstslaget kapital. I detta inkomstslag kunde avdrag göras för sedvanliga förvaltningskostnader, såsom bankfacksavgift etc. I rättsfallet RÅ 1990 ref 35, kom Regeringsrätten fram till att den omständigheten att en vinstandelsstiftelse i vissa avseenden skiljer sig från andra stiftelser inte innebär att man vid bedömningen av rätt till avdrag för förvaltningskostnader bör frångå den praxis som generellt ansetts gälla beträffande ideella föreningar, vilket innebär att en uppdelning skall göras mellan de kostnader stiftelsen har haft för att fullgöra sitt ändamål enligt stadgarna och de kostnader som varit nödvändiga för att förvärva de skattepliktiga intäkterna. Avdrag skall bara medges för sistnämnda kostnader. Stiftelsen vägrades avdrag för: kostnader för en informationsbroschyr, kostnader för distribution av andelsbesked, ADB, sättning av brevpapper, revisionsarvode och kostnader för servering.

I förarbetena till de nya reglerna (prop. 1989/90:110) finns inte något svar på frågan hur vinstandelsstiftelser skall behandlas när det gäller avdrag för kostnader hänförliga till förvaltning. Det uttalande som görs på s. 578 f gäller allmännyttiga stiftelser och ideella föreningar. Genom skattereformen hänförs all verksamhet för en vinstandelsstiftelse till näringsverksamhet. För att kunna avgöra om en kostnad är nödvändig för intäkternas förvärvande enligt den allmänna regeln i 20 § kommunalskattelagen måste man ta ställning till vad verksamheten har för ändamål. Stiftelsen driver kapitalförvaltning för att kunna dela ut vinstandelar till anställda. Länsrätten finner att själva utdelningen av medel hör i hop med stiftelsens verksamhet på ett sådant sätt att det inte är motiverat att göra åtskillnad mellan förvaltningskostnader som har samband med utdelning och kostnader som har samband med kapitalförvaltning. Alla omkostnader för intäkternas fövärvande och bibehållande är avdragsgilla och avdragsrätten är inte begränsad till sedvanliga förvaltningskostnader. Vissa kostnader som är nödvändiga för att bedriva verksamheten och som, om de uppkommit i ett aktiebolag, skulle ha varit avdragsgilla bör därför numera vara avdragsgilla. Avdrag under inkomst av näringsverksamhet får ske för kostnader som inte är rörelsefrämmande. Det är den skattskyldige som skall styrka eller göra sannolikt att en kostnad är en driftskostnad. Mot bakgrund av att stiftelsen inte har redovisat vad för slags förvaltningskostnader det yrkade avdraget avser, finner länsrätten att stiftelsen inte har gjort sannolikt att det rör sig om avdragsgilla driftskostnader. Det finns därför inte skäl att medge något högre avdrag än det skäliga avdrag om 45 000 kr som skattemyndigheten medgivit.

Stiftelsen överklagade till Kammarrätten som delvis biföll överklagandet och bestämde, med ändring av skattemyndighetens beslut och länsrättens dom att stiftelsen skall medges avdrag för förvaltningskostnader med 144 000 kr vid 1993 års statliga inkomsttaxering. Kammarrätten anförde följande.

Vinstandelsstiftelser är obegränsat skattskyldiga för samtliga sina inkomster. Efter 1990 års skattereform beskattas inkomsterna i inkomstslaget näringsverksamhet, i en och samma förvärvskälla. Till skillnad från vad som gäller i inkomstslaget kapital, där endast sedvanliga förvaltningskostnader är avdragsgilla, är i princip samtliga omkostnader för intäkternas förvärvande avdragsgilla i inkomstslaget näringsverksamhet. Frågan är om bytet av inkomstslag även medfört en utvidgning av stiftelsers avdragsrätt avseende s.k. förvaltningskostnader. Såvitt gäller andra juridiska personer än stiftelser synes tendensen i rättspraxis ha varit att kostnader som är nödvändiga för den löpande driften är avdragsgilla även om de har samband med det egna kapitalet eller organisationen av det egna kapitalet (jfr prop. 1996/97:154 s. 44). För att undanröja de tveksamheter som förelegat i praxis har lagstiftaren fr.o.m. 1999 års taxering infört en rätt för aktiebolag respektive ekonomiska föreningar att göra avdrag för kostnader för förändring av aktiekapitalet/ökning av föreningens medlems- och förlagsinsatser samt för förvaltning av bolagets kapital/insatserna (2 § 16 mom. lagen om statlig inkomstskatt i dess lydelse enligt lag 1997:852). Någon motsvarande avdragsrätt har emellertid inte införts för stiftelser och ideella föreningar. Detta tyder på att lagstiftaren i viss mån inte jämställer stiftelser med aktiebolag i beskattningshänseende.

