Skatteverkets rättsfallssammanställning 18/05

I de rättsfall som återges här har av sekretess- och integritetsskäl alla egennamn anonymiserats. Detta gäller även i de fall i övrigt direkta citat ur domar och beslut återges.

RR:s beslut den 30 juni 2005, mål nr 6739-02 Utfärdande av F-skattsedel; Litis pendens

Regeringsrätten

Arbetsgivarområdet – Förfarande och process

Den omständigheten att skattskyldigs överklagande av beslut att vägra utfärdande av F-skattsedel ännu inte slutligt avgjorts av domstol, hindrar inte Skatteverket från att pröva en ny ansökan om F-skattsedel så länge prövningen innebär bifall till ansökningen.

Inkomstår 2002

A, som 1998 fått sin F-skattsedel återkallad på grund av obetalda skatter, ansökte i skrivelse 2002 hos dåvarande skattemyndigheten (i fortsättningen Skatteverket) om ny F-skattsedel. Skatteverket avslog ansökningen. Som skäl angavs att A hade restförda skatteskulder om totalt ca 76 000 kr uppkomna vid sex olika tillfällen under tiden oktober 2000 – november 2001. LR avslog hans överklagande av detta beslut. Han fullföljde sin talan men KR meddelade inte prövningstillstånd (PT). Sedan inte heller RR meddelat PT fick domen laga kraft den 20 augusti 2002.

I maj 2002 inkom till Skatteverket en skrivelse från A som verket uppfattade som en ny ansökan om F-skattsedel. Verket avslog i beslut den 24 juni 2002 ansökningen. I beslutet anförde Skatteverket att A fortfarande hade en inte obetydlig skatteskuld som var restförd hos kronofogdemyndigheten, att någon avbetalningsplan inte var beslutad samt att momsredovisning saknades för tre olika perioder. Efter det att A överklagat Skatteverkets beslut fann LR i beslut den 26 september 2002 att Skatteverket bort avvisa ansökningen i stället för att pröva den i sak, eftersom överklagandet av A:s första ansökan vid tidpunkten för beslutet ännu inte prövats av RR. KR instämde i LR:s bedömning.

A fullföljde sin talan hos RR som avskrev målet och bl.a. uttalade följande

”Frågan i målet är om förvaltningsdomstols behandling av överklagande av skattemyndighetens beslut om avslag på ansökan om F-skattsedel hindrar skattemyndigheten att pröva en senare inkommen ansökan om F-skattsedel för samma inkomstår.

Denna fråga har nära samband med vad som gäller i fråga om förvaltningsbeslutens rättskraft. Ett tidigare avgörande av förvaltningsdomstol har i princip s.k. negativ rättskraft (se t.ex. RÅ 1993 ref. 76 och 2002 ref. 61). Vissa förvaltningsbeslut anses emellertid inte få negativ rättskraft. Dit hör bl.a. avslagsbeslut, som alltså i regel inte hindrar en prövning av en ny ansökan i samma fråga (se RÅ 1987 ref. 80). Detta gäller särskilt när någon enskild inte står som direkt motpart till sökanden.

I förevarande fall medför 21 kap. 3 § SBL att skattemyndigheten varit förhindrad att ompröva A:s första ansökan om F-skattsedel sedan förvaltningsdomstol prövat denna fråga. Nämnda lagrum innebär dock inget hinder mot att skattemyndigheten skulle pröva en ny senare ansökan från A. Inte heller föreligger något annat hinder mot att skattemyndigheten, sedan A:s överklagande av det tidigare avslagsbeslutet avgjorts av domstolarna, skulle ta upp en ny ansökan till prövning.

