Skatteverkets rättsfallssammanställning 14/03

RR:s dom 2003-01-03, mål nr 3157 – 2002.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 april 2003.

Överlåtelse av kapitalförsäkring mellan privatpersoner genom köp beskattas enligt reglerna om kapitalvinst.

Förhandsbeskedet

RR har fastställt SRN:s förhandsbesked den 18 april 2002, som refererats i protokoll nr 20/2002.

En privatperson ämnade överlåta en egen ägd kapitalförsäkring (fondförsäkring) med en tredjedel till vardera av sina tre barn. Köpeskillingen skulle vara lika med fondvärdet vid överlåtelsetidpunkten.

SRN:s förhandsbesked, som nu fastställts av RR, innebär att en överlåtelse av kapitalförsäkring ska behandlas enligt bestämmelserna för inkomst av kapital och att kapitalvinst eller kapitalförlust ska beräknas som skillnaden mellan köpeskillingen, minskad med utgifter för avyttringen, och omkostnadsbeloppet. I detta inräknas de premier som överlåtaren betalat.

Kommentar: Den kapitalvinst eller kapitalförlust som kan uppkomma vid avyttring av kapitalförsäkring är en sådan vinst eller förlust vid avyttring av tillgångar som avses i 41 kap. 2 § första strecksatsen IL. I 44 kap. IL finns de grundläggande bestämmelserna om kapitalvinster och kapitalförluster. Enligt 1 § detta kapitel gäller dessa bestämmelser för alla slag av tillgångar och förpliktelser, om inte annat anges. Särskilda bestämmelser finns sedan för olika slag av tillgångar och förpliktelser i de efterföljande kapitlen.

De kapitel som här kan vara aktuella är 48 kap. gällande avyttring av delägarrätter och fordringsrätter och 52 kap. gällande andra tillgångar och förpliktelser.

I en svensk fondförsäkring (unit-linked försäkring) är den underliggande egendomen värdepappersfonder. Utländska försäkringar kan ha aktier eller andra värdepapper som underliggande egendom utan ”förmedling” av någon fond. Det är försäkringsgivaren som äger denna underliggande egendom medan försäkringstagaren bestämmer hur placeringarna ska ske och tar den finansiella risken (och chansen) i placeringarna. Värdet av försäkringstagarens rätt till försäkringen bestäms av hur placeringarna utvecklas. Om fråga är om traditionell kapitalförsäkring är det försäkringsgivaren som bestämmer hur kapitalet investeras och samtidigt garanteras en viss avkastning på insatt kapital. Om placeringarna ger en bättre utdelning än den garanterade räntan kommer en bonus (återbäring) att betalas ut, förutom de utfästa beloppen. Utbetalning blir aktuell när försäkringsfall inträffar. Det kan vara fråga om såväl dödsfall som s.k. livsfall (överlevt viss i avtalet bestämd ålder). Utbetalning kan också bli aktuell p.g.a. att försäkringstagaren säger upp försäkringen och försäkringsbolaget återköper försäkringen. Den rätt till försäkringsbeloppet som försäkringstagaren har och som i detta rättsfall avses bli överlåtet till tredje man torde vara att anse som en onoterad fordringsrätt. Denna kan vara såväl i svenska kronor som i annan valuta. Förhandsbeskedet ger dock inte något besked om vilket slag av egendom som en kapitalförsäkring är.

I rättsfallet ovan är fråga om en försäkring som i huvudsak är en sparförsäkring. Det är i första hand försäkringstagaren som har rätt till försäkringsbeloppen. Överlåtelsen medför att en annan person träder i försäkringstagarens ställe. Försäkrat liv ändras dock inte.

Det är inte ovanligt att det tecknats kapitalförsäkringar med barn och ibland även barnbarn som oåterkalleliga förmånstagare och som är så konstruerade att sex prisbasbelopp blir arvs- eller gåvoskattefria för barnen/barnbarnen. Försäkringsbeloppen ska således i dessa fall inte till någon del falla ut till försäkringstagaren. En dylik försäkring kan knappast ha något överlåtelsevärde om den nu till äventyrs skulle kunna överlåtas genom köp e.d. till annan än förmånstagarna.

Det bör observeras att det finns kapitalförsäkringar som bara får överlåtas benefikt. Någon kapitalvinst eller kapitalförlust kan då inte uppkomma om en sådan försäkring överlåtes mot ersättning i någon form oavsett vad berörda personer skriver i avtal dem emellan. Den som i sin deklaration redovisar kapitalförlust vid avyttring av kapitalförsäkring bör visa att försäkringsvillkoren medger att försäkringen överlåts genom ett oneröst fång.

De premier som överlåtaren hade betalat ska enligt detta rättsfall räknas med i omkostnadsbeloppet. I de fall fråga skulle vara om en försäkring som innehåller betydande försäkringsrisk och där riskdelen av premien således inte är obetydlig torde dock detta inte gälla. Rimligen skall riskpremien, en premie som successivt förbrukas under varje betalningsperiod, inte anses höja omkostnadsbeloppet.

RR:s dom den 4 april 2003, mål nr 6110-2002 Näringsbetingade aktier

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 april 2003.

Fråga om aktier behåller sin karaktär av att vara näringsbetingade under en avveckling

Inkomstskatt taxeringsåret 2003

Skatterättsnämndens förhandsbesked den 10 oktober 2002 har återgetts i rättsfallsprotokoll nr 25 år 2002.

RSV överklagade förhandsbeskedet. RR angav följande i sin dom;

”SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten gör samma bedömning som Skatterättsnämnden.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked.”

RR:s dom 2003-01-02, mål nr 3158-2002 Konsekvenser vid inkomstbeskattningen vid överlåtelse av kapitalförsäkring

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 april 2003.

En överlåtelse av kapitalförsäkring ska tas upp som kapitalvinst eller kapitalförlust.

Sökandena överklagade SRN:s förhandsbesked från den 18 april 2002 avseende fråga 2 b och yrkade att överlåtelse av kapitalförsäkring inte skulle leda till några beskattningskonsekvenser för överlåtaren. Nämnda förhandsbesked är refererat i rättsfallsprotokoll nr 20/2002.

Även RSV överklagade förhandsbeskedet. RSV yrkade att Regeringsrätten skulle fastställa det.

