Rättsfall från Göta Hovrätt

Domstolens behörighetsprövning i konkursmål – Göta HovR, mål nr Ö 2220-18

Datum: 2018-10-26

Områden: Skattebetalning & borgenärsarbete

Dnr: 202 444600-18/111

Göta hovrätts beslut den 23 augusti 2018, mål nr Ö 2220-18.

Sammanfattning

För att en konkursansökan ska kunna bifallas är det ett nödvändigt krav att en sökande borgenär är behörig, dvs. att borgenären har en fordran mot gäldenären. Har borgenären lämnat konkreta uppgifter om sin fordran men gäldenären hävdar att denna är betald eller på annat sätt undanröjd ska domstolen göra en materiell prövning av konkursansökan. Kan inte sökanden styrka sin fordran så ska ansökan avslås.

Hovrätten har i ett fall upphävt konkursbeslutet och avvisat statens konkursansökan då de skatteskulder som staten gjorde gällande vid tingsrättens prövning av konkursansökan sedermera upphävts och bolaget i stället hade en fordran på staten. Enligt Skatteverkets uppfattning borde hovrätten ha upphävt konkursbeslutet och avslagit konkursansökan i stället för att avvisa densamma.

Skatteverkets inställning i överrätterna bör vara att staten inte har något att erinra mot att konkursen upphävs om staten inte längre har någon fordran mot gäldenären. Skatteverket kan i en sådan situation inte hävda att gäldenären ska anses vara på obestånd med motiveringen att det finns andra borgenärer med kvarstående fordringar mot gäldenären.

Referat

Ett bolag försattes i juli 2018 i konkurs av tingsrätten. Därefter undanröjdes på grund av ändrad beskattning den skattefordran som ursprungligen låg till grund för Skatteverkets konkursansökan. Skatteverket vitsordade i hovrätten att bolaget inte längre hade några skatteskulder men bestred bolagets överklagande av konkursbeslutet. Skatteverket ansåg att bolaget fortsatt skulle anses vara på obestånd eftersom det fanns andra skulder som översteg det belopp som bolaget hade rätt att få tillbaka av Skatteverket. Konkursförvaltaren uppgav till hovrätten att andra borgenärers fordringar uppgick till drygt 232 000 kr, att dessa fordringar hade förfallit till betalning lång tid före konkursutbrottet samt att detta visade att bolaget rimligen varit på obestånd sedan hösten 2017.

Hovrätten upphävde konkursbeslutet, avvisade statens konkursansökan samt befriade gäldenären från skyldigheten att ersätta staten för dess rättegångskostnader. Hovrätten motiverade sitt beslut med att av bolagets ”överklagande och det till överklagandet fogade utdraget från bolagets skattekonto, som staten inte har ifrågasatt, framgår att de skatteskulder som staten gjorde gällande vid tingsrättens prövning av konkursansökan har upphävts och att bolaget i stället hade en fordran på staten. När konkursbeslutet meddelades saknade sålunda staten behörighet att begära att bolaget skulle försättas i konkurs. Tingsrättens konkursbeslut ska därför upphävas och statens konkursansökan avvisas (jfr NJA 1982 s. 328, NJA 1994 C 54 och NJA 2004 s. 325).”

Skatteverket valde att inte överklaga hovrättens avvisningsbeslut.

Skatteverkets kommentar

En konkursansökan ska avvisas om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för en sakprövning, 2 kap. 5 § konkurslagen (1987:672). Brister som hänför sig till identifieringen och preciseringen av fordringen samt underlåtenhet att konkretisera ett påstående om att gäldenären är insolvent kan föranleda avvisning [1] .

