Skatteverkets rättsfallssammanställning 22/01

RR:s dom den 20 juni 2001 Rätt arbetsgivare för utländsk idrottsman

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 september 2001.

Svensk idrottsförening har ansetts vara arbetsgivare till tre utländska ishockeyspelare som ”hyrts in” från ett bolag beläget på Isle of Man. Den ”hyra” som idrottsföreningen betalat till bolaget för spelarna har ansetts som lön till spelarna med avgiftsskyldighet för idrottsföreningen som följd

Arbetsgivaravgifter för uppbördsmånaderna augusti och oktober–november 1995

Bakgrund: Inför säsongen 1995/96 värvade en svensk idrottsförening (IF) två ishockeyspelare från USA respektive Kanada. Kontrakt innefattande löneförmåner och övriga anställningsvillkor upprättades mellan IF och spelarna. Ett kontrakt med en redan tidigare kontrakterad spelare från en öststat förlängdes. Med kontrakten som grund registrerades spelarna hos respektive lands idrottsförbund och hos det svenska förbundet för spel hos IF. IF sökte som arbetsgivare uppehållstillstånd hos Invandrarverket och arbetstillstånd hos Arbetsmarknadsstyrelsen. IF förband sig därvid att utge viss minimilön, att ansvara för att bostad tillhandahölls samt att vissa sociala förmåner garanterades. Vederbörliga tillstånd erhölls med avtalen som grund. När alla registreringar och tillstånd var klara, överlät IF avtalen till ett utländskt bolag med säte på Isle of Man, NSM. Hyresavtal upprättades mellan IF och NSM med innebörd att NSM skulle hyra ut spelarna till IF under de tidsperioder som ursprungligen avtalats mellan IF och spelarna. Individuella anställningsavtal upprättades sedan mellan de tre spelarna och NSM. Spelarna och NSM slöt även avtal om betalning av avgifter (s.k. omvänt likställighetsavtal), vilket betydde att spelarna själva betalade sina socialavgifter i form av egenavgifter. Den hyra som IF betalade för spelarna översteg vida den lön som respektive spelare fick från NSM. De nya avtalen mellan NSM och IF respektive mellan NSM och spelarna företeddes inte för Invandrarverket eller AMS.

Skattemyndigheten ansåg att spelarna var så bundna till IF att IF och inte NSM var att anse som arbetsgivare. Varje spelare ansågs ha disponerat över de belopp IF betalat till NSM genom spelarens eget avtal med bolaget. IF ålades därför att betala arbetsgivaravgifter på de månatliga belopp som erlades till NSM för respektive spelare.

IF överklagade till länsrätten. Länsrätten biföll IF:s överklagande med hänvisning till att civilrättsligt giltiga avtal förelåg mellan de tre parterna, IF, NSM och respektive spelare, samt att samtliga parter fullföljt sina åtaganden enligt avtalen.

SKM överklagade till kammarrätten, som biföll överklagandet. KR fann vid en samlad bedömning att IF uppbördsrättsligt var att anse som arbetsgivare för de tre inhyrda spelarna. IF skulle därför betala arbetsgivaravgifter på de belopp som betalats till NSM, då beloppen i sin helhet ansågs ha disponerats av spelarna och därmed utgjorde skattepliktig lön för dem.

IF överklagade till Regeringsrätten och hävdade att fråga var om en ordinär inhyrning av arbetskraft från ett bemanningsföretag. Enligt IF var hela det belopp som IF betalade till NSM att se som hyresersättning. Varje spelares lön avtalades mellan spelaren och den utländske arbetsgivaren utan IF:s inblandning. Oavsett om fråga var om egna anställda eller om inhyrd arbetskraft var det naturligt att IF bestämde över arbetskraften och tillgodogjorde sig nyttan av utfört arbete. Bemanningsföretagens verksamhet är accepterad och dessa och inte hyrestagarna är att se som arbetsgivare till sin personal.

Regeringsrätten medgav prövningstillstånd. RR prövade därvid följande frågor:

1. Har ett sådant rättsförhållande etablerats mellan IF och spelarna att IF och inte NSM är att se som arbetsgivare enligt lagen om socialavgifter?

2. Vilket belopp ska i förekommande fall utgöra underlag för arbetsgivaravgifter, utgiven hyra eller endast de belopp som spelarna mottagit från NSM?

