Innehåll

Skatteverkets rättsfallssammanställning 8/01

RR:s dom den 15 december 2000 Skattetilläggslagstiftningens förenlighet med Europakonventionen Taxeringslagens bestämmelser om skattetillägg omfattas i och för sig av artikel 6 i Europakonventionen men bestämmelserna är inte oförenliga med de krav på en rättvis rättegång som uppställs i artikeln. Tillika fråga om rätt till ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Skattetillägg vid inkomsttaxering 1991

Med hänsyn till den stora betydelse som RR:s dom har för rättstillämpningen återges domen nedan i sin helhet. RR anförde således följande.

”BAKGRUND

AB X (bolaget) redovisade i sin deklaration för 1991 års taxering ett underskott om 108 737 216 kr. Skattemyndigheten fann i grundläggande beslut om årlig taxering inte skäl att frångå bolagets deklaration. Sedan revision företagits hos bolaget ifrågasattes från skattemyndighetens sida bl.a. riktigheten av bolagets i deklarationen redovisade avsättning till internvinstkonto. Enligt revisionspromemorian hade underlaget för avsättning till internvinstkonto delats upp i försäljning från C1-lagret i Sverige och C2-lagret i Belgien. Försäljningen av reservdelar från C1-lagret gjordes direkt av bolaget medan försäljningen från C2-lagret skedde på så sätt att reservdelarna först såldes till det utländska dotterbolaget XX som i sin tur sålde reservdelarna till andra koncernbolag. Av det av bolaget yrkade avdraget för avsättning till internvinstkonto om totalt 252 900 000 kr avsåg 149 427 000 kr försäljning från C1-lagret och 103 473 000 kr försäljning från C2-lagret. Genom beslut den 21 december 1992 omprövade skattemyndigheten sitt grundläggande beslut. I omprövningsbeslutet vägrades bolaget bl.a. avdrag för avsättning till internvinstkonto med 103 473 000 kr samt påfördes skattetillägg med 40 procent av skatten på ett underlag av 103 473 000 kr. Bolaget överklagade skattemyndighetens omprövningsbeslut i nu nämnda avseenden. Vid omprövning av det överklagade beslutet ändrade skattemyndigheten inte sitt tidigare beslut. Länsrätten och sedermera kammarrätten avslog i domar den 2 april 1996 respektive den 3 februari 1998 bolagets yrkande om ändring av skattemyndighetens omprövningsbeslut. Domstolarna avslog vidare yrkanden som bolaget framställt om ersättning för kostnader i målet.

YRKANDEN M.M.

Bolaget yrkar att det påförda skattetillägget undanröjs alternativt efterges. Vidare yrkar bolaget ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. (ersättningslagen) för kostnader nedlagda i länsrätten och kammarrätten med 56 870 kr respektive 105 544 kr. Bolaget yrkar även ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten med 171 945 kr exklusive mervärdeskatt.

Riksskatteverket (RSV) bestrider bifall till bolagets yrkande om undanröjande eller eftergift av skattetillägget. RSV godtar att bolaget medges ersättning för kostnader nedlagda i processen i kammarrätten med 4 000 kr och i Regeringsrätten med 20 000 kr inklusive mervärdesskatt.

Bolaget anför till stöd för sin talan i skattetilläggsfrågan i huvudsak följande. Enligt bolaget står det svenska skattetilläggsförfarandet – som innebär att en administrativ myndighet kan påföra och verkställa straff i form av en sanktionsavgift utan någon begränsning uppåt och att avgiften påförs utan krav på oaktsamhet eller uppsåt – inte i överensstämmelse med de krav som uppställs i artikel 6 i Europakonventionen. Påfört skattetillägg bör därför undanröjas redan på denna grund. – Bolaget har inte heller fått målet avgjort inom skälig tid och har påförts ett skattetillägg som inte står i rimlig proportion till bolagets eventuella försummelse. Dessa omständigheter utgör också, mot bakgrund av innehållet i artikel 6, särskilda skäl för att eftergift eller i varje fall jämkning av skattetillägget bör medges. – Härtill kommer enligt bolagets mening att fråga är om en svår skatterättslig fråga samt att det endast rör sig om ett periodiseringsfel som, om felet gjorts vid nästföljande års taxering, skulle ha medfört att skattetillägg påförts efter en lägre procentsats. Även dessa omständigheter talar för att skäl för eftergift föreligger eller att i varje fall med tillämpning av 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (promulgationslagen) tillägg inte påförs annat än efter den lägre procentsats som gäller när Regeringsrätten avgör målet. Sammanfattningsvis anser bolaget att skattetillägg som påförts med stöd av en lagstiftning som inte beaktar Europakonventionens rättssäkerhetsgarantier kan undanröjas alternativt efterges med stöd av en fördragskonform tolkning av 5 kap. taxeringslagen (1990:324), TL. Samma slut nås om Regeringsrätten, utan beaktande av Europakonventionens krav, tillämpar de i 5 kap. 6 § TL uppställda eftergiftsgrunderna eller svenska straffprocessuella regler.

RSV anför till stöd för sin inställning i skattetilläggsfrågan sammanfattningsvis följande. Enligt RSV:s mening finns det inte någon omständighet som skulle motivera undanröjande eller eftergift av skattetillägget. Vad gäller Europakonventionens tillämplighet är RSV:s grundläggande inställning att de svenska skattetilläggen inte omfattas av konventionen. Även om så skulle vara fallet föreligger inte, också med beaktande av konventionen, grund för att undanröja skattetillägget. I den anvisningspunkt till 29 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, som reglerar avdragsrätten för avsättning till internvinstkonto klargörs att avdragsrätt endast föreligger om lagertillgången kvarligger osåld hos dotterföretaget vid utgången av beskattningsåret. Fråga är således inte om en svår skatterättslig fråga. Att ett realt sett högt skattetillägg inte ensamt utgör grund för att efterge ett skattetillägg har vidare slagits fast av Regeringsrätten i RÅ 1995 ref. 5. Inte heller finns anledning att med analog tillämpning av promulgationslagen påföra skattetillägg efter en annan procentsats än den som gällde vid nu aktuell taxering.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten redogör i det följande först översiktligt för hur skattetillägget reglerats i svensk lagstiftning. Härefter redovisas de mer principiella bedömningar som domstolen gör av skattetilläggsbestämmelserna mot bakgrund av åberopade konventionsbestämmelser och interna straffprocessuella bestämmelser samt domstolens bedömning i sak av den i målet aktuella skattetilläggsfrågan. Avslutningsvis behandlas frågan om kostnadsersättning.

1 Regleringen i 5 kap. taxeringslagen

Bolaget har påförts skattetillägg med stöd av bestämmelserna i 5 kap. 1 § TL. I paragrafen, i dess lydelse vid 1991 års taxering, föreskrivs följande.

Har en skattskyldig i självdeklaration eller annat skiftligt meddelande, som han avgett till ledning för taxeringen, lämnat uppgift som befinns oriktig, skall en särskild avgift (skattetillägg) påföras honom. Detsamma gäller om den skattskyldige har lämnat en sådan uppgift i mål om taxering och uppgiften inte har godtagits efter prövning i sak eller inte har prövats.

Skattetillägg enligt första stycket tas ut med tjugo procent av den mervärdeskatt och med fyrtio procent av den inkomstskatt eller förmögenhetsskatt som, om den oriktiga uppgiften hade godtagits, inte skulle ha påförts den skattskyldige eller hans make eller, i fråga om förmögenhetsskatt, någon annan person som samtaxeras med honom.

Avgiftsberäkning enligt andra stycket sker efter tjugo procent i fall då den oriktiga uppgiften har rättats eller hade kunnat rättas med ledning av kontrollmaterial som normalt är tillgängligt vid taxering. Sådant kontrollmaterial kan vara taxeringsavi, den skattskyldiges självdeklaration för det nästföregående beskattningsåret eller uppgifter som det enligt lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter åligger arbetsgivare eller andra, att utan föreläggande lämna till ledning för taxering avseende någon annan. För annat kontrollmaterial än taxeringsavi och självdeklaration för det nästföregående beskattningsåret gäller vad som sagts nu endast om materialet varit tillgängligt för skattemyndigheten före utgången av november taxeringsåret. Som normalt tillgängligt kontrollmaterial anses inte meddelande från en annan skattemyndighet.

Som framgår av bestämmelserna står skattetillägget i relation till den skattelättnad som den oriktiga uppgiften skulle ha medfört genom att det utgår med en viss procent, vid inkomstbeskattningen normalt 40 procent, av det skattebelopp som påförts till följd av att uppgiften frångåtts. För fall där risken för att den oriktiga uppgiften skall undgå upptäckt är obetydlig, såsom när uppgiften kan rättas med ledning av vid taxeringen normalt tillgängligt material, har procentsatsen satts till 20 procent.

Skattetillägg påförs också vid avvikelser från självdeklaration genom skönstaxering och även vid skönstaxering som sker på grund av utebliven självdeklaration om deklaration inte kommit in trots att föreläggande sänts ut till den skattskyldige.

Skattetillägget bortfaller vid skönstaxering om denna skett på grund av utebliven deklaration och deklarationen kommer skattemyndigheten tillhanda inom viss tid. Tillägget tas inte heller ut om den skattskyldige frivilligt har rättat en uppgift eller om fråga är om rättelse av felräkning eller misskrivning som uppenbart framgår av självdeklarationen. Detsamma gäller vid rättelse av en oriktig uppgift i fråga om inkomst av tjänst eller kapital om rättelsen gjorts eller kunnat göras med ledning av i vederbörlig ordning lämnade kontrolluppgifter.

Möjlighet finns också till eftergift av skattetillägg. Bestämmelser om eftergift finns i 5 kap. 6 § TL. Enligt paragrafens första stycke, i tillämplig lydelse, gäller att skattetillägg efterges helt, om felaktigheten eller underlåtenheten kan antas ha ett sådant samband med den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller liknande förhållande att den framstår som ursäktlig. Detsamma gäller om felaktigheten eller underlåtenheten framstår som ursäktlig med hänsyn till uppgiftens beskaffenhet eller annan särskild omständighet eller om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften.

Skattetillägg får också efterges helt när det belopp som kunde ha undandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är ringa.

Skattetillägg påförs i administrativ ordning och skall i princip utgå oberoende av s.k. subjektiva rekvisit, dvs. oberoende av om uppsåt eller oaktsamhet förelegat.

Allvarligare fall av överträdelser av föreskriven deklarations- eller annan uppgiftsskyldighet, där uppsåt eller grov oaktsamhet läggs någon till last, kan också bestraffas i vanlig ordning, dvs. de kommer under allmän domstols prövning i en vanlig brottmålsprocess. För enklare fel eller försummelser är det däremot endast administrativa sanktioner i form av skattetillägg som kan komma i fråga.

Det administrativa sanktionssystemet med skattetillägg vid överträdelse av regler om uppgiftslämnande infördes med verkan från taxeringsåret 1972. Dessförinnan var påföljdssystemet utformat så att överträdelserna kunde medföra straff enligt den då gällande skattestrafflagen (1943:313). Syftet med reformen var bl.a. dels att olika former av försummelser på skatteområdet i större omfattning än tidigare skulle omfattas av ett sanktionssystem, dels att avkriminalisera mer bagatellartade förseelser som genom den vida tolkning som i praxis getts åt begreppet grov oaktsamhet föranlett ansvar för vårdslös deklaration enligt skattestrafflagen (jfr prop. 1971:10 s. 194 – 200).

Bestämmelser om sanktionsavgifter med i princip samma uppbyggnad som i TL finns också i skattebetalningslagen (1997:483), lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, fordonsskattelagen (1988:327), tullagen (1994:1550) och lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen.

2 Skattetillägget och Europakonventionen

2.1 Tillämpligheten av artikel 6

Europakonventionen har sedan den 1 januari 1995 ställning som svensk lag. Det finns anledning att undersöka om konventionen är tillämplig med avseende på skattetillägg och om det i så fall – som klaganden gör gällande – föreligger en konflikt mellan konventionen och reglerna om skattetillägg. Om en sådan konflikt kan konstateras, måste vidare bedömas vilka konsekvenser detta kan ha för frågan om påförande av skattetillägg. Vid en prövning mot bakgrund av Europakonventionens bestämmelser får också övervägas om handläggningen i det aktuella fallet står i överensstämmelse med relevanta konventionsbestämmelser.

Europakonventionens tillämplighet i fråga om skattetillägg bör i första hand prövas mot bestämmelserna i artikel 6.1 och 6.2 i konventionen.

Enligt den konventionstext som fogats till lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har, såvitt nu är av intresse, artikel 6.1 och 6.2 i konventionen följande lydelse på svenska:

1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen – – – intresse.

2. Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.

För att bedöma konventionens tillämplighet måste till en början klargöras om det handlande som kan leda till att skattetillägg påförs utgör brott eller, med andra ord, om skattetillägg i konventionens mening är att betrakta som en brottspåföljd.

Bolaget har i detta avseende anfört bl.a. följande. Det torde numera vara ställt utom allt tvivel att envar i mål om skattetillägg skall tillförsäkras de rättssäkerhetsgarantier som följer av artikel 6 i Europakonventionen samt att det mesta talar för att skattetillägg som påförs med stöd av nuvarande skattetilläggsreglering inte uppfyller de krav som ställs enligt konventionen. Det kan således till en början ifrågasättas om det över huvud taget är förenligt med konventionen att ett skattetillägg påförs och verkställs i ett administrativt förfarande. Europadomstolen har godtagit denna ordning endast beträffande s.k. ”minor offences” (jfr Öztürk mot Tyskland, dom den 21 februari 1984, Serie A nr 73, § 56). – Bolagets uppfattning är att, eftersom ett skattetillägg kan uppgå till ett i princip obegränsat belopp, en lagöverträdelse som föranleder ett sådant straff per definition inte kan betraktas som ”minor”. Skulle en domstol mot förmodan anse att den förseelse som föranleder ett skattetillägg är att betrakta som ”minor”, borde påförda skattetillägg i de många fall då de uppgår till betydande belopp under alla förhållanden anses bryta mot proportionalitetsprincipen, vilken utgör en av grundpelarna i Europakonventionen. En ytterligare förutsättning för att påförda skattetillägg skall vara konventionsenliga är alltså att de inte strider mot proportionalitetsprincipen. – Den svenska skattetilläggsregleringens uppbyggnad och systematik har i nämnda avseenden grundläggande och systematiska brister som enligt bolaget inte kan botas av en domstol. Påfört skattetillägg bör undanröjas redan av detta skäl.

