Skatteverkets rättsfallssammanställning 26/02

RR:s dom den 14 oktober 2002, mål nr 3438-2001 Väsentlig anknytning

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 november 2002.

A:s innehav i ett helägt förvaltande bolag, direkt och indirekt innehav (ej över tio procent i något av bolagen) i sex bolag samt att kvarstå som styrelseledamot i ett av bolagen, medför inte väsentlig anknytning till Sverige efter utflyttning.

Skatterättsnämndens förhandsbesked har refererats i rättsfallsprotokollet 15/2001.

Inkomstskatt.

Taxeringsåren 2001-2003.

RSV överklagade Skatterättsnämndens förhandsbesked och yrkade att A efter utflyttningen skulle anses ha väsentlig anknytning till Sverige.

Regeringsrätten angav följande:

”SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten gör samma bedömning som Skatterättsnämnden.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked.”

Regeringsrättens dom den 4 november 2002, målnr. 7290-1999 Underskott i nystartad verksamhet

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 november 2002.

En fysisk person som förärvat en näringsfastighet 1989 flyttade till fastigheten först i januari 1990. Allmänt avdrag för underskott i nystartad verksamhet medgavs inte för beskattningsåret 1994.

Inkomsttaxeringen 1995

En fysisk person, M, förvärvade en jordbruksfastighet under 1989. Tillträde skedde samma år. I januari 1990 flyttade hon till fastigheten. I deklarationen för inkomståret 1994 yrkade hon allmänt avdrag för underskott av aktiv näringsverksamhet avseende jordbruksfastigheten.

Eftersom sådant avdrag bara kan medges under de första fem åren var frågan i målet om hon påbörjat verksamheten under 1989 eller under 1990.

Såväl länsrätt som kammarrätt fann att hon påbörjat verksamheten först 1990 och att hon skulle medges avdrag.

RSV överklagade till Regeringsrätten som anförde bl.a. följande.

Enligt 21 § KL avses med näringsverksamhet yrkesmässig självständigt bedriven förvärsverksamhet. Till näringsverksamhet räknas, enligt samma lagrum, också i annat fall innehav av bl.a. näringsfastighet.

Av 46 § 1 mom. KL i dess lydelse vid 1995 års taxering framgår, såvitt här är av intresse, att avdrag för underskott a förvärvskälla som utgör aktiv näringsverksamhet får göras avseende det beskattningsår då den skattskyldige började bedriva förvärvskällan (startåret) och de fyra närmast följande beskattningsåren.

För att näringsverksamhet skall föreligga måste såsom framgår av 21 § KL verksamheten uppfylla krav på yrkesmässighet, självständighet och förvärvssyfte. Detta gäller dock inte vid innehav av näringsfastighet. Då räknas redan innehavet till näringsverksamhet. Vid beskattningen av näringsfastighet delas anskaffningsutgifterna för fastigheten upp på bl.a. mark, markanläggningar, byggnader och inventarier. Medan anskaffningsutgiften för marken dras av vid en framtida avyttring av fastigheten skrivs inventarier, byggnader och markanläggningar av genom årliga värdeminskningsavdrag (jfr anvisningarna till 23 § KL och 25 § 5 mom. lagen, 1947:576, om statlig inkomstskatt). Utgifter för reparationer och underhåll skall som regel dras av omedelbart. Vid överlåtelse av näringsfastighet fördelas vid den löpande beskattningen intäkter och kostnader mellan säljare och köpare.

Av reglerna för beskattning av näringsfastigheter framgår att de särskilda reglerna för näringsverksamhet är tillämpliga från och med förvärvet av fastigheten. Näringsverksamheten får därför anses bedriven från samma tidpunkt. Inkomsten av varje förvärvskälla beräknas för sig. Med begreppet förvärvskälla i 46 § 1 mom. KL måste därför avses den ifrågavarande beräkningsenheten, dvs. den näringsverksamhet som i detta fall utgörs av innehav av näringsfastighet.

Genom förvärvet av fastigheten 1989 måste fastighetsägaren således anses ha börjat bedriva förvärvskällan. Startåret vid tillämpning av 46 § 1 mom. KL är då 1989. M är därför inte berättigad till allmänt avdrag för underskott av förvärvskällan vid 1995 års taxering.

Kommentar:

Utgången överensstämmer med RSV:s uppfattning, jfr Handledning för beskattning av inkomst och förmögenhet m.m. vid 2002 års taxering, del 2, avsnitt 25.4, s. 1205 f.