3. Kan vid avgiftsunderlagets beräkning hänsyn tas till spelarnas kostnader och erlagda egenavgifter?

RR konstaterar inledningsvis att det är fullt tillåtet för ett företag – svenskt som utländskt – att bedriva uthyrning av arbetskraft och att det normala i dessa fall är att arbetstagaren ses som anställd av uthyrningsföretaget. RR påpekar också att frågan om uthyrning av arbetskraft i internationella förhållanden har uppmärksammats av OECD:s kommitté för skattefrågor i samband med behandlingen av den s.k. montörregeln i modellavtalet för undvikande av dubbelbeskattning. Kommittén hade konstaterat att montörregeln gett upphov till talrika fall av missbruk genom användning av internationell uthyrning. Kommittén säger bl.a. ”I detta sammanhang bör det faktiska förhållandet ha företräde framför formen, dvs. varje fall bör undersökas i syfte att se om arbetsgivarfunktionerna utövades huvudsakligen av förmedlaren eller brukaren... Vid avgörande av denna fråga (vem som skall ses som arbetsgivare i ett uthyrningsfall, RSV:s förtydligande) kan de behöriga myndigheterna hänvisa ... också till en rad omständigheter som gör det möjligt att fastställa att den verklige arbetsgivaren är brukaren (och inte den utländske förmedlaren)”. RR påpekar att citatet rör dubbelbeskattningsfrågor och inte direkt tar sikte på arbetsgivarbegreppet i samband med socialavgifter, men att ”Detta hindrar dock inte att kommentaren är av intresse i målet som ett auktoritativt uttalande om en likartad problematik på ett nära angränsande område...”.

RR anser att de olika avtalen mellan IF, NSM och spelarna mycket väl kan anses vara civilrättsligt bindande parterna emellan, men att detta inte betyder ”...att den av parterna valda rubriceringen måste följas vid tillämpningen av SAL. Regeringsrätten har att med utgångspunkt i avtalens materiella föreskrifter och övriga omständigheter i målet avgöra om rättsförhållandet mellan IF och spelarna har en sådan faktisk innebörd att det vid en tolkning och tillämpning av SAL skall klassificeras som ett anställningsförhållande, som en inhyrning av arbetskraft som är anställd endast hos uthyraren eller på något annat sätt”.

Vid en sådan helhetsbedömning av de omständigheter i målet som kan anses ha betydelse för klassificeringen av rättsförhållandena mellan IF och spelarna är det enligt RR:s mening av väsentlig betydelse vad som gällt i fråga om behandlingen av spelarna i ekonomiskt och socialt hänseende. RR framhåller att IF på ett tidigt stadium gentemot olika myndigheter framstått som blivande arbetsgivare för spelarna och att man när sedan nya avtal skrevs, inte underrättade dessa myndigheter om de nya avtalen. Ett annat viktigt förhållande – som också tas upp som betydelsefullt i den nämnda OECD-kommentaren – är rätten till arbetsresultatet. Även om NSM haft ett allmänt intresse av spelarnas framgångar är det ändå IF som fått del av det ”omedelbara resultatet av spelarnas prestationer”. Det är också IF som ensamt burit risken att spelarna kunnat drabbas av någon form av spelhinder.

Vid den helhetsbedömning som ska göras i målet är det emellertid också av intresse att närmare undersöka vilka funktioner NSM har fyllt i samband med att spelarna var engagerade hos IF. Avtalen mellan NSM och spelarna har betecknats som anställningsavtal. RR konstaterar att avtalen också innehåller moment som är betecknande för anställningsavtal. Huvudsyftet med NSM:s verksamhet har emellertid uppgetts vara att skapa en långsiktig ekonomisk trygghet för spelarna genom att på olika sätt placera verksamhetens överskott i trygghetsfonder, pensioner etc. På grund av detta och annat som uppgetts om NSM:s verksamhet finner RR ”...att det finns fog för bedömningen att bolaget...mindre fyllt arbetsgivarfunktioner ...än haft ställning som en av spelarna anlitad förvaltare, som haft till uppgift att uppbära, långsiktigt placera och i en framtid till spelarna betala ut den del av ersättningen från IF som inte gått åt för att bestrida deras kontantlöner och kostnaderna för NSM:s verksamhet.”

RR:s sammantagna bedömning blir att rättsförhållandet mellan IF och spelarna är ett anställningsförhållande och att IF i SAL:s mening är att se som arbetsgivare till spelarna.