En borgenär ska styrka sin behörighet att begära gäldenären i konkurs, 2 kap. 6 § tredje stycket konkurslagen. För att en konkursansökan ska kunna bifallas krävs att en sökande borgenär är behörig, dvs. att borgenären har en fordran mot gäldenären. Behörighetsprövningen är av materiellt slag. Det är inte enbart frågan om sökanden ska anses ha processuell talerätt eller inte. Bristande behörighet borde, i likhet med vad som gäller civilprocessuellt i allmänhet, leda till att domstolen avslår (ogillar) ansökan och inte till att den avvisas [2] . Högsta domstolen har i ett antal fall lämnat en konkursansökan utan bifall när de skattebeslut som låg till grund för statens konkursansökan undanröjts av länsrätten (NJA 1982 s 328) eller undanröjts av Skatteverket efter ingivna deklarationer (NJA 1994 not C 54 och NJA 2002 not C 17). Å andra sidan har Högsta domstolen i NJA 1992 s 578 och NJA 2004 s 345 anfört att bristande behörighet ska medföra att konkursansökan ska avvisas. Även om praxis spretar är det Skatteverkets uppfattning att om borgenären har lämnat konkreta uppgifter om sin fordran men gäldenären hävdar att denna är betald eller på annat sätt undanröjd ska domstolen alltid göra en materiell prövning av konkursansökan. Kan inte sökanden styrka sin fordran så ska ansökan avslås. Om domstolen kan konstatera att borgenären är behörig att ansöka om konkurs måste därefter även en insolvensprövning göras.

En konkursansökan får inte återkallas sedan ett beslut om konkurs har meddelats. För att få konkursen upphävd krävs att gäldenären i den högre instansen styrker att denne är solvent, 2 kap. 22 § konkurslagen. Vid en överklagan ska domstolen alltid göra en prövning i sak och det saknar betydelse att borgenären medger överklagandet.

I två notisfall konstaterar Högsta domstolen att staten varit behörig att ansöka om konkurs även om Skatteverket sedermera inte haft något att erinra mot att konkursen upphävs. I NJA 2004 not N 27 kvarstod ett mindre belopp av den ursprungliga konkursfordran medan i NJA 2006 not N 21 så hade hela konkursfordran försvunnit efter konkursbeslutet. Utgången i målen bestämdes med beaktande av om den av Skatteverket åberopade presumtionsregeln kunde tillämpas eller inte. Trots att en del av konkursfordran kvarstod i NJA 2004 not N 27 så visade det sig att denna ”i själva verket” var så liten att obeståndspresumtionen inte kunde tillämpas. Högsta domstolen konstaterade att någon annan utredning inte fanns av vilken det kunde framgå att bolaget var insolvent. Här torde t.ex. uppgifter från konkursförvaltaren ha kunnat innebära att bolaget, utan tillämpning av någon obeståndspresumtion, ändå skulle anses vara insolvent. Högsta domstolen tycks alltså ha gjort en prövning i sak enligt den allmänna obeståndsgrunden. Konkursbeslutet upphävdes. I NJA 2006 not N 21 så hade efter konkursbeslutet konkursfordran helt försvunnit efter det att 94 146 kr influtit på skattekontot. De ingivna deklarationerna innebar i stort sett ingen förändring av det belopp som låg till grund för konkursbeslutet (54 384 kr i stället för det skönsmässigt beslutade skattebeloppet på 63 769 kr). Högsta domstolen ansåg att den något lägre ursprungliga konkursfordran innebar att obeståndspresumtionen kunde tillämpas i hennes fall. I en sådan situation krävdes det att gäldenären kunde visa att hon är solvent. Högsta domstolen tillämpade alltså 2 kap. 22 § konkurslagen och avslog hennes överklagande trots att statens konkursfordran inte längre kvarstod.