I målet aktualiseras dock även frågan om skattemyndigheten varit förhindrad att pröva A:s ansökan på grund av att hans överklagande av det tidigare avslagsbeslutet då ännu inte avgjorts genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, s.k. litis pendens. Denna fråga måste enligt RR:s mening bedömas med hänsyn tagen till det aktuella regelsystemets bakgrund och syfte. Det är angeläget att en enskild som begär F-skattsedel och uppfyller kraven för en sådan snabbt och enkelt kan få en ansökan behandlad och bifallen. För att detta skall vara möjligt måste skattemyndigheten, oavsett om ett tidigare avslagsbeslut överklagats till förvaltningsdomstol, göra en viss bedömning av en ny ansökan och av de omständigheter som anförs däri. Skulle skattemyndigheten därvid finna att den enskilde numera uppfyller kraven för F-skatt bör skattemyndigheten vara oförhindrad att bifalla den nya ansökan (jfr Ragnemalm: Förvaltningsprocessens grunder, 7 uppl. s. 89 f.). Skulle skattemyndigheten å andra sidan finna att omständigheterna visserligen inte är sådana att den nya ansökan kan bifallas, men av vad som framkommit ändå skulle kunna vara av betydelse vid domstolens prövning av det ännu inte avgjorda överklagandet, kan myndigheten i stället överlämna det nya materialet till domstolen.

I förevarande fall har den nya ansökan om F-skatt inte innehållit något som kunnat påverka bedömningen av frågan om A:s rätt till F-skattsedel. Skattemyndigheten kunde därför inte bifalla denna och hade heller ingen anledning att underrätta den domstol som prövade överklagandet av det första avslagsbeslutet om den nya ansökan. Ett ytterligare avslagsbeslut innebär dock ingen fördel varken för A eller från processekonomisk synpunkt. Som även anförts av Skatteverket borde därför den nya ansökan ha avvisats.

Målet har gällt preliminär skatt för N inkomståret 2002. Denna fråga får anses numera ha förfallit (jfr RÅ 1998 ref. 2 och RÅ 2004 ref. 40 II). Överklagandet föranleder därför inte något vidare yttrande.”

Kommentar

RR:s konstaterande att ett ytterligare avslagsbeslut från Skatteverkets sida inte innebär någon fördel för vare sig A eller från processekonomisk synpunkt, ska ses i ljuset av att om skattskyldig överklagar ett sådant andra avslagsbeslut så blir detta enligt doktrinen tämligen poänglöst, eftersom en samtidig prövning av två mål i olika instanser rörande samma fråga naturligen ej sker. I en sådan situation ska nämligen det senast anhängiggjorda överklagandet avvisas såsom obehörigt.

Det prövningshinder som förelåg vid tiden för Skatteverkets avslagsbeslut den 24 juni 2002 existerade inte längre vid tiden för LR:s beslut den 26 september samma år, eftersom RR mellan dessa tidpunkter, eller den 20 augusti 2002, beslutat att inte meddela prövningstillstånd i målet. Eftersom Skatteverket, om A efter sistnämnda datum ånyo ingett en F-skatteansökan, inte hade kunnat undandra sig en materiell prövning av densamma, så framförde verket i yttrande till Regeringsrätten att LR, i stället för att undanröja verkets beslut, själv bort pröva A:s överklagande i sak så att han inte tvingades inge en tredje ansökan. RR delade inte denna uppfattning.

RR:s dom den 7 juli 2005, mål nr 6556-04 Onlinespel på Internet

Regeringsrätten

Inkomstskatt, Näring

Idrottsföreningen (Z) är skattskyldig för inkomst från försäljning av abonnemang till onlinespelet

Överklagat förhandsbesked, Inkomsttaxering 2005-2007

Idrottsföreningen Z har erbjudits att sälja spelabonnemang till ett spel på Internet och i ersättning få behålla hälften.

Z frågade Skatterättsnämnden om ersättningen ska undantas beskattning enligt 7 kap. 7 § andra stycket p.2 I L.

Förhandsbeskedet har refererats i rättsfallsprotokoll nr 26/04.

Nämnden beslutade

”Föreningens försäljning av abonnemang till onlinespelet är inte undantaget från skattskyldighet.”

Z överklagade och anförde bl.a. följande. ”Det ifrågavarande avtalet innebär att föreningen upplåter plats på sin hemsida för aktuellt spel. En hemsida på Internet borde, enligt föreningens uppfattning, i detta sammanhang likställas med exempelvis en medlemstidning eller ett matchprogram.”

Regeringsrätten gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked.