Beträffande vilka belopp som skall ligga till grund för beräkning av arbetsgivaravgifter finner RR att – med hänsyn till vad som tidigare sagts – den ersättning som IF betalat till NSM inte till någon del kan ses som ersättning för förmedling av arbetskraft. Hela beloppet skall ses som ersättning för arbete i SAL:s mening. RR finner också att även om beloppen har utbetalats till tredje man för placering och förvaltning, skall beloppen anses ha ”utgetts” till spelarna som alltså har disponerat över beloppen. RR anser att det särskilt skall beaktas att spelarna själva anlitat den som skall förvalta beloppen. Av IF utgivna belopp ska därför i sin helhet tas med i IF:s avgiftsunderlag för arbetsgivaravgifter.

RR avslår IF:s överklagande.

I ett andrahandsyrkande begärde IF att de kostnader spelarna haft skulle beaktas vid beräkningen av avgiftsunderlaget. RR fann emellertid att den del av ersättningen som utgjorde NSM:s förvaltningskostnader inte kunde anses som kostnader i spelarnas arbete för IF. Yrkandet om kostnadsavdrag bifölls inte.

Ett yrkandet från IF att hänsyn vid avgiftsberäkningen skulle tas till de egenavgifter som spelarna betalat avvisades av RR, då laglig möjlighet saknades att pröva denna fråga i målet.

RR:s dom den 25 juni 2001 Undantagsregeln vid koncernbidragsrätt i 22 § andra stycket UPL är inte tillämplig på överlåtelsen från kommanditbolag till aktiebolag inom samma koncern

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 september 2001.

Förhandsbesked

Inkomsttaxering 2000-2002

Som framgår av rättsfallsprotokoll 40/99 ansåg Skatterättsnämnden att nämnda undantag var tillämpligt trots att kommanditbolag inte har koncernbidragsrätt. RR ändrade förhandsbeskedet med följande skäl;

”Regeringsrätten har enligt beslut i protokoll den 7 februari 2001 i plenum beslutat att ett överklagande av Riksskatteverket i ett mål om förhandsbesked – även om verket yrkar fastställelse – får uppfattas som en begäran att Regeringsrätten överprövar Skatterättsnämndens beslut och lämnar förhandsbesked i enlighet med utfallet av denna prövning.

Lagen (1998:1600) om beskattning vid överlåtelser till underpris (underprislagen) reglerar under vilka förutsättningar uttagsbeskattning kan underlåtas när tillgångar som ingår i näringsverksamhet överlåts utan ersättning eller mot ersättning som understiger marknadsvärdet utan att detta är affärsmässigt motiverat.

Om förvärvaren är ett företag gäller enligt 22 § första stycket underprislagen som ett villkor för undantag från uttagsbeskattning att det under beskattningsåret närmast före det beskattningsår då överlåtelsen sker inte har uppkommit underskott i förvärvskällan hos förvärvaren eller hos ett företag till vilket förvärvaren kan lämna koncernbidrag med avdragsrätt avseende det år då överlåtelsen sker. Detta tillämpas dock enligt andra stycket samma paragraf inte om överlåtaren det året med avdragsrätt kan lämna koncernbidrag till förvärvaren.

Som Skatterättsnämnden konstaterat är andra stycket enligt ordalydelsen inte tillämpligt i förevarande fall eftersom överlåtarna är kommanditbolag och därmed inte självständiga skattesubjekt som med avdragsrätt kan lämna koncernbidrag. Den omständigheten att delägare i kommanditbolagen kan ha sådan rätt medför enligt Regeringsrättens mening inte att andra stycket blir tillämpligt.

Eftersom förutsättningarna i 22 § underprislagen för undantag från uttagsbeskattning således inte är uppfyllda skall förhandsbeskedet ändras.

Sedan förhandsbeskedet meddelats har underprislagen upphävts och ersatts av inkomstskattelagen (1999:1229) som, med vissa undantag, skall tillämpas fr.o.m. 2002 års taxering. Det saknas emellertid anledning att begränsa giltigheten för förhandsbeskedet på grund av författningsändringarna, eftersom dessa inte påverkar svaret på den fråga som förhandsbeskedet avser.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten förklarar med ändring av Skatterättsnämndens förhandsbesked att förutsättningarna för undantag från uttagsbeskattning enligt 22 § underprislagen inte är uppfyllda”.

