Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås genomgripande förändringar av skatteorganisationen och de olika förfarandena på skatteområdet. Taxeringslagen (1956:623) föreslås upphävd och ersatt av två lagar; en ny taxeringslag och en lag om självdeklaration och kontrolluppgifter.

De nuvarande länsskattemyndigheterna och lokala skattemyndigheterna ersätts med en skattemyndighet i varje län. På varje ort där det nu finns en lokal skattemyndighet skall det inrättas ett lokalt Skattekontor.

Taxeringsnämnderna ersätts av förtroendeorgan, skattenämnder, i skattemyndigheterna. Det skall finnas en nämnd vid varje Skattekontor. Myndigheten skall fatta beslut med nämnd i de fall ett lekmannainflytande är värdefullt, främst när fråga är om tvistiga omprövningar. Övriga beslut skall fattas av tjänstemän.

Skattemyndigheterna får en vidare beslutsbehörighet än dagens taxeringsnämnder. De föreslås kunna fatta vissa beslut som i dag fattas av länsrätten som första instans, bl.a. beslut om eftertaxering.

Ett väsentligt utvidgat omprövningsförfarande införs. De skattskyldiga föreslås kunna begära omprövning inom fem år efter utgången av taxeringsåret. Skattemyndigheten kan fatta omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel inom ett år från utgången av taxeringsåret. Därefter får beslut om eftertaxering fattas inom fem år efter utgången av taxeringsåret. Har den skattskyldige inte lämnat självdeklaration i rätt tid gäller särskilda regler.

Överklagandefristerna föreslås i princip överensstämma med omprövningsperioderna.

Den skattskyldige får liksom i dag överklaga beslut även om det inte gått honom emot. Skattemyndigheten skall pröva om överklagandet har kommit in i rätt tid och snarast ompröva beslutet. Ett överklagande får överlämnas till länsrätten utan föregående omprövning endast om det finns särskilda skäl. Ändrar skattemyndigheten beslutet på sätt som den skattskyldige begär förfaller överklagandet. I annat fall skall handlingarna överlämnas till länsrätten för vidare handläggning.

Överklagas ett taxeringsbeslut av skattskyldig förs det allmännas talan av skattemyndigheten i länsrätt och kammarrätt. RSV för det allmännas talan i regeringsrätten.

RSV får överklaga skattemyndighetens beslut. RSV får också ta över skattemyndighetens talan i länsrätt och kammarrätt.

De allmänna ombuden på mervärdeskatte- och uppbördsområdena slopas. Det allmännas processföring på dessa områden ordnas som på taxeringsområdet.

Förfarandet för särskilda avgifter föreslås i princip överensstämma med taxeringsförfarandet.

Beskattningsförfarandet för mervärdeskatt, punktskatter och prisregleringsavgifter samordnas med taxeringsförfarandet, vilket bl.a. innebär att de slutliga besluten och den extraordinära besvärsrätten slopas. Förfarandet för att fastställa pensionsgrundande inkomst samordnas också med taxeringsförfarandet.

För mål om taxering, mervärdeskatt, punktskatter och prisregleringsavgifter föreslås en övergång från beloppsprocess till sakprocess. Generösa taleändringsregler införs.

Domstolarna skall i sina domar endast uttala sig i den fråga som är föremål för prövning. Domslutets konsekvenser på taxerad och beskattningsbar inkomst m.m. skall räknas ut av beskattningsmyndigheten genom ett beslut om taxeringsåtgärder eller – på området för indirekt skatt – ett beslut om skatteberäkning.

På uppbördsområdet läggs ett flertal förslag fram. Anståndsreglerna och kraven på säkerhet vid anstånd mjukas upp. Anståndsränta föreslås tas ut oavsett på vilken grund anstånd medgetts. En möjlighet införs att efterge anståndsränta om det finns synnerliga skäl.

Uppbörd av tillkommande skatt föreslås ske vid ett tillfälle. En möjlighet till eftergift av respitränta införs. Den nuvarande tvåårsbegränsningen för respitränta slopas.

Tiden för att överklaga beslut enligt uppbördsförfattningarna förlängs från nuvarande tre veckor till två månader. Vad gäller debiteringsbeslut till följd av taxeringsbeslut föreslås de skattskyldiga kunna begära omprövning och överklaga inom fem år från utgången av taxeringsåret.

Den nya organisationen föreslås träda i kraft den 1 januari 1991. Den nya taxeringslagen skall tillämpas fr.o.m. 1991 års taxering. Vad gäller de indirekta skatterna föreslås att reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1991.

1 Inledning

Under flera år har ett omfattande reformarbete bedrivits i syfte att förenkla och förbättra skattesystemet. De materiella skattereglerna har behandlats av utredningen om reformerad inkomstbeskattning (RINK), utredningen om reformerad företagsbeskattning (URF), kommittén för indirekta skatter (KIS) och utredningen om inflationskorrigerad inkomstbeskattning (IBU). På grundval av betänkanden har ett första steg i genomförandet av en genomgripande förändring av vårt skattesystem beslutats och förslag till ytterligare förändringar kommer att föreläggas riksdagen under året.

Även förfarandereglerna och organisationen av skatteförvaltningen har varit föremål för ett intensivt reformarbete. Arbetet har bl.a. bedrivits av skatteförenklingskommittén (B 1982:03) som tillsattes den 13 maj 1982 med uppdrag att se över taxeringsförfarandet och skatteprocessen.

Förenklad taxering

Riksdagen fattade hösten 1986 ett principbeslut om utformningen av det framtida taxeringsförfarandet och skatteprocessen (prop. 1986/87:47, SkU 11, rskr. 95). Till grund för propositionen låg det betänkande som skatteförenklingskommittén lade fram hösten 1985 (SOU 1985:42) Förenklad taxering. Jag kommer att senare redogöra för huvuddragen i principbeslutet (avsnitt 2).

Skatteförenklingskommittén lämnade i september 1988 sitt slutbetänkande (SOU 1988:21–22) Ny taxeringslag – reformerad skatteprocess med detaljförslag på grundval av riksdagens principbeslut. (Ledamöter vid avgivandet av slutbetänkandet var f.d. generaldirektören Gösta Ekman, ordförande, länsskattechefen Sven Gunnarsson och lagmannen Bertil Wennergren.) Förslagen omfattar bl.a. en ny taxeringslag som föreslås träda i kraft vid 1991 års taxering.

Jag avser att i det följande behandla kommitténs betänkande. Sammanfattningen av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. Kommitténs lagförslag återfinns i betänkandet (SOU 1988:22) Ny taxeringslag – reformerad skatteprocess Del 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom finansdepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 4489/88).

Skatteorganisationen i länen på 90-talet

Kommitténs förslag om utformningen av taxeringsförfarandet och skatteprocessen har starka samband med skatteförvaltningens organisation. Riksskatteverket (RSV) har omorganiserats den 1 januari 1988. Verket har därefter inlett en översyn av skatteförvaltningens länsorganisation. I ett första steg har ett principförslag till en ny skatteorganisation i länen utarbetats. Utredningsarbetet har bedrivits i projektform under benämningen Skatteorganisationen i länen på 90-talet (SOL 90). RSV har redovisat sina förslag i rapporten (RSV Rapport 1989:1) Ny skatteorganisation. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom finansdepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 2480/89).

Vissa uppbördsfrågor

I detta sammanhang avser jag även att behandla vissa uppbördsfrågor. Några har aktualiserats genom skatteförenklingskommitténs betänkande, andra har ett nära samband med dessa och syftar till ett förbättrat och förenklat förfarande.

Riksdagens ombudsmän (JO) har i en skrivelse till regeringen den 4 november 1983 hemställt att de särskilda handläggningsfrister för förtida återbetalning av för mycket erlagd preliminär skatt som för närvarande gäller enligt uppbördslagen (1953:272), UBL, skall ersättas med ett allmänt krav om skyndsam handläggning.

JO:s skrivelse har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av RSV, dåvarande länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län samt de lokala skattemyndigheterna i Solna, Stockholm, Täby, Eslöv, Helsingborg, Landskrona, Lund, Malmö, Trelleborg, Ystad, Uddevalla och Kungälv. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom finansdepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3796/83).

JO har vidare i en framställning till regeringen den 28 augusti 1986 föreslagit att en möjlighet att efterge respitränta införs.

En fråga som har nära samband med beräkningen av respitränta är när den respiträntegrundande skatten, den tillkommande skatten, bör förfalla till betalning. RSV har i en skrivelse den 16 maj 1989 till finansdepartementet föreslagit att reglerna för uppbörd av tillkommande skatt ändras så att skatten skall betalas vid endast ett tillfälle. Förslaget har föranletts av den fr.o.m. år 1987 ändrade uppbörden av kvarstående skatt.

RSV:s skrivelse har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av riksrevisionsverket, kammarrätten i Jönköping, Företagens uppgiftslämnardelegation. Lantbrukarnas riksförbund, Småföretagens riksorganisation och Svenska arbetsgivareföreningen. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom finansdepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 2896/89).

RSV har vidare i en skrivelse till regeringen den 10 december 1986 föreslagit en enhetlig metod för avrundning vid beräkning av skatter och avgifter – en fråga som också berörs av skatteförenklingskommittén.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 9 november 1989 att inhämta lagrådets yttrande över de grundläggande förslagen till lagändringar i de frågor jag nu nämnt. Förslagen hade upprättats inom finansdepartementet, i ett fall efter samråd med chefen för socialdepartementet. Följande lagförslag remitterades till lagrådet

  1. taxeringslag (1990:00),

  2. lag (1990:00) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

  3. lag (1990:00) om skatteavdrag i vissa fall från folkpension,

  4. lag (1990:00) om skatteavdrag från sjukpenning,

  5. lag (1990:00) om skatteavdrag från artistersättning,

  6. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

  7. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

  8. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter och

  9. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

De granskade förslagen bör bifogas till protokollet som bilaga 4.

Lagrådets yttrande över förslagen bör fogas till protokollet som bilaga 5. Jag återkommer till yttrandet i avsnitt 7.2 samt i författningskommentarerna till de lagrum, vilkas utformning lagrådet lämnat synpunkter på. Som kommer att framgå godtar jag i allt väsentligt lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen. Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

Det förslag till taxeringslag som remitterades till lagrådet innehöll en bestämmelse för att i vissa situationer möjliggöra indrivning i utlandet innan taxeringsbeslut vunnit laga kraft. En motsvarande regel föreslogs i fråga om lagen om mervärdeskatt. Lagrådet har ställt sig kritiskt till bestämmelserna och har avstyrkt förslaget i denna del. Med hänsyn härtill lägger jag inte nu fram något sådant förslag. Jag avser emellertid att senare återkomma till frågan.

Som jag redovisade i lagrådsremissen föranleder de berörda lagstiftningsfrågorna åtskilliga lagändringar utöver de grundläggande lagförslag som remitterades till lagrådet. Jag tar här upp även dessa kompletterande lagförslag.

Jag vill i det här sammanhanget påpeka att jag inte nu tar upp skatteförenklingskommitténs förslag om att skattemyndigheterna skall fatta beslut på grundval av förlustdeklaration vid taxering för förluståret – något som också aktualiseras av de förslag skatteutredningarna lagt fram. En sådan ordning kräver bl.a. ändring av reglerna om skattetillägg. Jag avser emellertid att senare ta upp frågan.

3 Allmänna utgångspunkter

Under ett antal år har det pågått ett fortlöpande reformarbete för att förenkla och förbättra skattesystemet såväl inom det materiella området som förfaranderegler och organisation. Målsättningen är att skapa bättre förutsättningar för en rättvis och likformig beskattning, större rättssäkerhet för de skattskyldiga och enklare och mer överblickbara regler.

En grundförutsättning för att uppnå de uppställda målen är en väl fungerande, modern skatteorganisation. Det första steget i detta avseende togs genom riksdagens beslut om en sammanhållen skatteförvaltning som infördes fr.o.m. 1987 och som bl.a. innebar att skatteförvaltningen fick en mer självständig ställning. Länsskattemyndigheterna bildades och RSV:s lednings- och styrningsfunktioner stärktes. Genom reformen har möjligheterna till ett enhetligt uppträdande från skatteförvaltningens sida ökat. Fortfarande är dock beslutsfunktionen i första instans fördelad på ett mycket stort antal taxeringsnämnder, vilket gör det svårt att få likformighet i taxeringsarbetet.

Beslutsorganisationen medför också att möjligheterna till omprövning och rättelse av beslut i första instans är små. Taxeringsnämnderna är inte verksamma hela året. De kan bara ompröva beslut under taxeringsperioden. Vissa begränsade rättelsemöjligheter har lagts på lokala skattemyndigheter och länsskattemyndigheter men i övrigt är de skattskyldiga hänvisade till domstol för att få rättelse av taxeringsbeslut. Detta har medfört stor belastning på förvaltningsdomstolarna.

Genom riksdagens principbeslut hösten 1986 om en ny beslutsorganisation och ett nytt taxeringsförfarande togs ytterligare ett steg i nydaningen av skatteförvaltningen. Beslutet innebär bl.a. att beslutsfunktionen skall inlemmas i skattemyndigheterna och att vida möjligheter till omprövning av beslut skall införas. Därigenom kan ett enklare och smidigare taxeringsförfarande åstadkommas med mer enhetliga regler och kvaliteten på taxeringsarbetet höjas väsentligt. Skatteförenklingskommittén har på grundval av principbeslutet lagt fram detaljförslag som jag strax återkommer till.

För närvarande finns olika förfaranden för olika skatteslag. Detta försvårar för såväl myndigheter som enskilda. Enhetliga regler mellan skatteslagen innebär en förenkling i sig. Genom en samordning av förfarandena ökar överskådligheten för de skattskyldiga. Överblickbara regelsystem bidrar i väsentlig mån till de skattskyldigas rättssäkerhet.

Samordnade förfaranderegler har också central betydelse för möjligheterna att på ett rationellt sätt organisera beslutsfattandet och skapar förutsättningar för en integrering av beskattningsverksamheten och för en effektiv skattekontroll.

Jag kommer här att lägga fram förslag om att förfarandena för taxering, mervärdeskatt, punktskatter och prisregleringsavgifter skall samordnas.

För närvarande är skatteorganisationen splittrad. Organisationen är uppbyggd efter sakområden och verksamheten i länen är fördelad mellan dels två myndighetsnivåer, dels ett flertal enheter inom resp. myndighet. Detta medför att de skattskyldiga, i första hand företagen, har många kontaktytor mot skatteförvaltningen genom att beslut om skatter och avgifter för ett och samma företag fattas inom olika delar av organisationen. De skattskyldigas möjligheter att ta tillvara sina intressen försvåras och deras berättigade krav på god service är svåra att tillgodose. Organisationen innebär också svårigheter för skattemyndigheterna att bedriva sin verksamhet på ett effektivt sätt. Genom en samordning av förfarandereglerna skapas som jag redan nämnt förutsättningar för en integrering av beskattningsverksamheten. En integrering kan lösa många av de problem som skatteförvaltningen för närvarande dras med. Därigenom kan de samband som finns mellan olika skatteslag tas till vara, resurserna utnyttjas bättre och organisationen bli mer förståelig för de skattskyldiga. En integrering av verksamheten bör medföra att många uppgifter som i dag ligger regionalt decentraliseras till lokal nivå.

En integrering och decentralisering av beskattningsverksamheten fordrar att den nuvarande myndighetsstrukturen ändras och en flexibel organisation införs. Frågan om en gemensam myndighet har tidigare tagits upp vid ett flertal tillfällen. Jag anser att man inte längre kan skjuta på avgörandet och återkommer strax till frågan.

Skatteförenklingskommittén har i sitt betänkande föreslagit att nuvarande taxeringslag (1956:623), GTL, delas upp på två nya lagar: en taxeringslag som innehåller förfarandereglerna vid skattemyndighet och domstol (NTL) samt en lag som innehåller bestämmelser om deklarations- och uppgiftsskyldighet (LSK).

Det fåtal remissinstanser som har uttalat sig om förslaget att bestämmelserna om deklarations- och uppgiftsskyldigheten bryts ut till en särskild lag har delade meningar. Åtskilliga remissinstanser stöder däremot den mening som förs fram i ett särskilt yttrande i betänkandet om att de processuella bestämmelserna bör brytas ut ur taxeringslagen och föras in som särregler i förvaltningsprocesslagen (1971:291, FPL).

Jag delar kommitténs uppfattning att reglerna om deklarations- och uppgiftsskyldighet bör brytas ut ur GTL och bilda en särskild lag om självdeklaration och kontrolluppgifter. Dessa regler är fristående från förfarandereglerna och mycket omfattande och detaljrika. Båda regelkomplexen vinner enligt min mening i överskådlighet genom en uppdelning på två lagar.

För en utbrytning även av de processuella bestämmelserna talar att lagen är en förfarandelag, som reglerar handläggningen vid en administrativ myndighet. För egen del anser jag emellertid att det är olämpligt att göra en sådan utbrytning. Mina förslag på det processuella området innebär att det för bl.a. inkomstskattemål sker en övergång från den nuvarande s.k. beloppsprocessen till en s.k. sakprocess. Beloppsprocessen kommer emellertid att bestå för vissa typer av skattemål, främst mål om fastighetstaxering. Vidare kommer även fortsättningsvis olika tider för överklagande och en olikformig reglering av det allmännas processföring att gälla på olika områden. En utbruten skatteprocessuell reglering är knappast ändamålenlig om undantagen från dess tillämpning är alltför många. Arbetet på att samordna olika förfaranden kommer emellertid att fortgå och mycket talar för att det i framtiden kommer att finnas förutsättningar för i stort sett gemensamma processuella bestämmelser på skatteområdet. Det har vidare nyligen tillsatts en kommitté som bl.a. skall gör en samlad översyn av FPL (dir. 1989:56). Mot denna bakgrund anser jag mig inte böra föreslå en utbrytning av de processuella reglerna ur taxeringslagen.

I det här sammanhanget skall jag också något beröra förhållandet mellan NTL och förvaltningslagen (1986:223, FL). Reglerna i FL utgör en standard för handläggningen av ärenden på förvaltningsområdet. De bör gälla om inte särskilda skäl talar för en avvikande reglering. Taxeringsförfarandet är emellertid ett mycket omfattande förvaltningsförfarande som på ett påtagligt sätt griper in i de enskildas förhållanden. Som jag återkommer till längre fram anser jag därför att det – i likhet med vad som hittills gällt – även fortsättningsvis är befogat med regler som avviker från FL, t. ex. i fråga om skattemyndighetens kommunikationsskyldighet.

4 Skatteorganisationen

4.1 Skatteorganisationen i länen

Mitt förslag:

Organisationen ändras så att nuvarande länsskattemyndigheter och lokala skattemyndigheter ersätts med en skattemyndighet i varje län.

Regeringen bestämmer antalet Skattekontor och deras lokalisering.

De nya skattemyndigheterna inrättas den 1 januari 1991.

RSV:s förslag:

Överensstämmer i huvudsak med mitt. Verket föreslår också en långtgående integrering och decentralisering av den operativa verksamheten i länen.

Remissinstanserna:

Samtliga remissinstanser som har uttalat sig i frågan, med undantag av Sveriges advokatsamfund, tillstyrker att länsskattemyndigheten och de lokala skattemyndigheterna förs samman till en skattemyndighet i varje län.

Samtliga remissinstanser ställer sig också bakom den allmänna inriktningen av RSV:s förslag till ny skatteorganisation. När det gäller integrering och omlokalisering av den operativa verksamheten finns det dock remissinstanser som är tveksamma till att gå så långt som förslaget innebär. Flera remissinstanser pekar på de svårigheter med kompetensförsörjningen som en långtgående integration kan innebära.

Ett antal remissinstanser tar särskilt upp processföringen. Flertalet av dessa remissinstanser anser att processverksamheten bör behållas koncentrerad till en ort i länet och skild från övrig operativ verksamhet.

Bakgrunden till mitt förslag:

Nuvarande organisation

Den 1 januari 1987 genomfördes den reform som ledde fram till en sammanhållen skatteförvaltning (prop. 1985/86:55, BoU 11, rskr. 82). Målet för denna reform var att skapa en enkel och rak organisation med klara och enhetliga ansvars- och befogenhetsförhållanden. Reformen innebar bl.a. att länsstyrelsernas skatteavdelningar (i Stockholms län taxeringsavdelningen samt den administrativa avdelningens uppbördsenhet och dataenhet) bröts ut och bildade fristående länsskattemyndigheten Länsstyrelsens uppgift att vara chefsmyndighet för de lokala skattemyndigheterna i länet flyttades över på länsskattemyndigheten. RSV fick en ledningsfunktion för hela skatteförvaltningen och lekmannainflytandet stärktes.

Den inre organisation för länsstyrelsernas skatteavdelningar som införts genom den s.k. RS-reformen 1979 överfördes på de nya myndigheterna utan några större förändringar, med undantag av ekonomi- och personaladministrationen. Länsskattemyndigheternas inre organisation regleras i 3 kap. 7 § förordningen (1988:832) med instruktion för skatteförvaltningen. Normalt består myndigheterna av en taxeringsenhet, en revisionsenhet, en besvärsenhet, en mervärdeskatteenhet, en uppbördsenhet, en dataenhet och en administrativ enhet. Vid länsskattemyndigheterna i Stockholms län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län, får enheterna vara indelade i sektioner. Vid de nu nämnda myndigheterna samt vid länsskattemyndigheten i Västernorrlands län får det finnas ytterligare en revisionsenhet. Denna skall inte vara indelad i sektioner. I Gotlands län består myndigheten av en taxerings-, uppbörds- och dataenhet, en revisions- och mervärdeskatteenhet, en besvärsenhet och en administrativ enhet.

De olika enheterna svarar var och en för sitt sakområde. Taxeringsenheten ansvarar sålunda för taxeringsverksamheten i länet, besvärsenheten för processföringen etc. Revisionsenheten är en renodlad utredningsenhet och har bl.a. till uppgift att genomföra s.k. integrerade revisioner och revisioner som omfattar flera beskattningsår. Dataenheten handhar driften av den regionala ADB-anläggningen. Den administrativa enheten svarar i huvudsak för ekonomi- och personalfrågor.

I landet finns totalt 120 lokala skattemyndigheter. Deras organisation framgår av 4 kap. 6 § instruktionen för skatteförvaltningen. De flesta myndigheterna är indelade i en serviceenhet och en granskningsenhet. Ett antal medelstora lokala skattemyndigheter har dessutom en arbetsgivarenhet. De elva största myndigheterna är indelade i en administrativ enhet, en eller två skatteenheter och en arbetsgivarenhet. Vid den lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi finns dessutom en folkbokföringsenhet.

Gransknings- resp. skatteenheten biträder taxeringsnämnderna med granskning m.m. avseende de skattskyldiga som taxeras på lokal nivå. Inom serviceenheten eller, vad gäller de medelstora och större lokala skattemyndigheterna, arbetsgivarenheten, handhas bl.a. uppbörden av källskatt och arbetsgivaravgifter och kontrollen av att arbetsgivarna fullgör sina skyldigheter inom detta område.

Organisationen är således uppbyggd efter sakområden och verksamheten i länen är fördelad mellan dels två myndighetsnivåer, dels ett flertal enheter inom resp. myndighet.

Problem i den nuvarande organisationen

Den nuvarande organisationen medför att skatteförvaltningen har många kontaktytor mot främst företagen. För mindre företag är det ofta svårt att förstå hur beskattningsverksamheten fungerar. Beslut om skatter och avgifter fattas för ett och samma företag inom olika delar av den regionala och lokala förvaltningen och förfarandena för att fastställa de skilda skatterna och avgifterna är olika. Möjligheten att ge en effektiv service till företagen försämras till följd av den splittrade organisationen, liksom de skattskyldigas möjligheter att ta till vara sina intressen.

Dagens funktionsindelade organisation leder också till svårigheter för skattemyndigheterna att bedriva verksamheten på ett effektivt och konsekvent sätt. Det förekommer en mängd samband och beroendeförhållanden mellan olika skatter och avgifter. För att behövliga kontroller, konsekvensändringar m.m. skall initieras krävs det att information sprids till samtliga berörda enheter på regional och lokal nivå. Bara på det sättet uppnår man att en åtgärd inom ett område får fullt genomslag inom andra områden.

För att så långt det är möjligt tillgodose informationsbehovet har ett omfattande system av internadministrativa rutiner m.m. skapats. Dessa är framtvingade av den splittrade organisationen och tar inte obetydliga resurser i anspråk.

Den nuvarande organisationen har i praktiken visat sig fungera som en s.k. matrisorganisation. I samband med RS-reformen, då den nuvarande organisationen genomfördes, gavs varje enhetschef och fögderichef ett linjeansvar för sin enhet resp. lokala skattemyndighet. Samtidigt gavs vissa enhetschefer vid (numera) länsskattemyndigheten, nämligen taxeringschefen, revisionschefen och uppbördschefen, efter delegation av länsskattechefen ett relativt omfattande sakområdesansvar för den samlade verksamheten i länet. Dessa chefer är således både chefer för en regional enhet och ansvariga inom sitt sakområde. De överlappande ansvarsförhållandena medför problem framför allt för verksamheten vid de lokala skattemyndigheterna. Det är svårt att få en helhetssyn på verksamheten och att få till stånd den önskade inriktningen av skattekontrollen.

Den splittrade organisationen i länen har kritiserats och ansetts vara orsak till många av dagens problem på företagsbeskattningens område. Kommissionen mot ekonomisk brottslighet påpekade i betänkandet (SOU 1983:75) Företagens uppgiftslämnande för beskattningsändamål att den information som behövs för en önskvärd samordning och ett korrekt beskattningsresultat i den nuvarande tungrodda och splittrade organisationen är uppdelad på olika myndigheter och enheter, trots att det i många hänseenden är samma ekonomiska förhållanden som skall bedömas. Även riksdagens revisorer har kritiserat den nuvarande ordningen och pekat på att det är naturligt att integrera beslutsfattandet och kontrollen för de olika skatterna och avgifterna (Rapport 1983/84:4). Riksrevisionsverket har gått in på bristerna i organisationen bl.a. i sin revisionsrapport (Dnr 1985:301) Den direkta företagsbeskattningens organisation. Verket har där föreslagit att företagsenheter inrättas för gemensam handläggning av företagsskattefrågor.

RSV:s förslag till ny skatteorganisation

RSV har i april 1989 till regeringen överlämnat ett principförslag till ny skatteorganisation i länen. Förslaget, som bygger på en rapport som utarbetats av det s.k. SOL 90-projektet (RSV Rapport 1989:1, Ny skatteorganisation), innebär bl.a. att den samlade beskattningsverksamheten i ett län inordnas i en ny, gemensam skattemyndighet som ersätter den nuvarande länsskattemyndigheten och de lokala skattemyndigheterna. Förslaget har fått sin slutliga utformning efter intern remissbehandling inom skatteförvaltningen.

Utgångspunkten för utformningen av den nya organisationen bör enligt RSV vara att beskattningsverksamheten skall integreras och att varje skattskyldig i princip bara skall ha en kontaktpunkt inom skatteförvaltningen. För företagsbeskattningen innebär integreringen att inkomsttaxering, Bskatt, mervärdeskatt, källskatt och socialavgifter hanteras inom samma enhet. Även vad gäller löntagarbeskattningen bör ökad integrering ske. I dag är förfarandet för preliminär beskattning m.m. skilt från den årliga taxeringen.

Den föreslagna integrationen bör medföra att många arbetsuppgifter decentraliseras inom länen till de orter där de skattskyldiga finns. Åtskilliga funktioner, t. ex. B-skatt, källskatt, socialavgifter, handhas redan i dag lokalt beträffande alla företag. I den fullt genomförda nya organisationen bör merparten av den operativa verksamheten bedrivas lokalt. De lokala enheterna bör utföra arbetet självständigt och med befogenhet att fatta alla beslut i löpande ärenden. Detta är inte minst viktigt för servicen gentemot de skattskyldiga.

RSV förordar den principiella fördelningen av det operativa arbetet inom den nya skattemyndigheten att endast uppgifter som kräver så speciell kompetens att den bara kan upprätthållas av ett mindre antal personer i varje län, och uppgifter som av annan särskild anledning bör hållas samman på ett enda ställe, bör utföras vid en länsgemensam enhet. Övrigt operativt arbete utförs vid de lokala enheterna. Övergripande lednings- och styrningsfunktioner samt vissa specialist- och stödfunktioner bör också finnas samlade på ett ställe i länet.

All nyregistrering av företag bör ske vid lokala enheter. Vid registreringen finns stort behov av samordning mellan olika skatter och avgifter. Vidare är närheten till företagen av värde från såväl skatteförvaltningens som företagens synpunkt.

Vad gäller deklarationsgranskningen bör det grundläggande fördelningskriteriet vara geografisk belägenhet. Ansvaret för granskning m.m. läggs sålunda i första hand på den lokala enhet inom vars geografiska ansvarsområde företaget är beläget.

I andra hand bör granskningen fördelas efter företagens storlek. Till de lokala enheterna bör i princip genomgående föras beskattningsfunktionen avseende de mindre företagen. Med mindre företag avses i RSV:s rapport sådana med högst tio årsanställda. De ca 450 000 företagen i denna kategori torde enligt rapporten vara mest betjänta av den service de lokala enheterna kan erbjuda. De har normalt inte sådana beskattningsförhållanden att de ställer krav på uttalad specialistkompetens.

De större företagen, varmed i rapporten avses företag med 50 eller flera årsanställda, bör behandlas i en för länet gemensam enhet. Kategorin omfattar mindre än 10 000 företag. Dessa bedöms inte ha samma behov av närservice som de mindre företagen och beskattningen kräver ofta specialistkompetens.

De medelstora företagen, med 11–49 årsanställda, är ca 25 000 till antalet. De utgör enligt rapporten en så pass heterogen grupp att granskningen inte generellt kan föras till lokal eller länsgemensam enhet. Den närmare fördelningen bör i stället bestämmas länsvis.

Förslaget innebär sammantaget en betydande decentralisering av granskning och annat löpande arbete samt beslutsfunktioner på företagsbeskattningens område. I dag granskas ca 635 000 skattskyldiga avseende inkomstskatt vid länsskattemyndigheternas taxeringsenheter. Alla mervärdeskatteskyldiga företag, ca 450 000, hanteras i fråga om mervärdeskatt vid mervärdeskatteenheterna. Om RSV:s förslag till uppdelning följs kommer enligt verkets egna beräkningar antalet skattskyldiga som taxeras av länsgemensamma enheter att understiga 100 000 och antalet mervärdeskatteskyldiga företag som hanteras på regional nivå att ligga mellan 20 000 och 30 000.

Vad gäller revisionsfunktionen föreslås att sådana revisioner som är ett direkt utflöde av deklarationsgranskningen utförs vid de enheter som har ansvar för granskningen. RSV anser att det inte är meningsfullt att lämna något förslag till fördelning av sådana integrerade revisioner som i dag utförs vid revisionsenheterna. Den framtida omfattningen och inriktningen av denna revisionsverksamhet är osäker och bör för övrigt också tillåtas skifta över tiden och mellan olika län. Revisioner av de största företagen anser dock RSV bör utföras vid länsgemensamma enheter.

Vad gäller processföringen föreslår RSV att denna tills vidare hålls i huvudsak samlad på ett ställe i länet. På sikt bör däremot eftersträvas att föra även denna arbetsuppgift till de delar av organisationen som fattar beskattningsbesluten och skall hantera omprövningsförfarandet.

I dagens organisation är arbetet med uppbörd av inkomstskatt och avgifter fördelat mellan de lokala skattemyndigheterna och länsskattemyndigheternas uppbördsenheter. Uppbörden av mervärdeskatt handhas, liksom övriga funktioner på mervärdeskatteområdet, av länsskattemyndigheternas mervärdeskatteenheter. En stor del av arbetet inom uppbördsområdet har en direkt anknytning till de löpande beskattningsbesluten. RSV har därför gjort bedömningen att uppbördsverksamheten i betydande utsträckning bör föras till de operativa enheterna.

Det största delområdet inom uppbördsverksamheten är likvidhanteringen. Detta arbete kan i stort delas upp i hantering på kontonivå resp. person- och företagsnivå. Arbetet på kontonivå består bl.a. i att göra avstämningar m.m. av inbetalningar till statsverkets checkräkning och månadsavstämning mot det statliga redovisningssystemet (system S). I detta arbete förekommer inte i någon större utsträckning direktkontakter med allmänheten. RSV föreslår därför att det utförs länsgemensamt.

I arbetet på person- och företagsnivå ingår bl.a. att stämma av redovisningar mot inbetalningar, kreditera eller omföra inbetald skatt samt besluta om anmaningar, restavgift och utbetalning av skatt m.m. Detta arbete innebär ofta direkt kontakt med allmänheten, såväl företag som enskilda personer. Det bör därför utföras inom de operativa enheterna.

Bildandet av en gemensam myndighet medför inget omedelbart behov av ändrad inre organisation. En ny inre organisation är emellertid en förutsättning för att beskattningsverksamheten skall kunna bedrivas i integrerade former. Enligt RSV bör den nya inre organisationen kunna genomföras den 1 januari 1992. Omlokaliseringen av verksamheten bör ske så snart som möjligt och vara helt genomförd omkring 1995.

Skälen för mitt förslag:

Frågan om en gemensam myndighet i varje län har tidigare tagits upp vid ett flertal tillfällen. I prop. 1975:87 om riktlinjer för ändrad skatteadministration och taxering i första instans, m.m. (s. 132) framhöll departementschefen att vissa fördelar beträffande ledningsfunktionen för taxeringsarbetet inom länen skulle vinnas genom att inordna lokala skattemyndigheten som en lokal enhet i den regionala förvaltningen. Uppfattningen delades av skatteutskottet (SkU 1975:31).

Frågan berördes också av skatteutskottet i samband med behandlingen av prop. 1976/77:138 om genomförandet av den nya taxeringsorganisationen, m.m. (SkU 1976/77:49) och av departementschefen i prop. 1977/78:181 med författningsförslag till den nya organisationen. Även olika utredningar har tagit upp ämnet, dock utan att lämna konkreta förslag.

Den offentliga sektorn har på senare tid förändrats i snabb takt. Det pågår ett arbete som syftar till att göra förvaltningen effektivare, med bättre service till de enskilda och samtidigt bättre arbetsvillkor för de anställda.

Inom skatteområdet pågår sedan en tid ett arbete som kommer att leda till stora förändringar för skatteförvaltningen. Det förenklade taxeringsförfarande som jag strax kommer att föreslå innebär nya förutsättningar för en samordning och integrering av verksamheten. Förfarandena för de olika skatteslagen blir mer likartade och all beskattningsverksamhet handhas av en gemensam organisation.

Inom finansdepartementet pågår arbetet med en genomgripande skattereform med utgångspunkt i de förslag som har lagts fram av utredningarna RINK, URF och KIS. Jag vill i det här sammanhanget också nämna det förslag om standardiserade räkenskapsutdrag som RSV lagt fram i rapporten (RSV Rapport 1986:7) Ett reformerat uppgiftslämnande och som nu övervägs inom finansdepartementet.

Jag vill redan nu säga att jag i huvudsak delar RSV:s uppfattning vad gäller övergång till integrerad och mer decentraliserad operativ verksamhet. Min bedömning är att man genom ett ökat mått av integration i beskattningsverksamheten kan lösa många av de problem som finns i den nuvarande organisationen. Man kan ta till vara de samband som finns mellan de olika förfarandena, vilket med all sannolikhet kommer att medföra effektivare resursutnyttjande och bättre service.

En långtgående decentralisering av verksamheten medför att de problem det innebär att i varje län ha ett antal fristående skattemyndigheter accentueras. Med decentraliseringen följer nämligen ökade krav på materiell styrning för att man skall få en likformig beskattning. Riktlinjer som utfärdas av länsskattechefen måste få samma genomslagskraft för hela länet. Jag gör bedömningen att den materiella styrningen inom länen underlättas väsentligt om den inte behöver utövas i en organisation med myndighetsgränser mellan styrande och operativa funktioner.

En annan betydelsefull effekt av en myndighetssammanslagning är, som jag redan har antytt, att möjligheterna att effektivt utnyttja länets samlade resurser och kompetens ökar. Det är viktigt att specialistkompetens som finns inom olika delar av förvaltningen används för hela förvaltningens bästa. En skattemyndighet i varje län kan dessutom på ett mer flexibelt sätt omfördela resurser mellan olika verksamhetsorter och organisatoriska enheter så att resurserna utnyttjas där de bäst behövs.

När skattemyndigheterna nu står inför en genomgripande förändring av den inre organisationen, samtidigt som befogenheten att fatta beslut om taxering förs över från taxeringsnämnderna till skattemyndigheterna, kan man enligt min mening inte längre skjuta på ett avgörande i fråga om myndighetsstrukturen. Sammantaget talar det som har sagts i det föregående entydigt för att nuvarande länsskattemyndigheter och lokala skattemyndigheter ersätts med en gemensam skattemyndighet i varje län. På varje ort där det i dag finns en lokal skattemyndighet inrättas i stället ett lokalt Skattekontor. Antalet Skattekontor och deras lokalisering bör regleras i en förordning.

Nuvarande indelning i fögderier upphör alltså. Som huvudregel i fråga om arbetsfördelningen skall gälla att det lokala skattekontoret fattar beskattningsbeslut avseende de skattskyldiga inom kontorets geografiska ansvarsområde. Detta område bör, i likhet med vad som i dag gäller beträffande fögderiindelningen, bestämmas till viss eller vissa kommuner eller församlingar.

Jag kommer senare att föreslå att det nya taxeringsförfarandet skall tillämpas fr.o.m. 1991 års taxering (se avsnitt 16). I likhet med RSV anser jag att den nya, gemensamma skattemyndigheten bör inrättas samtidigt med den reformen eller således den 1 januari 1991. Därmed kan bestämmelserna om taxeringsförfarandet utformas med utgångspunkt i den nya myndighetsorganisationen och den stora mängd författningsändringar som båda reformerna ger upphov till kan göras vid ett tillfälle.

Skattemyndigheternas inre organisation

Som jag redan har sagt delar jag i huvudsak RSV:s uppfattning vad gäller integrering och decentralisering av verksamheten. Verkets förslag i dessa frågor leder till enklare och smidigare kontakter mellan de skattskyldiga och skatteförvaltningen och ligger sålunda helt i linje med de förvaltningspolitiska mål som antagits av riksdagen. Förutsättningarna ökar också för att bedriva beskattningsarbetet med högre effektivitet. Ett successivt genomförande av dessa förändringar i enlighet med vad RSV har föreslagit underlättas om man tidigt inrättar en gemensam myndighet.

Jag är också beredd att godta verkets förslag till principiell utformning av myndigheternas inre organisation.

Det är inte nödvändigt att nu ta ställning i detalj till hur långt integrationen bör drivas eller i vilken utsträckning den operativa verksamheten skall bedrivas på lokal resp. länsgemensam nivå. Så mycket är dock klart att den löpande beskattningsverksamheten avseende såväl löntagare som den övervägande delen av företagen bör skötas vid de lokala skattekontoren. Detta ger samtidigt möjlighet för de länsgemensamma funktionerna att mer renodlat kunna ägna sig åt de mest komplicerade skattefrågorna.

När det gäller mervärdeskatten har jag viss förståelse för den tveksamhet som några av remissinstanserna, däribland riksrevisionsverket, har gett uttryck åt. Tveksamheten har sin grund i att det fortfarande finns inte obetydliga skillnader i förfarande m.m. mellan mervärdebeskattningen och den direkta beskattningen. Jag vill emellertid i det här sammanhanget peka på de förändringar i förfarandet vid den indirekta beskattningen som jag föreslår i det följande.

Förändringarna innebär att reglerna om förfarandet för den direkta och den indirekta beskattningen blir mer likformiga. Med den fördelning av beskattningsarbetet mellan lokala och länsgemensamma enheter som RSV föreslår kommer skattskyldiga med komplicerade förhållanden på mervärdeskatteområdet att till största delen granskas länsgemensamt. Den kompetens som finns på den länsgemensamma nivån kommer självfallet att vid behov kunna utnyttjas som ett stöd för de lokala skattekontoren. Även om det i övergångsskedet kan uppstå vissa svårigheter med kompetensförsörjningen vid de lokala skattekontoren kan man därför enligt min mening förlita sig på att en integrerad verksamhet som även omfattar mervärdebeskattningen på det hela taget kommer att fungera väl. Jag anser fördelarna med integrationen vara så stora att de klart överväger de svårigheter som inledningsvis kan uppstå på just mervärdeskattens område.

Ett annat område där remissinstanserna har delade meningar är processföringen. Som jag redan har nämnt anser flertalet remissinstanser att processföringen bör hållas samlad på en plats i varje län. För egen del vill jag anföra följande. Det förslag till omprövningsförfarande i första instans och former för överklagande som jag strax skall lägga fram (avsnitt 8 resp. 9) bygger på en nära samordning av löpande granskning, beskattningsbeslut, omprövning i första instans och processföring. En sådan samordning har betydande fördelar för såväl de skattskyldiga som skattemyndigheterna, i form av ökade möjligheter till god service och högre effektivitet. För att uppnå detta krävs vissa organisatoriska anpassningar. Samtidigt är det – inte minst från rättssäkerhetssynpunkt – nödvändigt att beakta behovet av specialistkompetens i materiellt eller processuellt komplicerade ärenden. Jag förordar en lösning som, i vart fall på sikt, innebär en fördelning av processföringsuppgifterna mellan skattekontoren och en för länet gemensam specialistenhet för rätts- och processfrågor.

För handläggning av överklaganden inom skattekontoren talar främst effektivitets- men även serviceskäl. Det är en uppenbar fördel att en och samma enhet kan behandla ett beskattningsärende i samtliga led. Det blir lättare att vid ett överklagande utveckla myndighetens skäl för sitt ställningstagande om tjänstemannen redan är väl insatt i ärendet. I flertalet fall torde en sådan ordning även leda till enklare och smidigare kontakter med de skattskyldiga. Den ordning för överklagande som jag strax skall föreslå har nämligen av bl.a. serviceskäl utformats så att överklagandet har nära anknytning till omprövningsförfarandet. Detta, som förutsätts hanteras av skattekontoren, ställer i vart fall i ärenden av mera normal beskaffenhet i stort sett samma krav på kompetens som processföringen. I praktiken kommer för övrigt myndighetens beslut i ett omprövningsärende, i den mån den skattskyldiges yrkande inte bifalls, vanligen att kunna fylla funktionen som myndighetens yttrande till länsrätten.

Jag anser sålunda att övervägande skäl talar för att den enhet inom skattemyndigheten som har fattat ett överklagat beslut i stor utsträckning anförtros att föra det allmännas talan i förvaltningsdomstol. Undantag bör emellertid göras för mål av invecklad beskaffenhet och fall där det av särskilda skäl är lämpligt att någon annan enhet än den som handlagt ärendet för det allmännas talan.

Den nu angivna lösningen kan av främst praktiska skäl inte förverkligas fullt ut i nära anslutning till att den nya organisationen träder i kraft, utan detta får ske successivt. Den nya organisationen bör först få vinna stadga och det är lämpligt att den i första hand tar sig an de övriga omfattande förändringar som förestår vad gäller förfarande och materiella regler. Även behovet att först vinna erfarenhet av den nya ordningen med sakprocess talar för att processföringen till en början i stor utsträckning sköts under medverkan och överinseende av länsgemensamma funktioner. En viktig uppgift för dessa blir att successivt bygga upp den kompetens som krävs vid skattekontoren. I vilken takt detta kan ske beror givetvis ytterst på geografiska och andra förutsättningar som varierar från län till län.

För att undvika missförstånd vill jag framhålla att vad som nu har sagts enbart tar sikte på de fall då en skattskyldig överklagar myndighetens beslut. Jag kommer strax att föreslå att skattemyndigheterna i länen inte skall ha någon möjlighet att för det allmännas räkning överklaga ett beskattningsbeslut. Den rätten, som för övrigt avses bli sparsamt utnyttjad, skall endast tillkomma RSV.

När det gäller revisionsverksamheten vill jag understryka det som sägs i förslaget om nödvändigheten att söka efter länsanpassade lösningar. Förutsättningarna varierar så starkt mellan olika län och verksamhetsorter att det inte går att dra någon generell gräns mellan revisioner som med fördel kan utföras lokalt och sådana som bör utföras av länsgemensamma funktioner. Utgångspunkten bör dock vara att revisioner i större eller mindre utsträckning skall kunna utföras vid alla lokala Skattekontor.

RSV har på uppdrag av regeringen redovisat en plan för genomförandet av den nya organisationen. I planen behandlas, förutom uppläggningen av arbetet, tidpunkter för de olika stegen i genomförandet etc., också frågor om verksamhetens utveckling, styrning och uppföljning m.m. Avsikten är att ett antal frågor skall utredas vidare i arbetsgrupper inom skatteförvaltningen. Genomförandeplanen skall fortlöpande kompletteras och aktualiseras. I samband därmed kommer redovisning att lämnas till regeringen.

Till de frågor som behöver utredas ytterligare hör den framtida utvecklingen av verksamheten vad gäller skattekontrollens inriktning och förhållandet mellan kontroll och service. Vidare krävs utredning om hur kompetensbehovet skall tillgodoses i samband med övergången till den nya organisationen och i framtiden. En annan fråga är hur behovet av statistik och annan information för uppföljning och styrning skall tillgodoses i den nya organisationen. Det gäller såväl förvaltningens eget behov som statsmakternas behov av mera övergripande information om administrationskostnader för olika skatter, produktivitetsutveckling m.m.

Jag utgår från att bl.a. de nu nämnda frågorna kommer att analyseras och belysas utförligt i det av RSV planerade arbetet.

Takten i genomförandet av myndigheternas nya inre organisation är också beroende av hur lokalbehovet på orterna för de lokala skattekontoren kan tillgodoses. Frågan kräver ytterligare belysning och jag avser att inom kort ta upp den närmare inför regeringen.

Jag kommer dessutom att senare för regeringen lägga fram förslag till den reglering som krävs av myndigheternas inre organisation, förfarandet vid tillsättning av tjänster i samband med övergången till den nya organisationen m.m.

4.2 Myndighetsbeslut och lekmannamedverkan

Mitt förslag:

Beslut om taxering fattas av skattemyndigheterna.

De nuvarande taxeringsnämnderna ersätts med förtroendeorgan, kallade skattenämnder, som ingår i skattemyndigheterna. Det finns en skattenämnd vid varje Skattekontor. Nämnden kan delas in i avdelningar.

Skattenämnden fattar för myndighetens räkning beslut i ärenden där ett behov av insyn och inflytande av lekmän gör sig gällande. I andra fall fattar tjänstemännen besluten.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt. Kommittén utgår dock från nuvarande organisation och föreslår att en skattenämnd bildas vid varje lokal skattemyndighet och länsskattemyndighet.

Remissinstanserna:

Kammarrätten i Jönköping menar att skattenämnderna bör ges en fristående ställning, annars sätts tilltron till nämndernas objektivitet i fara. Några remissinstanser anser att i skattemyndigheten samlas oförenliga funktioner, särskilt med hänsyn till att skattemyndigheten också skall uppträda som part i domstol. Ett par remissinstanser framför att de skattskyldiga inte kommer att fä förtroende för skattemyndigheten.

Skälen för mitt förslag:

Riksdagens principbeslut innebär att taxeringsbesluten skall fattas av skattemyndigheten. Vid varje länsskattemyndighet och lokal skattemyndighet skall bildas en skattenämnd, ett förtroendemannaorgan som ersätter de nuvarande taxeringsnämnderna och för myndighetens räkning fattar beslut i ärenden där ett behov av insyn och inflytande gör sig gällande. Övriga beslut skall fattas av tjänstemän.

I den nuvarande taxeringsorganisationen ligger utrednings- och kontrollfunktionerna hos länsskattemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna medan beslutsfunktionen ligger hos ett stort antal taxeringsnämnder som är att anse som egna myndigheter. Samtidigt har länsskattemyndigheten ansvaret för taxeringsverksamheten i länet. En stor del av de nuvarande bristerna i fråga om enhetlighet och kvalitet i beslutsfattandet har ett direkt samband med taxeringsorganisationens utformning. Principbeslutet innebär att den myndighet som har ansvaret för taxeringsverksamheten också fattar taxeringsbesluten. Därigenom befrämjas enligt min mening objektivitet och likformighet i beslutsfattandet vilket på sikt torde stärka förtroendet för skattemyndigheterna. Jag delar därför inte de farhågor som några remissinstanser fört fram.

Med den organisationsförändring jag föreslår skulle principbeslutet innebära att det skapas endast en skattenämnd i ett län. Vid varje Skattekontor skulle nämnden arbeta på en eller flera avdelningar. En sådan ordning är naturligtvis fullt möjlig. Den skulle emellertid medföra att det i varje län måste tillskapas ett stort antal avdelningar. Det kan befaras att en sådan ordning skulle bli osmidig. Jag anser därför att en lämpligare organisatorisk lösning är att en skattenämnd bildas vid varje Skattekontor. Vid större Skattekontor får nämnden delas in i avdelningar.

4.3 Skattenämnderna

4.3.1 Valbarhetsvillkor m.m.

Mitt förslag:

Regeringen bestämmer ytterst det antal lekmän som skall utses för skattemyndigheterna. Lekmännen väljs av landstinget för tre år. Om det i länet finns kommun som inte ingår i landstingskommunen får även fullmäktige i den kommunen välja ledamöter.

Vid val av lekmän skall eftersträvas att lekmannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön och yrke.

Valbar till ledamot i skattenämnd är den som har rösträtt vid val av kommunfullmäktige och är kyrkobokförd i en kommun som ingår i länet och inte har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Det nuvarande kravet på svenskt medborgarskap och insikt i beskattningsfrågor slopas. Detsamma gäller åldergränsen på sjuttio år. Tjänsteman inom skatteförvaltningen eller vid allmän förvaltningsdomstol eller nämndeman i allmän förvaltningsdomstol får inte väljas till ledamot i skattenämnd.

Skattemyndigheten får entlediga en ledamot från sitt uppdrag om han visar giltigt hinder.

När ett uppdrag blir ledigt, utses en ny ledamot för den tid som återstår. Ändras antalet valda ledamöter, får nytillträdande ledamot utses för kortare tid än tre år.

Lekmännen vid ett Skattekontor indelas till tjänstgöring enligt särskilda tjänstgöringslistor.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:

Flera remissinstanser betonar att ledamöterna måste ha goda kunskaper i skattefrågor. Sveriges revisorsamfund anser att man även fortsättningsvis bör ställa krav på insikt i skattefrågor. RSV menar att någon lagreglering av kravet på insikt i skattefrågor inte behövs. Domstolsverket anser att en bestämmelse motsvarande den i 4 kap. 7 § rättegångsbalken att vid nämndemannaval skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön och yrke bör införas i NTL. Länsrätten i Stockholms län anser att det behövs en regel om att varje kommun/fögderi skall vara företrätt i lokal och regional nämnd.

Skälen för mitt förslag:

Lekmännen skall enligt riksdagens principbeslut väljas av landstinget eller – i förekommande fall – av landstinget och kommunfullmäktige. Så är fallet redan i dag beträffande taxeringsnämnd i särskilt taxeringsdistrikt där mer än en kommun ingår (6 § tredje stycket GTL). En treårig valperiod för lekmannaledamöterna gäller redan nu och bör lämpligen överföras på den nya ordningen.

Antalet ledamöter vid varje skattemyndighet bör bestämmas av regeringen med möjlighet för denna att delegera uppgiften. Jag kan nämna att det för domstolarnas del är så att vissa länsrätter själva bestämmer det antal lekmän som skall finnas vid domstolen, medan för andra kammarrätt beslutar om antalet lekmän. Antalet förtroendevalda bör hållas på en sådan nivå att tjänstgöringen i skattenämnd inte blir alltför betungande. Samtidigt är det viktigt att ledamöterna är närvarande på ett tillräckligt antal sammanträden för att upprätthålla sina kunskaper och för kontinuiteten i arbetet.

För närvarande krävs av ledamot och suppleant i taxeringsnämnd att han är svensk medborgare, inte är underårig eller har fyllt sjuttio år (8 § andra stycket GTL). Två utredningar, kommunaldemokratiska kommittén och diskrimineringsutredningen, har tagit upp frågan om medborgarskapskravet bör finnas kvar i samma omfattning som i dag (Ds C 1983:4, Ds A 1984:6). På grundval av prop. 1985/86:7 om utlänningars rättsliga ställning har riksdagen beslutat att kravet på svenskt medborgarskap skall avskaffas på flera områden, där kravet på anknytning till Sverige kan tillgodoses på annat sätt (LU 12, rskr. 33). I den nämnda propositionen föreslogs dock inte några ändringar i fråga om medborgarskapskravet för ledamöter i taxeringsnämnd. Ett eventuellt avskaffande av kravet borde enligt propositionen prövas i samband med de förslag till genomgripande förändringar av taxeringsorganisationen som väntades av skatteförenklingskommittén.

Jag anser för egen del att kravet på svenskt medborgarskap för ledamöter inte bör föras över på taxeringsnämndernas motsvarighet i den nya organisationen, skattenämnderna. Skattenämndens uppgifter och befogenheter kan inte anses vara av sådan karaktär att man måste kräva svenskt medborgarskap hos ledamöterna. Det får i stället ankomma på dem som väljer personer att inneha dessa uppdrag att bevaka att personerna i fråga har tillräckliga kunskaper i svensk rätt och svensk förvaltning. Jag föreslår därför att det för ledamot i skattenämnd skall krävas kommunal rösträtt här i landet. Detta innebär att den som är utlänning för att kunna bli vald måste ha bott här i minst tre år och vara myndig. Det nuvarande kravet att ledamot i taxeringsnämnd inte får vara underårig behöver därmed inte föras över på skattenämnden.

Den övre åldersgräns som tidigare fanns för nämndemän i domstolar har numera tagits bort genom lagändringar i bl.a. rättegångsbalken och lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (SFS 1988:616 och 617, prop. 1987/88:138). Den nuvarande åldersgränsen för ledamöter i taxeringsnämnd bör av de skäl som låg till grund för de nämnda lagändringarna inte föras över på skattenämnderna. Det får ankomma på de organ som nominerar och väljer ledamöter att noggrant pröva varje kandidats förutsättningar för uppdraget.

I samband med att åldersgränsen för nämndemän i domstolarna togs bort ålades valförsamlingarna i lag att eftersträva en allsidig sammansättning av nämndemannakåren med hänsyn till ålder, kön och yrke. Domstolsverket har i sitt remissyttrande anfört att en motsvarande bestämmelse bör införas i NTL. Jag delar domstolsverkets uppfattning.

Landstinget bör naturligtvis vid val av ledamöter se till att ledamöterna har en geografisk spridning inom länet. Någon uttrycklig regel om detta anser jag inte nödvändig.

Enligt 8 § GTL bör till ledamöter och suppleanter utses personer som har insikt i de beskattningsfrågor som ankommer på taxeringsnämnd. Jag föreslår inte någon motsvarande regel vad gäller ledamöterna i skattenämnd. Ordföranden och föredraganden skall inom skattenämnden svara för den särskilda sakkunskapen i skattefrågor. Detta innebär inte att kraven på lekmännen skall ställas lägre i framtiden. Tvärtom förutsätter den nya organisationen kvalificerade ledamöter med erfarenhet från olika områden inom samhällslivet. Enligt min mening bör det dock inte i lag föreskrivas något särskilt kompetenskrav; formella kompetenskrav skulle snarast begränsa möjligheten att till skattenämnderna rekrytera erfarna och omdömesgilla personer. Det åligger i stället de nominerande och väljande organen att noggrant pröva varje kandidats förutsättningar för uppdraget.

I GTL finns inte några bestämmelser om yrkeskategorier som diskvalificeras som ledamöter i taxeringsnämnd. I 20 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar finns däremot en uppräkning av dem som inte får vara nämndemän i allmän förvaltningsdomstol. Mitt förslag om en ändrad skatteorganisation har medfört förändringar även av denna paragraf. Tjänsteman vid allmän förvaltningsdomstol, skattemyndighet, länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet, lagfaren domare, åklagare, polisman eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämndeman. Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Så få grupper som möjligt bör uteslutas från möjligheten att vara ledamöter i skattenämnd. Nämnden bör ju vara så allsidigt sammansatt som möjligt. Uppräkningen i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar är avpassad till de skiftande typer av mål som kan förekomma i länsrätt. Det är för skattenämndernas del inte motiverat att utesluta alla de kategorier som tas upp i den lagen. Endast sådana grupper som typiskt sett kommer i kontakt med ärendena på sådant sätt att de lämpligen inte bör vara ledamöter i skattenämnd bör enligt min mening diskvalificeras. Jag föreslår därför att tjänsteman inom skatteförvaltningen eller vid allmän förvaltningsdomstol eller nämndeman vid allmän förvaltningsdomstol inte skall få vara lekmannaledamöter i skattenämnd. Att generellt utesluta andra kategorier anser jag inte motiverat. I andra fall träder jävsreglerna i 11 § FL in så att t. ex. en revisor som biträtt en skattskyldig vid upprättandet av självdeklaration är jävig vid behandlingen i skattenämnd av frågor rörande deklarationen.

Sedan den 1 januari 1986 (se prop. 1984/85:117 s. 16) kan taxeringsnämndens ledamöter ställas till ansvar för myndighetsmissbruk (numera tjänstefel). Detsamma bör gälla ledamöterna i skattenämnd. Om de enligt vad som sägs i 20 kap. 1 § brottsbalken åsidosätter vad som gäller för uppgiften kommer de således att riskera ansvar för tjänstefel. Med uttrycket ”vad som gäller för uppgiften” avses lag eller annan författning samt andra föreskrifter om det framstår som uppenbart oriktigt att föreskrivet handlingsmönster inte iakttagits (prop. 1988/89:113 s. 24).

Enligt riksdagens principbeslut skall de förtroendevalda ledamöterna – efter mönter av det system som tillämpas för domstolarnas nämndemän – ingå i en ”pool” som skall indelas till tjänstgöring enligt särskilda tjänstgöringslistor. Poolsystemet innebär en flexibel organisation som lätt kan anpassas till skiftande behov vid olika skattemyndigheter och över tiden. Vid varje Skattekontor skall finnas ett tämligen stort antal lekmannaledamöter. Tjänstgöringen bör lämpligen schemaläggas så att samma grupp av lekmän ingår i skattenämnden med jämna intervaller.

4.3.2 Ordförandeskapet

Mitt förslag:

För varje skattenämnd eller, om nämnden är avdelningsindelad, avdelning av skattenämnden skall finnas en ordförande. Vid varje Skattekontor skall det dessutom finnas ett antal vice ordförande. Till ordförande och vice ordförande skall förordnas tjänstemän inom skattemyndigheterna. En vice ordförande skall inte vara knuten till en viss avdelning. Det ankommer ytterst på regeringen att fastställa hur många vice ordförande det skall finnas vid varje Skattekontor.

Skattemyndighetens chef får träda in som ordförande i skattenämnden vid behandling av ärende som av särskild anledning kräver hans medverkan.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:

RSV anser att skattenämndens ordförande måste vara sakområdesexpert. Sådana expertkunskaper kan knappast förenas med de administrativa uppgifter som är förknippade med chefsskapet. Myndighetschefen bör bl.a. av dessa orsaker inte vara ordförande i skattenämnden. Däremot anser verket att det bör finnas möjlighet för myndighetschefen att i vissa fall kunna träda in som ordförande i skattenämnden vid behandling av ärende som av olika skäl kan anses påkalla hans medverkan. Domstolsverket påpekar att det ställs stora krav på ledamöternas kompetens och ställer sig bakom förslaget att ordförande- och vice ordförandeskapet överlämnas till tjänstemän inom skatteförvaltningen.

Skälen för mitt förslag:

Riksdagens principbeslut innebär att till ordförande och vice ordförande i skattenämnden skall förordnas tjänstemän inom skatteförvaltningen, normalt från den egna skattemyndigheten. Därigenom understryks att det är fråga om en nämnd inom myndigheten, inte en annan instans. Som ordförande bör enligt principbeslutet i första hand myndighetschefen komma i fråga, eftersom denne har ansvaret för myndighetens verksamhet (prop. 1986/87:47 s. 126).

RSV påpekar i sitt remissyttrande att myndighetschefen normalt inte skall vara ordförande i skattenämnden. Jag delar verkets uppfattning. Detta gäller särskilt med hänsyn till den organisationsförändring jag förslagit. Med endast en skattemyndighet i länet torde de administrativa uppgifterna bli så betungande att ordförandeskapet får uteslutas redan av den anledningen.

RSV har vidare föreslagit att myndighetschefen bör kunna träda in som ordförande i skattenämnden i enstaka ärenden där det är påkallat. Även i detta avseende biträder jag verkets förslag. Skattenämnden ingår i skattemyndigheten. Det är då naturligt att myndighetens chef med sitt övergripande ansvar för verksamheten i länet kan gripa in i beslutsfattandet vid behandling av ärenden av en alldeles speciell karaktär. Ett sådant ingripande torde självfallet vara påkallat endast i sällsynta undantagsfall.

Kommittén föreslår att tjänstemän inom skatteförvaltningen, dvs. inom skattemyndigheterna eller RSV, skall förordnas som ordförande. För egen del anser jag dock att det inte bör komma i fråga att förordna tjänstemän inom RSV.

Jag har i avsnitt 4.2 föreslagit att det vid varje Skattekontor skall finnas en skattenämnd. Vid de större skattekontoren skall nämnden kunna delas in i avdelningar. Det är lämpligt att den tjänsteman som förordnas som ordförande eller vice ordförande också tjänstgör vid det Skattekontor där nämnden är verksam. Därigenom kan arbetet flyta smidigare. Något absolut krav att så skall vara fallet bör dock inte uppställas.

Kommittén föreslår i sitt slutbetänkande, till skillnad från sin ståndpunkt i principbetänkandet, att vice ordförandena inte skall vara knutna till viss avdelning. En mer flexibel lösning är enligt kommittén att ett tillräckligt antal vice ordförande förordnas att tjänstgöra vid skattenämnden och att de kan arbeta där det finns behov. Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, bör fastställa antalet vice ordförande vid varje myndighet. Jag delar kommitténs uppfattning. I överensstämmelse med mitt förslag att det skall finnas en skattenämnd vid varje Skattekontor bör dock en vice ordförande vara knuten till ett visst kontor.

4.3.3 Beslutförhet m.m.

Mitt förslag:

Skattenämnden är beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och fyra övriga ledamöter är närvarande. Fler än ordföranden eller vice ordföranden och fem övriga ledamöter får inte delta vid behandlingen av ett ärende.

Vid omröstning i skattenämnden skall förvaltningslagens regler gälla.

Kommitténs förslag:

Kommittén föreslår att nämnden skall vara beslutför med ordförande och fem övriga ledamöter. Om det sedan ett sammanträde har inletts inträffar förfall för annan ledamot än ordföranden skall nämnden vara beslutför med ordföranden och fyra övriga ledamöter. Vad gäller omröstning överensstämmer kommitténs förslag med mitt.

Remissinstanserna:

RSV anser att nämnden bör vara beslutför med ordföranden och fyra valda ledamöter. Hovrätten för Övre Norrland anser det vara tillräckligt att fyra förtroendevalda kallas till varje sammanträde. Kammarrätten i Sundsvall anser att det bör räcka med tre eller möjligen fyra valda ledamöter. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län vänder sig mot förslaget att nämnden om förfall inträffar är beslutför med fyra lekmän. I stället borde endast ett påbörjat ärende få slutföras om en lekman får förfall.

Ingen remissinstans har yttrat sig om reglerna för omröstning i skattenämnd.

Skälen för mitt förslag:

Enligt riksdagens principbeslut skall fem lekmän kallas till varje sammanträde i nämnden. Därigenom avsågs möjligheterna att ge nämnden en mer allsidig sammansättning öka och en alltför kraftig neddragning av den nuvarande förtroendemannaorganisationen motverkas. I principbeslutet togs inte ställning till hur många lekmän som skall krävas för beslutförhet.

Något skäl att nu ta en annan ställning i frågan om hur många lekmän som skall kallas till skattenämndens sammanträden finns enligt min mening inte. Den av kommittén föreslagna regeln kan emellertid befaras innebära att sammanträden inte kan genomföras på grund av att ledamot innan sammanträdet fått förhinder och det visar sig omöjligt att med kort varsel kalla in en annan. En beslutsordning som kan medföra att sammanträden inte kan genomföras på grund av att en ledamot saknas är olycklig med de knappa ramar, tidsmässiga och ekonomiska, som gäller. Jag föreslår därför i stället en regel som innebär att fem ledamöter normalt skall delta vid beslut. Nämnden skall dock vara beslutför med ordförande och fyra ledamöter.

Vid omröstning i taxeringsnämnd gäller enligt 64 § GTL att bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål skall tillämpas. Ordföranden skall dock säga sin mening först. Regeln infördes 1978. Tidigare gällde att vid lika röstetal i taxeringsnämnden skulle den mening gälla som var fördelaktigast för den skattskyldige. Enligt 26 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall vid omröstning i allmän förvaltningsdomstol bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i hovrätt gälla i tillämpliga delar. Bestämmelserna om omröstning i tvistemål gäller i alla vanliga skattemål, medan omröstning enligt brottmålsreglerna endast blir tillämpliga i vissa mål, t.ex. i mål om utdömande av vite. Efter ett regeringsrättsavgörande (RÅ 1987 ref 42) är det numera klarlagt att brottmålsreglerna också skall tillämpas vid omröstning i mål om skattetillägg.

Den s.k. kollegiala beslutsmetoden gäller således för närvarande vid omröstning i taxeringsnämnd och domstolar. Reglerna i FL om omröstning anger emellertid den s.k. kollektiva metoden som huvudregel för de fall då enighet inte kan nås (18 § FL). Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

Omröstningsreglerna i FL gäller de statliga förvaltningsmyndigheterna om det inte finns undantag i speciallagstiftningen. Sådana undantag finns bl.a. för vissa domstolsliknande nämnder, t. ex. koncessionsnämnden för miljöskydd, där i stället rättegångsbalkens omröstningsregler gäller. För kommunala myndigheter gäller i stället de regler som finns i kommunallagstiftningen. Omröstningsreglerna i FL tillämpas också hos de allmänna försäkringskassorna (prop. 1986/87:39 s. 74).

Valet av omröstningsregler är inte bara en formfråga. Utgången blir visserligen oftast densamma oavsett vilken av de båda metoderna som används. Men detta gäller inte alltid. Om förslagen till beslut är fler än två kan valet av metod ibland inverka på utgången. Omröstningsreglerna hos myndigheterna bör därför så långt som möjligt vara enhetliga.

I prop. 1985/86:80 om ny förvaltningslag (s. 31) intog departementschefen den ståndpunkten att ingen av Omröstningsreglerna var generellt överlägsen den andra. Han ansåg att den kollektiva metoden regelmässigt var en ändamålsenlig ordning för omröstning i förvaltningsärenden. Vidare framhöll han att styrelser, nämnder och liknande organ i stor utsträckning har ledamöter som hämtas från partier, intresseorganisationer och sammanslutningar där den kollektiva metoden är stadigt förankrad.

Enligt min mening saknas det anledning att i de förvaltningsärenden som skattemyndigheten avgör ha en annan ordning än för förvaltningen i övrigt. FL:s regler bör därför gälla vid omröstning i skattenämnden.

5 Beslutsbehörigheten i vissa ärenden

5.1 Eftertaxering m.m.

Mitt förslag:

Skattemyndigheten skall som första instans få fatta beslut om eftertaxering. Behörigheten att besluta i ärenden om ersättningsskatt, dödsbos befrielse från skatt, obehöriga vinstöverföringar enligt 43 § 1 mom. kommunalskattelagen, befrielse från skyldigheten att betala tilläggspensionsavgift och tillämpning av lagen (1963:587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m. flyttas också från länsrätt till skattemyndighet. I de ärendetyper där beslutskompetensen nu är uppdelad mellan taxeringsnämnd och länsrätt, nämligen i fråga om grundavdrag för dödsbo, avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga, särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst samt uppskov med beskattning av realisationsvinst förs beslutskompetensen i sin helhet över på skattemyndigheten.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Kammarrätten i Göteborg, länsrätten i Uppsala län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Domareförbundet och Medborgarrättsrörelsen är negativa till en ordning där beslut om eftertaxering får fattas av skattemyndighet. Länsrätten i Värmlands län anför att de flesta mål som avser eftertaxering är okomplicerade i såväl materiellt som formellt hänseende, vilket framgår bl.a. av att åtskilliga mål kan avgöras som s.k. E-mål. Reglernas komplexitet och de risker som ligger i att skattemyndigheterna vid eftertaxering kan få anledning att pröva kvaliteten på den egna granskningsinsatsen medför dock att länsrätten förordar att eftertaxeringarna skall beslutas av länsrätten som första instans. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län anser att alla tvistiga eftertaxeringar bör beslutas av länsrätten som första instans. Svenska revisorsamfundet menar att det i lagstiftningen uttryckligen bör föreskrivas att beslut om eftertaxering skall fattas av myndigheten med skattenämnd. Vidare måste garantier skapas för att de tjänstemän som handlägger frågor om eftertaxering har tillräcklig erfarenhet och utbildning.

