Skatteverkets rättsfallssammanställning 7/04

I de rättsfall som återges i detta protokoll har av sekretess- och integritetsskäl alla egennamn anonymiserats. Detta gäller även i de fall i övriga direkta citat ur domar och beslut återges.

RR:s dom den 25 februari 2004, mål nr 946-03 Mervärdesskatt för trycksak innehållande annonser

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 23 mars 2004.

Skattesatsen 6 procent var inte tillämplig vid omsättning av en trycksak som så gott som uteslutande bestod av annonser införda av näringsidkare och privatpersoner.

Förhandsbesked angående mervärdesskatt

SRN:s förhandsbesked från 2003-01-28 har refererats i rättsfallsprotokoll nr 6/03. Beträffande omständigheterna i ärendet hänvisas till detta protokoll.

Skatteverket yrkade att RR, med ändring av förhandsbeskedet, skulle fastställa att mervärdesskatt ska tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget avseende den aktuella publikationen.

Till stöd för sin talan anförde verket bl.a. följande. Från mervärdesskattepliktig synpunkt saknas anledning att skilja mellan publikationer som innehåller annonser införda av privatpersoner och sådana som innehåller annonser införda av näringsidkare. Oberoende av annonsörens status är nämligen syftet med en sådan publikation att marknadsföra varor och tjänster som bjuds ut till försäljning. Publikationen bör därmed anses ägnade åt reklam i den mening som avses i EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv (77/388/EEG).

Bolaget hemställde att RR skulle fastställa förhandsbeskedet – och anförde bl.a. följande. Det är ofrånkomligt att annonsörens status påverkar karaktären hos den publikation i vilken annonseringen sker. Såväl allmänt språkbruk, EG-rättslig praxis angående begreppet reklamtjänster som svensk praxis rörande reklamskatteplikt för privatannonser tyder på att reklam syftar till att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet. Ett sådant syfte kan aldrig föreligga när en privatperson utbjuder en vara eller tjänst till försäljning.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

”Enligt 7 kap. 1 § första stycket mervärdesskattelagen (1994:200), ML, skall skatt tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget om inte annat följer av bl.a. tredje stycket. I tredje stycket föreskrivs att skatt skall tas ut med 6 procent för bl.a. omsättning av tidningar och tidskrifter, under förutsättning att de inte helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam.

Sistnämnda bestämmelse baseras på artikel 12.3 a i det sjätte mervärdesskattedirektivet jämförd med punkt 6 i bilaga H till samma direktiv. I bilaga H återfinns en förteckning över varor och tjänster med anknytning i huvudsak till det sociala eller kulturpolitiska området beträffande vilkas omsättning en reducerad skattesats får tillämpas. En där upptagen kategori är dagstidningar och tidskrifter förutom sådana som helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam.

I lagförarbetena poängteras att syftet med att i ML bestämma en lägre skattesats för bl.a. tidningar och tidskrifter var kulturpolitiskt. Det ansågs angeläget att på detta sätt kunna förbättra villkoren för litteraturen och läsandet. Målet var att stimulera en varierad utgivning av kvalitetslitteratur samt att öka tillgången till och intresset för kultur i alla grupper. (Se prop. 2001/02:45 s. 26 och 27.)

Det råder ingen tvekan om att publikationen är en tidning eller tidskrift och att den huvudsakligen består av annonser. Det är ostridigt i målet och i överensstämmelse med allmänt språkbruk att den – mindre – del av annonseringen som härrör från företagare är att betrakta som reklam. Annonser och reklam är alltså inte definitionsmässigt skilda begrepp, utan den förra varianten kan utgöra en form av den senare. Huvudfrågan i målet är om övriga annonser, som utgör det dominerande inslaget, saknar karaktär av reklam av den anledningen att de införts av privatpersoner.

Särskilt mot bakgrund av de kulturpolitiska ambitioner som motiverat en reducerad skattesats för omsättningen av tidningar och tidskrifter saknas enligt Regeringsrättens mening anledning att från mervärdesskatterättslig synpunkt skilja mellan näringsidkares reklam i form av annonser och privatpersoners motsvarande erbjudanden. Oavsett från vem annonserna härrör har de till uteslutande ändamål att främja avsättningen av varor och tjänster och inte att förmedla sådan information som lagstiftaren velat gynna genom att föreskriva en lägre skattesats för aktuella omsättningar. Tilläggas kan att det i målet åberopade propositionsuttalandet (a. prop. s. 46) om att rättspraxis rörande reklamskatt kunde vara till ledning vid bedömningen av vad som utgör reklam inte kan tillmätas någon betydelse; att denna praxis ger uttryck för en snävare syn på begreppet reklam är givet, då den har att utgå från det mera begränsade reklambegrepp som direkt definieras i 1 § lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam.

