Skatteverkets rättsfallssammanställning 11/00

EG-domstolen. En avvisad talan om fördragsbrott; artikel 3.2 i det s.k. cirkulations- eller punktskattedirektivet

Område: EG-domstolen

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 mars 2000.

EG-domstolen har i en dom den 24 februari 2000, mål C-434/97, Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Frankrike, ogillat en talan om fastställelse av att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.2 i rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (cirkulations- eller punktskattedirektivet), jämförd med bl.a. artikel 20 i rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkhol och alkoholdrycker (strukturdirektivet), genom att bibehålla bestämmelserna i artikel 26 i lag nr 83-25 av den 19 januari 1983 om tillämpningsområde och skatteunderlag för den skatt för social trygghet som tas ut på alkoholdrycker.

Artikeln 3.2 i punktskattedirektivet medger att de varor som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet ”kan vara föremål för andra indirekta skatter för särskilda ändamål, förutsatt att dessa skatter är förenliga med de regler som är tillämpliga på punktskatt och mervärdesskatt vad gäller bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning” (citat ur den svenska versionen).

Kommissionen hade medgett att skatten för social trygghet har ett särskilt ändamål i den mening som avses i artikel 3.2 i punktskattedirektivet, men ansåg att dess tillämpningsområde och skatteunderlag inte var förenliga med strukturerna hos punktskatterna på alkhol och alkoholdrycker. Kommissionen hade därvid för det första kritiserat att de franska skatterna inte tillämpas på hela kategorin alkoholdrycker, såsom den definieras i strukturdirektivet, samt för det andra gjort gällande att beloppet av skatten för social trygghet är proportionellt mot dryckens kvantitet, oberoende av dess alkoholhalt.

Den franska regeringen hade invänt bl.a. att om kommissionens inställning skulle vara riktig vore det enligt artikel 3.2 i punktskattedirektivet endast tillåtet för medlemsstaterna att höja den befintliga punktskatten och att en sådan tolkning skulle beröva artikeln all ändamålsenlig verkan.

Domstolen fann (27.), under vissa angivna förhållanden, att artikel 3.2 i punktskattedirektivet inte skall anses kräva att medlemsstaterna iakttar alla de regler som är tillämpliga på punktskatt eller på mervärdesskatt vad gäller bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning samt att det är tillräckligt att indirekta skatter för särskilda ändamål på dessa punkter är förenliga med den allmänna systematiken i den ena eller andra av dessa beskattningsmetoder i den form som de har stadgats i gemenskapsbestämmelserna.

Beträffande kommissionens första anmärkning uttalade domstolen (30.):

”Det är tillräckligt att konstatera att denna anmärkning avser det materiella tillämpningsområdet för strukturdirektivet. Artikel 3.2 i punktskattedirektivet kräver emellertid inte på denna punkt att de beskattningsregler som är tillämpliga på punktskatter eller mervärdesskatt iakttas.”

Beträffande den andra anmärkningen anförde domstolen följande (32.):

”Det skall påpekas att detta skatteunderlag överensstämmer med den allmänna systematiken i de beskattningsregler som är tillämpliga på punktskatter. Följaktligen har inte strukturdirektivet åsidosatts. Detta direktiv utgår nämligen från kvantiteten som skatteunderlag för punktskatten på vin och andra jästa drycker än öl och vin (se artiklarna 9 och 13 i strukturdirektivet).”

Därefter konstaterade domstolen (33.) att ”[a]v vad anförts följer att talan skall ogillas”.

Domen finns i sin helhet på EG-domstolens hemsida:

http://www.curia.eu.int

eller (svensk text):

http://www.curia.eu.int/sv/index.htm

RR:s beslut den 17 mars 2000, målnr 6796–6797-1998. Resning medgavs inte i RR-mål om flygplansleasing

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 mars 2000.