Regeringsrätten avvisade det övertagande företagets överklagande p.g.a. att svaret på fråga 2 b inte berör detta företags beskattning och att företaget därför inte hade rätt att överklaga.

Regeringsrätten gjorde samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet.

Kommentar:

En överlåtelse av kapitalförsäkring har av såväl SRN som RR ansetts som en avyttring, som ska behandlas enligt reglerna i 44 kap. IL. Sker överlåtelsen i näringsverksamhet ska avyttringen behandlas enligt bestämmelserna i 25 kap. IL och kan vid försäljning till underpris medföra uttagsbeskattning hos företaget.

Klagandena i målet ansåg att det för försäkringstagaren saknade betydelse om det var en försäljning eller ett återköp av en kapitalförsäkring och att egentliga skäl för en skattemässig skillnad i behandlingen av dessa transaktioner varken är motiverad eller har varit lagstiftarens mening samt att stadgandet i 8 kap. 14 § IL ger uttryck för att överlåtelserna i båda fallen inte skulle leda till några skattekonsekvenser. Denna uppfattning delades av varken SRN eller RR.

En försäljning av kapitalförsäkring torde utgöra en avyttring av en onoterad fordringsrätt i antingen svensk eller utländsk valuta och ska behandlas enligt bestämmelserna i 48 kap. 3 § och 24 §§ IL. I näringsverksamhet tillämpas bestämmelserna i 48 kap. 25 § IL. Den s.k. fållan i 48 kap. 26 § IL blir således inte tillämplig.

KR:s i Stockholm dom 2003-03-06, mål nr 4460-2001 Nyttjanderätter

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 april 2003.

Formellt tidsbegränsade nyttjanderätter till mark och tunnlar m.m. beskattades inte som rättigheter obegränsade i tiden hos nyttjanderättshavaren.

Inkomsttaxering 1996

Ett aktiebolag kostnadsbokförde varje år utgifter till kommun för rätt att använda utrymme i gator, torg, parker, andra allmänna platser och annan av staden ägd mark till att bibehålla och förvalta energiledningar av olika slag. Dessutom kostnadsbokfördes hyra till samma kommun för ledningstunnlar. Nyttjanderätterna var enligt avtalen tidsbegränsade. SKM hävdade att rättigheterna i praktiken gällde för all framtid och att avdrag därför skulle vägras. Kommunen ansågs bl.a. ha liten eller ingen möjlighet att inte medge bolaget rätt att ha samhällsnödvändiga ledningar på och i stadens mark.

KR delade, till skillnad från länsrätten, inte SKM:s bedömning.

”Domskäl

Avdrag för kostnader för nyttjanderätter till mark och tunnlar m.m.

Enligt förarbetena till ledningsrättslagen (1973:1144) kan en ledningsrätt betraktas som ett mellanting mellan servitut och nyttjanderätt. En nyttjanderättsupplåtelse för ledningsändamål måste vara begränsad i tiden. För en del ledningar är dock en tidsbegränsad upplåtelse klart olämplig. Skillnaden i förhållande till nyttjanderätt består i att upplåtelsen inte är begränsad i tiden (prop. 1973:157 s. 85). Vidare anges i förarbetena att upplåtelse av utrymme är i ersättningshänseende att jämställa med inlösen av del av fastighet (a a s. 102).

Regeringsrätten har i RÅ 1987 ref. 172 åberopat ovan redovisade förarbetsuttalanden som skäl för att en ledningsrätt skall karakteriseras som en inte tidsbegränsad rätt till en fastighet.

Regeringsrätten har i en nyligen avgjord dom, RÅ 2002 ref. 84, fastställt ett förhandsbesked angående beskattning av en engångsersättning för upplåtelse under 25 år av mark för vindkraftverk. Denna ersättning har ansetts kunna periodiseras över avtalets löptid. Omständigheterna i målet var följande. Sökanden till förhandsbeskedet var ägare till ett antal lantbruksfastigheter och avsåg att träffa ett avtal om upplåtelse av mark till ett kraftbolag för uppförande och drift av ett vindkraftverk. Avtalet gav kraftbolaget även möjlighet att på sökandens mark anlägga tillfartsvägar till vindkraftverket, bygga transformatorstationer och dra elledningar. Arrendetiden uppgick till 25 år. Avtalet skulle därefter förlängas med fem år i taget för det fall avtalet inte sades upp (jfr § 3 i avtalet). Avgiften kunde antingen utgå årligen eller omvandlas till ett engångsbelopp gällande för hela arrendetiden. Sökanden avsåg att välja ett engångsbelopp som kunde beräknas uppgå till 1 mkr. Enligt villkoren skulle ett engångsbelopp betalas senast tre månader efter det vindkraftverket tagits i drift. Frågan i målet var om engångsersättningen skulle intäktsföras omedelbart när avtalet slöts, alternativt vid betalningen, eller om den skall periodiseras under upplåtelsetiden (25 år). Skatterättsnämnden anförde att huvudregeln är att inkomster beräknas i beskattningshänseende på samma sätt som i redovisningen vilket betyder att en periodisering som sker i överensstämmelse med god redovisningssed är styrande även vid beskattningen, om inte annat finns särskilt reglerat i skattelagstiftningen. Nämnden slog fast att det inte fanns någon sådan särskild skattemässig reglering av den föreliggande situationen som en periodisering av engångsbeloppet skulle kunna strida mot. I fråga om intäktsredovisningen hade nämnden inhämtat ett yttrande från Bokföringsnämnden, vars ståndpunkt var att det är god redovisningssed att intäktsföra engångsbeloppet över arrendeavtalets löptid. Nämnden anslöt sig till denna bedömning. Det ledde enligt nämnden till att vald ersättning i form av ett engångsbelopp för det fullgörande över tiden som markupplåtelsen innebär inte behöver tas upp till beskattning på en gång utan kan fördelas i lika delar över avtalets löptid.

