Innehåll

Skatteverkets rättsfallssammanställning 35/98

RR:s dom den 20 oktober 1998, mål nr 4308-1996. Mervärdesskatt – frivillig skattskyldighet; konkursbos skattskyldighet

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 17 november 1998.

Skattemyndigheten beslutade den 14 april 1994 att inte medge Konkursboet i AB K:s konkurs skattskyldighet för uthyrning av verksamhetslokaler i två fastigheter belägna i Flen och Gävle.

Konkursboet besvärade sig över besluten och anförde bl.a. fastigheterna ingår i konkursboet efter AB K, som före konkursutbrottet bedrev yrkesmässig fastighetsförvaltning med driftställe i Stockholm. De aktuella fastigheterna är industrifastigheter som har uppförts i syfte att hyras ut till lokala företag inom industri- och entreprenadservice. Detta har inneburit att lokalerna redan under uppförandet har anpassats för att passa denna typ av hyresgäster.

AB K gick dock i konkurs innan byggnationerna färdigställts. Det medförde att någon mervärdesskatteregistrering inte kunde göras beträffande fastigheterna. AB K:s konkursbo har byggt färdigt fastigheterna och hyrt ut hela respektive delar av fastigherna till mervärdesskattepliktiga hyresgäster. Konkursboet har själv nedlagt mellan 11 och 12 miljoner kronor för färdigställandet av de båda fastigheterna.

LR ändrade inte skattemyndighetens beslut.

Kammarrätten beslutar följande.

Oavsett de inslag i ordalydelsen i 2 § tredje stycket och 3 § andra stycket tredje meningen lagen (1968:430) om mervärdesskatt, vilka skattemyndigheten åberopat till stöd för sin inställning, finner kammarrätten med hänsyn till syftet med reglerna, att konkursboet i förevarande situation bör medges frivilligt inträde som skattskyldigt. Konkursboets talan skall därför bifallas.

Kammarrätten förordnar med upphävande av underinstansernas avgöranden att konkursboet i AB K:s konkurs skall vara skattskyldigt för mervärdesskatt för uthyrning av ifrågavarande verksamhetslokaler i en fastighet i Flen och en i Gävle.

Referenten var skiljaktig och delade LR:s bedömning och ville inte ändra den överklagade domen.

RSV yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas och länsrättens dom fastställas.

Konkursboet medgav bifall till RSV:s talan.

RR anförde:

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Enligt lagen (1968:430) om mervärdesskatt, GML, undantas från skatteplikt bl.a. upplåtelse av hyresrätt till fastighet. Av 2 § tredje stycket samma lag följer dock att skattemyndighet efter ansökan av fastighetsägaren kan besluta att denne skall vara skattskyldig (s.k. frivillig skattskyldighet) för uthyrning av sådan byggnad eller annan anläggning som utgör fastighet enligt lagen för stadigvarande användning i verksamhet som medför skattskyldighet. – Om en skattskyldig försätts i konkurs, är enligt 3 § andra stycket GML konkursboet skattskyldigt. – Sedan GML upphävts den 1 juli 1994 finns regler med väsentligen motsvarande innebörd i 3 kap. 3 § och 9 kap. 1 § samt 6 kap. 3 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML. Den gamla lagen gäller fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före den 1 juli 1994.

Möjligheten till frivillig skattskyldighet infördes den 1 juli 1979 för att vissa kumulativa skatteeffekter skulle kunna undvikas i samband med uthyrning av fastighet till röreseidkare som bedriver mervärdesskattepliktig verksamhet (jfr prop. 1978/79:141 s. 67-70). Genom frivillig skattskyldighet får fastighetsägaren rätt till avdrag för ingående skatt på lokaler som hyrs ut till den som är mervärdesskatteskyldig. Vidare uppkommer för fastighetsägaren skyldighet att redovisa mervärdesskatt för uppburna hyror. Denna skatt blir i sin tur avdragsgill ingående skatt hos hyresgästen/rörelseidkaren. Åtnjutet avdrag för ingående skatt skall helt eller till hälften återföras till beskattning om byggnaden eller lokalen inom sex år tas i anspråk för ändamål som inte längre medför mervärdesskatteplikt. Motsvarande krav på återföring gäller i fall då fastigheten inom sådan tidsperiod övergår till ny ägare.