RSV har beträffande Europakonventionens tillämplighet anfört följande. Enligt RSV omfattas de svenska skattetilläggen över huvud taget inte av konventionen. För det fall att Regeringsrätten likväl skulle komma fram till att konventionen är tillämplig på svenska skattetillägg vill RSV beträffande tolkningen av konventionen anföra följande. Artikel 6.1 kan sammanfattningsvis sägas garantera var och en rätten till en domstolsprövning och en rättssäker process. Av Europadomstolens praxis, se Le Compte, Van Leuven och De Meyere (dom den 23 juni 1981, Serie A nr 43) och Albert och Le Compte (dom den 10 februari 1983, Serie A nr 58) följer dock att artikel 6.1 inte hindrar att ett första beslut om påförande av en bestraffande sanktion fattas av en annan myndighet än en domstol, under förutsättning att den enskilde har möjlighet att överklaga beslutet och få tillträde till en domstol som uppfyller de krav som följer av artikel 6. – Såvitt RSV kunnat utröna finns det inte något avgörande av Europadomstolen som går ut på att en myndighets handlingsutrymme härvidlag skulle vara begränsat till att avse endast smärre påföljder och att mer betungande påföljder måste prövas av domstol som första instans. Ett i sammanhanget belysande avgörande av Europadomstolen är fallet Bendenoun mot Frankrike (dom den 24 februari 1994, Serie A nr 284). Europadomstolen har i detta avgörande rörande franska skattetillägg uttalat att det mot bakgrund av det stora antalet överträdelser måste stå konventionsstaterna fritt att bemyndiga skattemyndigheten att ”åtala och straffa” de skattskyldiga även om de tillägg som påförs är stora. Domstolen framhöll vidare att en sådan ordning inte är oförenlig med artikel 6 i konventionen så länge den skattskyldige har möjlighet att få ett sådant beslut prövat av en domstol som erbjuder de garantier som ges i artikeln. Tilläggas kan att skattetillägget i detta fall uppgick till 422 534 FRF. Beslut av skattemyndighet om att påföra en enskild person skattetillägg kan överklagas till länsrätten, vilken är en domstol som uppfyller de krav som följer av artikel 6 i konventionen. Att initiativet till domstolsprövning måste tas av den enskilde strider inte mot artikel 6.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Ledning för bedömningen av hur en skattesanktion av den karaktär som skattetillägget har förhåller sig till artikel 6 kan erhållas bl.a. från Europadomstolens domar i de redan nämnda målen Öztürk och Bendenoun samt domarna i målen Engel (dom den 8 juni 1976, Serie A 22), Deweer (dom den 27 februari 1980, Serie A 35) och Kadubec (dom den 2 september 1998, Reports 1998-VI s. 2518).

Av domarna framgår att domstolen i första hand tillämpar tre kriterier för bedömningen av vad som är ett brott i konventionens mening, nämligen klassificeringen i den nationella rätten, gärningens natur samt påföljdens karaktär och stränghet. Enligt uttalanden i flera domar är kriterierna alternativa och således inte kumulativa. Det första kriteriet – klassificeringen i den nationella rätten – bildar i många fall endast en utgångspunkt för den fortsatta prövningen men kan dock ensamt leda till att en förseelse bedöms som brott i konventionens mening i de fall då förseelsen är klassificerad på det sättet i den nationella rätten (jfr Adolf mot Österrike, dom den 26 mars 1982, Serie A nr 49, § 33). De två övriga kriterierna – gärningens natur samt påföljdens karaktär och stränghet – är normalt de mest betydelsefulla vid domstolens prövning och leder inte sällan till att förseelser som avkriminaliserats i den nationella rätten ändå kommer att bedömas som brott i den mening som avses i konventionen. Allmänt kan sägas att domstolen tolkar de begrepp som artikel 6 bygger på autonomt och flexibelt.

Även om Europadomstolen beskrivit de tre kriterierna som alternativa har den i några senare avgöranden framhållit att detta förhållande inte utesluter en kumulativ metod när en analys av de tre kriterierna var för sig inte leder till någon säker slutsats (se särskilt den sammanfattande redogörelsen för domstolens metoder i fallet Kadubec, §§ 50 och 51). Det kumulativa synsättet har kommit till tydligt uttryck i fallet Bendenoun, som gällde just en skattesanktion. I det fallet redovisade domstolen fyra faktorer som talade för att det franska skattetillägget inrymdes under artikel 6: skattetilläggsreglerna omfattade alla skattebetalare, tillägget utgjorde väsentligen en påföljd för att avskräcka från nya överträdelser, tillägget påfördes med stöd av generella regler i syfte att avskräcka och bestraffa och tillägget uppgick till betydande belopp och kunde omvandlas till fängelse. Vid en sammantagen bedömning fann domstolen att de omständigheter som talade för att det var fråga om en brottsanklagelse övervägde samt att – även om ingen av faktorerna var ensam avgörande – de kumulativt ledde till att det blev fråga om en anklagelse för brott enligt artikel 6.

Europadomstolen har härefter i några avgöranden funnit att skattetillägg eller skattetilläggsliknande sanktioner i Schweiz och Nederländerna skall betraktas som brottspåföljder i artikelns mening.

Skattetillägget har i svenskt lagstiftningsarbete beskrivits som en straffliknande administrativ påföljd (SOU 1993:40, Del B, s. 47). Bestämmelserna om muntlig förhandling i 6 kap. 24 § TL i mål om särskild avgift får därvid ses som ett uttryck för att man önskat bringa taxeringsprocessen i överensstämmelse med de rättssäkerhetsgarantier som uppställs i artikel 6 i Europakonventionen. I praxis (RÅ 1987 ref. 42) har också omröstningsreglerna för brottmål i 29 kap. rättegångsbalken ansetts tillämpliga i mål om skattetillägg enligt den äldre taxeringslagen (1956:623). Skattetillägget synes även i andra sammanhang ha uppfattats som en till övervägande del straffrättslig sanktion. Redan i förarbetena till retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen som gäller bl.a. straff, annan brottspåföljd och annan särskild rättsverkan av brott uttalades således att den föreslagna regeln också träffar straffliknande administrativa påföljder såsom skattetillägg, restavgift och förseningsavgift enligt olika skatteförfattningar. Departementschefen framhöll även att det måste ses som ett klart kringgående av retroaktivitetsförbudet att ge retroaktiv verkan åt regler om sådana administrativa sanktioner som har trätt i stället för straffrättsliga påföljder (prop. 1975/76:209 s. 125). Det krävs dock inte enligt svensk lag vare sig uppsåt eller oaktsamhet hos den skattskyldige för att tillägg skall kunna påföras. Tillägget har också i visst avseende en vitesfunktion och kan falla bort på rent objektiva grunder. Det kan inte heller omvandlas till fängelse. Skattetillägget har därför inte ansetts vara att klassificera som ett straff i det svenska rättssystemet utan snarare som en administrativ skattesanktion. Klassificeringen i det svenska rättssystemet utgör således i sig inte tillräcklig grund för att betrakta skattetillägg som en straffrättslig sanktion i konventionens mening.

Beträffande de två övriga kriterier som Europadomstolen tillämpar i detta sammanhang, nämligen gärningens natur samt påföljdens karaktär och stränghet, är följande att beakta. De svenska skattetilläggsreglerna är generella och omfattar alla skattebetalare. Syftet med det administrativa sanktionssystemet är att med en kännbar ekonomisk sanktion åstadkomma ett tryck på de skattskyldiga att iaktta de åligganden som föreskrivs i skatte- och avgiftsförfattningar. Att märka är också att det svenska skattetillägget i dess nuvarande form ersatte ett tidigare rent straffrättsligt förfarande. Vad gäller omständigheter som domstolen hänför till påföljdens karaktär och stränghet är vidare att beakta att skattetillägg påförs i proportion till den skattelättnad som den oriktiga uppgiften skulle ha medfört. Detta innebär att skattetillägget i princip kan komma att uppgå till mycket höga belopp utan någon begränsning uppåt.

Det senast sagda talar enligt Regeringsrättens mening starkt för att artikel 6 skall anses tillämplig på det svenska skattetillägget. Högsta domstolen har också i en nyligen avkunnad dom, mot bakgrund av den praxis som föreligger från Europadomstolen, uttalat att ”starka skäl talar för att artikel 6 är tillämpligt även på det svenska skattetilläggsförfarandet” (Högsta domstolens dom den 29 november 2000). Vad som möjligen ändå skulle kunna föranleda viss tvekan är bl.a. att det svenska skattetillägget skiljer sig från det franska beträffande en av de fyra faktorer som domstolen i Bendenoun-målet tillade betydelse för den slutliga bedömningen: det kan inte omvandlas till fängelse. Dessutom saknar de svenska skattetilläggsreglerna i motsats till de franska subjektiva rekvisit i egentlig mening (jfr SOU 1996:116 s. 108-119 och 167-170).

Det förhållandet att det svenska skattetillägget inte kan omvandlas till fängelse är dock enligt Regeringsrättens mening inte något starkt argument mot att anse artikel 6 tillämplig. Det råder inte någon tvekan om att böter som utdömts inom straffrättslig ram är att hänföra under artikel 6 oavsett om de kan förvandlas till fängelse eller ej. Av domen i fallet Bendenoun får vidare anses framgå att även andra ekonomiska påföljder än böter, åtminstone om de är av viss storlek, i och för sig kan falla in under artikel 6. Genom Europadomstolens avgöranden i fallen Lauko (dom den 2 september 1998, Reports 1998-VI s. 2492) och Kadubec, som båda rörde böter som ålagts för mindre ordningsförseelser, får också numera anses klarlagt att fängelsestraff i varje fall inte är en förutsättning för att en gärning skall anses som brott i konventionens mening. Att subjektiva rekvisit saknas kan i sammanhanget inte heller tilläggas någon självständig eller ens väsentlig betydelse (i stället finns det anledning att särskilt pröva det strikta ansvarets förenlighet med oskuldspresumtionen; se nedan avsnitt 2.3).

Mot bakgrund av det anförda finner Regeringsrätten vid en samlad bedömning att det svenska skattetillägget får anses falla in under artikel 6 i Europakonventionen. Vid sådant förhållande finns anledning att närmare överväga i vad mån regleringen av skattetilläggsförfarandet är så utformad att den kan tillgodose de i artikeln uppställda kraven på en rättvis rättegång.

2.2 Administrativ myndighets befattning med frågor som omfattas av artikel 6

Som nämnts i föregående avsnitt har bolaget ifrågasatt om det är förenligt med artikel 6 att tillämpa en ordning som innebär att skattetillägg påförs i första instans av administrativ myndighet och att beslutet dessutom blir verkställbart innan det föreligger något lagakraftvunnet domstolsavgörande.

Av Europadomstolens avgörande i Bendenoun-målet framgår att det inte finns något principiellt hinder mot att låta skattetillägg i första instans påföras av administrativ myndighet. Vidare har Regeringsrätten i ett annat mål som avgjorts denna dag (mål nr 2922-1999) funnit att artikel 6 i princip inte heller hindrar verkställighet på den grunden att ett beslut om skattetillägg inte vunnit laga kraft eller inte har prövats av domstol. Vad nu sagts om påförande och verkställighet gäller under förutsättning dels att den enskilde i efterhand har möjlighet att få saken prövad av en domstol som fullt ut kan tillgodose de rättssäkerhetsgarantier som uppställs i artikeln, dels att möjlighet finns att undvika att verkställigheten medför att rättsläget över huvud taget inte kan återställas i den efterföljande domstolsprövningen om denna skulle leda till att myndighetens beslut ändrades. Regeringsrätten fann också i detta mål att det enligt svensk intern lagstiftning fanns möjlighet att tillgodose dessa båda förutsättningar.

Varken det förhållandet att skattetillägg påförs av administrativ myndighet eller det förhållandet att myndighetens beslut kan verkställas innan det föreligger ett lagakraftvunnet avgörande från domstol medför således enligt Regeringsrättens mening i sig att någon konflikt uppkommer med konventionen.

2.3 Oskuldspresumtionen

Enligt artikel 6.2 gäller att var och en som har blivit anklagad för ett brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.

Bolaget gör i målet gällande att utformningen av de svenska skattetilläggsbestämmelserna inte är förenlig med den i artikel 6.2 uppställda oskuldspresumtionen och anför därvid bl.a. följande.

Den prövning som en domstol enligt artikel 6.2 har att företa avser en förutsättningslös prövning huruvida den av motparten framlagda bevisningen är tillräckligt stark för att den tilltalades skuld skall kunna fastställas och därmed också stark nog för att motbevisa den oskuldspresumtion som den tilltalade skall vara tillförsäkrad. – Europadomstolens avgörande i målet Salabiaku mot Frankrike (dom den 7 oktober 1988, Serie A nr 141) ger visst stöd för att en lagfäst presumtion som bygger på objektiva rekvisit inte behöver strida mot artikel 6.2. I det aktuella fallet dömdes Salabiaku av fransk domstol för narkotikasmuggling. I målet hävdade Salabiaku att han inte visste att den väska som han förde in i landet innehöll narkotika. Den aktuella lagregeln innebar dock att det fanns en presumtion för att den som visades ha fört in otillåtet gods i landet också hade gjort sig skyldig till smuggling. – Utgången i målet innebar att Europadomstolen inte ansåg att Salabiakus rättigheter enligt Europakonventionen hade åsidosatts, detta trots den i lagen införda presumtionsregeln. Skälet till Europadomstolens ställningstagande var att domstolen ansåg att de franska domstolarna rent faktiskt hade frihet att tillämpa de i artikel 6.2 uppställda rättssäkerhetsgarantierna. – Den svenska skattetilläggsregleringen har inte utformats i avsikt att ge utrymme för någon skuldprövning. Bolaget finner det ingalunda självklart att reglerna i TL ger svenska domstolar frihet att göra en sådan prövning, vilket är en förutsättning för att domstolarna i detta avseende skall kunna läka bristerna i skattetilläggsregleringen. Enligt bolagets uppfattning är det således svårt att se hur en skuldprövning kan förenas med de objektiva rekvisit som framgår av TL. Inte heller anser bolaget att eftergiftsgrundernas utformning på något sätt kan anses implicera att en sådan prövning kan företas. – Bolagets slutsats är därför att det inte kan betraktas som en rimlig tolkning av TL att anse att en domstol har frihet att bortse från den ”skuldpresumtion” som följer av TL:s objektiva rekvisit. Trots lagstiftarens upprepade ingripanden präglas rättstillämpningen enligt bolagets uppfattning fortfarande i hög grad av schablonmässiga överväganden, vid vilka sådana individualiserande hänsynstaganden som skulle kunna medföra att påföljderna undanröjdes eller eftergavs ofta saknas. Motiveringarna i målen är också i allmänhet utformade på ett korthugget och standardmässigt sätt. Om domstolarna inte anses ha den nödvändiga behörigheten att företa en fullständig prövning blir följden att en skattskyldig som av skattemyndigheten påförts ett skattetillägg inte kan få sin sak prövad av en domstol i den utsträckning som krävs enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

RSV anför i denna del följande. Huruvida det strider mot artikel 6.2 att straff åläggs oberoende av uppsåt eller oaktsamhet följer knappast uttryckligen av något avgörande av Europadomstolen. Frågeställningen har dock diskuterats i litteraturen, varvid olika uppfattningar kommit till uttryck. Det synes dock föreligga en klar övervikt för tesen att sanktioner kan utdömas enligt principerna för strikt ansvar. Europadomstolen har i sitt avgörande av målet Salabiaku också slagit fast att konventionsstaterna i princip är fria, på vissa villkor, att införa straffregler som grundar sig enbart på objektiva förhållanden och således är oberoende av uppsåt eller oaktsamhet. Slutsatsen härav blir, enligt RSV:s mening, att skuldprövningen i ett sådant fall naturligen måste begränsa sig till frågan om det objektiva förhållandet föreligger eller inte. Redan det nu sagda ger en indikation på att strikt ansvar väl kan vara förenligt med Europakonventionen. Den indikationen förstärks av Europakommissionens uttalande i målet Källander mot Sverige (mål nr 12693/87). Kommissionen anförde, i den del av målet som gällde bevisbördan, att man noterat att frågan om sökandens uppgift var oriktig eller ej bestämdes av domstolarna först efter det att sökanden hade haft möjlighet att på lika villkor lägga fram alla de omständigheter som enligt hans uppfattning hade betydelse för sakens avgörande. Vidare uttalade kommissionen att det förhållandet att ett skattetillägg, som enligt svensk rätt inte anses som en brottspåföljd, kan påföras oberoende av uppsåt eller oaktsamhet inte utgjorde en fråga som reglerades i artikel 6.2. Kommissionen kom härefter fram till att sökandens klagomål avseende artikel 6.2 var ogrundade och förklarade ansökan i sin helhet ”inadmissible”. Mycket talar alltså för att strikt ansvar är förenligt med Europakonventionen. Men även om man intar motsatt ståndpunkt kan det med hänsyn till eftergiftsreglerna diskuteras om lagstiftningen om skattetillägg strider mot oskuldspresumtionen. Eftergiftsreglerna innebär ju att den skattskyldige skall befrias från skattetillägg om felaktigheten eller underlåtenheten är ursäktlig eller om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut skattetillägget. Detta skall beaktas även utan yrkande från part. I eftergiftsrekvisitet ingår såväl objektiva som subjektiva moment. Mot bakgrund av det sagda kan det på mycket goda grunder antas att Europakonventionen inte uppställer ett krav på oaktsamhet eller uppsåt för att det skall vara möjligt att påföra någon skattetillägg och att det svenska systemet väl faller inom ramen för vad konventionen i detta avseende kräver. Skulle Regeringsrätten inte ansluta sig till denna uppfattning uppkommer frågan om bolaget förfarit oaktsamt genom att göra det i målet aktuella avdraget. Enligt RSV:s bedömning måste så anses vara fallet. Verket anser att lagtexten ger förvaltningsdomstolarna utrymme att pröva om en skattskyldig förfarit oaktsamt eller ej. – RSV:s slutsats är att inte heller artikel 6.2 utgjort hinder mot att påföra bolaget skattetillägg.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Vad gäller oskuldspresumtionen har Europadomstolen funnit att ett straffansvar grundat på rättsliga presumtioner inte behöver stå i strid med artikel 6 (jfr rättsfallet Salabiaku och det närbesläktade rättsfallet Pham Hoang, dom den 25 september 1992, Serie A nr 243).