RSV har i rättsfallsprotokoll 20/98, målnr 1, kortfattat redogjort för RR-domar den 24 juni 1998 avseende flygplansleasing. I de målen medgavs leasegivarna inte värdeminskningsavdrag på flygplan eftersom leasegivarna inte ansågs vara ägare till flygplanen. Leasegivarna ansökte därefter om resning i målen. Till stöd för resning anfördes huvudsakligen följande;

1. RR har, utan att inhämta parternas yttrande, koncentrerat sig på andra delar av leasingavtalen än sådana som parterna argumenterat om, vilket medfört att RR har kommit till fel slutsats i sin antalstolkning.

2. RR har feltolkat och missförstått avtalen.

3. RR har underlåtit att redovisa civilrättslig praxis rörande gränsdragninen mellan leasing och avbetalningsköp.

Skälen för RR:s avgörande att inte medge resning i utvalda delar;

”Av bestämmelserna i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar framgår att det ankommer på Regeringsrätten att i förevarande fall pröva ansökningen om resning. En materiell bestämmelse om resning finns i 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Där föreskrivs att resning får beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.

Av resningsförfarandets karaktär av extraordinärt rättsmedel följer att grund för resning inte föreligger med mindre än att det i resningsmålet framkommer omständigheter som ändrar bilden i en sådan omfattning att en omprövning av ärendet måste anses motiverad eller att det annat finns anledning att anta att den prövande myndigheten eller domstolen vid sin bedömning har gått klart utöver vad som framstår som riktigt. Utan en sådan restriktivitet vid tillämpningen av resningsinstitutet skulle detta komma att framstå som en överprövning av nära nog ordinär karaktär (jfr SOU 1992:138 s. 101 ff. och prop. 1994/95:27 s. 175).

Det nu sagda innebär att enbart den omständigheten att det har funnits utrymme för skilda uppfattningar vid de olika ställningstaganden som gjorts i de aktuella målen inte medför att det finns förutsättningar för resning. Av resningsinstitutets extraordinära karaktär följer att resning bara kan komma i fråga om de bedömningar som det klandrade avgörandet bygger på framstår som uppenbart oriktiga.

I A:s ansökan om resning riktas anmärkningar mot dels delar av den analys som Regeringsrätten har gjort beträffande kommanditbolagens rättigheter och skyldigheter enligt de aktuella avtalen, dels den övergripande bedömning och omklassificering som inneburit att KB inte godtagits som ägare till respektive flygplan vid utgången av åren 1988 och 1989.

Det som anförts i ansökningen får anses ge vid handen att det finns visst utrymme för olika tolkningar av artikel 3.6 i leasingavtalet. Varken det som A har sagt i denna fråga eller anmärkningar som i övrigt har riktats mot Regeringsrättens analys av avtalsvillkoren ger emellertid anledning att i något avgörande hänseende ändra den beskrivning av KB:s rättigheter och skyldigheter som lämnats i Regeringsrättens dom. Det har inte heller förelegat någon skyldighet för domstolen att låta parterna yttra sig särskilt beträffande tolkningen av artikel 3.6 eller förutsättningarna för en slutreglering enligt A Termination Sums.

Det hittills sagda har avsett den analys av avtalsvillkoren som redovisades i Regeringsrättens dom. Som en sammanfattande bedömning har i domen uttalats att analysen visar att KB under avtalstiden utövar de väsentliga ägarfunktionerna med avseende på flygplanen, att avtalsparterna vid ingåendet av avtalen förutsatt att KB inte skulle komma att återta planen när denna tid gått ut och att KB med stor säkerhet kunnat beräkna det ekonomiska utfallet av engagemangen från början. Mot denna bakgrund har Regeringsrätten funnit att KB inte kan godtas som ägare av respektive flygplan vid utgången av åren 1988 och 1989.

Med hänvisning till de i resningsmålet ingivna rättsutlåtandena har A gjort gällande att den omklassificering som Regeringsrätten företagit inte står i överensstämmelse med civilrättslig praxis. Därvid har särskilt understrukits att de tra att-satserna i den sammanfattanden bedömningen enligt bolaget uppfattning inte ger laglig grund för slutsatsen att KB inte varit ägare till flygplanen.

