Skatteverkets rättsfallssammanställning 43/99

RR:s dom den 14 december 1999, mål nr 3023-1999 Anskaffningskostnad för aktier enligt 3:12-reglerna vid rörlig köpeskilling

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 december 1999.

Överklagat förhandsbesked.

SRN:s förhandsbesked har refererats i rättsfallsprotokoll nr 15 1999.

RR fastställde SRN:s förhandsbesked enligt nedan.

”SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Med hänsyn främst till den aktuella lagstiftningens syfte finner Regeringsrätten i likhet med Skatterättsnämnden att bestämmelsen i 3 § 12 b mom. andra stycket SIL bör tolkas så att den tar sikte på det vid utdelningstillfället beräkningsbara anskaffningsvärdet. Med denna utgångspunkt kan den år 1994 avtalade höjningen av köpeskillingen inräknas i anskaffningskostnaden först från det året och de rörliga tilläggen inräknas först från de år då de blivit kända. Nämndens förhandsbesked skall således fastställas.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked.”

RR:s dom den 17 december 1999, målnr 4511-1998 Vinst på valutaobligationer reavinstbeskattas enligt reglerna i 29 § 1 mom. SIL. Ingen del av vinsten anses som ränta. Bestämmelsen i 27 § 3 mom. SIL är inte tillämplig.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 december 1999.

Vid förmögenhetsbeskattningen tas marknadsnoterad obligation upp till noterade värdet och icke marknadsnoterad obligation till marknadsvärdet.

RR tog upp frågorna till prövning trots att SRN:s förhandsbesked varit i linje med sökandens argumentering i SRN.

Överklagat förhandsbesked.

SRN:s förhandsbesked, se rättsfallsprotokoll 17/98.

Sökanden överklagade förhandsbeskedet och yrkade att RR skulle förklara att vinst och förlust vid en avyttring av valutaobligationer – vare sig de är marknadsnoterade eller inte – vid inkomstbeskattningen skall anses utgöra ränta och att vid vinstberäkningen den s.k. restvärdemetoden, som regleras i 27 § 3 mom. SIL får tillämpas (frågorna 1 a, 1 b, 1 d och 1 e i ansökningen). Vidare yrkade han att RR skulle förklara att onoterade valutaobligationer vid förmögenhetsbeskattningen skall tas upp till det beräknade nuvärdet utan tillägg för värdet av den rätt till betalning som är beroende av valutaindex och att marknadsnoterade valutaobligationer skall tas upp till det nominella beloppet (frågorna 2 a och 2 b i ansökningen).

Riksskatteverket tillstyrkte att fråga 2 a besvarades så att en onoterad valutaobligation vid förmögenhetsbeskattningen kan värderas på sätt anges i 17 § 1 st. andra meningen SFL. Verket hemställde även att överklagandet i vad det avser svaren på frågorna 1 a, 1 b, 1 e och 2 b inte skulle tas upp till prövning, eftersom nämndens svar på dessa frågor överensstämmer med den mening som sökanden själv hävdat hos nämnden och nämndens beslut därför i dessa delar inte skall anses ha gått honom emot. I sak har verket dock inte någon från SRN:s förhandsbesked avvikande bedömning beträffande dessa frågor eller fråga 1 d.

DOMSKÄL

En första fråga gäller sökandens rätt att överklaga SRN:s beslut. För att han skall ha en sådan rätt fordras enligt 22 § förvaltningslagen (1986:223) att beslutet har gått honom emot.

I ärenden om förhandsbesked kan det vara svårt att bedöma om denna förutsättning är uppfylld. Detta gäller inte minst när förhållandena är sådana att det inte säkert kan avgöras om det ena eller andra svaret på den fråga som en enskild sökande har ställt kommer att vara det mest fördelaktiga för honom vid en framtida taxering. Frågan är vilken betydelse som i sådana fall skall tillmätas de argument som sökanden kan ha anfört hos SRN eller med andra ord om det förhållandet att nämndens rättsliga bedömning sammanfaller med den uppfattning som sökanden har redovisat hos nämnden skall anses innebära att nämndens beslut inte har gått honom emot och att möjligheten att överklaga beslutet därmed är stängd. Vid ett ställningstagande till denna fråga bör beaktas att det inte finns någon skyldighet för en enskild sökande att hos nämnden ange vilket svar som önskas eller att redovisa en egen uppfattning om rättsläget men att det uppenbarligen av flera skäl är önskvärt att så sker. Med hänsyn härtill är det angeläget att undvika en ordning som innebär att rätten att överklaga blir beroende av hur sökanden formulerat sina argument hos nämnden. Mot denna bakgrund finns det enligt RR:s mening ofta anledning att i fall av det berörda slaget utgå från att den här behandlade förutsättningen för överklagande är uppfylld redan om det yrkande som den enskilde framställer hos RR innebär att det av nämnden lämnade beskedet skall ändras.