Europadomstolen konstaterade i Salabiaku-målet att faktiska och rättsliga presumtioner fanns inom alla rättssystem och att detta inte stod i strid med konventionen under förutsättning att de hölls inom rimliga gränser. I Salabiakus fall fann domstolen att han haft vissa möjligheter enligt fransk lag att till sitt försvar åberopa förmildrande omständigheter samt att domstolarna i praxis även godtog force majeure som försvar. Vidare fann domstolen att de franska domstolarna undvikit att automatiskt fälla Salabiaku till ansvar på grundval av den i lag uppställda presumtionen om ansvar vid innehav utan också rent faktiskt beaktat om omständigheterna var sådana att det förelåg något oundvikligt misstag från Salabiakus sida och att domstolarna därvid också identifierat vissa element av uppsåt fastän de inte var tvungna att göra det för att döma Salabiaku. Europadomstolen konstaterade mot bakgrund härav att de franska domstolarnas tillämpning av den rättsliga presumtion som var i fråga inte stred mot oskuldspresumtionen.

Det bör observeras att målet inte direkt rörde frågan om strikt ansvar, i den meningen att uppsåt eller oaktsamhet inte fordras för ansvar, utan frågan huruvida det från konventionssynpunkt kunde godtas att man från ett visst styrkt faktum – innehav av förbjudna varor – presumerade att fråga var om ett i och för sig uppsåtskrävande smugglingsbrott. Domstolen uttalade sig dock även om strikt ansvar, dvs. ett ansvar utan krav på uppsåt eller oaktsamhet. Domstolen framhöll därvid att konventionsstaterna i princip under vissa villkor äger rätt att låta endast objektiva faktorer som sådana leda till straff och att exempel på detta också finns i de olika konventionsstaternas rättssystem.

Det får hållas för troligt att domstolen när det gäller tillåtligheten från konventionssynpunkt av ett strikt straffrättsligt ansvar för en handling kommer att uppställa i huvudsak samma krav som den uppställde i Salabiaku-målet för att godta ansvar som grundas på presumtioner. Det innebär att ansvaret inte får utkrävas helt automatiskt när de objektiva rekvisiten är uppfyllda utan att den enskilde måste, för att någon konflikt med oskuldspresumtionen inte skall uppkomma, ha möjlighet till någon form av försvar som grundas på subjektiva förhållanden.

När det gäller skattetillägg påförs detta, som redovisats i det föregående, i administrativ ordning utan något krav på uppsåt eller oaktsamhet. Beslut om tillägg kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Om uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger kan detta medföra även ett straffrättsligt ansvar som prövas och döms ut av allmän domstol.

Den svenska taxeringen bygger till stor del på uppgifter från den enskilde och vitsordande från dennes sida av uppgifter som inhämtats från annat håll. Skattetillägget avser att ge uttryck åt bl.a. kravet på noggrannhet vid fullgörande av deklarationsplikten och därmed sammanhängande uppgiftsskyldighet. Slarv kan i princip inte godtas. Vidare måste den skattskyldige i regel ha en uppfattning om vilka uppgifter som är väsentliga för bedömningen av ett yrkande om han inte vill riskera att oriktigt uppgiftslämnande anses föreligga och skattetillägg påförs. Den skattskyldige måste med andra ord normalt ha en viss kunskap om beskattningsreglerna.

En felaktighet eller underlåtenhet av det slag som kan föranleda skattetillägg förekommer i ett mycket stort antal ärenden. En förutsättning för förutsebarhet och likformighet vid påförandet av skattetillägg har därför ansetts vara att tillägg tas ut efter relativt enkla och schabloniserade regler. Regelsystemet måste emellertid också tillgodose krav på en rimlig nyansering av skattetillägget (jfr vad som nedan sägs om proportionalitetsprincipen, avsnitt 2.4) och även innehålla garantier som tillgodoser rättssäkerheten. Skattetillägg påförs därför inte med automatik när oriktig uppgift föreligger. Dels undantas vissa typer av felaktigheter, dels har myndigheter och domstolar också utan särskilt yrkande att beakta om förutsättningar finns för eftergift av tillägget.

Vad särskilt gäller eftergiftsgrunderna kan följande anföras. Kraven på insikt och noggrannhet måste ställas i relation till den skattskyldiges förmåga och möjligheter att tillgodogöra sig skattereglerna och att tillämpa dem i den situation som föreligger. Eftergiftsreglerna är avsedda att förhindra att bl.a. en ursäktlig okunnighet eller missuppfattning om innehållet i en skatteregel skall föranleda skattetillägg. De skall också förhindra att andra ursäktliga felaktigheter vid fullgörandet av deklarationsplikten leder till att den skattskyldige påförs skattetillägg. Eftergiftsreglerna är även utformade så att de med hänsyn till den skattskyldiges subjektiva situation ger myndigheter och domstolar utrymme för en viss frihet i bedömningen av eftergiftsfrågorna. I själva verket kan eftergiftsgrunderna, i förening med de bestämmelser som innebär att tillägg ibland på objektiva grunder inte tas ut eller skall undanröjas, i vissa fall ge utrymme för hänsynstaganden som innebär befrielse från skattetillägg i större omfattning än vad som skulle vara fallet om påförandet av skattetillägg var beroende av att den skattskyldige förfarit uppsåtligt eller oaktsamt. Även om eftergiftsgrunderna inte är helt jämförbara med de ansvarsförutsättningar som de subjektiva rekvisiten utgör inom straffrätten får de, sammantaget med de fall där skattetillägg bortfaller på rent objektiva grunder, anses ge den skattskyldige sådana möjligheter att i förekommande fall undgå skattetillägg att någon konflikt inte uppkommer med den i artikel 6 i Europakonventionen stadgade oskuldspresumtionen. Som en allmän förutsättning för detta gäller dock att domstolarna i sin tillämpning av skattetilläggsreglerna verkligen i varje enskilt fall gör en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning av om förutsättningar finns för att undanröja eller efterge skattetillägget.

2.4 Proportionalitetsprincipen

Bolaget har, med utgångspunkt i såväl tillämpliga konventionsbestämmelser som intern svensk rätt, ifrågasatt om det i målet aktuella skattetillägget är proportionerligt och har i detta avseende anfört bl.a. följande. Även om Regeringsrätten inte skulle dela bolagets uppfattning om tolkningen av de materiella reglerna för avdrag för avsättning till internvinstkonto måste likväl konstateras att den skattemässiga tolkningen av dessa regler är långt ifrån självklar. Ett skattetillägg uppgående till 16 555 680 kr kan då inte heller anses stå i rimlig proportion till det eventuella misstag som bolaget kan ha begått och den skada som staten eventuellt kan ha lidit. Ett skattetillägg av denna storlek kommer därför att stå i strid med såväl den proportionalitetsprincip som anses genomsyra konventionen som svensk intern rätt där proportionalitetsprincipen sedan länge också utgör en integrerad del av rättsordningen. Detta gäller inte minst i skattetilläggssammanhang där lagstiftaren vid upprepade tillfällen har funnit skäl att mildra lagstiftningen med stöd av proportionalitetsprincipen.

RSV anför i denna del bl.a. följande. Såvitt RSV kunnat utröna går det inte att ur Europakonventionen eller Europadomstolens praxis utläsa något av specifikt intresse för bedömande av proportionalitetsprincipen i mål och ärenden rörande svenska skattetillägg. Det synes således inte vara möjligt att åberopa någon av konventionens artiklar till stöd för tanken att nivån på ekonomiska påföljder för lagöverträdelser eller straffmätningsprinciperna i allmänhet regleras av konventionen och det torde inte heller finnas något enskilt avgörande av Europadomstolen som skulle kunna åberopas till stöd för ett sådant synsätt. Straffmätningen synes ha lämnats åt de enskilda konventionsstaternas reglering. Redan det nu sagda pekar entydigt på att de svenska skattetilläggsreglerna inte står i strid med proportionalitetsprincipen. Enligt RSV:s mening pekar dessutom konstruktionen av reglerna, nämligen att skattetilläggen står i matematisk proportion till den undandragna skatten, entydigt i samma riktning. Vad gäller bolagets hänvisning till den skada som staten kan ha lidit kan vidare erinras om att bolagsskatten sänktes med 10 procent vid 1992 års taxering och att vinstdelningsskatten upphörde från och med det årets taxering. En förskjutning av beskattningen av ett underlag om 103 473 000 kr från 1991 års taxering till 1992 års taxering gav, med bortseende från räntevinster, en skattevinst uppgående till cirka 18,7 miljoner kr.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

En viktig princip som enligt Europadomstolens rättspraxis skall beaktas vid tillämpningen av konventionen är den s.k. proportionalitetsprincipen. Många åtgärder som till sin karaktär är konventionsenliga kan sålunda godtas endast om de också är proportionerliga. Är de oproportionerliga, dvs. mer långtgående än som framstår som rimligt med hänsyn till ändamålet, kan de däremot innefatta ett brott mot konventionen (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 61). Konventionen griper emellertid inte in på alla områden. Straffmätningsprinciper vid utdömande av ekonomiska påföljder får anses tillhöra de områden som principiellt sett har lämnats åt de enskilda staternas reglering, när straffet inte avser något speciellt av konventionen skyddat intresse såsom t.ex. yttrandefriheten.

När det gäller proportionalitetsprincipens tillämpning med avseende på det svenska skattetilläggssystemet är detta en fråga som i första hand får bedömas med utgångspunkt i de rättssäkerhetsgarantier som artikel 6 i Europakonventionen innehåller. Vad som därvid skall bedömas är om det står i överensstämmelse med artikel 6 att på grundval av ett i princip strikt ansvar för oriktigt uppgiftslämnande ålägga någon ekonomiska påföljder som kan komma att uppgå till betydande belopp.

Ett sanktionsförfarande riktat mot överträdelser av den deklarations- och uppgiftsskyldighet som åvilar de enskilda i skattesammanhang får anses tillgodose ett betydande allmänt intresse. Regeringsrätten har i det föregående funnit att artikel 6 i princip inte hindrar regler om strikt ansvar och att det svenska skattetilläggsförfarandet också på ett godtagbart sätt i det enskilda fallet ger domstolarna möjlighet att pröva om den oriktiga uppgiften lämnats under förhållanden som gör den ursäktlig. Härtill kommer att kravet på proportionalitet har kommit till direkt uttryck i lagtexten genom rekvisitet ”uppenbart oskäligt”. Bestämmelsen avses innebära att skattetillägget kan efterges om påföljden inte står i rimlig proportion till den försummelse som den uppgiftsskyldige gjort sig skyldig till eller om det av annan anledning framstår som stötande att ta ut tillägget (prop. 1991/92:43 s. 88). Vidare bör i detta sammanhang beaktas att det skattetillägg som påförs aldrig kommer att överstiga ett belopp motsvarande viss bråkdel av den skattelättnad som den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten att lämna uppgift skulle ha medfört.

Sammanfattningsvis finner Regeringsrätten att skattetilläggslagstiftningen i sig innefattar en rimlig proportionalitetsavvägning och att den också ger erforderligt utrymme för att låta en sådan avvägning få genomslag i det enskilda fallet.

2.5 Avgörande inom skälig tid m.m.

Vid ett ställningstagande till om skattetillägg skall påföras är det enligt bolaget nödvändigt att ta hänsyn till – förutom oskuldspresumtionen och proportionalitetsprincipen – också övriga rättssäkerhetsgarantier som artikel 6 ställer upp, särskilt kravet på avgörande inom skälig tid.

RSV anför i detta avseende bl.a. följande. Hanteringen i förevarande mål kan inte anses stå i konflikt med den i artikel 6 stipulerade rätten till domstolsprövning inom skälig tid. Även om så skulle vara fallet kan dock slutsatsen därav inte rimligen bli att underinstansernas beslut bara på grund av detta skall undanröjas. Något krav på en sådan effekt kan enligt RSV inte utläsas av Europakonventionen eller Europadomstolens domar.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Konventionen anger inte vad som avses med skälig tid och det är inte heller möjligt att ur domstolens praxis härleda ett krav på någon bestämd tidsfrist inom vilken ett mål skall vara handlagt. Europadomstolen har dock i flera fall funnit att en konventionskränkning förelegat därför att handläggningen av ett ärende eller mål hos nationella förvaltningsmyndigheter eller domstolar dragit ut alltför långt på tiden.

Frågan är emellertid om denna form av konventionskränkning kan beaktas inom ramen för en skattetilläggsprocess.

Enligt 5 kap. 6 § TL skall skattetillägg helt efterges dels om felaktigheten eller underlåtenheten i vissa avseenden framstår som ursäktlig, dels om det i övrigt framstår som uppenbart oskäligt att ta ut tillägget. Brister i handläggningen som medför att ett ärende eller mål inte avgörs inom rimlig tid kan i sig inte medföra att en felaktighet eller underlåtenhet framstår som ursäktlig. Fråga är då om eftergiftsgrunden ”uppenbart oskäligt” kan vara tillämplig.

Sistnämnda eftergiftsgrund tillkom genom lagstiftning år 1991 som trädde i kraft den 1 januari 1992 och skall tillämpas första gången vid 1991 års taxering. I förarbetena till lagstiftningen (prop. 1991/92:43 s. 87) framhölls att eftergiftsgrunden var avsedd för situationer där den oriktiga uppgiften visserligen inte kunde anses ursäktlig men där avgiften ändå på grund av omständigheterna i det enskilda fallet kunde framstå som orimlig. Dessa situationer, som det inte ansågs möjligt att belysa med konkreta exempel, tog främst sikte på fall där eftergiftsgrunden skulle fungera som en ”ventil” när andra eftergiftsgrunder inte var tillämpliga. För eftergift krävdes att påföljden i dessa fall inte stod i rimlig proportion till den försummelse som den uppgiftsskyldige gjort sig skyldig till eller det av annan anledning framstod som stötande att ta ut tillägget. Oskäligheten kunde – framhölls det – ha sin grund i den vid uppgiftslämnandet föreliggande situationen men också i omständigheter som inträffat efter det att den oriktiga uppgiften lämnades.