Vad beträffar det av A berörda förhållandet mellan de tre att-satserna och slutsatsen i äganderättsfrågan kan konstateras att nämnda att-satser, lästa i sitt sammanhang, närmast synes ha funktionen att lyfta fram några av de iakttagelser som redovisats i den föregående, relativt utförliga analysen. Den bild som framträder när samtliga led i denna analys ställs samman är att KB inte synes ha tillagts andra rättigheter och skyldigheter än sådana som normalt tillkommer ett företag som genom långivning biträder ett annat företag vid finansieringen att ett inventarieköp och under lånetiden har viss säkerhet i den köpta tillgången. Bedömningen att KB under sådana förhållanden inte bör godtas som ägare av respektive flygplan vid utgången av åren 1988 och 1989 kan inte anses bygga på en klart oriktig rättstillämning och framstår inte heller i övrigt som uppenbart oriktig. Det som i resningsansökningen sagts beträffande den övergripande civilrättsliga bedömningen och den företagna omklassificeringen utgör följaktligen inte grund för resning.

Det som anförts i den kompletterande skrivelsen innefattar inte heller någon resningsgrund. Det ankommer inte på Regeringsrätten i resningsmålet göra något uttalande i de frågor om avdrag och skatteplikt som berörts i skrivelsen.

På grund av det anförda skall ansökningen om resning avslås.”

KR:s i Jönköping dom den 22 december 1999, målnr 3643–3644-1995. Verklig förlust vid 1989 års inkomsttaxering

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 mars 2000.

En fysisk person, X, har från utomstående köpt ett AB, låtit detta AB överföra en fastighet för underpris till ett annat av X ägt AB, och därefter sålt det förstnämnda AB med realisationsförlust.

SKM har, såvitt nu är aktuellt, med stöd av RÅ 1995 ref 35 ansett att avdrag för realisationsförlusten ska vägras eftersom den inte är verklig. Som alternativ har SKM ansett att avdrag ska vägras med stöd av lagen mot skatteflykt.

KR har ansett att Regeringsrättens bedömning i RÅ 1995 ref. 35 inte är tillämplig i detta fall och att lagen mot skatteflykt inte är tillämplig.

Kommentar:

RSV har överklagat domen till Regeringsrätten och yrkat att avdrag för realisationsförlusten ska vägras med stöd av RÅ 1995 ref. 35 och i andra hand yrkat att lagen mot skatteflykt ska tillämpas.

KR i Stockholm, i domar den 20 januari 1998, målnr 279–284-1995, (se rättsfallsprotokoll 3/98) och KR i Göteborg, i dom den 26 november 1999, målnr 3402-1997, (ej med i rättsfallsprotokollet) har i likartade fall i motsats till KR i Jönköping funnit att avdrag för realisationsförlusten ska vägras med stöd av RÅ 1995 ref. 35. Även KR i Jönköping har i dom den 8 oktober 1997, målnr 1075-1995, (ej med i rättsfallsprotokollet) i ett likartat fall vägrat avdrag för realisationsförlusten. Samtliga fall avser taxeringsår före 1990 års skattereform.

Domarna från KR i Stockholm och Jönköping är överklagade medan domen från KR i Göteborg har vunnit laga kraft.

KR:s i Sundsvall dom den 17 februari 2000, målnr 3960-1998. S.k. förbjudet lån som lämnats till handelsbolag har inte beskattats hos delägare, även fråga om lånet utgjort förtäckt utdelning.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 mars 2000.

Inkomsttaxering 1992

Den fysiska personen A är delägare i X HB. Under 1991 har ett annat bolag, Y AB, lämnat ett penninglån till X HB. Lånet användes omgående till förvärv av aktier i Y AB. X HB ägde därefter 20 % av aktierna i Y AB.