Beträffande flertalet av de frågor angående inkomstbeskattningen som är föremål för överklagande (frågorna 1 a, 1 b och 1 e) framstår det som oklart vilket svar som kan visa sig vara det mest fördelaktiga för sökanden. Den uppfattning om rättsläget i dessa frågor som han redovisade i ansökningen om förhandsbesked överensstämde visserligen med den uppfattning som sedermera kom till uttryck i SRN:s beslut men de yrkanden som han framställer i RR innebär att svaren på frågorna skall ändras. I enlighet med det nyss sagda finner RR att det finns anledning att utgå från att de i 22 § förvaltningslagen uppställda förutsättningarna för överklagande är uppfyllda beträffande svaren på dessa frågor. Inte heller beträffande svaren på de frågor som gäller förmögenhetsbeskattningen utgör paragrafen något hinder mot att pröva överklagandet.

Vad beträffar målet i sak ansluter sig RR till den bedömning som SRN har gjort såvitt avser frågorna 1 a, 1 b, 1 d, 1 e och 2 b. Beträffande förmögenhetsbeskattningen av inte noterade obligationer (fråga 2 a) kan hävdas att det ställningstagande som gjorts beträffande fråga 1 e, nämligen att vinst eller förlust vid en avyttring av obligationen inte till någon del skall anses utgöra ränta, borde få till konsekvens att obligationen betraktades som en räntelös fordran också vid tillämpningen av 17 § FSL. Enligt RR:s mening finns det dock starka skäl att uppfatta uttrycket ”räntelös”, såsom det används i sistnämnda paragraf, som omfattande endast de fall där en fordran inte alls ger någon avkastning. Med denna utgångspunkt delar RR nämndens uppfattning att en inte noterad valutaobligation av det aktuella slaget faller utanför 17 § FSL och därför enligt huvudregeln i 9 § samma lag skall tas upp till marknadsvärdet.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

RR fastställer SRN:s förhandsbesked i de delar som det överklagas.

RR:s dom den 13 december 1999. Avräkningslagen. Fråga om underskott i utländska filialer ska reducera de utländska inkomsterna vid beräkningen av spärrbeloppet enligt 6 och 7 §§.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 december 1999.

Överklagat förhandsbesked.

SRN:s förhandsbesked den 29 oktober 1998 har refererats i rättsfallsprotokoll 25/98.

RSV överklagade SRN:s beslut såvitt gäller svaret på fråga 4 och yrkade att RR skulle förklara att underskott i utländska filialer ska reducera de utländska inkomsterna vid beräkningen av spärrbeloppet enligt 6 och 7 §§ lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt.

RR gjorde samma bedömning som SRN i den del som omfattas av överklagandet och fastställde förhandsbeskedet beträffande fråga 4.

RR:s beslut den 24 november 1999 En fråga om ett beslut om särskild avgift enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi har någon rättsverkan innan det har vunnit laga kraft.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 december 1999.

Regeringsrätten har fastställt ett beslut av kammarrätten som rörde frågan om verkställbarheten av ett beslut om särskild avgift enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE.

En enskild person som enligt ett beslut av skattemyndigheten hade påförts den särskilda avgiften hade hos länsrätten överklagat det beslutet och dessutom yrkat inhibition. Länsrätten tog upp inhibitionsfrågan för sig och avslog inhibitionsyrkandet i ett beslut. När frågan fördes upp till kammarrätten upphävde den domstolen länsrättens beslut och avvisade yrkandet.