I nu aktuellt mål föreligger tre avtal; ett markförläggningsavtal, ett luftledningsavtal och ett avtal rörande tunnlar. Vad gäller markförläggningsavtalet anges i § 2 att så länge bolaget har behov av anläggningen upplåter kommunen nyttjanderätt till bolaget för detta ändamål. Av § 13 framgår vidare att avtalet gäller t.o.m. den 31 december 2002 och om avtalet inte är uppsagt senast sex månader före avtalstidens utgång förlängs avtalet med två år i sänder med sex månaders uppsägningstid. Motsvarande bestämmelse om uppsägning av avtalen med rätt till förlängning med fem år i sänder återfinns i § 9 i luftledningsavtalet, som sträcker sig till den 21 december 1999. Enligt § 7 i det avtalet skall bolaget ombesörja och bekosta nedtagning av befintliga ledningar och ledningsstolpar med tillhörande anordningar och återlämna markområdet i avröjt och återställt skick om nyttjanderätten minskar i omfattning eller upphör på grund av att markområde ej längre behövs i bolagets verksamhet. Återställande skall godkännas av staden. I avtalet om nyttjanderätt till utrymme i kommunens tunnlar anges i § 13 att ett nytt avtal skall tecknas när det i målet aktuella avtalet löper ut. Detta avtal sträcker sig till den 31 december 1999. Enligt § 14 åligger det bolaget att, om staden så påfordrar, på egen bekostnad avlägsna bolagets ledningar från tunnlarna i den takt staden bestämmer. Om bolaget inte fullgör denna skyldighet äger staden rätt att avlägsna bolagets ledningar från tunnlarna på bolagets bekostnad. Vad gäller ersättning så stadgas i § 3 markförläggningsavtalet att ersättningen skall vid varje kalenderårs början betalas mot av staden utfärdad räkning. Ersättningen uppgår till 2:36 kr/m och skall årligen per den 1 januari revideras i förhållande till förändringar i ledningslängderna samt utveckling enligt konsumentprisindex Enligt § 3 luftledningsavtalet skall bolaget utge ersättning till staden om 5:35 kr/m upplåten ledningssträcka och år. Avgiften skall varje år justeras med konsumentprisindex för oktober månad. Av § 4 i avtalet rörande tunnlar framgår att bolaget årligen skall erlägga en avgift för föregående års nyttjande. Avgiften utgår per utnyttjad längdmeter tunnel och ledningsslag.

Fråga i målet är om de aktuella kostnaderna skall ses som engångsersättningar för inte tidsbegränsade rättigheter och därför inte avdragsgilla på det sätt som skattemyndigheten och länsrätten funnit eller om de utgör driftkostnader för vilka avdrag kan medges.

Kammarrätten gör följande bedömning.

I målet är ostridigt fråga om normalt förekommande nyttjanderättsavtal. Sådana avtal är enligt 7 kap. 5 § jordabalken alltid tidsbegränsade. Annat har inte framkommit i målet än att kommunen enligt avtalen varit formellt sett oförhindrad att säga upp avtalen. Regeringsrätten har i RÅ 2002 ref. 84 funnit att en engångsbetalning som utgick på grund av ett formellt sett tidsbegränsat arrendeavtal för bl.a. anläggande av tillfartsvägar till ett vindkraftverk, byggande av transformatorstationer och dragande av elledningar, skall periodiseras enligt god redovisningssed. Med hänsyn till det anförda måste de i målet aktuella avtalen enligt kammarrättens mening karakteriseras som tidsbegränsade. De avtalsenliga ersättningarna löper dessutom på årsbasis och något slutligt totalbelopp kan, enligt rättens mening, inte fastställas. Skäl att jämställa de årliga ersättningarna med en engångsersättning föreligger inte, Kammarrätten finner sammantaget att det inte finns tillräckliga skäl att frångå de aktuella avtalens ordalydelse. Överklagandet skall därför bifallas i denna del. Vid denna utgång förfaller bolagets andrahandsyrkande samt yrkandet om återförvisning.”

En domare var skiljaktig och anförde följande

”Av punkt 16 av anv. till 23 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, i dess lydelse för nu aktuellt taxeringsår framgår bl.a. att värdeminskningsavdrag medges för utgift för anskaffning av patent och liknande tidsbegränsad rättighet. Motsatsvis får härav anses följa att värdeminskningsavdrag inte medges för kostnad för förvärv av en tidsobegränsad rättighet, jfr även Regeringsrättens årsbok 1977 ref. 44.

Anskaffningskostnader för ledningsrätt enligt ledningsrättslagen (1973:1144), LRL, är enligt praxis inte en avdragsgill driftkostnad, jfr Regeringsrättens årsbok 1987 ref. 172. De i målet aktuella upplåtelserna av mark för luft- och markledningar och stationer samt för nyttjande av tunnlar i kommunens gatunät är inte upplåtelser enligt LRL. Inte heller finns det förutsättningar att jämställa de aktuella avtalen med sådan ledningsrätt som kan beslutas med stöd av LRL. Det föreligger därför inte skäl att på denna grund vägra bolaget avdrag för erlagd ersättning.

Vad gäller innebörden av de aktuella avtalen kan bl.a. konstateras att bolaget har från kommunen erhållit nyttjanderätt till ifrågavarande mark och tunnlar sedan åtskilliga år tillbaka. De i målet aktuella avtalen var tecknade den 5 april 1995. Vad gäller markförläggningsavtalet anges i § 2 att så länge bolaget har behov av anläggningen upplåter kommunen nyttjanderätt till bolaget för detta ändamål. Av § 13 framgår vidare att avtalet gäller t.o.m. den 31 december 2002 och om avtalet inte är uppsagt senast sex månader före avtalstidens utgång förlängs avtalet med två år i sänder med sex månaders uppsägningstid. Motsvarande bestämmelser om uppsägning av avtalen med rätt till förlängning med fem år i sänder återfinns i § 9 i luftledningsavtalet, som sträcker sig till den 31 december 1999. I avtalet om nyttjanderätt till utrymme i kommunens tunnlar anges i § 13 att ett nytt avtal skall tecknas när det i målet aktuella avtalet löper ut. Även detta avtal sträcker sig till den 31 december 1999. Avtalen har förnyats genom ett övergripande avtal rörande vissa markfrågor m.m. daterat i februari 2002. Enligt detta avtal skall separata avtal upprättas för bl.a. nyttjande av kommunens mark och tunnlar för de i målet aktuella ledningarna m.m.