Vad gäller frågan om beslutskompetensen i ärenden om obehöriga vinstöverföringar är meningarna delade. RSV och länsrätten i Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget medan bl.a. Sveriges arbetsgivareförening, Sveriges industriförbund och länsrätten i Uppsala län avstyrker.

Skälen till mitt förslag:

Riksdagens principbeslut innebär att skattemyndigheten som första instans får fatta beslut i fråga om de ärendetyper som omfattas av mitt förslag, med undantag av ärenden om obehöriga vinstöverföringar, befrielse från skyldigheten att betala tilläggspensionsavgift, tillämpning av lagen om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m. samt uppskov med beskattning av realisationsvinst. Några skäl att nu ta en annan ställning i fråga om de ärenden som enligt principbeslutet skall handläggas av skattemyndigheten som första instans finns enligt min mening inte. Tvärtom är förslagen en förutsättning för ett samordnat och enklare förfarande.

Jag har emellertid viss förståelse för den tveksamhet som uttrycks hos vissa remissinstanser vad gäller behörigheten att fatta beslut om eftertaxering. Den föreslagna ordningen innebär onekligen en stor förändring i förhållande till i dag. Icke desto mindre anser jag att det inte finns anledning att gå ifrån principbeslutet på den här punkten.

Inom andra beskattningsområden, där beskattningsmyndigheten fattar beslut om efterbeskattning, har ordningen inte ifrågasatts. Den är ett uttryck för den viktiga grundprincipen att beskattningsbeslut skall fattas av skattemyndighet i första instans, inte av domstol. Bara de fall där den skattskyldige är missnöjd med skattemyndighetens beslut bör prövas av domstol. Eftertaxering kommer ju normalt i fråga först om den skattskyldige lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna föreskrivna uppgifter. Det rör sig alltså om material som inte tidigare varit föremål för skattemyndighetens bedömning. Att i sådana fall låta domstol som första instans fatta ett beskattningsbeslut på grundval av de nya uppgifterna strider mot strävandena att renodla domstolsprocessen och avlasta domstolarna uppgifter av taxeringskaraktär.

Att eftertaxeringsbeslut fattas av skattemyndigheterna är också en förutsättning för den integrering och samordning av beskattningsverksamheten som RSV:s förslag till ny skatteorganisation avses mynna ut i. I materiellt hänseende krävs inte mer vid eftertaxeringsbeslut än vid den ordinarie taxeringen. Däremot krävs att vissa formella förutsättningar är uppfyllda, framför allt ett krav på att den skattskyldige lämnat oriktig uppgift. Begreppet oriktig uppgift är emellertid ingalunda okänt för skattemyndigheten och till hjälp vid bedömningen finns en rikhaltig praxis.

Visserligen innebär det förhållandet att skattemyndighet får befogenhet att fatta eftertaxeringsbeslut att beslutet kan verkställas på ett tidigare stadium än i dag. Möjligheterna till anstånd med att betala skatt blir emellertid med de förslag jag lägger fram i avsnitt 12.1 betydligt generösare.

Bestämmelserna i 43 § 1 mom. KL gäller obehöriga överföringar mellan närstående företag genom prissättning så att beskattningen här i landet blir för låg. Länsrätten är för närvarande första instans (67 § GTL). Skälet till denna ordning är enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1965:126 s. 61) att det i regel krävs en taxeringsrevision för att undersöka prissättningen inom ett företag. Taxeringsnämnden hade små möjligheter att skaffa in uppgifter, som var tillräckliga för att tillämpa regeln. Det var därför naturligt att bedömningen överläts på motsvarigheten till den nuvarande länsrätten, prövningsnämnden, liksom redan var fallet beträffande den numera upphäva 57 § 3 mom. KL. Bestämmelsen i 57 § 3 mom. KL avsåg obehörig överföring av inkomster mellan företag genom internprissättning så att beskattningen i viss kommun blev för låg. Tillämpningen av den beskattningsregeln ansågs böra anförtros prövningsnämnden och inte taxeringsnämnden eftersom det gällde att slita tvister mellan olika kommuner.

De motiv som låg bakom den bestämmelse som undantar 43 § 1 mom. KL från taxeringsnämndens beslutskompetens kan inte åberopas i det nya förfarandet. Där skall skattemyndigheten svara för såväl utredning som beslut. Utgångspunkten måste vara att skattemyndigheten skall ha behörighet att fatta beslut i alla uppkommande taxeringsfrågor om inte rättssäkerhetssynpunkter eller andra särskilda skäl medför att domstol bör vara första instans. Några sådana skäl gör sig inte gällande här. Tvärtom kan det innebära praktiska problem om tillämpningen av regeln förbehålls domstol. Jag anser därför att skattemyndigheten skall få fatta beslut enligt 43 § 1 mom. KL.

Enligt nuvarande regler får länsrätten medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala tilläggspensionsavgift som betalas i form av egenavgift om ömmande omständigheter föreligger, 30 § uppbördslagen (1953:272), UBL. Sådan befrielse får ske i de fall pensionspoäng skall tillgodoräknas den skattskyldige enligt bestämmelserna i 11 kap. 6 § första stycket lagen om allmän försäkring (1962:381), trots att tilläggspensionsavgift för året inte till fullo betalats inom den tid som anges i 29 § andra stycket UBL. Kommittén har föreslagit att behörigheten att befria från avgiften skall flyttas över till skattemyndigheten. En grundläggande princip i det nya förfarandet är, som jag nyss nämnt, att skattemyndigheten skall fatta beslut som första instans om inte särskilda skäl talar för att domstol bör fatta beslutet. Enligt principbeslutet skall bl.a. beslut om dödsbos befrielse från skatt fattas av skattemyndigheten. Något skäl varför beslut enligt 30 § UBL om befrielse från tilläggspensionsavgift skall fattas av länsrätten som första instans kan jag inte finna. Jag instämmer därför i kommitténs förslag.

Jag ställer mig också bakom kommitténs förslag att beslut om tillämpning av lagen om beskattning av fideikommissbo, m.m. och om uppskov med beskattning av realisationsvinst skall fattas av skattemyndigheten som första instans. Beslut om tillämpning av skatteflyktslagen skall liksom hittills fattas av länsrätt.

5.2 Beslutsbehörighetens fördelning inom skattemyndigheten

Mitt förslag:

Skattemyndighetens beslut skall fattas med skattenämnd när det är fråga om omprövning av en tvistig fråga och nämnden inte tidigare prövat de omständigheter och bevis som åberopas. Samma sak gäller om ärendet rör en skälighets- eller bedömningsfråga som har väsentlig ekonomisk betydelse för den skattskyldige eller avser någon annan fråga som av särskild anledning bör prövas av nämnden. I övriga ärenden skall tjänsteman fatta beslut.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:

Flera remissinstanser, bl.a. statskontoret, riksrevisionsverket och kammarrätten i Göteborg, anser att reglerna om vilka beslut som skall fattas av myndigheten med nämnd måste preciseras. RSV, statskontoret och riksrevisionsverket understryker det väsentliga i att skattenämnden beslutar i ett begränsat antal ärenden. Länsrätten i Stockholms län och Svenska revisorsamfundet anser tvärtom att beslut i fler typer av ärenden skall fattas med nämnd. Länsrätten i Stockholms län menar att samtliga beslut om taxeringshöjningar skall fattas med nämnd. Revisorsamfundet anser att beslut skall fattas med nämnd om den skattskyldige begär det eller det är fråga om eftertaxering.

Skälen för mitt förslag:

Lekmännens medverkan i taxeringsarbetet bör koncentreras på de ärenden där det finns ett berättigat krav på insyn och inflytande för förtroendevalda. Lekmän bör så långt möjligt medverka i avgöranden där lekmännens medverkan kan antas stärka tilltron till myndighetens objektivitet. Redan i dag är förhållandet det att endast en liten del av taxeringsbesluten fattas av fullsutten taxeringsnämnd. Taxering i enlighet med deklarationen kan fattas av taxeringsnämndsordföranden ensam. Samma sak gäller vid beslut om taxering med avvikelse från självdeklarationen som uppgår till högst 2 500 kr. taxerad inkomst eller om saken är uppenbar. Vid beslut om taxering på grundval av förenklad självdeklaration är taxeringsnämnden beslutför med taxeringsnämndsombudet, som är en tjänsteman inom skatteförvaltningen, ensam. De ärenden där beslut enligt dagens regler kan fattas av taxeringsnämndsordföranden eller taxeringsnämndsombudet ensam har en sådan rutinkaraktär att ett lekmannainflytande inte skulle fylla någon funktion.

I det framtida förfarandet blir huvudregeln att taxeringsbesluten skall fattas av tjänsteman. Från denna huvudregel skall göras undantag för de fall där det framstår som angeläget med insyn och inflytande av lekmän. I den masshantering som taxeringsförfarandet utgör krävs vissa urvalskriterier för att särskilja dessa ärenden. Visserligen talar mycket för att de ärendetyper där beslut skall fattas med skattenämnd bör vara så precist beskrivna som möjligt med inriktningen att lekmannainflytandet blir effektivt och verkligen koncentreras till de fall det har en funktion att fylla. Å andra sidan är förhållandena i olika taxeringsärenden så skiftande att det är nödvändigt med mer allmänt formulerade bestämmelser för att man inte skall få en alltför stelbent och formell ordning.

Jag föreslår följande.

De grundläggande taxeringsbesluten skall normalt fattas av tjänsteman. De skattskyldigas anspråk på lekmannainsyn och -inflytande kan tillgodoses genom att de omprövningsärenden som tjänstemannen inte anser sig kunna bifalla helt i princip skall avgöras av nämnden. Får den skattskyldige sina yrkanden bifallna saknas normalt anledning för den skattskyldige att få sitt ärende prövat av skattenämnd med lekmän.

Det har i olika sammanhang framhållits att lekmannainflytandet är betydelsefullt vid avgörandet av skälighets- och bedömningsfrågor. Vad som skall anses utgöra sådana frågor är emellertid i viss mån flytande. I ett mycket stort antal taxeringsärenden kommer man, åtminstone i någon utsträckning, in på skälighets- eller bedömningsfrågor. Dessa har emellertid i praktiken inte sällan blivit föremål för ett schabloniserat synsätt eller också har så fasta riktlinjer för bedömningen dragits upp att man många gånger inte längre kan tala om skälighetsbedömningar i egentlig mening. De kan då knappast anses vara så kvalificerade att de kräver nämndens medverkan. Sådana beslut enligt utfärdade riktlinjer bör normalt fattas av tjänsteman.

Ett taxeringsbeslut som innefattar skälighets- eller bedömningsfrågor bör avgöras med nämnden om de har en väsentlig ekonomisk betydelse för den skattskyldige. Vad som är av väsentlig ekonomisk betydelse får sättas i relation till den skattskyldiges förhållanden. För en normal löntagare måste enligt min mening frågan gälla en taxerad inkomst på minst 10 000 kr. i nuvarande penningvärde för att anses ha en väsentlig ekonomisk betydelse i inkomstskattehänseende medan det för ett större företag krävs ett mångdubbelt större belopp. Det sagda innebär naturligtvis inte att en avvikelse från deklarationen skall avgöras med skattenämnd enbart för att den rör ett stort belopp.

Förslaget innebär att skönstaxeringar i avsaknad av deklaration ofta kommer att behandlas i skattenämnd. Är det fråga om en skönstaxering helt i enlighet med inkomna kontrolluppgifter innefattar beslutet inte någon skälighets- eller bedömningsfråga – ett sådant beslut skall fattas av tjänsteman.

Även andra beslut, som inte innefattar någon skälighets- eller bedömningsfråga, kan i vissa fall behöva fattas med nämnden. Så kan vara fallet vid bedömningen av en fråga som i sig inte är så kvalificerad att den kräver skattenämndens medverkan men som har betydelse i ett mycket stort antal taxeringsbeslut.

Vad gäller omprövningsbeslut anser jag att följande ordning bör gälla. Har tjänsteman fattat det grundläggande taxeringsbeslutet och anser tjänstemannen att den skattskyldiges yrkanden kan bifallas och inte av annan anledning bör prövas med nämnden skall, som jag redan nämnt, tjänstemannen fatta beslutet. Anser sig tjänstemannen inte kunna bifalla den skattskyldiges yrkanden fullt ut skall omprövningsbeslutet fattas med nämnd. Detsamma bör gälla även i de fall det är fråga om omprövning i samband med överklagande.

För det fall ett omprövningsbeslut i en fråga fattats i skattenämnd kan mycket väl ett senare omprövningsbeslut avseende en annan fråga i samma års taxering fattas av tjänsteman. Det sagda kan i vissa fall gälla även om den senare omprövningen avser samma fråga. Har skattemyndigheten med nämnd fattat ett beslut och begär den skattskyldige omprövning eller överklagar utan att åberopa några nya omständigheter eller bevis kan ett omprövningsbeslut som innebär ett vidhållande av det tidigare beslutet fattas av tjänsteman. Detta gäller även i de fall beslutet avser en skälighets- eller bedömningsfråga.

Åberopar den skattskyldige nya omständigheter eller bevis får en bedömning göras om omprövningsärendet innefattar sådana avgöranden att nämnden bör kopplas in igen. Har exempelvis nämnden avslagit ett yrkande om visst avdrag med motivering att den skattskyldige inte styrkt sina kostnader och inger den skattskyldige därefter ett kvitto som styrker kostnaderna, bör ett beslut om att medge avdraget kunna fattas av tjänsteman. Motsvarande bör gälla om skattenämnden fattat ett taxeringsbeslut skönsmässigt i avsaknad av deklaration och den skattskyldige sedermera kommer in med en deklaration. Ett beslut om undanröjande av skönstaxeringen och taxering i enlighet med den inkomna deklarationen bör normalt kunna fattas av tjänsteman. Kommer tjänstemannen i det läget att han vill göra en annan bedömning på samma underlag som skattenämnden grundat sitt beslut på, bör ärendet tas upp för omprövning i skattenämnden. Har en ny väsentlig omständighet kommit till eller åberopas ett nytt bevis som skulle ha föranlett en annan bedömning i skattenämnden bör däremot en tjänsteman kunna fatta ett beslut som innebär att den skattskyldiges yrkanden bifalls.

Avgörandet om ett ärende skall behandlas i nämnden eller inte blir en bedömning i det enskilda ärendet och ankommer på tjänstemannen. En remissinstans har framfört att de skattskyldiga bör kunna begära att ett ärende behandlas med nämnd. Jag delar inte den uppfattningen. Lekmannainflytandet skulle därigenom inte koncentreras på de ärenden där det är effektivt. De skattskyldigas intresse av att ärendet avgörs med nämnd kan tillgodoses genom mitt förslag att omprövningsyrkanden som tjänsteman inte anser sig kunna bifalla skall behandlas av nämnden.

Deklarationsmaterialets fördelning

För närvarande gäller enligt 6 § taxeringsförordningen (1957:513), TF, att länsskattemyndigheten skall medverka i taxeringsarbetet i fråga om taxering av dels sådana fysiska personer och dödsbon vars inkomstförhållanden är särskilt invecklade, dels andra skattskyldiga än fysiska personer och dödsbon. Den lokala skattemyndigheten skall medverka i fråga om andra skattskyldiga än de uppräknade. Länsskattemyndigheten får dock, enligt de närmare föreskrifter som meddelas av RSV, besluta om en annan fördelning, om det är lämpligt med hänsyn till organisationen av taxeringsarbetet i länet.

Skatteförenklingskommittén föreslår inte någon förändring av deklarationsmaterialets fördelning mellan lokal och regional nivå. Mitt förslag på grundval av rapporten (RSV Rapport 1989:1) Ny skatteorganisation (avsnitt 4.1) kommer däremot att påverka fördelningen. En grundläggande princip bakom förslaget är att endast uppgifter som kräver så speciell kompetens att den bara kan upprätthållas av ett mindre antal personer i varje län och uppgifter som av annan särskild anledning bör hållas samman vid en länsgemensam enhet.

Den nya organisationen medför således att en förskjutning av deklarationsgranskningen till lokal nivå kommer att ske, för övrigt en utveckling som det sedan några år finns mer eller mindre tydliga spår av. Med hänsyn härtill behöver frågan om deklarationsmaterialets fördelning inte längre regleras i TF utan kan bestämmas genom administrativa föreskrifter av RSV.

5.3 Beslutsbehörighetens fördelning mellan skattemyndigheterna

Mitt förslag:

Beslut i taxeringsärende fattas av skattemyndigheten i det län där den skattskyldiges hemortskommun är belägen för taxeringsåret. En skattemyndighet får uppdra åt en annan skattemyndighet att fatta beslut i dess ställe i visst ärende eller viss grupp av ärenden under förutsättning att den andra myndigheten medger det och det kan ske utan avsevärd olägenhet för den skattskyldige. Taxeringsbeslut beträffande skattskyldig som saknar hemortskommun i Sverige fattas av skattemyndigheten i Stockholms län.

Kommitténs förslag:

Den skattemyndighet inom vars verksamhetsområde den skattskyldiges hemortskommun är belägen skall fatta taxeringsbeslutet. Kommittén har däremot inte lagt fram något förslag vad gäller behörighet att fatta andra beslut än taxeringsbeslut. Kommittén föreslår inte heller någon möjlighet att föra över beslutsbehörigheten mellan myndigheterna.

Remissinstanserna:

Endast ett par remissinstanser har berört frågor som hänger samman med vilken skattemyndighet som är behörig att fatta beslut. RSV påpekar att det saknas en reglering av vilken myndighet som skall fatta beslut om taxeringsrevision. Bristen i detta avseende i GTL har orsakat problem i revisionsverksamheten. JO menar att det behövs regler om var taxering skall ske om skattemyndigheterna vid underhandskontakter inte enas i frågan.

Skälen för mitt förslag:

Omprövningsförfarandet kommer att innebära att skattemyndigheten kan fatta beslut avseende taxeringsår som ligger flera år bakåt i tiden. Skattemyndigheten i ett län måste först och främst vara behörig att fatta beslut i taxeringsärende avseende taxeringsår under vilket den skattskyldige haft sin hemortskommun inom länet.

Den skattskyldiges hemortskommun kan emellertid ha växlat så att skattemyndighetens behörighet blir begränsad till att t.ex. avse beslut avseende det senaste taxeringsåret medan ett följdändringsbeslut i taxeringsbeslutet närmast föregående år måste fattas av en annan skattemyndighet. Om skattemyndigheten vid omprövning finner att den skattskyldige taxerats i fel län bör prövningen också kunna innefatta ett beslut om att taxeringen överflyttas till det andra länet även om detta län har den principiella beslutsbehörigheten. Motsvarande problem kan uppkomma vid beslut om taxeringsrevision.

På domstolsnivå finns regler om sammanföring av mål. För länsrätternas del finns bestämmelser i 14 § tredje stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och i förordningen (1986:1347) om länsrätts behörighet i vissa fall. Möjligheterna att föra samman mål på kammarrättsnivå regleras i 4 § förordningen (1977:937) om kammarrätternas domkretsar m.m. En länsskattemyndighet har möjlighet att enligt 18 § tredje stycket GTL uppdra åt en annan länsskattemyndighet att föra det allmännas talan i visst ärende eller viss grupp av ärenden under förutsättning att den andra myndigheten medger det. På så sätt uppnår man med dagens regler att en skattskyldig endast behöver föra talan i en länsrätt och mot en länsskattemyndighet.

Jag anser att starka skäl talar för att möjligheter tillskapas att föra samman taxeringsärenden till en skattemyndighet. Därigenom kan man undvika en ordning som tvingar skattskyldiga att argumentera i samma fråga vid olika skattemyndigheter. Vidare ges utrymme för att utnyttja skatteförvaltningens resurser mer effektivt genom att utredning och beslutsfattande kan samordnas på en enda skattemyndighet.

Överflyttning av beslutsbehörigheten bör också kunna komma i fråga vad gäller de grundläggande taxeringsbesluten, t.ex. vid taxering av koncernbolag.

Jag föreslår därför att det bör införas en möjlighet att överföra beslutskompetensen mellan olika skattemyndigheter. En skattemyndighet bör givetvis inte ha helt fria händer vad gäller taxeringsbeslut rörande skattskyldiga i andra län. Det är ju ytterst skattemyndigheten i det län där den skattskyldiges hemortskommun är belägen som är ansvarig för taxeringen av den skattskyldige. Det bör därför vara en nödvändig förutsättning att den skattemyndighet där beslutsbehörigheten ligger uppdrar åt en annan skattemyndighet att i dess ställe fatta beslutet. Vidare måste naturligtvis den andra skattemyndigheten medge att överta beslutsbehörigheten. Mycket stor vikt måste också läggas vid den skattskyldiges intressen. Ett överflyttande av beslutsbehörigheten får inte medföra avsevärd olägenhet för den skattskyldige.

6 Utredningen i taxeringsärenden

6.1 Utredningsskyldighet m.m.

Mitt förslag:

Skattemyndigheten skall se till att ärendena blir tillräckligt utredda.

Den skattskyldige skall beredas tillfälle att yttra sig innan hans ärende avgörs, om det inte är onödigt. I fråga om den skattskyldiges rätt att få del av uppgifter som tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och yttra sig över dem gäller bestämmelserna i förvaltningslagen.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i allt väsentligt med mitt.

Remissinstanserna:

Har inte uttalat sig särskilt i frågan.

Skälen för mitt förslag:

Enligt 65 § första stycket GTL skall taxeringsnämnden tillse att utredning görs och att tillfälle bereds den skattskyldige att yttra sig när det behövs för nämndens beslut. I det första ledet stadfästs den s.k. officialprincipen (jfr 8 § FPL), vilken också i någon mån kommit till uttryck i 4 § FL. I det andra ledet behandlas kommunikationsplikten i taxeringsärenden.

En av grundprinciperna i det nya förfarandet är att utredning skall företas på skattemyndighetsnivå. Ett ärende skall innan det når domstol i princip vara färdigutrett. En handläggning som innefattar en grundlig utredning skapar visserligen garantier för ett materiellt riktigt beslut men kan å andra sidan bli så tidsödande att tidsaspekten framstår som en nackdel från rättssäkerhetssynpunkt. Utredningsskyldigheten kan därför inte drivas in absurdum utan måste anpassas till de resurser som skattemyndigheterna har till sitt förfogande och vad som är praktiskt möjligt att åstadkomma med dessa. Begränsningarna kommer till uttryck i olika ambitionsnivåer. Rättelser av mindre felaktigheter får underlåtas (65 § andra stycket GTL).

Vad jag nu sagt innebär inte att jag föreslår någon ändring i den tämligen långt gående utredningsskyldigheten på taxeringsområdet. Det ligger emellertid i sakens natur att det nya omprövningsförfarandet och skattemyndighetens utvidgade beslutsbehörighet kommer att ge utredningsskyldigheten delvis ett annat innehåll än hittills. Vad som är tillräcklig utredning kan inte avgöras generellt utan får avgöras ärende för ärende. Yrkar den skattskyldige ett avdrag ligger av naturliga skäl mycket av ansvaret för utredningen på honom, särskilt om yrkandet inte framförts förrän omprövningsvis. Därmed inte sagt att inte skattemyndigheten bör bistå med de upplysningar och råd som den skattskyldige behöver. I ärenden om omprövning till den skattskyldiges nackdel kan man däremot ställa höga krav på att skattemyndigheten utrett ärendet tillräckligt innan beslut fattas.

I det andra ledet av 65 § första stycket GTL behandlas skattemyndighetens kommunikationsplikt i taxeringsärenden – den skattskyldige skall få tillfälle att yttra sig om det behövs för nämndens beslut. Bestämmelsen fick sin nuvarande utformning 1978 (prop. 1977/78:181 s. 218). Förr kunde kommunicering vid avvikelse från deklarationen underlåtas bara vid rättelse av en felräkning, misskrivning eller något annat uppenbart förbiseende eller när ett yttrande av den skattskyldige av något annat skäl uppenbarligen inte behövdes för att bedöma frågan. Den ändrade lydelsen 1978 syftade emellertid inte till något påtagligt avsteg från den tidigare ordningen. Taxeringsnämndens kommunikationsplikt anses alltjämt sträcka sig längre än vad som följer av FL:s bestämmelser.

GTL innehåller ytterligare en bestämmelse om kommunikation, nämligen 116 k § andra stycket, som avser ärenden om särskild avgift. Enligt denna skall tillfälle beredas den skattskyldige att yttra sig, om ej hinder möter.

I FL finns en regel om kommunikation när ett ärende tillförts uppgifter genom någon annan än den skatteskyldige. FL reglerar däremot inte kommunikationsskyldigheten i de fall ett ärende visserligen inte tillförts uppgifter genom någon annan än den skattskyldige, men skattemyndigheten t. ex. ifrågasätter att avvika från de uppgifter den skattskyldige lämnat i sin självdeklaration. Även i sådana fall bör den skattskyldige innan beslut fattas få tillfälle att yttra sig. Jag anser därför att det även fortsättningsvis är nödvändigt med särskilda bestämmelser om skattemyndighetens kommunikationsskyldighet på taxeringsområdet.

Jag föreslår en något annorlunda utformning av kommunikationsregeln i förhållande till i dag. Utformningen har delvis motiverats av att jag – som jag återkommer till senare – föreslår att den nuvarande regeln i 116 k § GTL om kommunikation i ärenden om särskild avgift skall slopas. Ett annat skäl till en ändring av nuvarande regel är skattemyndighetens utökade befogenheter. Mitt förslag innebär enligt sin ordalydelse en omfattande kommunikationsplikt. För taxeringsärenden i allmänhet avses emellertid inte den ändrade ordalydelsen innebära någon ändring av nuvarande ordning. Även fortsättningsvis kan rättelser av uppenbara fel i deklarationen ske utan att yttrande inhämtas från den skattskyldige. Den skattskyldige har alltid möjlighet att begära omprövning av beslutet. Den ändrade lydelsen får sin största betydelse i ärenden där skattemyndigheten ändrar ett taxeringsbeslut till den skattskyldiges nackdel och i ärenden om särskild avgift. I nu nämnda ärenden skall den skattskyldige regelmässigt få tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas. Vad gäller skattetillägg återkommer jag till frågan senare (avsnitt 10.3).

I fråga om uppgifter som tillförts ärendet genom någon annan än den skattskyldige bör reglerna i 17 § FL gälla. En hänvisning till dessa regler bör därför tas in i NTL.

Den skattskyldige skall ha rimlig tid på sig att inkomma med yttrande. Tiden får avpassas till frågans svårighetsgrad, om den skattskyldige själv skall införskaffa utredning etc.

6.2 Muntlig handläggning

Mitt förslag:

Den skattskyldige får lämna muntliga upplysningar i ett ärende som behandlas i skattenämnd om inte särskilda skäl talar emot det. Är det fråga om ett taxeringsärende där beslut fattas av tjänsteman skall bestämmelserna i förvaltningslagen om muntlig handläggning gälla.

Ett beslut att vägra skattskyldig att lämna muntliga upplysningar inför skattenämnden fattas av nämnden.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt vad gäller den skattskyldiges möjligheter att lämna muntliga upplysningar. Kommittén uttalar sig inte om hur ett beslut om att vägra personlig inställelse skall fattas och i vad mån det skall kunna överklagas.

Remissinstanserna:

Meningarna är delade om huruvida den ovillkorliga rätten att muntligen lämna upplysningar inför taxeringsnämnden bör överföras till skattenämnden. RSV, kammarrätten i Göteborg och länsrätten i Stockholms län tillstyrker förslaget att den ovillkorliga rätten till personlig inställelse skall avskaffas, medan bl.a. Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Föreningen Auktoriserade revisorer och Svenska revisorsamfundet avstyrker. RSV anser att ett beslut att vägra personlig inställelse skall fattas av nämnden och inte kunna överklagas särskilt.

Skälen för mitt förslag:

FL:s regler gäller för förfarandet i skattemyndigheten om inte särskilda regler finns i NTL. Enligt 14 § FL skall en sökande, klagande eller annan part som vill lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild, få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. För taxeringsnämnderna gäller särskilda regler. Den skattskyldige har en ovillkorlig rätt att inför taxeringsnämnden meddela upplysningar till ledning vid taxeringen (61 § 4 mom. GTL). Om taxeringsrevision har gjorts skall den skattskyldige underrättas om tid och plats för det sammanträde vid vilket revisionen redovisas (61 § 1 mom. GTL). Den skattskyldige kan inställa sig genom ombud (9 § FL). Uppgifter som framförts muntligt och som kan ha betydelse för utgången i ärendet skall antecknas av myndigheten (15 § FL).

Huvudprincipen är att förfarandet är skriftligt. Det är emellertid viktigt att kontakterna mellan den skattskyldige och skattemyndigheten kan ske smidigt och utan formella hinder. Många skattskyldiga är ovana vid att uttrycka sig skriftligt och har svårt att meddela sig på det sättet. Muntlighet kan bidra till att den skattskyldige får den vägledning och annan service hos skattemyndigheten som behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och kan ofta innebära ett förbättrat beslutsunderlag.

Den skattskyldige har normalt möjligheter att lämna muntliga upplysningar till den tjänsteman som skall fatta taxeringsbeslutet eller som bereder beslutet när det skall fattas av myndigheten med nämnd. Därvid gäller bestämmelserna i 14 § FL. Paragrafen förutsätter att ett ärende har inletts. Som framgår av avsnitt 8.1 anser jag att en ansökan om omprövning skall göras skriftligt.

Som skäl för sitt förslag att inte föra över den ovillkorliga rätten till personlig inställelse till skattenämnden tar skatteförenklingskommittén upp att en personlig inställelse i undantagsfall kan te sig helt onödig. Den skattskyldige har kanske redan tidigare lämnat muntliga upplysningar i ärendet och inget nytt har kommit till. Det kan vara klart att nämnden kommer att fatta ett beslut i överensstämmelse med den skattskyldiges önskemål. En viss begränsning av rätten är också nödvändig med hänsyn till att nämnden måste kunna avsluta en långdragen och meningslös personlig inställelse.

RSV anför i sitt remissyttrande att muntliga uppgifter som lämnas inför skattenämnden kan vara till god hjälp för att fatta riktiga beslut men att än viktigare är de personliga kontakterna mellan den skattskyldige och den granskande tjänstemannen redan på utredningsstadiet. Sådana kan ofta hållas på en mer informell nivå och därför i mindre utsträckning medföra att den skattskyldige av formella skäl känner behov av att anlita biträde. De praktiska hinder mot kontakter mellan granskare och skattskyldig, som fritidsgranskning i hemmet har medfört, undanröjs i och med reformen. Även detta talar enligt verket för att behovet av muntliga inställelser inför nämnden blir mindre i framtiden.

Jag delar de synpunkter som kommittén och RSV har fört fram och anser att det inte är befogat med en ovillkorlig rätt till personlig inställelse inför skattenämnden. I och för sig innebär redan bestämmelsen i FL att de skattskyldigas behov av muntlighet tillgodoses i hög grad. Skäl skulle därför kunna åberopas för att låta bestämmelserna i FL gälla för all muntlighet inom skattemyndigheten. Det finns å andra sidan också omständigheter som talar för en särskild reglering i NTL vad gäller muntlighet inför skattenämnden. Regeln i FL innebär nämligen inte någon garanti för att den skattskyldige får lämna sina muntliga upplysningar till den inom myndigheten som kommer att fatta beslutet. Vidare är en regel som begränsar muntligheten i de fall de muntliga uppgifterna inte kan lämnas med hänsyn till arbetets behöriga gång inte lämplig vid förfarandet inför nämnden. Det finns situationer när en muntlig inställelse inte skulle hindra arbetets behöriga gång men det ändå inte finns skäl att tillåta den. Å andra sidan bör den skattskyldige normalt vara tillförsäkrad att få lämna sina upplysningar muntligt inför nämnden. Om en begränsning anses befogad – vilket jag anser – måste den utformas på annat sätt.

Den skattskyldiges önskemål att få föra fram upplysningar muntligt inför skattenämnden skall enligt min mening tillgodoses om inte särskilda skäl talar emot det. Sådana särskilda skäl kan vara att den skattskyldige redan framfört muntliga synpunkter och det inte finns anledning att tro att han kommer med nya uppgifter utan endast avser att argumentera i saken. Kommer den skattskyldiges önskemål i taxeringsärendet ändå att tillgodoses kan också muntlighet vägras. Ett särskilt skäl kan också vara att de uppgifter som den skattskyldige vill lämna är så omfattande eller komplicerade att det är olämpligt att lämna dem muntligt. Mitt förslag till utformning av bestämmelsen har sin förebild i 18 kap. 22 § lagen (1962:381) om allmän försäkring och 55 § socialtjänstlagen (1980:620). Det innebär att det krävs tämligen starka skäl för att vägra en muntlig inställelse.

För att undvika missförstånd vill jag understryka att om den skattskyldige i ett ärende där beslut skall fattas av tjänsteman framför önskemål om att lämna muntliga upplysningar till nämnden innebär detta givetvis inte att taxeringsbeslutet skall hänskjutas till nämnden för avgörande av denna anledning. Ett sådant beslut att vägra muntlighet fattas av tjänstemannen själv. Är den skattskyldige missnöjd med taxeringsbeslutet som sådant har han möjlighet att yrka omprövning och därvid även personlig inställelse inför nämnden.

RSV tar i sitt remissyttrande upp frågan om överklagbarhet och menar att ett beslut att vägra personlig inställelse inte skall få överklagas särskilt utan endast i samband med taxeringsbeslutet.

I FL har inte frågan om besluts överklagbarhet reglerats. Av allmänna principer följer dock att ett beslut att vägra personlig inställelse inte kan överklagas särskilt. Beslut under handläggningen är normalt inte möjliga att överklaga annat än i samband med det slutliga avgörandet (prop. 1985/86:80 s. 49). Med hänsyn till att möjligheten att lämna muntliga uppgifter till tjänsteman regleras av FL och det där inte finns några särskilda bestämmelser om överklagande finner jag det inte lämpligt att särskilt lagreglera begränsningarna i rätten att överklaga i de fall där skattenämnden vägrat muntlighet.

Någon särskild regel som motsvarar den nuvarande om att den skattskyldige, om taxeringsrevision gjorts, skall underrättas om det sammanträde vid vilket revisionen redovisas anser jag inte nödvändig. Den skattskyldige bereds alltid tillfälle att yttra sig över en utförd revision som resulterar i förslag till taxeringsändringar eller frångående av deklarationen. Han har därvid möjlighet att yrka att få inställa sig personligen om ärendet skall behandlas av nämnden. En underrättelseskyldighet för skattemyndigheten skulle innebära en omotiverad skillnad mellan de fall där revision gjorts före det grundläggande taxeringsbeslutet och en avvikelse från deklarationen beslutas av tjänsteman och de ärenden där beslut fattas med nämnd.

6.3 Föreläggande att lämna upplysning eller visa upp handling

Mitt förslag:

Skattemyndigheten får förelägga den skattskyldige att lämna skriftliga eller muntliga upplysningar och att förete kontrakt, kontoutdrag, räkningar, kvitton eller liknande handlingar som behövs för kontroll av självdeklarationen. Ett föreläggande får förenas med vite om det finns anledning att anta att den skattskyldige annars inte kommer att följa föreläggandet.

Den skattskyldige kan hos länsrätten ansöka om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar eller visa upp handling. Länsrätten får medge befrielse när det finns synnerliga skäl och upplysningen eller handlingen avser förhållande om vilket den skattskyldige skall iaktta tystnad eller andra särskilda omständigheter gör att upplysningarna eller handlingens innehåll inte bör komma till någon annans kännedom. Länsrättens beslut kan inte överklagas vidare.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Den remissinstans som yttrat sig i frågan, länsrätten i Stockholms län, är kritisk till att skattemyndigheterna får befogenhet att vid vite förelägga den skattskyldige att förete kontrakt o.d. Skattemyndigheten har andra vägar att gå om den behöver tillgång till uppgifter. Om den skattskyldige inte vill styrka sin talan är det upp till honom.

Skälen för mitt förslag:

Skattskyldiga är skyldiga att i självdeklarationen lämna korrekta och fullständiga uppgifter. Mot den som bryter mot uppgiftsskyldigheten finns sanktioner i form av skattetillägg och straff enligt skattebrottslagen. Uppgifter i deklarationerna kan därför normalt godtas av skattemyndigheten och ligga till grund för taxeringsbesluten.

En förutsättning för att ett sanktionshot skall vara effektivt är naturligtvis att det är möjligt att kontrollera att deklarationsskyldigheten efterlevs. Skattemyndigheten har olika medel till sitt förfogade för att utreda oklarheter och kontrollera att de lämnade uppgifterna är riktiga.

Den kan förelägga den skattskyldige att komma in med de upplysningar som behövs för att kontrollera den skattskyldiges egen deklaration eller för taxeringsbeslut avseende den skattskyldige själv. Den kan vidare förelägga den deklarationsskyldige att förete alla handlingar som behövs för att kontrollera deklarationen, såsom kontrakt, kontoutdrag, räkningar eller kvitton. Ett föreläggande att komma in med upplysningar kan förenas med vite, vilket däremot inte ett föreläggande att visa upp handlingar kan.

Skattemyndigheten kan också efter en överenskommelse med den skattskyldige göra en avstämning mot deklarationsunderlaget vid besök hos deklaranten eller annars vid personligt sammanträffande med denne (s.k. taxeringsbesök). Ett taxeringsbesök förutsätter frivillighet från den skattskyldiges sida.

Taxeringsrevisionen är den mest genomgripande utredningsåtgärden.

Möjligheten att anmana skattskyldig att förete handlingar som behövs för kontroll av deklarationen infördes 1961 på förslag av taxeringskontrollutredningen. Vid taxeringsrevision har den skattskyldige editionsplikt. Enligt taxeringskontrollutredningen fick det anses uppenbart, att en effektiv och samtidigt i förhållande till de skattskyldiga smidigt arbetande taxeringskontroll krävde att taxeringsmyndigheten gavs formella möjligheter att få ta del av underlaget för den skattskyldiges deklaration utan att en tidskrävande och för den skattskyldige besvärande taxeringsrevision skulle behöva göras. Möjligheten borde endast innebära en kontroll av om de i deklarationen upptagna beloppen stämde överens med underlaget. Däremot borde bestämmelsen inte få utnyttjas så att själva underlagets riktighet också kontrollerades. Möjligheten skulle få sin främsta betydelse när det gäller skattskyldiga som inte är rörelseidkare.

I prop. 1961:100 om förbättrad taxeringskontroll (s. 255) anfördes att det inte kunde komma i fråga att vid sidan av taxeringsrevisionsbestämmelserna införa nya bestämmelser om allmän editionsplikt. Anmaningsrätten borde endast omfatta ett fåtal uppräknade handlingar som kontrakt, kontoutdrag, räkningar, kvitton eller andra därmed jämförliga handlingar. Anmaningsrätten borde självfallet inte omfatta handelsböcker o.d. För att ytterligare förebygga att befogenheten användes till en med taxeringsrevision jämförlig granskning ansåg departementschefen att tvångsmedel inte borde få användas för att ge eftertryck åt anmaningen. Enligt reglerna i 53 § GTL får således endast föreläggande enligt 31 § 2 mom. första stycket GTL förenas med vite.

Genom lagstiftning 1987 ändrades reglerna om taxeringsrevision. Taxeringsrevision får numera ske hos annan än bokföringsskyldig eller juridisk person som inte är dödsbo endast om särskilda skäl föranleder det. Särskilda skäl bör anses föreligga när det gäller så invecklade förhållanden att de inte lämpligen kan utredas på något annat sätt och det är väsentligt att frågorna klarläggs.

Skattemyndigheten kan således inte i alla fall tillgripa taxeringsrevisionen som ett alternativ till föreläggande att visa upp en handling. En taxeringsrevision endast i syfte att ta del av t. ex. ett kontrakt kan också ses som en väl ingripande åtgärd. Det finns därför enligt min mening skäl att införa en möjlighet att även förena ett sådant föreläggande med vite. Jag föreslår inte någon förändring i fråga om vilka typer av handlingar som föreläggandet får avse. Även fortsättningsvis skall gälla att en strikt gräns i förhållande till reglerna om taxeringsrevision skall upprätthållas och att skyldigheten att förete handlingar skall begränsas till dem som behövs för att styrka riktigheten av de poster som tagits upp i den skattskyldiges självdeklaration. Reglerna ger inte heller i framtiden möjlighet att kontrollera själva underlagets riktighet utan endast om de angivna uppgifterna stämmer överens med underlaget. Den enda skillnaden mot i dag är att ett föreläggande, om den skattskyldige inte efterkommer det, får förenas med vite.

I nuvarande 53 § GTL anges inga förutsättningar för att vite skall få sättas ut i ett föreläggande. I praxis krävs dock särskilda skäl för att sätta ut vite (jfr prop. 1978/79:161 s. 102). Jag anser att förutsättningarna bör anges i lagtext. Om det finns anledning att anta att den skattskyldige inte utan vitesföreläggande fullgör sina skyldigheter får ett föreläggande förenas med vite.

Den som anmanats att lämna kontrolluppgift kan enligt 39 § 5 mom. GTL efter beslut av länsrätt befrias från skyldigheten att lämna uppgift. Enligt 56 § 4 mom. GTL kan länsrätt besluta att handlingar skall undantas från taxeringsrevision. Någon motsvarande rätt för skattskyldig att befrias från skyldigheten att lämna upplysningar eller förete handlingar enligt 31 § 1 mom. första och andra styckena GTL finns emellertid inte för närvarande. Jag anser att en sådan möjlighet är befogad av rättssäkerhetsskäl. Länsrättens beslut i fråga om befrielse får – i likhet med vad som nu gäller enligt 39 § 5 mom. och 56 § 4 mom. GTL – inte överklagas.

6.4 Taxeringsrevision

Mitt förslag:

Beslut om revision skall fattas av skattemyndigheten eller RSV. Beslut om s.k. tredjemansrevision skall – om den hos vilken revisionen sker inte är skyldig att efter föreläggande lämna uppgifter rörande personerna i fråga – dock beslutas av RSV eller efter verkets bestämmande av skattemyndighet.

Kommitténs förslag:

Beslut om taxeringsrevision skall fattas av skattemyndigheten. Någon särskild regel i fråga om tredjemansrevisioner föreslås inte. Kommittén föreslår också – i enlighet med vad som gäller i bevissäkringslagen – att en framställning om undantagande av uppgifter från taxeringsrevision skall kunna göras till den som verkställer taxeringsrevisionen. Denne skall genast lämna framställningen till länsrätten och, om framställningen inte är uppenbart ogrundad, omedelbart försegla handlingen och ställa den till länsrättens förfogande.

Remissinstanserna:

Köpmannaförbundet påpekar att det tillsammans med andra näringslivsorganisationer hos finansdepartementet hemställt om en översyn av regelsystemet för skatte- och taxeringsrevisioner av företag. Företagens uppgiftslämnardelegation anser att skattemyndigheternas befogenheter att ta del av ADB-lagrade uppgifter måste utredas. Kommitténs förslag att en ADB-handling, sådan den nu är definierad, omedelbart skall förseglas och ställas till rättens förfogande skapar nya problem. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att beslut om s.k. tredjemansrevisioner liksom i dag skall fattas av RSV eller av chef för länsskattemyndighet.

Skälen för mitt förslag:

Enligt 57 § GTL skall beslut om sådan taxeringsrevision som avses i 56 § 1 mom. andra stycket andra meningen GTL, fattas av RSV eller efter verkets bestämmande av chef för länsskattemyndighet, om den hos vilken revisionen görs inte är skyldig att efter anmaning lämna uppgifter rörande personerna i fråga, s.k. tredjemansrevision. Beslut om taxeringsrevision i andra fall meddelas av länsskattechefen eller av en annan kvalificerad tjänsteman vid länsskattemyndigheten eller lokal skattemyndighet som länsskattemyndigheten har gett i uppdrag att meddela sådana beslut.

Enligt min mening är det inte lämpligt att i lag reglera vem som inom en myndighet får fatta beslut om taxeringsrevision. Detta bör i stället regleras i förordning eller arbetsordning. Någon ändring i sak innebär emellertid inte detta. Även fortsättningsvis skall beslut om taxeringsrevision fattas på en kvalificerad nivå. Vad gäller sådana tredjemansrevisioner som för närvarande beslutas av RSV kan det emellertid vara befogat att tills vidare ha kvar det nuvarande kravet att beslut skall fattas verket. RSV bör kunna delegera beslutanderätten till skattemyndighet.

I bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen infördes genom lagändring 1987 en bestämmelse om att en begäran om undantagande av bevismedel från granskning kan framställas direkt till den som genomför förrättningen. Vidare infördes bestämmelser om försegling av handlingen. Kommittén föreslår att motsvarande bestämmelser skall gälla vid taxeringsrevision.

I prop. 1987/88:65 som låg till grund för de nya bestämmelserna i bevissäkringslagen framhöll jag att det finns en viktig principiell skillnad mellan revisionsförfarandet och användningen av tvångsmedel enligt bevissäkringslagen (s. 74). Reglerna om revision ger t. ex. inte i sig något stöd för att mot den reviderades vilja omhänderta bevismedel. Av bl.a. det skälet ansåg jag det obehövligt att föreslå några ändringar av bestämmelserna i GTL, såvitt gäller förfarandet när handlingar begärs undantagna från granskning. Reglerna om taxeringsrevision har i sak överförts oförändrade till NTL. Någon motsvarighet till bestämmelserna i bevissäkringslagen i NTL behövs därför enligt min mening inte.

Jag vill i det här sammanhanget erinra om att en särskild utredare nyligen tillkallats för att överväga vilka förändringar av bl.a. processuella regler som är påkallade av utvecklingen inom data- och teletekniken. I utredarens uppdrag ingår att göra en förnyad genomlysning av de komplikationer som är förenade med skattemyndigheternas befogenheter i fråga om ADB-lagrad information (dir. 1989:54).

7 Taxeringsbeslut

7.1 Olika typer av taxeringsbeslut

Mitt förslag:

I begreppet taxeringsbeslut innefattas grundläggande beslut om årlig taxering, omprövningsbeslut och beslut om taxeringsåtgärder. Beslut om taxeringsåtgärder fattas efter det att domstol ändrat tidigare taxeringsbeslut.

Kommitténs förslag:

Kommittén föreslår en uppdelning i tre olika typer av taxeringsbeslut: grundbeslut, omprövningsbeslut och beslut om taxeringsåtgärder. Grundbeslut och omprövningsbeslut avses vara avgöranden ”i sak”. Grundbeslut och omprövningsbeslut som innebär en ändring av tidigare beslut följs av beslut om taxeringsåtgärder, varav det taxeringsmässiga resultatet av ställningstagandet i sak framgår.

Remissinstanserna:

De remissinstanser som uttalar sig har inget att erinra mot terminologin i sig. Regeringsrätten menar dock att begreppen måste förtydligas. En uppdelning av taxeringsbesluten i omprövningsbeslut och beslut om taxeringsåtgärder tillstyrks.

Skälen för mitt förslag:

Kommittén utgår i sitt förslag från en uppdelning av taxeringsbesluten i grundbeslut, omprövningsbeslut och beslut om taxeringsåtgärder. Grundbesluten och omprövningsbesluten avses endast utgöra avgöranden ”i sak” medan besluten om taxeringsåtgärder utmynnar i att taxerad och beskattningsbar inkomst m.m. bestäms. Uppdelningen har motiverats av införandet av sakprocessen och det därmed sammanhängande förslaget att domstolarna i framtiden endast skall fatta beslut i den fråga som är föremål för prövning. De konsekvenser domstolens ställningstagande får för taxeringsbeslutet i övrigt – uträknandet av taxerad och beskattningsbar inkomst m.m. – skall göras av skattemyndigheten (se avsnitt 15).

Kommitténs förslag kan i och för sig sägas innebära en konsekvent utformning av taxeringsförfarandet och dess fortsättning i domstol, skatteprocessen. Icke desto mindre är det enligt min mening förenat med vissa nackdelar. Med hänsyn till det fåtal ärenden som trots allt överklagas till domstol – under 1988 inkom knappt 69 000 skattemål till länsrätt att jämföra med totalt ca 7,5 miljoner taxeringsbeslut årligen – är det inte rationellt att låta skatteprocessens utformning i alltför hög grad styra utformningen av taxeringsförfarandet. Antalet skatteprocesser kan dessutom antas gå ned väsentligt efter genomförandet av det nya taxeringsförfarandet. Som jag återkommer till längre fram (avsnitt 15) instämmer jag i kommitténs förslag att domstolarna endast skall döma i den fråga som är föremål för prövning men att uträknandet av taxerad och beskattningsbar inkomst bör överlämnas åt skattemyndigheterna. Det beslut som skattemyndigheten fattar sedan domstolen ändrat skattemyndighets beslut i en överklagad fråga bör lämpligen kallas beslut om taxeringsåtgärder.

Den utformning av skatteprocessen som kommittén föreslår och som jag ställer mig bakom innebär dock inte med nödvändighet att man måste ha samma uppdelning av besluten på skattemyndighetsnivå som på domstolsnivå. Tvärtom kan en sådan uppdelning på skattemyndighetsnivå verka förvirrande. I ett grundläggande taxeringsbeslut som fattas i enlighet med deklarationen kan man inte gärna tänka sig att ställningstagandet i sak och dess konsekvenser för taxerad och beskattningsbar inkomst dokumenteras i skilda beslut. Uppdelningen blir där en teoretisk konstruktion.

Vad gäller omprövningsförfarandet förefaller den föreslagna ordningen onödigt komplicerad. Besluten fattas ju av samma myndighet och vid samma tillfälle. Jag föreslår därför att grundläggande taxeringsbeslut och omprövningsbeslut skall innefatta konsekvenserna på taxerad och beskattningsbar inkomst. De bör ses som ett enda beslut bestående av två olika delmoment nämligen dels ett ställningstagande i de enskilda sakfrågorna, dels ett fastställande av underlaget för att bestämma skatten, dvs. ett fastställande av taxerade och beskattningsbara inkomster. I ett omprövningsbeslut kommer det sista delmomentet i fråga först om omprövningen lett till en ändring av det tidigare ställningstagandet.

Beslut om taxeringsåtgärder kommer i fråga först efter domstols dom som innebär ändring av det tidigare taxeringsbeslutet. Sådana beslut innehåller endast ett moment, nämligen ett fastställande av taxerade och beskattningsbara inkomster m.m. med utgångspunkt i en domstols ställningstagande i en prövad fråga.

Grundläggande beslut om årlig taxering, beslut om omprövning som inneburit ändring av det tidigare ställningstagandet och beslut om taxeringsåtgärder åtföljs av debiteringsbeslut. Sådana beslut regleras av bestämmelserna i UBL. Som j ag återkommer till (avsnitt 12.9) bör beslut om taxeringsåtgärder och debiteringsbeslut kunna komma till uttryck i en samma handling.

7.2 Taxeringsperioden

Mitt förslag:

Grundläggande beslut om årlig taxering skall fattas före utgången av november taxeringsåret. Skattemyndigheten får inte till den skattskyldiges nackdel meddela grundläggande beslut om årlig taxering, omprövningsbeslut eller beslut om skattetillägg under november taxeringsåret.

Kommitténs förslag:

Kommittén föreslår att taxeringsbeslut för visst taxeringsår beträffande alla skattskyldiga skall fattas inom sådan tid att skattsedel på slutlig skatt kan skickas ut senast den 15 december taxeringsåret. Hur skatteförvaltningen organiserar sitt arbete för att i tid kunna skicka ut skattsedlar bör regleras i administrativ ordning.

Remissinstanserna:

RSV anser att en tidsmässig begränsning av granskningsperioden med fördel kan regleras genom föreskrifter från verket. Statistiska centralbyrån förordar att nuvarande ordning permanentas. Flera remissinstanser, bl.a. Sveriges arbetsgivareförening, Sveriges industriförbund och Lantbrukarnas riksförbund, menar att november bör förbehållas omprövningar.

Skälen för mitt förslag:

Enligt nuvarande ordning skall taxeringsnämndens arbete med ett visst års taxering vara avslutat före utgången av oktober månad taxeringsåret. Taxeringsperioden utsträcktes till den 31 oktober fr.o.m. 1979 års taxering. Det förutsattes då att perioden efter en tid skulle sträckas ut till den 30 november. Så har emellertid inte skett.

Arbetet med den årliga taxeringen måste vara slutfört i sådan tid att slutskattesedlarna kan skickas ut till de skattskyldiga senast den 15 december taxeringsåret (35 § första stycket UBL). Skatteförenklingskommittén föreslår inte någon bestämd tidsgräns i NTL inom vilken de årliga taxeringsbesluten måste ha fattats utan anser att det är en fråga som RSV bör reglera i administrativ ordning.

I dagens organisation med taxeringsnämnder som är verksamma endast en del av året har taxeringsperiodens längd en central betydelse. Behovet av en bestämd taxeringsperiod blir inte lika påtagligt i det nya taxeringsförfarandet där beslutsorganisationen är verksam under hela året och har vida befogenheter att ompröva sina beslut. Även i det framtida systemet behövs emellertid vissa hållpunkter.

Jag anser att det även fortsättningsvis är lämpligt att i NTL reglera den yttersta tidsgräns inom vilken skattemyndighetens arbete med den årliga taxeringen måste vara slutfört i stället för att låta UBL:s regler om slutskattesedlar indirekt vara styrande. I NTL bör därför slås fast att beslut rörande den årliga taxeringen skall fattas före utgången av november taxeringsåret.

I princippropositionen uttalade jag att det kan vara lämpligt med en särskild regel om när den skattskyldige senast skall ha underrättats om ett beslut om avvikelse från deklarationen. Med en sådan regel skulle den allra sista delen av taxeringsperioden kunna förbehållas omprövningar av den årliga taxeringen. Skatteförenklingskommittén tar inte upp frågan i sitt betänkande men anför att mycket talar för att skattemyndigheten bör inrikta sig på att slutföra granskningen i oktober. Flera remissinstanser menar att november månad bör förbehållas omprövningar.

Det finns skäl som talar för en regel med den innebörd jag nyss antytt, särskilt i de fall där ett avvikelsebeslut skulle innebära att den skattskyldige får en kvarstående skatt. Jag föreslår därför att skattemyndigheten inte till den skattskyldiges nackdel får meddela grundläggande beslut om årlig taxering eller omprövningsbeslut eller besluta om påförande av skattetillägg under november taxeringsåret. För att en sådan regel skall medföra att den sista delen av taxeringsperioden förbehålls omprövningar krävs att den skattskyldige snarast underrättas om ett taxeringsbeslut till hans nackdel och att han får besked om hur han skall förfara om han inte vill nöja sig med beslutet. Jag delar därför lagrådets uppfattning att en bestämmelse med sådant innehåll bör införas i NTL. Däremot har jag, som framgår av författningskommentaren (avsnitt 19) en annan uppfattning om var i NTL bestämmelsen skall placeras.

För det fall den skattskyldige vid taxering enligt deklarationen får tillbaka överskjutande skatt kan det ifrågasättas om den skattskyldige är betjänt av en ordning som innebär att han genom slutskattesedeln får pengar som sedan skattemyndigheten efter en omprövning i början av det följande året kräver tillbaka. Jag vill för dessa situationer peka på den möjlighet som finns enligt 68 § 4 mom. UBL att innehålla ett belopp som skall återbetalas i avvaktan på att tillkommande skatt debiteras.

7.3 Begreppen beskattningsår och taxeringsår

Mitt förslag:

Definitionen av begreppet taxeringsår förtydligas. Definitionen av begreppet beskattningsår ändras så att beskattningsår vid brutet räkenskapsår är det räkenskapsår som gått ut närmast före taxeringsåret.

Kommitténs förslag

överensstämmer i stort sett med mitt. Kommittén föreslår dock inte någon klarare bestämning av begreppet taxeringsår.

Remissinstanserna:

Regeringsrätten anser att termen taxeringsår, med tanke på de betydelsefulla rättsverkningar som är förknippade med begreppet, bör få en klarare definition. Kommitténs förslag om en ändrad definition av begreppet beskattningsår berörs inte av remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag:

Termen taxeringsår är betydelsefull i det nya förfarandet. Taxeringsåret bildar utgångspunkt för beräkning av frister inom vilka åtgärder måste äga rum, exempelvis skattskyldigs begäran om omprövning, beslut om eftertaxering och överklagande. Samtidigt blir i det nya förfarandet den nuvarande definitionen i 3 § KL – med taxeringsår förstås det kalenderår under vilket taxering i första instans verkställs – lösligare genom att skattemyndigheten har möjlighet att fatta beslut under flera år. Jag föreslår därför ett förtydligande av begreppet. Med taxeringsår avses det kalenderår under vilket taxeringsbeslut rörande årlig taxering skall meddelas enligt 4 kap. 1 § NTL.

Jag kommer att längre fram (avsnitt 11) ta upp förslag om ändringar i ML och LPP som syftar till att samordna förfarandet för indirekt beskattning med taxeringsförfarandet. Det är enligt min mening angeläget att förfarandena i alla väsentliga avseenden överensstämmer.

Enligt 3 § KL är beskattningsår det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret, eller om räkenskapsåret inte sammanfaller med kalenderåret (brutet räkenskapsår) det räkenskapsår som gått ut närmast före den 1 mars under taxeringsåret. Brutet räkenskapsår skall omfatta tiden den 1 maj – den 30 april, den 1 juli – den 30 juni eller den 1 september – 31 augusti. Om det med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse eller andra omständigheter finns synnerliga skäl kan RSV enligt 12 § bokföringslagen (1976:125) medge att annan period på 12 månader skall utgöra räkenskapsår.

Beskattningsåret enligt ML utgörs enligt anvisningarna till 5 a § ML av beskattningsåret enligt KL. Om den verksamhet mervärdeskatteredovisningen avser inte medför skattskyldighet enligt KL, utgörs beskattningsåret av kalenderåret. Förs i verksamheten räkenskaper som avslutas med årsbokslut, får dock räkenskapsåret utgöra beskattningsår om det sammanfaller med räkenskapsår som är tillåtet enligt bokföringslagen.

Kommittén har pekat på att den nuvarande bestämningen av begreppet beskattningsår medför att perioderna enligt ML och NTL överensstämmer utom i de fall då den skattskyldige har ett brutet räkenskapsår som avslutas under januari eller februari. Antalet skattskyldiga med ett sådant räkenskapsår torde vara mycket få. Som nyss nämndes kan RSV ge dispens. Kommittén uppger att en genomgång av RSV:s beslut i dispensärenden under tiden 1980 – november 1987 visar att dispens för ett räkenskapsår som avslutas under januari eller februari meddelats i 32 fall. Räkenskapsåret kan också komma att avslutas under januari eller februari när den skattskyldiges verksamhet upphör. Kommittén föreslår med hänsyn till intresset av enhetliga regler att begreppet beskattningsår skall definieras som det räkenskapsår som gått ut närmast före taxeringsåret. Jag ställer mig bakom kommitténs förslag i den här delen.

Förslaget medför att de skattskyldiga som har ett räkenskapsår som avslutas under januari eller februari skall lämna självdeklaration först ett år senare än i dag. Med hänsyn till de fåtal som berörs torde den förändringen inte medföra några negativa konsekvenser.

7.4 Skattelängden

Mitt förslag:

Skattelängden behålls tills vidare med samma innehåll som för närvarande. Konstruktionen att skattelängden sedan den skrivits under av skattemyndigheten anses innefatta taxeringsbeslutet slopas dock.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Enligt RSV:s uppfattning bör längden tills vidare kvarstå som beslutsbärare i fråga om debiteringsbeslut. Detsamma gäller i fråga om beslut om pensionsgrundande inkomst och underlag för egenavgifter eftersom dessa i regel inte meddelas på särskilda beslutsblanketter eller dokumenteras på annat sätt. Den förenklade deklarationsblanketten innehåller ingen beloppsmässig sammanställning och kan därför inte utan vidare göras till beslutsbärare. Möjligheterna att ersätta skattelängden med någon form av datamedium bör utredas. RSV menar också att ett avskaffande av längden som beslutsbärare får konsekvenser i sekretesshänseende. Den blir då inte avgörande för vad som är offentligt i ett taxeringsbeslut. Även JO tar upp frågan om taxeringsbeslutens offentlighet. Riksarkivet instämmer i kommitténs förslag om utredning av möjligheterna att ersätta skattelängden med någon form av datamedium. Om skattelängden försvinner måste 13 § Skatteregisterlagen ändras med hänsyn till forskningens behov.

Skälen för mitt förslag:

Enligt 68 § GTL skall av taxeringsnämnden beslutade taxeringar för varje skattskyldig införas i skattelängd. Skattelängden skall skrivas under av den lokala skattemyndigheten. Den skall därefter, såvitt avser den årliga taxeringen, anses innefatta taxeringsnämndens beslut. Till den årliga taxeringen hänförs enligt 2 § 1 mom. GTL också vad som skall antecknas i skattelängden i fråga om annat än inkomst- och förmögenhetstaxering. Detta innebär att besvär över de beslut som antecknats i skattelängden skall föras i den ordning som gäller för taxeringsbesvär.

Skattelängden skall upprättas med ledning av vad som antecknats på deklarationer och andra handlingar som legat till grund för taxeringsnämndens beslut (38 § 1 mom. taxeringsförordningen, 1957:513, TF). I skattelängden anges också preliminär och slutlig skatt, pensionsgrundande inkomst m.m. (6 § uppbördsförordningen, 1967:626) och underlag för egenavgifter. Länsskattemyndigheten framställer förslag till skattelängd i tre exemplar och överlämnar dessa senast före taxeringsårets utgång till den lokala skattemyndigheten. Senast den 20 januari året efter taxeringsåret skall lokala skattemyndigheten ha kontrollerat skattelängden, skrivit under huvudexemplaret, bestyrkt riktigheten av de två andra exemplaren och tillställt länsskattemyndigheten och kommunstyrelsen var sitt exemplar.

Längden kan sägas vara en beloppsmässig sammanfattning av de beslut som taxeringsnämnden har fattat. Den innehåller ungefär samma uppgifter som första sidan på en allmän självdeklaration och slutskattesedeln. I praktiken är skattelängden ett utdrag ur skatteregistret. Men till skillnad från skatteregistret – där uppgifterna för närvarande bevaras endast under ett år – arkiveras skattelängden.

Som tidigare nämnts anses skattelängden innefatta taxeringsnämndens beslut när den har skrivits under. Denna regel lades till 1967 i samband med övergången till ett databehandlingssystem inom taxeringen. Vid bristande överensstämmelse mellan längden och taxeringsnämndens anteckning på deklarationen äger således i princip längden vitsord tills längdföringen rättats (prop. 1967:88 s. 93). Detta gäller även om taxeringsnämndens beslut har dokumenterats i en underrättelse till den skattskyldige men längden fått ett annat innehåll. För övriga beslut av skattemyndigheten som antecknas i skattelängden finns ingen motsvarande bestämmelse.

Den ordning som infördes 1967 förefaller redan i dagens system något konstruerad och knappast lättförståelig för den skattskyldige. Enligt min mening är det naturliga att taxeringsnämndens beslut är det beslut som faktiskt har fattats. Hur detta sedan kommit till uttryck i skattelängden är av underordnad betydelse.

Skattelängden är ju en beloppsmässig sammanfattning av taxeringsbesluten och passar inte i den föreslagna skatteprocessen. Den nuvarande konstruktionen med skattelängden som beslutsbärare är också ohållbar i ett förfarande där skattemyndigheten fattar taxeringsbesluten. Fattar skattemyndigheten först ett beslut av visst innehåll kan det förhållandet att en senare uppteckning av detta beslut blivit oriktig inte innebära att det oriktiga återgivandet av beslutet skall medföra att beslutet anses ha detta innehåll. Skattemyndigheten har ju fattat ett beslut och detta kan endast ändras genom omprövning. Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag att skattelängden enbart bör anses utgöra en förteckning över de beloppsmässiga resultaten av taxeringsbesluten. Skattemyndighetens beslut framgår av deklarationen, beslut om avvikelse, omprövning och taxeringsåtgärder och övriga handlingar i ett ärende.

Från remisshåll har påpekats att den förenklade deklarationsblanketten inte innehåller någon beloppsmässig sammanställning och inte utan vidare kan göras till beslutsbärare. Beslutet framgår emellertid i dessa fall av taxeringsuppgiftsregistret.

I sammanhanget bör något sägas om grunden för kronofogdemyndighetens verkställighet av ett beskattningsbeslut. Enligt 3 kap. 24 § utsökningsbalken (UB) får i allmänt mål, om innehållet i en exekutionstitel tagits upp i saköreslängd, restlängd eller annan sådan handling som har upprättats enligt särskild föreskrift, verkställighet äga rum på grund av handlingen. Bakgrunden till bestämmelsen är att verkställighet regelmässigt begärs på grund av saköreslängd i fråga om böter och på grund av restlängd i fråga om skatt.

Restlängd och saköreslängd är emellertid inte några exekutionstitlar i UB:s mening, utan bara sammanställningar av olika exekutionstitlar. I fråga om skatt som debiteras enligt bestämmelserna i UBL är det i stället det undertecknade exemplaret av skattelängden som är den egentliga exekutionstiteln.

Den ordning jag nu föreslår innebär att skattelängden kan anses som exekutionstitel endast i fråga om debiteringsbeslut medan, som jag nyss sagt, andra handlingar är bärare av det bakomliggande taxeringsbeslutet. Om en fordran i något fall behöver överlämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning innan restlängd har upprättats, bör emellertid liksom hittills verkställighet kunna äga rum på grund av skattelängden. Såvitt avser taxeringsbeslutet får längden därvid anses vara sådan handling, upprättad enligt särskild föreskrift, som avses i 3 kap. 24 § UB.

Med anledning av vad RSV och JO anfört beträffande konsekvenserna i sekretesshänseende av att skattelängden endast blir ett beslutsregister vill jag anföra följande.

Enligt 9 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) omfattas inte beslut, varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs, av skattesekretessen utom i vissa, särskilt uppräknade fall. Så snart ett beslut fattats och framgår av en allmän handling är skattemyndigheten skyldig att i förekommande fall låta allmänheten ta del av beslutet. En handling med beslut som skall expedieras, t.ex. ett beslut om avvikelse från självdeklarationen, blir enligt tryckfrihetsförordningens regler allmän när beslutet har expedierats (2 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen). I det fall taxeringsbeslutet fattats i enlighet med självdeklarationen torde beslutet bli offentligt när ärendet slutbehandlats och ordföranden satt sitt signum på deklarationen. När skattsedeln expedierats är beslutet om skattedebitering offentligt.

Uppgifterna i skattelängden är således i sig inte avgörande för vad som i ett taxerings- eller debiteringsärende omfattas av sekretess eller inte. Ett avskaffande av längden som beslutsbärare i fråga om taxeringsbesluten innebär därför inte att omfattningen av sekretessen ändras. Även fortsättningsvis gäller sekretess i myndighets verksamhet som avser bestämmande av skatt eller taxering men inte beträffande beslut varigenom skatt bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs.

När det gäller främst sådana taxeringsbeslut där deklarationen följts finns det emellertid skäl att ställa frågan om vad som skall anses ingå i ett taxeringsbeslut. Om en uppgift hör till ett beslut är den ju offentlig. Vid tillämpningen av gällande rätt torde man göra en viss koppling till bestämmelserna om skattelängd i 68 § GTL. De uppgifter som enligt paragrafen skall antecknas i skattelängd anses offentliga. Detta innebär bl.a. att en uppgift om den framräknade inkomsten av en viss förvärvskälla är offentlig men att de separata uppgifterna om intäkter eller avdrag i förvärvskällan är sekretessbelagda. Den egentliga grunden för denna mening om vad ett beslut skall anses omfatta kan knappast hänföras till 68 § GTL utan till ett bredare synsätt, där den framräknade inkomsten av en förvärvskälla anses utgöra ett delbeslut som tillsammans med andra bildar ett taxeringsbeslut eller också att uppgiften ses som en sorts motivering – och därmed också offentlig – till det yttersta beslutet om taxerad och beskattningsbar inkomst. Man kan säga att det rör sig om att göra en rimlig avvägning av krav från motsatta håll, å ena sidan att hela underlaget för taxeringen inte kan vara offentligt och å andra sidan att offentligheten bör gälla mer än beloppen för taxerade och beskattningsbara inkomster.

