TeliaSonera fick stöd av Skatteverket för att få betalt av Tele2.
Bakgrunden var att Tele2 hade utfört vissa tjänster åt TeliaSonera som företaget ville ha betalt för. Men debiteringen var för hög och efter juridiska turer betalade Tele2 tillbaka fordran inklusive ränta. Däremot höll Tele2 inne momsen. Efter en del turer betalades även momsen – dock utan ränta. Tele2 ansåg att momsen var en skatterättslig angelägenhet som man inte behövde betala ränta på, och hävdade också att om ränta skulle utgå så skulle det utgöra en otillbörlig vinst för TeliaSonera.
Svea hovrätt och tingsrätten gick på TeliaSoneras linje och konstaterade att mervärdesskatten grundades på en avtalad fordran och att den ”på sedvanligt sätt ingått i det avtalade priset”. Att något annat gäller mellan staten och bolagen i fråga om mervärdesskatt har i detta sammanhang ingen betydelse. Momsfordran var alltså inte någon särskild skattefordran, utan en förmögenhetsrättslig fordran som räntelagen skulle vara direkt tillämplig på. Och eftersom avkastningsränta ska utgå på kapitaldelen av fordran ska samma sak gälla för momsdelen. Domstolen ansåg inte heller att TeliaSonera gjort en obehörig vinst, med följden att både avkastningsränta och dröjsmålsränta skulle utgå. Nu har Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd och ska ta ställning till frågan.
Högsta domstolen 30 december 3014, T 2021-13 (Svea hovrätt T 10107-11, 19 mars 2013).
Lisa Bergman