Det ett övergripande avtalet gäller under en tid av 25 år och med automatisk förlängning med tio år i taget för det fall uppsägning inte sker. Med detta avtal som grund skall sedan särskilda avtal rörande markledningar, luftledningar och nyttjande av kommunens tunnlar m.m. tecknas. Det övergripande avtalet och de kommande avtalen skall således ersätta de i målet aktuella avtalen. Ett huvudsyfte med avtalen mellan kommunen och bolaget i nu aktuellt hänseende är, enligt punkt 1.2 i det övergripande avtalet, att beakta kommunens intresse av att långsiktigt trygga tillgången till infrastruktur i kommunen bl.a. avseende tunnlar och att kunna tillgodose utrymme för infrastruktur i mark med minsta möjliga ingrepp såsom grävningar, schakt m.m. Vidare anges att huvudsyftet är att tillgodose bolagets intressen av att långsiktigt trygga tillgången till mark och tunnlar för sådana produktions- och driftanläggningar, kablar och rör m.m. som för närvarande nyttjas och för sådana som i framtiden kan komma att behövas för produktion, drift och distribution av elektricitet, fjärrvärme, fjärrkyla och stadsgas. De aktuella avtalen – såväl de som var gällande vid ifrågavarande taxeringsår som det nu föreliggande övergripande avtalet – är formellt sett begränsade i tiden, dock att det finns vissa skillnader dem emellan vad gäller bolagets rätt till förlängning eller till förnyade avtal.

Oavsett att avtalen formellt sett är begränsade i tiden och att nyttjanderätter av ifrågavarande slag är tidsbegränsade enligt 7 kap 5 § jordabalken, är den enligt min mening inte sannolikt att bolaget inte kommer att få sina nyttjanderätter förlängda. Denna slutsats vinner stöd bl.a. av vad som framkommit vid den muntliga förhandlingen och av det i februari 2002 upprättade övergripande avtalet, där avtalstiden utökats till 25 år mot tidigare fem år. Med hänsyn till vad som framkommit i målet torde det dock knappast vara ekonomiskt försvarbart för någondera av parterna att inte förlänga avtalen och inte heller synes det rimligt att anta att kommunen skulle motsätta sig en förlängning av nyttjanderätterna när dessa enligt avtalen löper ut, särskilt inte i ett fall som det förevarande där det finns ekonomiskt intressegemenskap mellan kommunen och bolaget. Att bolaget i det övergripande avtalet från februari 2002 gentemot kommunen frånsagt sig rätten att söka ledningsrätt med stöd av LRL förändrar inte denna bedömning. Sammantaget anser jag således att ifrågavarande nyttjanderätt i praktiken får anses vara obegränsade i tiden.

Fråga uppkommer härefter om det har någon avgörande betydelse att avgiften erläggs periodvis eller i form av en engångsavgift. De årliga avgifterna är beräknade på visst sätt och till visst belopp och skall årligen räknas upp med utgångspunkt i förändringarna i konsumentprisindex. Det anges vidare i det övergripande avtalet från februari 2002, punkt 1.2. att utgångspunkten skall vara att bolaget skall kunna fortsätta att bedriva och utveckla sin verksamhet på huvudsakligen samma sätt och på samma ekonomiska grunder som hittills.

Genom det sätt som avgiften bestämts är den i praktiken förutbestämd och förutsebar på ett sådant sätt att jag inte kan se att det skulle föreligga någon avgörande skillnad om avgiften betalas i form av ett engångsbelopp eller genom årliga rater fördelade över en i praktiken obegränsad tidsrymd.

Sammanfattningsvis anser jag att de ifrågavarande rättigheterna är att betrakta som i praktiken obegränsade i tiden, varför rätt till värdeminskningsavdrag inte föreligger enligt bestämmelserna i punkt 16 av anv. till 23 § KL i dess lydelse för nu aktuellt taxeringsår.

Bolaget har i andra hand yrkat att avdrag i vart fall skall medges för kostnader för nyttjande av kommunens tunnlar, då detta är en markanläggning. Mot bakgrund av att jag anser att samtliga i målet nu aktuella avtal avser tidsobegränsade nyttjanderätter skall, på ovan anförda skäl. även bolagets andrahandsyrkande avslår.”

Kommentar:

KR avgjorde samma dag två andra mål med i sak samma frågor. KR i Jönköping har tidigare i tre mål bedömt motsvarande rättigheter och trots avtalens formella innehåll ansett att fråga var om tidsobegränsade rättigheter. RSV överklagar de tre nu aktuella domarna från KR i Stockholm.

KR:s i Sundsvall dom den 3 april 2003, mål nr 2704-02 Energiskatt; fråga om skattesats

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 april 2003.

Avgörande för vilken energiskattesats som ska tillämpas för elkraft är vem som förvärvat elkraften dvs. vem som är abonnemangsinnehavare och inte för vilket ändamål elkraften slutligen förbrukas.

Punktskatt – energiskatt, redovisningsperioden december 1996.

SKM i Gävle, Särskilda skattekontoret, påförde en privatperson energiskatt på elektrisk kraft för redovisningsperioden december 1996. Leverantören av den elektrisk kraften begärde rättelse av energiskatten då den förbrukats i en industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. I ärendet framkom att verksamheten hade bedrivits i ett aktiebolag men att elabonnemanget hade stått på privatpersonen som också hade mottagit fakturorna.

Skälen för LR:s avgörande.

”Enligt 11 kap. 3 § första stycket 1 lagen (1994:776) om skatt på energi (LSE) utgör för år 1996 energiskatten 0 öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen eller vid yrkesmässig växthusodling.

Länsrätten gör följande bedömning.

Det är ostridigt att el som uppmätts i en anläggning för vilken [privatpersonen] står för elabonnemanget har förbrukats i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. För sådan förbrukning skall därför energiskatten utgöra 0 öre per kilowattimme. Det förhållandet att förbrukaren av elkraften, [aktiebolaget], inte varit registrerad som kund (abonnent) hos leverantörsbolaget beträffande anläggningen föranleder således ingen annan bedömning. [Leverantörens] överklagande bifalles i enlighet härmed. – – –”

LR:s avgörande.

”Länsrätten bestämmer med ändring av det överklagade beslutet av den energiskatt som levererats till [privatpersonen], och som har förbrukats av [aktiebolaget], i detta bolags tillverkningsprocess skall för ifrågavarande period bestämmas till 0 öre per kilowattimme. – – –”

RSV överklagade LR:s dom. Leverantören bestred ändringen av LR:s dom och vidhöll vad som tidigare anförts.