Den nämnda innebörden av gällande rätt kan även jämföras med den nuvarande utformningen av den allmänna självdeklarationen. Jämförelsen ger nämligen vid handen att de uppgifter som skall antecknas på första sidan i deklarationens sammanställning till kommunal och statlig inkomstskatt blir offentliga.

Skattelängden fyller även en praktisk funktion. Genom att den är begränsad till uppgifter som anses offentliga kan den hållas allmänt tillgänglig. När en enskild begär att få ta del av något eller några taxeringsbeslut räcker det i allmänhet att myndigheten hänvisar till skattelängden.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att skattelängden skall finnas kvar även i fortsättningen men att den endast skall utgöra en förteckning över skattemyndighetens beslut.

NTL behöver enligt min mening inte innehålla några bestämmelser om skattelängden. Sådana bör i stället föras in i TF. Jag vill här också nämna att det kan finnas möjligheter att förbättra informationsvärdet hos längden. En annan utformning av den kan innebära fördelar för både allmänheten och skatteförvaltningen.

8 Omprövningsförfarandet

8.1 Omprövning på begäran av den skattskyldige

Mitt förslag:

Den skattskyldige för inom fem år efter taxeringsårets utgång begära omprövning av skattemyndighetens beslut i fråga som kan ha betydelse för beskattningen eller annat ekonomiskt mellanhavande med det allmänna. Har ansökan kommit in inom perioden får skattemyndigheten fatta beslut även efter omprövningsperiodens utgång. Gör den skattskyldige sannolikt att han inte fått kännedom om taxeringsbeslut, skattsedel eller annan handling med uppgift om skattens storlek inom två månader före femårsperiodens utgång, får en begäran om omprövning komma in inom två månader från den dag han fick sådan kännedom.

Omprövning av frågor avseende samma år taxering kan ske flera gånger. Även samma fråga kan omprövas flera gånger.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:

En remissinstans avstyrker den femåriga omprövningsperioden. RSV anför att det inom skatteförvaltningen uttryckts farhågor för att omprövningsrätten skall bli alltför betungande för skattemyndigheten och att omprövningsrätten i kombination med övergången till sakprocess kan komma att utnyttjas i skatteundandragande syfte. Tillämpningen av de nya reglerna måste därför bli föremål för noggrann uppföljning för att lagstiftningsvägen komma till rätta med oönskade effekter. Några remissinstanser påpekar att omprövningsperioden får konsekvenser vid tillämpningen av vissa dubbelbeskattningsavtal.

Skälen för mitt förslag:

Riksdagen har redan fattat ett principbeslut om en övergång till en femårig omprövningsperiod. En sådan ordning innebär en väsentligt förstärkt rättssäkerhet för den skattskyldige. Han får möjlighet att få alla felaktigheter rättade på ett snabbt och enkelt sätt hos skattemyndigheten. Självfallet är det angeläget att noggrant följa upp den nya lagstiftningen. Enligt min mening finns det dock inte anledning att befara att en lång omprövningsperiod i kombination med den nya processformen kommer att medföra missbruk från de skattskyldigas sida. Dessa torde även i framtiden vara intresserade av att få en felaktighet rättad så snart som möjligt.

För de fall den skattskyldige gör sannolikt att han inte fått kännedom om taxeringsbeslutet, skattsedeln eller annan handling med uppgift om skattens storlek inom två månader före femårsperiodens utgång anser jag att en särskild regel bör införas. En begäran om omprövning skall i sådana fall få komma in inom två månader från den dag han fick kännedom om beslutet eller skattens storlek. Den femåriga omprövningsperioden får konsekvenser vid tillämpningen av vissa handräckningsavtal. Jag kommer, som jag redan tidigare nämnt (avsnitt 1), att återkomma till den frågan ett senare sammanhang.

Förfarandet vid skattemyndigheterna bör vara så lite formaliserat som möjligt. Det finns skäl som talar för att den skattskyldige skall kunna begära omprövning av ett taxeringsbeslut muntligt. Men många skäl, såsom risken för missuppfattningar, förväxlingar m.m., talar för att en begäran om omprövning skall lämnas skriftligt. Ett krav på skriftlighet behöver dock enligt min mening inte innebära någon större formalism. Är det fråga om en begäran som uppenbart skall bifallas är det inte något som hindrar att skattemyndigheten, sedan den uppmärksammats på felaktigheten av den skattskyldige, företar rättelsen på ”eget initiativ” med stöd av sin rätt att inom femårsperioden fatta omprövningsbeslut till den skattskyldiges fördel. En skattskyldig som har svårt att uttrycka sig skriftligt bör kunna få vägledning när skrivelsen upprättas. Detta följer redan av myndighetens serviceskyldighet (4 § FL). Är ett ärende väl anhängiggjort är det inget som hindrar att den skattskyldige kompletterar sin ansökan muntligt.

Som en förutsättning för omprövning gäller i princip – förutom tidsfristen – att frågan (se avsnitt 14.2) inte får vara eller ha varit föremål för domstols prövning avseende det ifrågavarande taxeringsåret. Är så fallet skall yrkandet om omprövning avvisas. Har domstolen inte avgjort målet bör handlingarna i ärendet överlämnas dit. Ett beslut om avvisning kan överklagas.

Det är angeläget att understryka vikten av att skattemyndigheten lägger ned stor omsorg på utformningen av de omprövningsbeslut som innebär att den skattskyldiges yrkanden helt eller delvis lämnas utan bifall. Beslutsmotiveringen bör bemöta de argument som den skattskyldige fört fram och klart ange på vilken grund yrkandena lämnats utan bifall. En bristande beslutsmotivering kan medföra att den skattskyldige begär ytterligare omprövning eller överklagar beslutet enbart på grund av att han trott att skattemyndigheten inte beaktat hans invändningar eller för att han missförstått ett knapphändigt beslut. Är motiveringen däremot tydlig och utförlig kan den skattskyldige ha de angivna skälen som utgångspunkt vid en ny begäran om omprövning eller ett överklagande. Prövningen kan därvid begränsas till vad som är egentliga tvistefrågor.

Jag föreslår inte någon möjlighet för skattemyndigheten att kunna avvisa en begäran om omprövning med motivering att frågan omprövats tidigare och något nytt inte kommit till. De fall där de skattskyldiga upprepade gånger begär omprövning av samma fråga torde inte innebära någon större belastning för skattemyndigheten med hänsyn till att prövningen av sådana ärenden kan göras tämligen summarisk.

8.2 Kvittning

Mitt förslag:

Någon möjlighet för det allmänna att i domstol mot den skattskyldiges yrkanden framställa s.k. äkta kvittningsinvändningar införs inte. Inte heller på skattemyndighetsnivå får kvittning göras.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

De som uttalat sig i frågan, med undantag för en remissinstans, ställer sig bakom förslaget att kvittningsrätten skall slopas.

Skälen för mitt förslag:

Först vill jag för att undvika missförstånd slå fast att när jag i det följande talar om kvittningsinvändningar menar jag om inte annat uttryckligen sägs s.k. äkta kvittningsinvändningar, dvs. motpartens möjlighet att efter överklagandetidens utgång anföra motfakta som hänför sig till en annan fråga än den som är föremål för prövning (se SOU 1985:42 s. 234 f).

Jag vill vidare understryka att det jag kommer att ta upp beträffande kvittningsinvändningar inte har någon relevans beträffande ändringar till den skattskyldiges nackdel som skattemyndigheten kan besluta om inom ramen för sin befogenhet att inom ettårsperioden fatta beslut till den skattskyldiges nackdel och för tiden därefter att fatta beslut om eftertaxering. De möjligheterna är inte något utflöde av en kvittningsrätt och kan naturligtvis utnyttjas helt oberoende av om den skattskyldige begärt omprövning eller inte.

I princippropositionen (1986/87:47 s. 159) anförde jag att skatteprocessen i framtiden i huvudsak borde ha formen av en sakprocess. Jag ville emellertid då inte helt utesluta att det kunde finnas anledning att behålla en del inslag från beloppsprocessen. Jag tänkte därvid närmast på möjligheten till kvittning i vissa situationer. Omprövningsförfarandet i kombination med en sakprocess kan nämligen medföra vissa nackdelar för det allmännas del vad gäller möjligheten att åberopa fakta som skulle leda till att taxeringen inte ändras. Som exempel nämnde jag det fallet att en skattskyldig efter det att det allmännas överklagandetid gått ut inleder en process. Det allmänna kan då inte väcka talan beträffande en annan sak som skulle leda till att taxeringen förblir oförändrad eller inte sänks i den utsträckning som skulle bli följden av den skattskyldiges yrkanden. Om den upptäckta felaktigheten är uppenbar och avser ett betydande belopp kan det framstå som stötande att taxeringen inte skall påverkas härav. Sådana situationer torde visserligen bli relativt sällsynta, men en kvittningsrätt borde ändå, påpekade jag, övervägas i det fortsatta utredningsarbetet.

Som kommittén har framfört i sitt slutbetänkande gör sig problemet i första hand gällande hos skattemyndigheterna då den skattskyldige begär omprövning efter ettårsperioden. Inte heller då har skattemyndigheten möjlighet att kvittningsvis mot den skattskyldiges yrkanden ändra andra frågor i taxeringsbeslutet så att den taxerade inkomsten inte ändras eller inte sänks så mycket som skulle ha blivit följden av hans yrkanden. En kvittningsmöjlighet vid domstol utan någon motsvarighet på skattemyndighetsnivå är knappast någon acceptabel lösning.

Skatteförenklingskommittén anför att en möjlighet till kvittningsinvändningar inte går att förena med en sakprocess. I begreppet äkta kvittning ligger ju att invändningen avser en annan fråga än den överklagandet gäller och avsikten med sakprocessen är just att begränsa prövningen till den fråga som överklagats. Kommittén menar att bortsett från de mer principiella invändningar som kan resas mot ett kvittningsinstitut skulle ett sådant institut medföra ett alltför komplicerat regelsystem.

Kommittén föreslår i stället för en kvittningsrätt att en motsvarighet till den nuvarande regeln om länsskattemyndighetens extraordinära besvärsrätt till den skattskyldiges nackdel vid s.k. misstagstaxeringar (101 § 1 mom. jämfört med 100 § första stycket 5 GTL) införs som en ny eftertaxeringsgrund. Som en begränsning i förhållande till dagens regler föreslås att det bör krävas att felaktigheten avser ett betydande belopp.

Jag anser att kommitténs förslag har fördelar framför en kvittningsrätt för det allmänna. En kvittningsrätt innebär en sorts latent omprövningsrätt till den skattskyldiges nackdel även efter ettårsperiodens utgång – en möjlighet som är beroende av den skattskyldiges yrkanden. Kvittningsinvändningar är för närvarande inte tillåtna mot den skattskyldiges extraordinära besvär. Den femåriga omprövningsperioden konsumerar den extraordinära besvärsrätten. En obegränsad kvittningsrätt under hela femårsperioden skulle därför innebära en utvidgning i förhållande till vad som gäller i dag. Det nuvarande kvittningsinstitutet har ju dessutom varit förenat med en hel del komplikationer, vilket inte minst floran av refererade regeringsrättsavgöranden visar. Inget tyder på att ett lagreglerat kvittningsinstitut, som inlemmas i det nya taxeringsförfarandet och sakprocessen, blir mer lättillämpat. Den föreslagna eftertaxeringsgrunden ger en bättre likformighet skattskyldiga emellan. Likartade fel kan rättas oberoende av om den skattskyldige yrkat omprövning eller överklagat. Vidare är den betydligt enklare än ett kvittningsinstitut. Jag föreslår därför att någon kvittningsrätt inte införs för det allmänna i taxeringsförfarandet. Jag återkommer till frågan om en ny eftertaxeringsgrund i avsnitt 8.3.3 i samband med behandlingen av de övriga eftertaxeringsgrunderna.

8.3 Omprövning på skattemyndighetens initiativ

8.3.1 Skattemyndighetens omprövningsskyldighet

Mitt förslag:

Skattemyndigheten skall ompröva ett taxeringsbeslut om det finns skäl för det.

Skattemyndigheten skall göra de följdändringar i ett taxeringsbeslut som föranleds av ett annat taxeringsbeslut som skattemyndighet fattat avseende annat taxeringsår eller annan skattskyldig eller en allmän förvaltningsdomstols dom i mål om taxering avseende annat taxeringsår eller annan skattskyldig.

Skattemyndigheten skall vidare göra de följdändringar i ett taxeringsbeslut som föranleds av allmän förvaltningsdomstols eller skattemyndighets beslut angående fastighetstaxering samt RSV:s, kammarrätts eller regeringsrättens beslut angående sjömansskatt samt beslut om utländsk skatt eller om sådana obligatoriska avgifter som avses i 46 § 2 mom. första stycket 3 kommunalskattelagen.

Skattemyndigheten får avstå från att på eget initiativ ompröva ett beslut, om omprövningen skulle avse endast ett mindre belopp.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i stort med mitt. Kommittén föreslår dock att domstolen skall besluta om de följdändringar som följer av domstolens beslut på yrkande av part.

Remissinstanserna:

Den övervägande delen av remissinstanserna är positiva till att skattemyndigheten ges möjligheter att ompröva beslut i syfte att snabbt och smidigt avgöra frågor där någon tvist inte föreligger. Däremot föreligger delade meningar om utformningen av omprövningsmöjligheterna.

Skälen för mitt förslag:

En omprövning av ett taxeringsbeslut initieras ofta av den skattskyldige. Efter det att en deklaration granskats och ett taxeringsbeslut fattats har skattemyndigheten normalt inte någon anledning att ta upp och ompröva ett ärende på nytt. För att en omprövning skall initieras av skattemyndigheten förutsätts i allmänhet att nya omständigheter kommit till som gör att det tidigare beslutet framstår som felaktigt, t.ex. en taxeringsrevision eller ett beslut av domstol om nedsatt taxeringsvärde på fastighet. Skattemyndigheten är då skyldig att vidta de åtgärder som behövs. Däremot är skattemyndigheten naturligtvis inte skyldig att t.ex. efter det att ett beslut av domstol har klarlagt ett tidigare ovisst rättsläge gå igenom tidigare taxeringsbeslut avseende andra skattskyldiga för eventuell åtgärd. I sådana fall åligger det den skattskyldige att bevaka sina intressen.

Skattemyndigheten bör inte heller vara skyldig att självmant ompröva ett beslut om omprövningen skulle avse endast ett mindre belopp. Det slogs redan genom RS-reformen fast att skattemyndigheternas resurser skall inriktas på det väsentliga skatteundandragandet. Riktlinjer för skattemyndigheternas ambitionsnivå bör dras upp av RSV. Det är enligt min mening tillräckligt att lagstiftningsvägen ge utrymme för skattemyndigheterna att underlåta att på eget initiativ ompröva beslut om omprövningen skulle avse ett mindre belopp. För en sådan flexibel ordning talar bl.a. att olika felaktigheter bör behandlas olika. Så bör t. ex. följdändringar som är till den skattskyldiges fördel underlåtas endast om det rör sig om ett bagatellartat belopp, medan omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel förutsätter att ändringen avser en tämligen betydande felaktighet. Mot att föreskriva vissa beloppsgränser talar också att sådana av skattskyldiga kan uppfattas som ”frigränser”, inom vilka det är tillåtet att lämna oriktiga uppgifter.

Beslut om följdändring

Taxeringsbeslut och förvaltningsdomstolars beslut i mål om taxering har ofta direkta återverkningar på andra taxeringsbeslut avseende den skattskyldige själv eller någon annan skattskyldig. En inkomst skall kanske beskattas ett annat taxeringsår eller hos den skattskyldiges make. I dagens förfarande är konsekvensändringar förstås möjliga under taxeringsperioden. Någon bestämmelse om sådana ändringar för taxeringsnämndernas vidkommande finns därför inte. Däremot har domstolarna möjlighet och i vissa fall skyldighet att enligt 105 § GTL besluta om de konsekvenser i andra taxeringsbeslut som föranleds av domstolens ställningstagande i det överklagade målet. Omprövningsförfarandet medför att möjligheter att företa följdändringar måste finnas också på skattemyndighetsnivå.

Även andra beslut än taxeringsbeslut har direkta återverkningar på taxeringsbeslut. Jag avser här beslut om ändringar av taxeringsvärde på fastighet, beslut avseende sjömansskatt och om ändring av utländsk skatt. I GTL finns bestämmelser som möjliggör rättelse av taxeringsbeslut även efter den ordinarie besvärstidens utgång i dessa situationer.

De konsekvensändringar som dessa beslut föranleder i taxeringsbeslut benämner kommittén följdändringar. Det bör understrykas att med en följdändring avses en ändring i ett taxeringsbeslut som är en direkt konsekvens av ”huvudbeslutet”. ”Huvudbeslutet” kan avse ett taxeringsbeslut avseende annat taxeringsår eller en annan skattskyldig eller ett beslut om fastighetstaxering, sjömansskatt eller utländsk skatt. De konsekvenser som en domstols ställningstagande i ett mål om taxering medför på taxeringsresultatet det ifrågavarande taxeringsåret kallas, som jag återkommer till senare, taxeringsåtgärder (se avsnitt 15).

Jag skall här först behandla skattemyndighets skyldighet att genom omprövning ex officio beakta beslut i ärende eller mål om taxering. Därefter tar jag upp följdändringar till följd av andra beslut.

Ändrad inkomst- eller förmögenhetstaxering

Som jag redan nämnt finns för närvarande i 105 § GTL bestämmelser om domstols möjligheter att företa konsekvensändringar. En direkt överföring av denna bestämmelse till att tillämpas av skattemyndigheterna är dock enligt min mening inte lämplig. Bestämmelsen har ofta kritiserats som svårtillämpad. Trots en mycket omfattande praxis kan rättsläget inte sägas vara klart. Helt uppenbart är dock att paragrafen inte ger möjlighet att göra följdändring i alla de fall en sådan framstår som befogad och skälig.

Som exempel kan nämnas att bestämmelsen medger överflyttning av inkomst resp. utgift till rätt taxeringsår när taxeringen ändrats på grund av att inkomsten eller utgiften anses hänförlig till ett annat beskattningsår än det taxeringen avser. Om däremot en skattskyldig medges ett avdrag som han tidigare fått avdrag för eller taxeras för en inkomst som redan taxerats ett tidigare år är paragrafen inte tillämplig. Vad gäller förhållandet till en annan skattskyldig kan enligt bestämmelsen inkomst överflyttas till rätt skattskyldig, men däremot inte avdrag.

Andra nackdelar med bestämmelsen är att det, trots den omfattande rättspraxis som utbildats, fortfarande i vissa avseenden föreligger osäkerhet om de tidsfrister inom vilka bestämmelsen kan tillämpas och om domstolarnas skyldighet att tillämpa den ex officio.

Remissinstanserna har ställt sig bakom förslaget om följdändring i andra taxeringsbeslut avseende den skattskyldige men varit kritiska till följdändring i taxeringsbeslut avseende annan skattskyldig efter ettårsperiodens utgång. För egen del anser jag att en omdisponering av den skattskyldiges egen taxering över tiden måste kunna ske och inte innebär några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Vad gäller följdändringar i taxeringsbeslut avseende annan skattskyldig delar jag den av flera remissinstanser framförda uppfattningen att möjligheten bör begränsas efter ettårsperiodens utgång. Jag återkommer till frågan vilka begränsningar som bör införas senare (avsnitt 8.3.3).

I sitt principbetänkande (SOU 1985:42) Förenklad taxering föreslog skatteförenklingskommittén att skattemyndigheten skulle göra de följdändringar som föranleddes av domstols beslut. I sitt slutbetänkande intar kommittén emellertid en annan ståndpunkt. Den anser att en ordning där skattemyndigheten fattar de följdändringsbeslut som följer av domstols dom skulle vara alltför långtgående i förhållande till vad som gäller i dag. Kommittén föreslår därför i stället att domstolen skall besluta om följdändringar avseende annat taxeringsår efter yrkande av part. Domstolen skall vidare besluta om följdändring avseende annan skattskyldig efter yrkande av det allmänna. Sådant yrkande skall framställas senast det sjätte året efter utgången av det taxeringsår som följdändringen avser. Finner domstolen att en följdändring avseende annan skattskyldig är uppenbart oskälig får den underlåtas.

Visserligen innebär en ordning där skattemyndigheten även fattar de följdändringsbeslut som följer efter domstols beslut en väsentlig förändring i förhållande till i dag. Icke desto mindre anser jag att en sådan lösning är att föredra framför det förslag kommittén lägger fram i sitt slutbetänkande. Den ger enklare och enhetligare regler och stämmer bättre överens med principen att skattemyndigheten skall fatta taxeringsbesluten i första instans. Det är inte motiverat att just i detta avseende ha en särreglering för det fåtal fall som behandlas i domstol. Jag föreslår därför att skattemyndigheten skall fatta beslut om följdändring efter domstols dom i mål om taxering.

För att komma till rätta med de fall som för närvarande faller utanför 105 § GTL anser jag i likhet med kommittén att bestämmelsen, i stället för en uppräkning av de fall där följdändring skall ske, bör få en mer generell utformning. Vidare anser jag att det i princip skall åligga skattemyndigheten att företa följdändringar.

Skattemyndigheten bör enligt min mening inte behöva avvakta att det beslut som föranleder följdändringen vinner laga kraft.

Ändrat fastighetstaxeringsvärde

För närvarande gäller att om en fastighets taxeringsvärde ändrats av domstol och ändringen inverkar på inkomst- eller förmögenhetstaxeringen, får den skattskyldige, länsskattemyndigheten och, såvitt det rör den kommunala taxeringen, kommunen anföra besvär inom åtta månader från det att beslutet rörande fastighetstaxeringen meddelades (102 § GTL). Detsamma gäller om lokala skattemyndigheten beslutat om rättelse enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Ett överklagande får prövas först när lagakraftägande beslut rörande fastighetstaxeringen föreligger.

Enligt 72 b § GTL skall lokala skattemyndigheten, om inte särskilda skäl talar för att länsrätten bör avgöra frågan, besluta om den ändring i inkomst- eller förmögenhetstaxeringen som föranleds av att förvaltningsdomstol ändrat taxeringsvärde på schablontaxerad fastighet. Detsamma gäller om beslut om rättelse enligt 20 kap. 23 § eller 28 kap. 10 § fastighetstaxeringslagen har fattats eller om den lokala skattemyndigheten vidtagit åtgärd enligt 28 kap. 12 § samma lag avseende sådan fastighet. Ändring skall beslutas inom fem månader från det att beslutet rörande fastighetstaxeringen meddelades. Beslut om ändring kan fattas även om fastighetstaxeringen inte vunnit laga kraft.

1976 års fastighetstaxeringskommitté, vars förslag ligger bakom införandet av 72 b § GTL, menade att rättelseförfarandet borde avse såväl villafastigheter som konventionellt taxerade fastigheter. I prop. 1981/82:19 föreslogs dock, efter invändningar vid remissbehandlingen, att rättelseförfarandet åtminstone till att börja med skulle avse endast schablontaxerade fastigheter.

Jag anser att skattemyndigheten i det nya förfarandet skall ha skyldighet att göra de följdändringar i inkomst- och förmögenhetstaxeringen som följer av ett ändrat fastighetstaxeringsvärde även vad gäller konventionellt beskattade fastigheter. Domstolarnas mål om fastighetstaxering avser till den helt övervägande delen fall där fastighetsägaren för talan om sänkning av fastighetstaxeringsvärdet. Följdändringar i inkomst- och förmögenhetstaxeringen är således huvudsakligen till den skattskyldiges förmån. Det kan befaras att skattskyldiga i åtskilliga fall gör rättsförluster på grund av att inkomst- och förmögenhetstaxeringen inte överklagas i rätt tid. Det är heller inte fråga om ärenden som av sakliga skäl bör ligga på domstol. I likhet med vad som gäller för övriga omprövningar på skattemyndighetens initiativ föreligger inte någon ovillkorlig skyldighet att utan yrkande företa bagatelländringar.

Ändrad sjömansskatt eller utländsk skatt m.m.

Den nuvarande extraordinära besvärsrätten enligt 101 § 2 mom. GTL ger länsskattemyndigheten möjlighet att yrka att domstol gör de följdändringar i inkomsttaxeringen som föranleds av att RSV, kammarrätt eller regeringsrätten beslutat att sjömansskatt inte skall betalas för viss inkomst eller att sjömansskatt skall betalas med ett annat belopp än tidigare.

Enligt min mening bör följdändringar av detta slag inte handläggas av domstol som första instans utan av skattemyndighet.

Länsskattemyndigheten har enligt nuvarande regler även extraordinär besvärsrätt om utländsk skatt, som den skattskyldige har fått avräkning för, senare sätts ned (101 § 3 mom. GTL). Även den skattskyldige har extraordinär besvärsrätt om han inte fått avräkning för utländsk skatt eller avdrag enligt 46 § 2 mom. första stycket 3 KL som han varit berättigad till (100 § första stycket 8 GTL).

Jag anser att skattemyndighet, inte domstol, skall ombesörja den justering av avräkningsbeslutet som föranleds av ändringen av den utländska skatten eller, om den skattskyldige inte tidigare fått någon avräkning, besluta om avräkning. Om den skattskyldige inte fått avdrag för obligatoriska avgifter enligt 46 § 2 mom. första stycket 3 KL som han varit berättigad till, bör skattemyndigheten också göra sådan rättelse. Samma sak bör gälla om sådana obligatoriska avgifter som den skattskyldige fått avdrag för senare sätts ned.

8.3.2 Tidsfristerna för omprövning på skattemyndighetens initiativ

Mitt förslag:

Beslut om omprövning till den skattskyldiges fördel får meddelas inom fem år efter utgången av taxeringsåret. Följdändringsbeslut till den skattskyldiges fördel får meddelas även efter utgången av femårsperioden.

Beslut om omprövning till den skattskyldiges nackdel får meddelas inom ett år efter utgången av taxeringsåret.

För det fall den skattskyldige inte kommit in med självdeklaration i rätt tid gäller särskilda regler. Skattemyndigheten får i dessa fall, oberoende av om förutsättningar för eftertaxering föreligger, ompröva ett taxeringsbeslut till den skattskyldiges nackdel under ett år efter det att deklarationen kom in till skattemyndigheten, dock inte längre än till utgången av det femte året efter taxeringsåret.

Efter ettårsperioden och t.o.m. femte året efter taxeringsåret får taxeringsbeslut till den skattskyldiges nackdel meddelas om det föreligger förutsättningar för eftertaxering. De nuvarande särskilda tidsfristerna för eftertaxering vid skattebrott m.m. behålls men med den skillnaden att skattemyndighetens beslut skall meddelas inom de frister som i dag gäller för ansökan om eftertaxering hos länsrätten.

Följdändring genom eftertaxering får ske även efter femårsperioden men senast inom sex månader från det att det beslut som föranledde följdändringen meddelades.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med mitt. Kommittén föreslår dock att om den skattskyldige inte ger in självdeklaration i rätt tid skall skattemyndigheten kunna ompröva ett taxeringsbeslut till den skattskyldiges nackdel inom två år från det att deklarationen kom in till skattemyndigheten, dock inte längre än till utgången av det femte året efter taxeringsåret.

Remissinstanserna:

Några remissinstanser är tveksamma till eller avstyrker den ettåriga omprövningsperioden.

Kammarrätten i Göteborg menar att hänsynen till den skattskyldiges rättssäkerhet kräver att taxeringsbesluten för det stora flertalet skattskyldiga blir definitiva efter en kortare period och förordar ett förfarande med granskningsperioder av olika längd. Grundbeslutet bör vara bindande för skattemyndigheten om inte myndigheten i grundbeslutet reserverat sig för att detta kan omprövas. Motsvarande synpunkter har förts fram av länsrätten i Göteborgs och Bohus län.

Skälen för mitt förslag:

Principbeslutet innebär att perioderna för omprövning på initiativ av det allmänna kommer att variera beroende på om ändringen är till fördel eller nackdel för den skattskyldige. Bedömningen av om en ändring är till fördel eller nackdel ger sig ofta själv. Samtliga omprövningsbeslut som leder till högre skatt för den skattskyldige får anses vara till den skattskyldiges nackdel och kan således inte meddelas efter ettårsperioden om inte eftertaxeringskriterierna är för handen. Vid bedömningen av vad som är till den skattskyldiges fördel kan man på samma sätt utgå från att skattesänkningar är fördelaktiga. Vid omprövning efter ettårsperioden då förutsättningar för eftertaxering inte finns kan det ändå ofta finnas skäl att före en initiativändring låta den skattskyldige yttra sig. Det kan undantagsvis finnas situationer när den skattskyldige anser att ett beslut, trots att det medför en skattesänkning, i ett större ekonomiskt perspektiv innebär en försämring för honom. Motsätter sig den skattskyldige ett omprövningsbeslut efter utgången av taxeringsåret och finns inte förutsättningar för eftertaxering skall beslutet inte fattas.

Begär den skattskyldige själv omprövning skall skattemyndigheten inte gå in på en bedömning huruvida beslutet är till nackdel eller fördel för honom.

Några remissinstanser har vänt sig mot att skattemyndigheten får möjlighet att inom ett år efter taxeringsåret fatta omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel. Mot detta vill jag anföra följande.

Taxeringsförfarandet är en masshantering som drivs under stor tidspress. Trots att ambitionen självklart är att riktiga beslut skall fattas redan under taxeringsperioden är detta i vissa fall inte möjligt att uppfylla. En bidragande orsak härtill är att det material som de skattskyldiga lämnar i sina deklarationer ofta är oklart eller bristfälligt. I många fall tillkommer efter taxeringsperioden ny utredning eller nya bevis som taxeringsnämnden inte tagit ställning till. I en betydande del av överklagandena från det allmännas sida till länsrätt medger den skattskyldige helt eller delvis yrkandena. Det måste därför enligt min mening finnas möjligheter för skattemyndigheten att ompröva beslut till den skattskyldiges nackdel. I annat fall kan inte principen att förfarandet skall förskjutas mot första instans upprätthållas. Vid bedömningen av tidsfristen skall vägas in att länsskattemyndighetens möjlighet att i ordinarie ordning överklaga ett taxeringsbeslut för närvarande sträcker sig t.o.m. utgången av juni året efter taxeringsåret. Taxeringarna står således redan i dag öppna till denna tidpunkt. Handläggningen i länsrätt tar normalt mer än ett år. Ettårsfristen torde i regel komma att innebära att den skattskyldige snabbare än för närvarande får besked om eventuella ändringar av sin taxering. En kortare tid än ett år är enligt min mening inte heller möjlig med hänsyn till den femårsperiod som gäller för de skattskyldiga och till förslaget att kvittningsrätten för det allmänna skall slopas.

Om den skattskyldige inte lämnat självdeklaration i rätt tid skall enligt principbeslutet omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel få fattas inom ett år från det att deklarationen kom in till skattemyndigheten. I sitt slutbetänkande föreslår skatteförenklingskommittén att omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel skall få fattas inom två år från det att deklarationen kom in till skattemyndigheten i dessa fall. Som motiv för sitt förslag anger kommittén att för deklarationer som lämnats i rätt tid uppgår den tidsperiod inom vilken skattemyndigheten får fatta beslut till nackdel för den skattskyldige till närmare två år. En omprövningsfrist på ett år efter deklarationsinlämnandet för beslut till den skattskyldiges nackdel skulle därför i många fall innebära att skattskyldiga, som vill spekulera i att undgå kontroll genom att deklarera sent blir otillbörligt gynnade.

De remissinstanser som har uttalat sig om förslaget har avstyrkt det.

Även jag är tveksam till förslaget. Det är naturligtvis viktigt att de som inte fullgör sin deklarationsskyldighet i rätt tid inte kommer i ett förmånligare läge än de som sköter sina åligganden. Reglerna får inte ge utrymme för spekulation från de skattskyldigas sida i syfte att undgå kontroll. Enligt min uppfattning är emellertid redan regeln att omprövning till den skattskyldiges nackdel kan ske inom ett år från det att deklarationen kommit in tillräcklig för att stävja ett eventuellt missbruk. Jag föreslår därför att omprövning till nackdel i dessa fall skall kunna ske inom ett år från det att deklarationen kommit in till skattemyndigheten.

Skattemyndighetens beslut om eftertaxering skall meddelas inom den tid som för närvarande gäller för länsskattemyndighetens ansökan om eftertaxering hos länsrätten, dvs. inom fem år.

I 115 § GTL finns ett antal undantagsbestämmelser från regeln att ansökan om eftertaxering skall ske inom fem år från utgången av taxeringsåret. Jag anser att motsvarigheter till dessa bör införas i NTL men med den skillnaden att beslut om eftertaxering skall meddelas inom de frister som för närvarande gäller för ansökan om eftertaxering.

Länsrätten skall enligt nuvarande regler pröva en ansökan om eftertaxering senast inom ett år från utgången av den dag ansökan senast skulle ha kommit in till länsrätten (116§ GTL). Mitt förslag att skattemyndighetens beslut skall meddelas inom de tidsfrister som för närvarande gäller för länsskattemyndighetens ansökan om eftertaxering innebär således att fristerna inskränks i förhållande till dagens regler.

I 105 § GTL stadgas inte någon tidsfrist inom vilken konsekvensändringar får företas. Någon helt entydig praxis från regeringsrätten finns inte heller. Genom pleniavgörandet RÅ 1985 1:20 har emellertid rättsläget klarnat, åtminstone vad gäller konsekvensändringar i annan skattskyldigs taxering. Av rättsfallet, som avsåg höjning av en makes taxering med stöd av 105 § andra stycket första meningen GTL, torde man kunna dra den slutsatsen att en konsekvensändring i annan skattskyldigs taxering som innebär en höjning av taxeringarna normalt måste prövas av domstol inom sex år efter taxeringsårets utgång. Möjligen kan man utläsa av rättspraxis (RÅ 1978 1:74, 1980 1:76) att om det redan i länsrätten varit fråga om vem av två personer som skall taxeras för visst belopp utan att frågan om överflyttning aktualiserats kan överflyttning aktualiseras även efter sexårsfristen.

Vad gäller överflyttning av inkomster eller utgifter till rätt taxeringsår finns rättsfall som talar för att en sexårsfrist normalt skall tillämpas även där, men det finns också rättsfall som ger uttryck för att någon tidsfrist inte gäller.

Enligt min mening bör en överflyttning av en inkomst eller ett avdrag till annat taxeringsår vara möjlig även om beslutet fattas efter femårsfristen. I annat fall skulle en följdändring inte kunna företas i många fall där en sådan framstår som angelägen och rimlig. Det är ju inte fråga om en taxeringshöjning i egentlig mening utan en omdisponering över tiden. Följdändringar i den skattskyldiges taxering måste också kunna göras efter femårsperiodens utgång när det är fråga om ändringar till följd av ändrad fastighetstaxering, sjömansskatt eller utländsk skatt.

Även följdändringar i taxeringsbeslut avseende annan skattskyldig måste enligt min mening kunna företas efter femårsperioden. Som jag redan tidigare nämnt anser jag emellertid att möjligheten att genom eftertaxering företa följdändring i annan skattskyldigs taxering bör begränsas. Jag återkommer till detta i samband med att jag tar upp möjligheterna till eftertaxering (avsnitt 8.3.3).

Det är angeläget att följdändringsbeslutet fattas i anslutning till ”huvudbeslutet”. Detta är särskilt viktigt i de fall följdändringsbeslutet fattas efter femårsperiodens utgång. Jag anser därför att det bör föreskrivas en tidsfrist för följdändringar i de fall de avser ändringar till den skattskyldiges nackdel efter femårsperiodens utgång. Följdändringsbeslut till nackdel för den skattskyldige efter femårsperiodens utgång måste meddelas inom sex månader från det att det beslut som föranledde följdändringen meddelades.

8.3.3 Eftertaxering

Mitt förslag:

Begreppet eftertaxering vidgas i förhållande till vad som gäller i dag. I begreppet samlas i princip skattemyndighetens möjligheter att ompröva ett taxeringsbeslut till den skattskyldiges nackdel efter ettårsperiodens utgång. Ett beslut om eftertaxering är, till skillnad från i dag, inte ett tillägg till det tidigare taxeringsbeslutet utan en ändring av det.

Den nuvarande eftertaxeringsregeln som förutsätter oriktig uppgift eller underlåtenhet från den skattskyldiges sida kvarstår i huvudsak oförändrad. Den nuvarande anknytningen till undandragen skatt försvinner dock.

Eftertaxering får – förutom vid oriktig uppgift – ske vid rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende. Vidare får eftertaxering ske när kontrolluppgift avseende inkomst av tjänst eller kapital, som skall lämnas utan föreläggande, saknats eller varit felaktig. Slutligen får eftertaxering ske vid följdändring till den skattskyldiges nackdel i ett taxeringsbeslut efter ettårsperiodens utgång.

Följdändring genom eftertaxering i taxeringsbeslut avseende samma skattskyldig får göras under de förutsättningar som gäller för följdändring inom ettårperioden. Följdändring genom eftertaxering i taxeringsbeslut avseende annan skattskyldig får inte ske om beslutet skulle framstå som uppenbart oskäligt.

Eftertaxering som avser annat än följdändring får ske endast om den skulle avse belopp av någon betydelse. Eftertaxering får inte ske om myndigheten tidigare fattat ett eftertaxeringsbeslut på samma grund.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med mitt. Kommittén föreslår dock inte något beloppskriterium vid eftertaxering med undantag för eftertaxering vid uppenbara förbiseenden.

Remissinstanserna:

RSV ifrågasätter den föreslagna beloppsgränsen i misstagsfallen. Det finns i vissa fall behov av att kunna rätta uppenbara fel även om de inte avser väsentliga belopp. Regeln att skattemyndigheten får avstå från att ompröva beslut om det endast i ringa mån skulle ändra den påförda skatten torde vara tillräcklig för att undvika småändringar. Kammarrätten i Sundsvall ifrågasätter om inte den föreslagna möjligheten att avstå från att eftertaxera på grund av skälighetshänsyn bör avse samtliga situationer där det kan bli aktuellt att eftertaxera. Liknande synpunkter förs fram från näringslivshåll. Man menar där att begreppet oriktig uppgift bör granskas närmare. Även om uppgiften på grund av ett helt ursäktligt misstag blivit oriktig, föreligger möjlighet till eftertaxering. Skattskyldig som till ledning för sin taxering lämnar riktiga uppgifter i en omfattning som han haft anledning bedöma vara tillräckligt bör gå fri från eftertaxering. Länsrätten i Stockholms län anser att begreppet eftertaxering bör förbehållas det som i dag är eftertaxering och att följdändring genom eftertaxering beträffande annan skattskyldig bör underlåtas om beslutet framstår som oskäligt. Svenska revisorsamfundet anser att någon form av väsentlighetskriterium bör behållas. Advokatsamfundet motsätter sig den föreslagna eftertaxeringsgrunden vid misstagstaxeringar.

Skälen för mitt förslag:

Kommittén föreslår att skattemyndighetens möjligheter att efter ettårsperiodens utgång ompröva ett taxeringsbeslut beträffande en skattskyldig som i rätt tid lämnat sin självdeklaration skall samlas i ett eftertaxeringsinstitut. Detta föreslås omfatta, förutom dagens eftertaxeringsinstitut, även länsskattemyndighetens extraordinära besvärsrätt till den skattskyldiges nackdel enligt 101 § 1 mom. jämförd med 100 § första stycket 5 GTL vid s.k. misstagstaxeringar och när taxeringen blivit oriktig på grund av att kontrolluppgift enligt 37 § GTL, som avser inkomst av tjänst eller kapital, saknats eller varit felaktig. Vidare inbegrips i det föreslagna eftertaxeringsinstitutet skattemyndighetens befogenhet att även efter ettårsperioden besluta om följdändring till den skattskyldiges nackdel (nuvarande 101 § 2 och 3 mom., 72 b, 102 och 105 §§ GTL).

Enligt min mening blir en ordning där skattemyndighetens möjligheter att ändra taxeringsbeslut till den skatteskyldiges nackdel efter ettårsperiodens utgång samlas inom ramen för ett eftertaxeringsinstitut mer överskådlig. Det är enklare att tala om olika grunder för eftertaxering än att laborera med olika institut. Förslaget från kommittén bör alltså följas.

Kommittén har föreslagit att följdändring i taxeringsbeslut avseende annan skattskyldig inte skall få göras om beslutet skulle framstå som uppenbart oskäligt. Några remissinstanser har ifrågasatt om inte en generell möjlighet borde införas för skattemyndigheten att avstå från att eftertaxera på grund av att ett beslut skulle framstå som oskäligt. Enligt min mening bör frågan övervägas. Jag räknar med att senare i år kunna återkomma i frågan i samband med mina överväganden om vissa ändringar av skattetilläggsreglerna (se avsnitt 10).

Uppenbara förbiseenden

Jag har i avsnitt 8.2 ställt mig bakom kommitténs förslag att någon kvittningsrätt för det allmänna inte skall införas. Kommittén föreslår i stället för en kvittningsrätt att skattemyndigheten skall få möjlighet att eftertaxeringsvis rätta s.k. misstagstaxeringar, dvs. att den extraordinära besvärsrätt som länsskattemyndigheten för närvarande har enligt 101 § 1 mom. jämförd med 100 § första stycket 5 GTL omvandlas till en eftertaxeringsgrund. Praktiskt taget samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan har ställt sig bakom förslaget. Även jag är positiv till kommitténs förslag. Det ger möjlighet att komma tillrätta med vissa nackdelar med den femåriga omprövningsperioden utan att en komplicerad och i andra avseenden olämplig kvittningsrätt för det allmänna behöver införas. En möjlighet till rättelse av uppenbara förbiseenden i taxeringsbeslut är ju inte heller någon nyhet, låt vara att möjligheten för närvarande är utformad som en extraordinär besvärsrätt.

Bedömningen av vad som skall avses med uppenbart förbiseende bör enligt min mening i stort motsvara vad som gäller enligt dagens relativt restriktiva praxis.

Kontrolluppgift saknas eller är felaktig

En motsvarighet till nuvarande 100 § första stycket 5 GTL och 101 § 1 mom. GTL är nödvändig också utifrån en annan aspekt. Den förenklade deklarationen innebär att den skattskyldige genom sin underskrift vitsordar att de kontrolluppgifter han fått motsvarar vad han uppburit under året. I samband med att den förenklade deklarationen infördes gjordes ett tillägg i 100 § första stycket 5 GTL så att extraordinär besvärsrätt föreligger om taxeringen blivit oriktig på grund av att kontrolluppgift enligt 37 § GTL, som avser inkomst av tjänst eller kapital, saknats eller varit felaktig. Enligt 101 § 1 mom. GTL föreligger också extraordinär besvärsrätt för länsskattemyndigheten till den skattskyldiges nackdel i denna situation.

Som framgår av prop. 1984/85:180 om förenklad självdeklaration (s. 111) kommer frågan om vad som är oriktig uppgift, och därmed möjligheten att eftertaxera, i ett annat läge i den förenklade självdeklarationen. Om den som är uppgiftsskyldig enligt 37 § GTL skickar en riktig kontrolluppgift till den skattskyldige, men ingen kontrolluppgift alls eller en uppgift på för lågt belopp till skattemyndigheten, har den skattskyldige inte lämnat någon oriktig uppgift om han försäkrar att hans inkomster överensstämmer med de kontrolluppgifter han fått. En korrektionsmöjlighet är därför nödvändig i dessa situationer. Skattemyndigheten bör få besluta om eftertaxering om taxeringsbeslutet blivit oriktigt på grund av kontrolluppgift, som skall lämnas utan föreläggande avseende inkomst av tjänst eller kapital, saknats eller varit felaktig.

Följdändringar

För följdändringar i taxeringsbeslut avseende samma skattskyldig anser jag inte att några särskilda begränsningar är motiverade. Som jag redan framhållit är det i sådana fall endast fråga om en omdisponering av den skattskyldiges totala beskattning över tiden.

Vad däremot gäller följdändringar i taxeringsbeslut avseende annan skattskyldig efter ettårsperiodens utgång anser jag i likhet med kommittén att det bör vara möjligt att i vissa undantagsfall underlåta att följdändra. Ofta avser en följdändring ett skattesubjekt som har en så stark gemenskap med den skattskyldige att det skulle framstå som orimligt om inte en följdändring kunde ske. I undantagsfall kan emellertid en följdändring te sig omotiverad och oskälig. Jag anser därför att följdändring eftertaxeringsvis i taxeringsbeslut avseende annan skattskyldig inte skall få ske om ett beslut skulle framstå som uppenbart oskäligt. Ett beslut kan vanligen inte anses vara uppenbart oskäligt om det föreligger intressegemenskap mellan de skattskyldiga. Följdändring bör därför normalt göras vid transaktioner mellan närstående bolag, makar, barn m.fl. Vid bedömningen bör även tidsaspekten vägas in. Ett beslut kan framstå som uppenbart oskäligt om det fattas långt efter ettårsperiodens utgång. Här bör den praxis som utvecklats vid tillämpningen av 105 § GTL vara vägledande.

Beloppskriteriet

Enligt nuvarande regler är en förutsättning för eftertaxering att den skatt som inte påförts inte är ringa. Med ringa har enligt praxis förståtts ett belopp vid inkomsttaxeringen understigande ca 2000 kr. Även för länsskattemyndighetens extraordinära besvärsrätt till den skattskyldiges nackdel enligt 101 § 1 mom. GTL krävs att den skatt som inte påförts inte är ringa.

Skatteförenklingskommittén föreslår i stället för olika beloppskriterier en generell regel att skattemyndigheten får avstå från att på eget initiativ fatta omprövningsbeslut om beslutet endast i ringa mån skulle ändra den påförda skatten. Vad gäller en eftertaxeringsgrund föreslår kommittén dock ett särskilt beloppskriterium, nämligen i fråga om eftertaxering vid s.k. misstagstaxering.

Skattemyndigheternas resurser skall inriktas på väsentligheter. Omprövning av beslut eftertaxeringsvis bör normalt förutsätta att ändringen avser en tämligen betydande felaktighet. Enligt min mening bör det även i fortsättningen direkt av lagtext framgå att eftertaxeringsinstitutet inte är avsett att användas för att tillrättalägga mindre felaktigheter. Det bör därför för eftertaxering krävas att den avser belopp av någon betydelse. Kravet bör dock inte gälla följdändringar. Någon särskild beloppsregel för eftertaxering vid rättelse av uppenbara förbiseenden anser jag inte nödvändig.

8.4 Omprövning vid ny eller ändrad praxis

Mitt förslag:

Skattemyndigheten får, under förutsättning att den skattskyldige begär det inom femårsperioden, ompröva en fråga som prövats av länsrätt eller kammarrätt genom beslut som har vunnit laga kraft, om beslutet avviker från rättstillämpningen i ett regeringsrättsavgörande som meddelats därefter.

Kommittén:

Kommittén lämnar inte något förslag i frågan.

Remissinstanserna:

Regeringsrätten anser att flera skäl talar för att avsaknaden av extraordinär besvärsrätt kan komma att medföra att ökade krav ställs på resningsinstitutet. En ny omständighet eller ett nytt bevis som framkommer efter det att en domstol meddelat ett lagakraftvunnet beslut i en viss fråga kommer inte att kunna beaktas genom överklagande. Regeringsrätten menar att avsaknaden av extraordinär besvärsrätt även i andra hänseenden kan ge resultat som av de skattskyldiga kan upplevas som nyckfulla och orättvisa. Som exempel tar regeringsrätten upp det fallet att två skattskyldiga vid ett visst års taxering gjort samma slags avdragsyrkande som för båda avslagits av skattemyndigheten. Den ene nöjer sig med detta medan den andre för frågan vidare och först genom länsrättens dom blir övertygad om att avdraget inte är förenligt med dittillsvarande praxis. Om regeringsrätten något eller några år senare i ett annat mål fastslår att avdraget i det aktuella hänseendet är tillåtet, har den av de skattskyldiga som tidigare varit passiv i avdragsfrågan möjlighet att genom omprövning få det nya regeringsrättsavgörandet beaktat medan den andre på grund av den tidigare länsrättsprocessen inte har motsvarande möjlighet.

Skälen för mitt förslag:

Det nya taxeringsförfarandet innebär att den extraordinära besvärsrätten utmönstras och ersätts av en femårig tid för överklagande. Detta är betydelsefullt ur förenklings- och rättssäkerhetssynpunkt. Den nya ordningen kan emellertid, som regeringsrätten påpekar, medföra konsekvenser som kan uppfattas som nyckfulla och orättvisa. Redan i dagens förfarande är det så att ny praxis i sig inte är en grund för extraordinär besvärsrätt. Det fallet regeringsrätten tar upp skulle därför inte heller i dag kunna prövas som extraordinära besvär. Skillnaden mot i dag är att den som inte överklagat har möjlighet att få rättelse inom femårsperioden. Det blir således en omotiverad skillnad mellan de två skattskyldiga beroende på att den ene överklagat och fått sin sak prövad av domstol.

Det är enligt min mening inte rimligt att det i den situation som regeringsrätten skissar blir en skillnad mellan den som överklagat och den som inte klagat. Jag anser därför att skattemyndigheten bör få ompröva en fråga på begäran av den skattskyldige inom femårsperioden även om frågan prövats av länsrätt eller kammarrätt genom beslut som har vunnit laga kraft, om beslutet avviker från rättstillämpningen i ett regeringsrättsavgörande som meddelats därefter. En bestämmelse med detta innehåll bör föras in i NTL.

9 Överklagande av taxeringsbeslut

9.1 Överklagande av skattskyldig

Mitt förslag:

Den skattskyldige får överklaga skattemyndighetens taxeringsbeslut direkt till länsrätt. Något krav på att beslutet skall ha gått honom emot införs inte. överklagandet skall ges in till den skattemyndighet som fattat det överklagade beslutet. Skattemyndigheten skall pröva om överklagandet kommit in i rätt tid och om så är fallet snarast ompröva beslutet. Om skattemyndigheten ändrar sitt beslut i enlighet med den skattskyldiges begäran förfaller överklagandet. I andra fall – i vissa situationer dock först efter det att den skattskyldige getts tillfälle att återkalla överklagandet – skall skattemyndigheten överlämna överklagandet, omprövningsbeslutet och övriga handlingar i ärendet till länsrätten för vidare handläggning. Om det föreligger särskilda skäl får skattemyndigheten överlämna handlingarna till länsrätten utan föregående omprövning.

Överklagande får ske inom fem år efter taxeringsårets utgång. Om taxeringsbeslutet meddelats efter den 30 juni femte året efter taxeringsåret och den skattskyldige har fött del av beslutet efter utgången av oktober samma år, får överklagandet dock komma in inom två månader från den dag den skattskyldige fick del av beslutet.

Kommitténs förslag:

Kommittén föreslår att omprövningsbeslut och beslut om taxeringsåtgärder får överklagas till domstol. Grundbeslut får däremot inte överklagas av den skattskyldige. Vad gäller överklagandetider överensstämmer kommitténs förslag med mitt.

Remissinstanserna:

Förslaget att endast omprövade beslut skall vara överklagbara stöds av justitiekanslern, domstolsverket, RSV, statskontoret och JUSEK. JO, kammarrätterna, länsrätterna, domareförbundet och näringslivsorganisationerna är däremot kritiska. Kammarrätten i Göteborg anför att förslaget leder till ett förfarande som de skattskyldiga med rätta kan uppfatta som onödigt byråkratiskt. I stället är det lämpligt att efter mönster från förvaltningslagen en omprövning sker i samband med att ett beslut överklagas till domstol. Någon begränsning till uppenbart oriktiga beslut bör dock inte gälla enligt taxeringslagen. Liknande synpunkter förs också fram av bl.a. kammarrätterna i Stockholm och i Jönköping, länsrätten i Göteborgs och Bohus län samt JO. Tiden för överklagande berörs inte av remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag:

I sitt principbetänkande (SOU 1985:42) Förenklad taxering föreslog skatteförenklingskommittén att endast omprövade beslut skulle vara överklagbara. Grundbeslut som fattats med skattenämnd skulle dock kunna överklagas direkt till länsrätt.

Förslaget fick en hel del kritik från remissinstanserna. Det hävdades bl.a. att omprövningen i många fall enbart skulle leda till en onödig omgång skriftväxling som skulle fördröja processen och som för den skattskyldige skulle framstå som byråkratisk och negativ. Vidare gjordes gällande att den föreslagna omprövningen i praktiken skulle leda till att en ny femte instans inrättades. Även förslaget att undanta beslut som fattats med skattenämnd från den obligatoriska omprövningen kritiserades, bl.a. av domstolsverket, som menade att även vid överklagande av sådana ärenden kan den skattskyldige komma med nya uppgifter som påverkar bedömningen av ärendet.

I prop. 1986/87:47 om ändringar i taxeringsorganisation m.m. förordade jag någon form av obligatorisk omprövning. Genom en obligatorisk omprövning skapas en spärr mot att ärenden där någon tvist inte föreligger förs upp till domstolsprövning. En obligatorisk omprövning ger vidare skattemyndigheten möjlighet att snabbt rätta uppenbara felaktigheter samt även att ta ställning till eventuella nya uppgifter eller ny argumentation från den skattskyldige som kan ge anledning till en ändrad bedömning av ärendet. En lämpligare lösning än den kommittén förslagit var enligt min mening att efter mönster från förvaltningslagen en omprövning sker i samband med att ett beslut överklagas till domstol. Skattemyndigheten borde i samband med att den tar emot ett överklagande vara skyldig att granska det överklagade beslutet, även om det tidigare varit föremål för omprövning, och ändra beslutet om det på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning framstår som oriktigt. Om klagandens yrkanden inte kan bifallas helt skall ärendet överlämnas till länsrätten. Som en förutsättning för överklagande borde gälla att skattemyndighetens beslut gått den skattskyldige emot.

I sitt slutbetänkande har kommittén vidhållit sitt förslag att i princip endast omprövade beslut skall vara överklagbara. Kommittén menar att den i propositionen förordade ordningen har den nackdelen att länsrätten inte vet hur den skattskyldige ställer sig till skattemyndighetens omprövningsbeslut. Den skattskyldige har kanske framställt sitt yrkande med ”prutmån” eller fått en klargörande motivering i omprövningsbeslutet som rett ut tidigare missförstånd och därför är nöjd med skattemyndighetens beslut. Omprövningen blir då inte den spärr mot att otvistiga ärenden förs upp i länsrätt som avsikten är. Vidare pekar kommittén på att en rätt att överklaga även grundbeslut kombinerad med ett krav att beslutet skall ha gått emot den skattskyldige innebär en ordning som den skattskyldige får svårt att förstå. Om den skattskyldige t.ex. i samband med att han överklagar en avvikelse från sin deklaration också framställer ett yrkande om ett nytt avdrag som inte har nämnts i hans deklaration kan den senare frågan inte prövas av domstolen. Det krävs först ett omprövningsbeslut som gått honom emot. Detta skulle kunna överklagas.

På området för mervärdeskatt, punktskatter och prisregleringsavgifter krävs för närvarande ett slutligt beslut innan det är möjligt att föra saken inför domstol, vilket i princip motsvarar en ordning där endast omprövade beslut är överklagbara.

På ett annat område som har likheter med beskattningsområdet genom att det är något av ett massförfarande, nämligen socialförsäkringsområdet, infördes fr.o.m. april 1982 den ordningen att den enskilde endast kunde överklaga omprövade beslut. Ordningen medförde att antalet överklaganden till försäkringsrätterna minskade drastiskt med ca 60%. Även beslut av de dåvarande pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna omfattades av kravet på omprövning före överklagande. Den omständigheten att det är ett och samma organ som omprövar sina egna beslut har väckt kritik och bl.a. uppfattats som en onödig byråkratisk omgång som försenar domstolsprocessen. Fr.o.m. 1988 gäller att beslut av de nyinrättade socialförsäkringsnämnderna överklagas direkt till försäkringsrätt utan föregående omprövning. Socialförsäkringsnämnden skall kunna ändra sina egna beslut endast när de är behäftade med vissa kvalificerade felaktigheter (20 kap. 10 a § lagen (1962:381) om allmän försäkring, jfr prop. 1985/86:73 s. 32).

När taxeringsförfarandet nu skall läggas fast bör enligt min mening en utgångspunkt vara att förfarandena blir likartade på så stor del av beskattningsområdet som möjligt. Ett annat krav bör vara att otvistiga ärenden inte i onödan skall belasta länsrätterna. Ett ärende bör inte hanteras på en högre nivå än dess beskaffenhet kräver. Samtidigt är det ett oeftergivligt krav att ordningen tillgodoser den skattskyldiges rättssäkerhet. Förfarandet bör vara så snabbt och enkelt som möjligt och inte medföra att en eventuell domstolsprocess försenas.

De argument som kommittén har fört fram har inte övertygat mig om att kommitténs förslag är att föredra framför den ordning jag skissade i princippropositionen. Visserligen innebär förslaget en samordning med vad som gäller på den indirekta beskattningens område. En sådan samordning går emellertid, som jag återkommer till senare (avsnitt 11), även att åstadkomma på annat sätt och utgör inte ett avgörande argument för den av kommittén föreslagna ordningen.

Kommitténs förslag innebär inte heller någon fullständig garanti mot att otvistiga frågor förs upp till domstol. Även efter ett omprövningsbeslut kan nya omständigheter komma fram som medför att beslutet framstår som felaktigt. Ett sådant beslut kan emellertid enligt förslaget överklagas direkt till länsrätt. Samtidigt innebär det en onödig omgång i de inte ovanliga fall där redan beslutet om avvikelse från deklarationen har föregåtts av grundlig utredning och skriftväxling med den skattskyldige och där såväl skattemyndighetens som den skattskyldiges ståndpunkter är klara. Detta gäller inte minst när myndigheten med nämnd fattat det grundläggande taxeringsbeslutet. Vidare innebär förslaget att beslut om taxeringsåtgärder får överklagas direkt till länsrätt med endast den begränsade spärr mot att otvistiga ärenden förs till länsrätt som FL:s bestämmelser om omprövning i samband med överklagande kan anses utgöra. Enligt min mening innebär därför kommitténs förslag inte oväsentliga nackdelar.

Efter en sammanvägning av de olika för- och nackdelar de olika lösningarna medför har jag kommit fram till att den smidigaste och för såväl de skattskyldiga som skattemyndigheterna mest ändamålsenliga lösningen är att låta alla taxeringsbeslut vara överklagbara men att låta skattemyndigheten ompröva det överklagade beslutet innan ett överklagande överlämnas till domstol. På så sätt kan samtliga taxeringsbeslut hanteras enhetligt. Den nackdel en sådan ordning kan innebära, nämligen den att länsrätten kan komma att belastas med ett antal mål där den skattskyldige inte har något större intresse av att driva processen, uppvägs av de påtagliga fördelar det innebär att undvika ett förfarande som både myndigheter och skattskyldiga kan uppleva som onödigt byråkratiskt.

I motsats till den ståndpunkt jag förde fram i princippropositionen anser jag emellertid – för att undvika de problem som kommittén pekat på – att den skattskyldige skall få överklaga skattemyndighetens beslut även om det inte gått honom emot.

Min ståndpunkt är således att samtliga taxeringsbeslut skall kunna överklagas direkt till länsrätt men att de först skall omprövas av skattemyndigheten. I FL finns en skyldighet för myndighet att ompröva ett beslut i vissa fall, nämligen om det överklagade beslutet framstår som uppenbart oriktigt och omprövningen kan göras snabbt, enkelt och utan nackdel för någon enskild part. Jag anser inte det förfarandet lämpligt för taxeringsområdet. Om förfarandet på ett effektivt sätt skall kunna förskjutas mot första instans krävs en betydligt mer omfattande omprövningsskyldighet. Principen bör vara att skattemyndigheten skall ompröva samtliga beslut som överklagas.

I enlighet med vad som gäller enligt FL bör det åligga skattemyndigheten att kontrollera om överklagandet har kommit in i rätt tid och i annat fall avvisa överklagandet.

Särskilda problem innebär de överklaganden där handlingarna inte är fullständiga eller där av annan anledning förutsättningar för en sakprövning inte föreligger. Jag anser att skattemyndigheten bör se till att överklagandet kompletteras med t. ex. en fullmakt. Är den skattskyldiges yrkanden oklara bör skattemyndigheten begära att den skattskyldige förtydligar sig. Har den skattskyldige endast gett in s.k. reservationsbesvär bör skattemyndigheten invänta kompletteringarna för att därefter kunna ompröva beslutet.

Däremot anser jag inte att skattemyndigheten skall kunna avvisa ett överklagande på grund av bristande sakprövningsförutsättningar. Kommer inte den skattskyldige in med de kompletteringar som behövs skall skattemyndigheten överlämna handlingarna i ärendet till länsrätten utan föregående omprövning. Samma sak bör gälla om skattemyndigheten anser att överklagandet avser en fråga som på grund av tidigare domstolsprövning är res judicata eller att frågan redan ligger för överprövning (litis pendens).

För att en omprövning skall bli meningsfull krävs vidare att ärendet är tillräckligt utrett. Det bör därför åligga skattemyndigheten att göra den utredning som behövs. Detta kan i vissa fall innebära att omprövningen drar ut på tiden men det är enligt min mening att föredra framför en ordning där outredda och oomprövade beslut överlämnas till domstolen.

Det är naturligtvis angeläget att rätten att överklaga endast utnyttjas i de fall där det framgår att den skattskyldige verkligen vill få frågan överprövad av domstol. Skattemyndigheten bör därför i sin information till och kontakter med de skattskyldiga framhålla möjligheterna till omprövning som det första och naturliga sättet att få rättelse av ett felaktigt taxeringsbeslut. Blanketter m.m. bör utformas så att omprövning framstår som det närmast till hands liggande alternativet. Det kan i vissa fall vara oklart om den skattskyldige begär omprövning av eller överklagar ett beslut. Enligt min mening bör man i sådana fall vara försiktig med att tolka den skattskyldiges skrivelse som ett överklagande.

Samtliga beslut som överklagats skall således – till skillnad från vad som gäller enligt FL:s regler – omprövas. Beroende på det överklagade beslutet, de framställda yrkandena och omständigheterna i övrigt får omprövningen olika innehåll från ärende till ärende. I många fall har inga nya omständigheter kommit till och ingen ytterligare utredning krävs. Omprövningsbeslutet kan i sådana fall utformas enkelt. Det bör åligga skattemyndigheten att tillställa den skattskyldige ett omprövningsbeslut i samband med att handlingarna överlämnas till länsrätten. Omprövningsbeslutet – som samtidigt kan ses som beslutsmyndighetens yttrande till länsrätten (se avsnitt 13.1)ersätter det överklagade beslutet om det innebär ändring.

Den skattskyldige får med mitt förslag en valmöjlighet mellan att endast utnyttja omprövningsinstitutet och för det fall han är missnöjd med omprövningsbeslutet överklaga det eller att direkt överklaga till länsrätt. Oavsett den skattskyldiges val skall i båda fallen de otvistiga frågorna avgöras på skattemyndighetsnivå. Som jag redan nämnt kan man emellertid inte bortse från att länsrätterna med den lösning jag föreslår kommer att få något fler mål än om kommitténs modell hade följts. Jag tänker då på fall där skattemyndigheten delvis bifallit den skattskyldiges yrkande och den ej bifallna delen av yrkandet visserligen i princip rör en tvistig fråga, men där den skattskyldige anser sig ha blivit tillgodosedd i så hög grad att han inte skulle ha överklagat den kvarvarande frågan självständigt. Det kan därför vara lämpligt att skattemyndigheten i samband med att den skattskyldige underrättas om ett omprövningsbeslut, som innebär att den skattskyldiges yrkanden bifalls delvis, också bereds tillfälle att inom en angiven tid återkalla sin talan. Återkallar den skattskyldige överklagandet skall skattemyndigheten avskriva ärendet.

Det är svårt att ha någon grundad uppfattning om hur stort antal ärenden som med den föreslagna ordningen kommer till domstol utan att den skattskyldige har något egentligt intresse av att få saken prövad. Rimligen rör det sig om ett begränsat antal ärenden. Det finns dock anledning att vara uppmärksam på problemet. Enligt min mening kan det därför finnas skäl att sedan förfarandet varit i kraft något år utvärdera resultatet och – om det behövs – föreslå åtgärder.

Reglerna om överklagande innehåller för närvarande en mängd olika frister som är svåra för den enskilde att överblicka. Den ordinarie tiden för överklagande går ut den sista februari året efter taxeringsåret. Ett överklagande som kommer in efter denna tidpunkt skall dock prövas om det kommer in före utgången av juni samma år och länsskattemyndigheten tillstyrker överklagandet i sak. För extraordinära besvär gäller tre olika besvärstider. Därutöver tillkommer ett antal särskilda ansöknings- och överklagandefrister.

Omprövningsförfarandet möjliggör kraftiga förenklingar av överklagandereglerna. Den nuvarande mångfalden av överklagandetider kan ersättas med ett fåtal enkla bestämmelser. Det förslag som skatteförenklingskommittén har lagt fram i den här delen har lämnats utan erinran av remissinstanserna. I likhet med kommittén föreslår jag därför att överklagandetiden bör sammanfalla med omprövningsperiodens längd och alltså sträcka sig t.o.m. utgången av det femte året efter taxeringsåret. En så lång tid för överklagande konsumerar de många olika frister som nu finns och förfarandet blir enklare för såväl skattskyldiga som myndigheter.

Avsikten är att skattemyndighetens beslut normalt inte skall behöva delges den skattskyldige. De flesta omprövningsbesluten kommer med all sannolikhet att fattas senast under året efter taxeringsåret. De skattskyldiga har därefter gott om tid att överklaga. Eftertaxeringsbeslut kan emellertid komma att fattas t.o.m. utgången av det femte året efter taxeringsåret och beslut om omprövning på den skattskyldiges initiativ kan meddelas även efter femårsperiodens utgång. För beslut som fattas i slutet av eller efter femårsperioden krävs därför en särskild ordning. Jag ansluter mig till kommitténs förslag att beslut som fattas efter den 30 juni det femte året efter taxeringsåret skall delges den skattskyldige och att en överklagandetid på två månader skall löpa från den dag den skattskyldige fått del av beslutet.

I dagens förfarande är akthanteringen ofta ett problem. Såväl taxeringsnämnden, skattemyndigheten som domstolen kan behöva ha omedelbar tillgång till deklarationsmaterialet. Det kan dröja åtskillig tid efter ett överklagande innan det nödvändiga materialet har sammanställts och domstolsförfarandet kan inledas. Detta problem har påtalats i olika sammanhang, bl.a. av JO i rapporten Den långsamma skatteprocessen.

Har ett taxeringsbeslut överklagats arkiveras enligt nuvarande regler deklarationsmaterialet tillsammans med övriga handlingar i målet. Omprövningsförfarandet medför att en annan ordning är nödvändig. Eftersom flera omprövningar kan ske under femårsperioden måste skattemyndigheten ha tillgång till en samlad akt rörande taxeringsåret. Vidare ankommer beräkningen av taxerad och beskattningsbar inkomst på skattemyndigheten. Även av detta skäl behöver skattemyndigheten tillgång till deklarationerna. Deklarationsmaterialet bör därför enligt min mening förvaras hos skattemyndigheten. Det kan därifrån lånas ut om t. ex. vid en domstolsprövning domstolen anser sig behöva ha tillgång till originalhandlingarna.

9.2 Överklagande av det allmänna

Mitt förslag:

RSV får överklaga skattemyndighetens beslut inom den tid som gäller för skattemyndigheten att på eget initiativ fatta taxeringsbeslut. Detta innebär att överklagande till den skattskyldiges fördel får ske inom fem år efter utgången av taxeringsåret, medan överklagande till den skattskyldiges nackdel får ske inom ett år efter utgången av taxeringsåret eller inom fem år om det är ett yrkande om eftertaxering. Överklagande får dock alltid ske inom två månader från den dag beslutet meddelades. Överklagas ett omprövningsbeslut som avser eftertaxering och yrkas ändring till den skattskyldiges nackdel skall överklagande ha kommit in inom två månader från den dag beslutet meddelades. Överklagandet ges in till beslutsmyndigheten.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i stort med mitt.

