Skatteverkets rättsfallssammanställning 38/98

RR:s dom den 7 april 1998, målnr 6368-1997. Fusion och stoppregeln i 3 § anv.p. 14, 1 st. KL.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 8 december 1998.

Inkomsttaxering 1998 – 2000.

I rättsfallsprotokoll 23/97 har ett förhandsbesked av den 23 juni 1997 återgetts. Det förhandsbeskedet överklagades inte. Senare meddelade SRN beträffande en annan sökanden förhandsbesked med samma innehåll, vilket inte togs med i protokollet. Detta förhandsbesked överklagades av sökanden.

RR fastställde SRN:s förhandsbesked. RR:s avgörande återges i RÅ 1998 not. 75.

Anledningen till att RR:s dom inte anmälts i protokollet tidigare är att domen inte kommit oss tillhanda tidigare.

KR:s i Göteborg dom den 20 november 1998 mål nr 633-1996. Marknadsvärde för aktier överlåtna genom intern aktieöverlåtelse. Värdet har ansetts ligga över substansvärdet men under avkastningsvärdet.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 8 december 1998.

1993 års taxering

Målet gällde vilket marknadsvärde aktierna skulle anses ha vid bl.a. tillämpning av punkt 14 andra stycket av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (överlåtelse av egendom till fåmansföretag till pris över marknadsvärdet). Aktiebolaget bedrev försäljning av glas- och konsthantverk. De direktägda aktierna hade överlåtits för 3 000 kr per aktie till ett aktiebolag som ägdes av närstående till den skattskyldige.

SKM hävdade att aktiernas marknadsvärde skulle bestämmas enligt en substansvärdeberäkning till 1 580 kr per aktie. Den skattskyldige åberopade ett utlåtande av en auktoriserad revisor, i vilket värdet bedömdes uppgå till ca 4 000 kr per aktie.

KR anförde följande.

”Den närmare innebörden av begreppet marknadspris anges inte i lagtexten. Av sammanhanget får dock anses följa att i ett fall som detta där någon omsättning av aktierna i fråga inte förekommer på kapitalmarknaden marknadspriset får anses utgör det pris som kloka och förståndiga aktörer på en fri marknad med rimlig tillgång till information kan tänkas vara villiga att under normala förhållanden betala för en aktie. För beräkning av ett sådant värde står olika metoder till buds. De i litteraturen vanligen förekommande metoderna är substansvärdering, likvidationsvärdering, avkastningsvärdering och cash flow värdering. Vid tillämpning av de båda förstnämnda metoderna koncentreras intresset främst på enskilda tillgångs- och skuldposter hos bolaget i fråga medan de båda sistnämnda metoderna utgår från bolagets rörelse såsom en ”going concern”. Det är dock en villfarelse att tro att något verkligt, objektivt värde, med någon större säkerhet kan bestämmas för en aktie som inte är föremål för omsättning på kapitalmarknaden. Redan det förhållandet att olika värderingsmetoder förekommer för bestämmande av ett sådant värde talar för att de beräknade värdena är osäkra.

Med ett bolags substansvärde avses i allmänhet dess nettokapital efter justering av tillgångar och skulder till aktuella marknadsvärden. Vid bestämmande av värdet av en aktie i ett aktiebolaget slås nettokapitalet ut på antalet aktier i bolaget. En tillämpning av substansvärdemetoden innebär att hänsyn tas endast till rent materiella tillgångar. De tillgångar som innebär upparbetade marknader, know how och liknande beaktas däremot inte.

Substansvärdemetoden anses därför normalt ge ett lågt ”marknadsvärde”.

Avkastningsvärdet skall i princip motsvara nuvärdet av all framtida avkastning av företaget, inklusive nuvärdet av resultatet av företagets likvidation. En sådan beräkning förutsätter dock en kännedom om framtiden som inte finns. Beräkningsmetoden är därför i sig osäker. Till skillnad mot vad som är fallet vid tillämpning av substansvärdemetoden återspeglas dock värdet av immateriella tillgångar vid en värdering enligt avkastningsmetoden. Denna beräkningsmetod leder dock lätt till ett för högt ”marknadsvärde”.

Allmänt kan sägas att om avkastningsvärdet väsentligt skiljer sig från substansvärdet talar detta för att avkastningsvärderingen varit alltför optimistisk.