Den av Regeringsrätten här förordade tolkningen av 7 kap. 1 § tredje stycket ML ligger också i linje med vad den bakomliggande EG-rättsliga regleringen kräver. Det bör därvid understrykas att gemenskapslagstiftaren inte föreskrivit att tidningar och tidskrifter skall ges en förmånligare behandling i mervärdesskattehänseende; inget hindrar en medlemsstat från att tillämpa normal skattesats även beträffande omsättningen av sådana publikationer, oavsett deras syfte eller innehåll. Sjätte mervärdesskattedirektivet öppnar endast en möjlighet att föreskriva ett lägre skatteuttag, samtidigt som medlemsstaterna uttryckligen förbjuds att på detta sätt favorisera omsättningen av publikationer som ”helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam”. Ett sådant förbud påfordrar en strikt tillämpning, vilket bl.a. innebär att termen reklam inte får tolkas alltför restriktivt. För denna tolkning talar också ordvalet i andra språkversioner, t.ex. den engelska där uttrycket ”advertising matter” används.

Regeringsrätten finner således att publikationen genom den där förekommande, omfattande annonseringen huvudsakligen är ägnad åt reklam i den mening som avses i 7 kap. 1 § tredje stycket ML. Omsättningen kan därför inte bli föremål för det lägre skatteuttaget utan skatt skall i stället tas ut enligt huvudregeln med 25 procent av beskattningsunderlaget.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten förklarar, med ändring av Skatterättsnämndens förhandsbesked, att mervärdesskatt skall tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget för den med ansökningen avsedda publikationen.”

RR:s dom den 25 februari 2004, mål nr 945-03 Mervärdesskatt för trycksak innehållande annonser

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 23 mars 2004.

Skattesatsen 6 procent var inte tillämplig vid omsättning av en trycksak som så gott som uteslutande bestod av annonser införda av näringsidkare och privatpersoner.

Förhandsbesked angående mervärdesskatt

SRN:s förhandsbesked från 2003-01-28 har refererats i rättsfallsprotokoll nr 6/03. Beträffande omständigheterna i ärendet hänvisas till detta protokoll.

Skatteverket yrkade att RR, med ändring av förhandsbeskedet, skulle fastställa att mervärdesskatt ska tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget avseende de aktuella publikationerna.

Till stöd för sin talan anförde verket bl.a. följande. Från mervärdesskattepliktig synpunkt saknas anledning att skilja mellan publikationer som innehåller annonser införda av privatpersoner och sådana som innehåller annonser införda av näringsidkare. Oberoende av annonsörens status är nämligen syftet med en sådan publikation att marknadsföra varor och tjänster som bjuds ut till försäljning. Publikationerna bör därmed anses ägnade åt reklam i den mening som avses i EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv (77/388/EEG).

Bolaget hemställde att RR skulle fastställa förhandsbeskedet – och anförde bl.a. följande. Det är ofrånkomligt att annonsörens status påverkar karaktären hos den publikation i vilken annonseringen sker. Såväl allmänt språkbruk, EG-rättslig praxis angående begreppet reklamtjänster som svensk praxis rörande reklamskatteplikt för privatannonser tyder på att reklam syftar till att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet. Ett sådant syfte kan aldrig föreligga när en privatperson utbjuder en vara eller tjänst till försäljning.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

”Enligt 7 kap. 1 § första stycket mervärdesskattelagen (1994:200), ML, skall skatt tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget om inte annat följer av bl.a. tredje stycket. I tredje stycket föreskrivs att skatt skall tas ut med 6 procent för bl.a. omsättning av tidningar och tidskrifter, under förutsättning att de inte helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam.

Sistnämnda bestämmelse baseras på artikel 12.3 a i det sjätte mervärdesskattedirektivet jämförd med punkt 6 i bilaga H till samma direktiv. I bilaga H återfinns en förteckning över varor och tjänster med anknytning i huvudsak till det sociala eller kulturpolitiska området beträffande vilkas omsättning en reducerad skattesats får tillämpas. En där upptagen kategori är dagstidningar och tidskrifter förutom sådana som helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam.