Remissinstanserna:

Länsrätten i Stockholms län anser att den föreslagna möjligheten för överordnad myndighet att yrka att viss fråga prövas av länsrätt som första instans är principvidrig. Länsrätten avstyrker också att överklagandet ges in till beslutsmyndigheten.

I övrigt har remissinstanserna inte kommenterat de framförda förslagen.

Skälen för mitt förslag:

Det förslag jag lägger fram om en ny skatteorganisation rubbar de förutsättningar som det principbeslut som riksdagen har fattat och de förslag skatteförenklingskommittén lagt fram i sitt slutbetänkande bygger på. Principbeslutet och kommitténs förslag utgår från en organisation med länsskattemyndigheter och lokala skattemyndigheter. I den nya organisationen är endast RSV överordnad myndighet. Rätten att överklaga skattemyndighetens beslut kommer således att vara koncentrerad dit. För att ordningen skall bli hanterbar krävs att överklagande av det allmänna av skattemyndighetens beslut blir aktuellt endast i ett fåtal ärenden. Mina förslag i fråga om organisationen och taxeringsförfarandet bör leda till en högre kvalitet i taxeringsbesluten. Omprövningsförfarandet medför att felaktigheter kan rättas av skattemyndigheten. Med hänsyn härtill bör, som jag återkommer till i avsnitt 13, överklagande av det allmänna normalt aktualiseras endast i prejudikatsfrågor.

I prop. 1986/87:47 om ändringar i taxeringsorganisationen m.m. (s. 154) förordade jag en ordning som – i överensstämmelse med gällande rätt – innebär att det allmänna i domstol kan yrka att viss fråga prövas av länsrätten som första instans. Därigenom kunde man enligt min mening förkorta den sammanlagda handläggningstiden genom att begära domstolsprövning utan att avvakta att skattemyndigheten fattar ett beskattningsbeslut.

Skatteförenklingskommittén föreslår att eftertaxeringsbesluten skall vara ändringar av tidigare taxeringsbeslut, inte tilläggstaxeringar, och att det allmänna skall kunna överklaga även ett grundläggande taxeringsbeslut. Förslaget innebär att det allmänna i ett överklagande kan yrka att länsrätten beslutar om exempelvis eftertaxering, kommittén påpekar att rätten för det allmänna att föra upp frågor i länsrätt som inte prövats av skattemyndighet bör utnyttjas sparsamt. Den innebär en avvikelse från principen att utredning och beslut skall ligga så långt ned i instansordningen som möjligt. Väsentliga samordningsvinster i förhållande till andra funktioner i skattemyndigheten, andra taxeringsår och andra skatteslag kan därmed gå förlorade.

Jag delar kommitténs uppfattning att det allmännas möjligheter att efter överklagande låta länsrätt som första instans besluta om eftertaxering bör utnyttjas sparsamt. Detta gäller särskilt med hänsyn till den organisationsförändring jag föreslagit. Till vad kommittén tagit upp kommer att RSV skulle få avsätta väsentliga resurser för få till stånd ett första beslut i länsrätt. Verkets funktion som övervakare av taxeringsverksamheten skulle därmed riskera att uttunnas.

RSV kan naturligtvis inte ta del av samtliga beslut som skattemyndigheten fattar. De beslut som kan komma i fråga för överklagande måste på något sätt väljas ut. Verket kan vara intresserat av att ta del av beslut som rör t. ex. tillämpningen av ny lagstiftning eller en viss typ av transaktion för att snabbt kunna föra en prejudikatsfråga upp i domstol eller för att kunna bedöma om rättstillämpningen sker på ett likformigt sätt. Man kan dessutom förutsätta att skattemyndigheterna självmant underrättar RSV om beslut där skattemyndigheten varit tveksam. Det förefaller lämpligt att RSV utfärdar föreskrifter om vilka beslut verket vill ta del av.

Vad gäller överklagandetider ansluter jag mig till kommitténs förslag.

10 Skattetillägg och förseningsavgift

10.1 Inledning

En strävan vid utformningen av beskattningsförfarandena är att få dem så enhetliga och enkla som möjligt. Särregler försvårar för både enskilda och myndigheter och bör därför undvikas såvida inte en avvikelse är oundgängligen nödvändig. Detta gäller även förfarandet för särskilda avgifter. Det finns för närvarande en mängd regler om förfarandet för särskilda avgifter som avviker från GTL:s regler om taxering. När nu sanktionsreglerna skall infogas i den nya taxeringslagen är det angeläget att de i möjligaste mån anpassas till taxeringsförfarandet. Förutom en sådan anpassning kommer jag i det följande att föreslå några ytterligare ändringar av avgiftsförfarandet som föranleds bl.a. av övergången från beloppsprocess till sakprocess.

Däremot tar jag inte i detta sammanhang upp de förslag till materiella ändringar i skattetilläggsreglerna som skatteförenklingskommittén föreslår. Som jag redan inledningsvis nämnt (avsnitt 1) tar jag inte heller upp skatteförenklingskommitténs förslag att skattemyndighet skall fatta taxeringsbeslut på grundval av förlustdeklarationer vid förlustårets taxering. De problem i fråga om förutsättningarna för att påföra skattetillägg ett sådant förslag innebär som skatteförenklingskommittén pekat på aktualiseras således inte nu. Jag avser emellertid att ta upp dessa och ytterligare några frågor som berör särskilda avgifter senare i år.

10.2 Prövning av skattetilläggsfrågan

Mitt förslag:

De frister som gäller för taxeringsbeslut skall i princip också gälla för beslut om skattetillägg. Skattetillägg kan påföras och omprövas till den skattskyldiges nackdel inom ettårsperioden. Har den skattskyldige inte gett in självdeklaration i rätt tid kan skattetillägg påföras och ändras till skattskyldigs nackdel inom ett år från det att självdeklarationen kom in till myndigheten.

Efter ettårsperiodens utgång kan skattetillägg påföras eftertaxeringsvis i samband med beslut om taxering.

Skattetillägg på grund av oriktig uppgift i ett ärende angående omprövning av taxering kan meddelas även efter ettårsperioden. Beslut skall då meddelas i samband med beslutet i omprövningsärendet.

Har den skattskyldige lämnat oriktig uppgift i domstol får beslut om påförande av skattetillägg meddelas inom ett år från det domstolens beslut vann laga kraft.

Utan hinder av att tiden för begäran om omprövning eller överklagande har gått ut får yrkande i fråga om skattetillägg prövas, om beslut i den taxeringsfråga som föranlett skattetillägget inte har vunnit laga kraft.

Om utgången i ett mål om taxering påverkar underlaget för skattetillägg skall skattemyndigheten besluta om den nedsättning av underlaget som föranleds av domstolens dom.

I ett ärende eller mål om särskild avgift skall skattemyndigheten resp. domstolen liksom i dag utan yrkande pröva om förutsättningar för eftergift av skattetillägget föreligger.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i ston med mitt. Kommittén föreslår dock inte någon regel om att yrkande om skattetillägg får framställas så länge den taxeringsfråga som föranlett skattetillägget inte vunnit laga kraft.

Remissinstanserna:

Länsrätten i Stockholms län, som är den enda remissinstans som uttalat sig i frågan om prövningsfristerna, accepterar inte de utsträckta tidsfristerna.

Skälen för mitt förslag:

Ett ändamålsenligt förfarande för skattetilläggsbeslut förutsätter att tidsfristerna för skattetillägg överensstämmer med dem som gäller för taxeringsbeslut. Skattetilläggsfrågan är ju intimt förknippad med taxeringsbeslutet. Jag anser därför att skattetillägg bör få påföras och omprövas till nackdel för den skattskyldige inom ett år efter taxeringsårets utgång. Om den skattskyldige inte lämnat deklaration i rätt tid bör, i likhet med vad som föreslås på taxeringsområdet, skattetillägg kunna påföras och omprövas till hans nackdel inom ett år efter det att deklarationen kom in till skattemyndigheten. Därefter bör skattetillägg, liksom i dag, kunna påföras i samband med eftertaxeringsbeslut.

Om den skattskyldige lämnar en oriktig uppgift i ett omprövningsärende bör skattetillägg kunna påföras även efter ettårsperioden. Beslut skall då meddelas i samband med beslutet i omprövningsärendet.

I enlighet med vad som gäller enligt nuvarande regler (116 n § tredje stycket GTL) anser jag att beslut om skattetillägg på grund av att den skattskyldige lämnat oriktig uppgift i mål om taxering skall meddelas inom ett år från det att domstolens beslut vann laga kraft.

I 116 m § tredje stycket GTL föreskrivs att den skattskyldiges yrkande i fråga om särskild avgift skall prövas, om den taxering som avgiften avser inte har vunnit laga kraft. Samma sak gäller sådant yrkande av länsskattemyndigheten till den skattskyldiges förmån. Skatteförenklingskommittén föreslår inte någon motsvarighet till bestämmelsen. Jag anser emellertid att en regel är motiverad även i det framtida förfarandet för att undvika rättsförluster. Jag föreslår därför att även om tiden för omprövning och överklagande har gått ut får yrkande i fråga om skattetillägg prövas om beslut i den taxeringsfråga som föranlett skattetillägget inte har vunnit laga kraft.

I dagens skatteprocess skall domstolen i ett taxeringsmål där taxeringarna sätts ned även besluta om den ändring i underlaget för skattetillägg som taxeringsändringen medför. Detta är emellertid inte möjligt i en sakprocess där domstolen i sin dom endast uttalar sig i den fråga som är föremål för prövning. I överensstämmelse med förslaget att skattemyndighet, inte domstol, genom beslut om taxeringsåtgärder skall besluta om bl.a. taxerad och beskattningsbar inkomst efter domstols dom i taxeringsmål (se avsnitt 15) skall skattemyndigheten också besluta om de förändringar av beräkningsunderlaget för skattetillägg som föranleds av domen.

Som jag återkommer till i avsnitt 15 är det viktigt att domstolen utformar sin dom så tydligt att skattemyndigheten utan svårighet kan beräkna det nya underlaget. Skattemyndigheten skall i sitt beslut naturligtvis inte pröva skattetilläggsfrågan i sak. Myndigheten skall dock i enlighet med vad som för närvarande gäller iaktta reglerna om eftergift på grund av ringa belopp ex officio i de fall domstolens beslut i taxeringsfrågan medför att skattetillägget skall sättas ned så lågt att det inte överstiger gränsen för ett ringa belopp.

I ett ärende eller mål om särskild avgift skall liksom hittills frågan om förutsättningar för eftergift föreligger prövas ex officio. Kan det misstänkas att en eftergiftsgrund föreligger ankommer det på skattemyndigheten eller domstolen att närmare utreda eftergiftsfrågan (prop. 1977/78:136 s. 212).

På samma sätt som i dagens process avses att eftergiftsgrunderna inte skall prövas ex officio i ett mål om taxering i de fall den skattskyldige över huvud taget inte berör avgiftsfrågan. Domstolens möjlighet att i enlighet med reglerna om reformatio in melius (29 § FPL) besluta till det bättre för enskild om det föreligger särskilda skäl kvarstår naturligtvis.

10.3 Kommunicering

Mitt förslag:

Den särskilda regeln för kommunicering av ifrågasatt påföring av särskild avgift slopas. Regeln för kommunicering av taxeringsbeslut skall gälla även för skattetillägg.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

De som uttalat sig avstyrker förslaget.

Skälen för mitt förslag:

I GTL finns, som jag redogjort för i ett tidigare avsnitt (6.1), två bestämmelser som reglerar kommunikationsskyldighet. I 65 § första stycket föreskrivs att taxeringsnämnden skall tillse att utredning görs och att tillfälle bereds den skattskyldige att yttra sig när det behövs för nämndens beslut. Enligt 116 k § andra stycket GTL skall, innan beslut fattas om påföring av särskild avgift, tillfälle beredas den skattskyldige att yttra sig om hinder inte möter. Motsvarande bestämmelse gällde tidigare även vid taxeringen för det fall det fanns anledning att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från deklarationen. Genom RS-reformen ändrades bestämmelserna och 65 § GTL fick den nuvarande lydelsen som har ansetts innebära att kommunikationsskyldigheten begränsats något i förhållande till vad som tidigare gällde.

Någon motsvarighet till den ändring som genomfördes för taxeringens del genomfördes dock inte för avgifterna. I prop. 1978/79:137 om ändrade processuella regler för skattetillägg m.m. (s. 11) anfördes att även om reglerna för taxering och särskilda avgifter borde samordnas så långt möjligt talade vissa skäl för att man åtminstone tills vidare borde behålla den gällande ordningen. Genom att den skattskyldige alltid bereddes tillfälle att yttra sig innan beslut fattades om att påföra avgift kunde han samtidigt uppmärksammas på vilka möjligheter det finns att få eftergift av särskild avgift. Han fick också besked om anledningen till att avgiftspåföring ifrågasattes och om grunderna för beräkning av avgiften.

Jag har i avsnitt 6.1 ställt mig bakom skatteförenklingskommitténs förslag att kommunikation i taxeringsärenden skall ske om det inte är onödigt. Med den nya formuleringen avses inte någon större ändring i den nuvarande kommunikationsskyldigheten. Den föreslagna lydelsen innebär emellertid en viss skärpning av huvudregeln att kommunikation skall ske. Kommunikation kan underlåtas bara när det är onödigt. Vid bedömningen av om kommunikation är onödig skall den skattskyldiges intressen vägas in. De ärenden skattemyndigheten behandlar är av mycket skiftande karaktär. Att en regel om kommunikation får olika innebörd i olika typer av ärenden ligger i sakens natur. Detta motiverar emellertid inte att man för olika ärenden har olika regler.

När det är fråga om en avvikelse från deklarationen där påförande av skattetillägg ifrågasätts behövs den skattskyldiges yttrande ofta redan för att kunna besluta om avvikelsen och i princip alltid för att kunna fatta beslut i skattetilläggsfrågan. I annat fall har skattemyndigheten inte något underlag för att kunna bedöma bl.a. om det finns skäl för eftergift. Det säger sig självt att kommunikation inte annat än i undantagsfall kan anses onödig i sådana situationer.

Grunden för remissinstansernas avvisande inställning till förslaget synes ha varit att slopandet av den särskilda regeln skulle innebära att kommunikation skulle kunna underlåtas i ett stort antal fall där avgiftspåföring var aktuellt. Så är enligt min mening inte fallet. Med den utformning regeln fått anser jag att den bör gälla även i ärenden om särskild avgift. Jag förslår därför att den särskilda regeln i 116 k § andra stycket GTL slopas.

10.4 Underrättelseförfarandet

Mitt förslag:

Beslut om särskild avgift skall normalt skickas i lösbrev utan krav på delgivningserkännande från den skattskyldige.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Två remissinstanser, länsrätten i Göteborgs och Bohus län samt Svenska revisorsamfundet, avstyrker förslaget. Revisorsamfundet anser att det särskilda Underrättelseförfarandet bör behållas av rättssäkerhetsskäl. Länsrätten anför att det mycket ofta händer att skattetillägg, som påförs i samband med skönstaxering på grund av utebliven självdeklaration, undanröjs av det skälet att det inte går att få reda på om och i så fall när den skattskyldige har fått del av beslutet. En ny deklaration måste därför ofta anses ha kommit in inom sådan tid att skattetillägget skall undanröjas.

Skälen för mitt förslag:

Beslut om särskild avgift skall enligt nuvarande bestämmelser (116 k § tredje stycket GTL) skickas i rekommenderat brev eller, om särskilda skäl föreligger, delges den skattskyldige. Underrättelse om avvikelse från självdeklaration sänds däremot normalt i lösbrev (69 § 4 mom. GTL). Om det föreligger särskilda skäl kan försändelsen rekommenderas eller delges den skattskyldige.

Skatteförenklingskommitténs förslag i principbetänkandet (SOU 1985:42) Förenklad taxering att kravet på rekommenderad försändelse skulle slopas vad gäller förseningsavgift men behållas för skattetillägg, fick vid remissbehandlingen kritik av en del skattemyndigheter som menade att det underlättar hanteringen om alla försändelser kan skickas i lösbrev. Det framfördes att de fall kravet på rekommenderad försändelse har betydelse, nämligen när fråga är om skattetillägg enligt 116 c § GTL, är så få att man inte av den anledningen borde ha kvar kravet. I prop. 1986/87:47 nämnde jag att jag inte var beredd att ta ställning till frågan men ifrågasatte i likhet med dessa remissinstanser om underrättelser avseende beslut om skattetillägg i framtiden skulle behöva sändas i rekommenderade försändelser.

Att av rättssäkerhetsskäl ha kvar det särskilda Underrättelseförfarandet är knappast motiverat. De regler om omprövning och överklagande jag föreslår innebär att den skattskyldige under mycket lång tid kan få rättelse i ett beslut han är missnöjd med. Jag föreslår därför att kravet på rekommenderad försändelse vid beslut om särskild avgift slopas. Liksom vad gäller taxeringsbeslut skall beslut om avgift som fattas i slutet av eller efter femårsperioden delges den skattskyldige.

10.5 Undanröjande av skattetillägg

Mitt förslag:

Beslut om skattetillägg som påförts i anledning av skönstaxering på grund av att den skattskyldige underlåtit att lämna självdeklaration skall undanröjas om den skattskyldige kommer in med deklarationen före utgången av året efter det då skattetilläggsbeslutet meddelades.

Om den skattskyldige gör sannolikt att han inte fått kännedom om skattetilläggsbeslutet, skattsedeln eller någon annan handling med uppgift om skattetilläggets storlek inom två månader före utgången av året efter det då beslutet fattades skall skattetillägget undanröjas om deklarationen kommer in inom två månader från det han fick sådan kännedom.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i allt väsentligt med mitt.

Remissinstanserna:

Förslaget har kommenterats av endast en remissinstans, som lämnat förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag:

Mitt förslag om ett samordnat underrättelseförfarande av taxerings- och skattetilläggsbeslut utan krav på rekommenderad försändelse medför att bestämmelserna i 116 d § GTL om undanröjande av skattetillägg som påförts enligt reglerna i 116 c § GTL på grund av skönstaxering i avsaknad av deklaration måste ändras.

Skattetillägget i dessa skönstaxeringsfall syftar till att, i likhet med ett vitesföreläggande, utöva sådan påtryckning på den skattskyldige att han lämnar självdeklaration. Skattetillägget skall därför enligt 116 d § första stycket GTL undanröjas om deklaration har kommit in före utgången av februari året efter taxeringsåret. Om den skattskyldige har fått del av beslutet först efter taxeringsårets utgång gäller en tvåmånadersfrist. För fysiska personer gäller dessutom enligt andra stycket en speciell avtrappningsregel om inte första stycket är tillämpligt. Har deklarationen kommit in före utgången av året efter det då beslutet om skattetillägg meddelades skall skattetillägget sättas ned till 10% av det tillägg som annars skulle ha utgått. Detsamma gäller om den skattskyldige gör sannolikt att han inte fått del av skattsedel eller annan handling med uppgift om skattetilläggets storlek före utgången av året efter det då skattetilläggsbeslutet meddelades och deklaration har kommit in inom två månader från det han fick sådan kännedom.

Bestämmelsen om undanröjande i 116 d § första stycket GTL är således beroende av att skattetilläggsbesluten skickas i rekommenderad försändelse medan däremot regeln i andra stycket knyter an till när beslutet meddelats och när den skattskyldige fick del av skattsedeln.

Skattetillägget bör i dessa situationer ha samma funktion i framtiden som i dag, dvs. utöva en påtryckning på den skattskyldige att komma in med självdeklaration. I praktiken lämnar de skattskyldiga ofta självdeklaration sedan de fått kännedom om skattetilläggets storlek i kronor. Skattsedel på slutlig skatt sänds ut i vanligt brev och något bevis om när den skattskyldige fått skattsedeln finns inte. Tidsfristen om undanröjande av skattetillägget kan därför inte knytas an till den tidpunkt då den skattskyldige fått sin slutskattesedel. Jag föreslår i stället att skattetillägget skall undanröjas om den skattskyldige kommer in med deklaration före utgången av året efter det då skattetilläggsbeslutet meddelades.

Det kan undantagsvis inträffa att den skattskyldige inte får kännedom om skattetilläggsbeslutet före utgången av året efter det då skattetilläggsbeslutet meddelades. För sådana situationer föreslår jag en särskild regel. Om den skattskyldige gör sannolikt att han inte fått del av skattetilläggsbeslutet eller skattsedeln eller annan handling med uppgift om skattetilläggets storlek, skall skattetillägget undanröjas om deklarationen lämnas inom två månader från det att han fick sådan kännedom.

Förutsättningarna för undanröjande i mitt förslag kan sägas motsvara dem som nu gäller för avtrappning enligt den särskilda avtrappningsregeln för fysiska personer i 116 d § andra stycket GTL. Dessa kommer således att behandlas något gynnsammare än i dag. Jag bedömer emellertid att en ändring från en så låg sanktionsavgift som avtrappningsregeln medför – fyra procent – till ett helt undanröjande av avgiften knappast får några negativa konsekvenser. Att undanta juridiska personer från regelns tillämpning förefaller inte heller påkallat. De fr.o.m. 1988 års taxering höjda förseningsavgifterna och förslaget att, om den skattskyldige inte gett in självdeklaration i rätt tid, taxeringsbeslut som är till den skattskyldiges nackdel får fattas inom ett år från det att deklarationen kommit in får också vägas in i sammanhanget.

10.6 Oriktig uppgift i mål om taxering

Mitt förslag:

Beslut om skattetillägg på grund av att skattskyldig lämnat oriktig uppgift i mål om taxering fattas av skattemyndigheten som första instans. Beslut får fattas först när lagakraftvunnen dom föreligger.

Kommitténs förslag:

Skattemyndigheten skall som första instans fatta beslut om skattetillägg på grund av oriktig uppgift som lämnats i mål om taxering. Beslut får fattas utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft.

Remissinstanserna:

Några remissinstanser menar att beslut om oriktig uppgift i taxeringsmål även i fortsättningen bör fattas av länsrätten som första instans. Kammarrätten i Sundsvall och länsrätten i Stockholms län vänder sig mot förslaget att skattetillägg skall kunna påföras utan att avvakta att domen vinner laga kraft.

Skälen för mitt förslag:

Enligt nuvarande regler (116 n § tredje stycket GTL) får länsskattemyndighet hos länsrätten yrka att skattetillägg påförs om den skattskyldige lämnat oriktig uppgift i mål om taxering. Den oriktiga uppgiften måste ha lämnats skriftligt.

Domstolen kan inte pröva ett yrkande om påförande av skattetillägg förrän taxeringsmålet vunnit laga kraft (RÅ 831:73). Detta kan, såsom skatteförenklingskommittén påpekar, medföra att det kan dröja mycket lång tid innan ett beslut om skattetillägg kan fattas. Däremot utgör de nuvarande bestämmelserna inte något hinder mot att länsskattemyndigheten hos länsrätten framställer ett yrkande om skattetillägg innan taxeringsmålet vunnit laga kraft.

En förutsättning för att skattetillägg skall kunna påföras när den oriktiga uppgiften lämnas i ett mål om taxering är att uppgiften inte godtagits efter prövning i sak eller inte prövats. Det är därför enligt min mening lämpligt att innan skattetillägg påförs avvakta att domstolens beslut vinner laga kraft. Jag föreslår därför inte någon ändring av nuvarande regler i detta avseende.

Skattetilläggsfrågan prövas enligt nuvarande regler av länsrätten som första instans. Regeln betingas av att avgiftsfrågan inte kan tas upp i samband med frågan om taxeringen. En sådan ordning skulle bryta mot instansordningsprincipen (prop. 1977/78:136 s. 210). Skatteförenklingskommittén föreslår att skattemyndigheten skall besluta om tillägget i dessa fall. Förslaget överensstämmer med principen att besluten i första instans skall fattas av skattemyndighet. Jag delar därför kommitténs uppfattning.

10.7 Yrkande om skattetillägg i samband med kvittningsinvändning

Mitt förslag:

Regeln i 116 n § andra stycket GTL om att länsskattemyndigheten i samband med kvittningsvis framställd invändning mot skattskyldigs yrkande kan yrka att skattetillägg påförs slopas.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för mitt förslag:

Enligt 116 n § andra stycket GTL får länsskattemyndigheten i samband med en kvittningsvis framställd invändning mot den skattskyldiges yrkande att taxeringarna skall sättas ned, yrka att skattetillägg skall påföras. Yrkandet om skattetillägg måste ha samband med kvittningsinvändningen och framställas i samma process men någon tidsmässig gräns finns inte. Yrkandet om särskild avgift får inte prövas om inte kvittningsinvändningen tas upp till prövning.

Bestämmelsen tar enligt förarbetena (prop. 1977/78:136 s. 209) sikte på bl.a. det inte ovanliga fallet att en skattskyldig, som skönstaxerats därför att han inte lämnat deklaration, sedermera ger in en sådan med yrkande om nedsättning av taxeringen och att länsskattemyndigheten då kan framställa yrkande om skattetillägg på grund av oriktig uppgift i deklarationen som har samband med myndighetens kvittningsvis framställda invändning mot den skattskyldiges nedsättningsyrkande. Regeln utesluter tillämpning av 116 n § tredje stycket GTL, som i andra fall ger länsskattemyndigheten möjlighet att väcka en särskild talan om skattetillägg när en oriktig uppgift har lämnats i ett mål om taxering. Skattetillägg enligt 116 n § andra stycket GTL skall påföras direkt av domstolen oavsett instans (RÅ 1989 ref 8).

I det framtida taxeringsförfarandet får skattemyndigheten, om deklaration inte lämnats i rätt tid, möjlighet att inom ett år från det att deklarationen kom in till skattemyndigheten påföra skattetillägg på grund av oriktig uppgift i deklarationen (se avsnitt 10.2). Detta gäller oavsett om deklarationen getts in i ett omprövningsärende eller i ett mål om taxering. Har en skattskyldig som avgett deklaration i rätt tid lämnat oriktiga uppgifter i ett omprövningsärende och uppmärksammas detta, kan skattemyndigheten fatta beslut om skattetillägg samtidigt med omprövningsbeslutet. Följer skattemyndigheten den oriktiga uppgiften kan skattemyndigheten eftertaxera och påföra skattetillägg inom vissa frister. Lämnas den oriktiga uppgiften först i mål om taxering har skattemyndigheten – i enlighet med den generella regeln om oriktig uppgift i mål om taxering – möjlighet att påföra skattetillägg inom ett år från det att lagakraftvunnen dom föreligger. Till saken hör också att det i sakprocessen finns utrymme endast för s.k. oäkta kvittningsinvändingar, dvs. motyrkanden som rör den fråga som är föremål för prövning.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att regeln i 116 n § andra stycket GTL bör slopas.

11 Beskattningsförfarandet för mervärdeskatt, punktskatter m.m.

11.1 Ett samordnat beskattningsförfarande

Mitt förslag:

Beskattningsförfarandena för mervärdeskatt, punktskatter och prisregleringsavgifter samordnas med taxeringsförfarandet.

Kommitténs förslag:

Kommittén föreslår också att beskattningsförfarandena enligt ML och LPP samordnas med taxeringsförfarandet.

Remissinstanserna:

Med undantag för länsrätten i Stockholms län tillstyrker de remissinstanser som uttalat sig förslaget.

Skälen för mitt förslag:

Taxeringsförfarandet och förfarandena på den indirekta beskattningens område uppvisar för närvarande betydande olikheter. Beskattningsbesluten kommer i framtiden att fattas inom en sammanhållen skatteorganisation. Därmed skapas förutsättningar för en samordning av de olika förfarandena. Utgångspunkten måste enligt min mening vara att lika regler skall gälla för de olika skatteslagen om inte särdrag hos den enskilda skatten fordrar en avvikande reglering. Detta gäller särskilt för skatter som i likhet med mervärdeskatt och inkomstskatt har starka inbördes samband men också på skatteområdet i övrigt. Enhetlighet ökar överskådligheten och förenklar regelsystemet. De skattskyldigas rättssäkerhet ökar.

Vad jag nu sagt om samordning gäller inte i fråga om mervärdeskatt vid införsel. Mervärdebeskattningen vid införsel följer nämligen bestämmelserna i tullagen (1987:1065) och någon samordning med taxeringsförfarandet är för närvarande inte möjlig.

Sedan skatteförenklingskommittén lagt fram sitt förslag har ytterligare omständigheter tillkommit som talar för en samordning av förfarandena. Den omlokalisering och integration av beskattningsverksamheten som avses bli följden av mitt förslag om en enda skattemyndighet på regional nivå medför ökade krav på att förfarandena för de olika skatteslagen i allt väsentligt är lika (avsnitt 4). Som jag tidigare nämnt föreslår kommittén för indirekta skatter i (SOU 1989:35) Reformerad mervärdeskatt m.m. att skattskyldig näringsidkare med en skattepliktig omsättning som inte överstiger 200 000 kr. normalt skall redovisa mervärdeskatten i sin självdeklaration. Mervärdeskatten skall betalas in i samma ordning som gäller för inkomstskatten. Ett genomförande av detta förslag underlättas om förfarandena samordnas.

Jag anser mot bakgrund av det anförda att förfarandena i ML och LPP i största möjliga utsträckning bör samordnas med taxeringsförfarandet.

11.2 Beslutsordningen

Mitt förslag:

De slutliga besluten och den extraordinära besvärsrätten utmönstras.

Beskattningsbeslut anses fattat i enlighet med deklarationen om den följs. Om deklaration inte har lämnats i rätt tid anses skatten genom beslut ha bestämts till noll kronor.

För mervärdeskatt, punktskatter och prisregleringsavgifter införs ett omprövningsförfarande motsvarande det som föreslås på taxeringsområdet.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i allt väsentligt med mitt.

Remissinstanserna:

Tillstyrker förslaget.

Skälen för mitt förslag:

Beslutsordningen i ML och LPP bygger på att skatten som regel fastställs i enlighet med deklarationen. Har den skattskyldige lämnat deklaration anses skatten fastställd i enlighet med denna. Har deklaration inte lämnats anses skatten fastställd till noll kronor. Skatten anses fastställd utan att något beslut meddelas (32 § ML, 4 kap. 2 § LPP). Vill beskattningsmyndigheten avvika från deklarationen måste ett beslut om fastställelse av skatten meddelas.

Ordningen med att skatten anses automatiskt fastställd i enlighet med deklarationen utan att något beslut meddelas infördes för mervärdeskatten fr.o.m. 1981. Dessförinnan ansågs skatten fastställd i enlighet med deklarationen genom preliminärt beslut. Benämningen preliminärt beslut vållade emellertid vissa problem vid tillämpningen och utmönstrades därför.

Vid inkomsttaxeringen anses ett beslut ha fattats även i de fall deklarationen godtagits utan någon avvikelse. En sådan ordning stämmer också överens med normalt språkbruk. Påförs skatten utan att beslut meddelas uppkommer oklarheter vad åtgärden har för innebörd (se NJA 1986 s. 105). Lagrådet har därför varit kritiskt till en sådan konstruktion (prop. 1987/88:159 s. 111). Såväl intresset av att få en samstämmighet med taxeringsförfarandet som att få en klar och entydig beslutsordning talar därför enligt min mening för att skatten beslutas i enlighet med deklarationen.

Det nuvarande mervärdeskatte- och punktskatteförfarandet skiljer sig från det nya taxeringsförfarandet först och främst genom ordningen med slutliga beslut. Endast slutliga beslut får överklagas. Har ett slutligt beslut meddelats kan ytterligare omprövning av beslutet inte ske. Detta gäller även om det slutliga beslutet avser en helt annan fråga än ett nytt fastställelsebeslut skulle avse. En annan skillnad är fastställelseperiodens längd. Den är för mervärdeskatt sex år efter utgången av det kalenderår då beskattningsåret gått ut även för beskattningsbeslut till den skattskyldiges nackdel. Efterbeskattning och extraordinär besvärsrätt kan bli aktuellt först om slutligt beslut har meddelats. För punktskatter och prisregleringsavgifter gäller en fastställelseperiod på tre år. Efterbeskattning och extraordinär besvärsrätt kommer i fråga efter treårsperiodens utgång eller om slutligt beslut har meddelats dessförinnan.

Jag har tidigare (avsnitt 7.3) föreslagit att definitionen av begreppet taxeringsår skall justeras för att möjliggöra överensstämmelse mellan omprövningsperioderna för inkomst- och förmögenhetsskatten och de indirekta skatterna. Ordningen med slutliga beslut medför emellertid att förfarandena för indirekt och direkt beskattning inte kan samordnas fullt ut även om omprövningsperioderna överensstämmer. De slutliga besluten medför också att ärenden i onödan förs upp till domstol och att möjligheter till extraordinär besvärsrätt måste finnas kvar. Jag anser därför att de slutliga besluten bör slopas.

Beskattningsbeslut som innebär omprövning av ett tidigare beskattningsbeslut bör även i ML och LPP benämnas omprövningsbeslut. Ett beslut om efterbeskattning bör i enlighet med mina förslag vad gäller taxeringsförfarandet innebära en omprövning av det tidigare beskattningsbeslutet.

Överförda på ML och LPP innebär NTL:s omprövningsregler att den skattskyldige inom sex år efter utgången av det kalenderår då beskattningsåret gått ut kan begära omprövning av ett beskattningsbeslut. Beskattningsmyndigheten kan inom samma period ex officio fatta beslut till den skattskyldiges fördel (mer skatt att återfå/mindre skatt att betala in). Omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel får fattas inom två år från utgången av det kalenderår då beskattningsåret gått ut. Därefter kräver omprövning till nackdel för den skattskyldige att kriterierna för efterbeskattning är uppfyllda. Underlåter den skattskyldige att lämna deklaration eller lämnar han den för sent skall – i likhet med vad jag föreslår på taxeringsområdet – omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel kunna fattas inom ett år från det att deklarationen kommit in till beskattningsmyndigheten men inte senare än inom sex år från utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret gått ut.

Mina förslag innebär i praktiken för de indirekta skatternas del endast en marginell ändring i jämförelse med vad som gäller i dag. Erfarenhetsmässigt föreligger ju på grund av mervärde- och punktskattedeklarationernas utformning nästan alltid förutsättningar för efterbeskattning. Ändringen medför emellertid den väsentliga fördelen att de olika förfarandena kan samordnas.

Enligt 56 § ML är 105 § första stycket GTL tillämplig på mål eller ärenden om mervärdeskatt. Följdändring kan därför göras i beslut rörande annan redovisningsperiod eller annan skattskyldig. Vad gäller punktskatterna har domstolen däremot endast befogenhet att göra följdändring i beskattningsbeslut för annan redovisningsperiod (8 kap. 12 § LPP).

Beskattningsmyndigheten bör enligt min mening få göra följdändringar i beslut avseende indirekt beskattning i samma utsträckning som på taxeringsområdet. Någon anledning att ha mer inskränkta befogenheter på punktskatteområdet föreligger enligt min mening inte.

11.3 Överklagande m.m.

Mitt förslag:

Reglerna om överklagande i fråga om mervärdeskatter, punktskatter och prisregleringsavgifter skall motsvara dem som föreslås på taxeringsområdet.

Kommitténs förslag:

Kommittén föreslår att endast omprövningsbeslut och beslut om skatteberäkning skall kunna överklagas av de skattskyldiga. Det allmänna föreslås få överklaga alla typer av beskattningsbeslut.

Remissinstanserna:

Flera remissinstanser, bl. a länsrätten i Stockholms län, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, anser att den skattskyldige skall få överklaga ett beslut även om det inte omprövats.

Skälen för mitt förslag:

Mitt förslag att de slutliga besluten avskaffas medför att den extraordinära besvärsrätten kan slopas även för mervärdeskatt, punktskatter och prisregleringsavgifter. Reglerna om överklagande i ML och LPP bör överensstämma med dem som jag föreslagit på taxeringsområdet. Den skattskyldige bör alltså kunna överklaga ett beskattningsbeslut utan krav på föregående omprövning eller att beslutet gått honom emot. Den skattskyldige får överklaga inom sex år efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret har gått ut. Beskattningsmyndigheten skall pröva om överklagandet har kommit in i rätt tid och om så är fallet snarast ompröva beslutet. Om beskattningsmyndigheten ändrar sitt beslut som den skattskyldige begär förfaller överklagandet. I andra fall F skall beskattningsmyndigheten överlämna överklagandet, omprövningsbeslutet och övriga handlingar i ärendet till domstolen för vidare handläggning. Om det föreligger särskilda skäl får beskattningsmyndigheten överlämna handlingarna utan föregående omprövning.

I avsnitt 13.4 föreslår jag att det allmänna ombudet i mervärdeskattemål avskaffas och att RSV i framtiden ges rätt att överklaga skattemyndighetens beslut om mervärdeskatt. För punktskatternas del föreslås ingen ändring.

RSV får överklaga beskattningsbeslut enligt ML inom de frister som gäller för beslut fattade av skattemyndigheten på eget initiativ. Motsvarande gäller för allmänna ombudet för punktskattemål. Överklagande får dock alltid ske inom två månader från det det överklagade beslutet meddelades. Överklagas ett omprövningsbeslut som avser efterbeskattning och yrkas ändring till den skattskyldiges nackdel skall överklagandet ha kommit in inom två månader från det att beslutet meddelades.

RSV och det allmänna ombudet för punktskattemål kan naturligtvis inte ta del av samtliga de beslut som beskattningsmyndigheten fattar. Det är därför lämpligt att även för de indirekta skatternas del införa en motsvarighet till det system för underrättelser som bör finnas på taxeringsområdet.

11.4 Bindande förklaringar enligt mervärdeskattelagen

Mitt förslag:

RSV:s möjlighet att meddela s.k. bindande förklaringar i mervärdeskattefrågor slopas.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna

har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för mitt förslag:

Enligt 62 § ML kan RSV för att främja en riktig och enhetlig tolkning av ML meddela bindande förklaring om vara eller tjänst är skattepliktig enligt ML. Bindande förklaring kan också meddelas i annan fråga som rör tillämpningen av lagen. Ett beslut om bindande förklaring är inte överklagbart. Möjligheten infördes redan för den allmänna omsättningsskatten (SFS 1940:1000) och överfördes via förordningen (1959:507) om allmän varuskatt till ML. RSV har också möjlighet att fatta beslut om bindande förklaring i vissa uppbördsfrågor (72 § UBL).

Bindande förklaringar har en så generell karaktär att de enligt den nya regeringsformen bör betraktas som författningar (prop. 1975/76:112 s. 63). Institutet bindande förklaring får anses strida mot regeringsformen. För övrigt har institutet inte längre någon praktisk betydelse. Jag föreslår därför att institutet avskaffas i ML. Det kan här nämnas att jag på uppbördsområdet föreslår motsvarande förändring (se avsnitt 12.7).

11.5 Förfarandet för att beräkna pensionsgrundande inkomst m.m.

Mitt förslag:

Förfarandet för att beräkna pensionsgrundande inkomst anpassas till och samordnas med taxeringsförfarandet.

Bestämmelserna om omprövning och överklagande av beslut om fastställande av avgiftsunderlag för egenavgifter föreslås motsvara dem som gäller för beslut om pensionsgrundande inkomst.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Ingen remissinstans har uttalat sig.

Skälen för mitt förslag:

Genom RS-reformen förändrades arbetet med att beräkna pensionsgrundande inkomst högst väsentligt genom att det integrerades med deklarationsgranskningen. Arbetet med att beräkna pensionsgrundande inkomst är inte längre en isolerad arbetsuppgift utan ingår som ett led i deklarationsgranskningen. Det föreligger därför ett direkt behov av att ha samstämmiga förfaranden vad gäller pensionsgrundande inkomst och taxering. Det innebär tidsvinster för myndigheten genom enklare hantering och större rättssäkerhet för den skattskyldige. Genom lagändring 1984 föreligger sådan samstämmighet för närvarande (prop. 1984/85:22 s. 26). Behovet av samordnade förfaranden är inte mindre i framtiden. Jag föreslår därför att förfarandet för att beräkna pensionsgrundande inkomst anpassas till taxeringsförfarandet. Den enskilde bör kunna yrka omprövning och överklaga ett beslut om pensionsgrundande inkomst inom fem år efter taxeringsårets utgång.

Även vad gäller beslut om fastställande av underlag för egenavgifter föreslår jag en samordning av reglerna för omprövning och överklagande. Det är nämligen i praktiken ogörligt att ha olika regler i detta avseende för pensionsgrundande inkomst och egenavgifter.

12 Uppbördsfrågor

12.1 Anstånd med att betala skatt eller avgift

12.1.1 Anstånd enligt 49 § uppbördslagen

Mitt förslag:

Skattemyndigheten får medge anstånd med att betala skatt, kvarskatteavgift eller ränta som kan antas komma att avkortas. Anstånd får också medges om det vid en omprövning eller ett överklagande råder ovisshet om utgången i ärendet eller målet eller betalningen av skatten skulle för den skattskyldige medföra betydande skadeverkningar eller annars framstå som obillig.

Vid anstånd på grund av att utgången av prövningen av frågan är oviss och i de s.k. obillighetsfallen skall säkerhet ställas om det med hänsyn till den skattskyldiges förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas att anståndsbeloppet inte kommer att betalas. Anstånd får dock medges utan säkerhet om det finns särskilda skäl. Regler om vad säkerhet får utgöras av och hur den får tas i anspråk införs.

Anståndsränta skall tas ut på det belopp som skall betalas senast vid anståndstidens utgång oavsett på vilken grund anstånd har medgetts. Räntan beräknas t.o.m. utgången av den månad anståndstiden gått ut eller, om betalning skett dessförinnan, t.o.m. utgången av den månad betalning skett. Anståndsränta påförs genom särskilt beslut. Skattemyndigheten får befria skattskyldig helt eller delvis från skyldigheten att betala anståndsränta om det finns synnerliga skäl.

Skattemyndighetens beslut att vägra anstånd med att betala skatt får överklagas till länsrätten. Länsrättens beslut får inte överklagas vidare.

Länsrätten skall när fråga om anstånd avgörs vara domför med en lagfaren domare ensam.

Kommitténs förslag:

Kommittén föreslår att skattemyndigheten får medge anstånd med inbetalning av skatt, kvarskatteavgift eller ränta som kan antas komma att avkortas. Vidare föreslås anstånd få medges om den skattskyldige begärt omprövning eller överklagat ett beslut och sakläget är komplicerat, rättsfrågan är oviss eller erläggandet av skatten skulle för den skattskyldige medföra betydande skadeverkningar eller annars framstå som obilligt. Säkerhet skall normalt krävas utom i de fall skatten kan antas komma att avkortas. Anståndsränta skall utgå oavsett på vilken grund anstånd medgetts. Anståndsbeslut skall få överklagas till länsrätt men inte vidare.

Remissinstanserna:

De remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker kommitténs förslag till anståndsgrunder.

JO förordar att kravet på säkerhet, så som det har utvecklats i praxis, mildras. Föreningen Sveriges uppbördschefer är kritisk till kommitténs förslag att säkerhet skall krävas när anstånd medges för att sakläget är komplicerat eller rättsfrågan är oviss.

Föreningen Sveriges uppbördschefer anser att anståndsränta, i likhet med respitränta, aldrig skall tas ut för längre tid än två år. Vidare bör om skattebeloppet betalats innan anståndstiden gått ut ränta utgå t.o.m. den månad som betalningen gjorts. Underlaget som anståndsräntan skall beräknas på bör bestämmas klarare. En möjlighet för skattemyndigheten att befria från anståndsränta bör införas. RSV menar att anståndsräntefallen inte bör utökas innan räntereglerna förenklats.

Några remissinstanser vänder sig mot att länsrättens beslut i ett mål om anstånd inte skall vara överklagbart.

Bakgrunden till mitt förslag:

För skatter och avgifter gäller som huvudregel att betalning skall ske även om beslutet att påföra skatten eller avgiften överklagats. I UBL uttrycks denna princip i 87 §. Under vissa förutsättningar kan emellertid anstånd med skattebetalningen medges.

Enligt 48 § UBL, som inte påverkas av det nya taxeringsförfarandet, kan anstånd medges den som fått sin betalningsförmåga nedsatt och därför har svårighet att betala skatten i rätt tid, t. ex. vid arbetslöshet, sjukdom eller i samband med militärtjänstgöring.

Ytterligare bestämmelser om anstånd finns i 49 § UBL. Anstånd kan ges i ett flertal fall. Beslutsbehörigheten är uppdelad på lokal skattemyndighet (49 § 1 mom. 1–8) och länsskattemyndighet (49 § 2 mom. 1–4).

Gemensamt för de fall där lokal skattemyndighet enligt de åtta punkterna i 49 § 1 mom. UBL kan bevilja anstånd är i princip att det kan antas att skatten kommer att sättas ned. Det vanligaste och mest uppmärksammade fallet återges i 1 mom. 2. Bestämmelsen innebär att en skattskyldig som har överklagat taxeringsnämndens beslut om taxering kan få anstånd med att betala skatten om länsskattemyndigheten helt eller delvis har tillstyrkt överklagandet eller ansökan om anstånd eller om det – utan att något yttrande har inhämtats från länsskattemyndigheten – kan med skäl antas att överklagandet kommer att bifallas helt eller delvis. Om den skattskyldiges överklagande avser beslut av länsrätten eller kammarrätten förutsätts enligt 1 mom. 3 för anstånd att länsskattemyndigheten hörs och att denna därvid tillstyrker antingen överklagandet eller ansökan om anstånd. Anstånd kan vidare medges bl.a. om taxeringen blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende (punkt 4) eller om skatt påförts obehörigen eller med för högt belopp på grund av fel vid debiteringen (punkt 7).

I 2 mom. regleras de fall där beslutsbehörigheten ligger på länsskattemyndigheten. Enligt 49 § 2 mom. 1 UBL kan länsskattemyndigheten meddela anstånd om den skattskyldige överklagat taxeringen och det skulle medföra betydande skadeverkningar eller annars framstå som obilligt om den skattskyldige skulle betala skatten. Vidare får länsskattemyndigheten enligt 2 mom. bevilja anstånd bl.a. om ansökan gjorts angående skatteberäkning för ackumulerad inkomst (punkt 2), om ansökan gjorts angående nedsättning av kvarskatteavgift (punkt 3) eller om skatt har påförts på grund av att 3 § lagen (1980:865) mot skatteflykt har tillämpats (punkt 4).

Som allmän förutsättning för anstånd enligt punkterna 1 och 4 gäller dessutom att den skattskyldige skall ställa nöjaktig säkerhet om det inte med hänsyn till anståndstidens varaktighet, den skattskyldiges förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas att anståndsbeloppet ändå kommer att betalas.

Både den lokala skattemyndighetens och länsskattemyndighetens anståndsbeslut får meddelas att gälla längst intill dess tre månader har förflutit från dagen för beslut med anledning av ansökningen eller överklagandet (49 § 3 mom. UBL).

Om den skattskyldige efter anståndstidens utgång skall betala skatt, skall han – om anstånd beviljats enligt 49 § 2 mom. 1 eller 4 UBL – betala anståndsränta för den skattekredit han haft (49 § 4 mom. UBL). Däremot tas inte anståndsränta ut om anstånd meddelats enligt övriga regler.

Skälen för mitt förslag:

Som allmän regel bör även fortsättningsvis gälla att påförda skatter skall betalas även om beslutet om skatten inte har vunnit laga kraft. Betalningen skall normalt inte kunna skjutas upp bara genom att den skattskyldige begär omprövning eller överklagar.

Anståndsreglerna har kritiserats av bl.a. JO i rapporten Den långsamma skatteprocessen (dnr 2662-1980, 1891-1981). JO anför där bl.a. att tillämpningen av anståndsreglerna i enskilda fall kan bli för restriktiv och att det allmänna borde få större möjligheter att avstå från säkerhet. Den nuvarande ordningen har också uppfattats som komplicerad för de skattskyldiga. Uppdelningen på två beslutsinstanser kan medföra rättsförluster.

Den nya taxeringsorganisationen medför att några av de nuvarande bristerna i anståndssystemet, nämligen de som hänger samman med behörighetsreglerna, avhjälps. Vid överklagande skall skrivelsen ges in till beslutsmyndigheten. Samma myndighet som fattat det grundläggande beslutet om årlig taxering kan också medge anstånd och företa omprövning. Den skattskyldige får därmed endast en myndighet att vända sig till i såväl anstånds- som taxeringsfrågan.

Anståndsgrunder

Omprövningsförfarandet och den därmed sammanhängande förskjutningen mot första instans medför att behoven av anstånd med skatteinbetalning och kraven på anståndsinstitutet ändras. Skattemyndigheten får ökad beslutsbehörighet och vida befogenheter att ändra beslut efter omprövning. De fall som i dag regleras i 49 § 1 mom. 1–3 UBL och avser att taxeringarna kan komma att sättas ned efter prövning i domstol, torde i stor utsträckning falla bort genom Omprövningsförfarandet. Ett beslut om omprövning torde, i vart fall när frågan är mer uppenbar, kunna fattas så snabbt att man inte behöver ta ställning i anståndsfrågan. Behovet av anstånd torde därmed komma att minska radikalt i dessa situationer.

I andra fall kan behovet av anstånd med att betala skatten antas öka. Eftertaxeringsbesluten kommer att fattas av skattemyndigheten. Dessa ärenden torde generellt sett innehålla fler tvistefrågor än taxeringsärendena genomsnittligt.

Till saken hör vidare att anståndsreglerna redan i dag kan uppfattas som onödigt restriktiva. En viss uppmjukning av reglerna är därför motiverad redan av den anledningen.

Jag delar kommitténs uppfattning att den nuvarande uppräkningen i 49 § 1 mom. UBL bör ersättas med en generell regel att anstånd får medges med betalning av skatt, kvarskatteavgift eller ränta som kan antas komma att avkortas. En sådan formulering innebär en avsevärd teknisk förenkling i förhållande till gällande regler och omfattar i huvudsak de fall som för närvarande räknas upp i 1 mom. Den föreslagna regeln får sitt tillämpningsområde när skatten kan antas komma att sättas ned som en följd av omprövningsbeslut eller rättelse av debiteringsfel.

För att anstånd skall beviljas på grund av att det kan antas att skatten kommer att sättas ned krävs att sannolikheten för bifall är större än för avslag. Detta är ett något lägre krav än det som nu gäller enligt 49 § 1 mom. 2 UBL. I de mer komplicerade omprövningsfallen kommer det ofta vara så att det är den enskilde tjänstemannen som tar ställning till anståndsfrågan medan det slutliga ställningstagandet i taxeringsfrågan fattas av myndigheten med nämnd. Tjänstemannen får vid avgörandet av anståndsfrågan göra en bedömning av den troliga utgången i skattenämnden. Kan det antas att den skattskyldige får bifall till sina yrkanden skall anstånd medges.

Liksom hittills bör skattemyndigheten kunna ge anstånd utan yrkande i fall när det är uppenbart att skatten skall sättas ned, t. ex. vid debiteringsfel.

Det jag hittills anfört har tagit sikte på de fall där det kan antas att skatten kommer att sättas ned och som hanteras på skattemyndighetsnivå. Enligt min mening är emellertid en uppmjukning av anståndsreglerna befogad också i de fall ett ärende överklagas till domstol. Det måste därför, utöver obillighetsfallen, också finnas ett utrymme att bevilja anstånd i de fall skattemyndigheten visserligen anser att den ståndpunkt den intagit i sitt beslut är riktig men är medveten om att det kan finnas andra uppfattningar i frågan. Det kan vara fråga om olösta rättsfrågor, bevisfrågor eller skälighetsbedömningar.

Kommittén har föreslagit att anstånd skall kunna medges om sakläget är komplicerat eller rättsfrågan oviss. Jag föreslår en något annorlunda utformning av regeln. För att även fånga upp de fall där det är fråga om skälighetsbedömningar eller bevisfrågor anser jag att skattemyndigheten skall ha möjlighet att meddela anstånd när utgången i ärendet eller målet är oviss. Regeln innebär en möjlighet att meddela anstånd i ärenden där sannolikheten för bifall bedöms vara lika stor som för avslag. Dessutom ger den ett visst utrymme att medge anstånd i sådana tveksamma fall där sannolikheten för avslag väger över något. Däremot bör det inte komma i fråga att ge anstånd enligt den här föreslagna grunden när det är troligt att den skattskyldige får avslag på sitt yrkande.

Enligt min mening är mildare regler enligt vad som nu angetts motiverade inte minst när den rättsliga frågan är svårbedömd, något som kan förekomma t. ex. när lagstiftningen är konstruerad så att den till viss del överlåter åt de rättstillämpande instanserna att fylla ut olika rekvisit. Råder det då en ovisshet om lagens rätta innehåll bör anstånd kunna medges. Att införa en sådan anståndsgrund vad gäller ovissa rättsfrågor. innebär inte någon markant ändring i förhållande till gällande rätt. För närvarande finns det nämligen vissa möjligheter att med stöd av anståndsgrunden rörande obillighet i 49 § 2 mom. 1 UBL bevilja anstånd i fall av prejudikatsintresse. I prop. 1967:130 (s. 119) påpekar sålunda departementschefen att det vanligtvis är obilligt att utkräva skatt innan slutligt beslut föreligger, om den skattskyldiges taxering beror på att det allmännas företrädare driver en viss fråga för att få prejudikat. Möjligheten för länsskattemyndigheten att enligt 1 mom. 2 tillstyrka anståndsfrågan men inte taxeringsfrågan används också för att bevilja anstånd i fall av prejudikatsintresse.

Den uppmjukning av anståndsreglerna som jag föreslår kan därför antas få störst effekt på ärenden som inte enbart gäller rena rättsfrågor utan rör bedömnings- eller bevisfrågor. Ibland pekar den skattskyldige i sitt överklagande på omständigheter eller bevis som kan leda till att utgången bedöms som oviss av skattemyndigheten. Men även i sådana ärenden med svårbedömda bevisfrågor där överklagandet inte innehåller något nytt i sak bör anstånd kunna komma i fråga.

Villkoren för anstånd bör inte knytas till den överklagade frågans art utan man bör i anståndsärendet i likhet med i dag göra en fri bedömning av frågan i sin helhet. Om det då objektivt sett råder en påtaglig osäkerhet om vilken utgång i tvistefrågan som är den riktiga, bör detta kunna utgöra grund för anstånd. Anstånd bör dock inte medges bara för att utredningsmaterialet är omfattande eller att ärendet innehåller mer eller mindre komplicerade frågor.

Det jag nu sagt har knutit an till överklagade beslut. Den föreslagna anståndsgrunden kan emellertid bli aktuell även i vissa omprövningsfall där beslut inte kan fattas omgående kanske på grund av att viss utredning måste införskaffas. Är det ovisst hur utgången i omprövningsärendet kommer att bli när anståndsfrågan måste avgöras bör anstånd kunna medges.

Utöver den här föreslagna anståndsgrunden bör, liksom nu, anstånd kunna medges om betalningen skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller annars framstå som obillig, dvs. i de s.k. obillighetsfallen.

Enligt 49 § 2 mom. 2 UBL får länsskattemyndigheten meddela anstånd om den skattskyldige ansökt om skatteberäkning för ackumulerad inkomst, uppskov med beskattning av intäkt av skogsbruk, avräkning av utländsk skatt eller befrielse från att erlägga skatt, som påförts avliden person eller hans dödsbo. Anstånd kan också medges vid överklagande av beslut på grund av sådan ansökan. Vidare kan anstånd medges om ansökan gjorts angående nedsättning enligt 85 § 2 mom. av kvarskatteavgift eller om beslut i anledning av sådan ansökan överklagats (2 mom. 3). Om kvarstående eller tillkommande skatt har påförts på grund av att 3 § lagen (1980:865) mot skatteflykt har tillämpats kan också anstånd meddelas (2 mom. 4). Det finns enligt min mening inte anledning att ha särskilda regler för dessa fall. De bör bedömas enligt de vanliga anståndsgrunderna. Om det kan antas att skatten kommer att avkortas, om det råder ovisshet om utgången eller om det är uppenbart obilligt att ta ut skatten bör anstånd kunna meddelas. När lagen mot skatteflykt tillämpas är det regelmässigt fråga om så komplicerade förhållanden att det kan antas att det råder ovisshet om utgången.

Vad nu har sagts har framför allt tagit sikte på anstånd vid omprövning och överklagande av skattemyndighetens beslut. Motsvarande synpunkter bör emellertid kunna läggas när det gäller beslut av länsrätt eller kammarrätt. Mina förslag om lättnader i reglerna om anstånd bör också gälla i fråga om domstols beslut.

Säkerhet

I det nuvarande anståndssystemet gäller som allmän princip att den skattskyldige skall ställa nöjaktig säkerhet för anståndsbeloppet i fråga om anstånd i de s.k. obillighetsfallen, dvs. när betalning av skatten skulle för den skattskyldige medföra betydande skadeverkningar eller annars framstå som obillig. Detsamma gäller beträffande anstånd i samband med att lagen mot skatteflykt har tillämpats. I de andra anståndssituationerna däremot får myndigheten inte ställa något krav på säkerhet.

I de fall säkerhet normalt är en förutsättning för anstånd får myndigheten dock underlåta att föreskriva att säkerhet skall ställas, om det med hänsyn till anståndstidens varaktighet, den skattskyldiges förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas att skatten ändå kommer att betalas i rätt tid.

Bestämmelserna om säkerhet har sin grund i att ett anstånd medför risk för att det aktuella skattebeloppet inte kan tas ut vid anståndstidens utgång. Man har ansett att vissa garantier måste finnas i dessa fall för att skatten verkligen skall bli betald. Avgörande för om säkerhet skall ställas eller inte är alltså vilka möjligheter som i det enskilda fallet bedöms föreligga att den skattskyldige betalar skatten.

Det bör givetvis inte få föreskrivas att säkerhet skall ställas för anstånd när det kan antas att skatten kommer att avkortas. Säkerhet krävs ju inte heller i dag i motsvarande situationer. Frågeställningen rörande säkerhet gäller därför först och främst de fall där anstånd medges enligt dels obillighetsgrunden enligt nuvarande 49 § 2 mom. 1 UBL, dels den av mig föreslagna grunden att det råder ovisshet om utgången i ärendet eller målet. Jag anser att det bör finnas en möjlighet att kräva säkerhet i båda dessa anståndsfall men att en uppmjukning av nuvarande regler är befogad.

De nuvarande reglerna om säkerhet i fall av obillighet betingas av att det i dessa fall i allmänhet föreligger en klart större risk än i övriga fall att skatten inte kan tas ut. Detta följer av att anstånd kan medges på grund av obillighet trots att utsikterna att skattekravet kommer att undanröjas är relativt små. Möjligheten till anstånd på denna grund har tillkommit för att man velat förhindra att verkställigheten av ett icke lagakraftvunnet beslut får oskäliga konsekvenser för den skattskyldige. Framför allt har man velat förhindra att betalningsreglerna framtvingar försäljning av fastigheter, rörelse eller annan egendom som är av stor betydelse för den skattskyldiges ekonomi och hans möjligheter att i fortsättningen uppehålla och behålla den verksamhet han får sin försörjning av (prop. 1967:130 s. 119).

Ett krav på säkerhet kan skapa stora problem inte minst för skattskyldiga med mindre god ekonomi. Säkerhet i form av bankgaranti eller annat borgensåtagande förutsätter inte sällan att den skattskyldige har en förhållandevis god ekonomisk situation. Det kan över huvud taget vara svårt att ordna godtagbar säkerhet. Kostnaderna för säkerheten kan vara stora. Vidare är det i allmänhet ett omständligt förfarande för såväl den enskilde som myndigheterna när säkerhet skall ställas. Det finns alltså enligt min mening starka skäl som talar för att man bör lätta på den nuvarande huvudprincipen att säkerhet skall ställas för anståndsbeloppet i obillighetsfallen.

Även i fråga om den nya anståndsgrunden som jag föreslagit – att det råder ovisshet om utgången i ärendet eller målet – är det knappast motiverat att säkerhet normalt skall ställas med tanke på att anståndsgrunden avser fall där det råder tveksamhet om det allmänna slutligen kan rikta något skattekrav mot den enskilde. Anståndsgrunden är ju också närmast en vidgning av de nuvarande möjligheterna att medge anstånd när skatten kan antas avkortas. I dessa fall krävs ingen säkerhet.

Det finns å andra sidan inte anledning att utan någon form av inskränkningar bevilja anstånd om den skattskyldige försöker komma undan sin eventuella betalningsskyldighet, t. ex. genom att överlåta sina tillgångar till någon närstående, eller hans egendom under anståndstiden skulle komma att tas i anspråk för andra borgenärers fordringar.

Som jag framhållit tidigare bör emellertid inte säkerhet behöva ställas i normalfallet. Ordningen bör enligt min mening i stället vara sådan att det skall vara myndighetens sak att föra fram de omständigheter som talar mot att anstånd ges utan säkerhet, inte den skattskyldige som skall visa att han förmår betala. Men har myndigheten anledning att räkna med att beloppet inte kommer att betalas, t. ex. därför att den skattskyldiges ekonomiska situation är mindre god, bör frågan om säkerhet skall ställas eller inte prövas närmare. Det bör då bli fråga om att göra bedömningar av omständigheter av samma slag som anges i de nuvarande reglerna i 49 § 2 mom. sista stycket och tredje punkten av anvisningarna till 49 § UBL.

Jag föreslår därför en regel som kan sägas innebära att bevisbördan kastas om i förhållande till vad som gäller i dag. För anstånd skall krävas att säkerhet ställs, om det med hänsyn till den skattskyldiges förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas att anståndsbeloppet annars inte kommer att betalas i rätt tid. Liksom fallet är för närvarande bör man kunna beakta också anståndsbeloppets storlek och den tid anståndet kan förväntas löpa. Om anståndsbeloppet är litet eller ärendet eller målet kan förväntas avgöras inom kort tid skall man kunna underlåta att ställa krav på säkerhet trots att förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Den av mig föreslagna ordningen innebär att säkerhet kommer att behöva ställas i färre fall än i dag. Givetvis ökar därmed risken i någon mån att skatten inte kan tas ut. Enligt min mening uppvägs emellertid detta mer än väl av de fördelar som följer av den föreslagna ordningen.

Det är enligt min mening lämpligt att nu införa ytterligare regler om säkerhet, exempelvis om vad säkerheten får utgöras av. Sådana regler finns F redan i fråga om säkerhet som tas emot av kronofogdemyndigheten som ersättning för betalningssäkring enligt 18 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter eller som ersättning för indrivningsåtgärd i samband med att uppskov med betalning beviljas enligt 1 § lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m.m. Den sistnämnda lagen anger bl.a. att säkerhet får bestå av pant, borgen eller företagshypotek, att borgen får genast utsökas och att beslut att vägra ta emot erbjuden säkerhet inte får överklagas. Bestämmelserna bör på motsvarande sätt tillämpas när fråga om säkerhet uppkommer vid anstånd.

Anståndsränta

Ränta skall enligt nuvarande regler i 49 § 4 mom. UBL betalas i två fall, nämligen dels när anstånd beviljats i de s.k. obillighetsfallen, dels när anstånd ges med betalningen på grund av att 3 § lagen mot skatteflykt har tillämpats.

Anståndsränta beräknas från utgången av den månad då skatten skulle ha betalats om anstånd inte medgetts t.o.m. den månad då anståndstiden gått ut. Ränta utgår för visst kalenderår efter en räntesats som motsvarar riksbankens diskonto vid utgången av närmast föregående kalenderår med tillägg av tre procentenheter. Räntebelopp som understiger 50 kr. tas dock inte ut.

Mina förslag innebär frikostigare regler om anstånd. Enligt min mening finns det inte skäl att ha olika regler vad gäller ränta. Oavsett enligt vilken grund i 49 § UBL anstånd har medgetts innebär krediten vid en sen skattebetalning fördelar från räntesynpunkt för den skattskyldige och motsvarande nackdelar för det allmänna. En skattskyldig som inte begär anstånd skall inte komma i ett sämre läge än den som begär och får anstånd utan att skatten senare sätts ned. Såväl kredit-, kostnads- som rättvisesynpunkter talar alltså för att ränta påförs för den tid anståndet gäller även i de fall som för närvarande inte omfattas av räntebestämmelserna.

Enligt nuvarande regler beräknas anståndsränta för den del av skatten som skall betalas vid anståndstidens utgång. Kvarskatteavgift och respitränta ingår inte i ränteunderlaget. RSV har påpekat att detta innebär komplicerade beräkningar som ofta måste utföras manuellt. Räntereglerna behöver därför förenklas innan anståndsräntefallen utökas.

Såväl kvarskatteavgiften som respiträntan syftar till att ge statsverket kompensation för den ränteförlust som annars skulle uppstå vid senarelagda skatteinbetalningar. Kvarskatteavgiften avses täcka kredtittiden fram till tidpunkten för inbetalning av kvarstående skatt, medan respiträntan skall täcka tiden därefter till och med den månad då den tillkommande skatten förfaller till betalning. Anståndsränta beräknas, som jag nyss nämnt, från och med utgången av den månad då skatten skulle ha betalats om anstånd inte medgetts. Anståndsbeloppet omfattar således även kvarskatteavgift och, i de fall anståndet avser tillkommande skatt, respitränta. Det är därför enligt min mening motiverat att även kvarskatteavgift och respitränta inräknas i ränteunderlaget.

Enligt nuvarande regler uttas anståndsränta enligt 49 § UBL, till skillnad från anståndsränta enligt 75 b § UBL och enligt USAL, med tillämpning av reglerna om tillkommande skatt. Detta är ett onödigt omständligt förfarande. För anståndsränta enligt 49 § UBL bör samma regler gälla som för de övriga två typerna av anståndsränta.

Det finns i dag inga bestämmelser om eftergift av anståndsränta. Jag kommer senare (avsnitt 12.3) att föreslå att respitränta skall kunna efterges om det finns synnerliga skäl. För en regel om eftergift av anståndsränta talar främst förslaget att anståndsränta skall utgå oavsett enligt vilken grund anstånd har medgetts. Sannolikt innebär den generella utformningen av ränteregeln att det kan komma upp fall där det skulle framstå som oskäligt att ta ut anståndsränta. Det är också av intresse att skapa så enhetliga regler som möjligt för uttag av olika räntor och avgifter. Den som fått anstånd med att betala skatten utan att skatten senare sätts ned bör rimligen inte behandlas annorlunda än den som påförs skatten som tillkommande skatt och påförs respitränta. Jag föreslår därför att skattemyndigheten skall kunna befria skattskyldig från skyldigheten att betala anståndsränta om det finns synnerliga skäl.

Överklagande m.m.

Enligt nuvarande ordning kan lokala skattemyndighetens beslut i anståndsärenden överklagas till länsskattemyndighet. Länsskattemyndighetens beslut kan inte överklagas – inte heller de beslut som fattas av länsskattemyndigheten som första instans.

Det har i olika sammanhang, bl.a. av JO i rapporten Den långsamma skatteprocessen (dnr 2662-1980, 1891-1981), påtalats att frågan om anstånd med att betala inkomst- och förmögenhetsskatt bör kunna prövas av domstol. Ett beslut om anstånd kan ha mycket stor ekonomisk betydelse för den skattskyldige. Ett vägrat anstånd kan medföra att den skattskyldige får avyttra egendom på ett sätt som är ekonomiskt ofördelaktigt eller innebära att hans yrkesutövning försvåras. Det är rimligt att ett sådant beslut kan ställas under den kontroll en domstolsprövning innebär. Anståndsbeslut bör därför enligt min mening kunna överklagas till länsrätt.

Anståndsärenden kräver snabba besked. Målen måste därför handläggas med förtur av länsrätterna. Regler om förtursbehandling bör utfärdas i administrativ ordning. Kravet på snabba besked motiverar också att rätten att överklaga begränsas till en instans, länsrätten. Länsrättens beslut bör därför inte vara överklagbart.

Länsrätten bör när anståndsmål avgörs vara domför med en lagfaren domare ensam. Därigenom kan beslut fattas snabbare. Måltypens svårighetsgrad torde inte heller motivera att nämnd skall delta i beslutet. Förslaget förutsätter en ändring i 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

12.1.2 Anstånd i andra fall

Mitt förslag:

Anståndsreglerna i 49 § uppbördslagen gäller även vid anstånd enligt 75 b § uppbördslagen när arbetsgivare ålagts ansvarighet för arbetstagares skatt och vid anstånd enligt lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare. I huvudsak motsvarande regler gäller också vid anstånd enligt mervärdeskattelagen, lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter samt vägtrafikskattelagen.