KR:s i Stockholm dom den 10 september 2001 Beskattning av viltvårdsområdesförening

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 september 2001.

KRNS har ansett att en viltvårdsområdesförening (VVO) inte är skyldig att erlägga inkomstskatt eller förmögenhetsskatt.

Inkomst- och förmögenhetstaxering 1994 och 1996.

SKM har i beslut vid 1994 och 1996 års taxeringar ansett att VVO är en inte öppen ideell förening varför den ska beskattas enligt vanliga regler. LR har ansett att särskilda skäl motiverar begränsning av VVO:s öppenhet varför den är begränsat skattskyldig.

SKM överklagade och KRNS har nu prövat frågan och konstaterat att VVO och liknande rättighetssamfälligheter inte utgör marksamfälligheter eller regleringssamfälligheter. Då viltvårdsområdet inte heller taxeras som särskild taxeringsenhet är föreningen inte inkomst- eller förmögenhetsskatteskyldig enligt 6 § 2 mom. SIL och 53 § 1 mom. KL (numer 6 kap. 6 § andra stycket IL) varför överklagandet avslås.

Kommentar: RSV har i en skrivelse den 5 mars 2001 (dnr 3038-01/100) gett uttryck för exakt samma syn på beskattningen av VVO som den KR nu redovisat varför domen inte kommer att överklagas.

KR:s i Sundsvall dom den 29 juni 2001 Anskaffningskostnad avsåg även annat

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 september 2001.

Fysisk person har köpt aktier samtidigt som han övertagit en fordran. Det ansågs inte visat att den uppgivna köpeskillingen i sin helhet avsett aktierna.

Inkomsttaxeringen 1993

Den fysiska personen A har köpt aktier i ett bolag som var på obestånd. Huvudaktieägaren var vid denna tidpunkt försatt i konkurs. Köpeskillingen var 672 000 kr. A hade genom sitt AB tidigare sålt aktierna till säljaren. Aktierna vidareförsåldes igen för 19 500 kr.

Kammarrätten gjorde följande bedömning.

Det är den som deklarerar en realisationsförlust som skall visa att en sådan föreligger. Bevisbördan omfattar därvid såväl anskaffningsvärdet som försäljningspriset.

A har till stöd för sin talan i huvudsak hänvisat till att det föreligger civilrättsliga avtal som det inte finns stöd för att underkänna. KR finner i och för sig inte anledning att ifrågasätta giltigheten av avtalen avseende överlåtelsen av aktierna. Däremot finns det med hänsyn till den väsentliga skillnaden mellan inköps- och försäljningspris avseende de aktuella aktierna och till att innehavet endast förelåg några månader, skäl att ifrågasätta om det angivna inköpspriset i sin helhet kan anses ha avsett aktierna. SKM har framhållit att A var borgensman för ett lån som säljaren av aktierna var betalningsansvarig för. Köpeskillingen om 672 000 kr erlades genom att A övertog nämnda skuld. Enligt SKM skulle syftet med aktieaffären i huvudsak ha varit att tillskapa en avdragsgill förlust när A stod inför hotet att behöva infria ett borgensåtagande.

SKM har vidare gjort gällande att bolaget vid köpet av aktierna befann sig i en ekonomisk kris, vilket A inte särskilt har bemött. Utredningen i denna del ger enligt KR:s mening stöd för SKM:s uppfattning rörande bolagets ekonomiska ställning.

Mot bakgrund av angivna förhållanden finner KR att det inte visats eller gjorts sannolikt att köpeskillingen för aktierna vid förvärvet uppgick till det belopp som framgår av köpekontraktet och som redovisats som ingångsvärde. I brist på annan utredning m aktiernas värde finner KR att utredningen inte ger stöd för att beräkna ingångsvärdet till ett högre belopp än deklarerat försäljningspris, dvs. 19 500 kr. På grund härav uppkommer ingen realisationsförlust. SKM:s talan skall därför bifallas.

KR:s i Göteborg dom den 9 juli 2001 Förmögenhet

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 september 2001.

Fordran har inte ansetts villkorad på sådant sätt att den inte skulle tas upp i deklarationen.