”Marknadsvärdet” på aktierna i A AB är enligt den av NN åberopade avkastningsvärdering av auktoriserade revisorn X nästan tre gånger så högt som det ”marknadsvärde” skattemyndigheten med tillämpning av substansvärdemetoden har beräknat. Enbart detta förhållande talar mycket starkt för att den av X gjorda värderingen av aktierna A AB är alltför optimistisk. Dessutom torde i allmänhet värdet av immateriella tillgångar i ett bolag, som likt A är verksamt i en så konkurrensutsatt bransch som glas- och porslinbranschen, vara tämligen begränsat. Enligt kammarrättens bedömning torde därför ett värde på aktierna i A AB vid försäljningstillfället den 27 april 1992 om 4 000 kr per aktie vara alldeles för högt. Å andra sidan torde med hänsyn till att A AB enligt obestidd uppgift är ett utpräglat tjänsteföretag det av skattemyndigheten med tillämpning av substansvärdemetoden beräknade ”marknadsvärdet” om 1 580 kr per aktie vara för lågt.

En rimlig uppskattning ger, enligt kammarrättens bedömning, vid handen att ett ”marknadsvärde” vid försäljningstillfället den 27 april 1992 om 2 000 kr per aktie bör kunna godtas.”

Detta ledde bl.a till att viss del av ersättningen för aktierna hänfördes till inkomst av tjänst.

RSV kommer inte att överklaga domen.

(I) KR:s i Stockholm dom den 11 september 1998 i mål nr 844-1998. (II) KR:s i Göteborg dom den 14 maj 1998 i mål nr 3750-1997. Reaförlust vid avyttring av regressfodran vid 1995 års taxering.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 8 december 1998.

(I) NN (fysisk person) hade gått i borgen för två andra personers lån och byggnadskreditiv i bank. Låntagarna kunde inte betala. Förlikning mellan banken och NN ägde rum, varvid NN blev tvungen att infria 100 000 kr av borgensåtagandet. Därvid uppkom en regressfordran på de ursprungliga gäldenärerna. NN krävde betalning av dem. Dessa kunde dock inte betala, varefter NN avyttrade regressfordran för 5 kr. NN yrkade avdrag för reaförlust med (100 000 – 5) x 0,7= 69 977 kr.

SKM ansåg att förlusten uppstod redan när borgensutfästelsen infriades och att avdragsrätten skulle bedömas utifrån reglerna i punkt 5 av anvisningarna till 20 § KL. Förlust på borgensfordran, som inte ingåtts som ett led i näringsverksamhet, räknas normalt som icke avdragsgill kapitalförlust. LR ändrade inte SKM:s beslut.

Kammarrätten, som avslog NN:s överklagande, uttalade följande.

”Den ifrågavarande förlusten får anses ha uppkommit redan när borgensutfästelsen infriades. Att regressfordran formellt överlåtits för 5 kr medför således inte att förlusten skall betraktas som en realisationsförlust. Förlusten är därför en icke avdragsgill kapitalförlust.”

(II) Fysisk person (LM) ingick borgen gentemot bank för eget bolags lån. Borgensåtagandet infriades, varvid LM erhöll en regressfordran på bolaget om 858 367 kr. Fordran avyttrades för 100 kr och LM yrkade avdrag för förlusten med 70 % av denna, eller 600 787 kr. I ett mål avseende LM:s bror, där omständigheterna var identiska, biföll KR yrkandet om avdrag för reaförlust (se dom av Kammarrätten i Göteborg den 3 juni 1997 i mål nr 4446-1996).

I avgörandet från 1997 fann KR att fråga inte var om kapitalförlust – vilket SKM hävdade – utan i stället sådan reaförlust som skall bedömas enligt bestämmelserna i 3 § 2 mom. SIL.

I målet rörande LM har SKM anfört att förlusten inte skall hänföras till icke-avdragsgill kapitalförlust, utan skall behandlas i enlighet med reavinstreglerna i 3 § 2 mom. SIL. SKM har således anslutit sig till den bedömning KR gjorde i målet från 1997. Däremot hävdade SKM att anskaffningskostnaden för regressfordran skulle bedömas utifrån marknadsvärdet på fordran vid tidpunkten för infriandet av borgensutfästelsen. Med hänsyn till den tid som gått mellan infriandet (januari 1994) och avyttringen (november 1994) fick marknadsvärdet på regressfordran enligt SKM:s uppfattning anses ha motsvarat det värde den avyttrats för. SKM åberopade som stöd för sin talan bl.a. RÅ 1980 1:57, RÅ 1985 1:89 och RÅ 1988 ref. 148.