Handlingarna i målet utvisar följande. AB K, som bedrev fastighetsförvaltning, hade börjat uppföra byggnader med industrilokaler på två bolaget tillhöriga fastigheter när bolaget försattes i konkurs. Konkursboet valde att färdigställa byggnaderna och hyrde ut lokaler i dessa till mervärdesskatteskyldiga rörelseidkare. Bolaget hade inte för konkursen ansökt om medgivande att bli frivilligt skattskyldigt till mervärdesskatt. Konkursboet kunde således inte träda in som skattskyldigt vid fortsättning av konkursgäldenärens verksamhet med stöd av 3 § andra stycket GML. Konkursboet ansökte i januari 1994 hos skattemyndigheten om att bli förklarat skattskyldigt till mervärdesskatt för verksamhet som konkursboet bedrev på fastigheterna. Enligt kammarrättens nu överklagade avgörande har framställningen skolat bifallas ehuru den gjorts av ett konkursbo.

Bestämmelsen i 2 § GML om frivillig skattskyldighet öppnar efter ordalagen möjlighet till sådan skattskyldighet endast för fastighetsägare. Ett konkursbo brukar inte rättsligt betraktas som ägare av de tillgångar som ingår i konkursen. Att en konkurs inträffar innebär inte någon äganderättsövergång utan egendomen tillhör alltjämt konkursgäldenären. Termen konkursbo används om den egendom som ingår i konkursen men också med syfte på den särskilda förvaltningsformen som sådan. Av intresse för tolkningen i förevarande hänseende är bestämmelserna i 15 § femte och sjätte styckena GML. I 15 § femte stycket föreskrivs att avdragen skall återföras när ”den som är skattskyldig enligt 2 § tredje stycket” inom viss tid uthyr eller upplåter fastigheten för ändamål som inte medför skatteplikt. I sjätte stycket samma paragraf anges att bestämmelserna i femte stycket skall tillämpas också när ”fastighetsägaren” tar uthyrd eller upplåten fastighet i anspråk för användning i verksamhet som inte medför skattskyldighet samt när fastigheten säljs. Det framstår som uppenbart att återföring enligt sjätte stycket skall kunna ske även när ett sådant ianspråktagande som avses i sjätte stycket sker under en konkurs. Regeringsrätten finner därför att det förhållandet att ansökan enligt 2 § tredje stycket skall göras av fastighetens ägare inte utgör hinder mot bifall till konkursboets ansökan.

Bestämmelsen i 3 § andra stycket GML har funnits med sedan lagens tillkomst. Den har inte kommenterats i förarbetena. Mervärdesskatten ersatte den tidigare allmänna varuskatten och utformningen byggde i stor utsträckning på denna. För sistnämnda skatt hade frågan behandlats i rättsfallet RÅ 1961 ref. 8, där Regeringsrätten utan att direkt uttala sig i frågan om skattskyldigheten förklarade att skatten skulle betalas ur konkursmassan. Syftet med bestämmelsen i GML synes i första hand ha varit att upprätthålla en kontinuitet i beskattningshänseende mellan den av konkursgäldenären före konkursen bedrivna verksamheten och konkursboets fortsättning och avveckling av denna samt att skattefordringen för händelser efter konkursutbrottet skulle utgöra massafordran. Eftersom reglerna om frivillig skattskyldighet inte fanns vid denna tidpunkt och med hänsyn till konkursförfarandets inriktning saknades anledning att ta ställning till om skattskyldighet kunde uppkomma under konkursen även i fall då konkursgäldenären inte tidigare varit skattskyldig. Bestämmelsen i 3 § andra stycket GML om när konkursbo inträder som skattskyldig berördes inte när frivillig skattskyldighet infördes. Enligt Regeringsrättens mening bör inte heller bestämmelsen i 3 § andra stycket GML utgöra hinder för att ett konkursbo som fortsätter konkursgäldenärens verksamhet registreras som frivilligt skattskyldigt. En sådan tolkning strider inte heller mot motivet för regleringen av den frivilliga skattskyldigheten.