Som skäl anförde kammarrätten följande:

För beslut om särskild avgift enligt LSE gäller med avseende på förfarandet bl.a. vissa förfaranderegler i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP), till vilka hänvisas särskilt i 10 kap. 11 – 12 §§ LSE. – Enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, kan domstol, som har att pröva besvär, förordna att det överklagade beslutet, om det eljest skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare inte skall gälla och även i övrigt förordna rörande saken. En ytterligare förutsättning härför är att inhibitions- eller anståndsfrågan inte är att bedöma enligt annan lagstiftning. I 2 § FPL föreskrivs nämligen att om i lag eller i annan författning som beslutats av regeringen meddelats bestämmelser som avviker från lagen (FPL), den bestämmelsen gäller. – Vad gäller beskattningsbeslut enligt LSE följer av 6 kap. 1 §, med dess hänvisning till förfarandereglerna i LPP, att ett överklagande inte inverkar på skyldigheten att betala skatt (5 kap. 18 § LPP). Beskattningsbeslut enligt LSE är således omedelbart verkställbara i den mån inte anstånd anses kunna meddelas i enlighet med de särskilda förfarandebestämmelser som gäller härför enligt de i LPP angivna förfarandereglerna till vilka LSE i detta avseende hänvisar till. – Vad härefter angår beslut om särskilda avgifter enligt LSE är emellertid dessa inte beskattningsbeslut, vilket medför att LPP:s förfarandebestämmelser inte är tillämpliga på dessa beslut med undantag för de förfarandebestämmelser som det särskilt hänvisas till. Hänvisningen i LSE i denna del berör dock inte till någon del bestämmelserna i LPP om inverkan av överklagande, meddelade beskattningsbeslut eller de särskilda anståndsreglerna i LPP. Inte heller i övrigt innehåller LSE, med avseende på beslut om särskild avgift, några bestämmelser i denna del. Vid angivna förhållanden får avgiftsbesluten anses sakna rättsverkan innan de vunnit laga kraft och något förordnande om inhibition eller anstånd erfordras inte vid ett överklagande då ikraftträdandet och därmed också verkställigheten skjuts på framtiden enbart genom att avgiftsbeslutet överklagas. Länsrätten har vid sådant förhållande saknat laga grund för prövning av det hos länsrätten framställda inhibitionsyrkandet, vilket i stället bort avvisas.

Regeringsrätten, som hade meddelat prövningstillstånd efter talan av den enskilde, gjorde samma bedömning som kammarrätten och fastställde det slut som kammarrättens beslut innehöll.

KR:s i Jönköping dom den 16 december 1999, mål nr 497-1997. Avdrag för underskott i nystartad verksamhet har medgetts trots att den skattskyldige bara varit aktiv det året och inte föregående eller efterföljande år.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 december 1999.

Inkomstskatt. Taxeringsåret 1995.

A bedrev näringsverksamhet i form av fastighetsförvaltning. Verksamheten hade till och med inkomståret 1993 bedrivits som passiv näringsverksamhet. Under inkomståret 1994 hade A enligt egen beräkning lagt ned 903 arbetstimmar i verksamheten, varav 450 timmar för fastighetsskötsel och resten på arbete i samband med reparationer. Efter inkomståret 1994 hade verksamheten återigen bedrivits i passiv form.

I sin självdeklaration gjorde A avdrag för underskottet som underskott vid nystartad aktiv verksamhet som utnyttjats för kvittning mot tjänst m.m.

SKM fann att avdraget inte kunde medges då verksamheten bedömdes som passiv.

A överklagade och vidhöll sitt yrkande.

LR anförde följande.

Enligt 11 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (LAF) avses med inkomst av annat förvärvsarbete sådan inkomst av näringsverksamhet i vilken den försäkrade arbetat i icke oväsentlig omfattning (aktiv näringsverksamhet).

Av 46 § 1 mom. KL i dess lydelse vid 1995 års taxering framgår bl.a. följande. Underskottet av förvärvskälla som utgör aktiv näringsverksamhet enligt 11 kap. 3 § LAF får – efter yrkande av den skattskyldige och med de begränsningar som anges i andra–fjärde styckena – dras av från den skattskyldiges inkomst. Avdrag får göras för underskott avseende det beskattningsår då den skattskyldige började bedriva förvärvskällan (startåret) och de fyra närmast följande beskattningsåren.