Beslut om anstånd med att lämna mervärdeskattedeklaration får överklagas till länsrätt. Länsrättens beslut får inte överklagas vidare.

Kommitténs förslag:

Kommittén föreslår inte några ändringar av anståndsreglerna i 75 b § UBL, USAL eller VSL.

Remissinstanserna:

Föreningen Sveriges uppbördschefer anser att bestämmelserna om säkerhet bör vara desamma vid anstånd enligt 49 § och 75 b § UBL. Föreningen påpekar också att länsskattemyndigheten i Stockholms län trots lagrummens olika ordalydelse tillämpar anståndsbestämmelserna i 75 b § UBL och 54 § USAL på samma sätt som bestämmelserna i 49 § UBL.

Skälen för mitt förslag:

Regler om anstånd finns också i 75 b § UBL och avser anstånd för arbetsgivare som ålagts betalningsskyldighet för arbetstagares skatt. I huvudsak motsvarande regler finns i 54 § USAL och gäller anstånd med betalning av arbetsgivaravgifter. Dessa båda föreskrifter skiljer sig i en del avseenden från reglerna i 49 § UBL. Länsskattemyndigheten får, om det finns synnerliga skäl, medge anstånd i samband med överklagande av ett beslut om betalningsskyldighet hos allmän förvaltningsdomstol eller – såvitt gäller USAL:s bestämmelser om redaravgift – sjömansskattenämnden.

Enligt min mening finns det inte någon anledning att för betalning av källskatter och arbetsgivaravgifter ha strängare anståndsregler än på skatteområdet i övrigt. Enligt vad som framgått av ett remissyttrande är det också så att de nuvarande anståndsreglerna i olika lagar, trots att kriterierna för anstånd skiljer sig väsentligt, tillämpas på ett likartat sätt. Möjligheten att få anstånd med att betala källskatt och arbetsgivaravgifter bör därför anpassas till vad som föreslås gälla på skatteområdet i övrigt.

För att få en enhetlig reglering på uppbördsområdet anser jag att de ändringar jag föreslagit i fråga om 49 § UBL också bör gälla för anståndsränta vid anstånd enligt 75 b § UBL och vid anstånd enligt USAL. Skattetillägg och föreningsavgift ingår i underlaget för anståndsränta enligt 49 § UBL. Ränteunderlaget vid beräkning av anståndsränta enligt USAL bör därför också omfatta avgiftstillägg och föreningsavgift.

Flertalet av bestämmelserna i 49 § UBL är tillämpliga också i fråga om mervärdeskatt, punktskatter och prisregleringsavgifter samt vägtrafikskatt (46 § ML, 5 kap, 5 § LPP och 60 § VSL). Även för dessa skatteslag bör de lättnader jag föreslagit i fråga om skatter enligt UBL införas. En del justeringar i anståndsbestämmelserna i 46 § ML, 5 kap. 5 § LPP och 60 § VSL behöver därför göras. Vad gäller LPP och VSL föreslår jag däremot inte nu några ändringar av räntereglerna.

ML innehåller inte några bestämmelser om anståndsränta. Lagen har till skillnad från exempelvis UBL och LPP – inte heller några bestämmelser om ränta vid annan senareläggning av skattebetalningen (respitränta) eller vid återbetalning av skatt (restitutionsränta). Några vägande skäl att behålla en särskild ordning för mervärdeskatt finns i och för sig inte. RSV har, efter uppdrag av regeringen och i samråd med mervärdeskatteutredningen (Fi 1971:05), i en promemoria som redovisades 1986 lagt fram förslag till bestämmelser om såväl anståndsränta som respitränta och restitutionsränta i fråg om mervärdeskatt. Lagförslagen överensstämmer i stort med vad som nu gäller enligt LPP.

Med hänsyn till att de olika ränteslagen inom mervärdeskatteområdet bör behandlas i ett sammanhang lägger jag här inte fram något förslag om anståndsränta för mervärdeskattens del utan återkommer till frågan i ett senare sammanhang.

Inom området för punktskatter och prisregleringsavgifter gäller att beskattningsmyndighetens beslut om anstånd med att lämna deklaration eller betala skatt överklagas till kammarrätt (8 kap. 1 § LPP). Enligt 84 § VSL får beslut som avser anstånd med att betala skatt överklagas till länsrätt. För mervärdeskattens del gäller att beslut om anstånd med att betala skatt överklagas till RSV. RSV:s beslut kan inte överklagas. Mervärdeskatt för en viss period förfaller till betalning den dag då deklarationen senast skall lämnas. Det föreligger därför ett mycket nära samband mellan anstånd med att lämna deklaration och med att betala in skatt. Den skattskyldige kan få anstånd med att lämna in deklaration om han på grund av sjukdom eller annan oförvållad omständighet är förhindrad att för en viss redovisningsperiod lämna deklaration i rätt tid. Även sådana beslut överklagas till RSV utan möjlighet att överklaga vidare (förordningen (1982:24) om anstånd med att lämna deklaration för mervärdeskatt).

Till följd av det nära samband som således finns mellan dessa typer av anstånd anser jag att samma regler för överklagande bör gälla för dem. Sådana beslut bör få överklagas till länsrätt men inte vidare.

I LPP och VSL finns redan bestämmelser om överklagande. Jag föreslår inte någon ändring av dessa regler.

12.2 Uppbörd av tillkommande skatt

Mitt förslag:

Tillkommande skatt skall betalas vid ett uppbördstillfälle och tidigast den 18 maj året efter taxeringsåret.

RSV:s förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Samtliga remissinstanser utom Lantbrukarnas riksförbund har tillstyrkt förslaget. Riksförbundet anser att den skattskyldiges intresse att få rådrum att hinna ordna sin ekonomi före betalningstillfället i de fall där tillkommande skatt debiteras måste få företräde före myndigheternas önskemål att vinna administrativa fördelar. Kammarrätten i Jönköping anser att den tillkommande skatten skall förfalla till betalning i udda uppbördsmånader och att tidsfristen enligt 12 § uppbördsförordningen (1967:626) skall förlängas från två till fyra månader.

Skälen för mitt förslag:

Tillkommande skatt, dvs. skatt som skall betalas på grund av eftertaxering eller enligt beslut om debitering sedan påföringen av slutlig skatt har avslutats, skall enligt nuvarande ordning betalas senast den 18 i den uppbördsmånad eller, om den överstiger 200 kr., de två uppbördsmånader som lokal skattemyndighet bestämmer, varvid en uppbördsmånad skall ligga emellan betalningstillfällena (31 § UBL). På tillkommande skatt skall den skattskyldige betala ränta, s.k. respitränta.

Tidigare gällde en i huvudsak motsvarande ordning för kvarstående skatt. Sedan 1987 gäller emellertid att denna skall betalas vid endast ett tillfälle, vilket har bidragit till en påtaglig förenkling av skatteuppbörden.

RSV har i en skrivelse till finansdepartementet föreslagit bl.a. att även den tillkommande skatten skall betalas vid endast ett tillfälle. Jag ställer mig bakom RSV:s förslag. Förläggs betalningen av tillkommande skatt till ett enda tillfälle förenklas skatteuppbörden ytterligare och reglerna om uppbörd blir mer enhetliga.

Den kvarstående skatten blir i regel känd för den skattskyldige i december under taxeringsåret och skall betalas senast den 18 april året efter taxeringsåret. Den tillkommande skattens storlek blir i allmänhet känd tidigast i januari året efter taxeringsåret. Jag anser att den skattskyldige bör ha minst samma respittid vid betalning av tillkommande skatt som vid betalning av kvarstående skatt.

Enligt 12 § uppbördsförordningen skall den tillkommande skatten förfalla till betalning tidigast under den tredje kalendermånaden efter det att den skattskyldige genom skattsedeln underrättats om den nya skatten. Jag anser att den tidsfristen bör utökas med en månad för att ge den skattskyldige tid att ordna sin ekonomi. Jag anser det dessutom vara lämpligt att komplettera den regeln med en regel i UBL som anger att tillkommande skatt inte skall förfalla till betalning före den 18 maj året efter taxeringsåret.

12.3 Respitränta

Mitt förslag:

Respitränta räknas från den 1 maj året efter taxeringsåret.

Den nuvarande begränsningen att respitränta inte i något fall skall beräknas för längre tid än två år slopas.

Skattemyndigheten får befria en skattskyldig helt eller delvis från skyldigheten att betala respitränta om det finns synnerliga skäl.

RSV:s förslag:

RSV föreslår att respiträntan skall räknas från den 1 juni året efter taxeringsåret.

JO:s förslag:

JO föreslår att en möjlighet att efterge respitränta införs.

Remissinstanserna:

Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker RSV:s förslag att respiträntan skall tas ut fr.o.m. den 1 juni året efter taxeringsåret. Kammarrätten i Jönköping anser att om det införs en regel innebärande att respitränta inte skall tas ut när den tillkommande skatten beror på förhållande som den skattskyldige inte kunnat påverka eller kontrollera är det inte nödvändigt att senarelägga perioden för respitränta.

Bakgrunden till mitt förslag:

På tillkommande skatt skall den skattskyldige enligt 32 § UBL betala ränta (respitränta). Med tillkommande skatt avses enligt 2 § 2 mom. UBL skatt som skall betalas på grund av eftertaxering eller enligt beslut om debitering sedan påföringen av slutlig skatt har avslutats. Skälet till den tillkommande skatten kan vara en taxeringshöjning eller en rättelse av debitering eller att den skattskyldige tidigare felaktigt tillgodoräknats preliminär skatt.

Respitränta utgår för visst kalenderår efter en räntesats som motsvarar det av riksbanken fastställda diskonto som gällde vid utgången av närmast föregående kalenderår med tillägg av tre procentenheter. Respitränta tas i princip ut från och med den 1 april året efter taxeringsåret. Räntetiden dessförinnan anses konsumerad genom påföring av kvarskatteavgift. Ränta utgår till och med den månad, då skatten förfaller till betalning eller, om skatten skall betalas under två uppbördsmånader, till och med den första uppbördsmånaden. Ränta skall dock inte i något fall beräknas för längre tid än två år. Räntebelopp som understiger 50 kr. påförs inte.

Respitränta infördes genom lagstiftning år 1974. Vid lagstiftningens tillkomst anfördes att den ränta som tillkommer det allmänna när skatt betalas senare än normalt bör ses som en ren kreditavgift, vilken också har funktionen att utjämna situationen mellan sådana skattskyldiga, som har erlagt skatt i vanlig tid, och sådana som av en eller annan anledning har kunnat skjuta på skattebetalningen (prop. 1974:159 s. 63 och 70).

Någon möjlighet till befrielse från eller nedsättning av respiträntan finns inte i UBL.

RSV har i en framställning till regeringen föreslagit att respitränta skall utgå från och med juni året efter taxeringsåret. Vidare har JO föreslagit att reglerna om respitränta ändras så att det blir möjligt att underlåta att ta ut någon ränta när den räntegrundande tillkommande skatten beror på omständigheter utanför den enskildes kontroll.

Som bakgrund till sitt förslag har JO redogjort för några ärenden i vilka de skattskyldiga varit missnöjda med att de debiterats respitränta. Oftast beror missnöjet på att de enskilda på grund av fel av skattemyndigheterna eller någon utomstående har fått för mycket överskjutande skatt på slutskattesedeln och påförts respitränta när det felaktiga beloppet skall återbetalas.

Ett belysande fall som JO tagit upp är följande. En person hade felaktigt tillgodoförts preliminär skatt enligt en kontrolluppgift avseende en annan person med 7168 kr. Felet hade uppkommit genom en felstansning av personnumret. Det felaktigt tillgodoförda beloppet utbetalades genom slutskattesedeln i december. I januari året därpå fick han ett brev från skattemyndigheten med beklagande av felstansningen. Felet rättades och en skattsedel på tillkommande skatt utfärdades. Därvid debiterades bl.a. respitränta med 308 kr.

I sin framställning konstaterar JO att det är naturligt och rimligt att statsverket tar betalt för sina faktiska krediter. Men man kan, påpekar JO, fråga sig om det är sakligt och psykologiskt riktigt att vidhålla ett räntekrav även i de situationer där en skattskyldig ”drabbas” av tillkommande skatt utan egen medverkan eller avsikt, t. ex. därför att myndigheten begått ett fel när den slutliga skatten fastställdes. JO föreslår därför en sådan ändring av reglerna om respitränta att det blir möjligt att underlåta att ta ut räntan när den räntegrundande tillkommande skatten beror på omständighet utanför den enskildes kontroll. En sådan befrielsemöjlighet är från statsfinansiell synpunkt betydelselös, eftersom det sannolikt är mycket få fall där anledningen till den tillkommande skatten är fel, försummelse eller misstag i hanteringen. De praktiska situationer i vilka det bör vara aktuellt att utnyttja en sådan befrielsemöjlighet är, enligt JO, sådana fall där de enskilda får tillkommande skatt därför att skattemyndigheten vid ADBbehandlingen gör ett tekniskt fel eller där någons personnummer felaktigt förekommer på en kontrolluppgift.

Skälen för mitt förslag:

Frågan om från vilken tidpunkt respiträntan bör beräknas aktualiseras av att det numera gäller nya bestämmelser om betalning av kvarstående skatt (SFS 1986:474). Tidigare gällde att den kvarstående skatten normalt förföll till betalning med halva beloppet i mars och halva i maj. Enligt de nya bestämmelserna däremot skall den kvarstående skatten betalas vid endast ett tillfälle, närmare bestämt senast den 18 april året efter taxeringsåret.

Såväl respiträntan som kvarskatteavgiften syftar till att ge statsverket kompensation för den ränteförlust som annars skulle uppkomma vid senarelagda skatteinbetalningar. Därvid har utgångspunkten varit att kvarskatteavgiften skall täcka kredittiden fram till tidpunkten för inbetalning av kvarstående skatt medan respiträntan skall täcka kredittiden därefter.

Mot bakgrund av detta synsätt innebär den nämnda lagändringen om betalning av kvarstående skatt visserligen ingen nämnvärd förändring beträffande den kredittid som kvarskatteavgiften bör spegla, eftersom de tidigare gällande förfallodagarna, 18 mars och 18 maj, sammantagna svarar mot den nu gällande enda förfallodagen den 18 april. Men som en konsekvens av lagändringen kan sluttidpunkten för den kredittid som kvarskatteavgiften bör täcka anges i mera bestämda termer, nämligen den 18 april året efter taxeringsåret. Med hänsyn till detta bör respitränta kunna tas ut endast för tid därefter. Av förenklingsskäl bör dock räntan beräknas fr.o.m. den 1 maj året efter taxeringsåret.

Att respitränta skall tas ut på en senarelagd skattebetalning är en konsekvens av kreditsynpunkter. Respiträntan medför dessutom ökad rättvisa för de skattskyldiga sinsemellan (prop. 1974:159 s. 70). För närvarande debiteras inte respitränta för längre tid än två år. Detta avsteg från principen om räntan som en konsekvens av kreditsynpunkter har motiverats med att taxeringsprocessen inte sällan drar långt ut på tiden, många gånger på grund av förhållanden som den skattskyldige inte har förorsakat eller kunnat påverka (prop. 1974:159 s. 153). Någon motsvarande begränsningsregel finns inte för anståndsränta. Enligt min mening bör enhetliga regler gälla för respitränta och anståndsränta. De skäl som låg bakom införandet av begränsningsregeln har enligt min mening inte längre samma tyngd som tidigare. Jag anser därför att begränsningsregeln bör slopas.

Redan nu finns enligt UBL möjligheter för länsskattemyndigheten att meddela befrielse helt eller delvis från vissa avgifter och räntor. Kvarskatteavgift, som normalt uppgår till 10% av avgiftsunderlaget, kan enligt 85 § 2 mom. UBL sättas ned till 5%. En förutsättning för nedsättning är att skillnaden mellan den slutliga och preliminära skatten beror på förhållande som den skattskyldige inte kunnat råda över. Hel befrielse är dock inte möjlig. Vidare kan länsskattemyndigheten enligt 58 § 2 mom. UBL, om det föreligger särskilda omständigheter, meddela befrielse från skyldighet att betala restavgift. Anståndsränta, dvs. ränta som utgår enligt 49 § 4 mom. UBL vid anstånd med att betala skatt, kan dock i likhet med respitränta inte sättas ned. I avsnitt 12.1.1 har jag emellertid föreslagit att en möjlighet till eftergift av anståndsränta skall införas.

Även om respiträntan är en ren kreditavgift, finns det fall i vilka de nuvarande bestämmelserna kan få oskäliga konsekvenser. Jag anser därför att skattemyndigheten i vissa undantagsfall bör kunna befria en skattskyldig helt eller delvis från skyldigheten att betala respitränta. En sådan regel bör framför allt avse fel vid beräkningen av den slutliga skatten, t.ex. genom att den skattskyldige felaktigt tillgodoräknats viss preliminär skatt och därför påförts tillkommande skatt och respitränta. Felet behöver inte nödvändigtvis ligga på skattemyndigheten. Har t.ex. en felaktig uppgift från en arbetsgivare medfört att den skattskyldige påförts tillkommande skatt bör detta också kunna medföra eftergift. Det bör inte heller vara uteslutet att ett uppenbart fel i ett taxeringsbeslut kan medföra eftergift. Som förutsättning bör dock alltid gälla att felet begåtts av annan än den skattskyldige.

12.4 Enhetlig öresavrundning

Mitt förslag:

De olika reglerna om öresavrundning vid beräkning av skatt som uppbärs enligt bestämmelserna i uppbördslagen och ränta eller avgift enligt samma lag ersätts av en enda avrundningsregel. Enligt den skall skatt och ränta utgå i helt krontal varvid öretal bortfaller. Den nya regeln förs in i 22 § uppbördslagen.

RSV:s och kommitténs förslag:

Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:

JO anser att den gemensamma avrundningsregeln bör göras tillämplig även på restavgifter, där i dag avrundning skall göras uppåt till närmaste krontal.

Skälen för mitt förslag:

Öresavrundning vid skatte- och avgiftsberäkning sker för närvarande enligt olika metoder. Enligt äldre bestämmelser om skatter skall öretal över 50 som uppkommer vid skatteberäkningen i regel avrundas uppåt till helt krontal och annat öretal nedåt. En sådan regel gäller t. ex. vid beräkning av kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt.

Är det däremot fråga om skatter eller avgifter som införts under senare tid skall öretalen normalt bortfalla. Detta gäller exempelvis vid beräkning av egenavgifter, statlig fastighetsskatt och vinstdelningsskatt.

I de fall då preliminär A-skatt tas ut med viss procent av inkomsten och vid beräkning av restavgift och tilläggsavgift gäller en tredje metod. Avrundning sker i dessa fall till närmast högre hela krontal.

RSV har i en skrivelse till regeringen framhållit att det av förenklingsskäl är viktigt att få en enhetlig avrundning av öretalen vid beräkningen av skatter och avgifter. Skatteförenklingskommittén föreslår i huvudsak motsvarande förändringar i sitt slutbetänkande.

Från administrativ synpunkt är det olyckligt med olika metoder för öresavrundning. Debiteringsfel kan lätt uppstå. Detta gäller särskilt i de många fall då skattemyndigheterna tvingas räkna ut skatten manuellt. Vid maskinell beräkning måste olika dataprogram användas. Nuvarande ordning medför dessutom att det blir svårare för den enskilde att själv räkna ut sin skatt. Detta ställer i sin tur strängare krav på informationen från skattemyndigheterna. De redovisade problemen skulle kunna undvikas om man införde en enhetlig avrundningsregel.

Förslaget medför givetvis en viss kostnad för staten. RSV har uppskattat den till ca 2 milj. kr. årligen. Jag anser dock att fördelarna med förslaget i form av enklare administration, minskat informationsbehov för de skattskyldiga och enklare skatteuträkning för de enskilda mer än väl uppväger kostnaden.

Jag föreslår därför att skatter och avgifter som uppbärs enligt bestämmelserna i UBL och ränta enligt samma lag skall utgå i helt krontal och att öretal skall bortfalla. Jag anser att den föreslagna regeln bör tas in i 22 § UBL. De särskilda avrundningsreglerna i 27 § 1 mom. UBL vid debitering av slutlig skatt, i 32 § vid beräkning av respitränta, i 49 § 4 mom. vid beräkning av anståndsränta samt i 69 § 1 och 2 mom. samma lag vid beräkning av ö-skatteränta resp. restitutionsränta kan därmed slopas. Samma sak gäller reglerna om öresavrundning vid beräkningen av restavgift och tilläggsavgift (58 § 1 mom. UBL). Vidare kan avrundningsreglerna i 2 § lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift, 10 b § lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, 11 § 3 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, 8 § lagen (1983:1086) om vinstdelningsskatt, 6 § lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt, 8 § lagen (1989:346) om särskild vinstskatt och 116 r § GTL slopas. Reglerna om öresavrundning vid beräkning av skatteavdrag för betalning av preliminär A-skatt (3 § 2 mom. UBL) bör av systematiska skäl flyttas över till 39 § 1 mom. UBL.

Slutligen finns en avrundningsregel i 31 § sista stycket UBL. Den gäller vid debitering av tillkommande skatt. Om skatten skall betalas vid två tillfällen skall, om öretal uppkommer, det belopp som skall betalas först bestämmas till närmast lägre och det andra beloppet till närmast högre hela antal kronor. I avsnitt 12.2.2 har jag föreslagit att uppbörd av tillkommande skatt skall ske vid ett enda tillfälle. Med hänsyn till vad jag tidigare anfört föreslår jag att även öretal som uppkommer vid debitering av tillkommande skatt skall bortfalla. Detta följer av det förslag till ändringar i 22 § som jag lagt fram.

12.5 Tidsfristerna för jämkningsbeslut

Mitt förslag:

Tidsfristerna för jämkningsbeslut ersätts med en regel om att beslut i jämkningsärenden skall fattas skyndsamt.

JO:s förslag:

Överensstämmer i huvudsak med mitt. JO menar dock att ändringen endast bör avse förtida återbetalningar och att de nuvarande tidsfristerna bör behållas för jämkningar under inkomståret.

Remissinstanserna:

Så gott som alla har varit positiva till förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län menar att det i stället för en regel om skyndsam handläggning bör införas en bestämmelse om sista dag för lokala skattemyndighetens beslut. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ställt sig negativ till förslaget och bl.a. åberopat att lagtexten redan nu ger utrymme för att avvika från de fastslagna fristerna när de av någon anledning inte kan hållas. Flera remissinstanser anser att regeln bör gälla samtliga jämkningsbeslut. Många understryker det angelägna i att de skattskyldiga i stället för förtida återbetalning utnyttjar möjligheterna till jämkning under inkomståret.

Bakgrunden till mitt förslag:

Källskattesystemets målsättning är att preliminär skatt skall betalas med belopp som så nära som möjligt motsvarar den slutliga skatten (3 § 1 mom. UBL). Sedan skattsedel på preliminär skatt har utfärdats får ändring i beräkningen av den preliminära skatten göras genom beslut om jämkning enligt reglerna i 45 och 46 §§ UBL. Beslut om jämkning kan fattas även efter inkomståret om den skattskyldige inkommer med ansökan före utgången av april året efter inkomståret. Det för mycket inbetalda beloppet kan då återbetalas utan avvaktan på debitering av den slutliga skatten, s.k. förtida återbetalning. För sådan återbetalning krävs att den för mycket inbetalda preliminära skatten är av viss storlek, nämligen minst en femtedel av den slutliga skatten dock minst 500 kr. Om särskilda omständigheter föranleder det får lokal skattemyndighet besluta om återbetalning även i andra fall. RSV har i anvisningar (RSV Du 1981:20) uttalat att återbetalning skall ske om den för mycket inbetalda preliminära skatten uppgår till minst 6000 kr.

För beslut om jämkning gäller enligt 46 § 3 mom. UBL särskilda tidsfrister. En ansökan som avser lön skall normalt handläggas inom 10 dagar. Beträffande annan inkomst gäller en tidsfrist på 20 dagar. Om ärendets invecklade beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt föranleder det får tidsgränserna överskridas.

Regeln fanns redan i den uppbördslagstiftning som föregick UBL. Frågan behandlades i betänkandet SOU 1952:1 av 1949 års uppbördssakkunniga. De underströk att det var synnerligen angeläget att beslut i jämkningsärenden meddelas fortast möjligt (s. 207). De avvisade önskemålet att i stället för bestämda tidsfrister endast ha t.ex. en föreskrift om att beslut skall meddelas snarast möjligt. Om beslut av någon särskild anledning inte kunde meddelas inom 10 resp. 20 dagar medger lagtexten att beslut fattas senare.

JO har i en skrivelse till regeringen hemställt att de stipulerade handläggningsfristerna för förtida återbetalning ersätts med ett allmänt krav på skyndsam handläggning. För jämkningar under löpande inkomstår anser JO att de nuvarande tidsfristerna kan behållas.

JO:s hemställan grundar sig på ett beslut i anledning av sex anmälningar som rör förtida återbetalning av skatt. Vid de utredningar som anmälningarna föranledde framkom att skattemyndigheterna inte har praktiska möjligheter att handlägga ärendena på sätt som förutsätts i lagstiftningen. JO menar att det då enbart finns två alternativ. Det ena är att tilldela skattemyndigheterna ytterligare personella resurser, vilket med hänsyn till rådande statsfinansiella läge inte synes vara en framkomlig väg. Det andra är att ändra lagen.

Skälen för mitt förslag:

Arbetet med förtidsåterbetalningar av överskjutande skatt är en tung och resurskrävande uppgift för skattemyndigheterna. Det totala antalet ansökningar om förtidsåterbetalning uppgår till 150 000–200 000 per år.

Ansökningarna kommer normalt in till den lokala skattemyndigheten under tiden februari till april året efter inkomståret, alltså under en period när myndigheten är mycket hårt belastad av andra arbetsuppgifter.

I vissa fall kan handläggningstiderna bli långa. Det kan t.ex. vara fråga om svårbedömda avdragsyrkanden som rör stora belopp och där ärendet måste remitteras till taxeringsnämnden för yttrande eller ansökningar som är ofullständiga och måste kompletteras. Men även i övriga ärenden har det visat sig att de stipulerade handläggningstiderna regelmässigt inte kunnat hållas.

Även om den nuvarande lagtexten ger utrymme för att överträda tidsfristerna så är det enligt min mening otillfredsställande med en lagstiftning där undantagsregeln är den mest tillämpade. Visserligen finns det skäl att anta att de förtida återbetalningarnas antal kommer att minska. Jag tänker här på den utredning som för närvarande pågår inom RSV om en tidigarelagd skattsedel för slutlig skatt för dem som lämnat en förenklad självdeklaration. Om en sådan reform skulle genomföras och innebära att de som får en skattsedel på sommaren inte har möjlighet att få förtida återbetalning kommer antalet ansökningar att gå ned väsentligt. De mest arbets- och tidskrävande förtida återbetalningarna kommer emellertid inte att påverkas av en tidigarelagd skattsedel. Omkring 60% av dem som ansöker om förtida återbetalning har nämligen lämnat en allmän självdeklaration. Det finns därför skäl att anta att problemen kommer att kvarstå.

Bestämmelserna för handläggningen av förtida återbetalningar bör därför enligt min mening ändras och anpassas till de verkliga förhållandena. I stället för fasta tidsgränser för beslut bör föreskrivas att beslut skall meddelas snarast möjligt. Det är emellertid angeläget att understryka att ärendena även fortsättningsvis skall handläggas snabbast möjligt. Förändringen innebär inte någon sänkning av ambitionsnivån därvidlag. Ett sent beslut innebär ränteförluster för de skattskyldiga eftersom en förtida återbetalning – även i de fall den sker sent – innebär att den skattskyldige går miste om den ränta, ö-skatteräntan, som betalas på överskjutande skatt.

JO har ansett att de nuvarande tidsfristerna kan kvarstå vad gäller jämkningsärenden under löpande inkomstår. För min del anser jag dock, i likhet med flera remissinstanser, att en förändring bör avse jämkningsärenden över huvud taget.

12.6 Dödsbobefrielse m.m.

Mitt förslag:

Dödsbos befrielse från att betala skatt skall omfatta alla de skatter som debiteras som slutlig skatt enligt uppbördslagen, således även statlig fastighetsskatt, skogsvårdsavgift och annuiteter på avdikningslån. Reglerna flyttas från kommunalskattelagen m.fl. författningar till uppbördslagen.

Bestämmelserna om ansvarighet för skatt som påförts avliden person eller, såvitt gäller det beskattningsår under vilket dödsfallet inträffade, dödsbo efter honom bör avse de skatter som uppbärs enligt uppbördslagen och överföras från kommunalskattelagen m.fl. författningar till en gemensam och enhetlig reglering i uppbördslagen.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Föreningen Sveriges uppbördschefer menar att de föreslagna bestämmelserna bör sammanföras i en bestämmelse i UBL, 61 §. I övrigt uttalar sig inte remissinstanserna om förslagen.

Skälen för mitt förslag:

Enligt riksdagens principbeslut skall skattemyndigheten få behörighet att fatta beslut om dödsbobefrielse. Jag anser i likhet med kommittén att det kan vara lämpligt att i samband med att beslutsbehörigheten förs ned till skattemyndighet också förenkla de onödigt komplicerade reglerna om dödsbobefrielse.

Regler om dödsbobefrielse finns för närvarande i ett flertal olika lagar. De skatter och avgifter som kan falla bort genom dödsbobefrielse är: kommunal inkomstskatt (75 § 1 mom. KL), statlig inkomstskatt (15 § 1 mom. SIL), förmögenhetsskatt (15 § 1 mom. SFL), egenavgifter – utom tilläggspensionsavgift – (5 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter), tilläggspensionsavgift (30 § UBL), allmän löneavgift (4 § lagen (1982:423) om allmän löneavgift) samt skattetillägg och förseningsavgift (116 i § GTL). Däremot kan inte skogsvårdsavgift, statlig fastighetsskatt och annuiteter på avdikningslån, som också debiteras som slutlig skatt och ingår i begreppet skatt enligt 1 § UBL, omfattas av dödsbobefrielse.

Det förhållandet att inte samtliga skatter omfattas av dödsbobefrielse medför problem vid tillämpningen. Beslutsmyndigheten måste först ta reda på vilka skatter eller avgifter som ingår i den slutliga eller tillkommande skatten och undersöka om dessa kan omfattas av befrielse. Om det ingår någon skatt eller avgift som inte kan bli föremål för dödsbobefrielse och skatten är betald till någon del måste myndigheten också avgöra vilken skatt eller avgift som fallit bort eller satts ned genom betalningen.

Det är enligt min mening inte motiverat att undanta vissa skatter och avgifter från dödsbobefrielse. En mer generell utformning av bestämmelsen förenklar också tillämpningen avsevärt. Jag föreslår därför att en generell regel införs i UBL. Den bör ingå som ett nytt andra stycke i 30 §. Reglerna om dödsbobefrielse i KL, SIL, SFL och 116 i § GTL kan därmed slopas. Hänvisningen i 5 kap. 1 § lagen om socialavgifter bör bytas ut mot en hänvisning till 30 § UBL.

Bestämmelser om ansvarighet för skatt finns i ett flertal lagar, nämligen 75 § 2 mom. KL, 15 § 2 mom. SIL, 15 § 2 mom. SFL, 3 § lagen om skogsvårdsavgift och 5 § lagen om statlig fastighetsskatt. För skattetillägg och förseningsavgift, egenavgifter samt annuiteter på avdikningslån, som också innefattas i begreppet skatt enligt 1 § UBL, finns inte motsvarande regler.

För att få en mer enhetlig reglering föreslår jag att de särskilda bestämmelserna upphävs och att i UBL införs en gemensam regel som omfattar skatt enligt UBL. Den bör placeras i en ny 61 §.

12.7 Bindande förklaring

Mitt förslag:

RSV:s möjlighet att meddela s.k. bindande förklaringar beträffande frågor om sättet för att ta ut preliminär skatt och om att verkställa skatteavdrag slopas.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Har inte yttrat sig i frågan.

Skälen för mitt förslag:

Bindande förklaring infördes redan i 1945 års uppbördsförordning efter förslag från bevillningsutskottet (BeU 1945:65 s. 37). Institutet regleras nu i 72 § UBL. RSV kan enligt detta stadgande efter framställning från länsskattemyndighet, lokal skattemyndighet, arbetsgivare eller när anledning annars uppkommer meddela bindande förklaring beträffande frågor om sättet att ta ut preliminär skatt och om verkställande av skatteavdrag. Förklaringarna är bindande för såväl de skattskyldiga och arbetsgivare i allmänhet som för myndigheterna och kan inte överklagas.

Jag har i avsnitt 11.4 föreslagit att RSV:s möjlighet att meddela bindande förklaring på mervärdeskatteområdet skall upphöra. De skäl för ett slopande av institutet bindande förklaring enligt ML som jag åberopar där, kan också anföras för att avskaffa de bindande förklaringarna på uppbördsområdet. Jag föreslår således att RSV:s möjlighet att meddela bindande förklaring enligt UBL slopas.

12.8 Skatteavdrag på korttidsstudiestöd

Mitt förslag:

Skatteavdrag för betalning av preliminär A-skatt skall alltid göras från korttidsstudiestöd. Skatteavdraget skall vara 30% av utbetalda belopp.

Skälen för mitt förslag:

Vid utbetalning av stöd för kortare studier görs för närvarande inga avdrag för preliminär skatt. Detta har hittills inte heller varit angeläget, eftersom de belopp som betalats ut varit relativt små. I och med det nya korttidsstudiestödet kan det emellertid för vissa personer bli fråga om väsentligt större belopp som betalas ut. Centrala studiestödsnämnden har med anledning härav i sin anslagsframställning för budgetåret 1988/89 föreslagit att skatteavdrag alltid skall göras vid utbetalning av korttidsstudiestöd på samma sätt som nu gäller för dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa. Nämnden föreslår att skatteavdraget skall vara 40% av korttidsstudiestödet.

RSV, som har beretts tillfälle att yttra sig över nämndens förslag, biträder förslaget. Verket anser dock att en viss försiktighet bör iakttas så att skatteavdraget inte blir för högt. Verket föreslår därför att avdrag skall göras med 35% av korttidsstudiestödet.

Jag delar centrala studiestödsnämndens och RSV:s uppfattning och föreslår därför att skatteavdrag skall göras också från korttidsstudiestöd. Skatteavdraget bör dock inte uppgå till mer än 30% av stödet.

12.9 Överklagande m.m.

Mitt förslag:

Skattemyndighets beslut angående preliminär taxering, debitering eller jämkning av preliminär skatt och verkställande av skatteavdrag får överklagas till länsrätt. Länsrättens beslut får inte överklagas vidare.

Tiden för att överklaga skattemyndighetens beslut enligt uppbördslagen, lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare och lagen om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar utsträcks till två månader från det den enskilde fick del av beslutet. Vid överklagande av det allmänna räknas överklagandetiden från den dag beslutet meddelades. Även tiden för att överklaga en domstols beslut i uppbördsmål utsträcks till två månader.

Vad gäller vissa debiteringsbeslut enligt uppbördslagen föreslås en särreglering. Har debiteringsbeslut fattats till följd av skattemyndighets taxeringsbeslut skall skattskyldig kunna begära omprövning av beslutet och överklaga inom samma frister som gäller för omprövning och överklagande av taxeringsbeslut.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt såvitt gäller förslaget att beslut angående vissa beslut på preliminärskattestadiet skall kunna överklagas till länsrätt. Kommittén föreslår inte någon ändrad överklagandetid eller omprövningsmöjlighet.

Remissinstanserna:

Föreningen Sveriges uppbördschefer påpekar att länsrätten måste handlägga mål som avser preliminär taxering och liknande med förtur. Övriga remissinstanser har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för mitt förslag:

Jag har i ett tidigare avsnitt föreslagit att beslut om anstånd skall kunna överklagas till länsrätt men inte vidare (avsnitt 12.1.1). Beslut om anstånd som fattas av lokal skattemyndighet kan i dag överklagas till länsskattemyndighet men inte vidare. De anståndsbeslut som länsskattemyndigheten fattar som första instans kan över huvud taget inte överklagas.

Lokal skattemyndighets beslut angående preliminär taxering, debitering eller jämkning av preliminär skatt och verkställande av skatteavdrag kan i dag endast överklagas till länsskattemyndighet (85 § 1 mom. andra stycket och 86 § 1 mom. första stycket UBL). Någon prövning i domstol är inte möjlig i ordinär ordning. Motivet till nuvarande bestämmelser torde vara att beslut på preliminärskattestadiet måste vara snabba. Beslut om t.ex. preliminär taxering och jämkning av preliminär skatt kan ofta vara ekonomiskt mycket betydelsefulla för den skattskyldige. Det är därför rimligt att även sådana beslut kan prövas av domstol. Jag föreslår därför, i enlighet med mina förslag vad gäller anstånd, att beslut i dessa frågor skall kunna överklagas till länsrätt men inte vidare. I likhet med anståndsmålen måste även mål som avser preliminär taxering och liknande behandlas med förtur av länsrätten.

I UBL finns ingen särskild överklagandetid angiven. Överklagande skall enligt FL:s regler ske inom tre veckor från delgivningen av beslutet (23 § FL). För överklagande av beslut av domstol i uppbördsmål gäller också en treveckorsfrist (7 § FPL). På skatteområdet i övrigt gäller en överklagandetid på två månader mellan domstolsinstanser. Beslut av skattemyndighet kan enligt mitt förslag omprövas och överklagas inom fem år efter taxeringsåret eller, vad gäller beslut som fattas efter den 30 juni det femte året efter taxeringsåret, inom två månader från den dag den skattskyldige fått del av skattemyndighetens beslut.

Enligt min mening bör det även på uppbördsområdet finnas ett omprövningsförfarande och överklagandefrister som i stort överensstämmer med dem som gäller enligt NTL. Kommittén har emellertid inte föreslagit någon sådan ordning. Jag är inte beredd att i detta sammanhang föreslå att ett regelsystem som motsvarar NTL:s omprövnings- och överklaganderegler införs på uppbördsområdet i sin helhet. Sådana ändringar är enligt min mening alltför omfattande för att kunna genomföras utan ingående överväganden. Jag avser emellertid att senare i år återkomma till frågan. För en del uppbördsbeslut anser jag dock att man redan nu bör införa en reglering som motsvarar NTL:s, nämligen vad gäller debiteringsbeslut som föranleds av skattemyndighets taxeringsbeslut.

Det är redan i nuvarande förfarande så att det råder en diffus gräns mellan vissa uppbörds- och taxeringsbeslut. I det framtida förfarandet kommer denna gräns att bli än mer otydlig. Om den skattskyldige t. ex. efter en domstolsdom skulle få ett beslut om taxeringsåtgärder med viss överklagandetid och ett beslut om debitering med en annan överklagandetid måste situationen te sig mycket förvirrande för honom. Ett beslut om taxeringsåtgärder har normalt ingen självständig betydelse för den skattskyldige. Som jag återkommer till längre fram (avsnitt 15) bör båda dessa beslut kunna finnas i en handling. Detta försvåras om olika överklagandetider skall gälla.

Problemet med olika överklagandetider uppkommer inte enbart i samband med beslut om taxeringsåtgärder utan över huvud taget vid debitering till följd av taxeringsbeslut. Jag anser att det därför för sådana debiteringsärenden bör införas omprövnings- och överklagandetider som överensstämmer med NTL:s vad gäller yrkanden om ändring på initiativ av den skattskyldige. Den skattskyldige bör alltså kunna begära omprövning av skattemyndighetens beslut inom fem år efter taxeringsårets utgång och överklaga inom samma tid. Fattas skattemyndighetens beslut efter utgången av den 30 juni det femte året efter taxeringsåret skall det delges den skattskyldige. Den skattskyldige får då överklaga beslutet inom två månader från det han fick del av beslutet.

Även på uppbördsområdet i övrigt anser jag det motiverat med vissa justeringar av överklagandebestämmelserna.

Överklagandetiden är enligt nuvarande bestämmelser tre veckor från delgivningen av beslutet. Enligt min mening bör RSV inte delges beslut som skattemyndigheten fattat. Börjar överklagandetiden löpa från den dag beslutet meddelades skulle RSV, med överklagandetiden tre veckor, vara fråntagen nästan all praktisk möjlighet att överklaga skattemyndighetens beslut. En förlängning av överklagandetiden till vad som gäller på skatteområdet i övrigt, två månader, skulle medföra att överklaganderätten kan utnyttjas. Även för de skattskyldiga skulle en tvåmånaders överklagandetid innebära påtagliga förbättringar, ett närmande till vad som gäller på skatteområdet i övrigt och därigenom minskad risk för rättsförluster.

Jag föreslår därför att andra beslut på uppbördsområdet av skattemyndighet än debiteringsbeslut till följd av taxeringsbeslut skall kunna överklagas inom två månader. Överklagandefristen bör för den skattskyldige räknas från den dag han fick del av beslutet, medan det allmännas överklagandetid bör räknas från den dag beslutet meddelades.

Beslut av länsrätt och kammarrätt i uppbördsmål bör i likhet med vad som gäller på skatteområdet i övrigt få överklagas inom två månader.

13 Det allmännas processföring

13.1 Området för inkomst- och förmögenhetstaxering

Mitt förslag:

Skattemyndigheten för det allmännas talan i taxeringsmål i länsrätt och kammarrätt om den skattskyldige har överklagat myndighetens beslut. Om länsrätt ändrar skattemyndighetens beslut får myndigheten överklaga domen.

En skattemyndighet får uppdra åt en annan att föra talan i ett visst mål om den andra myndigheten medger det. RSV får överta uppgiften att föra talan i ett mål eller en viss grupp av mål.

RSV får överklaga skattemyndighetens beslut och länsrättens och kammarrättens domar i taxeringsmål.

I regeringsrätten förs det allmännas talan av RSV. Verket kan därvid företrädas av någon tjänsteman vid skattemyndigheten.

Kravet på prövningstillstånd i regeringsrätten behålls.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i princip med mitt. Kommittén föreslår dock att prövningstillstånd inte skall krävas när ett ärende förs till regeringsrätten på initiativ av RSV.

Remissinstanserna:

Några som har yttrat sig i den här frågan, bl.a. tre länsrätter, har förespråkat en rågång i skattemyndighetens organisation mellan taxerande och processande tjänstemän. Svenska arbetsgivareföreningen menar att det allmännas partsfunktion måste utövas av en särskild myndighet. Från ett håll har den invändningen rests att den skattskyldige i de allra flesta fall i domstol kommer att stöta på den person som handlagt hans ärende i beslutsinstansen och att risken är stor för att det allmännas processförare av prestigeskäl eller liknande kommer att försvara det överklagade beslutet. Från ett annat håll har påpekats, att den som för processen rörande ett års taxeringar samtidigt kan vara beslutande myndighet rörande ett annat års. Tilltron till myndighetens opartiskhet är då svår att upprätthålla.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län påpekar att det torde vara något nytt, att en beslutande myndighet uppträder som motpart i den första domstolsinstans som prövar dess beslut. Länsrätten menar att en sådan ordning kanske är så praktisk att den bör införas. I så fall skulle de andra enpartsprocesser som under lång tid har förekommit i förvaltningsdomstolarna på motsvarande sätt kunna förvandlas till tvåpartsprocesser. Innan så sker bör frågan utredas ytterligare.

Förslaget om RSV:s uppgifter mottas positivt. Från ett par håll betonas, att delegeringsrätten bör utnyttjas i största möjliga utsträckning för att förhindra att skattemyndigheternas processkompetens uttunnas.

Kammarrätten i Göteborg anför att grundbesluten i princip bör vara bindande för den fiskala sidan, men att behovet av att få fram prejudicerande avgöranden och av att få till stånd en viss enhetlighet i rättstillämpningen har sådan tyngd att det tills vidare bör ges företräde framför de skattskyldigas intresse av att taxeringsbesluten är definitiva.

Flera remissinstanser, däribland regeringsrätten, avstyrker förslaget om fri fullföljd till regeringsrätten för RSV.

Skälen för mitt förslag:

Enligt riksdagens principbeslut 1986 skall det vara en uppgift för beskattningsmyndigheterna som sådana att föra det allmännas talan i skattemål. Om den skattskyldige överklagar ett taxeringsbeslut skall länsskattemyndigheten svara för processföringen för det allmänna, och en överordnad myndighet skall få föra talan om ändring i en lägre myndighets beslut. Detta innebär att länsskattemyndighet skall få överklaga beslut av lokal skattemyndighet medan RSV skall få överklaga beslut av länsskattemyndighet.

I överensstämmelse med principbeslutet avvecklades vid årsskiftet 1986/87 konstruktionen med från skatteförvaltningen i övrigt mer eller mindre fristående taxeringsintendenter som företrädare för det allmänna i taxeringsprocessen. Partsfunktionen lades i stället på de nybildade länsskattemyndigheterna. Samtidigt gavs RSV formell befogenhet att i vissa fall föra det allmännas talan samt att samordna och ge riktlinjer för processverksamheten. Den riksintendentsfunktion som dittills funnits hos RSV utmönstrades.

Nyordningen med processförande uppgifter för länsskattemyndigheterna och RSV var ett väsentligt led i statsmakternas strävanden mot en mer enhetlig beskattningorganisation för att åstadkomma en likformig tillämpning av beskattningsreglerna. I samband med det nämnda principbeslutet framhöll skatteutskottet att en viktig målsättning med det nya taxeringsförfarandet är att skattemyndigheterna i hela landet uppträder enhetligt och konsekvent gentemot de skattskyldiga. Mot den bakgrunden är det, fortsatte utskottet, viktigt att det allmänna i en process företräds av en representant med stark bindning till skatteförvaltningen, så att även processverksamheten så långt det är möjligt samordnas med övrig beskattningsverksamhet.

När taxeringsbesluten skall fattas av skattemyndigheten och tiden för att kunna få ett beslut omprövat är fem år, påverkas det allmännas processföring i hög grad. Antalet mål kommer att minska kraftigt, bl.a. eftersom alla otvistiga ärenden kan hanteras utan att domstolarna behöver blandas in. En hel del av det arbete som i dag utförs inom ramen för processen kommer att vara en del av taxeringsförfarandet. En konsekvens blir att processverksamheten kan föras närmare den övriga beskattningsverksamheten. Förutsättningarna för en ökad enhetlighet och samstämmighet förbättras genom att utrednings-, besluts- och processfunktionerna kan hållas samman.

Från olika håll har framhållits att processfunktionen inom skatteförvaltningen bör hållas isär från övriga funktioner. En självständig processfunktion skulle utgöra en garanti för ett objektivt uppträdande från det allmännas sida. Liknande synpunkter har framförts vid remissbehandlingen av kommitténs slutbetänkande. Med anledning härav vill jag – liksom jag gjorde i princippropositionen – betona de starka krav på objektivitet som skattemyndigheterna över huvud taget har att iaktta. Kraven bör alltså vara lika stränga i fråga om ärenden som inte förs till domstol. Skattetjänstemännen – processförarna inbegripna – skall alla ha målet inriktat på att nå riktiga och rättsenliga beskattningsbeslut. I processen är det vidare domstolen som ytterst ansvarar för att utredningen i målet är fullständig och slutligen avgör det på grundval av framlagda fakta och ståndpunkter.

Det har från något håll också gjorts gällande att en sammanvävning av besluts- och processfunktionerna skulle innebära en risk för att det allmänna av prestigeskäl skulle försvara det överklagade beslutet. För min del anser jag att det saknas grund för att befara att uppträdandet blir på det sättet.

Som jag nyss berörde blir ett resultat av det nya taxeringsförfarandet att processverksamheten huvudsakligen kommer att bestå i att företräda det allmänna i domstol när taxeringsbeslut överklagas av de skattskyldiga. Denna defensiva processverksamhet kommer – med hänsyn till omprövningsmöjligheterna – med all sannolikhet att minska. Men genomsnittligt sett torde processerna bli mer komplicerade och av mer rättslig natur än vad som är fallet i dag.

Den förskjutning av tyngdpunkten i beskattningsförfarandet till skattemyndigheterna som bl.a. det nya omprövningsförfarandet leder till påverkar den nuvarande offensiva processverksamheten – rätten att i domstol överklaga ett taxeringsbeslut – i betydligt högre grad än den defensiva. Vid tiden för riksdagens principbeslut beräknades antalet mål som kommer att prövas av domstol på skattemyndigheternas initiativ till något eller några tusen per år. En ändrad myndighetsstruktur för skatteförvaltningen i länen enligt det förslag som jag lämnade i avsnitt 4.1 bör föranleda att den offensiva processverksamheten blir av en än mer begränsad omfattning.

Vad närmare gäller den defensiva rollen uttalade jag i princippropositionen att det allmännas processföring bör kunna anordnas så, att det är fråga om att företräda den organisation vars beslut sätts under prövning. Detta motsvarar vad som gäller i många andra typer av mål på förvaltningsområdet. Av främst organisatoriska skäl frångicks emellertid den principen. Länsskattemyndigheten skulle svara för processföringen också när beslut av den lokala skattemyndigheten hade överklagats. Med endast en skattemyndighet i ett län, såsom jag föreslagit i avsnitt 4. 1, bör självfallet denna ha hand om processföringen.

Beträffande frågan huruvida processföringen bör ligga på lokal eller regional nivå har jag tidigare (se avsnitt 4.1) framfört uppfattningen att den i huvudsak bör ligga där det överklagade beslutet fattats.

Även i den framtida processverksamheten bör det vara möjligt att en skattemyndighet övertar en annan skattemyndighets uppgift att föra talan (jfr l8 § GTL).

Den offensiva processverksamheten skall enligt riksdagens principbeslut skötas av den överordnade myndigheten. I framtiden blir det sålunda RSV.

Detta stämmer också överens med tankegången att rätten att överklaga en lägre myndighets beslut bör utnyttjas för att utjämna oenhetlig rättstillämpning på områden där behov av prejudikat är särskilt framträdande och där oenighet förelegat vid beslutsfattandet.

Med hänsyn till att RSV ensamt får överklaga ett beslut saknas enligt mening skäl att införa några begränsningar i överklaganderätten med avseende på t. ex. tvistefrågans art. Enligt min mening kan man utgå från att RSV överklagar bara när det verkligen är påkallat.

Beträffande RSV:s roll i övrigt bör den i likhet med i dag innebära att verket skall från skattemyndiget få ta över uppgiften att föra det allmännas talan i ett visst mål eller en viss grupp av mål. Detta krävs bl.a. för att RSV – i linje med sitt ansvar för en enhetlig rättstillämpning i skatteförvaltningen – skall kunna välja ut ärenden på områden där klarläggande prejudikat är angelägna och där också svara för det allmännas argumentering.

Kommittén har ansett det nödvändigt att RSV ges förstärkta möjligheter att medverka i rättsutvecklingen. Enligt kommittén bör RSV ensamt föra det allmännas talan i regeringsrätten. Jag är av samma uppfattning. I likhet med kommittén anser jag att RSV därvid skall kunna utse en tjänsteman vid skattemyndighet att föra verkets talan. Detta kan både vara rationellt och bidra till att processkompetensen vid skattemyndigheterna inte försvagas.

För tydlighets skull vill jag tillägga att RSV bör få föra talan såväl till den skattskyldiges fördel som till hans nackdel.

Här vill jag slutligen nämna att kommittén har föreslagit att det nuvarande kravet på prövningstillstånd skall slopas när ett ärende förs till regeringsrätten på initiativ av RSV. Förslaget har motiverats med att det kan förutsättas att centralmyndigheten på skatteområdet kan bedöma vilka frågor som är av prejudikatintresse. Vid remissbehandlingen avstyrkte flera remissinstanser, bl.a. regeringsrätten förslaget. För min del kan jag inte se några nämnvärda fördelar med en ändrad ordning. Jag anser därför att kravet på prövningstillstånd bör behållas.

13.2 Mervärdeskatteområdet

Mitt förslag:

Det allmänna ombudet enligt mervärdeskattelagen utmönstras.

I fråga om mervärdeskatt skall det allmännas processföring skötas av skattemyndigheten och RSV på samma sätt som beträffande taxering.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt utom i det att kommittén föreslår fri fullföljd för RSV till regeringsrätten.

Remissinstanserna:

Nästan alla remissinstanser godtar förslaget.

Skälen för mitt förslag:

Som jag tidigare behandlat bör verksamheten att fastställa olika skatter och avgifter integreras i de nya skattemyndigheterna. Vidare har jag föreslagit att förfarandereglerna på de olika områdena så långt som möjligt bör vara enhetliga. Det framstår då som uppenbart att också processföringen bör skötas på samma sätt beträffande de olika skatte- och avgiftsslagen. Detta skapar bl. a möjligheter för en samordning som i många fall på sikt kan innebära att tvistefrågor som är gemensamma för taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt och fastställandet av mervärdeskatten kan hållas samman i processen. Jag föreslår således att det allmänna ombudet i mervärdeskattemål skall avskaffas och att skattemyndigheten och RSV skall ha samma uppgifter och befogenheter inför domstol som beträffande inkomst- och förmögenhetstaxering.

Jag har tidigare föreslagit att ML:s nuvarande ordning att endast slutliga beslut skall få överklagas ersätts med en ordning som motsvarar vad som gäller för beslut beträffande inkomst- och förmögenhetstaxering, nämligen att beslut skall anses fattat i enlighet med deklarationen om den följs. Beslutet skall få överklagas av den skattskyldige och av RSV. Det kan nämnas att, eftersom det allmänna ombudet i dag inte får begära slutligt beslut, den här föreslagna ordningen innebär utvidgade möjligheter för det allmänna att föra process om en mervärdeskattefråga.

13.3 Uppbördsområdet

Mitt förslag:

Det allmänna ombudet i uppbördsmål utmönstras.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Ingen har haft annan mening än att samma ordning bör gälla som på taxeringsområdet.

Skälen för mitt förslag:

Det allmänna ombudet enligt UBL för det allmännas talan i mål enligt UBL, lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare och lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar. Vidare får det allmänna ombudet yrka att den lokala skattemyndigheten skall besluta om betalningsskyldighet för arbetstagares och uppdragstagares skatt och påförande av arbetsgivaravgifter.

I likhet med vad som föreslagits beträffande taxering m.m. bör i fortsättningen skattemyndigheten sköta den defensiva processföringen. Offensiv processföring i främst prejudikatfrågor bör skötas av RSV. Det nuvarande allmänna ombudet i uppbördsmål bör alltså utmönstras. Enligt UBL får det allmänna ombudet överklaga endast lokala skattemyndighetens beslut i fråga om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt. Denna begränsning bör inte kvarstå. RSV bör i enlighet med vad som föreslagits gälla på liknande områden kunna få frågor om tillämpning av bestämmelserna i UBL prövade av domstol. Även om behovet av en sådan rätt att överklaga inte är särskilt stort anser jag det vara en fördel att man domstolsvägen kan vinna klarhet i en fråga där skattemyndigheten och RSV har olika tolkningar av innebörden av en bestämmelse.

En annan utvidgning av rätten till domstolsprövning av skattmyndighetens beslut motiveras av vad jag tidigare har föreslagit beträffande organisationen av skattemyndigheterna. I dag får lokal skattemyndighets beslut angående preliminär taxering, debitering eller jämkning av preliminär skatt, verkställande av skatteavdrag och anstånd med inbetalning av skatt överklagas till länsskattemyndigheten. Mot länsskattemyndighetens beslut i dessa ärenden får talan inte föras. Jag har i det här ärendet föreslagit att den enskilde skall få överklaga sådana beslut. En motsvarande överklaganderätt för RSV är då befogad.

13.4 Vägtrafikskatteområdet

Mitt ställningstagande:

Inga förändringar föreslås.

Kommitténs förslag:

De allmänna ombuden avskaffas. Det allmänna ombudets uppgifter läggs på de skattemyndigheter som regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, utser.

Remissinstanserna:

Ingen har kommenterat förslaget.

Skälen för mitt ställningstagande:

Vägtrafikskatt fastställs av länsstyrelsen. Besluten överklagas sedan den 1 januari 1989 till länsrätten. Det allmännas talan förs av allmänna ombud som utsetts av RSV och som är knutna till länsskattemyndigheterna. Kommitténs förslag innebär att skattemyndigheten som sådan skulle vara ett slags från beslutsmyndigheten fristående processförare. Enligt kommittén innebär detta en anpassning till vad som gäller på andra beskattningsområden.

För egen del kan jag väl tänka mig att en ordning infördes för det allmännas processföring i vägtrafikskattemål som överensstämmer med vad jag föreslagit på andra områden. Detta skulle i så fall innebära att länsstyrelserna försvarade sina egna beslut i domstol och att RSV – som är central förvaltningsmyndighet i fråga om vägtrafikskatt – skulle ges rätt att överklaga länsstyrelsens beslut om det var av vikt för rättstillämpningen att en fråga prövades av domstol. En sådan ordning måste dock övervägas ytterligare. Den ordning som kommittén föreslår innebär enligt min mening inga egentliga förändringar i förhållande till vad som gäller i dag. Jag föreslår därför att den nuvarande ordningen behålls.

13.5 Punktskatter, sjömansskatt, kupongskatt m.m.

Mitt ställningstagande:

Jag föreslår ingen ändring av nuvarande ordning vad gäller det allmännas processföring i fråga om punktskatter, sjömansskatt eller kupongskatt.

Kommitténs ställningstagande:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Ingen har anmält någon annan uppfattning.

Skälen för mitt ställningstagande:

RSV är beskattningsmyndighet för punktskatter, sjömansskatt och kupongskatt. Det allmännas processföring i mål om dessa skatter åligger ett fristående ombud.

Det är enligt min mening inte lämpligt att RSV som beslutsmyndighet övertar processföringen i dessa mål oavsett svårighetsgrad eller prejudikatvärde. Med hänsyn till att antalet skattskyldiga är relativt få skulle man riskera att kompetensen inte gick att upprätthålla om man spred beskattningsfunktionen till alla skattemyndigheter. Möjligen kunde någon eller några skattemyndigheter åläggas uppgiften. En sådan ändring måste i så fall övervägas ytterligare. En ordning som överensstämmer med vad jag föreslagit för andra beskattningsområden – utom vägtrafikskatteområdet – är således inte att rekommendera. Jag föreslår därför inga ändringar på detta område.

Här kan jag nämna att jag inte lägger fram något förslag rörande processföringen i fråga om pensionsgrundande inkomst. I denna del har kommittén föreslagit att inte bara som nu riksförsäkringsverket utan också RSV skall få överklaga en skattemyndighets beslut om pensiongrundande inkomst. Något sådant förslag är jag alltså inte beredd att föra fram.

13.6 Förhandsbesked

Mitt förslag:

Uppgifter i ärenden om förhandsbesked som nu fullgörs av det allmänna ombudet i ärenden och mål om mervärdeskatt övertas av skattemyndigheten och det allmänna ombudet enligt lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor.

Kommitténs förslag:

RSV skall föra det allmännas talan i rättsnämnden och regeringsrätten i ärenden om förhandsbesked. Kommittén föreslår också att nämnden skall brytas ut från RSV.

Remissinstanserna:

Ingen har haft någon invändning mot kommitténs förslag.

Skälen för mitt förslag:

För närvarande föreskrivs i 3 § lagen om förhandsbesked i taxeringsfrågor att, om inte ansökan om förhandsbesked avvisas, yttrande skall inhämtas av den länsskattemyndighet som är behörig att taga befattning med ifrågavarande taxering. Avser ansökningen fråga av särskilt intresse för kommun, må denna också beredas tillfälle att avge yttrande. Beslutet om förhandsbesked får enligt 6 § överklagas av, förutom sökanden, länsskattemyndigheten och kommun, om det rör taxering till kommunal inkomstskatt eller taxering av fastighet i kommunen. Ett till RSV knutet allmänt ombud får ta över den befogenhet att överklaga ett beslut som enligt 6 § tillkommer länsskattemyndighet. Vid ansökan om förhandsbesked i fråga om skattskyldighet till mervärdeskatt gäller bestämmelserna om länsskattemyndighet det allmänna ombudet i mål och ärenden om mervärdeskatt.

Kommittén har, under åberopande av bl.a. sekretesskäl, föreslagit att RSV bör yttra sig i förhandsbeskedsärendena i stället för skattemyndigheten resp. det allmänna ombudet i mål och ärenden om mervärdeskatt.

Med hänsyn till att RSV skall svara för att klargörande prejudikat tas fram till ledning för skatteförvaltningens tillämpning av skattelagstiftningen har jag i avsnitt 13.1 föreslagit att RSV ensamt skall få företräda det allmänna i taxeringsmål i regeringsrätten. Av motsvarande skäl talar mycket för att verket får hela ansvaret för det allmännas funktion i ärenden om förhandsbesked. Förhandsbeskedsinstitutet fyller nämligen en viktig rättsbildande funktion. Innan jag tar en bestämd ställning i den här delen måste emellertid flera frågor övervägas ytterligare. Som kommittén påpekat kräver den tänkta ordningen att rättsnämnden på något sätt bryts ut från RSV. Görs rättsnämnden fristående från verket uppkommer frågan vem som skall besluta i de dispensärenden som hittills har avgjorts av nämnden. Det gäller sådana dispensbeslut som inte får överklagas. Om ingenting annat förordnas skulle uppgiften i framtiden ankomma på RSV som sådant.

RSV har i en framställning till finansdepartementet den 21 juni 1988 begärt att förslagen i en till framställningen bifogad promemoria beträffande dispenser skall genomföras. Förändringarna motiveras av önskemålet att operativ verksamhet skall flyttas från verket och innebär att flera typer av dispensbeslut skulle fattas av skattemyndigheterna med rätt att överklaga till den som nu fattar besluten. Flera frågor måste övervägas innan beslut i detta ärende fattas, bl.a. frågan huruvida beskattningsmyndighetens beslut att medge undantag bör vara dispensgivning eller taxeringsbeslut och frågan om vilka beslut som bör gå att överklaga. Dessutom kommer den på grundval av RINK:s och URF:s förslag planerade skatteomläggningen att innebära sådana förändringar i de materiella reglerna att flera av dispensreglerna faller bort eller ändras. Detta gäller t.ex. de särskilda fartygsfonderna, eldsvådefonderna och dispenser enligt lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisationsvinst.

Jag räknar med att under året återkomma med förslag om rättsnämnden. Med hänsyn till att allmänna ombudet i ärenden och mål om mervärdeskatt bör avvecklas redan i förevarande sammanhang, bör ombudets uppgifter tills vidare tas över av skattemyndigheten. Vidare bör det allmänna ombudet enligt lagen om förhandsbesked i taxeringsfrågor få ta över skattemyndighetens befogenhet att få överklaga ett förhandsbesked.

14 Skatteprocessen

14.1 Processformen i framtiden

Mitt förslag:

Skatteprocessen utformas som en sakprocess i mål avseende skatter och avgifter som omfattas av nya taxeringslagen, mervärdeskattelagen och lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Föremålet för processen skall i stället för de taxerade och beskattningsbara beloppen vid ett visst års taxering eller skatten för en viss redovisningsperiod vara de olika delfrågor som skall avgöras vid bestämmande av ett visst års taxering eller skatten för en viss redovisningsperiod.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Med ett undantag, tillstyrker förslaget.

Skälen för mitt förslag:

Skatteprocessen har sedan lång tid haft karaktären av s.k. beloppsprocess. Processens ram bestäms genom de i rätt tid framställda beloppsmässiga yrkandena. Det är tillåtet att under processens gång anföra nya grunder till stöd för ett yrkande om nedsättning eller höjning av taxeringarna eller göra kvittningsinvändningar även om helt nya inkomst- eller avdragsfrågor därigenom tas upp. Det förutsätts bara att beloppsramen inte överskrids.

Den extraordinära processen och eftertaxeringsprocessen står utanför den praxis som efterhand utvecklats för beloppsprocessen. Men inte heller den ordinära processen är alltid en beloppsprocess. Förutom de fall där yrkandena rör skattebelopp (exempelvis taxeringskod, underlag för tilläggsbelopp, skattereduktion) och inte taxerade belopp står även ett flertal andra fall utanför beloppsprocessen, t. ex. mål som rör avskrivningsunderlag utan att detta påverkar taxeringen. Detsamma gäller mål om skattetillägg. Vad jag nu har sagt torde även gälla process enligt ML och LPP. Processen enligt uppbördslagen torde inte utgöra en beloppsprocess.

Det som skulle kunna tala för ett bibehållande av beloppsprocessen är att den medför en informell processordning. Å andra sidan kan klagandens obegränsade möjligheter att inom beloppsramen ändra sin talan och motpartens rätt att göra kvittningsinvändningar kritiseras. Instansordningsprincipen sätts ur spel och parterna vet inte vad de riskerar i processen eller vilka frågor som kommer under bedömande.

En övergång till sakprocess medför att skatteprocessen kommer att stå i bättre samklang med den processordning som sedan länge gäller vid de allmänna domstolarna. I en sakprocess med viss förebild i vad som gäller enligt rättegångsbalken skulle till skillnad från vad som gäller i beloppsprocessen någon ändring av en talan i princip inte få ske om en helt ny fråga t.ex. en annan avdragspost – därvid aktualiserades. Inte heller skulle motparten få göra kvittningsinvändningar som hänför sig till en annan fråga än den som klaganden för talan om.

Med hänsyn till dessa skillnader mellan de båda processformerna skulle kunna hävdas att sakprocessen är inte bara mer formell och osmidig än beloppsprocessen utan också att den ger mindre rättstrygghet. Möjligheten att utvidga prövningen till något annat än det som först har yrkats skulle ju försämras. Processformen kan emellertid inte ses som något som är fristående från förfarandereglerna i övrigt. I ett väsentligt utvidgat omprövningsförfarande kan nya taxeringsfrågor väckas hos skattemyndigheten under lång tid. I det förfarande jag föreslår skall möjligheten att ta upp nya frågor stå öppen under fem år efter taxeringsåret. En sakprocess i förening med en femårig omprövningstid förbättrar således möjligheten för de skattskyldiga att få ändring av taxeringsbeslut till stånd. En övergång till sakprocess är en förutsättning för ett rationellt utformat omprövningsförfarande. Förutom att omprövningsinstitutet torde innebära att de skattskyldigas rättssäkerhet förstärks i väsentliga avseenden möjliggör det att frågor som inte är tvistiga rensas bort hos skattemyndigheterna. Domstolarna behöver därmed praktiskt taget enbart ägna sig åt att avgöra tvister.

Från en remissinstans har framförts, att en övergång till sakprocess skulle innebära att de skattskyldiga får svårare än hittills att begripa sig på hur de skall utföra sin talan och att deras eventuella misslyckande härvidlag skulle komma att medföra att talan avvisades. I dag ställs blygsamma krav på en enskild part vad gäller utformningen av talan. Mål prövas med utgångspunkt från eventuella avvikelser från deklarationen i taxeringsnämnden. Förutsättningar för extra avdrag kontrolleras. Ibland klarar man ut per telefon vad den enskilde vill. Det hävdas också att domstolens roll och uppgifter blir oklara vad gäller prövningsram och processledning.

Jag delar inte dessa farhågor vad gäller svårigheter för de skattskyldiga. Samma tillvägagångssätt som används i dag när den skattskyldiges yrkande inte framgår av överklagandet kan i en sakprocess användas för att klargöra vad saken gäller. Redan i samband med omprövningen kommer skattemyndigheten att behöva göra klart vad som är saken (frågan). Denna identifieras visserligen normalt med hjälp av yrkandet och de omständigheter som anges till stöd därför. Har skattemyndigheten avvikit från deklarationen möter det inga svårigheter att identifiera saken när den skattskyldige yrkar ”taxering enligt deklarationen” eller kort och gott anför ”jag är missnöjd med skattemyndighetens beslut”. Inte heller föreligger något hinder mot att klara ut vad som är saken med hjälp av ett telefonsamtal eller en enkel skriftlig förfrågan.

För egen del anser jag att övervägande skäl talar för att skatteprocessen i framtiden utformas som en sakprocess.

Övergången till en sakprocess bör emellertid endast genomföras beträffande mål avseende de skatter som omfattas av de utvidgade omprövningsmöjligheterna, nämligen de skatter som omfattas av NTL:s bestämmelser samt mervärdeskatt, punktskatter och prisregleringsavgifter. Detta innebär att omläggningen inte kommer att avse t.ex. fastighetstaxering, vägtrafikskatt eller sjömansskatt. Även på dessa områden bör emellertid på sikt den nya ordningen kunna tillämpas. Processen vid handläggning av mål enligt uppbördslagen kan som jag nyss nämnt redan i dag anses vara en sakprocess.