KR delade, mot bakgrund av de åberopade rättsfallen, SKM:s uppfattning att det är regressfordrans marknadsvärde vid tidpunkten för infriandet av borgensförbindelsen som skall anses utgöra anskaffningskostnaden för denna. KR fann att LM inte förebringat någon utredning som visat på att marknadsvärdet på regressfordran vid tidpunkten för infriandet av borgensförbindelsen varit högre än det pris fordran åsatts. Någon avdragsgill reaförlust förelåg därför inte.

Kommentar:

Domstolarna har kommit till samma slut, dvs. ej avdrag för reaförlust om än med olika motiveringar, som i sin tur bygger på två principiellt sett skilda resonemang. SKM har också lagt upp talan på olika sätt i de två målen. KR i Göteborg har konstaterat att förlust vid avyttring av regressfordran, som i sin tur uppstått till följd av infriande av borgensförbindelse, skall bedömas enligt reavinstreglerna. Däremot skall fordrans anskaffningsvärde bedömas utifrån regressrättens marknadsvärde vid tidpunkten för borgensinfriandet, vilket i allmänhet är mycket ringa om ens något alls. Reavinstberäkningen får då ske utifrån denna förutsättning.

KR i Stockholm har kommit till slutsatsen att fråga är om en icke-avdragsgill kapitalförlust. Det förhållandet att en förlust på en borgensförbindelse – som utgör kapitalförlust enligt punkt 5 av anvisningarna till 20 § KL såvida den inte ingåtts i och för näringsverksamheten – resulterat i en regressfordran som kan avyttras, medför inte att reavinstreglerna blir tillämpliga. Enligt KR i Stockholm är det således fråga om en icke avdragsgill kapitalförlust redan vid tidpunkten för borgensinfriandet.

RSV:s uppfattning är att bl.a. systematiska skäl talar för att man i första hand – likt KR i Stockholm – bör se infriandet av borgensförbindelsen som en sådan icke avdragsgill kapitalförlust som fram till 1998 års taxering reglerades i punkt 5 av anvisningarna till 20 § KL och som fr.o.m. 1999 års taxering får anses följa av att utställande av borgen i ett fall som de förevarande inte bör anses utgöra kostnad för intäkternas förvärvande i inkomstslaget kapital. I andra hand anser RSV – i likhet med KR i Göteborg – att om avdragsrätt skulle anses uppkomma vid avyttring av regressfordran, skall anskaffningsvärdet av regressfordran anses utgöras av marknadsvärdet vid tidpunkten för regressfordrans uppkomst, dvs. vid infriandet av borgen. Detta innebär i allmänhet att fordran är värdelös vid denna tidpunkt och någon avdragsgill reaförlust vid en senare avyttring torde inte kunna ske. Förvärvar någon genom köp, byte eller jämförligt fång sådan regressfordran och säljer denna med vinst eller förlust är reglerna i 29 § SIL tillämpliga. Se vidare prop. 1996/97:154 och Jonsson, SvSkT 1998 sid 199 ff.

Dom (I) har vunnit laga kraft, medan dom (II) är överklagad av den sksk.

KR:s i Göteborg dom den 28 oktober 1998 i mål nr 1063-1997. Reaförlust vid avyttring av reversfordran vid 1994 års taxering.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 8 december 1998.

NN (fysiker), som bedrev omfattande utlåningsverksamhet, hade fordran om 30 000 kr på annan person och mot säkerhet i form av pantbrev i fastighet. Fastigheten avyttrades vid exekutiv försäljning, men NN erhöll ingen utdelning på reversen vid försäljningen. NN avyttrade sedan reversfordran för 150 kr och yrkade avdrag för reaförlust med (30 000 – 150) x 0,7 = 20 895 kr.

SKM vägrade avdrag med hänsyn till att NN inte visat att lånet haft samband med bedriven verksamhet eller att utställaren av reversen helt saknat eller i framtiden skulle komma att sakna betalningsförmåga. Enligt SKM var förlusten att betrakta som icke avdragsgill kapitalförlust.

LR fann att NN inte visat att utlåningen ingått som ett led i en av honom bedriven näringsverksamhet. Vidare ansåg LR att NN genom utlåningen inte genom köp, byte eller jämförligt fång förvärvat någon egendom som kan utlösa tillämpning av reglerna i 24 § SIL. Någon avdragsgill realisationsförlust förelåg därför inte.