KR:s i Stockholms dom den 3 juni 2005, mål nr 8757-02 Skatteflyktslagen – avdrag för outnyttjat underskott

Kammarrätten

Inkomstskatt, Näring

Skatteflyktslagen har ansett tillämplig på ett förfarande där ett underskottsföretag inför en försäljning av företaget omstämplat aktierna i syfte att bestämmande inflytande inte skulle uppkomma efter en ägarförändring

Inkomsttaxeringen 2000

Den 26 november 1999 förvärvade X AB alla B-aktier i underskottsföretaget U AB för ett sammanlagt belopp om 5 kr. Detta motsvarade 90,10 procent av kapitalet och 47,65 procent av rösterna i U AB. Samtidigt förvärvade AB Y och AB Z alla A-aktier. AB Y förvärvade A-aktier motsvarande 9,24 procent av kapitalet och 48,87 procent av rösterna och AB Z motsvarande 0,66 av procent av kapitalet och 3,48 procent av rösterna. Varje A-aktie motsvarade 10 röster jämfört med varje B-aktie som gav en röst.

Den 29 oktober 1999, ca en månad innan X, Y och Z AB:s förvärv, hölls en extra bolagsstämma i U AB där det beslutades om att omstämpling skulle ske av A- och B-aktierna i U AB. Omstämplingen innebar att B-aktierna kom att omfatta 90,10 procent av kapitalet och 47,65 procent av rösterna och att A-aktierna omfattade resterande del av kapitalet och rösterna. Tidigare omfattade B-aktierna 63,3 procent av kapitalet och 14,7 procent av rösterna medan A-aktierna omfattade resterande del av kapitalet och rösterna. Konsekvensen av omstämplingen blev att X AB kunde förvärva mer än 90 % kapitalet (aktierna) utan att erhålla 50 % eller mer av rösterna (bestämmande inflytande) i U AB.

Vid ingången av beskattningsåret 1999 hade U AB ett inte utnyttjat underskott uppgående till ca 1 miljard kr. Eftersom ägarförändringen inte innebar att ett annat företag fick bestämmande inflytande över U AB spärrades inte underskottet, se 4 och 7 §§ LAU (jfr nuvarande 40 kap 10 § i inkomstskattelagen). Då X AB innehade mer än 90 procent av aktierna i U AB fanns det möjlighet för X AB att i framtiden lämna koncernbidrag till U AB.

Dåvarande SKM yrkade i länsrätten att lagen mot skatteflykt skulle tillämpas på förfarandet och att underskottet skulle begränsas till 200 procent av erlagd köpeskilling om 5 kr, dvs. 10 kr.

Länsrätten biföll SKM:s yrkande.

U AB överklagade till Kammarrätten.

Kammarrätten som avslog överklagandet anförde följande:

”I likhet med länsrätten finner kammarrätten att omstämplingen utgör den rättshandling som skall prövas mot skatteflyktslagen. Det förfarande som omstämplingen ingått i omfattar, enligt kammarrättens mening, därutöver att rättshandlingen företagits inför en förestående försäljning av aktierna i U AB på sådant sätt att U AB kunnat behålla rätten att utnyttja ackumulerat underskott. Fråga är om förevarande förfarande träffas av skatteflyktslagen.

Rättshandlingen, ensam eller tillsammans med annan rättshandling, ingår i ett förfarande som medför en väsentlig skatteförmån för den skattskyldige (2 § 1 skatteflyktslagen)

U AB anser att dess skattemässiga situation inte förändrats till följd av omstämplingen och att U AB därför genom förfarandet inte fått en väsentlig skatteförmån. Med skatteförmån förstås i princip allt som en innebär en lättnad eller fördel vid beskattningen (prop. 1982/83:84 s. 17). Omstämplingen har möjliggjort att U AB även efter den aktuella ägarförändringen har fått behålla rätten till gamla underskottsavdrag som annars, för det fall omstämplingen inte hade skett, hade gått förlorad. Detta har medfört en skatteförmån för U AB. Förmånen måste med hänsyn till dess storlek anses väsentlig.