Hinder har således inte förelegat att bifalla konkursboets framställning om frivillig skattskyldighet. Riksskatteverkets yrkande skall därför inte bifallas.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens dom innehåller.

Regeringsrättsrådet Rundqvist var skiljaktig och anförde.

Det sätt på vilket de berörda lagreglerna utformats talar enligt min bedömning emot att ett konkursbo medges bifall till en framställning om frivillig skattskyldighet. Bestämmelsen om frivillig skattskyldighet öppnar efter ordalagen möjlighet till sådan skattskyldighet endast för fastighetsägare, och ett konkursbo brukar inte rättsligt betraktas som ägare av de tillgångar som ingår i konkursen. Egentlig vägledning i den aktuella frågan synes inte kunna hämtas ur terminologin eller innehållet i lagen i övrigt, t.ex. bestämmelserna i 15 § femte och sjätte styckena GML. Något förarbetsuttalande som ger hållpunkter för att avsikten varit att i begreppet fastighetsägare i 2 § tredje stycket GML kunna innefatta ett konkursbo kan inte heller åberopas. Bestämmelsen i 3 § andra stycket GML om när konkursbo inträder som skattskyldig berördes inte när frivillig skattskyldighet infördes.

Det grundläggande motivet för regleringen av den frivilliga skattskyldigheten – intresset av att kunna undvika kumulativa skatteeffekter – saknar i och för sig inte bärkraft för sådana fall då ett konkursbo fortsätter en uthyrningsverksamhet som konkursgäldenären såsom fastighetsägare bedrivit före konkursen eller då ett konkursbo fullföljer en tillämnad sådan verksamhet. Det skulle dock för dessa fall kunna hävdas att det av konkursförfarandets inriktning, nämligen att så snart det låter sig göra avveckla de tillgångar som ingår i konkursboet, följer att det nämnda intresset inte har samma tyngd. Av betydelse för den frivilliga skattskyldighetens avgränsning kan vidare vara i vad mån det vid konkursförfaranden uppkommer förlustrisker avseende fordringar på återföringspliktig mervärdesskatt. Det kan även framhållas att återföringsreglerna har en direkt anknytning till skatteberäkningen vid inkomsttaxeringen (jfr 73 § GML), något som dock inte kan få betydelse för konkursbon, som inte är skattskyldiga till inkomstskatt. Mot bakgrund av vad nu sagts framstår det enligt min mening som en tämligen komplex fråga, som närmast är lämpad att övervägas i lagstiftningssammanhang, huruvida ett konkursbo med hänsyn till lagstiftningens syfte bör jämställas med fastighetsägare vid prövning av framställning om frivillig skattskyldighet.

På grund av det anförda finner jag att konkursboet inte skolat förklaras skattskyldigt till mervärdesskatt i anledning av sin ifrågavarande framställning. Riksskatteverkets talan skall därför bifallas.

SRN:s förhandsbesked den 29 oktober 1998. Omräkning av optionskontrakt till euro; fråga om omräkningen utlöser reavinstbeskattning. Tillika fråga om beräkning av reavinst i samband med växling till svensk valuta.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 17 november 1998.

N ämnade förvärva optionskontrakt, som utfärdats av OM Stockholm AB (OM). Den underliggande egendomen utgjordes av aktier i X AB. För det fall dessa aktier skulle börja att handlas och noteras i euro avsåg OM att omräkna redan föreliggande kontrakt till euro. Detta innebar bl a att lösenpriset för aktierna skulle omräknas efter en av OM fastställd valutakurs (s k fixkurs) och att innehavaren vid avyttring av optionerna (kvittning) skulle erhålla betalning i euro. Omräkningen skulle ske i enlighet med en den 16 mars 1998 införd punkt 1.21 A i OM:s regelverk. Enligt givna förutsättningar för förhandsbeskedet skulle N teckna optionskontraktet efter det att nyssnämnda punkt införts i regelverket.