I lagförarbetena poängteras att syftet med att i ML bestämma en lägre skattesats för bl.a. tidningar och tidskrifter var kulturpolitiskt. Det ansågs angeläget att på detta sätt kunna förbättra villkoren för litteraturen och läsandet. Målet var att stimulera en varierad utgivning av kvalitetslitteratur samt att öka tillgången till och intresset för kultur i alla grupper. (Se prop. 2001/02:45 s. 26 och 27.)

Det råder ingen tvekan om att publikationerna är tidningar eller tidskrifter och att de huvudsakligen består av annonser. Det är ostridigt i målet och i överensstämmelse med allmänt språkbruk att den – mindre – del av annonseringen som härrör från företagare är att betrakta som reklam. Annonser och reklam är alltså inte definitionsmässigt skilda begrepp, utan den förra varianten kan utgöra en form av den senare. Huvudfrågan i målet är om övriga annonser, som utgör det dominerande inslaget, saknar karaktär av reklam av den anledningen att de införts av privatpersoner.

Särskilt mot bakgrund av de kulturpolitiska ambitioner som motiverat en reducerad skattesats för omsättningen av tidningar och tidskrifter saknas enligt Regeringsrättens mening anledning att från mervärdesskatterättslig synpunkt skilja mellan näringsidkares reklam i form av annonser och privatpersoners motsvarande erbjudanden. Oavsett från vem annonserna härrör har de till uteslutande ändamål att främja avsättningen av varor och tjänster och inte att förmedla sådan information som lagstiftaren velat gynna genom att föreskriva en lägre skattesats för aktuella omsättningar. Tilläggas kan att det i målet åberopade propositionsuttalandet (a. prop. s. 46) om att rättspraxis rörande reklamskatt kunde vara till ledning vid bedömningen av vad som utgör reklam inte kan tillmätas någon betydelse; att denna praxis ger uttryck för en snävare syn på begreppet reklam är givet, då den har att utgå från det mera begränsade reklambegrepp som direkt definieras i 1 § lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam.

Den av Regeringsrätten här förordade tolkningen av 7 kap. 1 § tredje stycket ML ligger också i linje med vad den bakomliggande EG-rättsliga regleringen kräver. Det bör därvid understrykas att gemenskapslagstiftaren inte föreskrivit att tidningar och tidskrifter skall ges en förmånligare behandling i mervärdesskattehänseende; inget hindrar en medlemsstat från att tillämpa normal skattesats även beträffande omsättningen av sådana publikationer, oavsett deras syfte eller innehåll. Sjätte mervärdesskattedirektivet öppnar endast en möjlighet att föreskriva ett lägre skatteuttag, samtidigt som medlemsstaterna uttryckligen förbjuds att på detta sätt favorisera omsättningen av publikationer som ”helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam”. Ett sådant förbud påfordrar en strikt tillämpning, vilket bl.a. innebär att termen reklam inte får tolkas alltför restriktivt. För denna tolkning talar också ordvalet i andra språkversioner, t.ex. den engelska där uttrycket ”advertising matter” används.

Regeringsrätten finner således att publikationerna genom den där förekommande, omfattande annonseringen huvudsakligen är ägnade åt reklam i den mening som avses i 7 kap. 1 § tredje stycket ML. Omsättningen kan därför inte bli föremål för det lägre skatteuttaget utan skatt skall i stället tas ut enligt huvudregeln med 25 procent av beskattningsunderlaget.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten förklarar, med ändring av Skatterättsnämndens förhandsbesked, att mervärdesskatt skall tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget för de med ansökningen avsedda publikationerna.”

RR:s dom den 11 mars 2004, mål nr 4321-03 Mervärdesskatt på självriskförsäkring vid vitvaruförsäljning

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 23 mars 2004.

Självriskförsäkring som medföljer vid försäljning av vitvaror har ansetts utgöra ett underordnat led i försäljningen av varan. Omsättningen vid försäljningen av varan med medföljande försäkring har därför i sin helhet ansetts skattepliktig.

Förhandsbesked angående mervärdesskatt

Bolaget överklagande Skatterättsnämndens förhandsbesked från 2003-06-25. Förhandsbeskedet har refererats i rättsfallsprotokoll 22/03. För de närmare omständigheterna hänvisas till det referatet.