Regeringsrättens dom den 8 november 2002, mål nr 4248-2001 Avdrag för kapitalförlust vid likvidation av handelsbolag

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 november 2002.

Regeringsrätten medgav avdrag för kapitalförlust vid likvidation av ett handelsbolag

Inkomsttaxering, taxeringsåren 2001-2003

SRN:s förhandsbesked finns refererat i RSV:s rättsfallsprotokoll nr 18/01. Beskedet överklagades av såväl RSV som sökandebolaget, O Fastighets AB (O). RSV yrkade att RR skulle fastställa förhandsbeskedet i sin helhet. O yrkade att RR skulle ändra svaret på fråga 2 och förklara att det förelåg rätt till avdrag för den kapitalförlust som uppkom på andelen i handelsbolaget B (B). RR gjorde samma bedömning som SRN såvitt avser fråga 1 och fastställde förhandsbeskedet i den delen. Beträffande fråga 2 förklarade RR att O hade rätt till avdrag för kapitalförlusten på andelen i B och anförde följande.

”Vad gäller fråga 2 gör Regeringsrätten, som förutsätter att det inte föreligger några andra omständigheter av betydelse för rätten till avdrag än de transaktioner som redovisats i ansökan om förhandsbesked, följande bedömning.

Av 44 kap. 23 § inkomstskattelagen (1999:1229) följer att avdrag kan medges för en kapitalförlust endast om förlusten är verklig. Någon sådan bestämmelse fanns inte i den tidigare inkomstskattelagstiftningen men en motsvarande princip tillämpades i praxis sedan länge i fråga om förluster på aktier och andelar i inkomstslaget rörelse och principen fick efter 1990 års skattereform en vidare tillämpning. Innebörden av kravet på att en förlust ska vara verklig har vanligen ansetts vara att avdrag inte medges om förlusten har sin grund i att det ägande bolaget tillgodogjort sig värden ur det ägda bolaget utan skattekonsekvenser (RÅ 1999 ref. 13).

Den i målet aktuella kapitalförlusten har inte sin grund i att fastigheterna överförs till det nybildade bolaget till underpris utan skattekonsekvenser. Samma kapitalförlust skulle uppkomma även om utskiftningen skedde till marknadspris eller fastigheten före utskiftningen såldes till någon utomstående (jfr förhållandena i rättsfallet RÅ 1999 ref. 35). De i ansökningen beskrivna transaktionerna utgör därför inte grund för att anse att kapitalförlusten inte är verklig. Hinder mot att medge avdrag för förlusten föreligger därmed inte av denna anledning.”

RR:s domar den 17 oktober 2002, Mål nr 4139-1999, 5884–5887-2000 och 797–798-2001 Anstånd med betalning av skatt

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 november 2002.

Särskilda skäl att medge anstånd utan att säkerhet ställs I-III

Bestämmelserna om anstånd finns i dag i 17 kap. 2 och 3 §§ SBL. Motsvarande, i sak överensstämmande, bestämmelser fanns i 49 § 1 och 2 mom. i den numera upphävda uppbördslagen (1953:272), UBL.

Enligt nuvarande bestämmelser får skattemyndigheten bevilja anstånd med inbetalning av skatt

1. om det kan antas att den skattskyldige kommer att få befrielse helt eller delvis från skatten

2. om den skattskyldige begärt omprövning av eller överklagat ett beslut om skatt och det är tveksamt om han kommer att bli skyldig att betala skatten (”ovisshetsfallen”), eller

3. om den skattskyldige begärt omprövning av eller överklagat ett beslut om skatt och det skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller annars framstå som oskäligt att betala skatten (”obillighetsfallen”).

Om det i sådana fall som avses i punkt 2 och 3 kan antas att skatten inte kommer att betalas i rätt tid, får anstånd beviljas endast om den skattskyldige ställer säkerhet för beloppet genom en av bank utfärdad bankförbindelse eller någon annan form av borgen. Anstånd får dock beviljas utan att säkerhet ställs, om anståndsbeloppet är förhållandevis obetydligt eller det annars finns särskilda skäl.

Regeringsrätten har avdömt tre mål där frågan varit om anstånd kan medges utan att säkerhet för beloppet ställs, även om vad som framkommit om de aktuella bolagens ekonomiska situation gör att det kan befaras att skatten inte kommer att betalas i rätt tid. Frågan är således vad som kan utgöra sådana ”särskilda skäl” som enligt lagtexten kan motivera avsteg från huvudregeln om krav på säkerhet vid anstånd enligt punkt 2 eller 3.