KR gjorde följande bedömning.

”Det är ostridigt i målet att bolaget är skattskyldigt för ifrågavarande leveranser av elkraft. Skyldighet att betala energiskatt inträder när elkraften levereras. Enligt förarbetena, se ovan, kan elektrisk kraft inte anses ha levererats till den slutlige förbrukaren förrän den passerat dennes mätare. Avgörande för om den s.k. nollskattesatsen skall kunna tillämpas skulle då vara om förvärvaren av elkraft, dvs. [privatpersonen], förbrukar denna i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. Enligt vad som framkommit i målen har inte [privatpersonen], som inte är skattskyldig, förbrukat elkraften på ett sådant sätt att nollskattesatsen kan komma i fråga.

Enligt länsrättens synsätt saknar emellertid detta förhållande betydelse utan avgörande för frågan om skattesats skall vara för vilket ändamål elkraften slutligen förbrukas, dvs. oberoende av vem som förvärvat elkraften, eller annorlunda uttryckt, med bortseende från vem som är abbonnemangsinnehavare. – – –

Uppbördssystemet såsom det för närvarande är utformat, där det ankommer på den skattskyldige leverantören att avgöra i vad mån leveransen sker till en förbrukare som är berättigad att förbruka el skattefritt, bör präglas av enkelhet och förutsebarhet. Det är enligt kammarrättens mening orimligt att ålägga leverantören en så långgående undersökningsplikt som blir fallet om det förelåg en möjlighet för leverantören att bortse från det subjekt som förvärvat elkraften. Kammarrätten finner därför vid en sammantagen bedömning att det inte finns tillräcklig grund att anse att den i målet aktuella elkraften levererats till förbrukare som bedriver tillverkningsindustri. Den s.k. nollskattesatsen skall därför inte tillämpas. Härav följer att RSV:s talan skall bifallas.

DOMSLUT

Kammarrätten bifaller överklagandet och fastställer, med upphävandet av länsrättens dom, Riksskatteverkets beslut.”

Kommentar:

KR i Sundsvall beslutade samma dag dom avseende ytterligare sju bolag i samma fråga med liknande bedömning (mål nr 261–263-01, mål nr 3357-01 och 3359-01, mål nr 3358-01, mål nr 2437-01, mål nr 2095–2098-01, mål nr 2093-01, mål nr 984-01).

KR:s i Göteborg dom den 1 april 2003, mål nr 5428-2001 Särskild avgift vid privatinförsel

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 april 2003.

Enbart det förhållandet att resande som medför skattepliktiga varor kör in i blå fil innebär inte att denne underlåtit att fullgöra sin deklarationsplikt.

Punktskatt – alkoholskatt

Vid Tullverkets kontroll körde L i blå fil markerad med en skylt med ett blå-gult EU-märke och texten ”Resande direkt från EU-land utan varor att deklarera”. Vid kontrollen uppdagades att L medfört spritdrycker utöver den skattefria kvantiteten. Tullverkerket beslutade att påförda L särskild avgift med motiveringen att han fört in spritdryck utan att deklarera detta.

L överklagade Tullverkets beslut och anförde bl.a. följande. Vid ankomsten från Tyskland körde han av båten och följde strömmen av bilar utan att hitta ett spår för varor att deklarera. Plötsligt, drygt två billängder innan ett grönljus, dök en tulltjänsteman upp och gick igenom bilen. Skylten sitter 7 meter upp i luften och 8-10 meter efter redan avspärrat område.

RSV bestred bifall till överklagandet.

LR undanröjde, med bifall till överklagandet, den särskilda avgiften med följande motivering.

”– – – Högsta domstolen har i NJA 2001 s. 172 tagit ställning till frågan om fullbordat brott föreligger mot 9 § privatinförsellagen i dess lydelse SFS 1998:508. Domstolen uttalade därvid bl.a. följande. Som redan sagts förutsätter inte 9 § i privatinförsellagen att den resande har fört in varorna. Enbart det förhållandet att en resande, som medför skattepliktiga varor, kör in i blå fil kan dock inte anses innebära att denne underlåtit att fullgöra sin deklarationsplikt. Något fullbordat brott föreligger därför inte om den resande stoppas eller frivilligt stannar i tullkontrollområdet och deklarerar sin införsel. Lämnar han däremot då oriktiga uppgifter om att han inte har några skattepliktiga varor att deklarera, får brott mot lagen därigenom anses fullbordat. Detsamma måste gälla också om den resande över huvud taget inte stoppas eller stannar i tullkontrollen och för in varorna utan att dessförinnan ha deklarerat införseln.

Länsrätten gör följande bedömning.

Handlingarna i målet ger vid handen att L stoppades av en tulltjänsteman innan han lämnat tullkontrollområdet. Bestämmelserna om särskild avgift och straff syftar till att sanktionera den som underlåter att deklarera skattepliktig införsel. Som framgår ovan har högsta domstolen i avgörandet NJA 2001 s. 172 funnit att enbart det förhållandet att en resande, som medför skattepliktiga varor, kör in i blå fil, inte kan anses innebära att denne underlåtit att fullgöra sin deklarationsplikt. Vid sådant förhållande och då det ej visats att L lämnat oriktiga uppgifter om sitt innehav av skattepliktiga varor kan han ej anses ha brustit i sin deklarationsskyldighet. Förutsättningar att påföra honom särskild avgift föreligger därmed inte. Överklagandet skall bifallas.”

RSV överklagade LR:s dom och yrkade att KR med ändring av LR:s dom skulle fastställa Tullverkets beslut om särskild avgift.

L bestred bifall till överklagandet.

KR avslog överklagandet med följande domskäl.

”Kammarrätten finner – i likhet med länsrätten – med hänsyn till den koppling som har ansetts föreligga mellan straffbestämmelsen i 9 § privatinförsellagen och bestämmelsen i 7 § samma lag om särskild avgift att den bedömning som Högsta Domstolen har gjort i rättsfallet NJA 2001 s. 172 måste anses innebära att det i förevarande fall saknas förutsättningar att påföra L särskild avgift. Den omständigheten att straffbestämmelsen i 9 § privatinförsellagen vid tidpunkten för händelsen i detta mål erhållit ny lydelse i förhållande till den som Högsta Domstolen prövade i rättsfallet utgör inte skäl för någon annan bedömning.”