Förmögenhetstaxeringen 1995-1997

Den fysiska personen A hade en fordran på ett bolag i vilket han ägde aktier. Återbetalning kunde endast ske ur fria vinstmedel i bolaget. Fordringen borde därför, enligt A:s mening, ses som en sådan suspensivt villkorad fordran som inte är förmögenhetsskattepliktig. Av uppställning över bolagets ekonomiska ställning under räkenskapsåren 1994-1997 framgick att koncernens fria egna kapital varit negativt till och med räkenskapsåret 1996. Under denna tid har det således inte funnits några möjligheter att få till stånd en återbetalning av fordringarna. Den omständigheten att en mindre återbetalning skett under räkenskapsåret 1995 kan inte medföra att fordringen blir förmögenhetsskattepliktig. Aktieägaren kan inte utan vidare upphäva det aktuella villkoret. Så är inte fallet. Sådant agerande skulle påtagligt försvåra kontakten med såväl banker som leverantörer. I värsta fall skulle det förorsaka en akut likviditetskris genom att koncernens krediter sägs upp till omedelbar återbetalning. Fordran har omvandlats till aktiekapital 1998 och aktieägartillskott 1999. Se även NJA 1998 s. 620 och s. 645. Vidare åberopades att bolaget saknade möjlighet att betala tillbaka lånet.

SKM anförde att regeln om att villkorad fordran inte är förmögenhetsskattepliktig måste förutsätta att fråga är om ett reellt och av borgenären opåverkbart villkor. Genom A:s ägarinflytande över bolaget kan det för fodringens infriande uppsatta villkoret – rätt till betalning endast ur disponibla vinstmedel i bolaget – inte anses ovisst.

LR fann att fordringen var skattepliktig. A överklagade till KR som anförde följande:

KR delar länsrättens bedömning att den aktuella fordran inte varit villkorad på ett sådant sätt att den inte skall beaktas vid förmögenhetsbeskattningen. Vidare anser KR att vad som framkommit i målet inte ger tillräckligt stöd för att anta att fordran varit så osäker att den på grund härav helt eller delvis skall undantas från förmögenhetsbeskattning.

KR avslog därför överklagandet.

KR:s i Stockholm dom den 23 augusti 2001 Anskaffningskostnad, värdering av fordran

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 september 2001.

Ursprungliga fordringar på totalt ca 1,2 miljoner samt förfallna räntor har bytts mot fordring på 2, 7 miljoner. Denna har sålts för 10 000 kr. Då de ursprungliga fordringarna ansetts osäkra har den nya fordringen ansetts anskaffad för 10 000 kr och någon förlust har inte uppkommit.

Inkomsttaxeringen 1997

En fysisk person X hade fyra fordringar på en gäldenär om sammanlagt ca 1,2 miljoner kronor. I en slutuppgörelse inkluderande förfallna räntor har en ny revers upprättats om 2,7 miljoner kr. Denna har fått formen av orderskuldebrev.

Som säkerhet för de ursprungliga fyra fordringarna har legat inteckningar i en fastighet. Någon motsvarande säkerhet har inte nämnts i orderskuldebrevet.

Skuldebrevet såldes senare för 10 000 kr och avdrag yrkades för mellanskillnaden mellan 2,7 miljoner och försäljningspriset.

LR anförde följande.

X har uppgett att han tidigare utan resultat försökt erhålla betalning för lånen. Två av lånen förföll 1991 och någon avbetalning hade inte skett trots upprepade påminnelser. Säkerhet för dessa lån hade lämnats av gäldenären i form av överhypotek i hans fastigheter, men i reversen har som angivits någon uppgift om säkerhet inte lämnats. Genom nämnda uppgörelse som givits formen av ett överlåtelsebart skuldebrev och varigenom X avstått från sin säkerhet får X anses ha erhållit en ny fordring på gäldenären vilken trätt i stället för de gamla lånen. En värdering av den nyuppkomna fordringens marknadsvärde ger härvid vid handen att den, med tanke på de tidigare fruktlösa försöken att nå betalning från gäldenären samt avsaknaden av säkerhet, inte kan anses ha haft ett högre värde vid förvärvet än de 10 000 kr som senare erhölls genom avyttring. Det är därmed länrättens bedömning att någon förlust inte kan anses ha uppkommit vid avyttringen av den aktuella fordringen.

KR delade LR:s bedömning.

KR:s i Sundsvall dom den 1 augusti 2001 Ersättning för servitutsupplåtelse, privata kostnader, olägenheter

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 september 2001.