I. (Mål nr 5884–5887-2000)

Bolag 1 har av kammarrätten medgetts anstånd u Motsvarande, i sak överensstämmande, bestämmelser utan krav på säkerhet. I överklagande yrkar RSV att anstånd medges endast om säkerhet ställs för anståndsbeloppet bl.a. då bolaget visat ovilja att medverka i utredningen.

Regeringsrätten har bifallit RSV:s överklagande och skriver i sin motivering.

”Frågan i målet gäller endast om anstånd med betalning av den tillkommande skatten skall förenas med ett krav på säkerhet. Avgörande för detta ställningstagande är om det med hänsyn till bolagets förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas att beloppen kommer att betalas i rätt tid eller inte. Det är skattemyndigheten som har bevisbördan för att det finns skäl att kräva säkerhet för betalning av skatten.

Av förarbetena (prop. 1989/90:74 s. 342 ff.) framgår bl.a. följande. Även i fråga om den nya anståndsgrund som departementschefen föreslår – att det råder ovisshet om utgången i ärendet eller målet – är det knappast motiverat att säkerhet normalt skall ställas med tanke på att anståndsgrunden avser fall där det råder tveksamhet om det allmänna slutligen kan rikta något skattekrav mot den enskilde. Det finns å andra sidan inte anledning att utan någon form av inskränkningar bevilja anstånd om den skattskyldige försöker komma undan sin eventuella betalningsskyldighet, t.ex. genom att överlåta sina tillgångar till någon närstående, eller hans egendom under anståndstiden skulle komma att tas i anspråk för andra borgenärers fordringar. Ordningen bör vara sådan att det skall vara skattemyndighetens sak att föra fram de omständigheter som talar mot att anstånd ges utan säkerhet, inte den skattskyldige som skall visa att han förmår betala. Har myndigheten anledning att räkna med att beloppet inte kommer att betalas, t.ex. därför att den skattskyldiges ekonomiska situation är mindre god, bör frågan om säkerhet skall ställas eller inte prövas närmare.

Av handlingarna i målet framgår att Bolag 1 är ett s.k. off-shorebolag med säte i Brittiska Jungfruöarna. Bolaget bedriver värdepappershandel. Det ägs av en trust som lyder under lagstiftningen på Isle of Man och administreras av ett företag med säte på ön Jersey. Bolaget, som först efter anmaning avgett deklarationer, har inte medverkat till utredningen i ärendet genom att förete räkenskaper eller annat material som gett skattemyndigheten tillräcklig möjlighet att bedöma bolagets ekonomi och tillgångar. Att bolaget har säte i ett s.k. skatteparadis medför att skattemyndigheten inte har några möjligheter att få bistånd med utredningen och inte heller med indrivning av påförd skatt om denna inte betalas. Redan vad nu sagts talar för att säkerhet bör krävas. Härtill kommer att det av handlingarna i målet framgår att bolaget i samband med att ett beslut om betalningssäkring hävdes avhänt sig fast egendom som fanns i Sverige.”

Regeringsrätten finner beträffande Bolag 1 att skattemyndigheten gjort vad som skäligen kan begäras för att föra fram omständigheter som talar mot att bolaget ges anstånd utan krav på säkerhet och att det på grund av dessa omständigheter kan antas att skatten inte kommer att betalas i rätt tid. RSV:s överklagande ska därför bifallas.

II. (Mål nr 4139-1999) och III. (797–798-2001)

Domarna beträffande Bolag 2 och 3 skiljer sig från den ovan refererade. Domskälen inleds på samma sätt i båda domarna där Regeringsrätten skriver:

”Inledningsvis skall erinras om att det redan i lagtexten som exempel på ”särskilda skäl” anges det förhållandet att anståndsbeloppet är förhållandevis ringa. Ytterligare två exempel omnämns i lagens förarbeten, nämligen att den skattskyldiges ekonomi allmänt sett är god och att det bakomliggande taxeringsmålet kan antas komma att avgöras inom en nära framtid (se prop. 1989/90:74 s. 433; jfr RÅ 1993 ref. 89). När det gäller vad som i övrigt kan anses utgöra ”särskilda skäl” och vad som därvid bör beaktas då skattekravet baseras på beslut om eftertaxering eller avser skattetillägg gör Regeringsrätten följande överväganden.