Kommentar:

I anledning av Högsta Domstolens avgörande NJA 2001 s. 172 gör KR en annan bedömning än tidigare (jfr. Kammarrättens i Göteborg dom den 27 december 2001, mål nr 3799-2000). Om den som tagits ut för kontroll inte omedelbart då han stoppas uppger vad han har i lasten anses han däremot ha underlåtit att självmant deklarera varorna, varvid förutsättningar för påförande av särskild avgift enligt 7 § privatinförsellagen ansetts föreligga (jfr. Kammarrättens i Göteborg dom den 15 oktober 2002, mål nr 2238-2001).

SRN:s förhandsbesked den 4 april 2003 Gåva av byggnadsrörelse

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 april 2003.

Överlåtelse i gåvoform av en i enskild näringsverksamhet bedriven byggnadsrörelse omfattande fyra lagerfastigheter till ett aktiebolag ägt av den skattskyldige och hans son föranledde inkomstbeskattning för skillnaden mellan ersättning i form av övertagen låneskuld och fastigheternas skattemässiga värden. Den gåvoskatt aktiebolaget kunde komma att erlägga ansågs inte få inräknas i anskaffningsvärdet för de förvärvade fastigheterna.

Inkomstskatt taxeringsåren 2004-2006

Sökanden bedrev byggnadsrörelse och fastighetsförvaltning under enskild firma. I verksamheten ingick fyra lagerfastigheter. Sökanden avsåg att genom gåva överföra sin verksamhet till ett nytt aktiebolag. Aktierna skulle ägas till 60 procent av honom själv och till 40 procent av hans son. För överlåtelsen gällde följande beloppsmässiga förutsättningar.

Taxeringsvärden: ca 18 mkr

Marknadsvärden: > 18 mkr

Skattemässiga värden: ca 10 mkr

Ersättning: ca 11 mkr

Sökanden frågade om överlåtelsen kom att medföra beskattning för skillnaden mellan ersättningen (övertagen skuld) och det skattmässiga värdet (fråga 1), om överlåtelsen kunde ske utan uttagsbeskattning (fråga 2), om överlåtelsen kunde ske utan återföring av medgivna värdeminskningsavdrag (fråga 3), om aktiebolaget kunde överta befintliga periodiseringsfonder i den enskilda näringsverksamheten (fråga 4), om expansionsfond i den enskilda näringsverksamheten kunde ersättas av beskattat kapital i aktiebolaget (fråga 5) och om gåvoskatt till någon del fick inräknas i aktiebolagets anskaffningsvärde för mottagna fastigheter (fråga 6).

Skatterättsnämndens beslut innebar att frågorna 1, 2, 4 och 5 besvarades jakande och frågorna 3 och 6 nekande.

Fråga 1

Som motivering anförde nämnden följande.

Den fråga som uppkommer är om införandet av de underprisregler som nu finns i 22-23 kap. IL medfört ett förändrat synsätt vid inkomstbeskattningen på en överlåtelse av lagerfastigheter som enligt tidigare praxis skulle betraktas som gåva och inte aktualisera någon inkomstbeskattning av givaren (jfr bl.a. RÅ 1988 not. 709-710).

Reglerna i 22 och 23 kap. IL som gäller tillgångar som övergår på annan person utan ersättning eller mot ersättningen som understiger marknadsvärdet utan att detta är motiverat, utgår från begreppet ”överlåtelse av tillgång”. Med överlåtelse avses även gåva vilket understryks i förarbetena, prop. 1998/99:15 s. 151 och 270. För tillgångar där ersättningen skall tas upp i näringsverksamhet betyder detta att underprisreglerna kan aktualiseras oavsett om överlåtelsen klassificeras som köp eller gåva.

I 23 kap. 9 § IL anges att en underprisöverlåtelse inte skall medföra uttagsbeskattning enligt bestämmelserna i 22 kap. IL. Denna bestämmelse kompletteras av 23 kap. 10 § där det stadgas att om ersättning inte lämnas med belopp som motsvarar minst tillgångens skattemässiga värde skall överlåtelsen behandlas som om tillgången avyttras mot en ersättning som motsvarar det skattemässiga värdet. Tillgången anses i sådant fall förvärvad för samma belopp. För det fall ersättningen för tillgången överstiger det skattemässiga värdet får inom ramen för nämnda bestämmelser anses följa att beskattning skall ske som för avyttring till ett belopp motsvarande ersättningen, jfr prop. 1998/99:15 s. 149 f.

Eftersom underprisreglerna gäller också för överlåtelser genom gåva får de i förarbetena nämnda principerna för inkomstbeskattning vid överlåtelse för ersättning över det skattemässiga värdet anses vara tillämpliga även vid denna överlåtelseform. Sökanden skall alltså inkomstbeskattas för skillnaden mellan ersättningen och fastigheternas skattemässiga värde.

Frågorna 2, 3, 4 och 5

Beträffande dessa frågor fann nämnden under givna förutsättningar att överlåtelsen inte medförde någon uttagsbeskattning, att värdeminskningsavdrag skulle återföras enligt 26 kap. 12 § IL, att överlåtelsen inte utgjorde hinder mot att avsatta periodiseringsfonder fick tas över av aktiebolaget och att expansionsfonden kunde upphöra utan att gjorda avdrag för avsättning skulle återföras.

Fråga 6

Som motivering anförde nämnden följande.

På grund av att sökanden äger bolaget tillsammans med sin son och att denne i egenskap av delägare i aktiebolaget tillförs ett ekonomiskt värde genom bolagets förvärv av fastigheterna till underpris kan aktiebolaget komma att gåvobeskattas.

Frågan är om fastigheternas anskaffningsvärden hos aktiebolaget skall påverkas av en eventuell gåvobeskattning. Den allmänna uppfattningen i litteraturen synes vara att gällande rätt inte ger utrymme för det (se Persson Österman, Kontinuitetsprincipen i den svenska inkomstbeskattningen, 1997, s. 209-213). Grunden torde vara att gåvoskatten ses som en svensk allmän skatt och att den därmed inte får dras av vid inkomstbeskattningen. Nämnden delar denna uppfattning.