Den skattskyldige direkt eller indirekt medverkat i rättshandlingen eller rättshandlingarna (2 § 2 skatteflyktslagen)

U AB menar att tillämpningen endast berör aktieägarnas inbördes förhållande. Såsom länsrätten redogjort för är bolagsstämman bolagets högsta beslutande organ. Beslutet att omstämpla aktierna har fattats vid extra bolagsstämma i U AB och inte vid en fristående uppgörelse aktieägarna emellan. U AB har därför medverkat i rättshandlingen.

Skatteförmånen med hänsyn till omständigheterna kan antas ha utgjort det övervägande skälet för förfarandet (2 § 4 skatteflyktslagen)

Kammarrätten ifrågasätter varken att U AB hade behov av nya ägare eller att X AB:s bevekelsegrunder för att träda in som ägare i U AB var affärsmässiga. U AB:s argumentation i detta hänseende saknar dock betydelse för utgången i förevarande mål eftersom det inte är X AB:s skattesituation som är föremål för prövning. Frågan är istället vilka skäl U AB haft för det i målet aktuella förfarandet. Av utredningen i målet har inte framgått några andra skäl än skattemässiga till varför själva omstämplingen inför den förestående ägarförändringen i U AB och med bibehållande av rätten att utnyttja hela det ackumulerade underskottet framstår som meningslöst bortsett från de skattemässiga fördelarna för U AB. Det kan därför antas att skatteförmånen utgjorde det övervägande skälet till förfarandet.

En taxering på grundval av förfarandet skulle strida mot lagstiftningens syfte som det framgår av skattebestämmelsens allmänna utformning och de bestämmelser som är direkt tillämpliga eller har kringgåtts genom förfarandet (2 § 4 skatteflyktslagen)

Oaktat U AB är av den uppfattningen att LAU inte kringgåtts, har följden av förfarandet blivit att stoppreglerna i LAU inte kunnat tillämpas. Kammarrätten har inte funnit några andra skäl än skattemässiga för U AB att genomföra förfarandet. Förfarandet är således att betrakta som ett kringgående av LAU. Syftet med de aktuella bestämmelserna i LAU är att förhindra handel med förlustföretag. Genom förfarandet har försäljningen av förlustföretaget U AB underlättats. En taxering på grundval av förfarandet skulle därför strida mot syftet med bestämmelserna i LAU. Enligt kammarrättens mening saknas stöd för U AB:s invändning att lagstiftaren medvetet underlåtit att lagstifta mot förfarandet samt att förfarandet därför godtagits och ryms inom den befintliga lagstiftningen.”

Kommentar:

Domen är överklagad av den skattskyldige. Ett snarlikt upplägg har behandlats av KR i Stockholm dom 2005-04-12 mål nr 3483-05. Även i detta fall fann KR att skatteflyktslagen var tillämplig.

KR:s i Göteborgs dom den 5 april 2005, mål nr 379-03 Avdrag för fordran på dotterbolag

Kammarrätten

Inkomstskatt, Näring

Avdrag har medgivits då moderbolaget efterskänkt en värdelös lånefordran på ett dotterbolag

Inkomsttaxeringen 2001

I samband med försäljning av aktierna i ett dotterbolag för en krona efterskänkte moderbolaget en finansiell lånefordran på dotterbolaget. Avdrag yrkades för förlust på lånefordran.

Dåvarande SKM beslutade att ej medge avdrag för förlust på lånefordran då efterskänkandet inte var att jämställa med avyttring.

Länsrätten avslog överklagandet. Bolaget överklagade domen till kammarrätten och yrkade i första hand på att efterskänkandet skulle jämställas med avyttring. I andra hand yrkades att efterskänkandet skulle jämställas med ett ackord och att avdragsrätt skulle föreligga för förlusten eftersom den var betingad av verksamheten.

Kammarrätten som biföll överklagandet anförde följande:

”I förevarande fall har bolaget överlåtits till en så låg köpeskilling att denna kan betecknas som försumbar. Efterskänkandet av fordran i samband med överlåtelsen får närmast jämställas med en nedskrivning av värdet på fordran till 0 kr. Förlust på fordran kan vid sådana förhållanden inte anses ha uppkommit vid en transaktion av onerös karaktär och nedskrivningen kan därför inte betecknas som en avyttring i skattelagstiftningens mening.