YRKANDEN M.M.

Bolaget yrkar att Regeringsrätten ändrar förhandsbeskedet och förklarar att dess tillhandahållande av en försäkring i samband med s.k. vitvaruförsäljning ska anses som en omsättning av dels en försäkringstjänst och dels en vara. Till stöd för sin talan anför bolaget bl.a. följande. Kunderna söker sig till bolagets butiker i syfte att köpa vitvaror. Tillhandahållandet av försäkringen är en marknadsföringsåtgärd. Kunden tillfrågas särskilt om han önskar en försäkring och tecknar ett separat försäkringsavtal. Han måste alltså aktivt välja försäkringen. Avgörande är vad kunden efterfrågar och inte vilket värde som kan åsättas de olika tillhandahållandena

Skatteverket bestrider bifall till klagandenas yrkande och hemställer att förhandsbeskedet fastställs.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten gör samma bedömning som Skatterättsnämnden.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked.

SRN:s förhandsbesked den 11 mars 2004 Skattskyldighet till mervärdesskatt för ideell förening

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 23 mars 2004.

En allmännyttig ideell förening har åberopat s.k. direkt effekt. Föreningen har därför ansetts skattskyldig till mervärdesskatt för tillhandahållande av resor med järnväg.

Mervärdesskatt

Omständigheterna är i huvudsak följande:

Ansökan om förhandsbesked avser tillämpningen av sjätte mervärdesskattedirektivet 77/388 EEG i förhållande till bestämmelserna i den svenska mervärdesskattelagen. Föreningen har åberopat att bestämmelserna i direktivet om ekonomisk verksamhet för föreningens del ska ges företräde framför ML:s bestämmelser, s.k. direkt effekt. Föreningen driver en museijärnväg. Det finns då bl.a. en ordinarie tidtabell enligt vilken föreningen transporterar passagerare mellan olika platser. Enligt förutsättningarna i ansökan är föreningen inte skattskyldig för inkomst i järnvägsverksamheten enligt 7 kap. 7 § inkomstskattelagen och verksamheten betraktas då inte som yrkesmässig enligt 4 kap. 8 § ML.

Skatterättsnämnden beslutar följande.

FÖRHANDSBESKED

Föreningen är skattskyldig till mervärdesskatt för tillhandahållande av de med ansökningen avsedda tjänsterna. Dessa är att bedöma som tjänster avseende personbefordran och skattesatsen utgör 6 procent av beskattningsunderlaget.

MOTIVERING

Föreningen är enligt förutsättningarna i ärendet en allmännyttig ideell förening som enligt sina stadgar har till huvuduppgift att bevara järnvägsmaterial från ett visst järnvägsnät och att skapa och trafikera en museijärnväg på någon del av detta nät. Föreningen är frikallad från inkomstskatt för inkomsterna från driften av järnvägen. Ärendet gäller föreningens skattskyldighet till mervärdesskatt för denna del av föreningens verksamhet och, för det fall skattskyldighet föreligger, om transporten kan anses utgöra sådan personbefordran som avses i 7 kap. 1 § tredje stycket 11 mervärdesskattelagen (1994:200), ML.

Yrkesmässig verksamhet

Enligt 4 kap. 8 § första stycket ML räknas som yrkesmässig verksamhet inte en verksamhet som, såvitt nu är i fråga, bedrivs av en ideell förening när inkomsten av verksamheten utgör sådan inkomst av näringsverksamhet för vilken skattskyldighet inte föreligger för föreningen enligt 7 kap. 7 § första och andra stycket inkomstskattelagen (1999:1229).

Enligt föreningens uppfattning utgör järnvägsdriften vid en tillämpning av 4 kap. 8 § första stycket ML inte en yrkesmässig verksamhet. Föreningen gör emellertid i ärendet gällande att ML:s bestämmelser om yrkesmässig verksamhet avseende ideella föreningar står i strid med det sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) och att direktivet i nu tillämpliga delar har s.k. direkt effekt, dvs. har företräde framför den nationella bestämmelsen.

Den artikel i direktivet som aktualiseras är artikel 4 punkt 1 och 2. I punkt 1 anges att med ”skattskyldig person” avses varje person som självständigt någonstans bedriver någon form av ekonomisk verksamhet som anges i punkt 2, oberoende av syfte eller resultat. Enligt punkt 2 första meningen skall de former av ekonomisk verksamhet som avses i punkt 1 omfatta alla verksamheter av producenter, återförsäljare och personer som tillhandahåller tjänster, däribland gruvdrift och jordbruksverksamhet samt verksamhet inom fria yrken.