Av stiftelsens resultaträkning för beskattningsåret 1992 framgår att stiftelsens intäkter, förutom realisationsvinster som särbehandlas i avdragshänseende, består av aktieutdelningar (259 991 kr) och ränteintäkter (243 901 kr). Det torde därmed stå helt klart att kostnader som har samband med stiftelsens kapitalförvaltning är avdragsgilla. Däremot kan enligt kammarrättens mening kostnader som enbart är hänförliga till främjandet av stiftelsens ändamål, dvs. förvaltningen av de anställdas vinstandelar, inte anses vara avdragsgilla. Eftersom stiftelsen är en vinstandelsstiftelse är det inte helt lätt att bedöma i vilken mån kostnader är hänförliga till kapitalförvaltningen eller enbart till andelsförvaltningen. Med hänsyn till stiftelsens omfattande innehav av värdepapper torde emellertid större delen av de administrativa kostnaderna vara hänförliga till kapitalförvaltningen och inte till andelsförvaltningen. Kostnaden för andelsregistret får enligt kammarrättens mening anses utgöra en kostnad för stiftelsens ändamål och den är därför inte avdragsgill. Kostnader för upprättande av deklaration är inte avdragsgilla (jfr RÅ 1947 Fi 770). Förvaltningskostnad notariat är ostridigt en kostnad för kapitalförvaltningen och således avdragsgill. Det synes rimligt att anta att redovisningsarvodet och porto-, tele- och blankettkostnaderna till den övervägande delen utgör kostnader för kapitalförvaltningen och stiftelsen bör därför medges avdrag för större delen av dessa kostnader. När det gäller kostnaden för arvode enligt särskilt avtal har stiftelsen inte angett vad arvodet avser. Men hänsyn härtill kan avdrag för denna kostnad inte medges. Vid en sammantagen bedömning finner kammarrätten att stiftelsen bör medges avdrag för förvaltningskostnader med skäliga 144 000 kr.

KR:s i Göteborg dom den 10 september 1998, mål nr 770-1997. Realisationsförlust på diamanter.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 3 november 1998.

1992 års taxering.

E. hade år 1987 i samband med inköp av diamanter erlagt 75 610 kr till Diamantfinans AB (Caratium AB). År 1991 sålde E. diamanterna för 12 000 kr. E. yrkade i deklarationen avdrag för realisationsförlust med (12 000 kr – 75 610 =) 63 610 kr. SKM, som ansåg att endast 30 % av det till Caratium AB erlagda beloppet utgjorde anskaffningskostnad för diamanter, medgav avdrag med (75 610 x 0,3 – 12 000 =) 10 683 kr.

Såväl LR som KR avslog E.s yrkande om ändring, KR med följande motivering: Genom den omfattande utredning om handeln med ädelstenar hos bl.a.Diamantfinans AB (Caratium AB) som numera föreligger framgår att köp av ädelstenar utan återförsäljningsgaranti i stort sett aldrig förekom. Utredningen i målet och särskilt det pris som E. betalade för ädelstenarna tyder inte på att förhållandena varit annorlunda i detta fall. Enligt KR:s mening finns det därför fog för antagandet att det i avtalet om E:s köp av ädelstenar ingick en garanti om återförsäljning av ädelstenarna till bolaget efter dess egen dagsnotering med avdrag för 15 procent i provision. En sådan garanti om återförsäljning får antas ha varit av väsentlig betydelse för köparen och därmed den träffade överenskommelsen om köp av ädelstenar. I den av E. angivna anskaffningskostnaden för ädelstenarna har således legat även andra moment. Anskaffningskostnaden för de år 1991 försålda ädelstenarna kan därför inte beräknas till det av E.angivna beloppet 75 610 kr.