Sökanden frågade om omräkningen av lösenpriset kunde utlösa realisationsvinstbeskattning (fråga 1). Vidare frågade han hur realisationsvinsten skulle beräknas om han vid avyttring av optionerna behöll de euro, som han mottog vid avyttringen, i mer än 30 dagar (fråga 2). Enligt en tilläggsfråga önskade N också veta vad som skulle gälla för kontrakt som tecknats före den 16 mars 1998.

Som svar på fråga 1 förklarade SRN att omräkningen inte utlöste realisationsvinstbeskattning. Följande motivering gavs:

”Omräkningen sker med stöd av bestämmelserna i p 1.21 A i OM:s regelverk, vilka reglerar villkoren för ifrågavarande kontrakt. Enligt givna förutsättningar kommer kontraktet att tecknas efter det att bestämmelserna införts i regelverket. Enbart den omständigheten att omräkning sker bör därför inte anses medföra att sökanden avyttrar rättigheterna enligt kontraktet.”

Som svar på fråga 2 förklarade SRN att intäkten vid realisationsvinstberäkningen skulle beräknas med ledning av växelkursen den dag affären avslutades.

Följande motivering gavs:

”Enligt givna förutsättningar avslutas affären med en avyttring en viss dag varvid sökanden erhåller en ersättning i främmande valuta. Om sökanden växlar in valutan i svenska kronor inom 30 dagar efter avyttringen skall, enligt 24 1 mom femte stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, den vid växlingen använda kursen tillämpas vid beräkningen av värdet på ersättningen. Eftersom sökanden avser att behålla den utländska valutan i mer än 30 dagar följer motsatsvis och av allmänna principer för realisationsvinstbeskattning att det är den vid avyttringstidpunkten gällande växelkursen som skall användas vid realisationsvinstberäkningen.” Vad angår tilläggsfrågan om vad som skall gälla för kontrakt, som tecknats innan bestämmelserna i p 1.21 A i OM:s regelverk infördes, ansåg SRN att omständigheterna inte var tillräckligt klarlagda för att frågan skulle kunna besvaras genom förhandsbesked. Ansökningen avvisades i den delen.

Kommentar:

RSV avser inte att överklaga förhandsbeskedet.

Om köparen tecknar ett optionskontrakt efter det att omräkningsregeln i p 1.21 A i OM:s regelverk införts torde kontraktet redan från början få anses innehålla en omräkningsklausul. SRN har tydligen bedömt att omräkningen i ett sådant fall inte är att se som ett byte av ett före omräkningen gällande kontrakt mot ett nytt. Realisationsvinstbeskattning kommer därmed inte i fråga.

Annan bedömning skulle möjligen kunna bli aktuell om kontraktet tecknats före den 16 mars 1998, eftersom kontraktet då inte kan anses från början innehålla någon omräkningsklausul. Den frågan har dock SRN inte gått in på.

SRN:s förhandsbesked den 29 oktober 1998. Övergång till notering av aktier i euro; fråga om övergången utlöser reavinstbeskattning.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 17 november 1998.

Inkomsttaxering 1999-2001.

N ämnade förvärva aktier, som vid ansökningstillfället var noterade vid Stockholms Fondbörs i svenska kronor men som senare avsågs komma att handlas och noteras i euro. N frågade om övergången till handel och notering i euro skulle utlösa realisationsvinstbeskattning.

SRN ansåg att realisationsvinstbeskattning inte skulle ske, eftersom enbart den omständigheten att aktien börjar handlas och noteras i euro inte innebär att den skall anses avyttrad.

Kommentar:

RSV avser inte att överklaga förhandsbeskedet.

Ett beslut om att en aktie skall börja handlas och noteras i ny valuta bygger på en överenskommelse mellan det aktuella bolaget och den marknadsplats (börsen) där aktien noteras. Beslutet innebär inte någon omvandling av aktierna som sådana och påverkar inte aktieägarnas rättigheter gentemot bolaget. Jfr rättsfallen RÅ 1966 not Fi 431 och RÅ 1984 1:1, där omvandling av A-aktier till B-aktier inte ansetts innefatta någon avyttring av A-aktierna. Den enda konsekvensen av omvandlingen var att aktiernas röstvärde ändrades. Avyttring har däremot ansetts föreligga i rättsfallet RÅ 1997 ref 81, men den omvandling av aktier, som var aktuell där, påverkade aktieägarnas rätt till utdelning.