Ideella föreningars verksamhet i mervärdesskattehänseende har behandlats i två utredningsbetänkanden, nämligen dels SOU 1994:88 Mervärdesskatten och EG, dels SOU 2002:74 Mervärdesskatt i ett EG-rättsligt perspektiv. I det förstnämnda betänkandet anfördes bl.a. att det nuvarande undantaget i 4 kap. 8 § ML inte kunde kvarstå och att allmännyttiga ideella föreningars verksamhet således måste inordnas under samma yrkesmässighetsbegrepp som generellt gäller för näringsverksamhet eller därmed jämförlig verksamhet. Regeringen ansåg dock att behovet av regelförändringar inom bl.a. detta område borde bli föremål för ytterligare överväganden och lämnade inte något förslag till ändrade bestämmelser (prop. 1994/95:57 s. 106). I SOU 2002:74 redovisade utredningen som sin uppfattning att regeln i 4 kap. 8 § ML inte står i överensstämmelse med bestämmelserna om beskattningsbara personer i det sjätte mervärdesskattedirektivet och att den därför inte kunde behållas (s. 311 f.). Utredningens förslag har ännu inte lett till några lagstiftningsåtgärder.

Nämnden gör följande bedömning.

Bestämmelsen i 4 kap. 8 § första stycket ML stämmer inte överens med den uppbyggnad och systematik som används i sjätte direktivet. Regeln i ML är subjektsinriktad utan närmare begränsning till vissa slags varor eller tjänster medan direktivet präglas av ett transaktionstänkande med undantag från skatteplikt för omsättning av vissa varor och tjänster. Dessa skillnader leder till att en tillämpning av undantaget i 4 kap. 8 § ML och direktivets bestämmelser kan leda till olika beskattningsresultat.

Bestämmelsen om yrkesmässig verksamhet i 4 kap. 8 § ML står således inte i överensstämmelse med sjätte direktivet. Fråga är då om direktivet i detta fall skall äga företräde framför ML. För att så skall bli fallet fordras att direktivets aktuella bestämmelser har direkt effekt.

Enligt artikel 249 (tidigare artikel 189) i EG-fördraget är ett direktiv bindande för varje medlemsstat till vilket det är riktat i vad avser det resultat som skall uppnås. Direktiv skall enligt EG-domstolens praxis ges företräde framför däremot stridande nationella regler i det fall en avvikelse innebär att en direktivbestämmelse ger en enskild rättighet och denna rättighet beskärs genom nationell lagstiftning (jfr t.ex. rättsfallen van Gend en Loos mål 26/62 och Costa mål 6/64). Om en direktivbestämmelse ger upphov till rättigheter som kan åberopas inför nationella domstolar och myndigheter och om den är klar, precis och ovillkorlig har den denna s.k. direkta effekt. Detta gäller även bestämmelser i sjätte direktivet (se t.ex. Ursula Becker mål C 8/81).

Bestämmelsen i artikel 4.1 är enligt nämndens mening till sitt innehåll så klar och precis samt ovillkorlig att den får anses uppfylla villkoren för när en bestämmelse skall anses ha direkt effekt.

En särskild omständighet i detta ärende är att föreningen åberopar den direkta effekten av bestämmelsen i sjätte direktivet för att hävda sin skyldighet att betala mervärdesskatt. Med hänsyn till att mervärdesskattesystemet, som bl.a. innefattar rätt till avdrag eller återbetalning av mervärdesskatt, till sin art är sådant att det kan vara förmånligt att vara skattskyldig bör det förhållandet att fråga är om att ålägga skattskyldighet inte leda till en annan bedömning än att de aktuella bestämmelserna har direkt effekt. Mot bakgrund härav skall direktivbestämmelsen ges företräde framför bestämmelsen i 4 kap. 8 § första stycket ML.

Föreningens verksamhet utgörs av tillhandahållande av resor med järnväg mot vederlag vilket får anses som en sådan ekonomisk verksamhet som avses i artikel 4.1 och 2 i sjätte mervärdesskattedirektivet. Föreningen är därmed, trots att den är en allmännyttig ideell förening, en ”skattskyldig person” i den mening som avses i direktivet.