Först kan konstateras att samma element som är av betydelse för den primära frågan om anstånd över huvud taget kan beviljas också kan spela en roll i bedömningen av om det finns särskilda skäl för att avstå från ett krav på säkerhet, även om det kan antas att det aktuella beloppet inte kommer att betalas i rätt tid.

Även om det förhållandet att utgången i taxeringsmålet är oviss utgör ett av kriterierna för att anstånd ska beviljas (49 § 1 mom. 2 UBL) och således är ett moment i ett tidigare bedömningsled, är det uppenbart att en prognos om utgången också kan tillmätas betydelse vid prövningen av om särskilda skäl talar för att avstå från säkerhet. Kan det redan vid en preliminär bedömning av taxeringsfrågan konstateras att det allmännas skattekrav är svagt grundade om än inte i den grad att utgången är given, kan det framstå som stötande att upprätthålla kravet på att säkerhet ställs. Därvid bör påpekas att de strängare beviskrav som uppställs då målet avser eftertaxering eller fråga är om skattetillägg medför att utgången i ett sådant mål kan framstå som mera tveksam än i ett ordinärt taxeringsmål även om omständigheterna är desamma.

På motsvarande sätt bör kravet på ställande av säkerhet kunna efterges av ”särskilda skäl” om ett upprätthållande av kravet skulle medföra betydande skadeverkningar för den enskilde eller annars framstå som obilligt – alltså enligt samma grundkriterium som anges i 49 § 1 mom. 3 UBL vad gäller frågan om konsekvenserna av en betalning av det påförda skatte- eller avgiftsbeloppet kan motivera ett anstånd. En risk för skadeverkningar exempelvis till följd av att den skattskyldige tvingas i konkurs eller nödgas sälja fastigheter eller annan egendom som har stor betydelse för hans ekonomi kan inte generellt utgöra skäl för att kravet på säkerhet frånfalles. Vid alltför obilliga konsekvenser och när skadeverkningarna för den skattskyldige inte står i rimlig proportion till risken för att det allmänna inte ska kunna ta ut skatten bör emellertid ett frånfallande av kravet på säkerhet kunna komma i fråga, dock endast under förutsättning att den enskilde inte försöker komma undan sin eventuella betalningsskyldighet genom att överlåta tillgångar e.d. (jfr prop. 1989/90:74 s. 343).

Till det nu anförda kan läggas att det bör finnas ett större utrymme för att medge anstånd utan krav på att säkerhet ställs när skattekravet endast grundar sig på ett beslut av skattemyndigheten än när ett domstolsbeslut föreligger. Saknar den skattskyldige möjlighet att ställa säkerhet kan följden annars bli att hans möjligheter att över huvud taget erhålla en domstolsprövning av den grundläggande skattefrågan avsevärt försvåras, t.ex. om han skulle försättas i konkurs.

Eftersom bestämmelserna om säkerhet har sin grund i att anstånd kan medföra risk för att aktuella skattebelopp inte kan tas ut vid anståndstidens utgång (jfr prop. 1989/90:74 s. 342) bör kravet på säkerhet kunna efterges om möjligheten för staten att i förekommande fall få betalt för sin fordran inte försämras under anståndstiden.

Vad nu sagts gäller i princip anstånd med betalning av alla typer av skatter och avgifter. Det finns härutöver skäl till vissa särskilda överväganden när det gäller skattetillägg.

När fråga är om en straffliknande sanktion som skattetillägg finns särskild anledning att iaktta försiktighet beträffande krav som grundas enbart på beslut av skattemyndigheten. Mot bakgrund av skattetilläggets karaktär kan finnas särskild anledning att söka undvika att det uppkommer irreparabla skador genom upprätthållande av kravet på säkerhet. För det fall en konkurs skulle vara en uppenbar följd av ett krav på säkerhet för ett betydande belopp, som enbart eller till övervägande del avser skattetillägg, kan det därför finnas ”särskilda skäl” att avstå från kravet (se RÅ 2000 ref. 66 II och Europadomstolens dom den 23 juli 2002 i målet Janosevic mot Sverige §§ 106-109, /.../).”

Efter denna inledning går Regeringsrätten in på bedömningen av Bolag 2 respektive Bolag 3.