Ersättning för servitutsupplåtelse avseende en privatbostad har delvis beskattats som intäkt av upplåtelse av privatbostad, delvis ansetts som inte skattepliktig ersättning för privata kostnader och olägenheter. Inkomstslaget kapital.

Inkomsttaxeringen 1999

En fysisk person, ägare till en privatbostadsfastighet, har erhållit ersättning från ett bolag avseende servitutsavtal som avsåg störningar i form av damning som kunde orsakas av gruvverksamhet på den härskande fastigheten. Ersättning skulle utgå för servitutsupplåtelse och för de privata kostnader och olägenheter som ovannämnda störning kunde ge upphov till. Ersättningen skulle utgå årligen till och med året efter det att störningarna hade upphört med 10 000 kr per år, första året dock med förhöjt belopp.

KR anförde följande:

Av servitutsavtalets ordalydelse framgår att den avtalade ersättningen avser ersättning dels för ”denna servitutsupplåtelse”, dels för ”privata kostnader och olägenheter”. Som exempel på olägenheter och kostnader som damningen förorsakar de berörda fastighetsägarna har angivits rengöring av husfasad och tak, rengöring av hängrännor och stuprör, målning av fastigheten oftare än andra, målning av innertak, rengöring av markiser, innertak och luftdon, filterbyten till luftburet ventilationssystem oftare än normalt m.m.

Enligt kammarrättens bedömning torde den del av ersättningen som avser att täcka fastighetsägarnas kostnader för saneringsåtgärder m.m. till följd av damningen vara att jämställa med ersättning för sådan sakskada som avses i 32 kap. Miljöbalken. Den kan således inte anses utgöra ersättning för upplåtelse av fastighet eller för någon avkastningsförlust. På grund härav och då denna del av ersättningen inte heller i övrigt utgör sådan intäkt som skall beskattas i inkomstslaget kapital är den inte skattepliktig. I brist på underlag för en noggrannare fördelning får halva ersättningsbeloppet anses hänförligt till icke skattepliktig ersättning.

Vad gäller den del av ersättningen som enligt servitutsavtalet kan hänföras till ersättning för själva servitutsupplåtelsen får denna ses som en ekonomisk kompensation för att fastighetsägarna tillåter att respektive fastighet belastas med servitut till förmån för en verksamhet som bedrivs på en annan fastighet. Denna del av ersättningen, efter avdrag för härpå belöpande schablonavdrag, bör därför enligt kammarrättens mening beskattas enligt 3 § 3 mom. andra och tredje styckena SIL.

Kommentar:

I målet har ersättning erhållits som avser såväl ersättning för servitut som ersättning för privata kostnader och olägenheter p.g.a. nedsmutsning.

Servitutsersättning jämställs med upplåtelse av mark. Om sådan ersättning erhålls som engångsbelopp för obegränsad tid, så jämställs det med allframtidsupplåtelse och hanteras inom reavinstsystemet (25 § 2 mom. andra stycket SIL/ 45 kap. 6-7 §§ IL).

Eftersom servitutsersättningen i detta fall erhålls i form av årlig ersättning sker beskattning enligt reglerna för ersättning för löpande upplåtelse av privatbostadsfastighet (3 § 3 mom. tredje stycket SIL/42 kap. 30 § IL).

Till den del ersättningen avser ersättning för privata kostnader och andra olägenheter p.g.a. nedsmutsning under den tid som gruvdrift pågår, har ersättningen varken bedömts utgöra ersättning för upplåtelse av fastighet eller ersättning för någon definitiv avkastningsförlust. På grund härav har ersättningen i denna del inte ansetts skattepliktig i inkomstslaget kapital.

KR:s i Stockholm dom den 14 september 2001 Beviskrav utgiftsränta till utlandet

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 september 2001.

Betalningar till utlandet bör kunna styrkas genom kontoutdrag från bank.

Inkomsttaxeringen 1999

SKM satte ned avdrag för skuldräntor för en fysisk person, A, från yrkade 33 220 kr till 220 kr. Som skäl angavs att avdraget inte styrkts med bankverifikationer, kontoutdrag eller annat överföringsbesked som visar hur lånet erhållits och hur räntorna betalats.