KR fann inledningsvis att avyttringen av reversen inte skulle redovisas i inkomstslaget näringsverksamhet.

Vad gäller frågan om redovisning enligt realisationsvinstreglerna i inkomstslaget kapital gjorde kammarrätten följande bedömning.

”I GRS Skattehandbok anförs i kommentaren till 24 § SIL bl.a. följande. I 24 § återfinns de allmänna bestämmelserna om beräkning av reavinst respektive reaförlust liksom reglerna för rätt beskattningsår och definitionen av avyttringsbegreppet m.m. Stora delar av dessa bestämmelser är hämtade från tidigare 35 och 36 §§ KL. Ursprungligen inträdde skattskyldighet för vinst i samband med icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom under förutsättning att egendomen förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och att egendomen varit i den skattskyldiges ägo under viss tid. Om en tillgång förvärvas genom arv var vidare reavinstbeskattning till en början utesluten. Detsamma gällde i princip beträffande förvärv genom gåva och liknande benefika fång. Sådana fång ansågs inte vara reavinstgrundande. Reglerna har i dessa avseenden ändrats i olika riktningar under årens lopp för att genom 1990 års skattereform helt ha avskaffats. Sålunda gäller att reavinstbeskattning numera kommer i fråga oavsett hur egendomen förvärvats och oberoende av hur länge den innehafts.

Professor Peter Melz har i Kapitalvinstbeskattningens problem, 1986, s. 129 och 131 anfört att det inte finns anledning att upprätthålla distinktionen mellan kapitalförluster och normala förluster vid realisationsvinstbeskattningen, eftersom de inskränkningar i avdragsrätten som anges i 20 § KL inte gäller vid realisationsvinstbeskattningen. Vid den beskattningen bör därför avdragsrätten för en förlust avgöras endast på grundval av dess samband med förvärvskällan och av att förlusten till sin karaktär inte kan anses vara en personlig levnadskostnad.

Kapitalförlustutredningen har därefter i sitt betänkande Kapitalförluster och organisationskostnader vid beskattning (SOU 1995:137, s 66) anfört bl.a. följande beträffande gällande rätt. Vad gäller inkomstslaget kapital saknar kapitalförlustbestämmelsen i praktiken självständig betydelse, eftersom avdragsförbudet för kapitalförluster inte gäller vid realisationsvinstbeskattningen. Vid beräkning av realisationsvinst görs således inte någon åtskillnad mellan normala och onormala förluster. Att avdragsförbudet inte gäller vid realisationsvinstbeskattningen – bortsett från vad som är att hänföra till personliga levnadskostnader – kommer indirekt till uttryck i 20 § andra stycket KL där det sägs att avdrag inte får göras för kapitalförluster ’i vidare mån än som särskilt föreskrivs’.

Av uttalandena i GRS Skattehandbok i kommentaren till 24 § SIL framgår således att det förhållandet att den i målet ifrågavarande reserven inte av NN förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång inte utgör något hinder för att vid hans överlåtelse av den tillämpa realisationsvinstreglerna. Inte heller kapitalförlustbestämmelsen i 20 § KL innebär att det föreligger ett sådant hinder.

Vid en tillämpning av realisationsvinstreglerna får härvid reversens nominella belopp, 30 000 kr, anses utgöra NN:s förvärvskostnad. Det är ostridigt att NN överlåtit reversen för 150 kr. Det har inte kommit fram någonting i målet som kan anses utgöra skäl för att inte godta detta belopp som hans vederlag vid överlåtelsen. Till följd härav har överlåtelsen medfört en förlust för honom på (30 000 – 150=) 29 850 kr. Eftersom förlusten inte kan anses utgöra en personlig levnadskostnad för NN är 70 % av denna eller 20 895 kr en avdragsgill realisationsförlust”.

Kommentar:

I förevarande fall hade fordran inte uppkommit genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och det var inte heller fråga om näringsverksamhet i form av utlåningsverksamhet. Fråga är om förlust på sådan fordran (skuldebrev) som regleras i 29 § SIL. Resultatet av verksamheten skulle ha beskattats i inkomstslaget kapital om den givit överskott och den inskränkning i avdragsrätten som tidigare gällde för kapitalförluster, enligt punkt 5 av anvisningarna av 20 § KL, är inte relevant i detta fall. Till skillnad från fallen ovan var här inte fråga om borgensförbindelser där ett direkt avdragsförbud gäller, utan fråga i stället om fordran förvärvad genom utlåningsverksamhet som ska beskattas i inkomstslaget kapital. Förlusten är då också hänförlig till inkomstslaget kapital.