Som länsrätten funnit får den aktuella fordran anses utgöra en lånefordran. Eftersom denna inte kan anses ha avyttrats får avdragsrätten bedömas utifrån om förlusten ”uppkommit i verksamheten” och om inte ”särskilda skäl” talar mot att avdrag medges. Före 1999 års taxering fanns en definition av begreppet ”kapitalförlust” intaget i KL. I dåvarande 20 § anvisningspunkt 5 första stycket KL räknades som kapitalförlust en förlust som inte har samband med någon förvärvskälla samt förlust som visserligen har sådant samband men inte kan anses normal för förvärvskällan ifråga. Stadgandet i 23 § anvisningspunkt 1 fjärde stycket KL infördes fr.o.m. 1999 års taxering och gällde fram tilldess IL trädde i kraft fr.o.m. 2002 års taxering. I förarbetena till 23 § anvisningspunkt 1 fjärde stycket KL framgår angående tolkningen av begreppet ”uppkommit i verksamheten” och ”särskilda skäl” följande. Samtliga förluster som är avdragsgilla enligt gällande rätt eftersom de är att betrakta som normala för verksamheten eller därför att de omfattas inskränkningar av kapitalförlustbegreppet i punkt 5 andra stycket av anvisningarna till 20 § KL, omfattas också av den föreslagna bestämmelsen. – – – Genom att det inte – som i nuvarande regel om kapitalförluster – ställs något krav på att förlusten ska vara normal för verksamheten innebär bestämmelsen formellt sett en utvidgning av avdragsrätten för förluster. I praktiken är det dock fråga om en högst begränsad utvidgning. I första meningen anges att avdrag för en förlust inte ska medges om särskilda skäl mot avdragsrätt föreligger. Inskränkningen har gjorts för att undvika att reglerna ges en tolkning som medför att avdrag medges för förluster som inte har något naturligt samband med driften av ett företag och som en seriös företagare eller seriöst företag inte har anledning att räkna med i planeringen av driften.

Bestämmelsen har sedermera utmönstrats ur skattelagstiftningen och i stället finns det en allmän bestämmelse i 16 kap. 1 § första stycket inkomstskattelagen. Där anges att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster skall dras av som kostnad. I förarbetena (prop. 1999/2000:2, s. 202) till inkomstskattelagen görs uttalanden som är av intresse för tolkningen av den i detta mål gällande bestämmelsen enligt följande. Införandet av bestämmelsen kan närmast ses som en ytterligare markering av att upphävandet av reglerna om kapitalförluster i 20 § andra stycket och punkt 5 till anvisningarna till 20 § KL innebär en definitiv brytning med den ursprungliga principen att avdrag medges endast för normala utgifter. – – – Lagrådet anser att slopandet av denna bestämmelse kommer att uppfattas som en begränsning av avdragsrätten. Regeringen kan inte se att slopandet av den särskilda bestämmelsen om förluster i punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 23 § KL innebär en begränsning av avdragsrätten. I förslaget har tvärt om avdragsbegränsningen och den oklarhet som ligger i uttrycket ”om inte särskilda skäl mot detta föreligger” tagits bort. Avdragsrätten för förluster i näringsverksamhet skall bedömas enligt huvudregeln. Av huvudregeln i 1 § följer att alla förluster är avdragsgilla om de är att anse som utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster.

Dotterbolaget och bolaget ingick under 1999 i en koncern där bolaget var moderbolag. Av förvaltningsberättelsen för räkenskapsåret den 1 september 1998 – den 31 augusti 1999 för moderbolaget framgår att koncernen består av ett flertal dotter- och dotterbolag som alla förutom X och Y AB, är sysselsatta inom konfektionsbranschen. Moderbolaget bedriver företrädelsevis konsult- och managementverksamhet inom konfektionsbranschen. Förlusten på fordran kan mot denna bakgrund inte anses så verksamhetsfrämmande att den – åtminstone enligt de vid taxeringsåret gällande bestämmelserna – skulle medföra att avdragsrätt inte föreligger. Det förhållande att förlusten uppkom i samband med avyttringen av aktierna i dotterbolaget påverkar inte denna bedömning.”