SRN:s förhandsbesked den 29 oktober 1998. Tillämpning av lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt (AvrL). Fråga om både källskatt i tredje stat och skatt i filialstat är avräkningsbara. Tillika fråga om intäkt från tredje stat hänförlig till den utländska filialens fasta driftställe och som bara medtas en gång vid den svenska taxeringen ska beaktas en eller två gånger vid spärrbeloppsberäkningen. Slutligen fråga om underskott i utländska filialer ska beaktas vid beräkningen av spärrbeloppet i 7 § AvrL.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 17 november 1998.

Bakgrund

A AB bedriver näringsverksamhet såväl i Sverige som utomlands. Det förekommer att en intäkt källbeskattas i en stat (källstaten) samtidigt som intäkten också beskattas i en annan utländsk stat enligt dess regler för beskattning av företagsinkomst, nettovinstbeskattning, därför att intäkten ansetts hänförlig till fast driftställe (filial) där. Verksamheterna i filialstaterna går ömsom med över- och underskott. A AB ställer följande frågor.

1. Får både utländsk källskatt och skatt på intäkten i filialstaten avräknas och får både intäkten i källstaten och det filialresultat i vilket intäkten ingår medräknas vid bestämmandet av spärrbeloppet?

2. Vilka belopp har företräde om intäkten i källstaten och källskatten respektive filialresultatet och nettovinstskatten inte samtidigt får medräknas?

3. Ska utländska filialunderskott reducera utländska filialöverskott och andra inkomster från utlandet vid beräkningen av den svenska skatt som belöper på de utländska inkomsterna?

SRN beslutade följande.

Frågorna 1 och 2

Om A AB haft intäkt som beskattats i två utländska stater har A AB rätt till avräkning av bägge de utländska skatterna om övriga i AvrL angivna villkor är uppfyllda.

Vid beräkningen av spärrbeloppet enligt 7 § AvrL, skall den del av A AB:s statliga inkomstskatt som hänför sig till den utländska inkomsten anses utgöra så stor del av A AB:s hela statliga inkomstskatt som inkomsten – räknad endast en gång – utgör av A AB:s sammanlagda förvärvsinkomst.

Fråga 3

Utländska filialunderskott skall inte reducera de utländska inkomsterna vid beräkningen av spärrbeloppet.

Som motivering för sitt beslut anförde nämnden bl.a.:

Frågorna 1 och 2

I 1 § AvrL anges i vilka fall rätt till avräkning av utländsk skatt föreligger. Rätten begränsas inte av det antal utländska skatter som belastat en utländsk intäkt.

Av 1 § jämförd med 6 och 7 §§ AvrL framgår att avräkning i den aktuella situationen dock högst får ske med ett belopp motsvarande den svenska skatt som belöper på intäkten. Vidare framgår att vid beräkningen av detta belopp den utländska intäkten efter avdrag för kostnader skall jämföras med A ABs sammanlagda förvärvsinkomst. Eftersom den utländska intäkten skall medtagas endast en gång vid beräkningen av den sammanlagda förvärvsinkomsten skall den medtagas endast en gång vid bestämmandet av hur stor del den utländska intäkten efter avdrag för kostnader utgör av den sammanlagda förvärvsinkomsten.

Fråga 3

Vid bestämmandet av hur stor del av den svenska inkomstskatten som får tas i anspråk ett visst beskattningsår för avräkning får en skattskyldigs alla utländska inkomster och skatter för detta beskattningsår beaktas samtidigt. I 7 § AvrL har detta såvitt avser de utländska inkomsterna kommit till uttryck genom att den del av den svenska skatten som hänför sig till de utländska förvärvsinkomsterna (intäkterna efter avdrag för kostnader) skall anses utgöra så stor del av den skattskyldiges hela svenska skatt som dessa inkomster utgör av den skattskyldiges sammanlagda förvärvsinkomst av olika förvärvskällor före allmänna avdrag.