Skatteverkets inställning i överrätterna bör vara att staten inte har något att erinra mot att konkursen upphävs om staten inte längre har någon fordran mot gäldenären. Skatteverket bör inte hävda att gäldenären ska fortsatt vara i konkurs med motiveringen att det finns andra borgenärer med kvarstående fordringar mot gäldenären och att denne således är på obestånd. Det kan inte anses ingå i Skatteverkets uppgift att tillvarata statens intressen som borgenär att bevaka andra fordringars rätt i konkursen. Övriga borgenärer, vars fordringar kvarstår, får alltså agera på egen hand om de anser att bolaget är på obestånd och bör försättas i konkurs. Konkurskommentaren beklagar de olägenheter som kan uppstå när en konkurs upphävs på grund av att fordringen bortfallit men omständigheter visar att gäldenären trots allt är på obestånd: ”Om borgenären till stöd för sin ansökan åberopat en dom som inte har vunnit laga kraft och hans talan, innan konkursbeslut har meddelats eller vunnit laga kraft, ogillas av högre instans, ska konkursbeslut inte meddelas, respektive meddelat beslut efter överklagande upphävas, se Welamson I s. 36. Beträffande resning, jämför NJA 1982 s. 328. I detta resningsmål hade en företagare försatts i konkurs på ansökan av staten. Sedan det blivit utrett att staten inte ägde den fordran som låg till grund för konkursansökningen, beviljades resning i konkursmålet och konkursbeslutet upphävdes. Denna verkan är förenad med uppenbara olägenheter, om gäldenären trots att fordringen bortfallit är insolvent. Avgörandet kan också sägas strida mot den tankegång som ligger bakom regeln i 2:21 konkurslagen. Andra borgenärer kan därmed inte förlita sig på att staten har gjort konkursansökan eller att denna har bifallits.” [3]

Ett avvisningsbeslut har i praktiken inte några andra verkningar för Skatteverket som part än ett avslagsbeslut. Om talan avvisas så anses sökanden ha förlorat målet. Men om en vinnande part genom fel eller försummelse av särskilt slag t.ex. gjort sig skyldig till en onödig rättegång kan den situationen uppstå att den vinnande parten inte får sina rättegångskostnader täckta av motparten. Det kan till och med bli så att vinnaren måste betala motpartens kostnader. I ett fall hade ett bolag först efter konkursbeslutet lämnat in deklarationer som undanröjde de skönsmässigt uppskattade beloppen. Bolaget hade även betalat en del av den kvarvarande konkursfordran. Konkursbeslutet upphävdes men bolaget fick ändå stå för sina egna rättegångskostnader eftersom Högsta domstolen ansåg att rättegången orsakats av bolagets försummelse (NJA 2004 N 27). Samma bedömning gjordes i NJA 2005 N 25.

Även om praxis är otydlig är det inte säkert att det finns skäl för Högsta domstolen att vid ett överklagande meddela prövningstillstånd och hänskjuta ett mål till plenum. I vart fall har det som ovan framgått ingen egentlig betydelse för Skatteverket som borgenär om en konkursansökan avvisas eller avslås.

Referenser

2 kap. 6 och 22 §§ konkurslagen (1987:672)

  • [1]

    Konkurskommentaren i Zeteo under 2 kap. 5 § konkurslagen.

  • [2]

    Mellqvist, Welamson/Konkurs och annan insolvensrätt, 12:e uppl. s. 29 och Konkurskommentaren, Zeteo under 2 kap. 6 § konkurslagen.

  • [3]

    Konkurskommentaren, Zeteo under 2 kap. 6 § konkurslagen.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2017 2018 2019
Prisbasbelopp 44 800 45 500 46 500
Förhöjt pbb. 45 700 46 500 47 400
Inkomstbasbelopp 61 500 62 500 64 400
Utdelning fåmansföretag
År 2017 2018 2019
Schablonbelopp 163 075 169 125 171 875

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2017 2018 2019
Räntesats 0,36* 0,36 0,51

* 0,19 om räkenskapsåret börjar 2016 och avslutas 2017.

Referensränta
År 2017 2018 2019
Räntesats -0,5 -0,5 -0,5
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2017 2018 2019
Positiv 6,27 6,49 6,51
Negativ 1,50 1,50 1,51
Statslåneränta
År 2016 2017 2018
31 maj 0,57 0,34 0,49
30 nov 0,27 0,49 0,51

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2017 2018 2019
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 9,50
Förmånsbil, bensin 6,50 6,50 9,50
Kostförmån
År 2017 2018 2019
Frukost, lunch och middag 225 235 245
Lunch eller middag 90 94 98
Frukost 45 47 49
Skattefria gåvor
År 2017 2018 2019
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2017 2018 2019
Skattesats 22% 22% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2017 2018 2019
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1939 - 1953 1954 -
Arb. avgifter 6,15% 16,36% 31,42%
Egenavgifter 6,15% 16,36% 28,97%