Som framgår av det i LR:s dom angivna rättsfallet, RÅ 1994 not. 652, ankommer det på den skattskyldige, vid bestämmandet av realisationsförlust i ett fall som detta, att förebringa bevisning dels om en uppgiven anskaffningskostnad avsett endast ädelstenar eller om delar av kostnaden också avsett något annat, t.ex. en återköpsgaranti, dels om förlustens storlek. Någon sådan bevisning har inte förebragts i målet. Mot bakgrund av den utredning som skattemyndigheten har åberopat om marknadsvärdet på ädelstenar som investeringsobjekt finner KR inte skäl att frångå det av SKM medgivna anskaffningsvärdet för ädelstenarna utgörande 30 procent av det total inköpspriset.

Kommentar:

I rättsfallsprotokoll nr 33/96, den 19 november 1996, rapporterades två kammarrättsdomar, båda från KRG i november 1996. I den ena bifölls SKM:s yrkande om att anskaffningskostnaden skulle beräknas till 30 procent av det totala inköpspriset med en skrivning som stämmer överens med den i det aktuella målet. I det andra målet blev utgången den motsatta, anskaffningskostnad medgavs med den totala inköpskostnaden. I kommentar till det protokollet skrevs att RSV skulle återkomma med information om det beslöts att en samordning av återstående skulle ske. Någon samordning blev det inte. Återstående mål antogs vara få. Emellertid sammanställde SKM i Malmö, som gjort den ursprungliga revisionen på diamantföretag, en PM, 1997-02-21, som innehåller en beskrivning av diamantförsäljningbolagens olika utformningar av sina affärsidéeer om minskad skatt. Till PM:an är fogad delar av den utredning som gjordes på 80-talet. Materialet, som omfattade mer än 100 sidor spreds inte till samtliga län. I stället informades alla som tog kontakt med Malmö eller RSV om att man kunde beställa det. När nu återigen ett diamantmål dyker upp i kammarrätt känns det behövligt att påpeks att den som fortfarande har kvar sådana mål bör åberopa KR-domen ovan, en av tre likadana, och utredningen som kan beställas hos George Svensson, SKM i Malmö.

KR:s i Göteborg dom den 13 oktober 1998, mål nr 3156-1997. Skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus. Fråga om ledningar på annans mark skall hänföras till bostadshuset

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 3 november 1998.

Fastighetsägaren C lät utföra arbete på avloppsledningen till sitt bostadshus. Ledningen är delvis belägen på en grannfastighet med servitutsrätt för C:s fastighet. I kammarrätten yrkade skattemyndigheten att skattereduktion inte skulle medges av det skälet att utgifterna avsett arbete utanför C:s fastighet.

Kammarrätten gjorde följande bedömning.

”I förarbetena till bestämmelserna om skattereduktion (prop. 1992/93:150 s. 5) anges bl.a. att begränsningen till arbete på bostadshus medför att markarbeten inte skall ingå i underlaget för skattereduktion i annan mån än de avser ledningar m.m. i direkt anslutning till byggnad.

I målet har inte framkommit annat än att det rör sig om en avloppsledning som betjänar bostadshuset på C:s fastighet. Den omständigheten att ledningen delvis är belägen på en grannfastighet med servitutsrätt bör enligt kammarrättens mening inte medför att det föreligger hinder mot skattereduktion med avseende på arbeten som där utförts.”

Överklagas ej av RSV.

SRN:s förhandsbesked den 30 oktober 1998. Kostnader i samband med nyemission är avdragsgilla även om de inte bokförs över resultatkonto utan direkt mot eget kapital.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 3 november 1998.

Enligt lagstiftning (SFS 1997:851) är fr.o.m. 1999 års taxering kostnader för förändring av ett bolags aktiekapital avdragsgilla (2 § 16 mom. SIL). Sökandebolaget ställer följande fråga;

Får bolaget göra avdrag vid taxeringen för havda nyemissionskostnader även i det fall att kostnaderna bokförs direkt mot eget kapital utan att påverka resultaträkningen?