För allmän domstol gäller att rätten enligt 29 kap. 5 § brottsbalken vid straffmätning skall beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks. Om det med hänsyn till en sådan omständighet är uppenbart oskäligt att döma till påföljd skall rätten enligt 6 § i samma kapitel meddela påföljdseftergift. I förarbetena till denna lagstiftning uttalades bl.a. att det i princip var tiden innan den tilltalade fick del av åtalet som avsågs. Vidare uttalades att påföljdseftergift kan komma i fråga främst vid mindre allvarlig brottslighet och att det således är givet att brottets svårhetsgrad sätter gränser för användandet av institutet påföljdseftergift (prop. 1987/88:120 s. 95 och 97). Vid val av påföljd gäller vidare enligt 30 kap. 4 § brottsbalken att rätten skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse och att rätten därvid skall beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken. Lagstiftaren har således när det gäller brott som faller inom brottsbalksområdet föreskrivit att det vid påföljdsval och straffmätning under vissa förutsättningar finns skäl att beakta att lång tid förflutit mellan brottet och den tidpunkt då påföljden bestäms. Det torde mot bakgrund av dessa bestämmelser finnas möjligheter för allmän domstol att beakta att Europakonventionens krav på skälig tid har åsidosatts när en påföljd skall bestämmas (jfr när det gäller skattebrott NJA 1998 s. 283 och Munck i Tidskrift för Sveriges Domareförbund 1/2000 s. 10).

Vid en jämförelse med den situation där skattetillägg aktualiseras kan till en början konstateras att TL saknar motsvarighet till brottsbalkens uttryckliga bestämmelser om hänsynstagande till att ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks. Inte heller finns inom det administrativa sanktionsförfarandet någon möjlighet till val av annan påföljd än skattetillägg eller möjlighet till annan form av jämkning än hel eftergift. Vidare kan konstateras att till skillnad mot vad som gäller för utdömande av brottspåföljd i en brottmålsprocess skattetilläggsförfarandet alltid inleds med att en administrativ myndighet, skattemyndigheten, påför skattetillägg och då i regel i nära anslutning till det handlande som föranleder skattetillägget. Det föreligger således i nu berörda hänseenden skillnader mellan brottmålsprocessen och skattetilläggsprocessen.

Som redovisats ovan ansågs det i förarbetena till den lagstiftning som låg till grund för tillkomsten av eftergiftsgrunden ”uppenbart oskäligt” inte möjligt att ange några konkreta situationer där en tillämpning av eftergiftsgrunden aktualiserades. Det får emellertid mot bakgrund av det senast anförda anses klart att enbart det förhållandet att en skattetilläggsfråga slutligt kommer att avgöras först efter vad som enligt Europakonventionen är att bedöma som oskälig tid inte regelmässigt kan medföra att skattetillägg inte påförs. Eftergiftgrunden uppenbart oskäligt kan således, även i belysning av att konventionen numera utgör svensk lag, inte utnyttjas som ett mer allmänt remedium för att komma till rätta med den form av konventionskränkning som består i att ärendet eller målet inte avgörs inom skälig tid.

Det senast sagda behöver dock inte utesluta att det i vissa situationer kan finnas anledning att anlägga samma synsätt vid påförande av skattetillägg som när det gäller att döma ut en brottspåföljd sedan ovanligt lång tid förflutit från brottet. Även om skattetillägget initialt påförs redan genom ett beslut av skattemyndigheten får det naturligtvis anses klart otillfredsställande om det efter ett överklagande av skattemyndighetens beslut inte kommer att föreligga ett lagakraftvunnet avgörande inom skälig tid. Detta blir särskilt påtagligt om en överinstans efter en utdragen skatteprocess skulle finna att ett skattetilläggsbeslut som undanröjts i en lägre domstolsinstans rätteligen bör fastställas. I en sådan situation bör, om mycket lång tid förflutit från det att skattetillägg först påfördes till dess det genom slutligt avgörande åter skall påföras, eftergift kunna övervägas med hänsyn till att det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut tillägget.

3 Skattetillägget och brottsbalkens promulgationslag

Som redovisats ovan tas skattetillägg vid inkomstbeskattningen i vissa situationer ut med en procentsats om 20 procent i stället för normala 40 procent. Med verkan fr.o.m. 1992 års taxering infördes bestämmelser som innebar att den lägre procentsatsen gällde även vid periodiseringsfel och därmed jämställda förfaranden som generellt sett ansetts innebära en lägre risk för skattebortfall än flertalet andra feltyper. Procentsatsen vid periodiseringsfel har vidare fr.o.m. 1997 års taxering satts ned ytterligare till 10 procent. Av övergångsbestämmelserna till nu berörda lagändringar framgår att de nya lägre procentsatserna vid periodiseringsfel inte skall tillämpas på förhållanden som är hänförliga till tidigare taxeringsår än de angivna (1992 resp. 1997).

Vad gäller handläggningen av detta mål har bolaget gjort gällande att en analog tillämpning av 5 § andra stycket promulgationslagen skulle medföra att den oriktiga uppgiften – som enligt bolagets förmenande är att jämställa med ett periodiseringsfel – med beaktande också av proportionalitetsprincipen bör leda till att skattetillägget efterges i sin helhet med stöd av eftergiftsgrunden uppenbart oskäligt i 5 kap. 6 § TL. I varje fall borde enligt bolagets mening en analog tillämpning av promulgationslagen leda till att skattetillägg inte påförs efter en högre procentsats än nu gällande procentsats för periodiseringsfel, 10 procent.

RSV har rörande promulgationslagens tillämplighet anfört följande. Utgångspunkten för bolagets argumentation i denna del tycks vara att bolaget anser att det som sägs i 5 § i promulgationslagen inte kan eller i varje fall inte skall frångås om strafflagstiftning ändras i mildrande riktning. Den utgångspunkten är emellertid enligt RSV:s mening felaktig. Det går med andra ord utmärkt att till och med i samband med ändringar i mildrande riktning av ren strafflagstiftning genom övergångsbestämmelser föreskriva att tidigare gällande strängare straff skall utdömas för brott som begåtts före ikraftträdandet (jfr NJA 1995 s. 606).

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Enligt 5 § andra stycket promulgationslagen, som är tillämplig även inom specialstraffrättens område, gäller – med avseende på den övergångsproblematik som kan uppkomma i samband med att en straffrättslig lagstiftning ändras – att straff i princip skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall dock den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Bestämmelsernas tillämplighet torde dock vara begränsad till ändringar av sådan lagstiftning som enligt intern svensk rätt är att hänföra till straffrättens område. En analog tillämpning av promulgationslagens bestämmelser inom beskattningsområdet (inbegripet reglerna om skattetillägg) bör enligt Regeringsrättens mening inte komma i fråga.

När särskilda övergångsregler saknas leder ändå allmänna förvaltningsrättsliga principer i många fall till samma resultat som en analog tillämpning av promulgationslagen skulle göra (jfr bl.a. RÅ 1988 ref. 132). Vid de tidigare berörda nedsättningarna av procentsatsen för skattetillägg vid periodiseringsfel meddelades emellertid uttryckliga övergångsbestämmelser som innebar att den lägre procentsatsen skall tillämpas första gången vid 1992 resp. 1997 års taxering. Vid den taxering som målet gäller, 1991 års taxering, skall således bestämmelserna om lägre procentsats vid periodiseringsfel inte tillämpas.

4 Skattetilläggsfrågan i detta mål

Av det hittills anförda framgår att Regeringsrätten funnit att TL:s bestämmelser om skattetillägg i och för sig omfattas av artikel 6 i Europakonventionen men att bestämmelserna inte är oförenliga med de krav på en rättvis rättegång som uppställs i artikeln. Det återstår då att pröva om det i sak finns förutsättningar för att påföra bolaget skattetillägg på det sätt som RSV gör gällande.

Den skatterättsliga frågeställning som ligger till grund för skattemyndighetens beslut rör förutsättningarna för avsättning till internvinstkonto. Även om bolaget i Regeringsrätten begränsat sin talan till frågan om skattetillägget skall undanröjas eller efterges finner Regeringsrätten nödvändigt att som ett led i bedömningen av om oriktig uppgift föreligger ta ställning i den materiella taxeringsfrågan.

Förutsättningarna för avdrag för avsättning till internvinstkonto angavs i den vid 1991 års taxering gällande bestämmelsen i punkt 15 av anvisningarna till 29 § KL. I anvisningspunkten föreskrevs bl.a. följande:

Har ett svenskt moderföretag sålt lagertillgångar till ett utländskt dotterföretag för vidare försäljning i obearbetat eller bearbetat skick på utländsk marknad och kvarligger sådana tillgångar osålda hos dotterföretaget vid utgången av beskattningsåret för moderföretaget, medges avdrag för avsättning till internvinstkonto.

Regeringsrätten finner i likhet med skattemyndigheten och underdomstolarna att bestämmelserna om avdrag för avsättning till internvinstkonto inte är tillämpliga beträffande försäljningen från det s.k. C2-lagret eftersom bolagets försäljning får anses ha skett till det utländska dotterbolaget XX och detta bolag inte hade de aktuella varorna i lager vid utgången av beskattningsåret.

Vad härefter gäller frågan om bolaget lämnat oriktig uppgift i sin deklaration med avseende på den i deklarationen redovisade avsättningen till internvinstkonto gör Regeringsrätten följande bedömning.

Bolaget har i bilaga till deklarationen redovisat ”internvinster i utländska koncernbolags X-lager”. Den avsättning till internvinstkonto som gjorts angavs i bilagan avse den vinst bolaget tillgodogjort sig på försäljningen av produkter som vid årsskiftet fortfarande fanns kvar i lager hos vissa utländska koncernbolag. Avsättningen avsåg i sin helhet reservdelar. I bilagan angavs vidare hur avsättningen fördelats på ett antal utländska koncernbolag. Däremot saknades uppgifter om att i underlaget för internvinstavsättningen även medtagits varor som inte legat kvar i lagret hos det dotterbolag som köpt varan utan sålts vidare till ett annat koncernbolag. Bolaget får härigenom anses ha lämnat sådan oriktig uppgift rörande förutsättningarna för avdrag för avsättning till internvinstkonto som enligt 5 kap. 1 § TL utgör grund för att påföra skattetillägg.

Beträffande frågan om det finns förutsättningar för eftergift av det skattetillägg som påförts bolaget utgör, enligt vad Regeringsrätten redovisat ovan, det som bolaget anfört rörande hänsynstagande till ändrad lagstiftning vid nästföljande års taxering inte en omständighet som medför att påfört skattetillägg bör undanröjas eller efterges till någon del. Vidare är omständigheterna i detta mål, där fråga är om ett stort felaktigt gjort avdrag som om det godtagits skulle ha medfört en betydande skattevinst, inte sådana att det framstår som oproportionerligt att ta ut skattetillägget. Inte heller har taxeringsfrågan varit av sådan beskaffenhet att den sedd för sig eller sammantaget med övriga åberopade omständigheter i målet utgör skäl för eftergift av skattetillägget. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att det här är fråga om ett stort företag som får förutsättas ha god sakkunskap på området.

Vad härefter gäller frågan om eftergift med tillämpning av eftergiftsgrunden uppenbart oskäligt med hänsyn till den tid som förflutit innan skattetilläggsfrågan nu slutligt avgörs genom Regeringsrättens dom är följande att beakta. Omprövningen av skattemyndighetens beslut den 21 december 1992 att påföra bolaget skattetillägg initierades av bolaget genom ett överklagande daterat den 7 juli 1993. Bolaget utvecklade dock grunderna för sitt överklagande först i skrivelse dagtecknad den 3 januari 1995. Vidare har det i de olika domstolsinstanserna förekommit en mycket omfattande skriftväxling mellan parterna. Handläggningen av skattetilläggsfrågan kan därför varken i varje instans eller sammantaget fram till och med Regeringsrättens avgörande anses ha varit oskäligt lång. Vad som förekommit i målet ger inte heller vid handen att det i övrigt skulle ha förelegat några brister i ärendets eller målets handläggning som skulle innebära någon form av konventionskränkning. Vid nu angivna förhållanden och då utredningen i målet inte heller i övrigt ger vid handen att grund för eftergift med stöd av 5 kap. 6 § TL föreligger skall bolagets överklagande i vad det avser skattetillägg avslås.

5 Ersättning för biträdeskostnader

Enligt 3 § ersättningslagen skall en skattskyldig, som i ett ärende eller mål haft kostnader för ombud eller biträde, utredning eller annat som skäligen behövts för att ta till vara hans rätt, efter framställning beviljas ersättning för kostnaderna under vissa i lagen angivna förutsättningar.

Intill den 1 juli 1994 gällde enligt dåvarande 4 § ersättningslagen att ersättning fick beviljas endast till den del det var oskäligt att kostnaden bars av den skattskyldige med hänsyn till flera olika faktorer, bl.a. ärendets eller målets utgång och den skattskyldiges personliga och ekonomiska förhållanden. Vidare följde av 7 § samma lag att frågor om ersättning för kostnader i ärenden hos skattemyndigheten skulle prövas av länsrätten.

Från och med den 1 juli 1994 gäller, enligt bestämmelser som har tagits in i 3 § ersättningslagen, att ersättning får beviljas om 1. den skattskyldige helt eller delvis vinner bifall till sina yrkanden i ärendet eller målet, 2. ärendet eller målet avser fråga som är av betydelse för rättstillämpningen eller 3. det finns synnerliga skäl för ersättning. Vidare gäller från nämnda dag enligt 7 § ersättningslagen att en framställning om ersättning skall göras hos den myndighet eller den domstol där kostnaderna uppkommit. Framställningen skall ha kommit in innan myndigheten eller domstolen avgör ärendet eller målet. Det ankommer således numera på skattemyndigheten själv att pröva ersättningsanspråk som uppkommit i ett omprövningsärende hos myndigheten. Enligt övergångsbestämmelserna till nu berörda ändringar skall äldre bestämmelser fortfarande gälla i fråga om kostnader i ärenden och mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet. I förarbetena till lagstiftningen uttalades att det utan särskilt stadgande torde framgå att med anhängiggörande även avses att ett ärende omprövas, revision påbörjas m.m. på initiativ av en förvaltningsmyndighet (prop. 1993/94:151 s. 177).

Av handlingarna i målet framgår att bolagets överklagande av skattemyndighetens omprövningsbeslut inkom till skattemyndigheten den 2 augusti 1993 och att skattemyndighetens obligatoriska omprövningsbeslut meddelades den 15 maj 1995. Vidare framgår att överklagandet och övriga handlingar kom in till länsrätten den 23 maj 1995.

Bolaget har i målet yrkat ersättning för kostnader avseende upprättande av överklagandet till länsrätten med 30 240 kr samt för kostnader för övrigt arbete i länsrätten med 26 630 kr. Bolaget har vidare yrkat ersättning för kostnader som uppkommit i kammarrätten och Regeringsrätten.

På grund av lagändringarna uppkommer till en början frågan vilka bestämmelser som skall tillämpas vid prövningen av de ersättningsanspråk som bolaget framställt.