I praktiken kommer en övergång till en renodlad sakprocess inte att medföra några betydade skillnader jämfört med i dag. Tvärtom är likheterna framträdande. Likheter finns bl.a. när det gäller att i det enskilda fallet bedöma den egentliga frågan i ett mål, där man oavsett processformen i princip får hänföra sig till klagandens yrkanden och grunder härför. Även om processföremålet i den nuvarande processen utgörs av de taxerade och beskattningsbara beloppen är det i själva verket en mera avgränsad fråga som domstolen prövar. Det kan t. ex. röra frågan om en viss inkomst inte skall beskattas eller beskattas till lägre belopp eller om avdrag skall medges eller inte för viss utgift. För de skattskyldiga torde nyheten alltså främst bestå i att en dom som innebär ändring av det tidigare avgörandet inte kommer att mynna ut i en beräkning av taxerad och beskattningsbar inkomst eller, i fråga om indirekt skatt, fastställd skatt. Jag återkommer till detta i ett senare avsnitt (15).

Jag utgår i det följande från taxeringsprocessen. Motsvarande synpunkter kan emellertid anläggas även på mål avseende indirekta skatter och uppbördsmål.

14.2 Processföremål, rättskraft och taleändring

Mitt förslag:

Någon definition av sakbegreppet införs inte. I stället knyts an till det sakbegrepp som redan i dag finns i skatteprocessen. Detta innebär att processföremålet i varje enskilt fall individualiseras av det överklagade beslutet samt klagandens yrkanden och de omständigheter han anger till stöd för yrkandet.

En väckt talan får i princip inte ändras. Klaganden får dock justera sitt yrkande till att avse ett högre belopp om den fråga som är föremål för prövning därigenom inte ändras. I länsrätt får klaganden dessutom – inom den tid som gäller för överklagande – föra in en ny fråga som har samband med den som skall prövas, om domstolen finner att den nya frågan utan olägenhet kan prövas i målet.

Ett yrkande från klaganden beträffande skattetillägg som har föranletts av den skattefråga som är föremål för prövning skall få tas upp i målet oavsett när det framställs.

Rättskraften hos ett avgörande av en förvaltningsdomstol skall i enlighet med vad som gäller i den allmänna processen inte sträcka sig längre än till den rättsföljd som varit i fråga i målet.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer i stort med mitt. Kommittén har dock föreslagit att beloppsmässig höjning av ett yrkande inte skall vara tillåten i överrätt. Kommittén utvecklar inte vad som skall träffas av ett avgörandes rättskraft.

Remissinstanserna:

Förslaget har mottagits övervägande positivt. Många har ansett att sakbegreppet måste belysas närmare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Regeringsrätten har efterlyst ett ställningstagande till rättskraftsproblematiken. Kammarrätten i Göteborg och Sveriges advokatsamfund menar att reglerna för ändring av talan i överrätt bör vara mer generösa.

Skälen för mitt förslag:

Processföremålet

Som jag redan nämnt kan – trots taxeringsprocessens principiella uppbyggnad som en beloppsprocess – i dag väsentliga delar av skatteprocessen karaktäriseras som en sakprocess. Så är fallet vid extraordinära besvär, eftertaxering, skattetillägg och överklaganden som inte rör taxerade och beskattningsbara belopp.

I rättspraxis finns också en del avgöranden som t.ex. penetrerar möjligheterna till taleändring och kvittning vid extraordinära besvär och eftertaxering. Dessa belyser den avgörande skillnad som finns mellan en beloppsprocess och en sakprocess. För sakprocessen är därvid kännetecknet att processföremålet är en enskild fråga. Av intresse är bl.a. rättsfall rörande gränsdragningen mellan s.k. oäkta och äkta kvittning, en gränsdragning som inte behöver göras i beloppsprocessen. Den oäkta kvittningsinvändningen är ett åberopande av motfakta som hänför sig till just det yrkande som klaganden framställt och tillåts i den extraordinära processen (R 1977 1:9). Frågan eller saken i målet anses sålunda vara densamma. Äkta kvittningsinvändningar från det allmännas sida som visserligen rör sig inom beloppsramen men som hänför sig till en annan fråga godtas däremot inte om det inte finns förutsättningar för att pröva även det yrkandet i särskild ordning (RRK R 75 1:40).

Spörsmålet om vad som skall anses utgöra processföremålet i en sakprocess har emellertid inte ställts på sin spets i en sådan utsträckning att någon helt klargörande praxis har utbildats. Det finns dock skäl att anta att den del av skatteprocessen som redan nu är utformad som en sakprocess utvecklats under influens av de allmänna processrättsliga principer som ligger till grund för rättegångsbalkens bestämmelser. I rättegångsbalken finns inte några bestämmelser som uttryckligen anger vad som menas med saken, processföremålet eller motsvarande begrepp. Indirekt framgår emellertid detta av bestämmelserna i 13 kap. 3 § rättegångsbalken om vad som utgör tillåten taleändring.

Skatteförenklingskommittén kom fram till att det för en skatteprocess som i sin helhet utformas som en sakprocess i huvudsak inte borde ges någon särreglering. En mer framkomlig väg är enligt kommittén att knyta an till hittillsvarande praxis inom skatteprocessen och, när det är möjligt, till vad som gäller för den allmänna processen. Kommitténs uppfattning har vunnit stöd vid remissbehandlingen. Jag har heller inte för egen del någon annan mening.

Rättegångsbalken kan alltså i vissa hänseenden tjäna som förebild vid utformningen av de lagregler som behövs för den nya processordningen.

Vid remissbehandlingen har många helt naturligt efterlyst närmare riktlinjer för rättstillämpningen. Jag har tagit fasta på detta och när jag i det följande tar upp lagregleringen av den nya processordningen kommer jag därför också att peka på vissa grundsatser som bör vara vägledande och ange hur vissa problemställningar enligt min mening bör få sin lösning. Huvudsakligen rör det sig då om att belysa vad som bör avses med saken eller frågan, dvs. att identifiera den enskilda fråga som i en sakprocess är föremålet för processen.

Att identifiera frågan eller saken i målet kan i och för sig anses vara av begränsad praktisk betydelse. En sådan bestämning måste emellertid göras i några situationer, bl.a. när domstolen skall avgöra om ett åberopande av en ny omständighet eller ett nytt yrkande i ett mål utgör ändring av talan. Frågan eller saken kan också behöva preciseras när man skall ta ställning till en doms rättskraft, vilket blir aktuellt t. ex. när skattemyndigheten skall bedöma en begäran om omprövning samtidigt som det finns en dom avseende samma taxeringsår.

Taleändring

Enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken får en väckt talan inte ändras. Käranden får dock på grund av omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd kräva annan fullgörelse än den varom talan väckts. I underrätt får han vidare bl.a. framställa ett nytt yrkande, såvitt det stöder sig på väsentligen samma grund som den talan som väckts. Paragrafen anger uttryckligen att som ändring av talan inte anses att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att talan ändras, åberopar en ny omständighet till stöd för sin talan.

Även i taxeringsprocessen bör principen vara den att en talan inte skall få ändras. NTL bör innehålla en föreskrift om detta, liksom om att detta inte hindrar att klaganden inskränker sin talan eller, under förutsättning att den fråga som skall prövas inte ändras, åberopar en ny omständighet till stöd för sin talan. Innebörden av detta är bl.a. att alla de omständigheter som klaganden kan åberopa till stöd för sin talan fritt får tillföras processen under dess gång. Även i överrätt får en ny omständighet åberopas. Möjligheterna att i regeringsrätten åberopa ny omständighet styrs dock också av 37 § FPL där det sägs att omständighet eller bevis som åberopas först i regeringsrätten endast beaktas om det föreligger särskilda skäl.

Bestämmelsen i 13 kap. 3 § rättegångsbalken om att ett nytt yrkande får framställas om det stöder sig på väsentligen samma grund har bl.a. ansetts tillämplig när käranden i mål om betalningsskyldighet för hyra ville utvidga sitt yrkande därför att han ansett sig ha felbedömt hyrans storlek för den i stämningen angivna perioden. En motsvarande utvidgning av talan bör uttryckligen tillåtas i taxeringprocessen. En skattskyldig som under processens gång t. ex. uppmärksammar att han har uppgett en viss kostnad, för vilken han har yrkat avdrag, till för lågt belopp bör alltså få ändra sitt yrkande till att avse det högre beloppet. Beloppsjusteringar kan exempelvis också gälla direktavdrag för ett korttidsinventarium i stället för, såsom yrkats, räkenskapsenlig avskrivning. Det bör således vara tillåtet med beloppsmässiga utvidgningar av en talan. Detta ligger också i linje med 29 § FPL som ger domstolen möjlighet att gå utöver yrkandet i målet om det kan ske utan men för något motstående enskilt intresse. Beloppsmässiga utvidgningar av talan bör få ske inte bara i länsrätt utan – till skillnad från vad kommittén föreslår – också i kammarrätt och i regeringsrätten. I annat fall skulle det ändrade yrkandet inte få prövas i målet samtidigt som en begäran om omprövning skulle behöva avvisas av skattemyndigheten (på grund av litis pendens) eftersom yrkandet avser den fråga som prövas av domstolen och därför – som jag senare återkommer till – kommer att omfattas av domstolsavgörandets rättskraft.

Möjligheterna enligt rättegångsbalken att i ett civilmål i underrätt framställa ett nytt yrkande avser som nyss nämnts bl.a. det fallet att yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungliga yrkandet. För taxeringsprocessens del bör man enligt min mening av främst processekonomiska skäl kunna gå ett steg längre (jfr vad som enligt 45 kap. 5 § rättegångsbalken gäller i brottmål). En ny fråga bör få föras in i ett mål i länsrätt om den har samband med den fråga som redan ligger för prövning. Detta kan belysas med följande exempel.

Antag att en skattskyldig yrkar avdrag för låneräntor avseende en fastighet med 15 000 kr. Skattemyndigheten vägrar honom avdrag därför att han trots anmaning därom inte har styrkt ränteutgifterna. Han begär då omprövning och visar upp kvitton på sammanlagt 10 000 kr. och uppger att övriga kvitton har förkommit. Avdrag medges med 10 000 kr. Den skattskyldige överklagar till länsrätten och specificerar resterande 5 000 kr. genom att uppge långivare och datum för betalningarna. Därutöver företer han ett nytt kvitto på ränta om 1 000 kr. som inte ingick i det belopp han yrkat avdrag för. Han uppger att han tidigare förbisåg den ränteutgiften, men yrkar nu avdrag också för den. I exemplet har de båda ränteyrkandena ett nära samband med varandra. Inte desto mindre bör det nya ränteyrkandet anses avse en ny fråga.

På grund av sambandet mellan de båda frågorna bör länsrätten ha möjlighet att pröva även det nya yrkandet om det framställs inom de generöst tilltagna fristerna för överklagande. Men länsrätten bör få avvisa den nya frågan om rätten finner att det skulle vara förenat med någon olägenhet att till en gemensam handläggning ta upp båda frågorna. En sådan olägenhet kan t. ex. vara att ytterligare utredning behövs beträffande den nya frågan.

Enligt rättegångsbalken är möjligheten till taleändring när det gäller ett nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund begränsad till underrätt. Ett förslag om att tillåta en sådan taleändring också i överrätt, vilket lades fram av rättegångsutredningen i betänkandet SOU 1987:46, har nyligen avvisats (se bl.a. prop. 1988/89:95 s. 33–35). Som skäl angavs att en ordning enligt utredningsförslaget skulle innebära ett betydelsefullt avsteg från instansordningsprincipen och kunde innebära att processen i hovrätten komplicerades på ett olyckligt sätt. Av motsvarande skäl bör det för taxeringsprocessen inte vara möjligt att i kammarrätt eller regeringsrätten ändra en väckt talan om ändringen innebär att en ny fråga förs in i målet.

Vad gäller en fråga om skattetillägg som har föranletts av ställningstagande i den taxeringsfråga som är under prövning finns dock enligt min mening anledning att göra ett avsteg från denna princip. Visserligen skall skattemyndigheten automatiskt sätta ned skattetillägget om det föranleds av domstolens ställningstagande i taxeringsfrågan. Förutsättningar för eftergift av skattetillägg kan dock endast beaktas om målet rör skattetillägget (jfr avsnitt 10.2).

Om ett yrkande avvisas som otillåten ändring av talan bör det i stället tas upp av skattemyndigheten, där det normalt bör föranleda ett omprövningsbeslut. Domstolens beslut om avvisning kan emellertid komma att meddelas förhållandevis lång tid efter det att yrkandet framställdes. Går tiden för begäran om omprövning ut medan domstolen handlägger målet, skulle följden bli att det redan skulle vara för sent att begära omprövning när den skattskyldige fick avvisningsbeslutet. För att inte detta skall inträffa bör domstolen få överlämna frågan till skattemyndigheten som en begäran om omprövning. Jag har tidigare föreslagit att en begäran om omprövning som ges in till förvaltningsdomstol före utgången av femte året efter taxeringsåret skall få prövas även om den når beslutsmyndigheten efter denna tid.

Rättskraft

I 17 kap. 11 § första stycket rättegångsbalken anges att en dom, sedan tid för talan har gått ut, har rättskraft såvitt därigenom avgjorts den sak varom talan väckts. Enligt paragrafens tredje stycke får en fråga som sålunda avgjorts inte på nytt tas upp till prövning.

FPL innehåller inte några motsvarande bestämmelser. För domar på förvaltningsområdet anses ändå principen vara i huvudsak densamma som för civilprocessen gäller enligt rättegångsbalken.

En sakprocess i stället för en beloppsprocess för mål om taxering bör inte föranleda att avsteg görs från nuvarande principer om rättskraft. Konsekvenserna blir emellertid andra eftersom det inte längre skall vara taxeringen i sin helhet utan en avgränsad fråga, t. ex. en inkomst- eller avdragspost, som skall utgöra processföremålet. Det är alltså denna avgränsade fråga och inte hela taxeringen som utestängs från vidare prövning sedan den avgjorts genom dom som vunnit laga kraft.

När det gäller att bestämma en doms rättskraft är reglerna om taleändring av avgörande betydelse. En samstämmighet finns på det sättet att om åberopandet av en ny omständighet eller framställandet av ett nytt yrkande skulle innebära att en ny sak eller fråga väcks och därför utgör en otillåten taleändring, får den nya saken eller frågan inte avvisas som res judicata om den aktualiseras i ett nytt ärende. En ny fråga kan många gånger prövas antingen i samband med att länsrätten prövar en annan fråga eller i ett nytt, fristående ärende. Men om frågan väl har prövats, får den inte senare tas upp i ett nytt ärende. För att belysa detta vill jag återgå till mitt nyss givna låneränteexempel (se s. 372). I det fallet har den skattskyldige möjlighet att i den redan anhängiggjorda processen föra in frågan om avdrag för räntan om 1 000 kr. eller också att väcka frågan hos skattemyndigheten som en begäran om omprövning. Om frågan förs in i målet hos länsrätten men denna inte tillåter taleändringen, får frågan inte avvisas av skattemyndigheten om den kommer upp som ett ärende om omprövning.

En grundsats inom civilprocessen är att alla grunder (omständigheter) som i ett dispositivt tvistemål hade kunnat åberopas av käranden till stöd för hans talan mister sin rättsliga betydelse (prekluderas) genom domen. En ny talan med samma yrkande under åberopande av andra grunder skall avvisas som res judicata. Den nya talan får sålunda inte avse samma sak.

Att alla omständigheter som hade kunnat åberopas till stöd för talan prekluderas kan sägas motsvara att en och samma fråga inte skall kunna bli föremål för upprepade processer. Detta medför vidare att alla de invändningar som svaranden hade kunnat åberopa i målet också prekluderas. Han skall alltså inte senare kunna väcka talan med yrkande att frågan skall bedömas annorlunda därför att han har kommit på en ny omständighet som talar för honom.

Med omständigheter avses här de sakförhållanden som utgör en väsentlig del när det gäller att bestämma en frågas individualitet. Denna bestäms ju först och främst genom yrkandet och de omständigheter som åberopas som stöd för yrkandet. Däremot avses normalt inte de rättsliga faktorerna.

Beträffande t.ex. avdrag för räntor kan omständigheterna utgöras av sakförhållandena att den skattskyldige är gäldenär och att en räntebetalning har gjorts.

De omständigheter eller sakförhållanden som sålunda är relevanta för att individualisera en fråga bör normalt hållas isär från de rättsliga faktorerna. Jag tänker då bl.a. på att det oftast är utan betydelse vilket lagrum som åberopas som skäl för ett yrkande. I ett rättsfall (RÅ 1986 ref 166) fastslog regeringsrätten att inkomsten från en fastighetsförsäljning, som realisationsvinstbeskattats genom en lagakraftvunnen dom om eftertaxering, därefter inte kunde eftertaxeras som inkomst av tomtrörelse. Det ansågs som samma fråga då de faktiska omständigheterna hänförde sig till ”samma fastighetsförsäljning och samma intäkter och kostnader”.

En annan grundsats inom civilprocessen är att omständigheterna i ett mål prekluderas endast med avseende på den rättsföljd målet gällt. Enligt min mening bör i huvudsak ett motsvarande synsätt anläggas på taxeringsprocessen. I den här delen vill jag knyta an till några exemplifieringar som gjorts i ett särskilt yttrande i kommitténs betänkande (del 1, s. 219), bl.a. med hänsyn till att en motsatt uppfattning beträffande preklusionens omfattning förefaller att utgöra bakgrunden till hur de i yttrandet angivna frågeexemplen enligt yttrandet bör behandlas.

Enligt det särskilda yttrandet skulle talan om avdrag för kostnad för diskbänk i ett kök avvisas om en domstol tidigare på ett prejudicerande sätt tagit ställning till frågan om avdragsrätt för inredning av kök i mål om avdrag för skåpinredning. Detsamma skulle gälla om en skattskyldig fått avslag på en begäran om avdrag för facklitteratur på grund av att hans verksamhet ansetts vara av sådan natur att ingen facklitteratur alls ansetts nödvändig. Som argument för denna ståndpunkt har bl.a. angetts är att det vore dålig processekonomi att domstolen skulle bli tvungen att ompröva sitt tidigare ställningstagande.

Med anledning härav vill jag som en utgångspunkt för hur jag ser på rättskraftsfrågan inom skatteprocessen framhålla att en doms rättskraft inte bör sträcka sig längre än vad som kunnat förutses i rättegången. Med en annan inställning skulle rättsförluster kunna uppkomma på grund av att den skattskyldige inte varit medveten om vikten av utgången i målet. I de anförda exemplen bör man normalt således knappast låta den övergripande bedömningen, nämligen om det över huvud taget föreligger avdragsrätt för köksinredning resp. facklitteratur, få hindra att en ny talan väcks om någon annan delpost, även om denna har ett nära samband med en delpost som redan varit föremål för prövning. Av samma skäl bör exempelvis, om avdrag medgivits i ett mål för en kostnad i inkomstslaget rörelse, fråga huruvida den skattskyldige drivit rörelse kunna få prövas igen i ett annat mål om avdrag för egenavgifter. De förutsättningar på vilka en dom vilar bör alltså få prövas på nytt i en ny rättegång. Det bör emellertid noteras att den redan gjorda bedömningen självfallet kan få betydelse ur bevissynpunkt.

Av vad jag nu har sagt följer att en doms rättskraft inte bör sträcka sig längre än det års taxering och det skatteslag som målet gällde.

Genom en dom bör endast sådana omständigheter prekluderas som hade kunnat åberopas i målet. Om en ny, relevant omständighet inträffar efter domen bör frågan alltså kunna omprövas. Har t. ex. en skattskyldig som fört talan om beräkningen av en realisationsvinst på grund av en fastighetsförsäljning tvingats återbetala en del av köpeskillingen på grund av fel i fastigheten, bör frågan om beräkning av realisationsvinst få tas upp till prövning igen.

De riktmärken som jag nu har ställt upp för taxeringsprocessen svarar i stort mot vad som finns för civilprocessens del. Framhållas bör emellertid att vad en part anför i ett taxeringsmål inte har samma betydelse som en parts åberopanden i ett dispositivt tvistemål, där domstolen är bunden till parternas åberopanden. Beträffande taxeringsprocessen gäller enligt 30 § FPL att rättens avgörande skall grunda sig på vad handlingarna i målet innehåller och vad i övrigt förekommit i målet. Med hänsyn härtill vill jag understryka vikten av att domstolarna driver en kraftfull materiell processledning och ser till att det i målet klarläggs vad saken egentligen gäller. Domstolen bör särskilt uppmärksamma om det för klagandens yrkande finns någon annan relevant grund än som angetts till stöd för yrkandet. Detta följer av 8 § FPL, enligt vilket lagrum domstolen svarar för att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Till skillnad från kommittén anser jag inte att lagrummet behöver kompletteras med en särskild bestämmelse av innebörd att otydligheter och oklarheter skall avhjälpas. Jag anser att detta följer av gällande lydelse.

Vad slutligen gäller lagregleringen saknas det enligt min mening skäl att för domstolarnas handläggning införa någon särskild rättskraftsregel. Däremot föreslår jag att det uttryckligen anges att skattemyndigheten inte får ompröva en fråga som har avgjorts av förvaltningsdomstol. (Jfr dock mina förslag i avsnitt 8.4.)

Särskilt om skönstaxering m.m.

En fråga som bör lyftas fram är vad som skall anses utgöra processföremålet i en överklagad skönstaxering.

Skönstaxering beslutas antingen i avsaknad av deklaration eller på grund av brister i deklarationen eller i underlaget för denna (4 kap. 3 § NTL).

Av avgörande betydelse i skönstaxeringsfallen är på vilket material som beslutet grundar sig. Har skattemyndigheten skönstaxerat den skattskyldige i enlighet med inkomna kontrolluppgifter eller andra uppgifter, såsom t.ex. en icke undertecknad deklaration torde inte frågan om processföremålet bereda några särskilda problem.

Om däremot den skattskyldige har taxerats i avsaknad av deklaration utan uppgifter av sådant slag, kan skattemyndigheten anses bara ha tagit ställning till frågan huruvida det framstått som skäligt att med hänsyn till omständigheterna uppskatta att han haft en skattepliktig nettoinkomst av viss storlek. De omständigheter som då vägts in kan vara att ingenting framkommit som tytt på att han har haft skattefria inkomster eller några förmögenhetstillgångar för att bestrida sina levnadskostnader med eller att han blivit försörjd eller åtnjutit t.ex. socialhjälp. Inkomsten måste placeras i något inkomstslag, och myndigheten fastnar för inkomstslaget rörelse.

I ett sådant fall bör processföremålet enligt min mening normalt utgöras av den skattskyldiges taxerade inkomst. Processföremålet blir alltså avsevärt vidare än vad det blir i ett vanligt mål om taxering. Om den skattskyldige i det mål där han klagar på skönstaxeringen uppger att han inte haft någon inkomst av rörelse, men väl inkomst av tjänst, bör detta följaktligen inte medföra att skönstaxeringen skall undanröjas på den grunden att den avser ett felaktigt inkomstslag. Skattemyndigheten bör kunna tillstyrka att inkomsten av rörelse undanröjs och yrka att den skattskyldige i stället beskattas för inkomst av tjänst utan att detta utgör en ny fråga. Det bör ses som en oäkta kvittningsinvändning. I överensstämmelse härmed bör alla de omständigheter som den skattskyldige eller skattemyndigheten hade kunnat åberopa i målet prekluderas. Frågan om inkomsttaxering för det året bör vara res judicata sedan domstolens avgörande vunnit laga kraft.

Vid en skönstaxering finns det emellertid i allmänhet en del kända förhållanden att bygga vidare på. När en skönstaxering avser inkomstslaget rörelse står det sålunda ofta klart att skönstaxeringen bör avse just det inkomstslaget. Det nyss nämnda synsättet bör då leda till att om ett beslut att frångå den skattskyldiges deklaration genom att uppskatta intäkten av en viss rörelse efter skön överklagas, alla inkomst- och avdragsfrågor som påverkar nettointäkten av rörelsen kan tas upp i målet utan att det bör anses utgöra ändring av talan och att alla omständigheter som den skattskyldige eller skattemyndigheten hade kunnat åberopa bör prekluderas. Frågan om den skattskyldige skall beskattas för annan verksamhet än den som han skönstaxerats för (äkta kvittning) bör dock anses vara en ny sak. I ett fall där taxeringsnämnden hade gått på en uppgift från den skattskyldige om att han hade bedrivit en nystartad åkerirörelse tillsammans med sin bror (RÅ 1988 ref 155) har regeringsrätten funnit att saken var frågan om beskattning för inkomst på grund av arbete i en nystartad åkerirörelse.

Även i andra fall när uppskattning till skäligt belopp har företagits i avsaknad av tillräcklig utredning bör som jag nyss beskrivit processföremålet utgöras av alla de inkomst- och avdragsfrågor som ingår i det belopp som uppskattats. Yrkanden avseende de olika delfrågorna får inte avvisas som ändring av talan och de får sedan domen vunnit laga kraft inte tas upp till ny prövning. I praktiken skulle detta kunna innebära följande. Antag att en domstol har medgett avdrag med skäliga 50 000 kr. för reparation av en fastighet utan att kostnaderna specificerats. Sedan domen vunnit laga kraft får frågan om ytterligare avdrag för reparationen inte tas upp till prövning. Om, i ett annat fall, avdrag medgetts för ommålning i en fastighet med skäliga 10 000 kr. kan naturligtvis en fråga om avdrag för kostnad för snickeriarbete prövas ändå. Om klaganden i stället hade specificerat sina reparationskostnader, t.ex. målning 20 000 kr., snickeriarbete 15 000 kr., elektriskt arbete 15 000 kr., skulle frågan om avdragsrätt för exempelvis kostnaden för ett arbete som tidigare inte angetts, exempelvis för murning, inte vara res judicata. Varje delpost får anses utgöra fristående processföremål.

Jag påpekade nyss att alla omständigheter prekluderas som den skattskyldige och det allmänna hade kunnat åberopa i ett mål där en skönsmässig uppskattning är i fråga. Detta bör dock inte innebära att omprövning till den skattskyldiges nackdel (eftertaxering) därefter aldrig får ske. Enligt dagens praxis får eftertaxering inte ske om skönstaxering ägt rum vid den ordinarie taxeringen och förutsättningarna inte ändrats genom att nya omständigheter framkommit (jfr RÅ 1978 1:33). Om det däremot efter uppskattningen, t. ex. vid revision, har framkommit nya fakta som inte har kunnat beaktas vid uppskattningen får eftertaxering ske (jfr RÅ 1968 Fi 1109). Detsamma bör enligt min mening gälla även i fortsättningen. Sådana för det allmänna nya omständigheter får likställas med omständigheter som är nya (har tillkommit efter domen).

Vad jag här har berört bör enligt min mening inte föranleda några särskilda bestämmelser.

14.3 Deldom och mellandom

Mitt förslag:

Regler om deldom och mellandom införs i skatteprocessen efter förebild från rättegångsbalken.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt vad gäller särskilt beslut över någon av flera frågor i samma mål (deldom). Kommitténs förslag om särskilt beslut över en av flera omständigheter som var för sig har betydelse för utgången i målet (mellandom) är utformat efter mönster från 17 kap. 5 § rättegångsbalken i dess nuvarande lydelse.

Remissinstanserna:

De som uttalat sig i frågan tillstyrker att regler om deldom och mellandom införs. Två instanser menar dock att reglerna bör tas in i FPL i stället för NTL.

Skälen för mitt förslag:

I dagens skatteprocess finns inte några motsvarigheter till civilprocessens deldom och mellandom. Även i FPL saknas bestämmelser. Däremot kan s.k. mellanbeslut avseende processuella frågor meddelas. Sådana får enligt 34 § FPL överklagas särskilt.

Det torde redan i dag finnas ett klart behov av såväl mellandoms- som deldomsinstitutet i skatteprocessen. I beloppsprocessen kan inte institut som deldom och mellandom inordnas på ett naturligt sätt. Förhållandena ändras genom att sakprocess införs.

I ett mål som avser flera olika sakfrågor kan det vara motiverat att t.ex. avgöra en fråga som avser ett stort belopp omedelbart genom deldom utan att avvakta den komplicerade utredning som krävs i övriga frågor.

Ett exempel då det kan vara lämpligt att meddela mellandom är då fråga är om någon är att anse som bosatt här i landet eller inte samtidigt som det råder tvist om de eventuella skattepliktiga inkomsternas storlek. Om den skattskyldige över huvud taget inte skall beskattas här i landet kan utredningen om inkomsternas storlek avvaras. Om bosättningsfrågan avgörs genom mellandom kan processen därefter koncentreras till just de frågor som därigenom blir aktuella i målet. Det innebär naturligtvis stora processekonomiska fördelar om parterna genom mellandomen inte behöver utreda eller argumentera beträffande sådana omständigheter som sedan visar sig sakna betydelse i målet.

Mellandomen är en form av fastställelsedom. Den bör dock endast ha rättskraft i överensstämmelse med vad som gäller andra domar. Rättskraften bör sålunda inte kunna avse annat än den rättsföljd som målet i vilket mellandomen meddelats gällde.

Deldom bör kunna överklagas på samma sätt som övriga domar. Som föredraganden uttalar i proposition om några processrättsliga frågor (prop. 1989/90:71 s. 480 bör emellertid rätten, vid meddelande av mellandom, bedöma med hänsyn till omständigheterna om domen skall få överklagas särskilt eller först i samband med överklagande av domen i själva målet. En sådan ordning skulle utgöra ett värdefullt instrument när det gäller att snabbt lotsa målet till ett slutligt avgörande.

Såväl mellandom som deldom bör kunna meddelas av domstolen ex officio eller på begäran av part. Som förutsättning bör gälla att domstolen skall anse det lämpligt.

Det kan nämnas att ett beslut att avslå en begäran att meddela deldom eller mellandom måste anses vara ett sådant beslut under handläggningen som inte kan överklagas särskilt.

15 Beslut om taxeringsåtgärder och om skatteberäkning

15.1 Beslut om taxeringsåtgärder

Mitt förslag:

När en inkomst- eller förmögenhetstaxering skall ändras på grund av ett avgörande av en skattedomstol skall skattemyndigheten fatta det beslut om taxeringsåtgärder som föranleds av domen och räkna fram taxerad och beskattningsbar inkomst m.m.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Justitiekanslern, domstolsverket, RSV, statskontoret, kammarrätten i Stockholm, länsrätterna i Uppsala län och Värmlands län, JUSEK, Domareförbundet och Sveriges revisorsamfund tillstyrker förslaget att skattemyndigheterna skall besluta om taxeringsåtgärder efter dom.

Kammarrätten i Sundsvall, länsrätten i Stockholms län och Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker. Kammarrätten i Sundsvall ifrågasätter var gränsen går mellan kvittning och taxeringsåtgärder. Domstolsverket påpekar att förslaget kan medföra att den skattskyldige riskerar sämre service. Det kan också enligt verket ifrågasättas om förslaget innebär att resurserna utnyttjas rationellt; det medför ingen större lättnad för domaren men mer arbete för skattemyndigheterna. RSV uppger att det är en samstämmig uppfattning bland de länsskattemyndigheter som yttrat sig att domstol bör besluta om taxeringsåtgärder i anledning av dom. Länsrätterna i Stockholms län och i Värmlands län ifrågasätter förslaget att länsrätt inte får pröva överklagande av beslut om taxeringsåtgärder förrän dom i skattemålet har vunnit laga kraft.

Skälen för mitt förslag:

När en förvaltningsdomstol, t.ex. kammarrätten, har ändrat en överklagad taxering skall för närvarande domstolen räkna ut de nya taxerade och beskattningsbara inkomsterna samt lämna de ytterligare uppgifter som behövs för en omdebitering av skatten. Däremot skall domstolen inte fastställa den nya skatten. Detta är en uppgift för den lokala skattemyndigheten. Skulle detta förfarande behållas även sedan sakprocessen införts uppstår problem. Det skulle bl.a. innebära att domstolen skulle få ta ställning till de beloppsmässiga underlagen för hela skatteuttaget och att domen därigenom skulle få rättskraft med avseende på dessa underlag. Domstolen skulle sålunda besluta inte bara i fråga om den tvistiga saken utan om hela taxeringen.

Med en sådan ordning förlorar processen sin karaktär av sakprocess och kan inte förenas med en femårig omprövnings- och överklagandeperiod utan en invecklad undantagsreglering. Ordningen är förenad också med andra problem men även med vissa fördelar som kommittén redovisat. Redan det här angivna problemet är emellertid av så allvarlig karaktär att jag, i likhet med kommittén, anser att en annan lösning bör väljas.

Jag delar kommitténs uppfattning att en ordning som innebär att vissa taxeringsåtgärder beslutas av domstolen och andra av skattemyndigheten leder till att man bygger in risker för felaktigheter, missförstånd och rättsförluster i systemet. En sådan ordning bör givetvis inte väljas.

Kommittén har föreslagit att domstolen i sitt domslut endast skall ange vilken fråga som prövats och om prövningen inneburit någon ändring. Det skall därefter komma an på skattemyndigheten att vidta de taxeringsåtgärder som följer av domen samt att räkna fram taxerad och beskattningsbar inkomst m.m. och göra en omdebitering.

Också detta alternativ rymmer både fördelar och nackdelar. Till fördelarna hör att såväl domstolarnas som skattemyndigheternas kompetens utnyttjas rationellt. En lagakraftvunnen dom binder endast den eller de frågor som prövats av domstolen och inte hela taxeringen. Domstolarnas kompetens koncentreras på att lösa tvister och skattemyndigheterna utför taxeringsarbete. Domstolarna behöver inte avdela sina kvalificerade och knappa resurser för den mera tekniskt betonade uppgiften att vidta taxeringsåtgärder. Skattemyndighetens personal har större vana än domstolspersonalen vad gäller taxeringsarbete. Skattemyndigheten har också närmast till det aktuella sifferunderlaget, eftersom den dels känner till vilka omprövningar som vidtagits, dels alltid får domar för att vidta skatteuträkning och omdebitering. Om arbetet med taxeringsåtgärder läggs på skattemyndigheten krävs följaktligen inte något omfattande informationsutbyte för att garantera domstolen ett aktuellt sifferunderlag. Eventuella felaktigheter i ett beslut om taxeringsåtgärder kan rättas till smidigt genom de möjligheter till omprövning som föreslås i NTL.

Till nackdelarna hör, som domstolverket påpekat, att den skattskyldige kommer att ha något svårare än i dag att bedöma vilka konsekvenser domstolens ställningstagande får för skatteutfallet. Visserligen klargör domen domstolens ställningstagande beträffande den tvistiga frågan, men taxerad och beskattningsbar inkomst framgår inte. Om domstolen frångått skattemyndighetens beslut får den skattskyldige vänta viss tid på att skattemyndigheten skall besluta om taxeringsåtgärder och omdebitering. Å andra sidan innebär inte heller den nuvarande ordningen att klaganden får skatteutfallet klart för sig i och med att han erhåller domen. Det förhållandet att taxerad och beskattningsbar inkomst inte anges torde därför inte få någon avgörande betydelse för den skattskyldiges förståelse av domen.

Mot bakgrund av det anförda gör jag samma bedömning som kommittén har gjort. Jag anser alltså att det inte bör vara en uppgift för domstolarna att fastställa ny taxerad och beskattningsbar inkomst efter bifall till ett överklagande utan att denna uppgift bör läggas på skattemyndigheten. En sådan lösning medför att resurserna inom domstolarna och inom skattemyndigheterna utnyttjas så rationellt som möjligt. Bl.a. undviker man det meningslösa i att en domstol räknar ut taxerad och beskattningsbar inkomst när taxeringen även är föremål för omprövning eller när process pågår i en annan instans. Den samlade kunskapen om den skattskyldiges taxering för visst år kommer att finnas hos skattemyndigheten, eftersom alla omprövningsbeslut och domar kommer att samlas där. Skattemyndigheterna har dessutom tillgång till datorstöd för taxeringsåtgärder i större omfattning än domstolarna.

En remissinstans har ifrågasatt var gränsen mellan kvittning och beslut om taxeringsåtgärder går i den föreslagna ordningen. Ett beslut om taxeringsåtgärder innefattar de förändringar i det aktuella årets taxering som av lag och RSV:s föreskrifter direkt följer av domstolens ställningstagande i sak. Någon kvittning är det således inte fråga om. Skattemyndigheten skall i beslutet om taxeringsåtgärder naturligtvis inte komma in på bedömningar av t.ex. ett avdrags skälighet och liknande.

Ett beslut om taxeringsåtgärder kan innefatta även andra åtgärder än att fastställa taxerad och beskattningsbar inkomst. Det kan exempelvis innefatta justering av ett tidigare beslut om beräkning om statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst eller ändring av underlaget för vinstdelningsskatt. Däremot är ändringar i taxeringsbeslut avseende andra taxeringsår inte att anse som taxeringsåtgärder.

Jag vill stryka under hur viktigt det med den valda lösningen kommer att bli att domslutet utformas på ett ändamålsenligt sätt. Det måste vara så konsekvent och tydligt att skattemyndigheten utan svårigheter kan utläsa vilken fråga som prövats och om prövningen inneburit någon ändring och i sådant fall i vilket avseende. Detta innebär, som kommittén påpekat, att ju mer omfattande en deklaration är desto större krav måste ställas på domens precisering.

Som jag redan nämnt tidigare (avsnitt 12.9) anser jag att beslutet om taxeringsåtgärder och debiteringsbeslutet bör kunna hållas samman i en handling.

Vad jag här har anfört om åtgärder med anledning av domstols avgörande i taxeringsmål gäller också mål om särskild avgift (jfr 1 kap. 1 § tredje stycket NTL). Skattemyndigheten skall således göra den ändring i underlaget för beräkning av skattetillägg som kan följa av en domstols beslut om särskild avgift. Skattemyndigheten skall dessutom, som jag tidigare föreslagit (se avsnitt 10.2), om utgången i ett mål om taxering påverkar underlaget för skattetillägg besluta om den nedsättning av underlaget som föranleds av domstolens dom.

Kommittén har föreslagit att ett överklagat beslut om taxeringsåtgärder får prövas av domstol först sedan den dom som beslutet föranletts av har vunnit laga kraft. För egen del anser jag inte en sådan regel nödvändig. Många gånger kan det vara naturligt för länsrätten att avvakta med att avgöra ett överklagat beslut om taxeringsåtgärder tills domen i den fråga som föranlett beslutet har vunnit laga kraft. Detta gäller särskilt om kammarrätten kan antas meddela sin dom inom relativt snar framtid. I andra fall kan det emellertid framstå som angeläget att ett beslut kan fattas, t.ex. om frågan rör ett stort belopp och den skattskyldiges talan bör bifallas.

15.2 Beslut om skatteberäkning

Mitt förslag:

När ett beslut om indirekt skatt skall ändras på grund av ett avgörande av en domstol skall beskattningsmyndigheten räkna ut och fastställa den nya skatten.

Kommitténs förslag:

Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Justitiekanslern, domstolsverket och länsrätten i Uppsala län tillstyrker förslaget att skattemyndigheterna skall besluta om skatteberäkning efter dom.

Skälen för mitt förslag:

I likhet med vad som gäller för direkta skatter kan domstolen vid prövning av indirekta skatter få problem med att ha ett aktuellt sifferunderlag för fastställande av skatt. Kommittén uppger att kammarrätten i Stockholm i fråga om punktskatter redan i dag tillämpar det arbetssättet att domstolen i komplicerade mål endast bedömer den eller de frågor som är aktuella och därefter återförvisar målet till beskattningsmyndigheten för uträkning och fastställande av skatten. Kommittén anser att detta förfarande kan användas i fråga om samtliga indirekta skatter och föreslår att beskattningsmyndigheten skall besluta om skatteberäkning, dvs. besluta om de ändringar av fastställd skatt som föranleds av en domstols dom. Kommittén föreslår dessutom på samma sätt som i fråga om direkta skatter att ett överklagande av ett sådant beslut skall få prövas av domstol först sedan den dom som föranlett beslutet vunnit laga kraft.

Jag gör i fråga om förslaget att beskattningsmyndigheten skall efter avgörande av skattedomstol besluta om de ändringar av fastställd skatt som föranleds av domstolens dom samma bedömning som kommittén och instämmer i dess förslag. Vad däremot gäller förslaget att ett överklagat beslut om skatteberäkning skall få prövas av domstol först sedan den dom som ligger till grund för beslutet har vunnit laga kraft, anser jag, i likhet med vad jag föreslår på taxeringsområdet, att en sådan begränsning inte är nödvändig.

17 Ekonomiska och administrativa konsekvenser

17.1 Det nya förfarandet för taxering och omprövning m.m.

Skatteförenklingskommittén har i sitt slutbetänkande redovisat beräkningar av behovet av resurstillskott inom skatteförvaltningen och ett räkneexempel som belyser vilka besparingar som kan göras inom domstolsväsendet.

Det nya taxeringsförfarandet innebär att den nuvarande ordningen med fristående taxeringsnämnder och viss lekmannagranskning av deklarationer upphör. Detta medför att det krävs ökade resurser inom skatteförvaltningen för deklarationsgranskning och för den nya beslutsorganisation som måste skapas. Vidare krävs resurstillskott för arbetet med omprövning av taxeringsbeslut. Å andra sidan minskar behovet av resurser för processverksamhet, med början någon tid efter genomförandet, eftersom den i vart fall antalsmässigt övervägande delen av de fall där det i dag förs process kommer att kunna hanteras inom ramen för omprövningsförfarandet. Kommittén beräknar nettotillskottet till 220 årsarbetskrafter handläggande personal. Det förutsätts därvid att en del av den kontorspersonal vars arbetsuppgifter faller bort genom det nya förfarandet kan föras över till handläggande arbetsuppgifter. Kommittén beräknar kostnaden för lekmannamedverkan i skattenämnderna till 25 milj. kr. per år.

Beträffande domstolsväsendet utmynnar det räkneexempel som skatteförenklingskommittén redovisar i en besparing på 27 milj. kr. per år vid länsrätterna och 5 milj. kr. per år vid kammarrätterna. Kommittén framhåller att beräkningarna är mycket osäkra och att besparingen inte kan tas hem förrän en tid efter genomförandet.

Under den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet har RSV redovisat nya beräkningar vad gäller behovet av personaltillskott. Enligt verket behöver skatteförvaltningen tillföras 401 årsarbetskrafter handläggande personal netto krävs emellertid ett större tillskott än så. Skälet till detta är att överföringen av resurser från processverksamheten, och besparingar på grund av vissa rationaliseringar som tagits med i beräkningen, kan ske först någon tid efter genomförandet.

I likhet med skatteförenklingskommittén beräknar RSV kostnaderna för lekmannamedverkan i skattenämnderna till 25 milj. kr. per år. Härutöver räknar verket med en kostnad på 5 milj. kr. per år för arvoden till ordförandena och vice ordförandena i dessa nämnder.

Utifrån den nya beräkningen av personalbehovet har RSV beräknat medelsbehovet för att täcka de direkta lönekostnaderna inkl. lönekostnadspålägg samt lokalkostnader och andra löpande förvaltningskostnader. Vidare har verket beräknat de årliga kostnaderna för den ADButrustning som behöver anskaffas och vissa engångsutgifter för anskaffning av inventarier, utbildning m.m. För budgetåret 1990/91 medför reformen enligt RSV:s beräkningar ett medelsbehov på 112,7 milj. kr. utöver nuvarande anslag till skatteförvaltningen.

Jag konstaterar att RSV:s beräkning av personalbehovet skiljer sig avsevärt från den beräkning som skatteförenklingskommittén gjort. I fråga om deklarationsgranskningen förklaras skillnaden främst av att kommittén har utgått från en förlängning av granskningsperioden i det nya förfarandet och från att resurser skall kunna omdisponeras från den nuvarande hanteringen av förtidsåterbetalning av skatt.

Vidare kom nämnas att RSV har beräknat resurser för att ersätta den handledning och andrahandsgranskning av deklarationer m.m. som ordförandena i taxeringsnämnd i dag svarar för (37 årsarbetskrafter) och att verket räknar med ett något större resursbehov för beslutsorganisationen än vad kommittén gjort (85 årsarbetskrafter i stället för 65).

För egen del får jag anföra följande. När det gäller granskningsorganisationen vill jag erinra om att mitt förslag i fråga om taxeringsperioden innebär att vissa typer av beslut bör vara fattade före utgången av oktober månad. Hela taxeringsperioden, som går ut den 30 november, kan därför inte utnyttjas för granskningsarbetet. Jag utgår vidare från att rutiner för tidigare utskick av skattsedlar, som skulle göra det möjligt att slippa en stor del av förtidsåterbetalningarna, i vart fall inte kommer att kunna införas i nära anslutning till det nya taxeringsförfarandet. Det arbete som i dag utförs av ordförandena i taxeringsnämnd vid sidan om själva ordförandeskapet bör beaktas vid resursberäkningen på det sätt som verket har föreslagit.

När det sedan gäller beslutsorganisationen konstaterar jag att det är svårt att med någorlunda säkerhet bedöma resursåtgången. Jag anser emellertid att det saknas skäl att gå ifrån den beräkning som kommittén har gjort.

Ersättning till en ledamot i skattenämnd bör utgå enligt samma principer som gäller i dag beträffande ledamot i taxeringsnämnd. Det innebär Bl.a. att ersättningen betalas av den landstingskommun eller kommun som har utsett ledamoten.

Rekryteringen av nya handläggare till granskningsorganisationen bör med tanke på utbildningsbehovet i huvudsak ske omkring halvårsskiftet 1990, vilket innebär att detta tillskott av personal får fullt kostnadsmässigt genomslag budgetåret 1990/91.

Med utgångspunkt i det jag nu har sagt beräknar jag merkostnaden för personal etc. inom skatteförvaltningen för det nya taxeringsförfarandet till 97,5 milj. kr. budgetåret 1990/91.

Genom avvecklingen av den nuvarande taxeringsnämndsorganisationen sparas för statens del ca 86 milj. kr. per år. Avvecklingen kan dock ske först när arbetet med 1990 års taxering är avslutat, vilket innebär att besparingen bara till en del kan tas hem budgetåret 1990/91. Regeringen utgår i sitt förslag i årets budgetproposition i fråga om sjunde huvudtitelns förslagsanslag B 5. Kostnader för årlig taxering m.m. från att belastningen på detta anslag på grund av inkomst- och förmögenhetstaxeringen minskar med 36 milj. kr. jämfört med innevarande budgetår.

Beträffande besparingen hos länsrätter och kammarrätter till följd av minskat antal skattemål konstaterar jag att osäkerheten i bedömningen är lika stor i dag som när skatteförenklingskommittén gjorde sina beräkningar. Osäkerheten gäller dels i vilken utsträckning det totala antalet skattemål kan minskas genom omprövningsförfarandet och dels hur återstående mål kommer att fördela sig mellan relativt enkla och mera komplicerade fall. Som har framgått av min redogörelse tidigare kommer länsrätterna också att tillföras vissa nya måltyper. Det gäller Bl.a. prövning av skattemyndigheternas beslut i frågor om anstånd. Jag anser emellertid att det räkneexempel som kommittén redovisat bör kunna tjäna som vägledning vid framtida budgetprövning i fråga om domstolarna. Besparingen kan tas ut successivt och bör få full effekt fr.o.m. budgetåret 1993/94. Domstolsverket bör i sina anslagsframställningar noga analysera och belysa utvecklingen vad gäller effekterna av reformen.

Sammantaget gör jag bedömningen att reformen fr.o.m. budgetåret 1993/94 inte skall medföra någon merbelastning på statsbudgeten jämfört med nuvarande medelstilldelning.

För samhället som helhet innebär reformen redan från början väsentliga fördelar. Möjligheten att på ett smidigt sätt, utan onödiga formaliteter, få ett beslut omprövat av skattemyndigheterna under en femårsperiod efter utgången av taxeringsåret innebär betydligt bättre service än för närvarande och minskade kostnader för de skattskyldiga.

Jag vill i det här sammanhanget också erinra om att kommunsektorns kostnader för lekmannamedverkan i taxeringsarbetet genom reformen minskar med ca 15 milj. kr. per år.

17.2 En skattemyndighet i varje län

Enligt RSV leder inrättandet av en gemensam myndighet till bättre förutsättningar för ett effektivt resursutnyttjande. Det ökar också förutsättningarna för att genomföra den integrering och decentralisering som verket föreslår. När den nya organisationen är fullt utbyggd och intrimmad kan den enligt verkets bedömning drivas till lägre kostnad än dagens organisation.

Inrättandet av en gemensam myndighet är i sig inte förenat med några större genom förandekostnader. Skälet till det är att genomförandet kan samordnas tidsmässigt med andra reformer. Bl.a. gäller att en omarbetning av blanketter m.m. under alla förhållanden måste göras på grund av de genomgripande materiella reformer på skatteområdet som jag inom kort kommer att lägga fram förslag till och på grund av det nya taxeringsförfarandet. Kostnaderna för denna omarbetning påverkas inte nämnvärt av att myndighetsbeteckningarna samtidigt ändras.

Jag har redan gjort klart att jag i huvudsak också ställer mig bakom RSV:s förslag till omstrukturering och decentralisering av verksamheten i länen (jfr avsnitt 4. 1).

öÄven jagt gör bedömningen att en ny organisation, fullt genomförd, skall leda till lägre kostnader för skatteadministrationen än i dag. För budgetåret 1990/91 utgår jag från att arbetet med att förbereda den nya organisationen inte orsakar större merkostnader än att de ryms inom den medelsram för skatteförvaltningen som regeringen föreslagit i året budgetproposition. Vad gäller takten i genomförandet bör den knytas Bl.a. till frågan om hur lokalbehovet ska kunna ges en tillfredsställande lösning. Som jag sagt tidigare (jfr avsnitt 4. 1) bör denna fråga belysas ytterligare. För egen del anser jag att utgångspunkten för genomförandet skall vara att decentraliseringen och omstruktureringen inte skall föranleda merkostnader som inte i allt väsentligt kan rymmas inom ordinarie medelsramar.ö

18 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till

  1. taxeringslag (1990:00),

  2. lag (1990:00) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

  3. lag (1990:00) om skatteavdrag i vissa fall från folkpension m.m.,

  4. lag (1990:00) om skatteavdrag från sjukpenning m.m.,

  5. lag (1990:00) om skatteavdrag från artistersättning m.m.,

  6. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

  7. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

  8. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,

  9. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

  10. lag om ändring i lagen (1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,

  11. lag om ändring i lagen (1927:321) om utskiftningsskatt,

  12. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

  13. lag om ändring i lagen (1933:395) om ersättningsskatt,

  14. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

  15. lag om ändring i lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift,

  16. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

  17. lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,

  18. lag om ändring i lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor,

  19. lag om ändring i lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan,

  20. lag om ändring i lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,

  21. lag om ändring i lagen (1954:40) om särskild fartygsfond,

  22. lag om ändring i skogskontolagen (1954:142),

  23. lag om ändring i lagen (1957:686) om taxeringsväsendet under krigsförhållanden m.m.,

  24. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

  25. lag om ändring i lagen (1958:575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m.m.,

  26. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,

  27. lag om ändring i lagen (1960:63) om förlustavdrag,

  28. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

  29. lag om ändring i lagen (1963:587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m.,

  30. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.,

  31. lag om ändring i lagen (1967:96) om särskild nyanskaffningsfond,

  32. lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198),

  33. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,

  34. lag om ändring i lagen (1967:752) om avdrag vid inkomsttaxeringen för avsättning till fond för återanskaffning av fastighet,

  35. lag om ändring i lagen (1969:738) om rätt att vid inkomsttaxering erhålla avdrag för belopp som tillförts Stiftelsen Petroleumindustriens Beredskapsfond, m.m.,

  36. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),

  37. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

  38. lag om ändring i lagen (1971:171) om särskilt uppskattningsvärde på fastighet,

  39. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

  40. lag om ändring i vallagen (1972:620),

  41. lag om ändring i lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval,

  42. lag om ändring i datalagen (1973:289),

  43. lag om ändring i bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen,

  44. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

  45. lag om ändring i bokföringslagen (1976:125),

  46. lag om ändring i kommunallagen (1977:179),

  47. lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,

  48. lag om ändring i lagen (1978:401) om exportkreditstöd,

  49. lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter,

  50. lag om ändring i lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisationsvinst,

  51. lagom ändring i jordbruksbokföringslagen (1979:141),

  52. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

  53. lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

  54. lag om ändring i lagen (1979:610) om allmän investeringsreserv,

  55. lag om ändring i lagen (1979:611) om upphovsmannakonto,

  56. lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

  57. lag om ändring i lagen (1979:1155) om insamling av uppgifter för kommunal och statlig planering,

  58. lag om ändring i lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt vinstkonto,

  59. lag om ändring i lagen (1980:865) mot skatteflykt,

  60. lag om ändring i lagen (1981:296) om eldsvådefonder,

  61. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

  62. lag om ändring i lagen (1982:2) om uppfinnarkonto,

  63. lag om ändring i lagen (1982:221) med särskilda bestämmelser angående det kommunala skatteunderlaget, m.m.,

  64. lag om ändring i lagen (1982:423) om allmän löneavgift,

  65. lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar,

  66. lag om ändring i lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto,

  67. lag om ändring i lagen (1982:1193) om skattereduktion för fackföreningsavgift,

  68. lag om ändring i lagen (1983:1086) om vinstdelningsskatt,

  69. lag om ändring i lagen (1984:533) om arbetsställenummer m.m.,

  70. lag om ändring i lagen (1984:947) om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige,

  71. lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

  72. lag om ändring i lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto,

  73. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617),

  74. lag om ändring i lagen (1987:560) om skatteutjämningsavgift,

  75. lagom ändring i lagen (1987:561) om särskild skatteutjämningsavgift,

  76. lag om ändring i lagen (1987:773) om fritidsbåtsregister,

  77. lag om ändring i tullagen (1987:1065),

  78. lag om ändring i församhngslagen (1988:180),

  79. lag om ändring i kyrkofondslagen (1988:182),

  80. lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1988:327),

  81. lag om ändring i lagen (1988:491) om skatteutjämingsbidrag,

  82. lag om ändring i lagen (1989:346) om särskild vinstskatt,

  83. lag om ändring i lagen (1989:471) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,

  84. lag om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.,

  85. lag om ändring i lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift.

Förslagen under punkterna 37, 39–42, 44, 45, 47 och 52 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.

Förslagen under punkterna 9, 26, 28 och 61 har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet.

Förslagen under punkterna 46, 69, 78 och 79 har upprättats i samråd med chefen för civildepartementet.

Förslaget under punkt 15 har upprättats i samråd med chefen för jordbruksdepartementet.

Förslaget under punkt 76 har upprättats i samråd med chefen för kommunikationsdepartementet.

Lagrådets yttrande har inte inhämtats beträffande de under 10–85 angivna lagförslagen. Dessa förslag avser i huvudsak konsekvensändringar till de lagförslag som lagrådet har yttrat sig över och är enligt min mening av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

19 Författningskommentarer

I förhållande till de av lagrådet granskade förslagen har justeringar av främst redaktionell art gjorts i vissa av förslagen.

I somliga lagförslag föreslås att bestämmelserna skall träda i kraft den 30 juni 1990 men tillämpas först från en senare tidpunkt. Detta motiveras av de i kraftträdandebestämmelser som jag föreslagit i de nyligen överlämnade lagrådsremisserna angående skattereformen.

19.1 Taxeringslagen

19.1.1 1 kap. Inledande bestämmelser

1 §

Paragrafen har utformats i enlighet med vad lagrådet har föreslagit i sitt yttrande.

I första stycket bestäms begreppet taxering. Taxering är fastställelse av underlaget för att ta ut de skatter och den avgift som räknas upp i stycket. Två direkta skatter omfattas inte av NTL:s reglering, nämligen sjömansskatten och kupongskatten. Förfarandet för de indirekta skatterna och fastighetstaxeringsförfarandet står också utanför. Även genom t.ex. beslut enligt lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst samt beslut om avräkning av utländsk skatt och om förutsättningar för skattereduktion enligt 2 § 4 mom. UBL bestäms underlaget för att ta ut skatt. Sådana beslut är således taxeringsbeslut.

Av andra stycket framgår att lagen gäller även vid handläggning av ärenden om särskilda avgifter, dvs. skattetillägg och förseningsavgifter, om inte annat framgår av 5 kap. Detta innebär Bl.a. att de frister för beslut och omprövning som finns i 4 kap. också gäller för särskilda avgifter med de begränsningar som följer av bestämmelserna i 5 kap.

Som framgår av tredje stycket innehåller lagen bestämmelser som skall gälla vid handläggning av mål om taxering och särskilda avgifter i domstol. Bestämmelserna om handläggningen vid domstol finns i 6 kap.

2 §

Förfarandereglerna i NTL omfattar också lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift (se 1 § första stycket 7). Vad som sägs om skatt och skattskyldig i NTL gäller även skogsvårdsavgift och den som är skyldig att betala sådan avgift.

3 §

I paragrafen hänvisas generellt till de bestämningar som finns i KL och SIL. Detta innebär att Bl.a. begrepp som taxeringsår (3 § KL) och hemortskommun (66 § KL, 14 § 1 mom. SIL) har samma innebörd i NTL, KL och SIL.

4 §

Bestämmelserna om deklarations- och uppgiftsplikt bildar en särskild lag, lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter (LSK).

19.1.2 2 kap. Taxeringsorganisationen

1 §

Paragrafen har utformats i enlighet med vad lagrådet har föreslagit i sitt yttrande.

Bestämmelserna i första och andra styckena motsvarar 18 § första stycket GTL. Dessutom anges att varje skattemyndighet har ett eller flera Skattekontor. Vid varje Skattekontor finns en skattenämnd. Ett Skattekontor kan vara lokalt eller länsgemensamt (se avsnitt 4. 1).

Tredje stycket kan sägas motsvara 18 § andra stycket GTL. RSV har samma befogenhet som skattemyndigheten har enligt 3 kap. RSV kan således förelägga den skattskyldige att lämna de ytterligare upplysningar eller förete de kontrakt, kontoutdrag m.m. som behövs för kontroll av deklarationen, göra s.k. taxeringsbesök, besluta om taxeringsrevision samt ta del av uppgifter enligt 3 kap. 15 och 16 §§. Utövar RSV sin beslutanderätt tar verket över den befogenhet som annars tillkommer skattemyndighet vad gäller just den åtgärd verket beslutat om. Det blir således aldrig någon kollision mellan skattemyndighets och RSV:s befogenhet.

2 §

I paragrafen regleras beslutsbehörighetens fördelning mellan skattemyndigheter.

Enligt första stycket skall beslut i taxeringsärende fattas av skattemyndigheten i det län där den skattskyldiges hemortskommun för taxeringsåret är belägen. Innebörden av begreppet hemortskommun anges i 66 § KL och 14 § 1 mom. SIL. Med orden ”beslut i taxeringsärende” avses – förutom taxeringsbeslut – även beslut om taxeringsrevision och om föreläggande av vite. Av 1 kap. 1 § andra stycket följer att bestämmelsen även avser beslut om skattetillägg och förseningsavgift.

Andra stycket kan sägas motsvara 4 § fjärde stycket GTL.

Bestämmelsen i tredje stycket har behandlats i avsnitt 5.3. Innebörden är att beslutsbehörigheten kan flyttas mellan två skattemyndigheter. För att en sådan överflyttning skall få göras krävs att den skattemyndighet som är behörig enligt bestämmelserna i första stycket uppdrar åt en annan skattemyndighet att fatta beslut. Uppdraget förutsätter att den andra skattemyndigheten samtycker och att överflyttningen kan ske utan avsevärd olägenhet för den skattskyldige. Uppdraget får avse ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Bestämmelsen bör ses i sammanhang med 6 kap. 16 § första stycket.

Om en skattemyndighet anser att den skattskyldige felaktigt taxerats i länet och därför undanröjer taxeringsbeslutet, krävs för att myndigheten skall kunna fatta ett beslut om taxering i annat län att beslutsbehörigheten överförts till myndigheten. En sådan överföring av beslutsbehörigheten kan inte anses medföra avsevärd olägenhet för den skattskyldige.

3 §

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 4.2. Som framgår av 1 § andra stycket skall det finnas en skattenämnd vid varje Skattekontor. Vid de större skattekontoren är det nödvändigt att dela in skattenämnden i avdelningar. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, beslutar om sådan avdelningsindelning. Jag delar lagrådets uppfattning att det av lagtexten bör framgå att för avdelning gäller bestämmelserna om skattenämnd. Varje avdelning beslutar således i skattemyndighetens namn.

4 §

I förevarande paragraf behandlas beslutsbehörighetens fördelning inom skattemyndigheten mellan tjänstemän och skattenämnd. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 5.2. Det är den enskilde tjänstemannen som prövar om de i lagen angivna förutsättningarna för att ärendet skall avgöras i nämnden föreligger. Ett grundläggande beslut om årlig taxering kan fattas av tjänstemannen själv om det inte innefattar en skälighets- eller bedömningsfråga av väsentlig ekonomisk betydelse för den skattskyldige eller beslutet av någon annan särskild anledning bör fattas i nämnd.

Ett ärende som avser omprövning av en tvistig fråga och där nämnden inte tidigare prövat de omständigheter och bevis som den skattskyldige åberopar, skall avgöras i nämnden (punkt 1). Finner tjänstemannen att de yrkanden den skattskyldige framställer i en begäran om omprövning kan godtas behöver nämnden således normalt inte kopplas in om inte punkt 2 eller 3 är tillämplig. Bestämmelsen möjliggör också för tjänsteman att fatta beslut när frågan i och för sig är tvistig eller rör en skälighets- eller bedömningsfråga men nämnden redan tagit ställning till de omständigheter och bevis som den skattskyldige åberopar. Den tidigare prövningen måste ha skett på samma underlag. Har omständigheter eller bevis tillkommit som nämnden inte tagit ställning till skall även ett andra beslut som innebär att den skattskyldige inte får fullt bifall fattas i nämnd.

5 §

Det skall finnas en ordförande för varje avdelning om nämnden är avdelningsindelad. En vice ordförande är däremot inte knuten till en viss avdelning. Därigenom skapas en flexibel organisation där en vice ordförande kan tjänstgöra vid den avdelning där det behövs.

6 §

På lagrådets inrådan har förevarande paragraf placerats före den bestämmelse som behandlar skattenämndens beslutförhet.

Bestämmelsen i första stycket har kommenterats i avsnitt 4.3.2. Såväl ordföranden som vice ordföranden skall vara tjänstemän vid skattemyndighet.

Det kan i undantagsfall vara motiverat att chefen för skattemyndigheten tar över ordförandeskapet i skattenämnden vid behandlingen av ett enstaka ärende, vilket bestämmelsen i andra stycket möjliggör. Det kan vara behandling av ett ärende som är särskilt betydelsefullt, t.ex. för att det är ett pilotfall i en viktig fråga.

Det tredje stycket har kommenterats i avsnitt 4.3.1.

7 §

Enligt riksdagens principbeslut skall fem lekmän kallas till varje sammanträde med skattenämnden (avsnitt 4.3.3). Paragrafen föreskriver att inte fler än ordföranden eller vice ordföranden och fem övriga ledamöter får delta i behandlingen av ett ärende och att nämnden är beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och fyra övriga ledamöter är närvarande. Några särskilda bestämmelser om beslutförhet om en ledamot får förfall och man inte hinner kalla in en annan i hans ställe eller en ledamot måste avträda på grund av jäv föreslås inte. För att inte riskera att beslutförheten skall brista bör därför regelmässigt, i enlighet med principbeslutet, fem lekmän kallas till varje sammanträde.

19.1.3 3 kap. Utredning i taxeringsärenden

1 §

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6. 1. Normalt fattas beslut på grundval av de uppgifter den skattskyldige lämnat i sin självdeklaration och de kontrolluppgifter m.m. som kommit in utan någon särskild utredning från skattemyndighetens sida. Bara om handlingarna ger anledning till det och frågan avser ett tillräckligt stort belopp företas utredning. Den föreslagna regeln är inte avsedd att innebära att den nuvarande utredningsskyldigheten utökas (jfr 65 § första stycket GTL). Utredningsskyldigheten kan däremot sägas ha fått delvis annat innehåll genom skattemyndighetens utökade omprövningsmöjligheter. I det framtida förfarandet kan skattemyndigheten fatta beslut till den skattskyldiges nackdel även efter det att taxeringsperioden har gått ut. I de fall ett beslut ändras till den skatteskyldiges nackdel ställs helt andra krav på utredningen än när t.ex. den skattskyldiges yrkanden i en begäran om omprövning bifalls.

2 §

Kommunikationsreglerna har sina motsvarigheter i 65 § första stycket och 116 k § andra stycket GTL och är således gemensamma för taxering och särskilda avgifter.

Regler om kommunikation när ett ärende tillförts uppgifter från någon annan än den skatteskyldige själv finns i 17 § FL. Det är emellertid nödvändigt med en särskild regel i NTL med hänsyn till att kommunikationsskyldigheten på taxeringsområdet går längre än vad FL föreskriver.

I första stycket bestäms kommunikationsskyldigheten när visserligen inte något nytt tillförts ärendet genom någon annan men när skattemyndigheten ifrågasätter att avvika från den skattskyldiges uppgifter eller att påföra särskild avgift. Den skattskyldige skall således normalt ges tillfälle att yttra sig innan skattemyndigheten fattar ett beslut om avvikelse från självdeklarationen eller ett omprövningsbeslut på eget initiativ eller beslut om att påföra skattetillägg. Kommunikation kan underlåtas endast när det är onödigt, dvs. beslutet avser ändringar av så självklar karaktär att ett yttrande av den skattskyldige inte skulle kunna medföra ett bättre beslutsunderlag.

Den ändrade ordalydelsen i förhållande till dagens regler avses inte innebära någon ändring av den nuvarande kommunikationsskyldigheten på taxerings- och avgiftsområdena utan skall täcka de olika behov av kommunikation som finns i olika ärenden. Det ligger i sakens natur att en regel av detta slag får olika innehåll beroende på vilken typ av ärenden som är aktuell. Ett beslut om taxering i enlighet med den skattskyldiges deklaration kan naturligtvis fattas utan kommunikation, medan t.ex. ett beslut om påförande av särskild avgift normalt förutsätter att den skattskyldige fått möjlighet att yttra sig över den ifrågasatta åtgärden (avsnitt 10.3).

I andra stycket finns en hänvisning till 17 § FL. Som lagrådet påpekat i sitt yttrande är avsikten med bestämmelsen att reglera dels den skattskyldiges rätt att få del av uppgifter som tillförts av annan än honom själv och dels hans rätt att få yttra sig över dem. Stycket har därför utformats i enlighet med lagrådets förslag. I 3 § finns ett undantag från kommunikationsskyldigheten i 17 § FL.

3 §

Bestämmelsen motsvarar 66 b § första stycket GTL. Andra stycket i 66 b § GTL har förts till 4 kap. 4 §.

Genom bestämmelsen i 3 § ges skattemyndigheten rätt att i fråga om en förenklad självdeklaration fatta taxeringsbeslut på grundval av uppgifter som den skattskyldige inte har lämnat eller fått ta ställning till. Detta avviker från den i 17 § första stycket FL föreskrivna kommunikationsskyldigheten.

4 §

Den ovillkorliga rätten för skattskyldig att företräda inför taxeringsnämnden och lämna upplysningar till ledning för sin taxering har inte överförts till skattenämnden (se avsnitt 6.2). Den skattskyldige skall dock få tillfälle att lämna muntliga upplysningar inför skattenämnden om inte särskilda skäl talar emot det.

Det bör observeras att bestämmelsen endast avser möjligheten att lämna upplysningar muntligt inför skattenämnden i ärende som skall avgöras i nämnden. Detta har på lagrådets inrådan förtydligats i lagtexten. Paragrafen har, med en smärre redaktionell ändring, utformats i enlighet med lagrådets förslag. Möjligheterna till muntligt förfarandet i ärende hos skattemyndigheten som inte avgörs i skattenämnd regleras av 14 § FL.

Beslut om att vägra muntlighet i ärenden som skall avgöras av nämnden fattas av nämnden. Av allmänna regler följer att ett beslut att vägra muntlighet får överklagas endast i samband med avgörandet i sak.

Vad som kommer fram vid en personlig inställelse måste dokumenteras. Dokumentationsskyldigheten framgår av 15 § FL och någon särskild regel i NTL är inte nödvändig.