SKM beslutade att genom eftertaxering beskatta A för förbjudet lån. Lånebeloppet beskattades som inkomst av näringsverksamhet.

Länsrätten fann att lånet var att betrakta såsom förtäckt utdelning. Länsrätten som inledningsvis redogjorde för X HB:s balansräkning anförde följande;

Utgångspunkten för en skatterättslig bedömning av utdelningarna måste enligt länsrätten vara, att skatterätten godtar och bygger på det civilrättsliga utdelningsbegreppet. Enligt fast praxis (se bl.a. NJA 1951 s. 6 och NJA 1990 s. 343) utgör ett lån som ett aktiebolag lämnar aktieägaren förtäckt vinstutdelning om låntagarens ekonomi vid lånetillfället är sådan att återbetalning inte kan påräknas. Fråga är sålunda om X HB:s ekonomi var så svag när lånet upptogs från Y AB att det inte kunde påräknas att lånet skulle återbetalas. Vid bedömningen hurvida X HB var solvent vid tidpunkten för lånets upptagande kan inte aktieinnehavet i Y AB beaktas eftersom Y AB enligt bestämmelserna i 7 kap 1 § aktiebolagslagen (1975:1385) inte får förvärva eller som pant mottaga egna aktier (jämför Regeringsrättens avgörande den 11 mars 1998 i målnr 4967-1996). Det är enligt länsrätten uppenbart att X HB vid en sådan bedömning inte var solvent vid tidpunkten för lånets upptagande. I enlighet med skattemyndighetens yrkande skall därför lånet betraktas såsom förtäckt utdelning. Vad A anfört föranleder inte annan bedömning. Med hänsyn till ovanstående och då förändringar i ett handelsbolags resultat påverkar delägarnas taxeringar, har A genom att underlåta att lämna uppgift om lånet lämnat sådan oriktig uppgift att grund för eftertaxering föreligger. Skattemyndigheten har därmed haft fog för sitt beslut och överklagandet skall avslås.

A överklagade till kammarrätten och yrkade att han inte skulle beskattas för förbjudet lån.

Kammarrätten biföll överklagandet med följande motivering;

I målet är ostridigt att Y AB den 30 juli 1991 lånat X HB (handelsbolaget) ett belopp om 400 000 kr för förvärv av nyemitterade aktier i bolaget. Det får vidare anses ostridigt att lånet i fråga står i strid mot bestämmelserna i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen och därför utgör s.k. förbjudet lån.

I punkt 15 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) stadgas – såvitt nu är ifråga – att om penninglån lämnas i strid mot bestämmelserna i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen skall lånebeloppet beskattas hos låntagaren som intäkt av tjänst, såvida inte synnerliga skäl föreligger mot detta. – Enligt kammarrättens mening kan nämnda stadgande inte förstås på annat sätt än att detta innefattar en uttömmande reglering av den skattemässiga behandlingen av lån som lämnats i strid mot låneförbudet i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen.

Enligt ordalydelsen i angivna anvisningspunkt skall s.k. förbjudet lån sålunda beskattas hos låntagaren som intäkt av tjänst. I förevarande fall är låntagaren ett handelsbolag, i vilket A är delägare. Även om handelsbolaget är en juridisk person beskattas dess inkomster och förmögenhet hos delägarna. Därvid gäller att inkomsten skall redovisas i den förvärvskälla ur vilken bolagets inkomst härflutit (punkt 9 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen). Härav följer att delägares inkomst från handelsbolag inte kan beskattas i inkomstslaget tjänst.

Vid angivna förhållanden och då omständigheterna inte är sådana att det finns skäl att extendera tillämpningsområdet för anvisningspunkten i fråga utöver vad som följer av dess ordalydelse finner kammarrätten att förutsättningar saknas att beskatta A för de medel som influtit till handelsbolaget genom ifrågavarande lån.