Bolaget anför till utvecklande av sin talan i kostnadsersättningsfrågan sammanfattningsvis följande. Bolagets uppfattning är att även de kostnader bolaget haft för överklagandet till länsrätten skall behandlas enligt ersättningslagen i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 1994. Av övergångsbestämmelserna till de ändringar som trädde i kraft sistnämnda datum framgår att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla i fråga om kostnader i ärenden och mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet. Med anhängiggörande jämställs enligt förarbetena den dag då ärendet omprövas av skattemyndigheten, dvs. den dag då myndigheten fattar sitt obligatoriska omprövningsbeslut. Skattemyndighetens obligatoriska omprövningsbeslut fattades den 15 maj 1995. Kostnaderna för överklagandet skall därför bedömas enligt ersättningslagens lydelse fr.o.m. den 1 juli 1994. – I den mån Regeringsrätten anser att kostnaderna för bolagets överklagande till länsrätten är hänförliga till målet i länsrätten och således inte till ett ärende hos skattemyndigheten, kommer tidpunkten för när bolagets överklagande kom in till länsrätten att få avgörande betydelse. Även med detta synsätt gäller att samtliga kostnader för överklagandet har uppkommit i ett mål som anhängiggjorts efter den 1 juli 1994, vilket innebär att bolagets ersättningsanspråk skall bedömas med stöd av ersättningslagens lydelse efter nämnda tidpunkt. – Bolaget bör vidare tillerkännas ersättning för samtliga kostnader eftersom det skulle leda till orimliga konsekvenser om en skattskyldig skulle tillerkännas ersättning endast avseende delar av en argumentation rörande en och samma fråga. Såvitt gäller frågan om en eventuell jämkning av ersättningsnivån, gör bolaget även gällande att ersättningslagen i princip inte ger utrymme för att jämka de kostnader som bolaget har åsamkats om inte lagliga förutsättningar för jämkning enligt 5 § ersättningslagen är för handen. Någon sådan jämkningsgrund är inte åberopad.

RSV anför vad gäller frågan om kostnadsersättning följande. Bolaget initierade ett ärende hos skattemyndigheten när bolaget i augusti 1993 gav in sitt överklagande av skattemyndighetens omprövningsbeslut den 21 december 1992 till skattemyndigheten. Det ärendet avslutades genom att skattemyndigheten fattade sitt s.k. obligatoriska omprövningsbeslut den 15 maj 1995. Med hänsyn till när detta ärende anhängiggjordes bör de kostnader i ärendet som bolaget lagt ned under den tid då överklagandet handlades av skattemyndigheten prövas med utgångspunkt i den äldre lydelsen av ersättningslagen. Med beaktande av den restriktivitet som präglar tillämpningen av ersättningslagen i dess äldre lydelse är bolaget enligt RSV:s mening inte berättigat till ersättning för någon del av de kostnader som hänför sig till berörda ärenden hos skattemyndigheten. – Prövningen av bolagets rätt till ersättning för kostnader hänförliga till processen i länsrätt och kammarrätt skall ske med utgångspunkt i ersättningslagens lydelse fr.o.m. den 1 juli 1994. Det innebär att bolaget är berättigat till ersättning för skäliga kostnader för ombud eller biträde om bolaget helt eller delvis vinner bifall till sin talan i Regeringsrätten. Om så inte blir fallet kan ersättning utgå ändå, dock bara om målet avser en fråga av betydelse för rättstillämpningen eller om det finns synnerliga skäl för ersättning. I enlighet med RSV:s inställning bör bolaget inte vinna bifall till sin talan i något avseende. Ersättning på den grunden bör därför inte aktualiseras. Inte heller föreligger synnerliga skäl för ersättning. Eftersom Regeringsrätten meddelat prövningstillstånd i målet får emellertid målet eller delar av det anses avse fråga av betydelse för rättstillämpningen, vilket medför att bolaget på denna grund skulle kunna vara berättigat till ersättning. Med dessa utgångspunkter och med beaktande av att bolagets argumentation om undanröjande av skattetillägget enligt interna svenska regler knappast kan anses ha något prejudikatintresse blir slutsatsen att ersättning bara bör medges för kostnader som knyter an till bolagets argumentation rörande skattetilläggets förenlighet med Europakonventionen. I denna del har bolaget över huvud taget inte anfört någonting i processen i länsrätten och bolagets argumentation i kammarrätten i detta avseende är begränsad. I avsaknad av uppgifter om vilken tid som nedlagts på denna argumentation liksom kostnaden per tidsenhet tillstyrker RSV att bolaget medges ersättning med skäliga 4 000 kr avseende kostnader i kammarrätten och med 20 000 kr, inklusive mervärdesskatt, avseende kostnader i Regeringsrätten.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Med att ett ärende är anhängigt hos en myndighet förstås att myndigheten är skyldig att företa något slags prövning som utmynnar antingen i ett beslut som innefattar myndighetens ställningstagande till den väckta sakfrågan eller innebär att myndigheten utan sakprövning skiljer sig från ärendet, exempelvis genom att detta avskrivs eller avvisas. Ett ärende om skatt anhängiggörs hos skattemyndigheten antingen genom att någon utomstående gör en framställning hos myndigheten eller genom att denna själv tar initiativet till en åtgärd.

I ärenden om skatt gäller att skattemyndigheten enligt 4 kap. TL har att fatta grundläggande beslut om årlig taxering. Skattemyndigheten skall vidare på begäran av den skattskyldige meddela omprövningsbeslut. Omprövningsbeslut till såväl fördel som nackdel för den skattskyldige får också meddelas på initiativ av skattemyndigheten. Skattemyndigheten skall vidare, enligt 6 kap. 6 § TL, om dess beslut överklagas, ompröva det överklagade beslutet (obligatorisk omprövning). Ett överklagande förfaller om skattemyndigheten ändrar beslutet såsom den skattskyldige begär. Om myndigheten ändrar beslutet på annat sätt än den skattskyldige begär, skall överklagandet anses omfatta det nya beslutet. När överklagandet inte avvisas eller förfaller skall skattemyndigheten enligt 6 kap. 7 § TL överlämna överklagandet, sitt omprövningsbeslut och övriga handlingar i ärendet till länsrätten, där målet enligt vad som följer av 44 § förvaltningsprocesslagen blir anhängigt hos domstolen. Ett överklagande som förfallit eller avvisats kommer således inte att bli anhängigt hos domstolen.

Kostnader som uppkommer med anledning av att ett beslut överklagas får i princip anses hänförliga till målet hos den instans som skall pröva överklagandet. När skattemyndigheten med anledning av ett överklagande ändrar sitt beslut såsom klaganden begär och överklagandet därmed förfaller får kostnaderna med anledning av överklagandet dock i sin helhet anses ha uppkommit i ett ärende hos skattemyndigheten. I denna situation kommer ju något mål aldrig att anhängiggöras hos länsrätten. Om myndigheten inte till någon del ändrar det överklagade beslutet kommer emellertid ett mål att anhängiggöras hos länsrätten och omprövningsbeslutet får i en sådan situation närmast karaktären av skattemyndighetens yttrande i det vid länsrätten anhängiggjorda målet (jfr prop. 1989/90:74 s. 320). I sådant fall bör också alla kostnader som uppkommit med anledning av överklagandet anses hänförliga till målet i länsrätten. I de fall då det överklagade beslutet endast delvis ändras i enlighet med klagandens yrkande får på motsvarande sätt endast ersättningsanspråk hänförliga till frågor som länsrätten har att pröva med anledning av överklagandet anses ha uppkommit i det hos länsrätten anhängiggjorda målet.

I förevarande mål har skattemyndigheten i sitt obligatoriska omprövningsbeslut till alla delar avslagit bolagets yrkande och överlämnat handlingarna i ärendet till länsrätten dit handlingarna inkom den 23 maj 1995. Vid sådant förhållande är bolagets ersättningsanspråk med anledning av överklagandet av skattemyndighetens beslut hänförliga till målet i länsrätten. Då målet anhängiggjordes i länsrätten först den 23 maj 1995 är det ersättningslagen i dess lydelse efter den 1 juli 1994 som är tillämplig på dessa ersättningsanspråk. Även bolagets anspråk på ersättning för övriga kostnader i länsrätten samt för kostnader i kammarrätten och Regeringsrätten skall bedömas i enlighet med nu gällande lagstiftning som bl.a. innebär att oavsett utgången i målet ersättning kan medges om målet avser fråga som är av betydelse för rättstillämpningen. En första förutsättning, såväl enligt tidigare som nu gällande lagstiftning, är dock enligt 3 § ersättningslagen att fråga skall vara om kostnader som skäligen behövts för att ta till vara den skattskyldiges rätt. Huvudfrågan i målet har hos skattemyndigheten, länsrätten och kammarrätten varit själva taxeringsfrågan, dvs. om bolaget haft rätt att göra avdrag för avsättning till internvinstkonto på det sätt som bolaget yrkat i sin deklaration. I denna fråga kan bolaget inte skäligen anses behövt ha några ersättningsgilla kostnader för att ta till vara sin rätt.

Till viss del i kammarrätten och i allt väsentligt i Regeringsrätten har målet dock rört frågan om det påförda skattetillägget i olika hänseenden är förenligt med Europakonventionen. I denna del får målet anses ha rört en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen. Det får också anses rimligt att bolaget i denna del anlitat biträde för att utföra sin talan. Även om bolaget inte till någon del vunnit bifall till sin talan, bör ersättning medges för de kostnader som skäligen varit påkallade för tillvaratagande av bolagets rätt i skattetilläggsfrågan.

När det gäller kostnaderna i kammarrätten och Regeringsrätten har bolaget yrkat ersättning för biträdeskostnader med betydande belopp utan närmare angivande av vad ersättningsbeloppen avser eller den tid som nedlagts. Regeringsrätten finner att bolaget, med beaktande av bolagets rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt, bör medges ersättning för sina kostnader i kammarrätten med skäliga 10 000 kr och för kostnader i Regeringsrätten med skäliga 40 000 kr.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten avslår bolagets överklagande i vad det avser skattetillägg och ersättning för kostnader hänförliga till överklagandet till länsrätten och processen i övrigt i länsrätten.

Regeringsrätten beviljar, med ändring av kammarrättens dom, bolaget ersättning enligt ersättningslagen för dess kostnader i kammarrätten med 10 000 kr och beviljar bolaget ersättning enligt samma lag för dess kostnader i Regeringsrätten med 40 000 kr.”

Kommentar:

RR:s avgörande av frågan om de svenska reglerna om skattetillägg är förenliga med Europakonventionen skulle i sig kunna föranleda omfattande kommentarer. I detta sammanhang berörs dock bara frågan om tillämpligheten av avgörandet vad gäller skattetillägg vid skönstaxering i avsaknad av deklaration och vid skönsmässig avvikelse från deklaration.

Den konkreta sakfråga som varit föremål för RR:s prövning är huruvida det i målet av SKM påförda skattetillägget, som är kopplat till en konstaterad oriktig uppgift, står i strid med Europakonventionen. Så är inte fallet enligt RR. Normalt bör ju försiktighet iakttas vad gäller analogitolkningar av RR-avgöranden avseende sanktioner innebärande, i det här fallet, att det inte är givet att RR skulle ha kommit till samma slut om det varit fråga om ett skattetillägg kopplat till en skönstaxering. Med hänsyn till hur RR disponerat domen och till att RR, efter att ha redogjort för skattetilläggsbestämmelserna såväl i 5 kap. 1 § som i 5 kap. 2 § taxeringlagen, i generella termer uttalat sig om att taxeringslagens bestämmelser om skattetillägg inte står i konflikt med Europakonventionen, ligger det dock mycket nära till hands att dra den slutsatsen att RR:s avgörande också har bärighet på skattetillägg kopplade till en skönsmässig avvikelse från en deklaration. I och för sig skulle samma sak kunna sägas om skattetillägg som påförs vid taxering i avsaknad av deklaration. Det torde dock kunna ifrågasättas om denna typ av skattetillägg, s.k. vitesskattetillägg, över huvud taget omfattas av artikel 6 i Europakonventionen. Under alla omständigheter torde man kunna säga att det inte finns något i RR:s dom som indikerar att de svenska reglerna om skattetillägg vid skönstaxering skulle stå i konflikt med bestämmelserna i Europakonventionen.

RSV tillstyrkte i målet att bolaget medgavs ersättning för ombudskostnader med visst belopp inklusive mervärdesskatt. Tanken härmed var att bolagets ombudskostnader i en skatteprocess inte är en avdragsgill kostnad i bolagets näringsverksamhet varför mervärdesskatten kopplad till dessa ombudskostnader inte heller borde vara en avdragsgill mervärdesskatt. RR fastslog dock, utan annan motivering än bolagets allmänna rätt att som skattskyldig till mervärdesskatt dra av ingående skatt, att ersättning skulle utgå med belopp exklusive mervärdesskatt. Frågan om avdragsrätt för ingående mervärdesskatt kopplad till rättegångskostnader berörs i RSV:s Handledning för mervärdesskatt 2000, s 501. Vad som sägs där, nämligen att avdragsrätt föreligger för mervärdeskatt hänförlig till rättegångskostnader, synes dock närmast knyta an till rättegångskostnader i en civilprocess.

Notabelt vad gäller den i målet prövade ersättningsfrågan är också att bolaget inte ansågs ha behov av att anlita biträde i annat avseende än vad gäller skattetilläggets förenlighet med Europakonventionen. Bolaget ansågs således själv böra klara av argumentationen beträffande den materiella skattefrågan och beträffande skattetilläggsfrågan till den del argumentationen hade sin grund i annat än Europakonventionen. Sannolikt kan domen också ges den tolkningen att ersättning, som ju i detta fall utgick på den grunden att målet hade prejudikatsintresse, bara kunde komma ifråga avseende argumentation i de delar som gjorde målet prejudikatsintressant, nämligen frågan om skattetilläggets förenlighet med Europakonventionen.

RR:s dom den 15 december 2000 Verkställighet av beslut om skattetillägg

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Artikel 6.2 i Europakonventionen utgör inte något hinder mot att verkställa beslut om skattetillägg som inte vunnit laga kraft och som inte heller prövats av domstol.

Anstånd med betalning av skattetillägg hänförligt till 1997 års inkomsttaxering

Ett bolag påfördes vid 1997 års taxering skattetillägg av SKM på grundval av att bolaget lämnat en oriktig uppgift i självdeklarationen. Bolaget överklagade beslutet och ansökte om anstånd med betalning av skattetillägget till dess skattetilläggsfrågan blivit slutligt avgjord. SKM medgav inte anstånd. Bolaget överklagade detta beslut till LR, varvid bolaget bl.a. gjorde gällande att Europakonventionen är tillämplig på svenska skattetillägg och att krav på betalning av det ifrågavarande skattetillägget, innan frågan om skattetillägg slutligt prövats av domstol, skulle strida mot den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen. LR avslog överklagandet. Bolaget fullföljde, utan framgång, sin talan till KR. Även RR lämnade bolagets talan utan bifall. Som motiv härför anförde RR följande.

”Europakonventionen är svensk lag enligt SFS 1994:1219. Artikel 6.2 har i den till lagen fogade översättningen från de engelska och franska originaltexterna följande lydelse: ”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.”

I målet uppkommer till att börja med frågan om artikel 6 i Europa konventionen över huvud taget är tillämplig i fråga om skattetillägg.

Regeringsrätten har i ett annat mål som avgjorts denna dag funnit att så är fallet. Regeringsrätten har i det målet också konstaterat att det inte finns något principiellt hinder mot att låta skattetillägg i första instans påföras av administrativ myndighet samt att den i artikel 6.2 stadgade oskuldspresumtionen i sig inte heller utgör något hinder mot att påföra skattetillägg.