Reglerna i 46 § 1 mom. KL kommenteras i GRS Skattehandbok varvid anföres bl.a. följande. De genom SFS 1993:1541 och 1994:777 införda reglerna, som tillämpas i princip endast vid 1995 års taxering, innebar i huvudsak följande. Underskott av aktiv näringsverksamhet fick efter yrkande av den skattskyldige kvittas mot tjänsteinkomster under de första fem verksamhetsåren. Syftet var att denna kvittningsmöjlighet skulle fungera som en starthjälp för verksamheter som kunde tänkas utvecklas till livskraftiga företag.

Av 18 § KL i dess lydelse från och med 1992 års taxering (enligt SFS 1990:650) och fram till och med 1994 års taxering (se SFS 1993:1541) framgår att för inkomst av näringsverksamhet skall inkomsten av varje förvärvskälla beräknas för sig. Vid bedömningen av om verksamheter som den skattskyldige bedriver utgör en eller flera förvärvskällor görs skillnad mellan aktiv och passiv näringsverkamhet. En verksamhet utgör aktiv näringsverksamhet om den skattskyldige i inte oväsentlig omfattning arbetat i verksamheten. Annan verksamhet utgör passiv näringsverksamhet.

I förarbetena till reglerna i 18 § KL (prop. 1989/90:110 s. 646) sägs följande. en verksamhet utgör aktiv näringsverksamhet om den skattskyldige i inte oväsentlig omfattning arbetat i verksamheten. I det motsatta fallet utgör verksamheten passiv näringsverksamhet. Kravet på aktivitet innebär i normalfallet att den skattskyldige skall ha ägnat sysslorna i verksamheten minst en tredjedel av den tid som åtgår för en vanlig anställning på heltid. Detta krav får i vissa fall jämkas med hänsyn till omständigheterna. En person som vid sidan av en anställning bedriver näringsverksamhet som i huvudsak baseras på hans egen arbetskraft får således regelmässigt anses uppfylla aktivitetskravet. Detta gäller däremot inte beträffande verksamhet med en betydande balansomslutning. I fråga om t.ex. förvaltning av egna fastigheter bör således arbetsinsatsen motsvara minst en tredjedel av arbetstiden i en heltidsanställning för att verksamheten skall vara att hänföra till aktiv näringsverksamhet.

I den av skatteförvaltningen utgivna Handledning för beskattning av inkomst och förmögenhet m.m. vid 1995 års taxering (s. 701) sägs i kommentaren till 18 § KL följande. Klassningen som aktiv näringsverksamhet har betydelse för rätten att göra underskottsavdrag då den skattskyldige börjar bedriva förvärvskälla. En tillfällig ändring av aktivitetsgraden under något beskattningsår medför inte att verksamheten anses ändra karaktär vad gäller klassificeringen som aktiv eller passiv. Ändringen måste antingen vara definitiv eller påverka verksamhetens karaktär under längre tid än något enstaka år.

Enligt överklagandet har RSV anfört följande. ”För att avdragsrätt skall föreligga ett visst år måste verksamheten vara aktiv det året. Om den varit passiv under de föregående åren är utan betydelse.”

LR gjorde följande bedömning.

Det saknas skäl att inte godta av A uppgiven arbetsinsats om 903 timmar. Arbetsinsatsen under år 1994 är därmed mer omfattande än en normal arbetsinsats vid en tredjedels heltidsanställning. Arbetsinsatsen 1994 är därför så stor att näringsverksamheten det året är att anse som aktiv enligt ovan redovisade förarbetsuttalanden. Det är vidare ostridigt att verksamheten tidigare år (liksom under efterföljande år) bedrivits som passiv näringsverksamhet. Tvisten i målet gäller om avdrag kan medges enligt 46 § 1 mom KL i sådant fall. Ordalydelsen i lagrummet kan inte anses ge säker vägledning. Syftet med kvittningsmöjligheten enligt detta lagrum är att fungera som en starthjälp för verksamheter som kunde tänkas utvecklas till livskraftiga företag. Utförda reparationsarbeten får antas vara ägnade att bibehålla sådan standard på fastigheten att den även fortsättningsvis kan användas för sitt ändamål och för inkomstförvärv. Uttalandena i den av skatteförvaltningen utgivna handledningen och de av A åberopade uttalandena av RSV är motstridande. Av A åberopade uttalanden bör dock kunna godtas såsom förenligt med syftet med här aktuellt lagrum. Vid sådan bedömning skall A medges yrkat avdrag.