Kommentar:

Skatteverket har överklagat domen. Se även Kammarrätten i Stockholms dom den 30 maj 2005, mål nr. 5174-04 (SKV:s rättsfallsprotokoll nr 15/2005) där ett moderbolag som efterskänkte en värdelös lånefordran (genom omvandling till ovillkorat tillskott) på ett dotterbolag inte föranledde avdragsrätt.

KR:s i Stockholms dom den 22 april 2005, mål nr 1193-04 Avdrag för nedskrivning på värdepapper

Kammarrätten

Inkomstskatt, Näring

Fråga om nedskrivning på värdepapper och om värdepapperen behåller sin karaktär som lagertillgång då bolagets verksamhet övergår från handel till förvaltning av värdepapper

Inkomsttaxeringen 2002

Dåvarande SKM beslutade att inte medge avdrag för nedskrivning på värdepapper då bolaget inte ansågs bedriva handel med värdepapper. Länsrätten gjorde samma bedömning och ändrade inte beslutet.

Bolaget överklagade till kammarrätten och yrkade att bolaget skulle anses bedriva handel med värdepapper och att avdrag för nedskrivning av värdepapper därför skulle medges. För det fall bolaget inte skulle anses bedriva handel yrkade bolaget att värdepapper som förvärvats under tiden då bolaget bedrev handel skulle behålla sin karaktär av lagertillgång. SKV tillstyrkte att värdepapperen skulle behålla sin karaktär som lagertillgång i den förvaltande verksamheten enligt principen ”en gång omsättningstillgång alltid omsättningstillgång”.

Kammarrätten som inte biföll överklagandet anförde följande:

”Av utredningen i målet framgår att bolagets verksamhet godtagits av skattemyndigheten som värdepappersrörelse vid inkomsttaxeringen 2001. Kammarrätten kan inte finna något stöd för Skatteverkets i målet redovisade uppfattning att det lager av värdepapper bolaget innehade per balansdagen den 31 december 2000 skatterättsligt skall anses utgöra lagertillgångar även under förevarande beskattningsår trots att bolaget enligt verkets uppfattning inte bedrivit värdepappersrörelse detta år och att nedskrivning därför skulle medges med 316 821 kr. Kammarrätten, som noterar att de värdepapper bolaget innehade i per den 31 december 2001 i årsredovisningen upptagits som anläggningstillgångar, anser i stället att resultatet av den bedömning som görs av ett bolags förvaltning av värdepapper under ett räkenskapsår även påverkar värdepapper som anskaffats ett tidigare år.

Sammanfattningsvis finner kammarrätten således att bolaget inte har bedrivit värdepappersrörelse och att bolaget därmed inte har rätt till avdrag för nedskrivning på värdepapper med yrkade 325 931 kr.”

Kommentar:

Domen är överklagad av SKV och den skattskyldige. Kammarrätten i Stockholm har i en dom 2004-12-07 (mål nr 8451-03) kommit till motsatt slut och funnit att värdepapperen behåller sin karaktär av lagertillgång även sedan bolaget övergått till förvaltning av värdepapper. Kammarrätten medgav därför avdrag för nedskrivning. Fråga om karaktärsbyte har även berörts i ett ej överklagat förhandsbesked meddelat 1996-03-19 (SKV:s rättsfallsprotokoll nr 11/96). SRN fann där att vissa fastigheter behöll sin karaktär av omsättningstillgång i en verksamhet som inte avsåg handel med fastigheter, jfr även RÅ 2003 ref 17.

KR:s i Stockholms dom den 21 juni 2005, mål nr 1132-04 Kapitalförsäkring; genomsyn och verklig innebörd

Kammarrätten

Inkomstskatt – Näring, kapital och tjänst

Utbetalningar i form av licensavgifter som gjorts till en kapitalförsäkring har beskattas hos ägaren till kapitalförsäkringen som inkomst av näringsverksamhet

Inkomsttaxeringen 1998 – 2003

Den fysiske personen NN ägde X AB och en kapitalförsäkring tecknad i ett försäkringsbolag beläget i ett skatteparadis. Kapitalförsäkringen var av unit-linked typ vilket normalt innebär att ägaren till försäkringen själv kan bestämma hur försäkringspremierna ska placeras med de begränsningar som följer av de regler som gäller i försäkringsbolaget hemland eller av avtalet i övrigt.