Nästa fråga är då om artikel 6.2 hindrar verkställighet av ett inte lagakraftvunnet beslut om skattetillägg. Artikeln ger uttryck för att en oskuldspresumtion skall gälla till dess skulden lagligen fastställts. Av artikelns ordalydelse kan inte utläsas att en brottspåföljd som fastställts inte får gå i verkställighet innan beslutet vunnit laga kraft. Det förekommer också både i Sverige och i andra europeiska länder att reguljära brotts påföljder kan verkställas trots att beslutet inte har vunnit laga kraft (jfr Johan Munck, Tidskrift för Sveriges Domareförbund nr 1/2000 s. 16).

Det finns inte heller i Europadomstolens praxis något stöd för att artikel 6.2 skall anses hindra verkställighet av inte lagakraft vunna beslut angående brottspåföljder. Det bör i sammanhanget framhållas att den europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter uttryckligen godtagit omedelbar verkställighet av skattetillägg i målet Källander mot Sverige.

Regeringsrättens slutsats är att artikel 6.2 inte hindrar verkställighet på den grunden att ett beslut om skattetillägg inte vunnit laga kraft.

Det återstår då att ta ställning till om det för verkställighet av ett myndighetsbeslut om skattetillägg krävs att saken har prövats av domstol.

Av artikel 6.1 framgår att den som anklagas för brott har rätt till domstolsprövning av sin sak. Bestämmelserna i artikel 6 anses dock inte hindra att frågor som omfattas av artikeln behandlas av en administrativ myndighet under förutsättning att den enskilde i efterhand har möjlighet att få saken prövad av en domstol som fullt ut kan tillgodose de rättssäkerhetsgarantier som uppställs i artikeln (jfr Europadomstolens domar i bl.a. målen Le Compte, Van Leuven och De Meyere, dom den 23 juni 1981 Serie A nr 43, Albert och Le Compte, dom den 10 februari 1983 Serie A nr 58 samt Bendenoun, dom den 24 februari 1994 serie A nr 284).

Det är enligt Regeringsrättens mening oklart i vad mån oskuldspresum tionen skall anses ställa krav på att ett myndighetsbeslut om brottspå följd som överklagats inte får verkställas innan domstol prövat överklagandet. Frågan torde inte ha prövats av Europadomstolen. Det synes dock rimligt att utgå från att verkställighet inte får ske om den skulle innebära att rättsläget över huvud taget inte kan återställas om den efterföljande domstolsprövningen leder till att myndighetens beslut ändras.

När det gäller skattetillägg har den skattskyldige möjlighet att överklaga ett myndighetsbeslut om påförande av skattetillägg till domstol. Om den skattskyldige får bifall till sitt överklagande återbetalas eventuellt inbetalt belopp jämte ränta. Den skattskyldige har också möjlighet att i samband med överklagandet begära anstånd. Till dess anståndsfrågan prövats i domstol torde i regel inte några indrivningsåtgärder vidtas (jfr prop. 1996/97:100 s. 352). Anstånd kan – enligt de regler som är aktuella i förevarande mål – medges om det kan antas att den skattskyldige kommer att få nedsättning av eller befrielse från det belopp som påförts honom, om utgången i ärendet eller målet är oviss eller om betalningen av det påförda beloppet skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller annars framstå som obillig. I vissa fall kan det krävas säkerhet för att anstånd skall medges. (49 § 1 och 2 mom. uppbörds lagen, 1953:272; numera i sak överensstämmande bestämmelser i 17 kap. 2 och 3 §§ skattebetal ningslagen, 1997:483.)

Anståndsreglerna ger den skattskyldige möjlighet att få till stånd en preliminär bedömning i domstol av den slutliga utgången i skattetilläggsmålet. Om den skattskyldige avstår från denna möjlighet eller om domstolen efter en prövning finner att det varken kan antas att den skattskyldige kommer att vinna bifall i sakfrågan eller ens att utgången är oviss och om det inte heller finns skäl för bedömningen att en betalning av skattetillägget skulle medföra betydande skadeverkningar, kan det enligt Regeringsrättens mening inte vara oförenligt med artikel 6.2 att kräva omedelbar verkställighet.

Kammarrätten har i det aktuella fallet funnit att utgången i skattetilläggs målet, vid en prövning enligt nationell lagstiftning, inte framstår som så oviss att förutsättningar för anstånd föreligger. Regeringsrätten delar denna uppfattning. Inte heller finns grund för att anta att en betalning av skattetillägget i förevarande fall skulle medföra betydande skade verkningar. I enlighet med det nyss sagda kan kravet på omedelbar verkställighet vid sådana förhållanden inte anses innefatta någon kränkning av artikel 6.2.”

Kommentar:

Konsekvenserna av RR:s dom berörs inte här. Det beror på att RR:s dom och konsekvenserna av den enligt uppgift skall analyseras närmare inom RSV. Analysen kommer sannolikt att utmynna i någon form av rekommendation.

RR:s dom den 13 februari 2001 Fåmansföretagsreglerna. Skatteflyktslagen. Skatteflyktslagen har inte ansetts tillämplig då ett företag givit ut konvertibler i euro på vilka reglerna i 3 § 12 mom. SIL resp. 57 kap. 2 § andra stycket IL inte är tillämpliga.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Inkomsttaxeringarna 1999-2001

SRN:s förhandsbesked, se RSV:s rättsfallsprotokoll nr 36/98, SRN 1.

RSV överklagade förhandsbeskedet vad avsåg fråga 6 och yrkade att lagen (1995:575) mot skatteflykt skulle anses tillämplig på förfarandet såvitt gällde N. N bestred bifall till överklagandet.

SKÄL FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Riksskatteverkets talan i Regeringsrätten avser enbart frågan huruvida skatteflyktslagen är tillämplig vad gäller ränta och realisationsvinst som N kan komma att erhålla på de aktuella vinstandelsbevisen. För att en tillämpning av den lagen ska kunna komma ifråga i detta fall är det en förutsättning att bestämmelserna i 3 kap. 12 § (SIL) inte blir tillämpliga på dessa inkomster. Skatterättsnämnden har funnit att nämnda bestämmelser inte blir tillämpliga utan att all ränta och realisationsvinst skall beskattas i inkomstslaget kapital. Regeringsrätten instämmer i denna bedömning.

Regeringsrätten gör samma bedömning som Skatterättsnämnden vad gäller frågan om tillämpning av skatteflyktslagen.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten fastställer Skatterättsnämdens förhandsbesked i den del som har överklagats.

RR:s dom den 14 mars 2001 Icke marknadsnoterad aktieindexobligation En icke marknadsnoterad aktieindexobligation skall vid förmögenhetsbeskattningen betraktas som en skattepliktig fordran i pengar och skall värderas till marknadsvärdet

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Förmögenhetsskatt

Domen avser ett överklagat förhandsbesked; Skatterättsnämndens förhandsbesked den 16 december 1999, vilket har refererats i RSV:s rättsfallsprotokoll nr 1/00.

I förhandsbeskedet förklarade Skatterättsnämnden att en aktieindexobligation som inte är marknadsnoterad – i likhet med ett konvertibelt skuldebrev som inte är marknadsnoterat – i förmögenhetsskattehänseende ska behandlas som en skattepliktig fordran i pengar. Skatterättsnämnden bedömde att de i ärendet aktuella aktieindexobligationerna utgör förmögenhetsskattepliktiga tillgångar och skall värderas till marknadsvärdet.

Sökanden överklagade förhandsbeskedet och anförde dels att aktieindexobligationen inte kunde anses utgöra en sådan fordran i pengar som avses i 3 § första stycket 11 lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt (SFL), dels att, om så ändå är fallet, ska tillgången värderas i enlighet med vad som gäller för fordringar i 17 § SFL och inte till marknadsvärdet enligt 9 § SFL.

Regeringsrätten fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked med följande motivering.

I frågan om de aktuella aktieindexobligationerna över huvud utgör förmögenhetsskattepliktiga tillgångar blir det avgörande om obligationerna, som inte är marknadsnoterade, är att hänföra till fordringar i pengar enligt 3 § första stycket 11 SFL.

Båda aktieindexobligationerna ger vid den femåriga löptidens slut innehavaren som ett minimum rätt till betalning i svenska kronor motsvarande det nominella belopp som bestämts för respektive obligation. Om särskilt angivna förutsättningar beträffande värdeutvecklingen på en s.k. aktiekorg (en särskild korg för varje typ av obligation) är uppfyllda vid löptidens slut, utgår ett tilläggsbelopp, likaledes i svenska kronor, utöver det nominella beloppet. Värdeutvecklingen på aktiekorgen beräknas enligt ett för varje slag av obligation specificerat aktieindex. Storleken av eventuellt tilläggsbelopp är beroende av dels kursutvecklingen på de aktier som ingår i korgen, dels en uppräkningsfaktor som anger en procentsats med vilken en värdeuppgång hos varje aktie i aktiekorgen multipliceras. Uppräkningsfaktorn har för det ena slaget av obligation bestämts till 122 procent och för det andra slaget till 100 procent. Tilläggsbelopp utgår bara om index för respektive aktiekorgs värde är högre på slutdagen än på startdagen.

Aktieindexobligationer av sådan konstruktion och huvudsaklig karaktär som nu sagts måste, såsom Skatterättsnämnden funnit, betraktas som fordringar i pengar enligt det aktuella lagrummet. Vad klaganden anfört om att obligationerna har ett för deras värdeutveckling styrande inslag av option leder inte till annan slutsats. Obligationerna är således skattepliktiga tillgångar enligt SFL.

I värderingsfrågan ansluter sig Regeringsrätten till Skatterättsnämndens motivering för att aktieindexobligationerna skall tas upp till sina marknadsvärden.

För att uppnå anpassning till inkomstskattelagen (1999:1229) har 3 och 14 §§ SFL ändrats med ikraftträdande den 1 januari 2001 (SFS 2000:1345). Detta berör bl.a. 3 § första stycket 6 avseende annan onoterad delägarrätt än aktie, en bestämmelse som enligt vad som anförs i prop. 2000/01:22 fick en felaktig utformning när den ändrades i samband med att inkomstskattelagen infördes. Den utformning som lagstiftningen numera har fått gör att bedömningen i det föregående av hur ifrågavarande aktieindexobligationer skall behandlas i förmögenhetsskattehänseende inte påverkas.

RR:s dom den 14 mars 2001 Omvända konvertibler. Fordring med fast avkastning som under vissa förutsättningar löses in med aktier värda mindre än nominellt belopp på fordringen är hänförliga till aktierelaterad egendom. Den som ränta betecknade ersättningen ska behandlas som ränta. Onoterad fordran tas upp som tillgång till marknadsvärdet och marknadsnoterad fordran till 80 % av marknadsvärdet vid förmögenhetsbeskattningen.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Inkomsttaxeringarna 2000-2002

Skatterättsnämndens förhandsbesked, se RSV:s rättsfallsprotokoll nr 1/00, SRN 2.

RSV överklagade förhandsbeskedet och yrkade att RR skulle fastställa SRN:s förhandsbesked avseende frågorna 1, motsvarande del av fråga 6, den del av fråga 6 som avser förmögenhetsbeskattningen samt tilläggsfrågan. Vidare yrkade RSV beträffande frågorna 2–4 och motsvarande del av fråga 6 att RR förklarade att mottaget räntebelopp i sin helhet skulle behandlas som ränta och att avdrag skall medges vid realisationsvinstbeskattningen för skillnaden mellan erhållna aktiers värde och vad som erlagts för värdepapperet. Slutligen yrkade RSV beträffande fråga 5 att RR förklarade att värdepapperna är förmögenhetsskattepliktiga tillgångar även om de inte är marknadsnoterade och att de skall värderas till sitt nominella belopp med tillägg av förfallen ränta.

Sökanden yrkade beträffande frågorna 2–4 och motsvarande del av fråga 6 att RR skulle förklara att vad som enligt avtalet betecknades som ränta skulle behandlas som ränta i beskattningshänseende. I andra hand yrkade han att den formella räntan skall behandlas delvis som ränta och delvis som optionspremie. Han yrkar vidare beträffande tilläggsfrågan att Regeringsrätten förklarar att leverans av aktier inte utlöser beskattning, eftersom fråga inte är om byte av tillgångar utan just bara om leverans av aktier enligt det avtal som träffats i och med utfärdandet av den omvända konvertibeln.

Sökanden bestred bifall till RSV:s yrkande beträffande fråga 5.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten gör samma bedömning som Skatterättsnämnden vad avser fråga 1 och motsvarande del av fråga 6, fråga 6 såvitt avser förmögenhetsskatt samt tilläggsfrågan.

Vad gäller frågorna 2–4 och motsvarande del av fråga 6 gör Regeringsrätten följande bedömning.

Begreppet ränta är inte definierat i skattelagstiftningen och det är över huvud inte rättsligt klart definierat. I vid mening avses med ränta all avkastning på en fordran. I mer inskränkt betydelse förstås med ränta avkastning på fordringar som beräknas på grundval av kredittiden och kreditbeloppet. I skattesammanhang har man i fråga om avkastningen på en fordran i regel – i nära anslutning till det sistnämnda synsättet – skilt mellan ränta och kapitalvinst (realisationsvinst). Därvid har till kapitalvinst hänförts sådan avkastning som inte beror på och kan beräknas på grundval av låneavtalet och till ränta följaktligen annan avkastning. Skillnaden har också uttryckts så att som kapitalvinst betecknats oförutsedd värdestegring och som ränta förutsedd värdestegring eller ersättning (se bl.a. RÅ 1997 ref. 44, prop. 1989/90:110 s. 459 och SOU 1997:27 s. 106 f.).

Den i målet aktuella ersättningen, som betecknats som ränta, är enligt Regeringsrättens mening av sådan art att den också skall behandlas som ränta i beskattningshänseende. Det förhållandet att räntenivån bestämts med hänsyn till risken för att borgenären inte erhåller full återbetalning av det utlånade beloppet hindrar inte att ersättningen anses som ränta.

Frågorna 2–4 och motsvarande del av fråga 6 skall alltså besvaras i enlighet med vad RSV yrkat.

Vad gäller fråga 5 gör RR följande bedömning.

De aktuella värdepapperna utgör en fordran på pengar eller – under vissa förutsättningar beträffande två av alternativen – marknadsnoterade aktier. De är därför sådana tillgångar som avses i 3 § första stycket 11 lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt. Större svårigheter att bestämma fordringens belopp än vad som med nödvändighet gäller beträffande fordringar avseende aktier föreligger inte. Kriterierna för undantag från skatteplikt i 5 § samma lag är därför inte uppfyllda.

När det gäller värderingen finner RR att 17 § lagen om statlig förmögenhetsskatt inte kan anses tillämplig med hänsyn till att återbetalningens storlek är beroende av värdeutvecklingen på en eller flera aktier. I stället skall huvudregeln i 9 § samma lag att tillgången skall tas upp till marknadsvärdet tillämpas.

Sedan skatterättsnämnden meddelade sitt förhandsbesked har lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt upphävts och ersatts av inkomstskattelagen (1999:1229), som skall tillämpas fr.o.m. 2002 års taxering. Vidare har 3 § lagen om statlig förmögenhetsskatt ändrats vid två tillfällen (SFS 1999:1298 och 2000:1345). Eftersom lagändringarna inte påverkar svaren på de frågor som målet avser saknas anledning att på grund av dessa begränsa tiden för tillämpligheten av förhandsbeskedet.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

RR fastställer SRN:s förhandsbesked i vad det avser fråga 1 och motsvarande del av fråga 6, fråga 6 såvitt avser förmögenhetsskatt samt tilläggsfrågan.