A uppgav att han lånat 200 000 kr från en släkting i utlandet, att räntan varit 33 000 kr samt att han rest ner och betalat kontant mot kvitto. Han uppvisade kvitto och flygbiljett samt anförde följande. Bankväsendet och ekonomin i det aktuella landet är ostadig. USA-dollarn har olika värden. Det är stor skillnad mellan dem. T.ex. genom handel och bankväsende kostar 1 dollar 20 lira och samma dollar kostar 46 lira om man växlar direkt personligen kontant på banken. Samma dollar kostar 52 lira om man växlar den på svarta marknaden, där alla köper och säljer sina dollar. Därför kan man inte köpa en enda dollar kontant på banken för det skulle innebära en förlust för staten och mångmiljonvinst för kunden. P.g.a. växelförlust är jag tvungen att lämna räntan till min släkting kontant mot mottagande av ett kvitto skrivet framför vittnen. Han anförde också att han fått avdraget godkänt vid tidigare års taxeringar samt att, om ytterligare bevisning krävdes, så behövde han en varning så han kunnat förbereda sig för det.

Länsrätten anförde bl.a. följande.

Bevisbördereglerna i skattemål är sådana att det åligger den part som har lättast att prestera bevisning att göra detta. Det åligger således den skattskyldige att göra sannolikt att han har rätt till yrkade avdrag.

Länsrätten anser att det skall ställas höga beviskrav för att styrka rätt till avdrag för ränta för lån som upptagits av privatperson i utlandet varför sådana betalningar bör kunna styrkas genom kontoutdrag från bank. LR anser att A inte tillfredsställande visat att han har rätt till det yrkade avdraget.

KR gjorde samma bedömning.

Kommentar:

Se även KR:s i Stockholm dom den 12 november 1993.

SRN:s förhandsbesked den 1 juni 2001 Tillämplig skattesats på entrébiljetter till musikgala med prisutdelning

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 september 2001.

Fråga om tillämplig skattesats vid omsättning av entrébiljetter till musikgala med prisutdelning.

Mervärdesskatt, redovisningsperioder under tiden november 2000- oktober 2001

Omständigheterna var i huvudsak följande.

Bolaget X arrangerar en gala, under vilken en rad artister uppträder med musikinslag. Vidare delas utmärkelser ut till olika musikartister och grupper. Publiken består till en del av särskilt inbjudna gäster. Resterande del av platserna säljs av bolaget X till allmänheten. Galan sändes även på TV. Av effektiv sändningstid, dvs. efter reklamtid, utgjordes hälften av artistframträdanden. Övrig tid ägnades åt presentationer och prisutdelningar.

Bolaget önskade svar på följande fråga:

Vilken skattesats är tillämplig vid omsättning av biljetter till galan?

FÖRHANDSBESKED

Mervärdesskatt skall tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget för entréavgifterna till galan.

MOTIVERING

Enligt 7 kap 1 § första stycket mervärdesskattelagen (1994:200) skall skatt tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget om inte annat följer av andra eller tredje stycket. Enligt tredje stycket 2, som aktualiserats i ärendet, skall skatten tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för tillträde till konserter, cirkus-, biograf-, teater-, opera-, eller balettföreställningar eller andra jämförliga föreställningar.

Nämnden gjorde följande bedömning.

Enligt nämndens mening bör, redan mot bakgrund av vad som upplysts om galans innehåll och övriga omständigheter i ärendet, denna hänföras till prisutdelning och inte konsert. Galan är inte heller hänförlig till någon annan föreställning som avses i bestämmelsen. Mervärdesskatt skall därför tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget för tillträdet till galan.

Skiljaktig mening

Två ledamöter var skiljaktiga och anförde följande.

Enligt vår mening bör det avgörande för ärendet vara vad som kan anses tillhandahållas publiken, i praktiken vad de betalar för. Vi delar därvidlag bolagets uppfattning att den ifrågavarande galan i första hand är att jämställa med konsert och inte en prisutdelning.

Mervärdesskatt skall således tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget.

Kommentar:

Förhandsbeskedet har överklagats av sökandebolaget.

Meddelat prövningstillstånd

Område: Meddelat prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 september 2001.

Saken:

Arbetstagare har enligt 33 § anv.p. 3 andra stycket KL bostaden som tjänsteställe. Fråga vid beräkning av underlag för arbetsgivaravgifter om resa till bostaden i samband med veckoslut vid förrättning på annan ort än bostadsorten är att betrakta som tjänsteresa eller hemresa.

Klagande:

den avgiftsskyldige

Lagrum:

2 kap. 3 § SAL, 10 § UBL, 33 § anv.p. 3 KL

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%