SRN beslutade följande:

FÖRHANDSBESKED

Bolaget får göra avdrag vid taxeringen för nyemissionskostnader även i det fall att kostnaderna bokförs direkt mot eget kapital utan att påverka resultaträkningen.

MOTIVERING

I 2 § 16 mom. andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt regleras rätten till avdrag för ifrågavarande kostnader. Av bestämmelsen framgår inte att avdragsrätten skulle vara beroende av hur beloppet redovisas i räkenskaperna.

Förhandsbeskedet överklagas av RSV.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 3 november 1998.

Saken: Fråga om alkoholdryck som inköpts i beskattat skick i Sverige, utförts till ett land som är medlem i EU och därefter åter införs till Sverige skall beskattas vid införseln. RR målnr: 4795-1998.

Klagande: Riksskatteverket.

Lagrum: 1 och 2 §§ lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från lnd som är medlem i Europeiska unionen.

Saken: Rätten till återbetalning av ingående mervärdesskatt gällde enligt lagrummets dåvarande lydelse enbart under förutsättning att den som förvärvar varan eller tjänsten inte bedrev verksamhet inom EG. Fråga om denna förutsättning varit uppfylld beträffande finansieringstjänster (kontokortsutlåning) som utnyttjats av privatpersoner. RR målnr: 2470-1998.

Klagande: Riksskatteverket

Lagrum: 10 kap. 11 § mervärdesskattelagen (1994:200) i lagrummets lydelse före den 1 november 1995.

Saken: Fråga om kammarrätten bort meddela prövningstillstånd i mål om anstånd med betalning av skatt; fråga om anstånd enligt 49 § 1 mom. 1 eller 2 uppbördslagen (1953:272) och i det senare fallet om säkerhet skulle krävas för anstånd. RR målnr 3289–3292-1998.

Klagande: Den skattskyldige.

Lagrum: 49 § 1 och 2 mom. uppbördslagen (1953:272).

Saken: Fråga om verkan av att en tvistig skattefråga avgjorts av en tjänsteman i stället för i skattenämnd. RR målnr 4499-1996.

Klagande: Riksskatteverket.

Lagrum: 2 kap. 4 § och 4 kap. 14 § taxeringslagen (1990:324).

Saken: Företagsledare i fåmansföretag som köpt en tomt från företaget, har i deklarationen lämnat uppgifter om förvärvet och tomten och bl.a. angivit ett marknadsvärde. Fråga om han lämnat oriktig uppgift genom att ange ett för lågt marknadsvärde. Kammarrätten har i målet påfört skattetillägg efter det att den skattskyldige avlidit. RR målnr 7106-1995.

Klagande: Den skattskyldige.

Lagrum: 114 och 116 i) §§ taxeringslagen (1956:623).

Saken: Ett aktiebolag har under pågående taxeringsprocess frivilligt trätt i likvidation och blivit upplöst. Länsrätten har därefter dömt i målet och endast delvis bifallit ett yrkande av skattemyndigheten om taxeringshöjning. När skattemyndigheten överklagat domen med yrkande om fullt bifall till höjningsyrkandet har kammarrätten avvisat överklagandet med hänvisning till att bolaget förlorat sin partshabilitet. Är kammarrättens bedömning riktig (jfr RÅ 1991 not. 9). RR målnr 2839-1996.

Klagande: Riksskatteverket

Lagrum: 13 kap. 1, 10, 14-16 §§ aktiebolagslagen (1975:1385).

Saken: Fråga om underlag för avkastningsskatt skolat bestämmas för allmännyttigt bostadsföretag, som i balansräkning redovisat skuld under rubriken Avsatt till pensioner, med hänsyn till att bostadsföretaget inkomstbeskattas enligt schablonmetod. RR målnr:6153–6154-1997, 6202–6204-1997, 2688–2690-1998.

Klagande: Den skattskyldige.

Lagrum: 1-3 §§ lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel; 2 § 7 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%