Under 1996 sålde X AB rätten att använda varumärket X till försäkringsbolaget för 3 mkr. Betalning skedde genom utfärdad revers som skulle kvittas mot licensavgifter X AB skulle betala. Innebörden av avtalet var att NN:s kapitalförsäkring förvärvat varumärket mot revers och att framtida licensavgifter skulle tillfalla NN:s försäkring.

Dåvarande SKM beslutade, med hänsyn till den verkliga innebörden, att belopp som tillföll försäkringen som licensavgifter, utöver de 3 mkr som kvittades mot reversen, skulle beskattas som lön hos NN. Sammantaget beskattades NN för ca 19,3 mkr för taxeringsåren 1998 – 2002.

NN överklagade beslutet till länsrätten. SKM vidhöll sitt tidigare beslut och yrkade i andra hand på att licensavgifter som utbetalades till kapitalförsäkringen skulle beskattas som inkomst av näringsverksamhet hos NN.

Länsrätten som biföll SKM:s andrahandsyrkande och beskattade NN för licensavgifter som inkomst av näringsverksamhet.

NN överklagade till kammarrätten. Kammarrätten som avslog överklagandet anförde följande:

”Avtalets verkliga innebörd

Allmänt gäller att beskattning skall ske på grundval av rättshandlingarnas verkliga innebörd oavsett vilken beteckning avtalen åsätts. En sådan bedömning kan avse inte bara en enstaka rättshandling utan också den sammantagna innebörden av flera rättshandlingar. Frågan är om de mellan X-bolagen och försäkringsbolaget ingångna avtalen kan frånkännas sin formella innebörd på så sätt att NN skall beskattas för de utbetalda licensavgifterna.

Det är i målet ostridigt att de licensavgifter som utbetalats av X-bolagen kommit NN:s kapitalförsäkring tillgodo. Licensavgifterna som således förts över till NN:s kapitalförsäkring har uppgått till höga belopp och hans försäkring har till följd av detta ökat avsevärt i värde. Avtalen avseende varumärket och kapitalförsäkringen, vilka även har ett tidsmässigt samband, har inneburit att medel har kunnat föras över till NN utan skattekonsekvenser för honom. Någon kontant betalning för varumärket erlades aldrig av försäkringsbolaget. Utifrån de faktiska omständigheterna som förelåg vid tidpunkten för avtalets ingående kan den slutsatsen dras att det fanns all anledning att anta att avtalen med försäkringsbolaget sammantaget skulle komma att bli ekonomiskt mycket betungande för X-bolagen. Med hänsyn till vad som framkommit i målen synes X-bolagen således ha saknat affärsmässiga skäl att överlåta varumärket till försäkringsbolaget. Vad NN anfört angående bolagets behov av riskspridning medför ingen annan bedömning. NN är i egenskap av företagsledare i X-bolagen och innehavare av kapitalförsäkringen den som hela tiden haft den reella kontrollen över varumärket. Sammanfattningsvis anser kammarrätten att det klart framgår att avtalens verkliga innebörd har varit att skattefritt föra över medel från X-bolagen till NN. Av X-bolagen utbetalda licensavgifter skall därför beskattas hos NN. Skäl att frångå länsrättens bedömning att han skall beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet har inte framkommit.”

Kommentar:

SKV har utrett en mängd olika skatteupplägg med kapitalförsäkringar med anknytning till skatteparadis. Gemensamt för dessa upplägg är bland annat att försäkringarna ofta innebär ingen eller obetydlig försäkringsrisk, möjliggör placering i onoterade värdepapper och annan egendom än värdepapper samt ger ägaren fri disposition till försäkringens förmögenhet genom omplaceringar, uttag eller lån (utan eller med ränta) från konto som är kopplat till försäkringen eller indirekt genom det eller de bolag (FÅAB) som lagts in i försäkringen och vars förmögenhet ägaren till försäkringen fritt disponerar över genom underprisöverlåtelser och andra former av uttag och värdeöverföringar. Till detta kommer att ägaren oftast även är behörig förvaltare av kontot som är kopplat till försäkringen som många gånger kan vara en svensk bank. Det ligger därför i sakens natur att innebörden av dessa upplägg kan ifrågasättas.