SKM överklagade och anförde att förarbetsuttalanden i prop 1993/94:50 s. 222-223 ger klart svar på frågan om en tillfällig aktivitetsändring ett år skall medföra att verksamheten skall ändra karaktär. Verksamheten skall inte ändra karaktär. A är således inte berättigad till avdrag.

KR gjorde samma bedömning som LR och medgav avdrag för underskottet.

Kommentar:

Det uttalande från RSV som avses ovan är hämtat från en PM som skickades ut till SKM den 13 juni 1994 med dnr 3358-94/900, avsnitt 4. Denna behandlar emellertid bara övergångar från aktiv till passiv eller från passiv till aktiv och inte frågan om tillfälliga förändringar av aktivitetsgraden ska innebära att förvärvskällan klassificeras om.

Enligt RSV:s mening ska samma regler gälla vid tillämpning av 46 § 1 mom. KL som vid tillämpning av de allmänna reglerna om när en förvärvskälla ska anses som aktiv eller passiv.

Detsamma gäller den PM som avser nuvarande regler av den 10 maj 1996, dnr 3798-96/900, avsnitt 6.

RSV avser att överklaga domen.

SRN:s förhandsbesked den 13 december 1999 Sjukhusbegreppet i 3 kap. 23 § 2 ML – undantag för skatteplikt för försäljning av läkemedel vid försäljning till sjukhus

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 december 1999.

X AB, nedan bolaget, bedrev partihandel och distribution av bl.a. läkemedel. Försäljningen av läkemedel skedde dock normalt till apotek och sjukhusapotek, varvid bolaget debiterade respektive apotek varuförsäljning inklusive mervärdesskatt. Med stöd av lagen (1996:1152) om handel med läkemedel m.m. får bolaget även sälja vacciner och serum till bl.a. sjukvårdsinrättningar och läkare. Härigenom kan vacciner och serum – vilka är klassade som godkända läkemedel – säljas till allmänna sjukhus, men även till privata sjukhus, vårdcentraler, företagsläkare, privatläkare samt till husläkare.

Bolaget angav följande förutsättningar för förhandsbesked.

– Varuförsäljningen utgörs av sådana läkemedel som avses i 3 kap. 23 § p. 2 mervärdesskattelagen (ML).

– Angivna köpare av läkemedlen bedriver sådan skattefri sjukvård som avses i 3 kap 4 § ML.

Bolaget ställde följande frågor.

1. Utgör den ovan beskrivna försäljningen av läkemedel en från mervärdesskatt undantagen omsättning om köparen utgörs av;

a) allmänt sjukhus,

b) privat sjukhus,

c) vårdcentral,

d) företagsläkare,

e) privatläkare,

f) husläkare?

2. Påverkas svaret på ovanstående fråga av det förhållande att köparen av Socialstyrelsen åsatts en femsiffrig kod över sjukvårdsanläggningar m.m. eller ej?

FÖRHANDSBESKED

Frågorna 1 och 2

Undantaget från skatteplikt enligt 3 kap. 23 § 2 mervärdesskattelagen (1994:200), ML, för omsättning av läkemedel som säljs till sjukhus är tillämpligt endast vid bolagets försäljning till allmänt och privat sjukhus. Svaret påverkas inte av huruvida köparen åsatts eller inte åsatts ifrågavarande kod.

MOTIVERING

Enligt 3 kap. 23 § 2 ML undantas från skatteplikt omsättning av läkemedel som lämnas ut enligt recept eller säljs till sjukhus. Frågan i ärendet gäller, sådan ansökningen är att förstå, i vilken utsträckning bolagets försäljning av vacciner och serum avser försäljning till sjukhus.

Det s.k. sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) innehåller inte något undantag motsvarande det svenska undantaget för läkemedel. Sverige har emellertid enligt bilaga XV avsnitt IX punkt 2 z i anslutningsfördraget mellan Europeiska unionens medlemsstater och Sverige om Sveriges anslutning till Europeiska unionen rätt att under en övergångsperiod från skatteplikt undanta läkemedel när det säljs till sjukhus eller mot recept. Enligt vad som uttalas i prop. 1997/98:109 s. 143 föreligger från lagstiftarens sida inte någon avsikt att varuförsäljningar utöver detta särskilda undantag skall omfattas av skattefriheten.

Nämnden gör följande bedömning.