5 §

Första och andra styckena motsvarar 31 § 2 mom. första och andra styckena GTL. Någon regel om att upplysningarna skall lämnas skriftligt motsvarande den som nu finns i 31 § 2 mom. första stycket har dock inte tagits in i NTL (jfr 14 § andra stycket FL).

Uppgiftsskyldigheten inträder enligt bestämmelsen först efter föreläggande (jfr 31 § 1 mom. GTL; 2 kap. 3 § LSK). Uppgiftsskyldigheten är tämligen vidsträckt och kan t.ex. avse att få in uppgifter om den skattskyldiges levnadskostnader för en mer allmän kontroll av deklarationens riktighet (prop. 1955:160 s. 103).

Föreläggande får avse att få in material för att kontrollera de uppgifter den skattskyldige lämnat i sin självdeklaration eller annars för att få underlag för att fatta ett riktigt taxeringsbeslut avseende den skattskyldige. Däremot får bestämmelsen inte utnyttjas för att kontrollera även själva deklarationsunderlagets riktighet. Som lagrådet påpekat är inte någon utvidgning av förelägganderätten i förhållande till dagens regler avsedd. Jag delar lagrådets uppfattning att de begränsningar som gäller bör framgå av lagtexten och att det av lagtexten också bör framgå att föreläggandet måste utformas så att den skattskyldige får klart för sig vilka upplysningar som avses med föreläggandet. Paragrafen har därför utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Tredje stycket innehåller en ändring i förhållande till dagens regler (se avsnitt 6.3). För närvarande får endast ett föreläggande att lämna ytterligare upplysningar förenas med vite (53 § GTL). Nu föreslås att även ett föreläggande att visa upp en handling får förenas med vite. Enligt den föreslagna regeln får ett föreläggande förenas med vite om det finns anledning att anta att den skattskyldige annars inte följer föreläggandet. Någon sådan begränsning finns inte inskriven i GTL men torde ändå tillämpas.

I NTL har endast tagits in de bestämmelser som avviker från lagen (1985:206) om viten. Några motsvarigheter till 123 § första stycket samt 124 § första och andra styckena GTL finns därför inte.

Regeln i 123 § första stycket GTL – att vite skall bestämmas till belopp som med hänsyn till den skattskyldiges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan förmå honom att iaktta föreläggandet, dock lägst 500 kr. – har sin motsvarighet i 3 § viteslagen. Någon beloppsgräns föreskrivs dock inte i viteslagen. I förarbetena till 3 § framhålls (prop. 1984/85:96 s. 27 och 49) att myndigheten vid bestämmandet av vitets storlek kan ta hänsyn till tidigare ådagalagd tredska och till vad som är känt om adressatens förmögenhetsförhållanden men även till värdet av det föremål som avses med föreläggandet och till samhällsintresset av att föreläggandet vinner efterrättelse. På vissa områden får man räkna med en schabloniserad tillämpning. Det ligger i sakens natur och får anses följa av den princip som uttryckts i 3 § att ett vite bör bestämmas så högt att det inte blir ekonomiskt fördelaktigt att underlåta att iaktta det.

I NTL har inte någon beloppsgräns införts. Det bör anförtros skattemyndigheten och riksskatteverket att själva bestämma lämpliga vitesbelopp utifrån de allmänna riktlinjer som lagstiftaren meddelat. Ett vitesföreläggande skall liksom hittills (55 § GTL) delges den skattskyldige. En bestämmelse om detta bör tas in i TF.

Det har i 6 § införts en möjlighet för den skattskyldige att befrias från sina skyldigheter enligt förevarande paragraf. Ett vitesföreläggande är inte överklagbart (jfr 6 kap. 2 §). Fråga om utdömande av vite prövas av länsrätten på ansökan av den myndighet som utfärdat vitesföreläggandet. Ansökan görs hos länsrätten i det län där myndigheten är belägen (6 § viteslagen). Vitets lämplighet får bedömas i mål om utdömande av vite (7 kap. 2 §).

6 §

I GTL finns inte någon rätt för skattskyldig som förelagts att lämna upplysningar eller visa upp handling att befrias från sin skyldighet. En sådan möjlighet är befogad av rättssäkerhetsskäl och ges genom paragrafen. Den har utformats i enlighet med vad lagrådet föreslagit i sitt yttrande. Motsvarigheter till bestämmelsen finns vad avser undantagande av handlingar från taxeringsrevision i 13 § och vad gäller befrielse från skyldigheten att efter föreläggande lämna kontrolluppgift i 3 kap. 3 § LSK. Länsrättens beslut i fråga om befrielse får inte överklagas (6 kap. 10 § 1).

7 §

Paragrafen motsvarar med redaktionella ändringar de bestämmelser om s.k. taxeringsbesök som i samband med RS-reformen infördes i 31 § 2 mom. tredje stycket GTL (prop. 1977/78:181 s. 254).

8 §

Reglerna om taxeringsrevision har överförts från GTL med endast smärre justeringar i sak. Vissa redaktionella ändringar har vidtagits. Lagrådet avråder i sitt yttrande från användning av uttryck som ”den reviderade” och liknande i lagtexten. Lagrådet finner uttrycken oacceptabla från språklig synpunkt. Jag delar inte lagrådets uppfattning utan anser att uttrycken väl kan användas i lagtexten. I övrigt har bestämmelserna om taxeringsrevision utformats i enligthet med vad lagrådet föreslagit.

Förevarande paragraf motsvarar 56 § 1 mom. första och andra styckena samt 57 § första och andra styckena GTL .

Det är skattemyndigheten som skall besluta om taxeringsrevision. Vem som har befogenhet inom myndigheten att fatta sådana beslut bör regleras genom arbetsordning. Att även RSV har befogenhet att besluta om revision framgår av 2 kap. 1 §. Vad gäller ett slags revision har beslutanderätten alltjämt lagts på RSV, nämligen vid s.k. tredjemansrevisioner när den hos vilken revisionen sker inte är skyldig att efter föreläggande lämna uppgifter om personerna i fråga. RSV har dock möjlighet att delegera beslutanderätten till skattemyndighet.

Av 2 kap 2 § framgår vilken skattemyndighet som har beslutanderätt vad gäller taxeringsrevision och att beslutsbehörigheten kan överföras mellan skattemyndigheterna (se avsnitt 5.3).

9 §

Bestämmelsen motsvarar 57 § fjärde stycket GTL. Någon motsvarighet till den möjlighet som finns i GTL att uppdra taxeringsrevision åt annan i bokföring och taxering sakkunnig person som godkänts av länsskattemyndigheten har inte ansetts befogad. Inte heller finns någon motsvarighet till det undantag från jävsbestämmelserna i FL som för närvarande finns i 57 § femte stycket GTL.

10 §

Regeln motsvarar 56 § 3 mom. första och andra styckena GTL. Bestämmelsen i det tredje stycket i momentet bör föras över till TF. Fjärde stycket bildar en egen paragraf, 14 §.

11 §

Regeln motsvarar 56 § 1 mom. tredje – sjätte styckena GTL.

12 §

Första och andra styckena motsvarar 56 § 2 mom. GTL. Tredje stycket motsvarar 58 § GTL.

13 §

Regeln motsvarar 56 § 4 mom. GTL. Att länsrättens beslut i fråga om undantagande inte får överklagas framgår av 6 kap. 10 § 2.

14 §

Regeln motsvarar 56 § 3 mom. sista stycket GTL.

15 §

Regeln motsvarar 43 § 5 mom. GTL.

16 §

Regeln motsvarar 46 § GTL.

17 §

Regeln motsvarar 50 § 1 mom. första stycket och 3 mom. GTL.

Någon motsvarighet till bestämmelsen i 50 § 1 mom. andra stycket GTL finns inte. I överensstämmelse med de strävanden som funnits sedan lång tid att delegera förvaltningsärenden av löpande karaktär från regeringen till domstolar och myndigheter bör skattemyndigheten själv i stället för regeringen pröva en begäran från en annan myndighet om att få ta del av uppgifter som avses i första stycket för statistisk bearbetning. Prövningen skall ske enligt sekretesslagens (1980:100) bestämmelser.

Genomförandet av en ny skatteorganisation innebär en betydande minskning av antalet myndigheter. Med hänsyn till att endast ett fåtal skattemyndigheter kommer att pröva framställningar om utlämnande av nämnda uppgifter till andra myndigheter för statistisk bearbetning bör en likformig tillämpning på samma nivå som tidigare kunna upprätthållas utan att regeringen skall behöva pröva varje särskilt fall av utlämnande av uppgifter för statistisk bearbetning.

18 §

Regeln motsvaras av 50 § 1 mom. tredje stycket GTL.

19.1.4 4 kap. Taxeringsbeslut

1 §

Det finns tre typer av taxeringsbeslut, nämligen grundläggande beslut om årlig taxering, omprövningsbeslut och beslut om taxeringsåtgärder. Under taxeringsperioden kan såväl grundläggande beslut om årlig taxering som omprövningsbeslut fattas. Beslut om taxeringsåtgärder kommer bara i fråga efter domstolsavgörande som innebär ändring av det tidigare beslutet (avsnitt 15).

1 andra stycket har på lagrådets inrådan tagits in en bestämmelse om att den skatteskyldige utan dröjsmål skall underrättas om innehållet i ett taxeringsbeslut och, om beslutet är till hans nackdel, om möjligheterna till omprövning och överklagande. Bestämmelsen har, till skillnad från lagrådets förslag, placerats i 1 § eftersom den är tillämplig på alla typer av taxeringsbeslut.

2 §

Paragrafen har kommenterats i avsnitt 7.2. Beslut avseende den årliga taxeringen skall enligt första stycket ha fattats före utgången av november taxeringsåret. Slutskattesedel skall enligt 35 § första stycket UBL tillställas den skattskyldige senast den 15 december taxeringsåret.

I andra stycket finns en regel om att skattemyndigheten under november inte till den skattskyldiges nackdel får fatta grundläggande beslut om årlig taxering, omprövningsbeslut och beslut om skattetillägg. Med omprövningsbeslut avses naturligtvis endast sådana omprövningsbeslut som rör den årliga taxeringen. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att skattemyndighetens beslut fattas så sent att frågan inte hinner omprövas före utgången av november. November månad skall i princip ägnas åt omprövning på begäran av den skattskyldige för att resultatet av omprövningen skall kunna beaktas vid utfärdandet av slutskattesedeln.

Om syftet med bestämmelsen i andra stycket skall uppnås är det naturligtvis angeläget att den skattskyldige så snart som möjlighet underrättas om innehållet i ett taxeringsbeslut som gått honom emot och att han får besked om hur han skall förfara om han inte vill nöja sig med beslutet (se 1 § andra stycket).

3 §

Bestämmelsen motsvarar med endast redaktionella ändringar 21 § GTL.

4 §

Regeln har sin motsvarighet i 66 b § andra stycket GTL. 66 b § första stycket GTL återfinns i 3 kap. 3 §. Bestämmelsen möjliggör för skattemyndigheten att godta en förenklad självdeklaration även om den skattskyldige genom den egentligen inte fullgjort sin deklarationsskyldighet.

5 §

Bestämmelsen motsvarar 65 a § GTL.

Bestämmelsen tillkom 1985 i samband med de nya reglerna om beskattning av lön vid utlandstjänstgöring. Enligt 54 § första stycket f KL och punkt 3 av anvisningarna till paragrafen frikallas en person som uppbär inkomst från utlandstjänstgöring från skattskyldighet i Sverige för denna inkomst om tjänstgöringen pågått minst sex månader och avsett anställning hos arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet från fast driftställe i det land där arbetet utförts. Den som inte är anställd hos sådan arbetsgivare skall ändå åtnjuta skattefrihet i Sverige för inkomst från utlandstjänstgöring om vistelsen och anställningen varat minst ett år i ett och samma land.

Om det finns förutsättningar att tillämpa Sexmånadersregeln står klart före utgången av november taxeringsåret. Är det fråga om tillämpning av ettårsregeln och utlandsvistelsen påbörjats i slutet av beskattningsåret vet man emellertid inte innan grundläggande beslut om årlig taxering måste fattas om förutsättningarna för skattebefrielse kommer att föreligga. En regel är nödvändig även i det framtida förfarandet för att kunna medge skattskyldig skattebefrielse innan förutsättningarna för detta är helt uppfyllda.

6 §

Paragrafen motsvarar 65 § andra stycket GTL som infördes genom RSreformen. Av förarbetena till regeln framgår (prop. 1977/78:181 s. 244 f) att RS-utredningen förordade att myndigheterna skulle undvika bagatelländringar vid taxeringen och i stället inrikta resurserna på att upptäcka fall av väsentliga skatteundandraganden. Bestämmelsen borde därför utformas så att den gav skattemyndigheterna möjlighet att underlåta rättelse utan att den samtidigt uppfattades som en generell ”friregel” för de skattskyldiga. Regeln borde vara ett hjälpmedel för myndigheterna att få större rörlighet i uppläggning och inriktning av granskningen vid olika års taxering. Olika beloppsgränser borde sättas för fel till skattskyldigs förmån och fel till hans nackdel. Departementschefen anslöt sig i stort till de principer som enligt utredningen borde gälla för granskningsarbetet. Han framhöll att man vid utformningen av granskningsrutinerna borde göra skillnad mellan fall som kräver utredning och fall där det föreligger ett klart fel som genast kan rättas.

Skattemyndigheten är skyldig att fatta beslut i enlighet med skatteförfattningarna. Bestämmelsen möjliggör för skattemyndigheten att underlåta att rätta mindre felaktigheter i självdeklarationerna. Bestämmelsen anger således endast ramarna för när avvikelse får underlåtas. De principer som lades fast genom RS-reformen i detta avseende har fortfarande aktualitet. Det ankommer på riksskatteverket att meddela närmare riktlinjer.

7 §

Bestämmelserna i 7–22 §§ reglerar omprövningsförfarandet. I 6 kap. 6 § finns bestämmelser om omprövning i samband med överklagande.

Skattemyndigheten är skyldig att på begäran av den skattskyldige ompröva ett taxeringsbeslut om förutsättningar för en prövning i sak föreligger. Begäran skall ha kommit in inom femårsperioden. Någon beloppsgräns eller motsvarande har inte införts. Inte heller finns någon möjlighet för skattemyndigheten att avvisa en begäran med hänvisning till att frågan tidigare varit föremål för omprövning. Den skattemyndighet som fattat det grundläggande beslutet är i princip behörig att fatta omprövningsbeslutet. Av bestämmelserna i 2 kap. 2 § följer dock att beslutsbehörigheten kan överföras mellan skattemyndigheterna.

Ett taxeringsbeslut består av en mängd delfrågor och varje sådan delfråga kan bli föremål för omprövning. Omprövning kan ske av varje fråga som kan ha betydelse för beskattningen eller annat ekonomiskt mellanhavande med det allmänna (jfr kommentaren under 6 kap. 1 §).

Omprövning kan ske så snart skattemyndigheten fattat ett grundläggande beslut; utfärdandet av slutskattesedeln behöver inte avvaktas. Tvärtom är det en fördel om omprövningen kan göras i sådan tid att resultatet kan beaktas på slutskattesedeln. Under november har dock skattemyndigheten inte möjligheter att fatta omprövningsbeslut avseende den årliga taxeringen till den skattskyldiges nackdel, se 2 § andra stycket. November kommer därigenom att i huvudsak reserveras för omprövningar på begäran av den skattskyldige (jfr avsnitt 7.2).

Taxeringsbeslut som fattas efter utgången av november taxeringsåret blir definitionsmässigt omprövningsbeslut. Det kan inträffa att något grundläggande taxeringsbeslut avseende den skattskyldige inte har fattats. Detta hindrar inte senare omprövningsbeslut.

Skattemyndigheten är i princip skyldig att ompröva tidigare beslut om det föreligger skäl för en omprövning.

Av tredje stycket framgår att skattemyndigheten får underlåta att på eget initiativ ompröva ett beslut om omprövningen skulle avse endast ett mindre belopp. Som redan nämnts finns inte någon motsvarande möjlighet att underlåta omprövning i de fall den skattskyldige har begärt att en omprövning skall företas. Regeln ger skattemyndigheten möjlighet att avstå från att på eget intiativ ompröva ett beslut i vissa fall och skall ses i sammanhang med bestämmelsen i 6 §. (Jfr kommentaren under denna paragraf.)

8 §

Rättegångsbalkens regler om rättskraft tillämpas i huvudsak analogivis även på förvaltningsområdet. Eftersom skattemyndigheterna nu får befogenhet och skyldighet att ompröva sina egna beslut görs i paragrafen en erinran om att domstols dom i mål om taxering vinner s.k. negativ rättskraft och att omprövning således inte kan ske av en fråga som domstol avgjort. Omprövning skall inte heller ske sedan en fråga efter överklagande har överlämnats till domstol för prövning (litis pendens). Detta är huvudregeln i förvaltningsprocessen och behöver inte sägas särskilt.

Rättskraften gäller endast den rättsföljd det varit fråga om i målet (se vidare avsnitt 14.2). Bestämmelsen hindrar omprövning av t.ex. en fråga huruvida viss inkomst skall beskattas eller avdrag skall medges för viss kostnad vid det aktuella taxeringsåret om detta prövats av domstol. Däremot är skattemyndigheten oförhindrad att ompröva frågor som visserligen har samband med den av domstol prövade men som ändå inte avser samma sak. Har länsrätten t.ex. vägrat en skattskyldig avdrag för kostnad för flygbiljett för en studieresa utomlands med motivering att kostnaderna inte var hänförliga till hans rörelse utan utgjorde privata levnadskostnader skall skattemyndigheten således inte i det anförda exemplet avvisa en begäran om omprövning med yrkande att avdrag skall medges för hotellkostnaderna vid samma resa. Länsrättens dom kan naturligtvis ändå ha avgörande betydelse för utgången i omprövningsärendet.

Nytillkommande omständigheter (facta superveniens) kan medföra att omprövning får ske. Omständigheten skall inte ha kunnat åberopas i målet utan måste vara ny och inte bara ha blivit känd för parterna efter domen. Så kan t.ex. återbetalning av viss del av en köpeskilling medföra att frågan om beräkning av realisationsvinst kan omprövas, trots att den tidigare prövats av domstol. Hittar den skattskyldige ett tidigare bortglömt kvitto eller företer den skattskyldige ett intyg som upprättats efter domen är detta naturligtvis inte att se som sådana nytillkommande omständigheter som inte omfattas av rättskraften.

I 12 § har införts en särskild regel för att möjliggöra omprövning på begäran av skattskyldig av en fråga som tidigare prövats av domstol genom lagakraftvunnet beslut, om beslutet avviker från rättstillämpningen i ett regeringsrättsavgörande som meddelats därefter.

9 §

Paragrafen reglerar omprövning på begäran av den skattskyldige.

Den skattskyldiges begäran skall framställas skriftligt. Angående undertecknade se 10 §.

När den skattskyldige begär omprövning skall skattemyndigheten inte gå in på en bedömning om omprövningsbeslutet är till för- eller nackdel för honom. Den skattskyldiges yrkanden kan innebära att han påförs högre skatt. Detta innebär en ändring i förhållande till i dag. Den skattskyldige kan enligt nuvarande regler inte ansöka om eftertaxering av sig själv.

Begäran skall för att tas upp till prövning i princip ha kommit in till skattemyndigheten inom fem år efter utgången av taxeringsåret. I annat fall skall begäran avvisas. Ett avvisningsbeslut kan överklagas. Länsrättens beslut i anledning av överklagande av skattemyndighetens beslut att avvisa en begäran om omprövning såsom för sent inkommen får inte överklagas (6 kap. 10 § 3, jfr 30 § FL).

Skattemyndighetens omprövningsbeslut kan således fattas efter utgången av femårsperioden. Det finns ingen tidgräns inom vilken beslut i anledning av den skattskyldiges begäran skall fattas. Att omprövningsbeslut skall behandlas så skyndsamt som möjligt ligger i sakens natur även om detta inte kommit till direkt uttryck i lagtexten.

Andra stycket innehåller en ventil för de fall då den skattskyldige inte inom två månader före femårsperiodens utgång fått kännedom om ett taxeringsbeslut till hans nackdel eller skattsedel eller annan handling med uppgift om skattens storlek. Den skattskyldige har då möjlighet att komma in med en begäran om omprövning inom två månader från den dag han fick kännedom om beslutet eller skatten. Stycket har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Enligt tredje stycket, som avviker från reglerna i 24 § tredje stycket FL, skall det förhållandet att den skattskyldige har gett in en begäran om omprövning inom omprövningsfristen till fel skattemyndighet eller till en förvaltningsdomstol inte hindra att omprövning görs även om begäran överlämnas till beslutsmyndigheten först efter omprövningsperiodens utgång. En motsvarighet till regeln finns vid överklagande i 6 kap. 5 § tredje stycket. I förhållande till lagförslaget i lagrådsremissen har bestämmelsen justerats för att kunna tillämpas även i fall som avses i andra stycket.

Omprövningsbeslut skall normalt sändas till de skattskyldiga i vanligt brev. Beslut som fattas efter den 30 juni det femte året efter taxeringsåret skall dock delges den skattskyldige. Regler om detta bör tas in i TF.

10 §

Bestämmelsen gör det möjligt för skattemyndigheten att förelägga den skattskyldige eller hans ombud att underteckna en begäran om omprövning vid påföljd att omprövning annars inte görs.

11 §

Bestämmelsen kan tillsammans med 13 § tredje stycket och 6 kap. 4 § sägas motsvara 116 m § tredje stycket GTL. (Jfr 6 kap. 20 §.) Bestämmelsen möjliggör för skattemyndigheten att, trots att femårsperioden gått ut, ta upp och på den skattskyldiges begäran ompröva ett beslut om skattetillägg så länge beslutet i den taxeringsfråga som föranlett skattetillägget inte har vunnit laga kraft.

12 §

Motiven till förevarande paragraf har utvecklats i avsnitt 8.4. Den har utformats i enlighet med vad lagrådet föreslår i sitt yttrande.

Av allmänna principer följer att nya omständigheter inte omfattas av ett avgörandes rättskraft (se avsnitt 14.2). Inträffar nya omständigheter efter ett domstolsavgörande prekluderas inte dessa.

Ny rättspraxis torde inte anses utgöra sådana nya omständigheter som inte omfattas av rättskraften. Är en fråga avgjord genom ett lagakraftvunnet beslut kan därför inte någon ytterligare prövning ske även om avgörandet strider mot senare tillkomna prejudikat. Bestämmelsen avser att möjliggöra att ett lagakraftvunnet domstolsbeslut kan omprövas, om den skattskyldiges begäran kommer in inom femårsperioden och beslutet avviker från rättstillämpningen i ett regeringsrättsavgörande som meddelats därefter.

13 §

Bestämmelserna i 13–22 §§ behandlar skattemyndighetens möjlighet och skyldighet att på eget initiativ ompröva taxeringsbeslut.

I 13 § regleras omprövning till den skattskyldiges fördel.

Huvudregeln är enligt första stycket att skattemyndigheten får meddela beslut om omprövning till den skattskyldiges fördel t.o.m. det femte året efter taxeringsåret.

Följdändringsbeslut till fördel kan enligt andra stycket fattas även efter femårsperioden. Någon yttersta tidsgräns föreskrivs inte. Det är naturligtvis angeläget att beslut om följdändring till den skattskyldiges fördel fattas så snart som möjligt. Det föreligger inte något krav att beslutet som föranleder följdändringen skall ha vunnit laga kraft. Ändras det beslut som föranlett följdändringen får ett nytt följdändringsbeslut fattas.

Andra stycket punkt 1 motsvarar nuvarande 105 § GTL överförd till skattemyndighetsnivå. Följdändringen måste vara en omedelbar konsekvens av taxeringsbeslutet eller domstolsbeslutet. Reglerna om dödsbobefrielse i KL, SIL m.fl. lagar har förts över till 30 § UBL. Till följd därav har även en motsvarighet till 105 § tredje stycket GTL om följdändring i beslut om skattebefrielse förts över till UBL (30 § tredje stycket).

Någon särskild regel om överflyttning av taxering eller särskild avgift till annan kommun har inte införts i NTL. I ett ärende som rör frågan om rätt beskattningsort avser överflyttningen samma skattskyldig och samma taxeringsår. Det ligger då inom ramen för skattemyndighetens – och domstolens – prövning av frågan om rätt beskattningsort att t.ex. taxera den skattskyldige på rätt ort i länet och undanröja en taxering på orätt ort även om den skattskyldige endast yrkat taxering på rätt ort. På motsvarande sätt bör taxering och särskild avgift kunna överflyttas till rätt ort även om den skattskyldige endast yrkar undanröjande. Beslut skall också kunna innebära att skattemyndigheten flyttar över taxeringen till kommun i annat län. Ett sådant beslut förutsätter dock att beslutsbehörigheten förts över till skattemyndigheten enligt 2 kap. 2 §.

Punkterna 2 och 3 motsvarar den extraordinära besvärsrätt som finns i 102 § GTL vid ändrat fastighetstaxeringsvärde och rättelser m.m. enligt fastighetstaxeringslagen och, i fråga om schablontaxerade fastigheter, lokala skattemyndighetens skyldighet att ändra taxeringen enligt 72 b § GTL. Bestämmelsen möjliggör även följdändring i underlaget för fastighetsskatt och skogvårdsavgift.

Punkt 4 motsvarar länsskattemyndighetens extraordinära besvärsrätt enligt 101 § 2 mom. GTL när beslut avseende sjömansskatt ändrats. Skattemyndigheten måste för tillämpning av bestämmelsen tillställas riksskatteverkets, kammarrättens och regeringsrättens beslut i fråga om sjömansskatt.

Punkt 5 motsvarar den skattskyldiges extraordinära besvärsrätt enligt 100 § första stycket 8 GTL och länsskattemyndighetens extraordinära besvärsrätt till fordel för den skattskyldige enligt 101 § 1 mom. (Angående den skattskyldiges anmälningsskyldighet till skattemyndigheten om den utländska skatten sätts ned efter ett avräkningsbeslut se 2 kap. 27 § LSK.)

Begreppen till fördel resp. till nackdel för den skattskyldige har utvecklats i avsnitt 8.3.1.

Skattemyndigheten är i princip skyldig att ompröva ett beslut om det finns skäl att ändra det och förutsättningar för omprövning föreligger i övrigt. Om omprövningen skulle avse endast ett mindre belopp får skattemyndigheten dock avstå från att på eget intiativ ompröva beslutet.

Ett följdändringsbeslut skall i princip fattas av den skattemyndighet som fattat det grundläggande taxeringsbeslutet. Att det finns möjligheter att föra över beslutanderätten skattemyndigheter emellan framgår av 2 kap. 2 §.

Jag delar lagrådets uppfattning att skattemyndigheten till den skattskyldiges fördel självmant bör få ompröva ett beslut om skattetillägg så länge den taxeringsfråga som har föranlett skattetillägget inte har vunnit laga kraft. En bestämmelse med detta innehåll har därför införts i tredje stycket (jfr 11 §).

14 §

Paragrafen avser omprövningsbeslut som fattas på skattemyndighetens initiativ och reglerar inom vilken tid omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel får meddelas utan att förutsättningar för eftertaxering föreligger.

Beslut får enligt huvudregeln i första stycket inte meddelas efter utgången av året efter taxeringsåret.

Om den skattskyldige inte gett in självdeklaration i rätt tid ges särskilda regler i andra stycket. Ett beslut till nackdel får då alltid meddelas inom ett år från den dag deklarationen kom in till skattemyndigheten men senast inom fem år från utgången av taxeringsåret. Med deklaration avses en i behörig ordning upprättad deklaration. Deklarationen skall således vara upprättad på fastställt formulär och undertecknad av den skattskyldige eller legal ställföreträdare för denne.

15 §

Omprövningsbeslut till nackdel för den skattskyldige i andra fall än som sägs i 14 § är definitionsmässigt eftertaxeringsbeslut. I det nya eftertaxeringsinstitutet inbegrips sålunda, förutom den nuvarande eftertaxeringsregeln i 114 § GTL, även motsvarigheter till de möjligheter att ändra lagakraftvunna taxeringar till den skattskyldiges nackdel som för närvarande regleras i 72 b §, 101 § 1–3 mom., 102 och 105 §§ GTL. En olikhet är vidare att ett beslut om eftertaxering i det nya förfarandet inte är en tilläggstaxering utan ett omprövningsbeslut.

Någon motsvarighet till 114 a § GTL återfinns inte i NTL. Bestämmelsen har överförts till lagen (1980:865) mot skatteflykt.

16 §

Regeln motsvarar 114 § GTL men har strukturerats om. En justering i förhållande till nuvarande förutsättningar för eftertaxering har gjorts. Eftertaxering kan enligt dagens regler ske endast om det oriktiga meddelandet medfört att skatt tagits ut med för lågt belopp. Av 15 § framgår att eftertaxeringsbesluten är till den skattskyldiges nackdel. Man kan därför frångå den nuvarande förutsättningen att den debiterade skatten skall vara för låg. I stället anges som förutsättning att taxeringsbeslut avseende den skattskyldige eller hans make eller, i fråga om förmögenhetsskatt, annan med honom samtaxerad person blivit felaktigt. Eftertaxering kan ske även i de fall något taxeringsbeslut inte fattats tidigare. Har den oriktiga uppgiften lämnats i ett mål om taxering och medfört att beslutet om taxeringsåtgärder blivit felaktigt får eftertaxering ske.

Eftersom taxeringsändring till nackdel alltid är möjlig enligt 14 § andra stycket inom ett år efter den dag deklarationen kom in till skattemyndigheten får regeln i 16 § 3 om eftertaxering när skattskyldig underlåtit att lämna självdeklaration ett litet tillämpningsområde. Regeln är dock nödvändig för att möjliggöra eftertaxering när taxeringsbeslut avseende den skattskyldiges make eller annan med honom samtaxerad person blivit felaktigt.

Till skillnad från vad som gäller beträffande skattetillägg kan beslut om eftertaxering fattas även när en oriktig uppgift lämnats muntligt i ett ärende eller mål om taxering.

17 §

I paragrafen har de fall samlats där eftertaxering kan ske utan att den skattskyldige lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att lämna uppgift.

Punkterna 1 och 2 motsvarar 101 § 1 mom. jämförd med 100 § första stycket 5 GTL. Eftertaxering kan ske även i de fall den skattskyldige av uppenbart förbiseende inte taxerats. Punkt 3 innebär att följdändring till den skattskyldiges nackdel får företas även efter ettårsperiodens utgång.

Enligt andra stycket får en följdändring genom eftertaxering som föranleds av taxeringsbeslut avseende annan skattskyldig inte ske om beslutet skulle framstå som uppenbart oskäligt (se avsnitt 8.3.3).

18 §

Enligt första stycket får eftertaxering som avser annat än följdändring ske endast om den avser belopp av någon betydelse. Som riktmärke vid inkomsttaxeringen vid bedömandet av huruvida ett belopp skall anses vara av någon betydelse kan anges att beloppet normalt bör röra sig om ca 5 000 kr. taxerad inkomst. Vid eftertaxering avseende olika frågor bör det sammanlagda beloppet utgöra grund för bedömningen. Liksom hittills bör om en skattskyldig under en följd av år undandragit inkomst eller förmögenhet eftertaxering kunna ske även om beloppen varje enskilt år inte uppgår till sådana belopp att eftertaxering för ett enstaka år skulle ha varit möjlig. Det åligger skattemyndigheten att ex officio undanröja ett eftertaxeringsbeslut om förutsättningar för eftertaxering inte längre är för handen. Om t.ex. skattemyndigheten fattat ett eftertaxeringsbeslut som avser olika poster och länsrätten efter överklagande av den skattskyldige undanröjer eftertaxeringen avseende en post, skall skattemyndigheten undanröja eftertaxeringen även avseende de ej överklagade posterna om beloppskravet inte längre är uppfyllt för dessa.

Skattemyndigheten är normalt oförhindrad att fatta flera beslut i samma fråga. Beträffande beslut om eftertaxering gäller dock ett undantag. Skattemyndigheten får inte efter att eftertaxering har skett fatta ännu ett beslut om eftertaxering avseende samma fråga. Däremot är skattemyndigheten oförhindrad att fatta ett omprövningsbeslut till den skattskyldiges fördel. Avsikten med bestämmelsen är att de skattskyldiga i det nya förfarandet inte skall komma i ett sämre läge än i dagens skatteprocess.

19 §

Av bestämmelsen framgår att beslut om eftertaxering normalt skall meddelas före utgången av det femte året efter taxeringsåret. Avvikelser från femårsfristen regleras i 20–22 §§. Bestämmelsen innebären begränsning i förhållande till nuvarande regler. För närvarande gäller att en ansökan om eftertaxering skall ha framställts inom femårsfristen.

20 §

Enligt första stycket får beslut om följdändring till nackdel för den skattskyldige fattas även efter femårsperioden. I sådana fall skall följdändringsbeslutet fattas inom sex månader från det att det beslut som föranleder följdändringen meddelades.

Andra och tredje styckena motsvarar 115 § andra stycket GTL. Den särskilda tidsfristen vid oriktig uppgift i mål om taxering föreslås få tillämpas även när oriktig uppgift lämnats i ett omprövningsärende. Om den skattskyldige avlidit skall ett eftertaxeringsbeslut avse den avlidne. Detta är en följd av att eftertaxeringen är ett omprövningsbeslut.

21 §

Paragrafen motsvarar 115 § tredje t.o.m. sjätte styckena GTL. Skattemyndigheten skall meddela beslut om eftertaxering inom de tidsfrister som enligt nuvarande regler gäller för länsskattemyndighetens ansökan om eftertaxering.

Beslut om eftertaxering skall enligt fjärde stycket undanröjas i vissa angivna fall. Jag delar lagrådets uppfattning att en bestämmelse behövs även för det fall att åtalet läggs ned. Jag godtar också lagrådets redaktionella jämkningar av andra och fjärde styckena.

22 §

Bestämmelsen motsvarar 115 § sjunde stycket GTL. Lagrådet anser att bestämmelsen egentligen är onödig. Anses den för tydlighetens skull böra vara kvar bör den enligt lagrådet få en mer lättillgänglig lydelse. Enligt min uppfattning bör en motsvarighet till 115 § sjunde stycket GTL även finnas i NTL. Den bör lämpligen utformas på sätt lagrådet föreslagit.

23 §

Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 15. Ett beslut om taxeringsåtgärder kommer i fråga endast i de fall domstol ändrat ett taxeringsbeslut.

Domstolen skall inte räkna ut de nya taxerade och beskattningsbara inkomster m.m. som blir följden av att det överklagade beslutet ändras, utan endast besluta i den fråga som är föremål för prövning. Skattemyndigheten skall därefter besluta om de taxeringsåtgärder som blir följden av ställningstagandet i sak. Beslutet om taxeringsåtgärder är ett taxeringsbeslut och kan överklagas som ett sådant.

Lagrådet anser att bestämmelsen bör ges en lydelse av vilken det indirekt framgår att domstol inte skall fastställa den skattskyldiges beskattningsbara inkomst. Därigenom kan bestämmelsen, tillsammans med andra bestämmelser i NTL, ge en klarare antydan om att taxeringsprocessen är en sakprocess och att domstolarna i framtiden endast skall fatta beslut i den sakfråga som efter ett överklagande av skattemyndighetens beslut är föremål för prövning. Jag ställer mig bakom lagrådets utformning av bestämmelsen.

24 §

GTL:s regler om skattelängd har inte överförts till NTL. Det är lämpligt att motsvarigheter till dessa i stället tas in i TF. Här erinras endast om att taxeringsbesluten skall förtecknas på sätt regeringen bestämmer.

19.1.5 5 kap. Särskilda avgifter

1 §

Paragrafen motsvaras av 116 a § GTL.

Den oriktiga uppgiften skall ha lämnats i den skattskyldiges självdeklaration eller annat skriftligt meddelande som han avgett till ledning för taxeringen. Av formuleringen följer att den oriktiga uppgiften kan ha lämnats i ett omprövningsärende. En förutsättning är att den oriktiga uppgiften lämnats skriftligt. I första stycket har gjorts ett tillägg som hämtats från 116 n § tredje stycket GTL. Den ändrade placeringen av bestämmelsen är en följd av förslaget att skattemyndigheten skall som första instans fatta beslut om skattetillägg även i de fall den oriktiga uppgiften lämnats i ett mål om taxering.

Andra stycket motsvarar nuvarande 116 a § andra stycket GTL med den skillnaden att den andra meningen i det stycket har slopats. Meningen lades till efter förslag av skatteutskottet (SkU 1971:16 s. 66). Motivet var att utskottet ansåg att skattetillägg i annat fall inte kunde påföras make, som redovisat sin inkomst till för lågt belopp och därigenom förorsakat att andre maken fått för hög skattereduktion. Någon motsvarighet till bestämmelsen finns inte i 114 § GTL. Genom SFS 1972:75 (prop. 1972:15) ändrades 2 § 2 mom. UBL så att det numera klart framgår att med slutlig skatt avses den skatt som påförts vid den årliga debiteringen efter iakttagande av bestämmelserna i 2 § 4 mom. UBL om skattereduktion. Situationen som avses med bestämmelsen omfattas av ordalydelsen i övrigt. Bestämmelsen fyller därför inte längre något syfte.

I paragrafens tredje stycke har endast smärre justeringar gjorts i förhållande till vad som nu gäller enligt 116 a § tredje stycket GTL.

2 §

De nuvarande bestämmelserna i 116 b och 116 c §§ GTL som reglerar skattetillägg vid skönstaxering har på grund av reglernas likartade innehåll förts samman till en paragraf. Detta innebär inte någon ändring av bestämmelserna i sak.

3 §

Bestämmelsen reglerar i vilka fall ett beslut om skattetillägg som påförts i samband med skönstaxering i avsaknad av deklaration skall undanröjas. Den kan sägas motsvara 116 d § GTL men har fått en något annorlunda utformning i enlighet med de förslag som läggs fram i avsnitt 10.5. Bestämmelsen gäller såväl fysiska som juridiska personer.

4 §

Regeln motsvarar 116 f § GTL.

5 §

Regeln motsvarar 116 g § GTL.

6 §

Regeln motsvarar 116 h § GTL.

7 §

Regeln motsvarar 116 p § första stycket GTL. (Se även avsnitt 10.2.)

8 §

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Bestämmelserna om taxering är i princip tillämpliga på skattetillägg (1 kap. 1 § andra stycket). Beslut om skattetillägg kan fattas och omprövas till den skattskyldiges nackdel inom ett år efter taxeringsåret. Om den skattskyldige inte lämnat självdeklaration i rätt tid får beslut till den skattskyldiges nackdel meddelas inom ett år från det att deklarationen kommit in till skattemyndigheten, dock inte efter utgången av det femte året efter taxeringsåret.

Beslut om påförande av skattetillägg som fattas inom ettårsperioden behöver inte fattas samtidigt med taxeringsbeslut. Däremot får beslut om eftertaxering utom i fall som avses i 4 kap. 17 § 1 inte avse enbart särskild avgift. Undantaget medför att ett skattetilläggsbeslut som blivit felaktigt av ett uppenbart förbiseende och felaktigheten avser ett betydande belopp kan omprövas och rättas till den skattskyldiges nackdel inom femårsperioden. Denna rättelsemöjlighet motsvarar länsskattemyndighetens extraordinära besvärrätt enligt 116 o § andra stycket GTL.

9 §

Bestämmelserna om omprövning av taxeringsbeslut i 4 kap. är i princip också tillämpliga på beslut om särskilda avgift. De skattskyldiga kan således inom fem år efter taxeringsårets utgång begära omprövning av ett skattetilläggsbeslut. Skattemyndigheten kan självmant ompröva till den skattskyldiges fördel inom samma tidsperiod och till den skattskyldiges nackdel inom ettårsperioden. Utöver vad som följer av bestämmelserna i 4 kap. får beslut om skattetillägg fattas i de situationer som tas upp i 10 och 11 §§.

10 §

Har den skattskyldige lämnat oriktiga uppgifter i ett taxeringsärende och har dessa följts och medfört att taxeringsbeslutet blivit oriktigt kan eftertaxeringsbeslut och beslut att påföra skattetillägg (4 kap. 20 § andra stycket, 5 kap. 8 §) meddelas även efter femårsperiodens utgång men senast inom ett år från det att skattemyndighetens eller domstolens beslut vunnit laga kraft.

Har en oriktig uppgift som den skattskyldige lämnat i ett omprövningsärende inte följts utan uppmärksammats av skattemyndigheten måste beslut om skattetillägg kunna fattas efter ettårsperiodens utgång utan samband med ett eftertaxeringsbeslut. Det saknas dock anledning att i sådana fall utsträcka fristen till ett år efter lagakraftvunnet beslut. Beslut föreslås i stället få meddelas samtidigt med att skattemyndigheten fattar beslut i omprövningsärendet.

I andra stycket regleras det fall när den skattskyldige lämnat oriktig uppgift i mål om taxering. Beslut om skattetillägg på grund av oriktig uppgift i mål om taxering föreslås enligt vad som utvecklats i avsnitt 10.6 få fattas av skattemyndigheten efter det att domstolens beslut i taxeringsmålet vunnit laga kraft. Beslut får meddelas t.o.m. ett år från utgången av den månad då domstolens beslut vann laga kraft.

Lämnar den skattskyldige oriktig uppgift i sitt överklagande och ändrar skattemyndigheten vid sin omprövning inte sitt tidigare beslut får den oriktiga uppgiften anses lämnad i taxeringsmålet. Skattetillägg kan då påföras av skattemyndigheten först sedan domstolens beslut vunnit laga kraft. Om skattemyndigheten däremot följer den oriktiga uppgiften och bifaller den skattskyldiges yrkanden, kan skattemyndigheten – om den oriktiga uppgiften senare uppmärksammas – eftertaxera den skattskyldige och påföra skattetillägg.

Som jag tidigare nämnt krävs det att den oriktiga uppgiften lämnats skriftligt. I samband med att möjligheten att påföra skattetillägg på grund av oriktig uppgift i taxeringsmål infördes uttalade departementschefen (prop. 1977/78:136 s. 160) att försiktighet måste iakttas vid bedömningen av om uppgift, som lämnats i mål, utgör sådan oriktig uppgift som kan föranleda skattetillägg. Detta gäller särskilt material som presenterats argumentationsvis. Meddelanden som därvid innehåller vissa överdrifter eller förskjutningar av verkliga förhållanden bör inte föranleda att skattetillägg påförs. Visserligen saknas ofta någon klar gräns mellan sakupplysningar och argumentation. Å andra sidan utgör just detta förhållande ett starkt skäl att iaktta återhållsamhet vid bedömningen av om en uppgift sakligt sett är oriktig. Samma synpunkter kan anläggas på om en uppgift som lämnas i ett omprövningsärende är en sådan uppgift som kan föranleda påförande av skattetillägg.

11 §

Det åligger skattemyndigheten att vid en ändring i ett taxeringsbeslut – genom ett omprövningsbeslut eller ett beslut om taxeringsåtgärder – också ändra eventuellt beräkningsunderlag för skattetillägg. Den nya processformen innebär Bl.a. att domstolen uttalar sig endast i den överklagade frågan och inte bestämmer taxerad och beskattningsbar inkomst m.m. Domstolen kan därmed inte heller beräkna underlaget för skattetillägg.

12 §

Reglerna motsvarar 116 i § första och tredje styckena GTL. Hänvisningen i 116 i § andra stycket till bestämmelserna om dödsbobefrielse i KL har utgått eftersom bestämmelserna i KL föreslås upphävda. Reglerna om dödsbobefrielse har i stället lagts in i 30 § andra stycket UBL. Begreppet skatt omfattar enligt 1 § första stycket UBL även skattetillägg. Det följer därför av den föreslagna bestämmelsen i UBL att skattetillägg kan omfattas av dödsbobefrielse.

13 §

Paragrafen motsvarar 116 r § GTL. Första stycket har justerats med hänsyn till att förseningsavgiften inte längre skall vara relaterad till inkomsten och till den generella avrundningsregeln som föreslås i 22 § UBL.

19.1.6 6 kap. överklagande

1 §

Paragrafen har utformats i enlighet med vad lagrådet har föreslagit i sitt yttrande.

I paragrafens första stycke sägs att skattemyndighetens taxeringsbeslut får överklagas hos länsrätten. Detta gäller det grundläggande beslutet som skall fattas före utgången av 30 november under taxeringsåret, omprövningsbeslut och beslut om taxeringsåtgärder. Att bestämmelsen avser också beslut om skattetillägg framgår av 1 kap. 1 § andra stycket.

Ett överklagande av ett beslut om taxering skall inte avse de taxerade eller beskattningsbara inkomster som beslutet har mynnat ut i utan skattemyndighetens ställningstagande i någon eller några av de delfrågor som har betydelse för bestämmande av skatt eller skattetillägg eller för något annat ekonomiskt mellanhavande med det allmänna, såsom att bidrag eller stöd på grund av beslutet skulle utgå med för lågt belopp.

I andra stycket sägs att den skattskyldige också får överklaga beslut att avvisa en begäran om omprövning. Har länsrätten efter överklagande prövat beslut där avvisning skett på grund av att framställningen kommit in för sent får länsrättens beslut inte överklagas (10 § 3). Ingen sådan begränsning gäller för överklagande av länsrättens beslut i mål där fråga om avvisning på grund av res judicata eller litis pendens prövats.

2 §

Beslut att förelägga vid vite och beslut om taxeringsrevision får inte överklagas. Att ett vitesföreläggandes laglighet och lämplighet prövas i mål om utdömande av vite framgår av 7 kap. 2 §.

3 §

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Den skattskyldiges överklagande skall ha kommit in till den skattemyndighet som fattat beslutet inom fem år efter taxeringsåret. (Beträffande frågan om rätt tid se även 5 §.) För överklaganden som avser omprövningsbeslut som har meddelats efter den 30 juni femte året efter taxeringsåret och som den skattskyldige fått del av efter utgången av oktober månad samma år ges en särskild bestämmelse i första stycket andra meningen. Beslut som meddelas så sent skall därför delges den skattskyldige.

Enligt andra stycket gäller, liksom enligt GTL, att den skattskyldige får överklaga ett beslut även om det inte har gått honom emot. Det kan t.ex. vara fråga om inkomster eller kostnader som han kommit på att han har haft utöver vad som deklarerats.

4 §

Att tidsfristerna för överklagande gäller även beslut om skattetillägg framgår av 1 kap. 1 §. Den taxeringsfråga som har föranlett skattemyndigheten att påföra skattetillägg kan emellertid vara föremål för domstols prövning även efter denna tid. Paragrafen, som motsvarar 116 m § tredje stycket första meningen GTL, innebär att ett yrkande beträffande skattetillägget skall tas upp till prövning om det framställs innan beslut i taxeringsfrågan har vunnit laga kraft. Att frågan om skattetillägg kan få tas upp i målet om taxeringsfrågan även om det innebär ändring av talan framgår av 20 §.

5 §

Paragrafen motsvarar i stort vad som gäller enligt 24 § FL. En skillnad är att överklagande som getts in i rätt tid men till annan skattemyndighet än den som fattat beslutet eller till annan förvaltningsdomstol än den som har att pröva överklagandet inte skall avvisas även om det nått beslutsmyndigheten efter denna tid. Att överklagandet skall ges in till beslutsmyndigheten framgår av 23 § FL.

6 §

Enligt första stycket skall skattemyndigheten, sedan den funnit att överklagandet inte skall avvisas som för sent inkommet eller därför att frågan redan har överlämnats för domstolsprövning eller prövats av domstol, snarast ompröva sitt beslut. I fråga om vem inom skattemyndigheten som skall ompröva beslutet gäller bestämmelserna i 2 kap. 4 § (se avsnitt 5.2). Att omprövningen skall ske snarast får inte medföra att skattemyndigheten underlåter att företa den utredning som behövs för att få ett gott beslutsunderlag (se avsnitt 9. 1).

Andra stycket och tredje stycket första meningen motsvarar 28 § FL.

I tredje stycket ges dessutom en bestämmelse som avser att motverka att länsrätten belastas med uppgiften att pröva rena ”restposter” och otvistiga frågor. Den gäller fall där det finns anledning att anta att den skattskyldige kommer att bli nöjd med omprövningsbeslutet. Den skattskyldiges yrkanden kan i allt väsentligt ha bifallits, eller en utförlig beslutsmotivering kan ha rett ut en tidigare oklarhet. I sådana fall bör skattemyndigheten när beslutet sänds till den skattskyldige bereda honom tillfälle att inom viss tid återkalla överklagandet. En blankett som förenklar för den skattskyldige bör bifogas. Om överklagandet återkallas, skall skattemyndigheten skriva av ärendet.

7 §

I paragrafen anges att skattemyndigheten, efter sin omprövning, skall överlämna överklagandet till länsrätten tillsammans med handlingarna i målet om inte överklagandet avvisas eller avskrivs.

Enligt andra meningen i paragrafen får ett överklagande som har kommit in i rätt tid i vissa fall överlämnas till länsrätten utan omprövning. De situationer som avses är t.ex. när skattemyndigheten inte har lyckats komplettera överklagandet (fullmakt eller underskrift saknas eller inget yrkande kan utläsas) så att omprövning kan ske.

8 §

Paragrafen har utformats i enlighet med vad lagrådet har föreslagit i sitt yttrande.

Bestämmelsen i första stycket innebär att ett överklagande från RSV eller kommun skall ha kommit in inom den tid som skattemyndigheten har på sig att ändra beslutet eller efter den tiden men senast två månader efter det att beslutet meddelades. Överklagandet skall ges in till beslutsmyndigheten som med tillämpning av 24 § FL prövar om överklagandet har kommit in i rätt tid. Någon omprövningsskyldighet motsvarande den som gäller vid skattskyldigs överklagande enligt 6 § föreskrivs inte. Däremot kan uppenbara felaktigheter rättas med stöd av 27 § FL.

Om det är fråga om ett omprövningsbeslut som rör eftertaxering och yrkas ändring till den skattskyldiges nackdel, framgår av paragrafens andra stycke att tiden för överklagande är två månader från det att beslutet meddelades. I sammanhanget bör noteras att om revision eller annan undersökning företagits som skulle kunna leda till ett beslut om eftertaxering och skattemyndigheten därefter beslutar att inte eftertaxera, skyldighet föreligger enligt 21 § FL att underrätta den skattskyldige om detta beslut (se Hellners/Malmqvists kommentar till nya förvaltningslagen s. 254). RSV:s och kommunens överklagandetid löper då från denna dag.

Bestämmelsen i andra stycket jämförd med 1 kap. 1 § andra stycket tillämpas också i fall där skattemyndigheten underlåter att fatta beslut om skattetillägg i samband med ett beslut om eftertaxering. RSV har då bara två månader på sig att i överklagande yrka att skattetillägg skall påföras.

9 §

Bestämmelsen motsvarar 116 n § andra stycket första meningen GTL.

10 §

Enligt paragrafen får länsrättens beslut enligt 3 kap. 6 § angående befrielse från skyldighet att lämna upplysning eller förete handling och beslut enligt 3 kap. 13 § om att undanta handling från taxeringsrevision inte överklagas. Detsamma gäller – i likhet med vad som föreskrivs i 30 § FL beträffande avvisning av överklaganden – beslut på grund av överklagande av avvisning av för sent inkommen begäran om omprövning.

11 §

Enligt paragrafen får skattemyndigheten överklaga en länsrätts dom om den innebär att skattemyndighetens beslut har ändrats. Eftersom processföring i regeringsrätten är förbehållen RSV (15 § andra stycket) kan skattemyndigheten dock inte fullfölja om länsrättens dom står sig i kammarrätten.

12 §

RSV ges möjlighet att ”ta över” det allmännas talan i ett mål när skattemyndigheten har uttömt sina möjligheter enligt 11 § samt att överklaga länsrätts dom även om det är skattemyndigheten som har fört det allmännas talan i länsrätten.

13 §

I paragrafen ges en bestämmelse om två månaders överklagandetid för en domstols beslut i mål om taxering eller särskilda avgifter. Tiden löper för den enskilde från den dag han fick del av beslutet och för det allmänna från den dag beslutet meddelades. Det sistnämnda innebär en nyhet i förhållande till vad som gällt enligt 98 § GTL beträffande kammarrättens domar. Varken skattemyndigheten eller RSV behöver således delges kammarrättens dom.

För beslut i mål om utdömande av vite gäller FPL:s regel om en överklagandetid på tre veckor från det att klaganden fick del av beslutet.

14 §

Paragrafen motsvarar 108 § GTL.

15 §

I första stycket ges huvudregeln att den beslutsfattande skattemyndigheten för det allmännas talan i länsrätten och kammarrätten om en skattskyldig överklagar beslut i ärende eller mål om taxering. Att skattemyndigheten också för talan när den själv överklagar en länsrätts dom säger sig självt. Om både en skattskyldig och RSV överklagar ett beslut skall dock enligt andra meningen endast RSV föra det allmännas talan. Naturligtvis bör inte både skattemyndigheten och RSV överklaga en länsrätts dom. Enligt bestämmelsen skall, i fall detta skulle inträffa på grund av bristande kommunikation, endast RSV föra det allmännas talan i målet.

Enligt andra stycket för RSV det allmännas talan i regeringsrätten.

16 §

De första två styckena motsvarar tredje stycket och fjärde stycket första meningen i 18 § GTL i den lydelse som gällt från den 1 januari 1987. (Se prop. 1986/87:47 s. 166.)

I tredje stycket sägs att RSV får uppdra åt någon tjänsteman vid skattemyndigheten att företräda verket i allmän förvaltningsdomstol (se vidare avsnitt 13.1).

17 §

Bestämmelsen motsvarar 106 § GTL.

RSV får i överklagande yrka ändring till den skattskyldiges fördel. Regeln att verket därvid har samma behörighet som den skattskyldige betyder Bl.a. att talan inte får ändras men att RSV får ändra yrkandet om inte sakens identitet därigenom ändras (19 § första stycket) eller t.ex. yrka att skattetillägg som har föranletts av ställningstagandet i den skattefråga som är under prövning skall efterges (20 §).

18 §

Enligt första stycket får nya frågor inte föras in i processen utom i vissa undantagsfall som anges i 19 och 20 §§. Nya frågor får förstås tas upp i nytt överklagande om inte tiden för överklagande har gått ut. Det som i ett mål avvisas som otillåten utvidgning av talan får inte avvisas i ett annat på grund av res judicata.

I andra stycket ges en definition av vad som inte skall anses utgöra ändring av talan (jfr 13 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken). Att åberopa nya fakta som stöder ens yrkande innebär inte att talan ändras. Om t.ex. frågan är huruvida den skattskyldige är berättigad till avdrag för resor till och från arbetet vid ett visst års taxering och den skattskyldige till skattemyndigheten och i överklagandet till länsrätten endast har åberopat en tidsvinst på mer än två timmar vid resa med bil jämfört med resa med allmänna kommunikationsmedel, kan den skattskyldige utan att talan ändras i stället hävda han är berättigad till avdraget av det skälet att han använder bilen regelmässigt i tjänsten.

Att inskränka sin talan är heller inte definitionsmässigt ändring av talan. Att t.ex. yrka värdeminskningsavdrag i stället för direktavdrag för ett inventarium är således tillåtet. Motsatsvis utgör en utvidgning av talan – avdrag yrkas direkt i stället för värdeminskningsavdrag, vilket yrkats i överklagandet – ändring av talan, något som kan tillåtas enligt bestämmelserna i 19 §.

19 §

I första stycket regleras i vad mån taleändring tillåts. Av hänsyn till intresset att ingen fråga skall ”hoppa över” någon instans är utrymmet inte så stort. Klaganden får ändra sitt yrkande om det inte innebär att en ny fråga därigenom förs in i målet. Här avses exempelvis det fallet att klaganden har felbedömt ett avdragsbelopps storlek vid överklagande till länsrätten. Han kan t.ex. ha hittat ett kvitto som visar att en räkning som han betalat och yrkat avdrag för löd på ett högre belopp än vad han uppgav vid överklagandet eller ha blivit medveten om att han kan medges avdrag för en kostnad han haft med tillämpning av en annan rättsregel än den han ursprungligen åberopat, t.ex. direktavdrag för inköp av ett inventarium i stället för räkenskapsenlig avskrivning (se vidare avsnitt 14.2 om taleändring).

Andra stycket innebär att länsrätten härutöver inom överklagandetiden får tillåta ändring av talan i vissa fall. Förutsättningarna är att den nya frågan har samband med den fråga som skall prövas och att länsrätten finner att den kan prövas utan olägenhet i målet. Bestämmelsen fyller en processekonomisk funktion genom att den möjliggör kumulation av två mål som har samband med varandra utan att ett nytt överklagande måste ges in och processmaterialet dubbleras. Principen att otvistiga frågor skall hållas borta från domstolarna innebär i och för sig att skattemyndigheten skall ha möjlighet att ändra sitt beslut så som klaganden begär innan en fråga överlämnas till domstol. Principen bör dock inte upprätthållas in absurdum.

20 §

Enligt paragrafen får en fråga om skattetillägg föras in i det mål där den taxeringsfråga skall prövas som har föranlett beslutet om skattetillägg, oavsett i vilken instans yrkandet framställs. Om utredningsskäl eller intresset av att instansordningen upprätthålls talar mot att frågan tas upp i målet kan domstolen enligt 21 § i stället överlämna frågan till skattemyndigheten.

21 §

Om rätten finner att en ny fråga bör avvisas, får den överlämna skrivelsen där den nya frågan tas upp till skattemyndigheten som en begäran om omprövning. Rätten skall således från fall till fall bedöma om det med hänsyn till yrkandets beskaffenhet framstår som lämpligt att göra så. Bestämmelsen avser att förhindra att ett yrkande, som framställs innan den tid inom vilken den skattskyldige själv får begära omprövning har gått ut, först avvisas som otillåten utvidgning av talan och därefter avvisas av skattemyndigheten som en för sent inkommen framställning om omprövning.

22 §

Regeln har utformats efter mönster från 17 kap. 4 § rättegångsbalken och i enlighet med lagrådets förslag. (Se vidare avsnitt 14.3.)

23 §

Efter lagrådets yttrande har ett förslag till ändring i rättegångbalken lagts fram (prop. 1989/90:71). Bestämmelsen har utformats efter mönster från 17 kap. 5 § och 49 kap. 1a § rättegångsbalken i den lydelse som föreslås där.

Om rätten beslutar att en mellandom får överklagas särskilt gäller den i 13 § föreskrivna tiden för överklagande. (Se vidare avsnitt 14.3.)

24 §

Paragrafen motsvarar 116 p § tredje stycket GTL.

19.1.7 7 kap. övriga bestämmelser

1 §

Skattemyndigheten får sätta ut vite i samtliga förelägganden enligt NTL. Lagen (1985:206) om viten är därvid tillämplig. I NTL tas endast de bestämmelser upp som avviker från eller kompletterar regleringen i viteslagen. Förevarande paragraf motsvarar 123 § andra stycket GTL. Den har utformats i enlighet med vad lagrådet har föreslagit i sitt yttrande. (Jfr även 6 § kap. 2 och kommentaren under 3 kap. 5 §.)

2 §

Länsrätten förordnar om uttagande av vite efter ansökan av skattemyndigheten eller RSV (6 § viteslagen). Ett vitesföreläggande får inte överklagas (6 kap. 2 §). Detta kompenseras av att, enligt förevarande paragraf, föreläggandet i hela dess vidd i stället får prövas i mål om utdömande av vitet. Bestämmelsen innebär att prövningen av vitesföreläggandet inte skall vara begränsad till en kontroll av föreläggandets laglighet i sak och form utan att den även skall omfatta dess lämplighet.

Att vitet inte skall dömas ut om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse framgår av 9 § första stycket viteslagen. Ändamålet med vitet anses normalt inte ha förfallit om vitesföreläggandet väl har iakttagits men först efter det att den i föreläggandet angivna tidsfristen löpt ut (prop. 1984/85:96 s. 55).

3 §

I 4 kap. 2 § LSK återfinns nuvarande 47 § GTL som reglerar vem som är behörig ställföreträdare för skattskyldig.

Enligt andra stycket skall uppgift som lämnas för en skattskyldig som är juridisk person, anses ha lämnats av den skattskyldige, om det inte är uppenbart att uppgiftslämnaren saknade behörighet att företräda den skattskyldige. En motsvarande bestämmelse finns för närvarande i 116 e § GTL och avser endast tillämpningen av bestämmelserna om särskilda avgifter.

4 §

Regeln motsvarar 127 § första stycket GTL.

5 §

Lekmännen i skattenämnd utses genom val som normalt förrättas av landstinget (jfr 6 § tredje stycket GTL). Andra stycket har en direkt motsvarighet i 6 § fjärde stycket GTL. Bestämmelserna överensstämmer med den ordning som gäller vid val av nämndemän till kammarrätt och länsrätt enligt 19 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

6 §

I första och andra styckena anges villkoren för valbarhet till ledamot i skattenämnd. Motiven till bestämmelsen framgår av avsnitt 4.3. 1.

Tredje stycket motsvarar 8 § fjärde stycket GTL.

Enligt fjärde stycket skall skattemyndigheten självmant pröva den valdes behörighet (jfr 8 § femte stycket GTL). Prövningen bör främst avse de nyvalda ledamöterna och gå ut på en kontroll av att varje nyvald ledamot uppfyller kraven i första och andra styckena. Regeln ger skattemyndigheten möjlighet att ingripa om behörighetsvillkoren brister. Enligt 7 § förfaller uppdraget om ledamoten upphör att vara valbar.

Enligt 10 § första stycket GTL skall överklagande av val av förtroendevalda ske genom kommunalbesvär. Fr.o.m. 1977 gäller generellt att val av företroendevalda överklagas genom kommunalbesvär enligt 7 kap. 1 § kommunallagen (SFS 1977:179, prop. 1975/76:64 s. 42). Någon uttrycklig bestämmelse om detta är därför inte nödvändig i NTL.

7 §

Första stycket motsvarar 9 § första och andra styckena GTL. Till skillnad från GTL skall skattemyndigheten, inte den som utsett ledamoten, fatta beslut om entledigande av ledamot.

Andra stycket första meningen kan sägas motsvara 9 § fjärde stycket GTL. I andra meningen har lagts in en bestämmelse som medför att om antalet valda ledamöter behöver ökas under mandatperioden så får en nytillträdande ledamot utses för kortare tid än tre år.

8 §

Paragrafen, som inte ingick i förslaget i lagrådsremissen, har sin motsvarighet i 130 § GTL.

19.2 Lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter

De bestämmelser i GTL som behandlar uppgiftsskyldighet (20–50 §§) har brutits ut till en särskild lag. I samband därmed har en redaktionell översyn av bestämmelserna gjorts som Bl.a. innebär att de tabeller som för närvarande finns i 37 § 1 och 8 mom. samt 39 § 1 mom. GTL har arbetats om till lagregler med sedvanlig utformning.

I förhållande till det av lagrådet granskade förslaget har en del ändringar vidtagits med anledning av materiella ändringar i bestämmelserna om traktamentsersättning (3 kap. 5 och 11 §§), den skattepliktiga andelen av reavinster på aktier som innehafts under mer än två år (2 kap. 14 §) samt gränsen för uttag av förmögenhetsskatt (2 kap. 4 och 8 §§).

I följande sammanställning anges vilka bestämmelser i GTL som motsvaras av de nya bestämmelserna i LSK och omvänt.

Bestämmelse i LSK

Bestämmelse i GTL

1 kap.

Bestämmelserna är nya

2 kap.

 1 §

22 § 1 mom. första stycket första meningen

 2 § första stycket

23 § första meningen samt 24 § 1 mom. första stycket

 3 §

31 § 1 mom.

 4 §

22 § 1 mom. första stycket 4–6 och andra–fjärde styckena

 5 §

22 § 1 mom. femte stycket

 6 §

22 § 3 mom.

 7 §

22 § 1 mom. sista stycket

 8 §

22 § 1 mom. första stycket 1–3 och 5–6 samt andra stycket

 9 §

22 § 2 mom.

10 §

24 § 2 mom.

11 §

24 § 3 mom.

12 §

28 §

13 §

25 §

14 § 1 och 2

25 d §

14 §

25 § första stycket 3, undantaget, 28 § första stycket 4, undantaget

15 §

25 c §

16 §

25 a §

17 §

25 b §

18 §

25 e §

19 §

26 §

20 §

26 a §

21 §

27 §

22 §

30 § 1 mom.

23 §

30 § 2 mom.

24 §

30 § 3 mom.

25 §

38 § 1–3 mom.

26 §

33 §

27 §

31 § 3 mom.

28 §

34 § 1 mom.

29 §

35 §

30 §

34 § 3 mom.

31 §

34 § 4 mom.

32 §

34 § 2 mom. första och andra styckena

33 §

34 § 2 mom. tredje och fjärde styckena

34 § första och andra styckena

36 §

    tredje stycket

45 §

3 kap.

 1 §

37 § 1 mom. första stycket

 2 §

37 § 1 mom. första stycket

 3 §

39 § 5 mom.

 4 §

37 § 1 mom. punkterna 1, 2 och 8

 5 §

37 § 1 mom. punkt 1, undantagen

 6 § första stycket

37 § 1 mom. punkt 1, första meningen i högerspalten

    andra stycket

37 § 1 mom. punkt 1, fjärde meningen i högerspalten

    tredje stycket

37 § 2 mom. andra stycket

 7 §

37 § 1 mom. punkt 1, andra och tredje meningarna i högerspalten

 8 § första stycket

37 § 2 mom. femte stycket

    andra stycket

37 § 1 mom. punkt 1, sista meningen före undantagen i högerspalten

 9 § första och andra styckena

37 § 2 mom. sjätte stycket

    tredje stycket

37 § 2 mom. sjunde stycket

10 §

37 § 2 mom. tionde stycket

11 §

37 § 2 mom. tredje stycket

12 §

37 § 2 mom. fjärde stycket

13 §

37 § 1 mom. punkterna 3 b–3 h

14 §

37 § 1 mom. punkt 3 (första delen)

15 §

37 § 1 mom. punkt 3 (andra delen)

16 §

37 § 2 mom. nionde stycket

17 §

37 § 6 mom.

18 §

39 § 1 mom. punkt 6

19 §

37 § 1 mom. punkt 4

20 §

37 § 1 mom. punkt 9

21 §

37 § 1 mom. punkt 10

22 §

37 § 8 mom. uppställningen (exkl. undantagen) och tredje och fjärde styckena samt delvis 37 § 1 mom. punkt 4 b

23 §

37 § 8 mom. uppställningen, undantagen

24 §

39 § 1 mom. punkt 3 och 4 mom.

25 §

39 § 1 mom. punkt 4

26 §

39 § 1 mom. punkt 5

27 §

37 § 1 mom. punkt 4 a och delvis punkt 4 b

28 §

43 § 1 mom. första–andra styckena

29 §

43 § 1 mom. tredje stycket

30 §

43 § 2 mom.

31 §

43 § 3 mom.

32 §

43 § 4 mom.

33 § första stycket

39 § 1 mom. punkt 9

    andra stycket

39 § 3 mom. (delvis) och 51 § tredje stycket

34 §

39 § 1 mom. punkt 10 och delvis 39 § 3 mom.

35 §

39 § 1 mom. punkt 2

36 §

39 § 1 mom. punkt 11

37 §

37 § mom. punkt 3 a

38 §

37 § mom. punkt 5 a

39 §

37 § mom. punkt 5

40 §

37 § mom. punkt 6

41 §

37 § mom. punkt 7

42 §

Delvis ny (jfr vänsterspalten i 37 § 1 mom. punkterna 5–7)

43 §

39 § 2 mom. och 51 § andra stycket

44 § första–andra styckena

42 § 1 mom.

    tredje stycket

42 § 2 mom.

45 §

42 § 3 mom. första, andra, tredje, femte och sjätte styckena

46 §

42 § 3 mom. fjärde, femte och sjätte styckena

47 §

42 § 4 mom.

48 §

42 a § 1 mom.

49 §

42 a § 2 mom.

50 §

37 § 1 mom. punkt 4 c

51 §

41 §

52 §

38 § 4 mom.

53 §

42 § 5 mom.

54 §

30 § 4 mom.