Skiljaktig mening

En ledamot var skiljaktig beträffande fråga 6 och anförde följande.

Någon definition av begreppet allmän skatt finns inte. I IL finns en exemplifiering av svenska allmänna skatter. Som sådana räknas kommunal och statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt och kupongskatt. Avkastningsskatten på pensionsmedel är också en sådan skatt, men på grund av dess speciella konstruktion förklarades den ändå (ursprungligen i 6 § APL) ”utan hinder av bestämmelserna i 20 § KL” vara avdragsgill till den del den avsåg skatt på kontoavsättning. I övriga fall, där skatten med dess dåvarande konstruktion beräknades på ett nettounderlag, var skatten inte avdragsgill. (På grund av reglernas utformning blir det aldrig aktuellt att ta ställning till någon avdragsrätt för avkastningsskatten i andra fall). Den omständigheten att skatten är avdragsgill betar den dock inte dess karaktär av allmän skatt. Det gemensamma för skatter som rubriceras som allmänna är att de tas ut på en bas som motsvarar

(netto-) faktorersättningar, d.v.s. mått på produktionsresultat. Förmögenhetsskatten är visserligen formellt inte en sådan skatt, men kan uppfattas som en schabloniserad extra skatt på kapitalets avkastning. Den har därför tidigare varit direkt samordnad med inkomstskatten och är fortfarande samordnad t.ex. genom lagen (1997:324) om begränsning av skatt.

Som särskilda skatter brukar man betrakta sådana som utgår på bruttobaser och som därför beräknas oberoende av vilket ekonomiskt resultat som ianspråktagandet av tillgångar e.dyl. ger. Hit räknas energiskatter, tobaks- och alkoholskatter men också lotteri-, spel- och stämpelskatter. De sistnämnda utgår dessutom utan att fråga ens är om ianspråktagande av resurser.

Till sin karaktär har gåvoskatten tydliga likheter med bruttoskatterna och då särskilt stämpelskatterna. Med spelskatten har den en materiell likhet såtillvida att den är en skatt som motiveras av tillkommande skattebetalningsförmåga. Däremot saknar den helt släktskap med sådana skatter som enligt ovan kan betecknas som allmänna skatter. Den utgår varje gång en tillgång byter ägare under former som enligt AGL betecknas som gåva. Den utgår oavsett hur ofta en tillgång överlåts som gåva och oavsett om beskattningsvärdet skulle ha nedgått från föregående fång. Den utgör en renodlad transaktionskostnad.

Den i ansökan avsedda transaktionen utgör enligt nämdens mening vid inkomsttaxeringen ett köp som skett mot betalning motsvarande erlagt vederlag. Utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster skall dras av som kostnad (16 kap. 1 § IL). Utgifter för att anskaffa en byggnad skall dras av genom årliga värdeminskningsavdrag (19 kap. 4 § IL). Om en byggnad förvärvas genom köp [- – -] är anskaffningsvärdet utgiften för förvärvet (19 kap. 9 §).

Eftersom gåvoskatten inte kan anses utgöra en allmän skatt bör fråga 6 besvaras jakande.

Kommentar:

RSV har överklagat fråga 6 i förhandsbeskedet och yrkat fastställelse.

SRN:s förhandsbesked den 3 april 2003

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 april 2003.

Tillämpning av skalbolagsregeln vid en intern aktieöverlåtelse inför ett generationsskifte

MA tänker inför ett generationsskifte göra en intern aktieöverlåtelse. Han avser att bilda ett nytt holdingbolag som ska förvärva det rörelsedrivande bolaget. Holdingbolaget kommer att betala 100 procent för beskattat kapital och 72 procent för obeskattat kapital. Av ansökan framgår också att det överlåtna bolaget kommer, när innevarande räkenskapsår gått till ända, att upprätta årsredovisning och deklarera årets resultat samt erlägga skatt på sedvanligt sätt. Han frågar dels om värdepapper i form av lager i en värdepappershandel ska betraktas som likvida medel och dels frågar han om ventilerna i 49 a kap. 12 § första och andra styckena IL, är tillämpliga.

SRN konstaterar att värdepapper i en värdepappershandelsrörelse är att betrakta som likvida medel.

När det gäller frågan om ventilen i 49 a kap. 12 § andra stycket IL är tillämplig konstaterar SRN följande:

49 a kap 12 § andra stycket IL reglerar frågan om det bestämmande inflytandet inte övergått till annan person. MA hävdar att det fortfarande är han, fast nu indirekt, som har det bestämmande inflytandet. SRN menar att om inflytandet även hade omfattat ett indirekt ägande hade detta uttryckligen markerats i den aktuella paragrafen i likhet med vad man uttryckt i andra paragrafer i 49 a kap., jfr 4, 5 och 10 §§. Med hänsyn härtill och med beaktande av att bestämmelsen i 12 § andra stycket enligt förarbetena avser avyttringar av minoritetsposter finner nämnden att avyttringen leder till att ett väsentligt inflytande i bolaget övergår till någon annan person, nämligen det nya moderbolaget, och att den nämnda bestämmelsen därför inte är tillämplig.

När det gäller ventilen i första stycket konstaterar SRN följande:

Genom kravet i 49 a kap. 12 § första stycket IL på särskilda skäl för att undvika en tillämpning av skalbolagsregeln har lagstiftaren markerat att huvudregeln är att avyttringar av andelar i skalbolag ska beaktas enligt skalbolagsregeln. I förarbetena har en exemplifiering gjorts över situationer då det kan vara motiverat att inte tillämpa regeln. Bland dem märks generationsskiften, utlösen av delägare, finansiering av utgifter för forskning och utveckling. En internöverlåtelse, som den som förekommer i ärendet, ingår emellertid inte bland de nämnda fallen. En annan faktor som ska beaktas är skatteförmånens storlek, dvs. hur stor del av säljarens betalning som utgör ersättning för obeskattat kapital i det avyttrade bolaget.

Sökanden har som skäl för den tilltänkta avyttringen av aktierna i bolaget anfört att den ingår som ett led i ett generationsskifte. Avyttringen leder till att marknadsvärdet på aktierna i det nya holdingbolaget kommer att motsvara det nominella värdet. Sökanden avser därefter att överföra en del av aktierna i holdingbolaget till sina barn antingen i form av gåva eller genom försäljning.