Skatteplikt

Den fråga som därefter uppkommer är huruvida något av undantagen från skatteplikt enligt 3 kap. ML är tillämpligt på föreningens i ärendet aktuella tjänster. Det närmast till hands liggande är undantaget i 3 kap. 11 § 4 ML avseende anordnande i museiverksamhet av utställningar för allmänheten och tillhandahållande i museiverksamhet av föremål för utställningar, om verksamheten bedrivs av eller fortlöpande i mer än ringa omfattning understöds av det allmänna. Föreningens nu aktuella verksamhet utgör varken sådant anordnande eller sådant tillhandahållande i museiverksamhet som avses i nämnda bestämmelse. Inte heller något annat undantag från skatteplikt enligt ML är tillämpligt på föreningens verksamhet.

Det saknas anledning för nämnden att bedöma om föreningens verksamhet eventuellt skulle anses undantagen från skatteplikt med stöd av artikel 13 A.1 n i sjätte mervärdesskattedirektivet som gäller vissa kulturella tjänster eftersom direktivet i förevarande fall inte kan åberopas mot föreningen.

Mot bakgrund av det föregående sagda är föreningen således skattskyldig till mervärdesskatt för den aktuella verksamheten. Fråga uppkommer då om verksamheten, vilket föreningen gör gällande, skall anses utgöra personbefordran eller inte.

Personbefordran

Enligt 7 kap. 1 § första stycket ML skall skatt tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget om inte annat följer av andra eller tredje stycket. Enligt tredje stycket 11 skall skatt tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för personbefordran utom sådan befordran där resemomentet är av underordnad betydelse.

Motsvarande bestämmelser om tillämplig skattesats fanns i 13 § i den numera upphävda lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Bestämmelser om att reducerad skattesats skulle tillämpas för personbefordran infördes i denna lag fr.o.m. 1992 (SFS 1991:1755). I förarbetena (prop. 1991/92:50 s. 14) uttalades härvid bl.a. att med personbefordran åsyftades inte bara resor i kollektivtrafik och taxiresor utan även turist- och charterresor, sightseeingturer och liknande, oavsett vilket transportmedel som användes. Däremot borde rena nöjesattraktioner såsom t.ex. karusellturer, turer i berg- och dalbanor, ponnyridning, rundturer på nöjesanläggningar, bilbanor och liknande inte anses som personbefordran i detta sammanhang, även om dessa tillhandahållanden i viss utsträckning kunde innefatta ett transportmoment. Inte heller borde andra tillhandahållanden där transporten var av underordnad betydelse, t.ex. hissar till utsiktstorn och liknande, räknas som personbefordran.

Att en lägre skattesats än den normala får tillämpas för persontransport följer av artikel 12.3 a tredje stycket och bilaga H 5 till sjätte mervärdesskattedirektivet.

Nämnden gör följande bedömning.

Av handlingarna framgår att föreningen i bl.a. ordinarie trafik enligt tidtabell med tåg transporterar passagerare mellan olika platser. Vid sådant förhållande och med hänsyn till omständigheterna i övrigt bör enligt nämndens mening den av föreningen bedrivna passagerartrafiken vid bestämmande av skattesatsen anses som personbefordran i mervärdesskattehänseende.

Ett sådant synsätt får också anses vara i överensstämmelse med sjätte mervärdesskattedirektivet.

Kommentar:

Förhandsbeskedet har inte överklagats av Skatteverket.

SRN:s förhandsbesked 9 februari 2004 Mervärdesskatt vid varuomsättning till annat EG-land

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 23 mars 2004.

Undantaget för omsättning av vara till annat EG-land i 3 kap. 30 a § ML har ansetts tillämpligt på omsättning av kartong som det utförs tryckning på innan de slutligen transporteras ut ur landet.

Mervärdesskatt

Ett bolag har ansökt om förhandsbesked som avser tillämpligheten av undantaget för leveranser av varor till annat EG-land. Bolaget omsätter kartonger som bearbetas genom tryckning innan de slutligen transporteras till kunden. I ansökan har bolaget uppgivit ett antal förutsättningar som framgår nedan i SRN:s motivering.

”FÖRHANDSBESKED

Under de för frågan angivna förutsättningarna är omsättningen undantagen från skatteplikt enligt 3 kap. 30 a § första stycket 1 mervärdesskattelagen (1994:200), ML.