Begreppet sjukhus har inte definierats vare sig i lagtexten eller i förarbetena. Undantaget från skatteplikten för försäljning av läkemedel till sjukhus kan härledas tillbaka till förordningen (1959:507) om allmän varuskatt och redan i denna förordning begränsades skattefriheten till den del av läkemedelskonsumtionen som utgjordes av försäljning – förutom enligt recept – till sjukhus. Bestämmelsen har utan ändring av innebörden överförts till den numera upphävda lagen (1968:430) om mervärdeskatt, GML, och till ML, (jfr bl.a. prop. 1968:100 s. 107, prop. 1993/94:99 s. 156 samt prop. 1994/95:57 s. 95).

För tillämpningen av bestämmelsen i GML utfärdade dåvarande Riksskattenämnden den 30 december 1968 vissa anvisningar (RSN II 1969:2:6). I anvisningarna angavs att med sjukhus i detta sammanhang borde förstås sjukhus, sjukvårdsanstalter m.m. som angavs i Socialstyrelsens sjukhusförteckning med kompletteringar, militära sjukvårdsavdelningar, psykiatriska avdelningar och kroppssjukavdelningar inom kriminalvården samt djursjukhus för sluten djursjukvård som bedrevs under visst överinseende och hade ett visst minsta antal vårdplatser. Av anvisningen får anses framgå att fråga var om sådana inrättningar där den sjuke bereddes intagning för vård under kortare eller längre tid.

Enligt 5 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall det för hälso- och sjukvård som kräver intagning i vårdinrättning finnas sjukhus. Vård som ges under sådan intagning benämns sluten vård. Annan hälso- och sjukvård benämns öppen vård. Varken enligt denna eller annan bestämmelse eller enligt normalt språkbruk kan som sjukhus betecknas annat än sådana inrättningar som bedriver hälso- och sjukvård som kräver intagning. Begreppet sjukhus i 3 kap. 23 § 2 ML kan mot bakgrund av det anförda enligt nämndens mening inte utsträckas till att även omfatta inom den öppna vården verkande vårdcentraler, företagsläkare, privatläkare eller husläkare.

Inte heller kan i mervärdesskattehänseende – som bolaget hävdat – med sjukhus jämställas sådan verksamhet i vilken skattebefriad sjukvård bedrivs. Att så inte är fallet framgår redan av ordalydelsen av bestämmelsen om undantag för sjukvård i 3 kap. 5 § ML. Inte heller ger artikel 13 B c i det sjätte mervärdesskattedirektivet stöd för en sådan tolkning. Denna bestämmelse avser att förhindra den dubbelbeskattning som uppkommer bl.a. då skatt vid förvärv av varor blivit påförd någon som saknat avdragsrätt, och för vilken skatten därför blivit definitiv, men som senare återförsäljer varorna. Denna återförsäljning skall då enligt den nämnda artikeln undantas från skatteplikt (jfr Terra-Kajus A Guide to the European VAT Directives, Volume ***, Chapter X, 3.3). Bestämmelsen synes närmast avse fall liknande dem som såvitt gäller sjukvård, tandvård och social omsorg reglerats i 3 kap. 4 § ML avseende tjänster av annat slag och varor som den som tillhandahåller vården eller omsorgen omsätter som ett led i denna. Artikeln avser således ett undantag för i princip skattepliktiga tillhandahållanden som sker i en i övrigt skattebefriad verksamhet som inte medfört rätt till avdrag för ingående skatt. Den avser däremot inte skattepliktiga tillhandahållanden till någon som bedriver en sådan skattebefriad verksamhet.

Mot bakgrund av det ovan anförda finner nämnden att bolagets försäljning av läkemedel avser försäljning till sjukhus när den sker till sådan allmän eller privat inrättning vid vilken intagning sker för sluten vård. Undantaget från skatteplikt är däremot inte tillämpligt vid försäljning till vårdcentral, företagsläkare, privatläkare och husläkare (fråga 1). För svaret på fråga 1 saknar det betydelse om köparen av läkemedlet åsatts viss kod i en av Socialstyrelsen förd förteckning eller inte (fråga 2).

AVVISNING

I den mån bolagets ansökan avsett undantag från skatteplikt för läkemedel på annan grund än att läkemedlen säljs till sjukhus finner nämnden att utredning saknas i ärendet för en sådan bedömning och avvisar därför ansökningen i den delen.