Kommentar:

Kammarrätten synes ha uppfattat att frågan uteslutande gäller beskattning av förbjudet lån. Länsrätten har emellertid beskattat på annan grund, nämligen att lånet lämnats till någon som var insolvent och beskattat som för förtäckt utdelning. I sin dom berör inte kammarrätten frågan om beskattning för förtäckt utdelning. RSV delar i princip länsrättens bedömning. Fråga är dock huruvida man kan bortse från handelsbolagsdelägares obegränsade ansvar för bolagets förpliktelser. Tillräckligt utredningsunderlag bedöms inte föreligga varför en ansökan om prövningstillstånd inte är motiverad. Den grundläggande frågan om beskattning såsom för förtäckt utdelning i en situation där låntagaren är insolvent och frågan om aktier i det långivande bolaget kan beaktas vid bedömningen av låntagarens betalningsförmåga har besvarats genom RÅ 1998 ref 9.

Från och med den 1 januari 2000 har punkt 15 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen ändrats. Numera anges att förbjudet lån som lämnats till handelsbolag ska tas upp som intäkt av tjänst hos delägare som är fysisk person eller dödsbo. RSV har överklagat Kammarrättens i Göteborg dom den 23 februari 1999, målnr 1371-1996, rörande fråga om beskattning för förbjudet lån som inkomst av näringsverksamhet (rättsfallsprotokoll 12/99).

SRN:s förhandsbesked den 9 mars 2000. Två frågor om avfallsskatt

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 mars 2000.

Skatterättsnämnden har i ett nyligen meddelat förhandsbesked uttalat sig om skattskyldigheten till avfallsskatt i två olika fall.

Det ena avsåg ett företag som utför en återställningsentrepenad på en viss plats. Återställningen (deponeringen) sker uteslutande med jord, grus, lera och sten. Även sortering och återvinning av vissa inkommande material utförs, men alla dessa material behandlas i en återvinningsprocess och förs ut från området inom tre år. ”Främmande” skattepliktigt material förs ut från området inom tre veckor. Inom företagets anläggning finns även ett antal maskiner, varav vissa är stationära.

Det andra fallet gällde ett företag som för närvarande inte bedriver någon deponeringsverksamhet inom sin anläggning utan endast återvinningsverksamhet. Med undantag för en viss komposteringsverksamhet för det företaget ut samtliga massor från anläggningen inom tre år efter det att de fördes in. Beträffande komposteringen genomgår vissa rester, t.ex. grova pinnar och grenar, flera komposteringsprocesser. För dessa rester överstiger den sammanlagda komposteringstiden tre år.

Beträffande båda fallen lämnade Skatterättsnämnden beskedet att företagen inte är skattskyldiga till avfallskatt för den med frågan avsedda verksamheten (fråga 1). Som motivering anförde nämnden följande;

”Enligt 1 § första stycket lagen (1999:673) om skatt på avfall (LSA) skall skatt (avfallsskatt) betalas till staten för avfall som förs in till en avfallsanläggning där farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år slutligt förvaras (deponeras) eller förvaras under längre tid än tre år. Enligt 3 § LSA gäller inte den nämnda bestämmelsen för anläggningar där deponering eller förvaring sker uteslutande av bl.a. jord, grus, lera och annat närmare angivet avfall.

Av handlingarna i ärendet framgår att sådant avfall, som förs in till de i ärendet aktuella anläggningarna och som inte kan hänföras till sådant i 3 § LSA angivet avfall (skattepliktigt avfall), inte kommer att deponeras eller förvaras där under längre tid än tre år. Av bestämmelserna följer därmed att 1 § första stycket LSA inte gäller för avfall som förs in i anläggningarna (jfr även specialmotiveringen till 3 § LSA, prop. 1998/99:84 s. 109 f.).”

Nämnden uttalade också att det företag som var i fråga i det andra fallet inte är ”skattskyldigt till avfallsskatt för infört avfall som är föremål för pågående kompostering” (fråga 2).