MOTIVERING

Från skatteplikt undantas enligt 3 kap. 30 a § första stycket 1 ML omsättning av varor som transporteras av säljaren eller köparen eller för någonderas räkning från Sverige till ett annat EG-land, om köparen är registrerad i ett annat EG-land som skattskyldig till mervärdesskatt för omsättning av varor eller tjänster eller för förvärv av varor.

Det aktuella undantaget har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelser om undantag från skatteplikt för leverans av varor i sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG), närmare bestämt artikel 28c A a som infördes genom direktiv 91/680/EEG. Enligt fjärde övervägandet till detta direktiv bör under aktuell övergångsperiod transaktioner inom gemenskapen, utförda av skattskyldiga personer som inte är skattebefriade, beskattas i destinationsmedlemsstaterna. Innebörden av direktivets bestämmelser är bl.a. att varorna rent faktiskt (fysiskt) av säljaren eller av köparen eller för deras räkning skall transporteras från ett medlemsland till ett annat. Huvudregeln är att ett förvärv anses ske i det land dit godset ankommit när transporten till köparen slutförts (prop. 1994/95:57 s. 78 f.).

Omständigheterna i ärendet är följande. Bolaget säljer kartong till ett företag i Storbritannien, som där är registrerat för mervärdesskatt. Kartongen levereras dock inte direkt till företaget i Storbritannien utan till ett svenskt tryckeri som på uppdrag av den brittiske kunden utför vissa tryckeriarbeten på kartongen. Så fort dessa arbeten är klara transporteras kartongen genom tryckeriets försorg till den brittiske kunden. Denne kommer att redovisa förvärvet i sin mervärdesskatteredovisning och kommer även att lämna intyg till bolaget som uppfyller gängse dokumentationskrav och som utvisar att kartongen efter bearbetningen transporterats från det svenska tryckeriet till den brittiske kunden. Den brittiske kunden har inte något lager av kartong eller bearbetad kartong i Sverige och någon försäljning av bearbetad kartong kommer inte att ske i Sverige.

Fråga i ärendet är om bolagets försäljning av kartong till den brittiske kunden är en omsättning som är undantagen från skatteplikt enligt bestämmelsen i 3 kap. 30 a § första stycket 1 ML.

Nämnden gör följande bedömning.

Det aktuella förfarandet innefattar såväl omsättning av en vara i form av kartong mellan bolaget och den brittiske kunden som tillhandahållande av en tjänst mellan det svenska tryckeriet och kunden. Syftet med den aktuella undantagsbestämmelsen är, som framgått ovan, att varutransaktioner inom gemenskapen skall beskattas i destinationsmedlemsstaten. För att så skall ske krävs, såvitt nu är i fråga, att varan av säljaren, köparen eller för någonderas räkning transporteras till ett annat EG-land men det saknar betydelse vem som står för transporten.

Det är från början parternas avsikt att kartongen skall transporteras till den brittiske kunden och så kommer också att ske så snart tryckeriarbetena är utförda. Den brittiske kunden kommer också att tillställa bolaget gängse dokumentation att så har skett. Ordalydelsen av bestämmelsen i 3 kap. 30 a § första stycket 1 ML kan inte anses utgöra något hinder mot att bolagets omsättning undantas från skatteplikt och en sådan tillämpning överensstämmer också med bestämmelsens syfte. På grund härav och under förutsättning att de av bolaget närmare angivna villkoren för transaktionen är uppfyllda saknas det enligt nämndens mening skäl att inte undanta omsättningen från beskattning. En sådan bedömning får också anses vara i överensstämmelse med sjätte mervärdesskattedirektivet.”

Kommentar:

Förhandsbeskedet har inte överklagats av Skatteverket.

SRN:s förhandsbesked den 10 februari 2004 Skattskyldighet till mervärdesskatt för bolagsmän i kommanditbolag

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 23 mars 2004.

SRN har bedömt att delägande bolags förmedling av försäkringar omfattas av deras förvaltning i egenskap av bolagsmän i kommanditbolagets angelägenheter.

Mervärdesskatt

Omständigheterna i ärendet är i huvudsak följande.

De sökande bolagen AB X och AB Y avser att bilda ett kommanditbolag. AB X ska vara komplementär och AB Y ska vara en av flera kommanditdelägare.