Bolag 2 (i likvidation) har genom eftertaxering påförts såväl tillkommande skatt med ett större belopp som skattetillägg. Bolaget har på grund av att den bakomliggande skattefrågan varit att anse som oviss medgetts anstånd med betalning av skatten med krav på att säkerhet ställs. Bolaget yrkar i Regeringsrätten att anstånd ska medges utan ställande av säkerhet eftersom ett sådant krav skulle innebära att bolaget nödgas gå i konkurs. Kravet på säkerhet skulle därför medföra betydande ekonomiska skadeverkningar för bolaget.

Regeringsrätten konstaterar beträffande Bolag 2 först att det i lagtexten nämnda exemplet på ”särskilda skäl”, nämligen att anståndsbeloppet är förhållandevis ringa inte är tillämpligt. Detsamma gäller det i förarbetena nämnda fallet att den skattskyldiges ekonomi allmänt sett är god, något som Regeringsrätten också påpekar mera sällan syntes vara anledningen till att avstå från kravet på säkerhet. Om den skattskyldiges ekonomi är god finns det ju vanligtvis inte anledning att ställa ett sådant krav utom då det föreligger risk för att han undanskaffar tillgångar och i sådant fall saknas skäl att efterge kravet.

Regeringsrätten fortsatte därefter:

”Det har inte framkommit något som ger anledning till antagande att ett anstånd utan krav på säkerhet i sig skulle medföra en försämring av statens möjligheter att erhålla den tillkommande skatt som slutligt kan komma att påföras bolaget vid den aktuella taxeringen.

Regeringsrätten finner vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att särskilda skäl föreligger att medge bolaget anstånd med betalning av den tillkommande skatten utan krav på säkerhet.”

Regeringsrättens majoritet bifaller Bolag 2:s överklagande. Ett regeringsråd är skiljaktigt och vill medge bolaget anstånd utan ställande av säkerhet för den del som rör skattetillägg, men avslå överklagandet i övrigt.

Bolag 3 har på grund av att skattefrågan är oviss medgetts anstånd med krav att säkerhet för anståndsbeloppet ställs. Bolaget yrkar hos Regeringsrätten att bolaget ska medges anstånd med betalning av skatten utan ställande av säkerhet. Bolaget anför att skattefrågan rör mål om eftertaxering, där skattemyndigheten har bevisbördan för att förutsättningarna för eftertaxering och skattetillägg föreligger. En påtvingad betalning skulle i dagsläget få till följd att bolaget tvingas gå i konkurs.

Även i detta fall börjar Regeringsrätten med att konstatera att det i lagtexten nämnda exemplet på ”särskilda skäl”, nämligen att anståndsbeloppet är förhållandevis ringa inte är tillämpligt. Detsamma gällde det i förarbetena nämnda fallet att den skattskyldiges ekonomi allmänt sett är god, något som Regeringsrätten också påpekar mera sällan syntes vara anledningen till att avstå från kravet på säkerhet. Om den skattskyldiges ekonomi är god finns det ju vanligtvis inte anledning att ställa ett sådant krav utom då det föreligger risk för att han undanskaffar tillgångar och i sådant fall saknas skäl att efterge kravet.

Regeringsrätten fortsatte därefter:

”Utredningen i målet ger inte tillförlitligt underlag för att bedöma om ett anstånd utan krav på säkerhet skulle kunna medföra en försämring av statens möjligheter att erhålla de nu aktuella skattebeloppen.

Regeringsrätten, som noterar att bolaget tidigare beviljats anstånd utan krav på ställande av säkerhet såvitt avser de påförda skattetilläggen, finner vid en samlad bedömning av omständigheterna i målen att särskilda skäl inte föreligger att därutöver medge bolaget anstånd med betalning utan krav på säkerhet. Överklagandet skall därför avslås.”

KR:s i Stockholm dom den 16 oktober 2002, mål nr 475-2001 Verklig förlust.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 november 2002.

Ett aktiebolag ansågs inte ha rätt till avdrag för förlust på aktier i ett dotterföretag när förlusten i realiteten inte burits av aktiebolaget eller av den koncern i vilken aktiebolaget ingick. Förlusten ansågs inte verklig.

Inkomsttaxering 1997

Ett aktiebolag (ABX) förvärvade den 1 juni 1995 en andel i ett kommanditbolag (KBZ) för 1 kr. Den andra andelen förvärvades samtidigt av ett annat bolag inom samma företagsgrupp.

Tillgångarna i KBZ bestod vid förvärvet av samtliga aktier i ABY samt en fordran på samma bolag. KBZ hade förvärvat aktierna 1991 för 125 000 000 kr och samma dag lämnat ett lån till ABY på 25 000 000 kr. Hela den affären hade finansierats med ett banklån på 150 000 000 kr.