RR förklarar, med ändring av förhandsbeskedet beträffande frågorna 2–4 och motsvarande del av fråga 6 samt fråga 5, att den som ränta betecknade ersättningen i sin helhet skall behandlas som ränta samt att värdepapperna skall tas upp till marknadsvärdet som tillgång vid beräkning av skattepliktig förmögenhet.

RR:s dom den 14 mars 2001 Omvänd konvertibel. Fordring med fast avkastning som under vissa förutsättningar löses in med aktier värda mindre än nominellt belopp på fordringen är hänförlig till aktierelaterad egendom. Fast ersättning ska behandlas som ränta. Bestämmelserna om räntekompensation är tillämpliga vid överlåtelse. Värdepappret ska tas upp som tillgång till marknadsvärdet vid förmögenhetsbeskattningen.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Inkomsttaxeringarna 2000-2002

SRN:s förhandsbesked, se RSV:s rättsfallsprotokoll nr 1/00, SRN 3.

RSV yrkar att RR fastställer SRN:s förhandsbesked avseende fråga 1. Vidare yrkar RSV beträffande frågorna 3–5 att RR förklarar att den fasta avkastningen i sin helhet skall behandlas som ränta, att inlösen av fordringen skall realisationsvinstbeskattas, att avdrag därvid skall medges för skillnaden mellan erhållna aktiers värde och vad som erlagts för värdepapperet samt att upplupen del av fast avkastning skall beskattas som räntekompensation vid försäljning. Slutligen yrkar RSV beträffande fråga 6 att RR förklarar att värdepapperet är en förmögenhetsskattepliktig tillgång och skall värderas till sitt nominella belopp med tillägg av förfallen ränta.

Sökanden bestrider bifall till överklagandet.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

RR gör samma bedömning som SRN vad avser frågorna 1 och 4.

Vad gäller frågorna 3 och 5 gör RR följande bedömning.

Begreppet ränta är inte definierat i skattelagstiftningen och det är över huvud inte rättsligt klart definierat. I vid mening avses med ränta all avkastning på en fordran. I mer inskränkt betydelse förstås med ränta avkastning på fordringar som beräknas på grundval av kredittiden och kreditbeloppet. I skattesammanhang har man i fråga om avkastningen på en fordran i regel – i nära anslutning till det sistnämnda synsättet – skilt mellan ränta och kapitalvinst (realisationsvinst). Därvid har till kapitalvinst hänförts sådan avkastning som inte beror på och kan beräknas på grundval av låneavtalet och till ränta följaktligen annan avkastning. Skillnaden har också uttryckts så att som kapitalvinst betecknats oförutsedd värdestegring och som ränta förutsedd värdestegring eller ersättning (se bl.a. RÅ 1997 ref. 44, prop. 1989/90:110 s. 459 och SOU 1997:27 s. 106 f.).

Den i målet aktuella ersättningen, som betecknats som fast avkastning, är enligt RR:s mening av sådan art att den skall behandlas som ränta. Det förhållandet att nivån bestämts med hänsyn till risken för att borgenären inte erhåller full återbetalning av det utlånade beloppet hindrar inte att ersättningen anses som ränta. Reglerna om räntekompensation blir därför tillämpliga vid en överlåtelse under löptiden.

Frågorna 3 och 5 skall alltså besvaras i enlighet med vad RSV yrkat.

Vad gäller fråga 6 gör RR följande bedömning.

Det aktuella värdepapperet utgör en fordran på pengar eller – under vissa förutsättningar – marknadsnoterade aktier. Det är därför en sådan tillgång som avses i 3 § första stycket 11 lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt. Större svårigheter att bestämma fordringens belopp än vad som med nödvändighet gäller beträffande fordringar avseende aktier föreligger inte. Kriterierna för undantag från skatteplikt i 5 § samma lag är därför inte uppfyllda.

När det gäller värderingen finner Regeringsrätten att 17 § lagen om statlig förmögenhetsskatt inte kan anses tillämplig med hänsyn till att återbetalningens storlek är beroende av värdeutvecklingen på en eller flera aktier. I stället skall huvudregeln i 9 § samma lag att tillgången skall tas upp till marknadsvärdet tillämpas.

Sedan skatterättsnämnden meddelade sitt förhandsbesked har lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt upphävts och ersatts av inkomstskattelagen (1999:1229), som skall tillämpas fr.o.m. 2002 års taxering. Vidare har 3 § lagen om statlig förmögenhetsskatt ändrats vid två tillfällen (SFS 1999:1298 och 2000:1345). Eftersom lagändringarna inte påverkar svaren på de frågor som målet avser saknas anledning att på grund av dessa begränsa tiden för tillämpligheten av förhandsbeskedet.

RR:s dom den 15 mars 2001 Mervärdesskatt. Förhandsbesked

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Sjukhusbegreppet i 3 kap. 23 § 2 ML

Räckvidden av undantaget för skatteplikt vid försäljning av läkemedel till sjukhus.

Som framgår av RSV:s rättsfallsprotokoll 43/99 ansåg SRN att vårdcentral, företagsläkare, privatläkare och husläkare inte omfattades av ovan angivna undantag från skatteplikt vid försäljning till sjukhus. RR fastställde SRN:s förhandsbesked i den delen.

RR:s dom den 15 mars 2001 Inkomstskatt Väsentlig anknytning

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Uppdrag för ett AB samt ett mindre aktieinnehav i samma bolag, dels direkt, dels indirekt genom ett av makar helägt holdingbolag, medför inte väsentlig anknytning till Sverige efter utflyttning

SAKOMSTÄNDIGHETERNA

A är verkställande direktör och styrelseledamot i AB C samt koncernchef i C-koncernen. A är också anställd som verkställande direktör i ett utländskt koncernbolag och har sin dagliga verksamhet förlagd till detta bolags kontor i utlandet. Familjen äger aktier i AB C, dels direkt, dels indirekt genom ett helägt holdingbolag (AB D). Innehaven i AB C motsvarar mindre än en procent av kapitalet respektive rösterna. Makarna A och B har efter utflyttning inte behållit någon bostad i Sverige.

A och B önskar besked om de efter utflyttning har sådan väsentlig anknytning till Sverige som avses i punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen (1928:328; KL) (nuvarande 3 kap. 3 och 7 §§ inkomstskattelagen (1999:1229).

DOMSKÄL

Regeringsrätten lämnade följande motivering.

”Vad först gäller A:s olika uppdrag i AB C uppbär han enligt de i ansökan om förhandsbesked givna förutsättningarna endast ersättning för posten som verkställande direktör. Ersättningen är i och för sig inte obetydlig men tjänsten beräknas inte kräva mer än ca 20 dagars arbete årligen och ersättningen motsvarar endast ca en tiondel av den lön A uppbär från sin utländska arbetsgivare. Det är också inom ramen för den utländska anställningen som A utövar chefskapet över C-koncernen, en koncern där affärsvolymen till drygt 90 procent härrör från verksamhet utanför Sverige. A:s uppdrag som koncernchef och uppdragen i AB C kan vid detta förhållande enligt Regeringsrättens mening inte självständigt anses ge A och B väsentlig anknytning till Sverige.

De aktieposter A och B och deras barn direkt och A och B indirekt kontrollerar i AB C betingar ett avsevärt ekonomiskt värde men de är i förhållande till bolagets totala kapital ringa och deras röstvärde obetydligt. Det inflytande A har över den näringsverksamhet som AB C bedriver i Sverige följer av hans positioner som koncernchef och verkställande direktör och styrelseledamot i AB C. Det är på grund av dessa uppdrag men inte genom det ekonomiska engagemanget som A har inflytande över koncernens och AB C:s verksamhet.

A och B äger dessutom hälften var av aktierna i AB D. [...] Bolaget förvaltar emellertid enbart en aktiepost i AB C och bedriver inte någon egentlig rörelse. A:s och B:s innehav av aktierna i detta bolag kan därför enligt Regeringsrättens uppfattning inte ses som annat än som en ren kapitalplacering. Så länge holdingbolagets kapital används endast på detta sätt bör A:s och B:s aktieinnehav således inte påverka bedömningen av om väsentlig anknytning hit skall anses föreligga.

De omständigheter som anknyter A och B till Sverige kan således inte var och en för sig anses ge dem väsentlig anknytning hit. Inte heller vid en sammantagen bedömning av dessa omständigheter bör de enligt Regeringsrätten anses ha sådan anknytning.”

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

A och B skall under de i ansökan angivna förhållandena inte anses ha väsentlig anknytning till Sverige enligt punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 53 § KL.

RR:s dom den 16 mars 2001 Uttagsbeskattning. Konvertibel. Dotterbolag innehar konvertibla skuldebrev i moderbolag, men avstår från att konvertera dem till aktier. Uttagsbeskattning ska inte ske.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Inkomsttaxeringarna 2001-2003

SRN:s förhandsbesked, se RSV:s rättsfallsprotokoll nr 28/00, SRN 1.

RSV yrkar att RR förklarar att dotterbolaget skall uttagsbeskattas. Verket anför bl.a. följande. Ett avstående från konverteringsrätten innebär att moderbolaget endast betalar nominellt belopp för konvertiblerna vid inlösen av dem. Detta innebär en värdeöverföring till moderbolaget jämfört med det fall att konvertiblerna sålts på marknaden och konverterats varefter de erhållna aktierna dragits in utan vederlag. Av rättsfallet RÅ 1998 ref. 13 framgår att ett konverteringsvärde kan uttagsbeskattas. RR har vidare i RÅ 2000 not. 38 funnit att uttagsbeskattning skulle ske i en liknande situation där fråga var om indragning av aktier utan vederlag. I en dom den 6 juli 2000 har RR gjort bedömningen att konverteringsvärdet vid en underprisemission av konvertibler från ett moderbolag till ett dotterbolag skulle höja dotterbolagets anskaffningsvärde på konvertiblerna trots att något vederlag för denna del av konvertiblernas värde inte utgått. Konverteringsvärdet torde därmed ha ansetts som ett tillskott från moderbolaget till dotterbolaget. Korresponderande bedömning bör göras i detta fall, nämligen att avståendet från rätten till konvertering utgör en värdeöverföring från dotterbolaget till moderbolaget.

Bolaget bestrider bifall till RSV:s ändringyrkande och anför bl.a. följande. Om bolaget avstår från att utnyttja konverteringsrätten omvandlas konvertiblerna, efter den tidpunkt då konvertering inte längre kan påkallas, till vanliga skuldebrev. Värdet på dessa skuldebrev är då nominellt belopp. Om moderbolaget därefter vid inlösen betalar sin skuld kan bolaget inte se att det skett någon värdeöverföring. Dessutom kan konverteringsrätten enligt reglerna i aktiebolagslagen (1975:1385) inte utnyttjas. Redan på denna grund är det svårt att förstå RSV:s värdeöverföringsresonemang. Ingen av de domar RSV åberopar tar sikte på den aktuella situationen. Rättsfallet RÅ 1998 ref. 13 avsåg en situation där ett holländskt dotterbolag gynnades genom att moderbolaget avstod från att konvertera till aktier i ett bolag ägt av det holländska dotterbolaget. Detta sågs som ett tillskott till det holländska dotterbolaget och sådana tillskott skall ju ske med beskattade medel. (RR 2000 not 38) gällde fråga om indragning av aktier och säger inget om uttagsbeskattning vid ej utnyttjad konverteringsrätt. Vidare var det fråga om indragning av sådana aktier som innehades av dotterbolaget redan innan koncernförhållandet uppstod. I RR:s dom den 6 juli 2000 var det fråga om anskaffningsvärde på aktier förvärvade genom utnyttjande av konverteringsrätt i ett speciellt fall. RR konstaterade därvid att ökningen av det egna kapitalet till följd av att bolaget hade förvärvat konvertibeln till pris under marknadspris från det dåvarande moderbolaget var av samma karaktär som en kapitalökning som hänför sig till en nyemission och att sådan kapitalökning inte bör träffas av beskattning. Denna bedömning talar snarare för bolagets argumentering än för RSV:s uppfattning.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Bolagets underlåtenhet att utnyttja sin konverteringsrätt kan enligt RR:s mening inte anses innebära en sådan värdeöverföring som medför att bestömmelserna om uttag i punkt 1 a av anvisningarna till 22 § KL respektive 22 kap. 2 och 3 §§ IL blir tillämpliga. Inte heller i övrigt föreligger någon grund för uttagsbeskattning. RR utgår från samma förutsättningar som SRN i fråga om överkursen och skuldebrevets skattemässiga karaktär.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

RR fastställer SRN:s förhandsbesked i den del det överklagats.

Kommentar: I domen nämns två tidigare domar från RR. Dessa återfinns i RSV:s rättsfallsprotokoll nr 10/2000, RR 2 och nr 27/00, RR 2.

KR:s i Sundsvall dom den 26 februari 2001 Försäljningskostnad fastighet Hyra av container har inte ansetts som en avdragsgill försäljningskostnad vid avyttring av fastighet.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Inkomsttaxeringen 1997

A som avyttrat en fastighet 1996 yrkade avdrag med 2 193 kr för containerhyra.

SKM vägrade avdraget med motiveringen att kostnaden inte kunde anses vara en kostnad för avyttringen enligt 24 § 1 mom. 1 st. SIL.

A överklagde till LR och yrkade att avdrag skulle medges.

LR anförde följande.

A har gjort gällande att kostnader för hyra m.m. av container utgör försäljningskostnader. Till stöd härför anför hon bl.a. att hon med anledning av sina besvär var i behov av hjälp med att städa ur torpet för att kunna visa torpet för eventuella spekulanter och i detta sammanhang togs en container i anspråk..

Av 24 § 1 mom. första stycket SIL framgår bl.a. att vid beräkning av realisationsvinst skall såsom intäkt tas upp det vederlag som överenskommits för den avyttrade egendomen med avdrag för försäljningsprovision och liknande kostnader.

Som försäljningskostnader räknas mäklarkostnader och annan försäljningsprovision, advokatkostnader, kostnader för värdering av småhuset och andra kostander som säljaren haft för försäljningen t.ex. kostnader för fondstämpel, korrespondens, telefon och porto. I likhet med SKM finner LR inte att kostnader för container kan anses utgöra kostnader för avyttring i förenämnda lags mening. A kan därför inte medges avdrag för kostnader för hyra m.m. av container.

A överklagade till KR som avslog överklagandet.

KR:s i Göteborg dom den 27 februari 2001 Obebyggd tomt. Privatbostadfastighet. Obebyggd tomt som avyttrats har beskattats enligt reglerna för näringsfastighet.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Inkomsttaxeringen 1994

S redovisade i sin deklaration försäljning den 1 augusti 1993 av en fjärdedel av en fastighet. Köpare var ett aktiebolag i vilket bolag S var suppleant i styrelsen. S redovisade försäljningen som försäljning av privatbostad.

SKM avvek från S:s deklaration och använde reglerna för försäljning av näringsfastighet.