Kommanditbolaget ska bedriva mäkleriverksamhet avseende olika försäkringar. De delägande bolagens verksamhet ska bestå i att i kommanditbolagets namn förmedla försäkringar. Samtliga avtal med försäkringsbolagen tecknas direkt med kommanditbolaget.

Kommanditbolaget ska ha egen personal för bl. a. bolagets egen förvaltning, fakturering m.m. samt produktutveckling. För att erhålla intäkter i kommanditbolaget till den del de innefattar förmedlingsprovisioner från försäkringsbolag måste bearbetning göras av nya och tidigare köpare av försäkringsprodukter från försäkringsbolag. Denna kundbearbetning och kundservice i form av försäljning, rådgivning, kontaktförmedling m.m. ska utföras av i respektive delägarbolag anställda personer. Tjänster av dessa personer är nödvändiga för att genomföra den verksamhet med förmedling som ska bedrivas i kommanditbolaget. I ärendet är upplyst att delägarna inte förmedlar försäkringar åt utomstående.

Avsikten med bildandet av kommanditbolaget är att detta ska vara ett s.k paraplybolag för den verksamhet med förmedling av försäkringar m.m. som utförs av delägarna. I kommanditbolaget sker gemensam fakturering av kunderna som främst är försäkringsbolag. Det utförs också vissa gemensamma administrativa arbetsuppgifter. För att få ersättning för gjorda arbetsinsatser och täckning av egna kostnader äger delägarna rätt att uppbära andel i kommanditbolagets resultat. Denna resultatandel är kopplad till storleken av de provisioner m.m. som respektive delägarbolag har intjänat. Ifrån detta görs sedan ett avdrag för gemensamma kostnader i kommanditbolaget. Det övriga resultatet tillkommer komplementären.

Bolagen ställde följande fråga:

”Är den vinstdelning som sker till sökanden, dvs. till delägarbolagen och komplementären, såsom den beskrivs ovan samt i kommanditbolagsavtalet, att anse som vinstandel eller som yrkesmässig omsättning på vilken mervärdesskatt ska utgå?”

Skatterättsnämnden beslutar följande

”FÖRHANDSBESKED

Bolagen omsätter genom den omfrågade verksamheten i kommanditbolaget inte några tjänster i mervärdesskattehänseende och är därmed inte skattskyldiga till mervärdesskatt på grund av denna verksamhet.

MOTIVERING

Bolagens förmedlingsverksamhet avseende försäkringar får anses omfattad av deras förvaltning i egenskap av bolagsmän av bolagets angelägenheter, varför den ersättning de uppbär är att anse som en del i bolagets resultat och inte ersättning enligt avtal med bolaget för tillhandahållna tjänster som medför skattskyldighet (jfr bl.a. det i Regeringsrättens årsbok inte närmare återgivna avgörandet mål 4453-2000 ang. samma skattskyldiga som i avgörandet RÅ 2001 ref. 60 /se detta ref. in fine/ samt Skattenytt 2000 s. 608 f. och Riksskatteverkets rättsfallsprotokoll nr 22/00 s. 11 och nr 31/01 s. 1)”

Kommentar:

Förhandsbeskedet har inte överklagats.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 23 mars 2004.

Saken:

Fråga om, mot bakgrund av SKM:s utredningsskyldighet, grund saknas för att ta u skattetillägg när ett AB, som inte är skyldigt att redovisa moms i skattedeklaration, inte redovisat moms i sin självdeklaration men lämnat uppgifter om bl.a. en momsskuld.

RR målnr 8501 och 8503-03, KRNJ 1579 och 3542-02

Klagande:

SKV

Lagrum:

3 kap. 1 § och 5 kap. 1 § TL, 2 kap. 16 § tredje stycket LSK

Ej meddelade prövningstillstånd

Område: Ej meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 23 mars 2004.

Regeringsrätten har den 5 mars 2004 (mål nr 5039–5042-02) beslutat att inte meddela prövningstillstånd i målet KRG:s dom den 13 juni 2002, mål nr 1062-2000, 1437-2000, 4274-2001 och 4275-2001). Målet avsåg arbetsgivaravgifter och tolkningen av begreppet ”huvudsakligen arbetar” i artikel 14.2 a) ii) i förordning (EEG) nr 1408/71. Se rättsfallsprotokoll 16/02.

Kommentar:

Eftersom en auktoritativ tolkning av förordning 1408/71 endast kan göras av EG-domstolen, får KRG:s dom ses som ett rent in casu-avgörande.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%