Den 31 maj 1995, det vill säga dagen innan ABX:s förvärv av KBZ, träffade KBZ en ackordsuppgörelse med kreditgivaren. Efter den uppgörelsen uppgick KBZ:s skuld till 7 000 000 kr.

Den 15 juni 1995 förvärvade ABX aktier och fordran från KBZ för

7 000 000 kr. Därvid övertog ABX det för KBZ gällande skattemässiga anskaffningsvärdet för aktierna och fordringen om 150 000 000 kr på grund av den dåvarande s.k. förlustregeln i 2 § 4 mom. 9 st. SIL.

Den 19 december 1996 avyttrade ABX aktierna och fordringen till ett utomstående bolag för 20 000 kr och deklarerade en förlust på denna försäljning med 149 980 000 kr.

Skattemyndigheten reducerade avdraget med 143 000 000 kr med motiveringen att förlusten till övrig del inte var verklig eftersom den burits av kreditgivaren genom ackordet. Den verkliga förlusten hade enligt skattemyndigheten uppgått till endast 6 980 000 kr.

ABX överklagade. Länsrätten biföll överklagandet och undanröjde skattemyndighetens beslut. Skattemyndigheten överklagade. Kammarrätten förklarade, med ändring av länsrättens dom, att ABX inte skulle medges avdrag för realisationsförlust med 143 000 000 kr. I domskälen anfördes bl.a. följande.

För att rätt till avdrag för realisationsförlust ska medges krävs att förlusten är verklig. När det gäller överlåtelser av aktier i dotterföretag ska denna bedömning göras ur ett koncernperspektiv. I målet har inte framkommit annat än att den ursprungliga skulden satts ned till 7 000 000 kr och att förlusten burits av annan än bolaget, nämligen av KBZ:s fordringsägare, som även enligt vad skattemyndigheten uppgett har medgetts avdrag för denna förlust. Även om förlustregeln ger stöd för att använda det av bolaget åberopade anskaffningsvärdet måste beräkningen av den verkliga förlusten ske utifrån vad transaktionerna sammantaget inneburit för bolaget och koncernen i övrigt.

Kammarrätten fann vid en sådan bedömning att den verkliga förlusten inte uppgått till mer än 6 980 000 kr.

Kommentar:

Kammarrätten lät i detta mål allmänna principer (om verklig förlust) få företräde framför en specialregel (förlustregeln).

Skattemyndigheten hade även yrkat om påförande av skattetillägg. Kammarrätten fann att bolaget lämnat oriktig uppgift men att frågan i målet fick anses vara svårbedömd varför befrielsegrund för skattetillägget förelåg.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallseminarium den 12 november 2002.

Saken:

Fråga om tillämpningen av avdragsförbudet för ingående skatt som hänför sig till stadigvarande bostad när en företagare bedrev skattepliktig näringsverksamhet i den fastighet i vilken han hade sin bostad.

RR målnr 7423-2001, KRNG 389-2000

Klagande:

RSV

Lagrum:

8 kap. 9 § 1 och 10 § ML

Saken:

SKM har i omprövningsbeslut eftertaxerat och i bilaga till beslutet angivit att skattetillägg påförts men inte angivit detta i beslutet. Rättelse har därefter skett genom efterprövning. Fråga om KR bort avvisa överklagande avseende skattetillägget på grund av att SKM inte beslutat om skattetillägg.

RR målnr 8425-2000, KRNS 908-1998

Klagande:

den skattskyldige

Lagrum:

4 kap. 13-16 §§ och 5 kap. 1 och 9-11 §§ TL samt 92 § 1 och 94 § uppbördslagen

Saken:

Fråga om ett yrkat avdrag för inköp av lager påverkat resultatet.

RR målnr 2815-2000, KRNS 385-1999

Klagande:

den skattskyldige

Lagrum:

23 och 24 §§ KL

Saken:

Fråga om ett överklagande varit så ofullständigt att LR ägt förelägga klaganden att komplettera överklagandet vid äventyr att det annars inte skulle tas upp till prövning och därefter, sedan föreläggandet bedömts inte ha följts, avvisa överklagandet.

RR målnr 4204–4211-2002, KRNS 2002-04-25

Klagande:

den skattskyldige

Lagrum:

4 och 5 §§ FvPL

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%