Begreppet ”de utländska förvärvsinkomsterna” ersatte begreppet ”de utländska inkomsterna” i angivna bestämmelse i samband med 1990/1991 års skattereform (prop. 1990/91:54, SkU 10, rskr. 106, SFS 1990:1443). Anledningen till ändringen var att bestämmelserna om spärrbeloppsberäkningen då måste anpassas bl.a. till att fysiska personers förvärvsinkomster skall sammanräknas och beskattas progressivt medan övrig inkomst (kapitalinkomst) beskattas proportionellt, se angivna prop. s. 288. Avsikten var att bibehålla samma principer som dittills hade gällt för den s.k. overallberäkningen av spärrbeloppet, se samma prop. s. 290 och 339.

När systemet med denna beräkning infördes behandlades frågan om utländska filialunderskott skulle reducera de utländska inkomsterna vid beräkningen av spärrbeloppet, se prop. 1982/83:14 s. 10 – 12. Av vad som där anges och där angivna exempel framgår klart att avsikten inte var att utländska filialunderskott skulle reducera de utländska inkomsterna vid beräkningen i fråga.

Såsom anges i Skattelagskommitténs Betänkande SOU 1997:2 Del II s. 139 (kommentaren till 14 kap. 23 §) kan uttrycket inkomst ibland föranleda tveksamhet om endast överskott avses eller såväl överskott som underskott. Att i detta sammanhang tolka begreppet i strid med klara förarbetsuttalanden, i strid med den uppfattning om tolkningen av angivna bestämmelse som måste ha varit förhärskande sedan systemet med overallberäkningen infördes (se bl.a. Nils Mattsson Svensk Internationell beskattningsrätt, 11 uppl. s. 166) och i strid med de skattskyldigas intressen låter sig enligt nämndens mening inte göras. En sådan ändring av rättsläget kan enligt nämndens mening endast ske genom lagstiftning av vilken klart framgår att en sådan ändring åsyftas. Den ändring i bestämmelsen som företogs i samband med 1990/91 års skattereform avsågs enligt förarbetena inte ändra principerna för overallberäkningen och bestämmelsens utformning efter företagna ändringar ger enligt nämndens mening inget belägg för att en sådan ändrad tolkning av bestämmelsen ändock skall ske.

Kommentar:

Svaret på frågorna 1 och 2 överensstämmer med RSV:s uppfattning. Vad gäller svaret på fråga 3 är RSV av den uppfattningen att de förarbetsuttalanden till vilka SRN refererar inte ryms inom lagtextens ordalydelse. Av lagrummet framgår inte annat än att det är ett och samma inkomstbegrepp som genomgående används. Att lagtexten talar om inkomst utgör, enligt RSV:s mening, endast en begränsning såtillvida att det sammanlagda resultatet inte kan bli negativt, dvs. att summa utländsk inkomst lägst kan bli noll – när ”underskott” i en verksamhet – avräknats från ”överskott” i en annan verksamhet.

Förhandsbeskedet har överklagats av RSV vad avser fråga 3.

SRN:s förhandsbesked den 13 november 1998. Skattesats konstverk, mervärdesskatt. Fråga är om 12 % eller 25 % är tillämplig skattesats för viss försäljning av konstverk.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 17 november 1998.

Omständigheterna var i huvudsak följande: Sökanden (ett aktiebolag) bedriver konstnärlig verksamhet och då huvudsakligen framställande av originalskulpturer. Samtliga rättigheter inklusive upphovsrätten till dessa verk tillhör bolaget. Enligt bolaget utgör samtliga verk konstverk enligt 9 a kap. 5 § p 2 mervärdesskattelagen (1994:200), ML.

SRN gjorde följande bedömning.

”Skatt skall enligt 7 kap. 1 § första stycket mervärdesskattelagen (1994:200), ML, tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget om inte annat följer av andra eller tredje stycket. Enligt andra stycket 4, som aktualiseras i ärendet, skall skatten tas ut med 12 procent av beskattningsunderlaget för omsättning av sådana konstverk som avses i 9 a kap. 5 §, och som ägs av upphovsmannen eller dennes dödsbo.