Förhandsbeskedet i denna del hade följande motivering;

”Avfallsskatt skall enligt 6 § första stycket LSA inte betalas för avfall som är avsett att inom en anläggning behandlas bl.a. genom kompostering. Avfallsskatt skall dock enligt paragrafens andra stycke betalas för rester som uppstår efter genomförd behandling. Skyldighet att betala skatten inträder enligt 8 § LSA i dessa fall när behandlingen har slutförts. Bestämmelserna anger inte någon tidsgräns som medför att avfallet – innan behandlingen genomförts – dessförinnan till någon del såsom restavfall kan beläggas med skatt. – Den nämnda undantagsbestämmelsen i 6 § LSA förutsätter för sin tillämplighet att skattepliktigt avfall deponeras eller förvaras i anläggningen under längre tid än tre år, varvid alltså enligt 1 § första stycket LSA skatt skall betalas för avfall, som förs in i anläggningen. Som framgår av svaret på fråga 1 förekommer inte sådan deponering eller förvaring vid den ifrågavarande anläggningen.

I likhet med vad som enligt de ovan nämnda bestämmelserna gäller för kompostering inom en anläggning där skatt skall betalas enligt 1 § första stycket LSA bör emellertid, vid kompostering i en anläggning för vilken denna bestämmelse inte gäller, frågan huruvida skattepliktigt avfall enligt bestämmelsen deponerats eller förvarats under längre tid än tre år vid anläggningen bedömas först då behandlingen genomförts. Mot bakgrund härav skall såsom restmaterial, för vilket skatt skall betalas på grund av att det som skattepliktigt avfall deponeras eller förvaras vid anläggningen under längre tid än tre år, inte anses sådant avfall, som är föremål för pågående kompostering. Detta gäller även om komposteringen pågår under längre tid än tre år.”

SRN:s förhandsbesked den 17 januari 2000. Skattskyldighet till mervärdesskatt för förvaltningsarvode i ett kommanditbolagsförhållande

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 mars 2000.

Ett bolag har i en ansökning hos Skatterättsnämnden uppgett att det avser att ingå som komplementär i ett kommanditbolag och vara den bolagsman som är ensamt ansvarig för förvaltningen av kommanditbolagets verksamhet. Bolaget har i ansökningen, under angivande jämväl av vissa ytterligare förutsättningar, ställt frågan huruvida det förvaltningsarvode som det kommer att erhålla för förvaltningen är mervärdesskattepliktigt.

Skatterättsnämnden har lämnat förhandsbeskedet att bolaget inte är skattskyldigt till mervärdesskatt för det ifrågavarande förvaltningsarvodet och som motivering anfört följande:

”Enligt 1 kap. 2 § första stycket 1 jämfört med 1 kap. 1 § första stycket 1 mervärdesskattelagen (1994:200), ML, är vid omsättning inom landet av varor eller tjänster som är skattepliktig och görs i en yrkesmässig verksamhet den som omsätter varan eller tjänsten skyldig att betala mervärdesskatt (skattskyldig).

Med omsättning av tjänst förstås enligt 2 kap. 1 § andra stycket 1 ML att tjänst mot ersättning utförs, överlåts eller på annat sätt tllhandahålls någon. I förarbetena (prop. 1993/94:99 s. 134 f.) Framhålls att en nödvändig förutsättning för att en omsättning skall anses föreligga, dvs. ett tillhandahållande mot vederlag, är att ett avtal om köp eller byte kommit till stånd.