Kammarrätterna har avgjort en del mål som anknyter till nu aktuella former av upplägg. I två fall har kammarrätterna funnit att någon ”genomsyn” inte ska ske och att taxering därför ska ske i enlighet med inlämnad deklaration, se KR i Sundsvall dom 2005-04-14 (mål nr 1397-1403-04) och KR i Göteborg dom 2005-01-24 (mål nr 8198-03). Förutom den ovan refererade domen har kammarrätterna direkt och indirekt bortsett från försäkringarna i följande fall: KR i Stockholm domar 2003-09-22 (mål nr 3528-3530-2001), 2004-09-08 (mål nr 6507/6508-03), 2005-02-04 (mål nr 4817-19-02 och 4820-22-02), 2003-04-28 (mål nr 7362-01) och 2005-01-27 (mål nr 8765-02) samt KR i Göteborg domar den 2003-12-18 (mål nr 5922-02) och 2002-11-25 (mål nr 3873-2001).

SRN:s förhandsbesked den 30 juni 2005 Avkastningsskatt på pensionsmedel

Skatterättsnämndens förhandsbesked

Inkomstskatt – näring

När man bestämmer kapitalunderlag enligt avkastningsskattelagen ska onoterade derivatinstrument tas upp till bokfört värde.

Taxeringsåren 2004-2008

Ett försäkringsföretag har uppgivit bl.a. följande. Bland dess placeringstillgångar finns onoterade derivatinstrument i form av bl.a. ränte-, swap- och valutaterminsavtal vilka ingåtts med extern part. Vid avtalens ingående har något vederlag ej utgått mellan parterna. Avtalen är ömsesidigt förpliktande och innebär att företaget till motparten på viss framtida dag skall betala en på visst sätt beräknad andel av ett underliggande nominellt belopp respektive ett belopp i utländsk valuta i utbyte mot att motparten i framtiden betalar en på annat sätt beräknad andel av samma nominella belopp respektive ett belopp i svensk valuta.

Fråga är hur dessa ränteswap- och ränteterminsavtal skall värderas vid bestämmande av kapitalunderlag enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel (avkastningsskattelagen).

FÖRHANDSBESKED

Avtalen skall tas upp till bokfört värde.

MOTIVERING

Enligt 5 § första stycket avkastningsskattelagen skall, om annat ej följer av – såvitt nu är i fråga – 8 § första stycket, tillgångar och skulder tas upp till bokfört värde. Enligt sistnämnda bestämmelse skall onoterad fordran tas upp till sitt anskaffningsvärde jämte upplupen ränta och avdrag för skuld göras med belopp som beräknas på motsvarande sätt.

Bestämmelsen i 8 § första stycket får anses ta sikte främst på ”sedvanliga” räntebärande fordringar och skulder bestämda i nominellt kapitalbelopp men torde omfatta även fordringar och skulder där räntan inkluderas i det nominella beloppet (jfr prop. 1992/93:187 s. 225). Det beräknade nettovärdet av rättigheter och förpliktelser enligt de ifrågavarande avtalen kan, beroende på ränteläge och valutakurs, för vart och ett av avtalen vid varje värderingstidpunkt vara antingen positivt eller negativt och kan i den meningen anses utgöra en (beräknad) fordran eller skuld vid angivna tidpunkt. På dessa poster betalas emellertid inte någon ränta.

Med hänsyn härtill och till att värdet av ett och samma avtal under löptiden kan växla mellan att vara positivt och negativt finner nämnden att avtalen inte kan anses utgöra sådana fordringar eller skulder som avses i 8 § första stycket. Värderingen skall således ske enligt bestämmelsen i 5 § första stycket.

Kommentar:

Förhandsbeskedet överensstämmer med Skatteverkets uppfattning men har överklagats av sökandebolaget.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%