Enligt upphovsrättslagen (1960:729) kan endast fysisk person som åstadkommit ett litterärt eller konstnärligt verk vara upphovsman till detta och därmed ursprunglig bärare av upphovsrätten till verket, dvs. den uteslutande rätten att, med vissa inskränkningar, förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten. Detta gäller även om vederbörande utfört verket på beställning eller i ett anställningsförhållande och upphovsrätten på grund av avtalet eller anställningsförhållandet omedelbart övergått på beställaren eller arbetsgivaren. Ett företag blir således inte upphovsman till ett konstnärligt verk genom att det omedelbart eller senare t.ex. genom ett avtal blir innehavare av upphovsrätten till verket (jfr 1, 2 och 7 §§ upphovsrättslagen samt prop. 1960:17 s 50 f. och s. 84).”

SRN gjorde vidare följande bedömning. Bestämmelsen i 7 kap. 1 § andra stycket 4 ML avser endast upphovsmannens eller dennes dödsbos omsättningar. De skulpturer m.m. som ägs av sökandebolaget säljs av bolaget och inte av verkets upphovsman. Den aktuella undantagsbestämmelsen är därför inte tillämplig på bolagets ifrågavarande omsättningar. Mervärdesskatt ska därför tas ut med 25 % av beskattningsunderlaget vid sådan omsättning av konstverk som avses i ansökningen.

Kommentar:

Förhandsbeskedet överensstämmer med RSV:s ståndpunkt.

SRN:s förhandsbesked den 13 oktober 1998. Skattelättnad för utdelning på aktier under övergångstiden på tio år efter marknadsnotering har erhållits då aktieägare förvärvat aktier i ett bolag av andra aktieägare kort före det att aktierna marknadsnoterats första gången.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 17 november 1998.

Inkomsttaxering 1999-2001.

En fysisk person, sökanden, förvärvade aktier i ett bolag genom ett erbjudande från vissa större aktieägare i bolaget. I samband därmed ansökte bolagets styrelse om marknadsnotering av bolagets aktier.

Sökanden frågar om lättnadsregeln för utdelning i 3 § 1 f mom. SIL (övergångsregeln) är tillämplig på hans aktieförvärv trots att förvärvet skett inför en marknadsnotering.

FÖRHANDSBESKED

Bestämmelsen i 3 § 1 f mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL, (övergångsregeln) är tillämplig på de aktier sökanden förvärvat genom ifrågavarande erbjudande.

MOTIVERING

Enligt första stycket andra meningen i 3 § 1 f mom. SIL gäller övergångsregeln endast aktier som har getts ut före tidpunkten för notering eller den tidigare tidpunkt då företaget inför en marknadsintroduktion offentligt eller på annat sätt, till en vidare krets riktat inbjudan att förvärva aktier i företaget eller som har förvärvats med stöd av sådan aktie.

Nämnden gör följande bedömning. Av lagtexens ordalydelse framgår inte annat än att den ytterligare begränsning i övergångsregelns tillämplighet såvitt gäller förvärvstidpunkten av aktier vid en marknadsintroduktion gäller enbart i det fall nya aktier givits ut av företaget inför en marknadsnotering. I förevarande fall har sökanden förvärvat aktierna efter en inbjudan från ägare i företaget före tidpunkten för notering. Vid sådant förhållande är övergångsregeln – såvitt nu är ifråga – tillämplig på sökandens aktieförvärv.

Kommentar:

Förhandsbeskedet har inte överklagats av RSV.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 17 november 1998.

Saken: Fråga om avkastningsskatt för bostadsföretag som i balansräkningen har redovisat skuld under rubriken Avsatt till pensioner. RR har meddelat prövningstillsånd i fem mål där KR i Göteborg ansett att beskattning ska ske och i tre mål där KR i Stockholm ansett att beskattning inte ska ske. RR:s målnr i göteborgsmålen är 6153 – 6154-1997 och 6202 – 6204-1997 samt i stockholmsmålen 2688 – 2690-1998. Målen avser 1992 – 1994 års taxeringar.

Klagande: De skattskyldiga i göteborgsmålen och RSV i stockholmsmålen.

Lagrum: 2 § första stycket 5 och 3 § 5 st. lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel (AvPL) i dess då gällande lydelse.

Se även rättsfallsprotokoll 10/1998.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%