Att en komplementär i ett kommanditbolag, som är en särskild form av handelsbolag, på grund av sitt medlemsskap i bolaget och sina förvaltningsbefogenheter i enlighet med avtalet mellan bolagsmännen att driva verksamhet med viss vinstfördelning, deltar i förvaltningen genom eget arbete eller, då delägaren är en juridisk person, genom arbete utfört av en anställd eller annan såsom representant för den juridiska personen, innebär normalt inte att han skall anses handla för egen utan för bolagets räkning. Reglerna om handelsbolag utgår för övrigt bl.a. ifrån att bolagsmännen genom egna arbetsinsatser aktivt deltar i bolagets verksamhet. Detta principiella synsätt gäller även den situation som är aktuell i detta ärende, nämligen när endast en av bolagsmännen skall vara ansvarig för förvaltningen av bolagets verksamhet. Detta förfarande innebär således inte att det föreligger ett avtal mellan [bolaget] och kommanditbolaget eller övriga bolagsmän om köp, byte eller annat tillhandahållande av tjänster. [Bolaget] kan således på grund av förvaltningen av kommanditbolagets angelägenheter inte anses omsätta några tjänster i mervärdesskattehänseende och förfarandet medför därför inte skattskyldighet till mervärdesskatt.”

SRN:s förhandsbesked den 17 januari 2000. En fråga om skatteplikt enligt 6 § lagen (1994:1564) om alkoholskatt

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 21 mars 2000.

Skatterättsnämnden har lämnat ett förhandsbesked om skatteplikt enligt lagen (1994:1564) om alkoholskatt (LAS) för två varor som skall klassificeras enligt nummer 2103 90 90 i den Kombinerade nomenklaturen (KN) enligt förordningen EEG 2658/87.

Nämnden har funnit att varorna är skattepliktiga enligt 6 § LAS och anfört följande;

”Enligt 6 § första stycket första meningen LAS skall skatt betalas för varor hänförliga till KN-nr 2207 och 2208 med alkoholhalt överstigande 1,2 volymprocent även om dessa ingår i en vara som hänförs till ett annat KN-kapitel. Enligt 7 § LAS skall skatt dock inte betalas för varor som distribueras i form av alkohol som är fullständigt denaturerad i enlighet med de föreskrifter regeringen meddelar. Enligt 4 § förordningen (1994:1614) om alkoholskatt förstås med fullständigt denaturerad alkohol enligt LAS sådan alkohol som per hektoliter ren etylalkohol denaturerats med 2 liter metyletylketon och 3 liter metylisobutylketon.

Till grund för 6 § LAS ligger artikel 20 i rådets direktiv 92/83/EEG om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker. Enligt första strecksatsen i artikeln avses i direktivet med etylalkohol varor som har en faktisk alkoholhalt som överstiger 1,2 volymprocent och är hänförliga till KN-nummer 2207 och 2208, även om dessa produkter utgör en del av en vara som ryms inom ett annat kapitel av Kombinerade nomenklaturen.

Nämnden gör följande bedömning.

Innebörden av 6 § första stycket LAS är enligt nämndens mening att skatt i princip skall betalas även för varor som ingår i en vara som hänförs till andra kapitel än kapitel 22 om sådana varor innehåller etylalkohol hänförlig till KN-nr 2207 och 2208 och har en alkoholhalt som överstiger 1,2 volymprocent. Det förhållandet att de i ärendet aktuella varorna är hänförliga till KN-nr 2103 90 90 utgör således i sig inte något hinder mot att den alkohol som ingår i varorna anses skattepliktig.I motsats till vad som var fallet med de produkter som var föremål för Regeringsrättens bedömning i den av Riksskatteverket åberopade domen RÅ 1997 not. 233 är det i detta ärende fråga om produkter med ett dominerande inslag av etylalkohol vilket ger produkterna dess huvudsakliga karaktär. Varorna skiljer sig därför enligt nämndens mening på ett avgörande sätt från de produkter som bedömdes i det nyssnämnda rättsfallet och är därför skattepliktiga om de inte omfattas av undantaget i 7 § LAS för fullständigt denaturerad alkohol. Med hänsyn till att de med ansökningen aktuella produkterna inte har denaturerats på det sätt som anges i 4 § förordningen om alkoholskatt är undantaget i 7 § LAS emellertid inte tillämpligt varför skatteplikt föreligger för varorna /– – –/ och /– – –/.”

Förhandsbeskedet är överklagat.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%