Kommentar:

Förhandsbeskedet överensstämmer med RSV:s ståndpunkt.

SRN:s förhandsbesked den 20 december 1999 Fråga om s.k. Lundinbolag enligt 7 § 8 mom. 5 st. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (SIL) föreligger

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 december 1999.

Under 1996 överlät det av AB X helägda dotterbolaget Y AB aktierna i Z AB (Z) till AB X (X).

Z:s tillgångar vid överlåtelsen till X bestod förutom av likvida medel av aktier i två börsbolag med 4 % resp. 5 %. Z:s eget kapital några dagar efter X:s koncerninterna förvärv var c:a 20 miljarder kronor varav c:a 1 miljard var årets resultat. Resterande del utgjordes av balanserad vinst resp. bundet eget kapital.

X ansökte om förhandsbesked om Z utgjorde ett s.k. Lundinbolag enligt 7 § 8 mom. 5 st. lagen (1997:576) om statlig inkomstskatt (SIL).

SRN lämnade följande förhandsbesked.

Utdelning från Z till X är inte skattepliktig enligt bestämmelserna i 7 § 8 mom. femte stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL.

SRN motiverade sitt beslut enligt följande.

Enligt den s.k. Lundinregeln i 7 § 8 mom. femte stycket SIL föreligger inte skattefrihet enligt de andra bestämmelserna i momentet om ett företag förvärvar aktie eller andel i annat företag och det inte är uppenbart att det företag som gör förvärvet därigenom erhåller tillgång av verkligt och särskilt värde med hänsyn till ägarföretagets verksamhet.

Vid en tillämpning av Lundinregeln skall man göra en s.k. genomsyn på så sätt att förvärvande företag genom aktieförvärvet skall anses förvärva tillgångarna i det företag (och dess dotterföretag) vari aktie förvärvas. En sådan genomsyn torde dock vara meningslös vid ett koncerninternt aktieförvärv där ett moderbolag från ett helägt dotterbolag förvärvar samtliga aktier i ett annat bolag, eftersom moderbolaget i Lundinregelns mening redan äger det andra bolagets tillgångar. Det nu ifrågavarande aktieförvärvet faller därför utanför Lundinregelns tillämpningsområde. En sådan tolkning stöds också av förarbetena.

RSV har beslutat överklaga förhandsbeskedet till Regeringsrätten.

SRN:s beslut den 24 november 1999 En fråga om en jubileumsbok utgiven av en ideell förening och undantagen för periodiska medlemsblad i mervärdesskattelagen (1994:200)

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 december 1999.

Skatterättsnämnden har i ett meddelat förhandsbesked besvarat två mervärdesskattefrågor angående en jubileumsbok som skulle komma att ges ut av en ideell förening.

Föreningen i fråga har omfattats av bestämmelsen i 4 kap. 8 § mervärdesskattelagen (1994:200, ML) och således inte bedrivit någon yrkesmässig verksamhet i den lagens mening. Till bakgrunden hör också att föreningen har gett ut en medlemstidning, ett periodiskt medlemsblad, som omfattats av undantagen för omsättning i 3 kap. 13 § och 19 § första stycket 2 ML samt att föreningen avsett att ge ut den aktuella boken som ett extra nummer av den tidningen.

Den första frågan rörde om även jubileumsboken skulle komma att utgöra ett periodiskt medlemsblad och därmed omfattas av de nämnda undantagen i 3 kap. 13 och 19 §§ ML. Frågan besvarades nekande. Skatterättsnämnden anförde att boken och medlemstidningen på grund av de skillnader i utformning, innehåll m.m. som skulle komma att föreligga var att anse som självständiga publikationer i förhållande till varandra. Nämnden konstaterade därefter att eftersom boken var avsedd att ges ut endast en gång var den inte att anse som periodisk. Boken omfattades därför inte av det aktuella undantaget från skatteplikt i 3 kap. 13 § ML. Därav följde, att inte heller undantaget i 3 kap. 19 § första stycket 2 var tillämpligt.

Den andra frågan rörde huruvida det förhållandet att tryckeriet hade rätt att trycka och för egen räkning tillhandahålla ett antal exemplar av boken skulle medföra att föreningens verksamhet var att anse som yrkesmässig. Även den frågan besvarades nekande.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%