S överklagade och yrkade att bli taxerad enligt deklarationen. Hon anförde i huvudsak följande. Fastigheten utgör privatbostadsfastighet. Fastigheten är taxerad som tomt till småhusfastighet. Hon förvärvade den 15 juni 1986 en fjärdedel av fastigheten genom arv från sin fader, som i sin tur köpt fastigheten den 6 april 1970. Hon har under sin innehavstid haft för avsikt att fastigheten skall bebyggas med privatbostad för eget bruk. Detsamma har gällt för övriga delägare. Att så varit förhållandet styrks av att hon och övriga delägare 1989 ansökt hos kommunen om att den östra delen av fastigheten skulle planläggas för bostadsänsamål. Kommunen avslog dock ansökan i avvaktan på en ny översiktsplan. Det torde vara ostridigt att fastigheten är taxerad som tomt till småhusfastighet. Frågan gäller därför om hennes avsikt varit att marken skall bebyggas med privatbostad. Av förarbetena till KL följer att förhållandena på överlåtelsedagen skall vara avgörande i det fall bostaden överlåtits under året. Det bör därvid observeras att förarbetena talar om överlåtelse av bostad. I nuvarande fall är emellertid inte fråga om överlåtelse av bostad utan om överlåtelse av obebyggd tomtmark. Enligt hennes uppfattning tar uttalandet således inte sikte på hur bestämning av den relevanta bedömningstidpunkten skall ske såvitt avser försäljning av tomtmark. En motsatt ståndpunkt, dvs. att bedömningstidpunkten vid överlåtelse av obebyggd tomtmark är knuten till tidpunkten för överlåtelsen, torde ju i så fall leda till att överlåtelse av sådan fastighet aldrig kan betraktas som överlåtelse av privatbostadsfastighet enär en säljare vid tidpunkten för en sådan överlåtelse knappast kan sägas ha för avsikt att marken skall bebyggas med privatbostad. Det torde vara tillräckligt att hon under sin innehavstid, vid något tillfälle, haft en genuin avsikt att marken skall bebyggas med privatbostad. SKM anger i sin motivering att enbart ett påstående om vad avsikten med marken är eller har varit inte är tillräckligt för att anse fastigheten som en privatbostadsfastighet, utan detta måste även styrkas av omständighetrna i övrigt. I nuvarande fall är dock inte fråga om enbart ett påstående om vad avsikten är. Det är nämligen ostridigt att hon och övriga delägare hos kommunen ansökt om att fastigheten skulle planläggas för bostadsändamål. Detta är en omständighet som per se styrker hennes och övriga delägares avsikt. Det kan knappast begäras att hon ytterligare skall påvisa omständigheter som ger stöd åt hennes avsikt. Till följd av kommunens avslag på hennes och övriga delägares ansökan har ju exempelvis byggnadsritningar och dylikt skriftligt material aldrig upprättats.

SKM vid håller sitt beslut och anför i huvdsak följande. Om bostaden överlåtits under året skall förhållandena på överlåtelsedagen vara avgörande vid bedömnignen av om bostaden skall räknas som privatbostadsfastighet eller näringsfastighet. S betonar att förarbetena talar om överlåtelse av bostad. Hon anför att fråga är om överlåtelse av obebyggd tomtmark. Uttalandet i förarbetena tar därför inte sikte på hur bestämning av den relevanta bedömningstidpunkten skall ske vid försäljning av tomtmark. Enligt SKM:s bedömning gäller uttrycket bostad i 1 kap. stycke 6 första meningen KL otvivelaktigt även obebyggd tomtmark.

LÄNSRÄTTENS DOMSKÄL

I 1 kap. 5 § KL stadgas bl.a. följande. Fastighet är antigen privatbostadsfastighet eller näringsfastighet. Som privatbostadsfastighet räknas småhus med mark som utgör småhusenhet, småhus på annans mark samt småhus som är inrättat till bostad åt en eller två familjer med tillhörande tomtmark på lantbruksenhet, om småhuset är en privatbostad. Som privatbostadsfastighet räknas även tomtmark som avses bli bebyggd med sådan bostad. Annan fastighet är näringsfastighet. Frågan om bostad skall räknas som privatbostad eller ingå i näringsverksamhet skall för varje kalenderår bestämmas på grundval av förhållandena vid kalenderårets utgång eller, om bostaden överlåtits under året, förhållandena på överlåtelsedagen.

Av förarbetena (prop. 1989/90:110) framgår bl.a. följande. Det är förhållandena på överlåtelsedagen som skall vara avgörande i det fall bostaden överlåtits under året. Såsom lagrådet har anfört kan det i vissa fall uppstå svårigheter vid avgörande av om bostaden vid överlåtelsetidpunkten varit att anse som privatbostad eller inte. Enligt förslaget är det nämligen tillräckligt att bostaden är avsedd för permanent eller fritidsboende för ägaren/nyttjanderättshavaren eller honom närstående för att bostaden skall räknas som privatbostad. Den omständigheten att bostaden varit uthyrd under längre tid hindrar i och för sig inte att bostaden alltjämt räknas som privatbostad, om upplåtaren avser att längre fram använda den som permanent- eller fritidsbostad för egen räkning eller för närstående. Omständigheterna i det enskilda fallet bör få avgöra om bostaden skall räknas som privatbostad eller inte i en sådan situation.

Av granskningspromemoria framgår bl.a. följande. Fastigheten är belägen i anslutning tillen större koncerns fastigheter och är taxerad som tomt till småhusfastighet. Vid överlåtelsen bestod fastigheten av 26 762 kvadratmeter obebyggd och i övrigt oexploaterad mark. Fastigheten består av två delar, dels ett parkområde och dels ett område med åkermark, vilka är åtskilda genom en ravin. Fastigheten förvärvades den 15 juni 1986 genom arv från fadern som i sin tur köpt fastigheten den 6 april 1970. Under 1989 har ägarna ansökt hos kommunen om att den östra delen av fastigheten (åkermarken), som är belägen nära ett vattendrag, skulle planläggas för bostadsändamål. Kommunen har dock avslagit denna ansökan. När det gäller den västra delen av fastigheten (parkområdet) är denna belägen mellan fastigheter med större villabyggnader som ägs av den större koncernen och det AB där S är styrelsesuppleant. Av protokoll från styrelsemöte den 26 juni 1992 i aktiebolaget, där alla fyra säljarna till fastigheten deltog som ledamöter, framgår även att förvärvet av fastigheten diskuterats redan vid denna tidpunkt. I yttrande den 17 december 1998 och den 8 april 1999 anför S i huvudsak följande. SKM gör gällande att uttrycket i 1 kap. 5 § 6 st. första meningen KL ”otvivelaktigt” även gäller obebyggd tomtmark. SKM har dock inte närmare redovisat skälen för sin uppfattning. Hon förmodar dock att SKM stöder sin uppfattning på ett uttalande i RSV:s handledning för beskattning och förmögenhet. Enligt hennes uppfattning har lagstiftaren avsiktligt givit 1 kap 5 § 6 st. KL ett sådant innehåll att obebyggd tomt ställs utanför dess tillämpningsområde. Vid en motsatt tolkning av lagrummet skulle nämligen den orimliga slutsatsen kunna dras, att överlåtelse av obebyggd tomtmark aldrig kan betraktas som överlåtelse av privatbostadsfastighet enär en säljare vid tidpunkten för en sådan överlåtelse knappast kan sägas ha för avsikt att marken skall bebyggas med privatbostad. En semantisk tolkning av lagtexten medger inte att man i begreppet bostad innefattar obebyggd tomt. Inte heller förarbetena ger något stöd för att begreppet bostad skall innefatta obebyggd tomt. Någon rättspraxis som behandlar frågan synes inte finnas. Vid nu redovisade förhållanden saknas stöd för att sätta likhetstecken mellan bostad och obebyggd tomtmark. På grund härav saknas också stöd för att låta överlåtelsetillfället utgöra den relevanta tidpunkten för fastställande av hennes avsikt med tomtmarken. Det är i målet ostridigt att fastigheten är taxerad som tomt till småhusfastighet och att hon och övriga delägare under deras innehavstid ansökt hos kommunen om att marken skulle planläggas för bostadsändamål. Hon har därmed visat, eller åtminstone gjort sannolikt, att hon under sin innehavstid haft för avsikt att bebygga tomten med privatbostad. Hon delar inte de slutsatser som länsrätten i Värmlands län redovisar i domskälen. Av domskälen framgår att länsrätten har lagt en annan delägare till last att någon byggnation inte har kommit till stånd å fastigheten. Vidare har länsrätten ansett att den uppgivna byggnationsavsikten inte konkretiserats. Enligt henne saknas det i lag och förarbeten stöd för att göra en sådan sträng bedömning som länsrätten gjort i fråga om fastställande av byggnationsavsikt. Något krav på att en byggnad skall ha uppförts eller att byggnationsavsikten på annat sätt konkretiserats i form av någon särskild åtgärd har inte uppställts i lag eller förarbeten. Inte desto mindre är det i nuvarande fall ostridigt att hon och övriga delägare begärt att fastigheten skall planläggas. På grund härav och då fastigheten är taxerad som tomt till småhusfastighet framstår byggnationsavsikten som uppenbar.

SKM anför följande. Fastigheten ägdes av S och hennes syskon. SKM finner inte skäl att ändra tidigare ställningstagande och åberopar även länsrätten i Värmlands läns dom (mål nr 1318-96) meddelad den 10 oktober 1996, gällande annan delägare i fastigheten och där saken är densamma som i detta mål. Länsrätten i Värmlands län avslog i ovannämnda dom en annan delägares överklagande av SKM:s beslut att vid beräknande av realisationsvinst hänföra fastigheten till näringsfastighet i stället för privatbostadsfastighet.

LR gör följande bedömning.

Enligt 1 kap. 5 § KL räknas som privatbostadsfastighet bl.a. tomtmark som avses bli bebyggd med angiven bostad. Frågan om bostad skall räknas som privatbostad eller ingå i näringsverksamhet skall, om bostaden överlåtits under året, bestämmas på grundval av förhållandena på överlåtelsedagen. Det är därvid omständigheterna i det enskilda fallet som får avgöra om tomtmarken avses bebyggas med sådan bostad att den är att hänföra till privatbostadsfastighet i enlighet med KL.

S och hennes syskon har ägt fastigheten sedan den 15 juni 1986 utan att bebyggelse kommit till stånd. Under 1989 ansökte S och hennes syskon hos kommunen om att den östra delen av fastigheten skulle planläggas för bostadsändamål, vilken kommunen avslog. I övrigt har det inte framkommit någon omständighet tydande på att syskonen haft för avsikt att bebygga aktuell mark så att privatbostadsfastighet kan anses föreligga. Vid sådant förhållande har SKM haft fog för sitt beslut att klassificera fastigheten som näringsfastighet.

Överklagandet skall därför avslås.

S överklagade till KR som gjorde samma bedömning som LR och avslog överklagandet.

Kommentar:

Att fastigheten vid fastighetstaxeringen hänförts till tomt för småhus har inte påverkat bedömningen. Det kan f.ö. ifrågasättas om fastigheten varit korrekt fastighetstaxerad. Se 2 kap. 4 § 1 st. ”Tomtmark” i FTL. Utifrån vad som framkommit i processen synes delen som utgjorde parkmark snarast hänförlig till s.k. övrig mark medan den delen som utgjorde åkermark snarast borde klassats som sådan även vid fastighetstaxeringen.

Jfr även dom från KRG, 991223, där tomt för att bygga sommarstuga vid avyttringen hänfördes till privatbostadsfastighet.

KR:s i Göteborg dom den 6 mars 2001 Hävning av köp ej avyttring. Då köpet av en fastighet hävts har avyttring inte ansett föreligga och någon reavinstbeskattning skulle inte ske.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Inkomsttaxeringen 1993

T ingick ett köpe- och entreprenadkontrakt avseende en fastighet. Avtalet hävdes emellertid av tingsrätten och köpet gick åter.

I LR yrkade T avdrag för realisationsförlust avseende fastigheten.

SKM medgav inte avdraget.

T yrkade att han skulle medges avdrag för yrkad realisationsförlust. Han anförde bl.a. följande. Han och hans fru har varit lagfarna ägare till den nu aktuella fastigheten. De har också bott i fastigheten under perioden maj 1990 – oktober 1992. Efter en tid uppstod problem med byggherren avseende fel i fastigheten. Detta resulterade i en tredskodom i tingsrätten den 1 juni 1992, i vilken beslut fastställdes om överlämnande av fastigheten till konkursförvaltaren. Under 1994 fick de besked från SKM om att avdrag för realisationsförlust inte kunde medges, eftersom konkursen inte var avslutad. Beskedet från skattekontoret har gjort att han haft stora förhoppningar om att avdraget skulle godkännas.

I omprövningsbeslut vidhöll SKM att avdrag inte skulle medges för realisationsförlust. SKM anförde bl.a. följande. Det mellan parterna ingångna köpe- och entreprenadkontraktet avseende fastigheten har hävts av tingsrätten och köpet har gått åter. Någon försäljning har således inte skett. Realisationsvinstberäkning skall då inte ske. Den förlust T åsamkats är att hänföra till en inte avdragsgill kapitalförlust.

Länsrättens domskäl:

Av 24 § 2 mom. 1 st. SIL framgår att med avyttring av egendom avses försäljning, byte eller därmed jämförlig överlåtelse av egendom.

Länsrätten gör följande bedömning.

Avdragsrätten för realisationsförluster förutsätter att förlusten har realiserats. Avyttring är en nödvändig förutsättning för avdrag. Om exempelvis en fastighetsförsäljning går tillbaka föreligger inte längre förutsättning för realisationsvinstbeskattning; jfr. rättsfallen RÅ 1979 Aa 9, RÅ 1982 Aa 49 och RÅ 1982 1:10. Enligt länsrättens mening är hävningen av köpet av fastigheten inte en avyttring av egendom. Förlusten är en inte avdragsgill kapitalförlust. T är således inte berättigad till avdrag för yrkad realisationsförlust.

T överklagade till KR som instämde i länsrättens bedömning.

SRN:s förhandsbesked den 16 mars 2001 Vinstandelsstiftelse Har en vinstandelsstiftelse rätt till avdrag för vad den utbetalar till destinatärer?

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 20 mars 2001.

Inkomstskatt, taxeringsåret 2001

Ett aktiebolag tillämpar ett vinstandelssystem genom avsättningar till vinstandelsstiftelser (en sådan för varje verksamhetsår). Från bolaget överförda belopp har av stiftelsens styrelse placerats i aktier, fonder eller fast egendom.

Varje destinatär har rätt att erhålla värdet av de fondandelar som belöper på honom snarast efter det att medlen har förvaltats i (–) hela kalenderår och redovisningen har godkänts av revisor. Den anställde beskattas för det belopp som betalas ut från stiftelsen.

Vinstandelsstiftelsen ansökte om förhandsbesked och ställde följande frågor:

Är de av stiftelsen utbetalda medlen till destinatärerna avdragsgilla vid beräkning av stiftelsens beskattningsbara inkomst vid 2001 års taxering?

1. Kan stiftelsen medges avdrag för den stiftelsen åvilande förpliktelsen att utbetala samtliga medel till destinatärerna såsom en kostnad i verksamheten (löpande eller vid tidpunkten för utbetalning till destinatärerna)?

2. Kan stiftelsen medges avdrag för utbetalningen för att det är fråga om en s.k. periodisk utbetalning?

3. Kan stiftelsen medges avdrag för utbetalningen, oavsett om den är periodisk eller ej, på samma sätt som gäller för s.k. familjestiftelser?

4. Kan stiftelsen medges avdrag vid tidpunkten för utbetalning till den anställde för den värdeökning som har skett på de av bolaget avsatta medlen?

Skatterättsnämnden meddelade följande.

”FÖRHANDSBESKED

Stiftelsen är inte berättigad till avdrag för utbetalning till destinatärerna.

MOTIVERING

De fyra alternativa grunder för avdragsrätt som Stiftelsen för fram får anses ha prövats i praxis, se RÅ 1977 not. Aa 174 a, varav framgår att s.k. vinstandelsstiftelser – med vissa nu inte aktuella undantag – inte är berättigade till avdrag för vad de utbetalar till destinatärer. Nämnden finner inte skäl att nu göra en annan bedömning.”

Förhandsbeskedet överklagas inte av RSV.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%