Ibland får man oväntat stöd. Så kände nog TeliaSonera när de i en tvist med Tele2 fick stöd av Skatteverket för att få betalt.

BAKGRUNDEN VAR ATT Tele2 hade utfört vissa tjänster åt TeliaSonera som man ville ha betalt för. Men debiteringen var för hög och efter juridiska turer betalade Tele2 tillbaka fordran inklusive ränta. Däremot höll Tele2 inne momsen, men efter ytterligare turer betalades momsen – dock utan ränta.

Tele2 ansåg att momsen var en skatterättslig angelägenhet som man inte behövde betala ränta på, och hävdade också att, om ränta skulle utgå, så skulle det utgöra en otillbörlig vinst för TeliaSonera. Tele2 hävdade bland annat att TeliaSonera inte haft någon nackdel av hur beloppen hanterats och att Tele2 inte hade haft någon fördel.

Domstolen gick på TeliaSoneras linje och konstaterade att mervärdesskatten grundades på en avtalad fordran och att den ”på sedvanligt sätt ingått i det avtalade priset”. Den hittade inget stöd för att man i räntesammanhang ska ta hänsyn till konsekvenserna i det enskilda fallet. Tvärtom ska det råda ett slags konsekvensneutralitet när räntelagen tillämpas.

Momsfordran ska alltså inte betraktas som någon särskild skattefordran, utan en förmögenhetsrättslig fordran som räntelagen är direkt tillämplig på. Invändningen om otillbörlig vinst tillbakavisades med följden att både avkastningsränta och dröjsmålsränta skulle utgå.

Svea hovrätt, 19 mars 2013, T10107–11.

Lisa Bergman