RSV kommer inte att överklaga domen.

KR:s i Göteborg dom den 24 november 1998 i mål nr 5652-1996. Fråga om beskattning för beräknad provision på till förmån för utländska dotterbolag utställda borgensförbindelser.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 8 december 1998.

SKM hade beskattat ett svenskt AB för beräknad borgensprovision på till förmån för utländska dotterbolag utställda borgensförbindelser vid 1994 års taxering. Länsrätten undanröjde beskattningsåtgärden och kammarrätten avslog SKM:s överklagande.

Kommentar:

Enahanda fråga som i dom av Kammarrätten i Göteborg den 15 september 1998 i mål nr 1163-1995. Se rättsfallsprotokoll 36/98 den 26 november 1998. RSV avser att överklaga domen.

SRN:s förhandsbesked den 24 november 1998. Fråga om avdragsrätt för kostnader för att trygga pensionsåtagande med s.k. unit linked-försäkring

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 8 december 1998.

1998 – 2001 års taxeringar

SRN har i ett förhandsbesked ansett att AB A (Företaget) hade rätt till avdrag för kostnaden för att trygga pensionsåtagande för ålderspension med sådan pensionsförsäkring som avses i lagen (1989:1079) om livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder, s.k. unit linked-försäkringar eller fondförsäkringar.

Det avdragsgilla beloppet skulle beräknas till det belopp som motsvarades av kostnaden för att trygga pensionsåtagandet enligt den tillämpade X-planen med en konventionell försäkring.

MOTIVERING

De anställda i Företaget omfattas i sin anställning av allmän pensionsplan, X-planen. Planens förmåner överensstämmer för övrigt så vitt här är av intresse med ITP-planen. Företagets tryggande sker genom avsättning till pensionsstiftelse. Ett antal anställda i Företaget har uttryckt önskemål om att för åldern mellan 60 och 65 år i stället få sin ålderspension tryggad med unit linked-försäkringar med tillämpning av punkt 20 e första stycket a av anvisningarna till 23 § KL den s.k. ryms-inom-regeln. De pensionsförmåner som Företaget skall utfästa ryms inom såväl X-planen som ITP-planen.

Frågan i ärenden gäller om det är förenligt med KL:s regelsystem att godta ett tryggande genom unit linked-försäkringar i stället för vanliga försäkringar som garanterar ett pensionskapital i enlighet med pensionsplanen.

Den avgörande skillnaden mellan de olika försäkringsformerna, som båda uppfyller kraven för pensionsförsäkring enligt kommunalskattelagens krav i punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL, är att för en försäkring kopplad till värdepappersfonder finns i princip inte någon garanti för storleken på utfallande belopp (kostnadsbestämd). En vanlig pensionsförsäkring bygger på en kapitaluppbyggnad hos försäkringsgivaren som garanterar ett visst minsta utfallande belopp (förmånsbestämd), som är anpassad till i en plan angivna pensionsförmåner.

Enligt nämndens mening finns inget hinder mot att unit linked-försäkringar används som medel för att trygga ett pensionslöfte som innehåller en garanti för utfallande belopp i överensstämmelse med planen.

Nämnden uppfattar att förutsättningarna i ansökningen är sådan att de aktuella pensionslöftena följer de i planen angivna pensionsförmånerna.

Eftersom unit linked-försäkringar inte är förmånsbestämda saknas den utgångspunkten som den vanliga pensionsförsäkringen bygger på för att beräkna premiekostnaderna.

Emellertid kan det enligt nämndens mening inte finnas något hinder mot att göra en fiktiv beräkning av premiekostnaderna för en konventionell pensionsförsäkring och därefter för motsvarande belopp trygga åtagandet med unit linked-försäkringar.

Sammanfattningsvis anser nämnden att Företaget får med angivna förutsättningar använda unit linked-försäkringar för att trygga ifrågavarande pensionslöften upp till en kostnad som motsvaras av kostnaden för en försäkringslösning enligt planen med en vanlig (förmånsbestämd) pensionsförsäkring.

RSV kommer att överklaga förhandsbeskedet.