I denna fråga gör nämnden följande bedömning. Med hänsyn till köpeskillingens storlek och omständigheterna i övrigt får det angiva förfarandet antas ske endast i syfte att frigöra medel från bolaget. Detta skäl kan inte jämställas med vad som enligt förarbetena kan motivera ett undantag från skalbolagsregelns tillämpning. Vidare kan en senare överlåtelse leda till att bolaget direkt eller indirekt går över till utomstående ägare. Sammantaget kan därigenom ett sådant skatteutfall uppkomma som lagstiftningen syftar till att motverka. Mot bakgrund av det anförda finner nämnden att undantaget i 49 a kap. 12 § första stycket IL inte är tillämpligt. Skalbolagsreglerna ska således tillämpas i detta fall.

Kommentar:

SRN:s uppfattning när det gäller frågan om att lager av värdepapper ska ses som likvida medel överensstämmer med RSV:s. Likaså delar RSV SRN:s uppfattning att 49 a kap. 12 § andra stycket IL inte är tillämpligt.

När det gäller frågan om 49 a kap. 12 § första stycket IL är tillämplig hade RSV en annan uppfattning. RSV ansåg att de villkor som uppställts i ventilen var uppfyllda. Skälet till transaktionen var att den var ett led i ett generationsskifte. Att använda sig av en intern aktieöverlåtelse inför ett generationsskifte är ett klassiskt sätt att kunna genomföra ett generationsskifte utan att lasta över skattebördan på den kommande generationen. SRN menar att MA i stället för att föra över aktierna på sina barn skulle kunna avyttra det nya holdingbolaget med det underliggande skalbolaget eller att holdingbolaget avyttrar skalbolaget efter det att inkråmet förts över till holdingbolaget. Då skulle man kunna kringgå syftet med regelsystemet. Generellt delar RSV denna uppfattning. Genom att först göra en intern aktieöverlåtelse kan man skatta fram en stor del av vinsten på aktieförsäljningen enligt de vanliga kapitalvinstreglerna. Därefter skulle man kunna sälja antingen den nya koncernen eller så skulle holdingbolaget kunna sälja det underliggande skalbolaget efter att först ha fört över verksamheten i skalbolaget till holdingbolaget. Om holdingbolaget säljs uppkommer i och för sig en ny skalbolagstransaktion, men även om denna senare transaktion beskattades enligt skalbolagsreglerna skulle man tjäna på ett sådant förfarande.

Men om MA säljer holdingbolaget vidare torde emellertid inte förutsättningarna i förhandsbeskedet vara uppfyllda. Man kan då knappast se dessa transaktioner som led i ett generationsskifte. Bolaget har ju i stället avyttrats extern.

Om holdingbolaget säljer skalbolaget vidare och bolaget blir plundrat uppfyller man heller inte förutsättningarna i förhandsbeskedet, eftersom man där angett att skalbolaget kommer att betala skatt på den löpande vinsten i bolaget.

MA uppfyller dessutom det andra kravet för att ventilen ska vara tillämplig. Det kravet innebär att han inte får ta för mycket betalt för de obeskattade vinstmedlen, vilket han inte gör eftersom en ersättning på 72 % håller sig inom ramen för vad som ska anses som acceptabelt.

Sammanfattningsvis är det RSV:s uppfattning att MA uppfyller kraven för att ventilen ska vara tillämplig. Om skalbolaget skulle säljas vidare på det sätt SRN befarar, är förutsättningarna för förhandsbeskedet inte uppfyllda och inget skulle hindra SKM att tillämpa huvudregeln, dvs. beskatta kapitalvinsten som inkomst av passiv näringsverksamhet.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 april 2003.

Saken:

Enligt dom i mål nr 1240-2000 (RÅ 2002 ref. 46) har skattetillägg beräknats på skillnaden mellan utgående och ingående moms i fall där en skattskyldig inte redovisat någon moms i sin självdeklaration men senare lämnat uppgifter som godtagits av SKM.(ett flertal mål)

Klagande:

den skattskyldige

Lagrum:

5 kap. 2a § TL

Saken:

Fråga om skattetillägg, som påförts moderbolag i samband med att utgående skatt höjts med skatt som belöpte på tjänster som tillhandahållits ett dotterbolag och ingående skatt minskats med skatt som belöpte på förvärv som gjorts av dotterbolaget, borde ha beräknats med beaktande av att moderbolaget vid samma beskattningstillfälle tillgodoförts avdrag för ingående skatt som belöpte på tjänster som dotterbolaget tilhandahållit utan debitering av moms.

RR målnr 1594-2001, KRNG 7844-1998

Klagande:

den skattskyldige

Lagrum:

64a och 64 §§ GML, 18 kap. 1, 3 och 6 §§ ML

Saken:

Fråga om en förvaltningsmyndighets beslut att överlämna ett ärende till en annan förvaltningsmyndighet är överklagbart (rör ett uppbördsärende).

RR målnr 213–214-2003, KRNG 6684–6685-2002

Klagande:

ett aktiebolag

Saken:

Fråga om värdering av reservdelslager kan ske enligt schablonmetod och vilka krav som i sådant fall bör ställas på metodens tillförlitlighet.

RR målnr 6439-2000, KRNJ 4195-1997

Klagande:

den skattskyldige

Lagrum:

24 § anv.p. 2 KL, 13 § andra stycket och 14 § BFL

Saken:

Fråga om bäruppköpare, som för utländska bärplockares räkning bl.a. ansökt om arbetstillstånd i Sverige, är att anse som arbetsgivare och skyldig att betala arbetsgivaravgifter på den ersättning som erlagts för uppköpta bär.

RR målnr 117-2002, KRSU 1903-2001

Klagande:

RSV

Lagrum:

1 kap. 2 § och 2 kap. 3 § lagen (1981:691) om socialavgifter, 2 kap. 1 och 10 §§ lagen 2000:980 om socialavgifter

Saken:

Fråga om lastpallar är att anse som anläggnings- eller omsättningstillgångar.

RR målnr 3638-1999 och 5783-1999, KRNG 1266-1998 och KRNS 4338-1996

Klagande:

RSV och den skattskyldige

Lagrum:

23 § anv.p. 12 och 24 § anv.p. 2 KL, 13 § BFL

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%