SRN:s förhandsbesked den 3 december 1998. Fråga om ett konvertibelt skuldebrev utgör fordran eller delägarrätt enligt lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt (SFL)

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 8 december 1998.

Sökanden, som äger samtliga aktier i ett aktiebolag, avser att teckna ett konvertibelt skuldebrev i bolaget. Skuldebrevet ger rätt till utbyte till aktier i bolaget och skall, intill dess utbyte eller återbetalning sker, löpa med en årlig ränta. Skuldebrevet kommer inte att marknadsnoteras. I ansökan hemställer sökanden om svar på frågan om skuldebrevet enligt SFL skall behandlas som en delägarrätt enligt 3 § första stycket 6 eller som en fordran enligt 3 § första stycket 11.

SRN har meddelat att ifrågavarande skuldebrev är en sådan fordran i pengar som avses i 3 § första stycket 11 SFL.

MOTIVERING

Uppräkningen av vilka tillgångar som är skattepliktiga enligt 3 § SFL är uttömmande.

Begreppet delägarrätt förekommer – förutom i SFL – i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Någon definition ges inte men i prop. 1990/91:142 s. 141-142 diskuteras skillnaden mellan delägarrätt och fordringsrätt enligt följande. En delägarrätt innefattar ekonomiska och förvaltande rättigheter, d.v.s. rätt till andel i bolagets vinst och rätt till utdelning ur bolagets behållna tillgångar vid likvidation resp. rätt att rösta på bolagets stämma. En fordringsrätt innebär främst rätt att få tillbaka utlånade pengar. Ett konvertibelt skuldebrev kan sägas vara en mellanform mellan delägarrätt och fordringsrätt. Beroende på hur ett sådant skuldebrev utnyttjas är det att betrakta antingen som en delägarrätt eller som en fordringsrätt.

I SFL definieras begreppet delägarrätt inte på annat sätt än att det anges vara en sådan tillgång som finns nämnd i 27 § 1 mom. SIL. Alla de tillgångar som nämns i 27 § 1 mom. SIL synes emellertid inte vara delägarrätter i den mening som avses i SFL. I 3 § första stycket 7 och i 12 § SFL nämns ”tillgång som avses i 27 § 1 mom.” SIL medan SFL i 3 § första stycket 6 och i 14 § nämner ”delägarrätt som avses i 27 § 1 mom.” SIL. Det får därmed anses vara klart att ”delägarrätt” är ett snävare begrepp än ”tillgång”.

Till bestämmelsen i 3 § första stycket 6 SFL anknyter bestämmelsen i 14 §. För att sistnämnda bestämmelse skall kunna tillämpas synes krävas att man till innehavaren av aktie och ”delägarrätt” kan knyta någon del av den juridiska personens förmögenhet. Om innehavaren av annan delägarrätt än aktie i aktiebolag anses ha en andel innebär detta att aktieägarnas andelar minskar i motsvarande mån.

I den del ett konvertibelt skuldebrev har ett sådant värde överstigande det rena obligationsvärdet skulle det kunna anses utgöra en delägarrätt i så måtto att den innefattar ett (möjligt) anspråk att teckna aktier i bolaget till en kurs som minskar värdet av övriga aktier. Vid en sådan bedömning kan det vara följdenligt att göra motsvarande uppdelning vid en tillämpning av 14 § SFL. Den framtida värdeutvecklingen på aktierna i bolaget kan dock leda till att konverteringsrätten kommer förlora ekonomisk betydelse. SFL synes inte medge att ett konvertibelt skuldebrev delvis behandlas som en fordran, delvis som en delägarrätt.

I förevarande fall saknas uppgifter om villkoren för det konvertibla skuldebrevet är sådana att konverteringsrätten har något värde. Detta är emellertid av underordnad betydelse eftersom den för sökanden – såsom ägare av samtliga aktier i bolaget – saknar självständig betydelse. Vid prövningen av frågan om det nu ifrågavarande konvertibla skuldebrevet vid förmögenhetsbeskattningen skall anses utgöra en delägarrätt eller en fordran fäster nämnden avgörande vikt vid det förhållandet att skuldebrevet, så länge en konvertering till aktier inte påkallats eller skett, är en penningfordran och därför bör behandlas som en sådan i förmögenhetsskattehänseende.

Kommentar:

Förhandsbeskedet överensstämmer med RSV:s uppfattning.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%