55 §

Ny

56 § första stycket

37 § 2 mom. elfte stycket m.fl. lagrum

    andra stycket

37 § 2 mom. tolfte stycket

57 §

37 § 2 mom. åttonde stycket och 8 mom. andra stycket

58 § första–andra styckena

37 § 4 mom. första stycket m.fl. lagrum

    tredje stycket

37 § 4 mom. andra stycket

59 §

37 § 5 mom.m.fl. lagrum

60 §

37 § 7 mom. och 8 mom. femte stycket

61 §

37 § 4 mom. tredje stycket

62 §

Delvis ny

63 §

44 §

64 §

45 §

4 kap.

1 §

20 §

2 §

47 §

3 § första stycket

49 §

    andra stycket

Nytt

4 §

2 § 3 mom. andra stycket

5 § första meningen

53 §

    andra meningen

123 § andra stycket

6 §

Ny

7 §

119 §

8 §

120 § första, tredje och fjärde styckena

9 §

120 § andra–fjärde styckena

10 §

121 §

11 § första stycket

128 §

    andra stycket

48 §

12 §

delvis 25 § fjärde stycket, delvis ny

13 §

50 § 2 mom.

1 kap.

1 §

I bl.a. lagen om utskiftningsskatt och lagen om vinstdelningsskatt, som omfattas av NTL:s regler (1 kap. 1 § NTL), finns särskilda regler om uppgiftsskyldighet. Sådana regler finns också i t.ex. de lagar som reglerar avsättningar till olika fonder.

Bestämmelserna i LSK är alltså inte uttömmande. I likhet med kommittén anser jag emellertid inte att det är nödvändigt eller lämpligt att föra över alla regler om uppgiftsskyldighet till LSK. Den skulle då bli alltför omfångsrik och svåröverskådlig.

3 §

RSV innefattas inte i begreppet skattemyndighet. Verket har redan i dag befogenhet att meddela förelägganden (18 § andra stycket och 51 § GTL).

2 kap.

Reglerna om deklarationsskyldighet (22–36 §§ GTL) har strukturerats om. Deklarationsskyldigheten för fysiska resp. juridiska personer har brutits ned i en reglering för vardera kategorin. Reglerna om förenklad självdeklaration har samlats i 10–12 §§. Bestämmelsen i 13 § avser allmän självdeklaration, medan 14–16 §§ gäller för båda deklarationstyperna.

3 §

Enligt 23 § GTL har den, som inte är obligatoriskt deklarationsskyldig men likväl anmanats att deklarera, rätt att muntligen lämna erforderliga upplysningar. Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till denna bestämmelse. Jag anser i likhet med kommittén att reglerna i FL om myndigheternas serviceskyldighet och om muntlig handläggning (4 och 14 §§ FL) är tillräckliga.

3 kap.

Reglerna om kontrolluppgiftsskyldighet har grupperats efter vad kontrolluppgiften avser att ge upplysning om. Inom varje grupp regleras först när kontrolluppgift skall lämnas utan föreläggande, därefter uppgiftsskyldighet efter föreläggande.

13 §

Undantaget för belopp som sammanlagt inte uppgår till 100 kr. har tidigare inte omfattat riksförsäkringsverket.

22 §

Någon motsvarighet till 40 § GTL föreslås inte. I likhet med kommittén anser jag att regeln är överflödig efter införandet av generell kontrolluppgiftsskyldighet för räntor. Bestämmelsen i sista stycket angående utbetalning som avser också annat än ränta har tidigare inte gällt för valutabank/fondkommissionär som förvarar utländska värdepapper i depå.

23 §

Kontrolluppgiftsskyldighet beträffande räntor på utländska värdepapper i depå hos valutabank eller fondkommissionär har inskränkts i överensstämmelse med vad som gäller för svenska räntor. Undantag görs således när räntan utbetalats till bank, hypoteksförening, försäkringsföretag, aktiebolag eller förening eller stiftelse som har tilldelats organisationsnummer.

27 §

Skyldighet att lämna kontrolluppgift beträffande juridiska personers innehav av utländska aktier m.m. i depå hos valutabank eller fondkommissionär slopas.

57 §

Bestämmelsen i andra stycket om att uppgift i vissa fall får lämnas beträffande den som förfogar över ränta eller fodran utsträcks till att gälla också valutabank/fondskommissionär som förvarar utländskt värdepapper i depå.

19.3 Lagen om skatteavdrag i vissa fall från folkpension m.m.

1–3 §§

Bestämmelserna motsvarar 1–3 §§ kungörelsen (1968:97) om skatteavdrag i vissa fall från folkpension m.m. (folkpensionskungörelsen). I 1 § har ”statens personalpensionsverk” ändrats till ”statens löne- och pensionsverk” vilken myndighet ersatt den förstnämnda. I 2 och 3 §§ har redaktionella ändringar gjorts. I 3 § har dessutom en ändring gjorts som föranleds av den nya skatteorganisationen i länen.

4–6 §§

Bestämmelserna motsvarar 4–6 §§ folkpensionskungörelsen. I 5 § har ordet ”debetsedel” ersatts med ”skattsedel”. I 5 och 6 §§ har dessutom redaktionella ändringar gjorts.

7 §

Bestämmelsen motsvarar 7 § första stycket folkpensionskungörelsen. Nuvarande bestämmelser i paragrafens andra stycke är av sådan natur att de bör meddelas i förordning.

19.4 Lagen om skatteavdrag från sjukpenning m.m.

1 §

Bestämmelserna motsvarar i huvudsak dem som nu finns i 1 § kungörelsen (1973:1125) om skatteavdrag från sjukpenning m.m. (sjukpenningkungörelsen). I konsekvens med UBL:s systematik har dock bestämmelserna utformats på det sättet att det anges på vilka ersättningar preliminär Askatt skall betalas i stället för som nu vilka ersättningar som skall vara föremål för skatteavdrag. I praktiken blir det dock inte någon skillnad.

Nuvarande undantag för korttidsstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349) har slopats. Med hänsyn till att detta stöd i vissa fall kan uppgå till stora belopp (drygt 10 000 kr.) finns inte skäl att undanta detta stöd från den preliminära skatten (se avsnitt 12.8).

Med hänsyn till att det i paragrafen har tagits in bestämmelser om att preliminär A-skatt skall utgå oberoende av om inkomsten utgör mottagarens huvudsakliga inkomst av tjänst eller inte behövs inte någon särskild regel om hur denna skatt skall betalas. Det skall ske genom att den som betalar ut ersättningen skall göra skatteavdrag enligt de vanliga reglerna i 39 § UBL. Justeringen har gjorts sedan lagrådet har angett sitt yttrande.

2 §

Bestämmelsen motsvarar 2 § sjukpenningkungörelsen. Skatteavdrag skall göras från dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa och korttidsstudiestöd även om mottagaren är skyldig att betala preliminär B-skatt. För att detta skall komma till tydligare uttryck har paragrafen utformats i enlighet med vad lagrådet föreslagit i sitt yttrande.

3 §

Bestämmelsen i första stycket motsvarar 3 § sjukpenningkungörelsen.

I andra stycket har tagits in en bestämmelse om hur den preliminära skatten skall beräknas för korttidsstudiestöd. Den skall utgå med 30 procent av stödet (se avsnitt 12.8).

4 §

Bestämmelsen motsvarar 3 a § sjukpenningkungörelsen.

5 §

I denna paragraf, som motsvarar 4 § sjukpenningkungörelsen, ges regler om hur avdraget för preliminär A-skatt skall beräknas, om inkomsten utgörs av dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets yttrande. Dock har hänvisningen till 4 § 2 mom. UBL slopats till följd av att detta moment föreslås bli upphävt i samband med den reformerade inkomstbeskattningen.

6–8 §§

Bestämmelserna motsvarar 5–7 §§ sjukpenningkungörelsen. Vissa redaktionella ändringar har gjorts. I 8 § har dessutom ändringar gjorts som föranleds av den nya skatteorganisationen i länen.

19.5 Lagen om skatteavdrag i vissa fall från artistersättning

1 §

Bestämmelsen motsvarar 1 § kungörelsen (1969:5) om skatteavdrag i vissa fall från artistersättning (artistersättningskungörelsen). Endast redaktionella ändringar har gjorts.

2 §

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 2 § artistersättningskungörelsen. Den har dock kompletterats i ett viss hänseende.

Enligt 54 § KL är i utlandet bosatt person frikallad från skattskyldighet för sådan inkomst, för vilken avgift enligt lagen (1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall erläggas, eller beträffande vilken befrielse från sådan avgift skall åtnjutas enligt bestämmelse i samma lag. I de nu angivna fallen bör givetvis inte heller preliminär skatt betalas för ersättningen. En bestämmelse om detta har också tagits in i första stycket. Dessutom har redaktionella ändringar gjorts.

3–8 §§

Bestämmelserna motsvarar 3–8 §§ artistersättningskungörelsen. Dock har avrundningsregeln i 4 § utformats i enlighet med vad som föreslås gälla enligt 39 § 1 mom. sista stycket UBL. Vidare har bestämmelserna i 5 och 6 §§ anpassats till den nya skatteorganisationen i länen. Dessutom har redaktionella ändringar gjorts i 3–6 och 8 §§.

19.6 Uppbördslagen 3 § 2 mom.

Enligt momentets nuvarande lydelse bemyndigas regeringen att i fråga om inkomst som avses i momentet under 1 andra stycket eller punkt 12 av anvisningarna till 32 § KL föreskriva särskild beräkningsgrund. Ett sådant bemyndigande är inte förenligt med 8 kap. 3 § i den nu gällande regeringsformen (RF). Där sägs att föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag.

Regeringen har Bl.a. med stöd av bemyndigandet i 3 § 2 mom. UBL utfärdat kungörelsen (1973:1125) om skatteavdrag från sjukpenning m.m. (sjukpenningkungörelsen). För att tillgodose RF:s nu gällande krav på lagform har bestämmelserna i kungörelsen arbetats in i en särskild lag, lag om skatteavdrag från sjukpenning m.m. Detsamma gäller i fråga om kungörelsen (1968:97) om skatteavdrag i vissa fall från folkpension m.m. (folkpensionskungörelsen) och kungörelsen (1969:5) om skatteavdrag i vissa fall från artistersättning (artistersättningskungörelsen). På grund härav har bemyndigandet i detta moment under 1 tredje stycket slopats. I sjätte stycket har tagits in en upplysning om att ytterligare bestämmelser om preliminär A-skatt finns i de nyss nämnda tre nya lagarna.

I tredje – femte styckena har vidare, förutom ändringar av endast redaktionell natur, orden ”lokal skattemyndighet” bytts ut mot ”skattemyndighet”. Med begreppet skattemyndighet avses, liksom i NTL, den nya gemensamma skattemyndigheten i länet som ersätter såväl länsskattemyndigheten som de lokala skattemyndigheterna (jfr 2 § 1 mom. UBL).

Bestämmelserna om öresavrundning vid beräkning av skatteavdrag under 1 sjätte stycket har av systematiska skäl flyttats till 39 § 1 mom. Samtidigt har regeln även ändrats i sak (se kommentaren till 39 § 1 mom.). I sjätte stycket har i stället tagits in en upplysning om att ytterligare bestämmelser om preliminär A-skatt finns i lagen (1990:00) om skatteavdrag i vissa fall från folkpension m.m., lagen (1990:00) om skatteavdrag från sjukpenning m.m. och lagen (1990:00) om skatteavdrag i vissa fall från artistersättning.

Ändringen i 2 andra stycket föranleds av den nya skatteorganisationen i länen.

3 § 3 mom.

Nuvarande bemyndigande för regeringen i detta moment att förordna om betalning av preliminär A-skatt för vissa inkomster har använts av regeringen vid utfärdandet av folkpensionskungörelsen, artistersättningskungörelsen och sjukpenningkungörelsen. Bestämmelserna i dessa kungörelser har nu arbetats in i tre särskilda lagar för att uppfylla RF:s krav på lagform (angående detta krav se kommentaren till 3 § 2 mom.). Momentet har med hänsyn härtill slopats.

10 §

Regeringen har i folkpensionskungörelsen, som utfärdats med stöd av bemyndigandet i 3 § 3 mom., förordnat om när preliminär A-skatt skall utgå för folkpension och allmän tilläggspension. Dessa bestämmelser har nu flyttats till en särskild lag. Nuvarande hänvisning i tredje stycket a) till regeringens förordnande har därför ersatts med en hänvisning till den nya lagen i vilken anges när preliminär A-skatt skall betalas för folkpension och allmän tilläggspension.

22 §

I första stycket har en generell avrundningsregel tagits in. Den skall vara tillämplig vid beräkning av skatt enligt UBL (jfr 1 § första stycket).

Den nu aktuella avrundningsregeln skall inte vara tillämplig vid beräkning av skatteavdrag. För beräkning av sådant avdrag har tagits in en särskild regel i 39 § 1 mom. Reglerna har dock samma materiella innebörd.

I förevarande paragrafs första stycke har även gjorts ändringar som föranleds av den nya skatteorganisationen inom länen.

Ändringarna i andra stycket är en direkt följd av den nya skatteorganisationen. Dessutom har en redaktionell ändring gjorts i förtydligande syfte.

Enligt den nya organisationen är det skattemyndigheten i länet som svarar för bl.a. skattedebiteringen. Nuvarande bestämmelser i tredje stycket om länsskattemyndighetens medverkan i debiteringsarbetet har därför slopats.

27 § 1 mom.

Av kommentaren till 22 § framgår att den där intagna avrundningsregeln är tillämplig Bl.a. vid beräkning av kommunal inkomstskatt, egenavgifter enligt lagen om socialavgifter och annuitet på avdikningslån. Nuvarande avrundningsregler i detta moment har därför slopats.

I fråga om annuitet på avdikningslån följer av avrundningsregeln i 22 § att om en skattskyldig har att betala flera annuiteter det är summan av dessa som skall avrundas och inte varje annuitet var för sig.

30 §

I första stycket har behörigheten att befria från skyldigheten att betala tilläggspensionsavgift flyttats från länsrätten till skattemyndigheten. Möjligheten för dödsbo att få befrielse från skyldighet att betala tilläggspensionsavgift regleras i andra stycket.

Till det nya andra stycket har nuvarande regler om dödsbobefrielse i 75 § 1 mom. KL m.fl. lagrum flyttats. Detta innebär att sådana ärenden fortsättningsvis är att anse som uppbördsärenden. Reglerna har samtidigt gjorts mer generella och omfattar all skatt enligt UBL, dvs. sådan skatt eller avgift som anges i 1 § UBL. Av 27 § 3 mom. sista stycket och 32 § sista stycket framgår att reglerna om dödsbobefrielse kommer att bli tillämpliga även på kvarskatteavgift och respitränta. Den beslutande myndigheten skall vara skattemyndigheten och inte som nu länsrätten (se avsnitt 5.1 och 12.6).

Befrielse avses inte kunna ske från skatt som redan har betalats.

Nuvarande tidsgräns inom vilken framställning om dödsbobefrielse skall avlämnas har slopats. Detta innebär att fråga om befrielse kan bli aktuell så länge den obetalda skatten inte har preskriberats. Det kan emellertid antas att de flesta ansökningar om skattebefrielse kommer att ges in innan skatten har lämnats till indrivning.

Skattemyndighetens beslut enligt 30 § överklagas hos länsrätten. Det följer av 85 § 1 mom.

Enligt ett nytt tredje stycke skall skattemyndigheten göra den ändring av beslut om befrielse som skattemyndighets taxeringsbeslut eller domstols beslut i mål om taxering föranleder. Bestämmelsen kan sägas vara en motsvarighet till 105 § tredje stycket GTL.

31 §

Förslaget har utvecklats i avsnitt 12.2. Tillkommande skatt skall betalas vid endast ett tillfälle. Betalningen skall ske senast den 18 i den uppbördsmånad som skattemyndigheten bestämmer. Nuvarande regel i tredje stycket om att betalningen av tillkommande skatt som överstiger 200 kr. skall fördelas på två uppbördstillfällen har därför slopats. Regeln har ersatts med en ny som anger att skattemyndigheten inte får bestämma att tillkommande skatt skall betalas före uppbördsmånaden maj året efter taxeringsåret.

Att öretal som uppkommer vid beräkning av tillkommande skatt bortfaller framgår av 22 § första stycket.

32 §

I andra stycket har inledningsvis ändringar gjorts som föranleds av att anståndsränta inte längre skall tas ut som tillkommande skatt (se avsnitt 12.1.1). Vidare föreskrivs att respitränta skall utgå från och med den 1 maj året efter taxeringsåret till och med den månad då skatten förfaller till betalning. Eftersom betalningen inte längre skall kunna ske vid två tillfällen har de nuvarande räntereglerna för detta fall slopats. Den nuvarande begränsningen att respitränta inte utgår för längre tid än två år har slopats. Se vidare avsnitt 12.3. Slutligen har den nuvarande avrundningsregeln för räntan slopats. Den ersätts av den generella avrundningsregeln i 22 § första stycket. Detta innebär dock inget nytt i sak.

32 a §

I denna nya paragraf har tagits in en bestämmelse om att skattemyndigheten får befria en skattskyldig från respitränta helt eller delvis. Motiven har utvecklats i avsnitt 12.3. En förutsättning för att sådan befrielse skall få ske är att det föreligger synnerliga skäl. Med synnerliga skäl avses i första hand att den tillkommande skatten har påförts på grund av att skattemyndigheten har gjort ett fel som den skattskyldige inte har någon del i. En motsvarande regel föreslås för anståndsränta (49 § 5 mom.).

39 § 1 mom.

I momentets första stycke har tagits in en upplysning om att bestämmelser om skatteavdrag också finns i de tre lagar som ersätter kungörelserna om skatteavdrag från folkpension, sjukpenning och artistersättning.

Momentet har dessutom utökats med ett nytt tredje stycke. Hit har, av systematiska skäl, flyttats den avrundningsregel som nu finns i 3 § 2 mom. 1 sjätte stycket.

För preliminär skatt gäller att B-skatt avrundas nedåt till helt krontal (26 § första stycket). Skattetabellerna för A-skatt anger skattebeloppet i helt krontal. För de fall då preliminär A-skatt tas ut med viss procent av inkomsten gäller för närvarande att öretal avrundas uppåt. Regeln har rönt kritik. All A-skatt bör avrundas nedåt. Avrundningsregeln har ändrats i enlighet med detta.

39 § 3 mom.

Det i detta moment för närvarande intagna bemyndigandet för regeringen att för vissa fall förordna om skatteavdrag är inte förenligt med RF (se kommentaren till 3 § 2 mom.). Bemyndigandet har av regeringen använts när den utfärdat sjukpenningkungörelsen, folkpensionskungörelsen och artistersättningskungörelsen. Bestämmelserna i dessa kungörelser har nu tagits in i tre särskilda lagar. Momentet har därför slopats.

44 §

Ändringarna i förevarande paragraf föranleds av den nya skatteorganisationen i länen.

45 § 1 mom.

Ändringarna i första och fjärde styckena föranleds av den nya skatteorganisationen i länen.

46 § 1 mom.

Ändringarna i detta moment föranleds av den nya skatteorganisationen. Dessutom har redaktionella ändringar gjorts.

46 § 3 mom.

I första stycket har de nuvarande tidsgränserna slopats. I stället har en generell regel om att jämkningsbeslut skall meddelas skyndsamt tagits in i stycket. Motiven har utvecklats i avsnitt 12.5. Förändringen innebär inte någon sänkning av ambitionsnivån. Tvärtom bör skattemyndigheten sträva efter att meddela besluten före utgången av de för närvarande gällande fristerna. Erfarenheten har emellertid visat att vissa ärenden kräver något längre handläggningstid. Även för sådana ärenden gäller dock att jämkningsbeslut skall meddelas skyndsamt. I andra stycket har endast redaktionella ändringar vidtagits.

49 § 1 mom.

I detta moment anges under tre punkter de fall när skattemyndigheten av andra skäl än som anges i 48 § får ge anstånd med betalning av skatt, kvarskatteavgift eller ränta. Förslaget har utvecklats i avsnitt 12.1.1.

På grund av den nya skatteorganisationen i länen kan anståndsreglerna i nuvarande 1 och 2 momenten flyttas till ett och samma moment. Anstånd får meddelas ex officio eller på ansökan av skattskyldig.

Villkoren för anstånd har mildrats. Bestämmelserna inleds med en generell regel om att anstånd kan medges med att betala in skatt, kvarskatteavgift eller ränta som kan antas komma att avkortas. Anstånd kan vidare – utöver de s.k. obillighetsfallen – medges i ärenden eller mål där utgången är oviss.

Enligt punkt 1 får anstånd medges om det kan antas att påfört belopp kommer att avkortas. Bestämmelsen kan sägas i stort sett motsvara de som nu anges i 1) – 8).

Enligt punkt 2 får anstånd medges om den skattskyldige begärt omprövning av ett taxeringsbeslut eller annat beslut om skatt, kvarskatteavgift eller ränta eller ett sådant beslut överklagats och utgången i ärendet eller målet är oviss. I formuleringen taxeringsbeslut eller annat beslut om skatt, kvarskatteavgift eller ränta inbegrips t.ex. beslut om skattetillägg och beslut om fastställande av avgiftsunderlag för egenavgifter. Bestämmelsen är naturligtvis tillämplig också i de fall ett domstolsbeslut rörande skatt fullföljs till överinstans.

Enligt nuvarande bestämmelser (49 § 2 mom. 4) skall anstånd medges om kvarstående eller tillkommande skatt har påförts på grund av att 3 § lagen (1980:865) mot skatteflykt har tillämpats. Har denna lag tillämpats torde regelmässigt rättsfrågan kunna bedömas som oviss och anstånd kan medges även med den föreslagna utformningen av bestämmelserna.

Bestämmelsen i punkt 3 kan sägas motsvara nuvarande regler i 2 mom. 1).

49 § 2 mom.

I detta moment har i första stycket samlats de regler som anger vilket belopp anståndet får omfatta. Stycket har i förhållande till förslaget i lagrådsremissen justerats så att det är tillämpligt även i de fall det allmänna för talan till den skattskyldiges förmån.

Anstånd får medges med högst det belopp som kan antas komma att bli avkortat eller som betingas av yrkandet i omprövningsärendet eller överklagandet. Givetvis kan anstånd inte alltid medges med betalning av hela det yrkade beloppet. Även de kriterier som anges i 1 mom. måste vara uppfyllda. Ett överklagande kan t.ex. innefatta flera tvistiga frågor varav endast en eller ett par kan beteckas vara så oklara att utgången i målet kan anses vara oviss. Anståndet skall då omfatta endast det belopp denna eller dessa frågor representerar.

I andra stycket har tagits in bestämmelser om säkerhet vid anstånd enligt 1 mom. 2 och 3. Motiven har utvecklats i avsnitt 12.1.1. Reglerna om säkerhet kan sägas ha mildrats i förhållande till de nu gällande bestämmelserna genom att bevisbördan har kastats om. Säkerhet skall inte behöva ställas i normalfallet. Säkerhet får krävas endast om det med hänsyn till den skattskyldiges förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas att anståndsbeloppet annars inte kommer att betalas i tid. Även i sådana fall kan myndigheten underlåta att kräva säkerhet om anståndsbeloppet är förhållandevis ringa eller det annars finns särskilda skäl.

Sådana särskilda skäl kan t.ex. vara att den skattskyldiges ekonomi allmänt sett är god. Detsamma gäller om det kan antas att omprövningen eller överklagandet kommer att avgöras inom en nära framtid. Anståndstiden kan begränsas. Förlängning av anståndstiden medges då först efter en förnyad ansökan och prövning av den skattskyldiges förhållanden. Som framgår av 3 mom. finns också möjligheter att ompröva ett beslut om anstånd om det finns särskilda skäl. Anstånd kan begränsas till att gälla endast en del av skattebeloppet.

I andra stycket har dessutom efter förebild bl.a. i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter tagits in en bestämmelse om när ställd säkerhet får tas i anspråk och att lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m.m. är tillämplig också på sådan säkerhet som skall ställas vid anstånd.

49 § 3 mom.

I första stycket kvarstår, med vissa redaktionella ändringar, nuvarande bestämmelser i 3 mom. första meningen om hur länge ett anstånd får gälla.

I ett nytt andra stycke har en bestämmelse motsvarande den som nu finns i 3 mom. andra meningen tagits in. Här anges uttryckligen att en väsentlig ändring av den skattskyldiges ekonomiska förhållanden kan föranleda att anståndsbeslutet omprövas.

49 § 4 mom.

I första stycket återfinns fortfarande reglerna om anståndsränta. De har dock utvidgats till att gälla vid samtliga slag av anstånd enligt 1 och 2 a mom. Anståndsränta skall utgå på anståndsbeloppet. I anståndsbeloppet inräknas kvarskatteavgift och respitränta.

Andra stycket innehåller bestämmelser om för vilken tid anståndsräntan skall betalas. Bestämmelserna motsvarar dem som nu gäller med den kompletteringen att om skatten betalats före anståndstidens utgång räntan skall beräknas till och med den månad betalningen skedde. Även redaktionella ändringar har gjorts.

Nuvarande avrundningsregel i andra stycket har slopats. Att öretal bortfaller vid beräkning av ränta, alltså även vid beräkning av anståndsränta, framgår av 22 § första stycket.

Anståndsränta skall inte längre tas ut enligt reglerna om tillkommande skatt. I det nya tredje stycket föreskrivs därför att sedan skattemyndighet ålagt den skatteskyldige betalningsskyldighet för räntebeloppet får det omedelbart drivas in.

Ett taxeringsbeslut som inte överklagas vinner enligt de nu föreslagna reglerna laga kraft först vid utgången av femte året efter taxeringsåret. Att taxeringsbeslutet skall ha vunnit laga kraft kan därför inte behållas som krav för att betald ränta skall återbetalas. Det kan inte heller anses motiverat att avvakta ett lagakraftvunnet omprövningsbeslut, eftersom RSV i det nya systemet endast undantagsvis torde ha anledning att överklaga beslutet. Bifalls den skattskyldiges begäran i omprövningsärendet av skattemyndigheten skall räntan genast återbetalas. För det fall den skattskyldiges yrkanden bifalls först av domstol är det däremot lämpligt att ha kvar den nuvarande ordningen att betald ränta betalas tillbaka först sedan domen vunnit laga kraft. På ett återbetalat belopp skall restitutionsräntaberäknas. Bestämmelser om detta har tagits in i det nya fjärde stycket. Bestämmelsen i nuvarande fjärde stycket slopas eftersom andståndsränta inte längre skall tas ut som tillkommande skatt.

49 § 5 mom.

Skattetillägg och förseningsavgift inkluderas i begreppet skatt enligt 1 §. Att anstånd kan medges med att betala in sådana avgifter följer därför redan av 49 § 1 mom. Nuvarande bestämmelser i förevarande moment har därför slopats. I momentet har i stället tagits in en bestämmelse om att skattemyndigheten får befria en skattskyldig helt eller delvis från skyldigheten att betala anståndsränta. En förutsättning för befrielse är att det föreligger synnerliga skäl. En motsvarande regel föreslås för respitränta (32 a §).

50 §

Behörighetsregeln i första stycket har ändrats med hänsyn till den nya skatteorganisationen i länen. Beslutande skattemyndighet är den myndighet som har utfärdat skattsedel på den skatt som anståndet avser.

I andra stycket har gjorts en ändring av samma skäl. Dessutom har hänvisningen till den numera upphävda familjebidragslagen (1946:99) ersatts med en hänvisning till nu gällande lag på området, dvs. familjebidragslagen (1978:520).

58 § 1 mom.

Avrundningsregeln i första stycket har slopats. Att öretal som uppkommer vid beräkning av restavgift bortfaller framgår av 22 § första stycket. Dessutom har redaktionella ändringar gjorts. Ändringen i andra stycket har sin grund i den nya skatteorganisationen.

61 §

Till denna nya paragraf har med vissa ändringar flyttats de bestämmelser om dödsbos ansvar för skatt som påförts den avlidne och som för närvarande finns i 75 § 2 mom. KL, 15 § 2 mom. SIL, 15 § 2 mom. SFL, 3 § lagen om skogsvårdsavgift och 5 § lagen om statlig fastighetsskatt. För skattetillägg och förseningsavgift, egenavgifter samt annuiteter på avdikningslån, som också innefattas i begreppet skatt enligt 1 § UBL, har tidigare inte funnits någon motsvarande reglering (se avsnitt 12.6). Placeringen av bestämmelsen i UBL medför att även dessa kommer att omfattas av bestämmelsen. Av 27 § 3 mom. sista stycket och 32 § sista stycket framgår att ansvarsreglerna kommer att bli tillämpliga även på kvarskatteavgift och respitränta.

68 § 1 mom.

Ändringen i första stycket föranleds av den nya skatteorganisationen i länen. Någon ändring i sak åsyftas inte.

Beslut om förtida återbetalning av preliminär skatt enligt 45 § 2 mom. skall meddelas av skattemyndigheten. Samma myndighet skall också verkställa återbetalningen. Motsvarande skall gälla i fråga om återbetalning enligt 45 § 3 mom. Andra stycket har utformats i enlighet med detta.

Ändringen i tredje stycket föranleds av den nya skatteorganisationen. Dessutom har redaktionella ändringar gjorts.

68 § 4 mom.

Ändringen i första stycket föranleds av den nya skatteorganisationen. Sådana ändringar har gjorts även i andra stycket. I detta stycke har vidare hänvisningen till GTL ersatts med en hänvisning till NTL. Dessutom har en redaktionell ändring gjorts.

69 § 1 mom.

I andra stycket har hänvisningen till GTL ersatts med en hänvisning till NTL.

Avrundningsregeln i sjätte stycket har slopats. Att öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller framgår av 22 § första stycket. I stycket har också en redaktionell ändring gjorts.

69 § 2 mom.

Första stycket har justerats med hänsyn till förslaget att anståndsränta inte längre skall tas ut som tillkommande skatt (jfr den föreslagna lydelsen av 49 § 4 mom. fjärde stycket).

Avrundningsregeln i andra stycket har slopats. Att öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller framgår av 22 § första stycket.

Ändringen i sista stycket föranleds av att en särskild regel om restitutionsränta har förts in i 49 § 4 mom.

69 a §

Ändringen i första stycket föranleds av den nya skatteorganisationen i länen.

72 §

Ändringen i första stycket föranleds av den nya skatteorganisationen i länen. Stycket har justerats något för att få en lydelse som bättre motsvarar lydelsen i 2 kap. 1 § NTL.

RSV kan genom nämnden för rättsärenden enligt nuvarande regler meddela bindande förklaringar i vissa uppbördsfrågor. Bindande förklaringar har en så generell karaktär att de bör betraktas som författningar (prop. 1975/76:112 s. 63). Möjligheten att meddela bindande förklaringar infördes under den tid då 1809 års regeringsform gällde. Enligt nya regeringsformen kan riksdagen inte delegera sin befogenhet att stifta skattelag. De bindande förklaringarna strider således mot den nya regeringsformen. I avsnitt 12.7 föreslås att institutet avskaffas. Nuvarande andra – fjärde styckena har därför slopats.

72 a §

Paragrafen har upphävts med hänsyn till att allmänna ombudet i uppbördsfrågor föreslås bli avskaffat. Att det allmänna trots detta även fortsättningsvis skall kunna överklaga till den enskildes förmån framgår av hänvisningen i 86 a § första stycket till NTL:s regler (6 kap. 17 § NTL). I 85 § 1 mom. har tagits in en bestämmelse om att RSV får hos länsrätten yrka att en arbetsgivare åläggs ansvarighet för arbetstagares skatt, vilken avser ersätta AO:s befogenhet enligt 72 a § andra stycket.

73 §

Hänvisningen i första stycket till vissa bestämmelser i GTL har ersatts med en hänvisning till motsvarande bestämmelser i NTL.

74 §

Med hänsyn till att den nya skattemyndigheten är sidoställd med kronofogdemyndigheten och därför inte bör ha någon tillsynsfunktion i förhållande till den myndigheten har bestämmelserna om detta i förevarande paragraf slopats. Att RSV är chefsmyndighet inom exekutionsväsendet med övergripande ledning av och ansvar för verksamheten framgår av förordningen (1988:784) med instruktion för exekutionsväsendet. Förevarande paragraf kan därför utgå.

75 §

Nuvarande tredje stycket i 44 § har sedan andra stycket slopats blivit paragrafens andra stycke. Hänvisningen till 44 § tredje stycket i andra stycket förevarande paragraf har på grund härav ersatts med en hänvisning till 44 § andra stycket. Dessutom har en ändring gjorts som föranleds av den nya skatteorganisationen i länen.

75 a §

Ändringen i fjärde stycket föranleds dels av den nya skatteorganisationen, dels av den möjlighet till omprövning som finns enligt 27 § FL. Dessutom har en redaktionell ändring gjorts.

75 b §

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1.2) anser jag att det inte finns skäl att ha skilda anståndsregler för skattskyldiga och arbetsgivare som är skyldiga att göra skatteavdrag. I förevarande paragraf hänvisas därför till bestämmelserna i 49 §. Förslaget innebär generösare bestämmelser för arbetsgivarna. I förhållande till lagförslagen i lagrådsremissen har den ändringen gjorts att paragrafen tillförts en hänvisning också till 49 § 5 mom. UBL. Detta innebär att skattemyndigheten även vid anstånd enligt förevarande paragraf kan, om det finns synnerliga skäl, befria en arbetsgivare från anståndsränta.

78 § 1 mom.

I tredje stycket har hänvisningen till GTL ersatts med en hänvisning till motsvarande bestämmelser i NTL. Dessutom har en ändring gjorts som föranleds av den nya skatteorganisationen.

78 § 2 mom.

I momentet har gjorts dels en ändring som föranleds av den nya skatteorganisationen, dels en ändring av redaktionell natur.

83 §

Bestämmelserna i första stycket har justerats på motsvarande sätt som vitesbestämmelserna i NTL (se kommentaren till 3 kap. 5 § och 7 kap. 2 § NTL). Någon annan ändring i sak än att den strikta minimigränsen har slopats är inte avsedd. Även redaktionella ändringar har gjorts.

I andra stycket har justeringar gjorts i enlighet med förslagen i 7 kap. 1 § NTL (se kommentaren till denna paragraf).

Bestämmelsen i nuvarande tredje stycket om att länsrätten förordnar om uttagande av vite efter anmälan av RSV, länsskattemyndigheten eller den lokala skattemyndigheten motsvarar vad som sägs i 6 § lagen (1985:206) om viten. Bestämmelsen i UBL har därför slopats.

I tredje stycket, som motsvarar det tidigare fjärde stycket, har hänvisningen till GTL ersatts med en hänvisning till NTL och lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter.

Bestämmelserna i nuvarande femte stycket har slopats. Angående motiven för detta se kommentaren till 3 kap. 5 § NTL.

Fjärde stycket har utformats i enlighet med 7 kap. 2 § NTL.

84 §

Ändringarna i första och andra styckena föranleds av den nya skatteorganisationen.

Enligt ett nytt tredje stycke gäller i fråga om omprövning av beslut om fastställande av avgiftsunderlag för egenavgifter bestämmelserna i 8 a § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Detta innebär Bl.a. att den enskilde kan begära omprövning av ett beslut inom fem år efter taxeringsårets utgång.

Beslut om debitering till följd av taxeringsbeslut skall enligt det nya fjärde stycket omprövas på begäran av den skattskyldige. Begäran skall ha kommit in inom den tid som anges i 4 kap. 9 § NTL, dvs. i normalfallet inom fem år efter taxeringsårets utgång (se vidare avsnitt 12.9).

85 § 1 mom.

Enligt nuvarande ordning överklagas den lokala skattemyndighetens beslut till länsskattemyndighet eller länsrätt medan de beslut som länsskattemyndigheten meddelat och som är överklagbara överklagas till kammarrätt.

Ändringarna i första stycket föranleds dels av den nya skatteorganisationen, dels av de nya reglerna om överklagande i 11 och 12 §§ lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. De nya bestämmelserna i första stycket innebär att överklagbara beslut av skattemyndighet överklagas till länsrätt. I första stycket anges också vilka som får överklaga skattemyndighetens beslut, nämligen skattskyldig, arbetsgivare och RSV.

I andra stycket regleras vilka skattemyndighetsbeslut som inte får överklagas. Undantagen överensstämmer, bortsett från anståndsbesluten, med dagens regler om vilka beslut av länsskattemyndighet som inte får överklagas (86 § 1 mom. första stycket UBL).

De beslut av lokal skattemyndighet, som enligt nuvarande bestämmelser i andra stycket kan överklagas till länsskattemyndighet men inte längre, skall fortsättningsvis få överklagas till länsrätt. Skattemyndighetens beslut i fråga om anstånd med inbetalning av skatt och mot beslut om preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skatt och verkställande av skatteavdrag får således överklagas till länsrätt. Länsrättens beslut i dessa frågor är däremot inte överklagbart (se 86 b §).

Nuvarande bestämmelser i tredje stycket har slopats eftersom något allmänt ombud inte längre skall finnas. Här har i stället tagits in bestämmelser om de överklagandetider som gäller för skattskyldig och arbetsgivare. I enlighet med vad lagrådet föreslagit i sitt yttrande har det uttryckligen föreskrivits att överklagande skall vara skriftligt. För att få en bättre överensstämmelse med vad som gäller för skatteområdet i övrigt föreslås att överklagandetiderna utsträcks till två månader (se avsnitt 12.9). För debiteringsbeslut till följd av taxeringsbeslut föreslås de överklagandetider som anges i NTL gälla.

Bestämmelserna i nuvarande fjärde stycket har flyttats till andra stycket. Fjärde stycket, som utformats i enlighet med lagrådets förslag, reglerar i stället de överklagandetider som gäller för RSV. Tiden för överklagande har inte knutits till delgivningen av beslutet utan till beslutsdagen. Någon begränsning i överklaganderätten motsvarande den som för närvarande finns för det allmänna ombudet i fråga om lokala skattemyndighetens beslut, har inte ansetts motiverad.

I ett nytt femte stycke har tagits in en bestämmelse om att RSV får hos länsrätten yrka att en arbetsgivare åläggs ansvarighet för arbetstagares skatt. Bestämmelsen ersätter en liknande bestämmelse som nu finns i 72 a § andra stycket.

86 § 1 mom.

Bestämmelser som motsvarar nuvarande regler i 86 § 1 mom. om att talan inte får föras mot skattemyndighetens beslut enligt 55 § 1 mom. första stycket, 55 § 2 mom. andra stycket eller beslut rörande framställning om försättande i konkurs, ackordsförslag, avskrivning av skatt, revision enligt 78 § 1 mom. eller föreläggande av vite har tagits in i 85 § 1 mom. andra stycket. I förevarande moment har i stället tagits in en hänvisning till NTL:s regler om handläggning av ärende när skattemyndighetens beslut överklagats av en skattskyldig eller en arbetsgivare. Vid överklagande av uppbördsärenden skall således skattemyndigheten ompröva det överklagade beslutet i enlighet med den ordning som föreslås på taxeringsområdet.

86 a §

I ett nytt första stycke har förts in hänvisningar till vad som gäller enligt NTL Bl.a. vad gäller företrädare för det allmänna och handläggning av mål i domstol.

I paragrafens nya andra stycke har gjorts en följdändring till de föreslagna ändringarna i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Dessutom har en redaktionell ändring gjorts.

86 b §

Denna nya paragraf reglerar vilka beslut som kan överklagas till länsrätt men inte längre. Dessa beslut motsvaras av de beslut meddelade av lokal skattemyndighet som enligt nuvarande regler kan överklagas till länsskattemyndigheten men inte längre (85 § 1 mom. andra stycket, 86 § 1 mom. första stycket). I förhållande till förslaget i lagrådsremissen har ett förtydligande gjorts. Det föreskrivs uttryckligen att bestämmelsen inte avser beslut med anledning av begäran enligt 44 § om besked angående skyldigheten att verkställa skatteavdrag. Sådana beslut kan således i likhet med vad som tidigare gällt överklagas utan särskilda begränsningar (jfr nuvarande 85 § 1 mom. andra stycket).

Anvisningarna till 49 §

Yttrande från riksförsäkringsverket kan inhämtas i ett anståndsärende utan särskild föreskrift i UBL. Något behov av en bestämmelse om yttrande från länsskattemyndighet finns på grund av den nya skatteorganisationen inte längre. Nuvarande bestämmelser i detta hänseende i punkten 1 har därför slopats.

Med hänsyn till de nya anståndsreglerna i 49 §, som är tillämpliga även i fråga om skattemyndighetens beslut om skattetillägg och förseningsavgift, behövs inga särskilda regler för dessa fall. De har därför slopats.

Bestämmelsen i 49 § 2 mom. är tillämplig även i det fall som nu anges i punkten 2 i anvisningarna. Den har därför slopats.

Vad som anges i punkten 3 framgår av författningskommentaren till 49 § 2 mom. Bestämmelserna är inte av sådan karaktär att de bör anges i lag. Med hänsyn härtill har punkten 3 slopats.

19.7 Lagen om mervärdeskatt

22 §

Ändringen föranleds av den nya myndighetsorganisationen.

22 a §

Reglerna om anstånd med att lämna mervärdeskattedeklaration finns för närvarande i en särskild förordning, förordningen (1982:24) om anstånd med att lämna deklaration för mervärdeskatt. Länsskattemyndighetens beslut kan överklagas till riksskatteverket men inte längre. På punktskatteområdet är reglerna om anstånd med att lämna deklaration intagna i LPP. Beslut att vägra anstånd kan överklagas till domstol. Av förenklingsskäl bör bestämmelserna om deklarationsinlämnande samlas och regleringen vara likartad på båda områdena. Paragrafen har utformats efter förebild från 2 kap. 9 § LPP.

23 §

Ändringarna föranleds av att ordet ”anmana” genomgående har bytts ut mot ”förelägga”.

24 och 25 §§

Ändringarna beror bl.a. på den nya myndighetsorganisationen och den nya taxeringslagen.

26 §

De tre första styckena har utformats efter mönster från 3 kap. 5 § NTL. Även bestämmelserna i ML överensstämmer med lagrådets förslag (se kommentaren under 3 kap. 5 § NTL). I likhet med vad som föreslås på taxeringsområdet skall även ett föreläggande att visa upp handling kunna förenas med vite (se avsnitt 6.3).

I ett nytt fjärde stycke hänvisas till reglerna i 3 kap. 6 § NTL i fråga om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar eller visa upp handling. Att länsrättens beslut i en sådan fråga inte får överklagas framgår av hänvisningen i 57 § och 6 kap. 10 § 1 NTL.

27–29 §§

Paragraferna har justerats Bl.a. med hänsyn till den ändrade lydelsen av 26 § och till att GTL ersätts med NTL.

30 §

Beskattningsförfarandet för mervärdeskatt föreslås utformat i enlighet med taxeringsförfarandet. Ett beskattningsbeslut skall fattas för varje redovisningsperiod. Nuvarande andra stycket har skrivits ihop med det första stycket. Det nya andra stycket är tillämpligt även på efterbeskattningsbeslut, eftersom efterbeskattningsbesluten i den nya ordningen är en typ av omprövningsbeslut.

32 §

Ett beslut skall anses vara fattat även i de fall där skatten för närvarande anses fastställd utan att beslut fattats (se avsnitt 11.2).

Andra stycket har utformats efter mönster från 4 kap. 2 § andra stycket LPP. Kommer en mervärdeskattedeklaration in för sent måste länsskattemyndigheten för närvarande i princip fatta ett särskilt beslut om fastställelse och underrätta den skattskyldige om detta. I prop. 1983/84:71 (s. 96) föreslogs att skatten vid en för sen punktskattedeklaration skall anses beslutad till noll kr. till dess deklarationen kommit in eller nytt beslut har meddelats. Inkommer deklarationen med några dagars försening får skatten anses beslutad enligt deklarationen utan att något särskilt beslut behöver meddelas och utan att den skattskyldige behöver underrättas. En motsvarande ordning är lämplig även i ML.

33 §

Bestämmelserna i 33–40 a §§ har utformats efter mönster från reglerna om taxeringsbeslut i 4 kap. NTL. Förevarande paragraf har sin motsvarighet i 4 kap. 7 och 8 §§.

Första stycket avser Bl.a. att understryka att omprövningen avser en fråga i beslutet och inte, såsom hittills varit fallet, storleken av den fastställda skatten.

Andra stycket ger skattemyndigheten rätt att underlåta att fatta ett omprövningsbeslut på eget initiativ om omprövningen skulle avse endast ett mindre belopp. Någon motsvarande möjlighet att avstå från att fatta ett omprövningsbeslut finns inte om den skattskyldige begär omprövning.

Vad gäller det nya tredje stycket hänvisas till kommentaren under 4 kap. 8§ NTL.

34 §

Nuvarande 34 § har med vissa ändringar flyttats till en ny paragraf, 40 b §. Den föreslagna lydelsen motsvarar 4 kap. 9 § NTL. I likhet med bestämmelserna i NTL har förevarande paragraf ändrats med anledning av lagrådets yttrande (se kommentaren under 4 kap. 9 § NTL).

Omprövningsfristen är för den skattskyldige sex år efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret gått ut. Den skattskyldige kan framställa yrkanden som innebär att mer skatt skall betalas in. Den skattskyldiges begäran om omprövning skall normalt komma in inom sexårsperioden. Om den skattskyldige gör sannolikt att han inte fått kännedom om beskattningsbeslutet eller annan handling med uppgift om skattens inom två månader före sexårsperiodens utgång kan han begära omprövning inom två månader från det att han fick sådan kännedom. Flera omprövningsbeslut kan fattas under perioden, även avseende samma fråga och redovisningsperiod.

34 a och 34 b §§

Paragraferna har utformats efter mönster från 4 kap. 10 och 12 §§ NTL. I likhet med 4 kap. 12 § NTL har 34 b § utformats i enlighet med lagrådets förslag.

35 §

Bestämmelserna motsvarar 4 kap. 13 § NTL. Tar skattemyndigheten själv upp en fråga om ändring får beslut till den skattskyldige fördel meddelas senast under sjätte året. Är det fråga om en följdändring som föranleds av skattemyndighets beskattningsbeslut eller förvaltningsdomstols beslut i mål om skatt enligt ML avseende annan redovisningsperiod eller annan skattskyldig får beslut meddelas även efter sexårsfristen. Någon särskild tidsgräns finns inte för sådana beslut till den skattskyldiges fördel.

36 §

Skattemyndigheten kan på eget initiativ meddela ett omprövningsbeslut som är till den skattskyldiges nackdel under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret gått ut. Har den skattskyldige inte lämnat någon deklaration, gäller enligt andra stycket en speciell tidsfrist. Omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel kan då fattas inom ett år från det deklarationen kom in till skattemyndigheten, men senast inom sex år efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret gått ut.

37 §

Nuvarande 37 § föreslås slopad (jfr 41 §).

Omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel efter tvåårsperiodens utgång är efterbeskattningsbeslut. Efterbeskattningsbeslut är således inte såsom i dagens förfarande en tilläggsbeskattning. Efterbeskattningsinstitutet blir, såsom framgår av 38 §, något vidare i det framtida förfarandet än vad det är i dag.

38 §

Paragrafen reglerar under vilka förutsättningar beslut om efterbeskattning får fattas. En förutsättning för efterbeskattning enligt första stycket är enligt dagens regler att skatten fastställts till för lågt belopp eller återbetalats med för högt belopp till följd av den oriktiga uppgiften. Att efterbeskattningsbeslut är till den skattskyldiges nackdel framgår av 37 §. Regeln har därför formulerats så att uppgiften skall ha föranlett att beslutet blivit felaktigt (jfr 4 kap. 16 § NTL).

Det nya andra stycket 1 motsvarar 4 kap. 17 § första stycket 1 NTL. Bestämmelserna om besvär i särskild ordning föreslås utmönstrade (se avsnitt 11.2). Det innebär att även det allmännas möjligheter till extraordinära besvär till den skattskyldiges nackdel när beskattningen blivit oriktig på grund av uppenbart förbiseende (55 § fjärde stycket) slopas. I likhet med förslagen på taxeringsområdet skall sådana felaktigheter kunna rättas genom beslut om efterbeskattning. Efterbeskattningsmöjligheten avses även ersätta det allmännas nuvarande kvittningsrätt (se avsnitt 8.2). Som framgår av andra stycket 2 är följdändringar till den skattskyldiges nackdel efter tvåårsperioden efterbeskattningsbeslut.

I tredje stycket har det nuvarande beloppskriteriet utformats på ett annorlunda sätt i förhållande till dagens regler. Det gäller inte vid efterbeskattning enligt andra andra stycket 2. Följdändring får således göras oavsett belopp. I andra fall för efterbeskattning ske endast om den avser belopp av någon betydelse. Den ändrade formuleringen är avsedd att markera att för efterbeskattning krävs ett något högre belopp än i dag. Efterbeskattning får inte ske om beslutet skulle framstå som uppenbart oskäligt. Däri inbegrips även den situationen som avses i 4 kap. 17 § andra stycket NTL. Efterbeskattning får inte heller ske om skattemyndigheten tidigare fattat beslut om efterbeskattning avseende samma fråga.

39 §

Enligt den nuvarande regeln i 39 § får länsskattemyndigheten, utan hinder av bestämmelserna om besvär i särskild ordning, från skatt som skall betalas enligt beslut om efterbeskattning för viss redovisningsperiod, avräkna skatt som den skattskyldige kan återfå för annan redovisningsperiod under samma beskattningsår. Har slutligt beslut fattats för den redovisningsperioden kan ju ett nytt fastställelsebeslut till den skattskyldiges fördel inte fattas. I och med att de slutliga besluten avskaffas kan bestämmelsen utgå.

Ett beslut om efterbeskattning får normalt meddelas senast under det sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret gått ut. Detta innebär en skillnad mot dagens regler. För närvarande är det tillräckligt att skattemyndigheten ”väcker” en fråga om beslut inom sex år. I likhet med vad som föreslås på taxeringsområdet skall beslut meddelas inom perioden. För att ett beslut skall anses meddelat måste det ha lämnats för expediering.

40 §

I denna paragraf regleras de fall där beslut om efterbeskattning kan meddelas efter sexårsperiodens utgång.

Enligt det nya första stycket för ett beslut om följdändring till den skattskyldiges nackdel meddelas även efter sexårsperioden, men i så fall senast sex månader efter det beslut som föranleder ändringen (jfr 4 kap. 20 § första stycket NTL).

Femte, sjunde och åttonde styckena har utformats i enlighet med vad lagrådet föreslagit i sitt yttrande (jfr 4 kap. 21 § andra och fjärde styckena samt 22 § NTL).

40 a §

Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 15.2. Beslut om skatteberäkning motsvarar beslut om taxeringsåtgärder enligt NTL (4 kap. 23 § NTL).

40 b §

Regeln motsvarar 34 § första stycket och 38 § fjärde stycket enligt nu gällande lydelse. Eftersom efterbeskattningsbesluten i den nya ordningen är att anse som omprövningsbeslut, behövs endast en regel.

Enligt nuvarande regler får en ändring av fastställd skatt som berör mer än en redovisningsperiod under beskattningsåret hänföras till den sista redovisningsperioden under beskattningsåret om inte slutligt beslut har meddelats för någon redovisningsperiod under beskattningsåret. I så fall skall skatten hänföras till de rätta perioderna. Har slutligt beslut meddelats för en period kan inte ett nytt beslut om fastställelse fattas enligt nuvarande regler. Ordningen med slutliga beslut föreslås avskaffad. Andra stycket kan därmed utgå. Någon begränsning av möjligheterna att hänföra rättelserna till den sista perioden under beskattningsåret kan inte anses vara motiverad.

41 §

Ändringen medför att bestämmelsen är tillämplig på alla beskattningsbeslut. Den nuvarande regeln i 37 § föreslås därför slopad. Bestämmelsen innebär att för det fall den skattskyldige har bytt registreringslän under omprövningsperioden får en annan skattemyndighet än den som fattat tidigare beslut fatta eventuella omprövningsbeslut.

46 §

Möjligheterna till anstånd med att betala skatt enligt ML överensstämmer med reglerna i UBL.

47 §

Justeringarna är av redaktionell natur.

50 §

Bestämmelsen slopas till följd av att den allmänna ombudsfunktionen upphör.

51 §

Första stycket reglerar de beslut av skattemyndighet som får överklagas till länsrätt. Samtliga beskattningsbeslut föreslås vara överklagbara. Även ett beslut att avvisa en begäran om omprövning och beslut rörande anstånd med att betala skatt eller med att lämna deklaration får överklagas till länsrätt. Att vissa beslut av länsrätt inte kan överklagas vidare framgår av 57 § andra stycket.

52 §

I enlighet med lagrådets förslag anges uttryckligen att ett överklagande skall vara skriftligt. För den skattskyldige gäller en överklagandetid på sex år efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret gått ut. Är det fråga om ett beslut som fattats efter den 30 juni det sjätte året får överklagandet komma in även efter sexårsperioden men senast inom två månader från den dag den skattskyldige fick del av beslutet. Motsvarande tider gäller för den skattskyldige även enligt NTL och LPP. För de beslut som överklagas till RSV gäller liksom hittills FL:s tid för överklagande på tre veckor från det att den skattskyldige fått del av beslutet.

Delgivning av beskattningsbeslut blir inte nödvändig i det nya förfarandet med undantag för de beslut som fattas i anslutning till sexårsperiodens utgång. I förordningen (1968:431) om mervärdeskatt bör tas in en bestämmelse om att delgivning skall ske i dessa fall.

I likhet med vad som gäller på taxeringsområdet föreslås den skattskyldige få överklaga ett beslut även om det inte gått honom emot. Den föreslagna omprövningen av överklagade beslut innebär en spärr mot att otvistiga ärenden kommer till länsrätt.

53–55 §§

Dessa bestämmelser motsvarar 6 kap. 5–7 §§ NTL och reglerar den omprövning som skall ske när en skattskyldig överklagar skattemyndighetens beslut. (Se vidare kommentarerna under 6 kap. 5–7 §§ NTL.)

56 §

Den allmänna ombudsfunktionen föreslås avskaffad (se avsnitt 13.2). RSV får överklaga skattemyndighetens beslut. I enlighet med vad lagrådet har föreslagit anges uttryckligen att ett överklagande skall vara skriftligt. Tiderna för överklagande överensstämmer i princip med de frister som gäller för skattemyndighetens beslut på eget initiativ. RSV är alltid garanterad en minsta överklagandetid på två månader från det beslutet meddelades. RSV bör lämna föreskrifter om vilka typer av beslut verket skall underrättas om (se avsnitt 11.3).

57 §

NTL:s bestämmelser om överklagande av länsrättens och kammarrättens beslut, företrädare för det allmänna m.m. och handläggningen vid domstol gäller för mål enligt ML.

62 §

Institutet bindande förklaring föreslås avskaffat. (Se vidare avsnitt 11.4.)

63 §

Ändringen föranleds av att 11 och 12 §§ lagen om förhandsbesked i taxeringsfrågor föreslås upphävda (se kommentaren under denna lag).

64 §

Någon motsvarighet till 19 § GTL finns inte i NTL. Att inom RSV nämnden för rättsärenden skall besluta om förhandsbesked framgår av instruktionen för skatteförvaltningen.

64 a §

Ändringarna föranleds i första hand av att skattemyndigheten föreslås kunna påföra skattetillägg på grund av oriktig uppgift i mål om skatt (se avsnitt 10.6).

64 c §

Bestämmelsen ersätts av en generell reglering i 74 §.

64 e §

Ändringarna föranleds av att ordet ”anmaning” genomgående har bytts ut mot ”föreläggande”.

64 g §

Skattemyndigheten föreslås kunna påföra skattetillägg på grund av oriktig uppgift i mål om skatt. Liksom hittills krävs att domstolens dom har vunnit laga kraft.

64 h §

Ändras ett beskattningsbeslut – genom omprövningsbeslut eller ett beslut om skatteberäkning – skall enligt andra stycket skattemyndigheten vidta den ändring av beslut om skattetillägg som det ändrade beskattningsbeslutet föranleder.

Tredje stycket föreslås slopat. Motsvarande bestämmelse gäller dock även fortsättningsvis genom hän visningen i 57 § första stycket till NTL: s regler (6 kap. 24 § NTL).

64 k §

Justeringarna är endast redaktionella.

69 §

Se kommentaren till 3 kap. 5 § och 7 kap. 1 och 2 §§ NTL.

74 §

Bestämmelsen motsvarar 64 c §, men den har gjorts generellt tillämplig. Se motsvarande regel 7 kap. 3 § andra stycket NTL.

19.8 Lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter

2 kap.

10 §

Det nya andra stycket motsvarar nuvarande 7 kap. 3 §. Den bestämmelsen gäller endast vid tillämpning av reglerna om särskilda avgifter. I likhet med förslagen i NTL och ML (7 kap. 3 § NTL och 74 § ML) har regeln gjorts generell och föreslås gälla för alla uppgifter som lämnas av juridiska personer.

3 kap.

3 §

Bestämmelsen motsvaras av 3 kap. 5 § NTL och 26 § ML. Av tredje stycket framgår att även ett föreläggande enligt andra stycket skall få förenas med vite. Förslaget har kommenterats i avsnitt 6.3. En möjlighet att förena ett föreläggande att visa upp handling med vite fanns tidigare i lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, som upphörde att gälla när LPP trädde i kraft. Motivet till att möjligheten inte infördes i LPP var Bl.a. att större enhetlighet skulle skapas mellan de olika skatterna (SOU 1981:83 s. 208). Nu talar samma skäl för att återinföra bestämmelserna i punktskatteförfarandet. Paragrafen har, liksom motsvarande bestämmelser i NTL och ML, utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Enligt fjärde stycket skall reglerna i NTL om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar eller visa upp handling gälla även för punktskatterna och prisregleringsavgifterna. Beslut i fråga om befrielse skall således fattas av länsrätten.

6 §

Paragrafen har justerats Bl.a. med hänsyn till att GTL ersätts med NTL.

4 kap.

1 och 2 §§

Punktskatteförfarandet föreslås utformat i enlighet med förslagen på taxerings- och mervärdeskatteområdena. Skatten anses för närvarande fastställd i enlighet med deklarationen utan att något beslut meddelas. Denna ordning har tidigare kritiserats av lagrådet (se avsnitt 11.2). Det föreslås därför att beskattningsbeslut anses ha fattats i enlighet med deklarationen.

3 §

Reglerna om omprövning föreslås utformade som på taxerings- och mervärdeskatteområdena (se avsnitt 11.1). Paragrafen motsvaras av 4 kap. 7 § NTL och 33 § ML. Bestämmelsen i andra stycket ger beskattningsmyndigheten rätt att avstå från att fatta ett omprövningsbeslut på eget initiativ om omprövningen skulle avse endast ett mindre belopp. Regeln gäller vid alla omprövningsbeslut som beskattningsmyndigheten fattar på eget initiativ med undantag för beslut om efterbeskattning då ett särskilt beloppskriterium gäller. Begär en skattskyldig omprövning är beskattningsmyndigheten däremot skyldig att fatta ett beslut även om skatten skulle ändras helt obetydligt.

Tredje stycket motsvaras av 4 kap. 8 § NTL. (Se kommentaren under denna.)

4 §

Nuvarande 4 § föreslås betecknas 14 §.

Bestämmelserna i den nya 4 § har motsvarigheter i 4 kap. 9 § och 34 § ML. I likhet med dessa har paragrafen utformats i överensstämmelse med lagrådets förslag. Omprövningsperioden för den skattskyldige är sex år efter utgången av det kalenderår beskattningsåret gått ut. Det räcker att den skattskyldiges begäran om omprövning kommer in till myndigheten under perioden. Myndighetens beslut kan då meddelas efter periodens utgång. Myndigheten kan fatta flera omprövningsbeslut avseende samma redovisningsperiod och även samma fråga kan omprövas flera gånger.

4 a §

Paragrafen motsvarar 4 kap. 10 § NTL och 34 a § ML.

4 b §

Paragrafen motsvarar 4 kap. 12 § NTL och 34 b § ML. Den har i likhet med dessa paragrafer utformats i enlighet med vad lagrådet föreslagit i sitt yttrande.

5 §

Tar beskattningsmyndigheten själv upp en fråga om ändring får ett omprövningsbeslut som är till den skattskyldiges fördel meddelas senast under sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret gått ut.

Enligt andra stycket får ett beslut om följdändring till den skattskyldiges fördel meddelas även efter sexårsperioden. Någon särskild tidsgräns för sådan följdändring finns inte.

6 §

Ett omprövningsbeslut som är till den skattskyldiges nackdel skall meddelas senast under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret gått ut (jfr 4 kap. 14 § NTL och 36 § ML).

Har den skattskyldige inte lämnat deklaration i rätt tid gäller en särskild tidsfrist. Omprövningsbeslut som är till den skattskyldiges nackdel kan då meddelas inom ett år från det deklarationen kom in till beskattningsmyndigheten utan att förutsättningar för efterbeskattning föreligger.

6 a §

Begreppet efterbeskattning får en annan och vidare innebörd i det nya förfarandet. Efterbeskattning innebär en omprövning av tidigare beslut beslut, inte en tilläggsbeskattning. Till efterbeskattningsinstitutet hänförs beskattningsmyndighetens möjligheter att meddela omprövningsbeslut till nackdel efter tvåårsperiodens utgång, med undantag för omprövning enligt 6 § andra stycket.

7 §

Paragrafen reglerar under vilka förutsättningar efterbeskattningsbeslut kan fattas. I första stycket föreslås den ändringen att den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten skall ha medfört att beskattningsbeslutet blivit felaktigt eller inte fattats. Av 6 a § framgår att efterbeskattningsbeslut är till den skattskyldiges nackdel.

Det nya andra stycket har motsvarigheter i 4 kap. 17 § första stycket NTL och 38 § andra stycket ML. Bestämmelsen om rättelse av uppenbara felaktigheter i 4 kap. 14 § föreslås upphävd. Rättelse skall i stället ske inom omprövningsförfarandet. Rättelser av uppenbara förbiseenden från beskattningsmyndighetens sida till den skattskyldiges nackdel efter tvåårsperiodens utgång får göras i form av efterbeskattningsbeslut.

Någon motsvarighet till andra stycket i 4 kap. 17 § NTL finns inte i förevarande paragraf. Det fall som avses i aktuellt lagrum i NTL inkluderas i den generella regeln i 8 § att beslut om efterbeskattning inte får ske om beslutet skulle framstå som uppenbart oskäligt.

8 §

Beloppskriteriet har ändrats och har fått en utformning som överensstämmer med förslagen i NTL och ML. Liksom hittills bör på den indirekta skattens område gälla att beslut om efterbeskattning inte skall få meddelas om ett beslut med hänsyn till omständigheterna skulle framstå som uppenbart oskäligt. Efterbeskattning får inte heller ske om beskattningsmyndigheten tidigare fattat beslut om efterbeskattning avseende samma fråga.

9 §

Den nuvarande regeln i 9 § blir överflödig genom att efterbeskattningen inte längre skall vara en tilläggsbeskattning och kan slopas. Beslut om efterbeskattning skall liksom hittills meddelas inom sexårsperioden.

10 §

Följdändringsbeslut som är till nackdel för den skattskyldige får enligt första stycket meddelas även efter sexårsperioden. Beslut som meddelas efter perioden skall meddelas inom sex månader efter det beslut som föranlett följdändringen.

Ändringen av andra stycket innebär att beslut om efterbeskattning på grund av oriktig uppgift i omprövningsärende kan meddelas efter sexårsperioden men senast inom ett år från det att beslutet vann laga kraft (jfr 4 kap. 20 § andra stycket NTL och 40 § andra stycket ML).

11 §

Ändringen föranleds av att efterbeskattningsbesluten i framtiden inte skall anses vara ett tillägg till det tidigare beskattningsbeslutet utan en ändring av beslutet. Efterbeskattningen kommer således att avse den skattskyldige, inte hans dödsbo.

12 §

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag (jfr 4 kap. 21 och 22 §§ NTL och 40 § ML).

13 §

Ändringen är av redaktionell natur.

14 §

Den nuvarande bestämmelsen i 14 § kan slopas. Den blir överflödig genom regleringen i 7 § andra stycket 1.

Nuvarande 4 § föreslås betecknas 14 §.

Den förslagna lydelsen av nya 14 § motsvarar nu gällande 4 § första stycket och 9 §. Eftersom efterbeskattningsbesluten föreslås vara omprövningsbeslut, behövs bara en regel.

Enligt nuvarande bestämmelser får en ändring av fastställd skatt som berör med än en redovisningsperiod under beskattningsåret hänföras till den sista redovisningsperioden under beskattningsåret om inte slutligt beslut har meddelats för någon redovisningsperiod under beskattningsåret. I så fall skall skatten hänföras till de rätta perioderna. För den period slutligt beslut har meddelats kan inte ett nytt beslut om fastställelse meddelas. Som framgår av avsnitt 11.1 föreslås ordningen med slutliga beslut avskaffad. Andra stycket i nya 14 § kan därmed utgå. Någon begränsning av möjligheterna att hänföra rättelserna till den sista redovisningsperioden under beskattningsåret, t.ex. för det fall ett beslut för en redovisningsperiod överklagats till någon del, är knappast motiverad.

15 §

Den nuvarande bestämmelsen i 15 § föreslås slopad. Som framgår av avsnitt 11.3 skall det allmänna ombudet själv kunna bestämma vilka typer av beslut han vill få del av som underlag för sin rätt att överklaga. Detta bör regleras i förordningen (1984:247) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Den föreslagna bestämmelsen har kommenterats i 15.2. Beslut om skatteberäkning motsvaras av beslut om taxeringsåtgärder i 4 kap. 23 § NTL.

5 kap.

5 §

Anståndsreglerna i 49 § 1,2 och 3 mom. UBL gäller även för punktskatter och prisregleringsavgifter. De uppmjukningar som föreslås av dessa regler kommer således även att gälla på punktskatteområdet (se avsnitt 12.1). Ett anståndsbeslut kan även avse ränta, restavgift, skattetillägg och förseningsavgift (1 kap. 4 § andra stycket).

12 §

Anstånd bör kunna komma i fråga även i omprövningsärenden. Paragrafen har justerats i enlighet därmed.

6 kap.

1 §

I NTL finns inte någon regel som motsvarar 19 § GTL. Att ärenden om förhandsbesked skall avgöras av nämnden för rättsärenden framgår av 21 § förordningen (1988:832) med instruktion för skatteförvaltningen.

7 kap.

1 §

Ändringarna föranleds i första hand av att beskattningsmyndigheten föreslås kunna fatta beslut om skattetillägg på grund av oriktig uppgift i mål om skatt (se avsnitt 10.6).

3 §

Bestämmelsen föreslås upphävd och ersatt med en generell reglering, se 2 kap. 10 §.

7 §

Beskattningsmyndigheten föreslås få fatta beslut om skattetillägg på grund av oriktig uppgift i mål om skatt. Även fortsättningsvis krävs att domstolens beslut vunnit laga kraft.

8 §

Andra stycket har fått en annan utformning för att göra klart att det är beskattningsmyndigheten som skall göra den ändring i ett beslut om skattetillägg som kan föranledas av ett ändrat beskattningsbeslut (omprövningsbeslut eller beslut om skatteberäkning). Domstolen skall således inte längre beräkna underlaget för skattetillägg (jfr avsnitt 15).

8 kap.

1 §

Samtliga beskattningsbeslut föreslås vara överklagbara. Tillägget i första stycket motiveras av att ett beslut om avvisning av begäran om omprövning inte kan anses som ett beskattningsbeslut.

Den skattskyldiges och det allmänna ombudets överklagandetid regleras av 2 och 6 §§. Det nya andra stycket motsvarar i stort bestämmelserna i 4 §.

2 §

Nuvarande 2 § föreslås betecknas 8 §.

I den nya 2 § regleras i första stycket den skattskyldiges överklagandetid vad gäller beslut enligt 1 §. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Delgivning av beslut behöver normalt inte ske. En bestämmelse om att delgivning bör ske av beslut, som fattas efter den 30 juni det sjätte året, bör tas in i förordningen om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Av andra stycket framgår att den skattskyldige kan överklaga ett beskattningsbeslut även om det inte gått honom emot. Ett överklagande skall omprövas av beskattningsmyndigheten. Om beskattningsmyndigheten bifaller den skattskyldiges yrkanden förfaller överklagandet.

3–5 §§

Den nuvarande 3 § föreslås betecknas 7 §.

I 3–5 §§ föreslås regler om omprövning i samband med överklagande av den skattskyldige motsvarande de bestämmelser som finns i 6 kap. 5–7 §§ NTL. (Se kommentaren under dessa bestämmelser.)

Bestämmelsen i nuvarande 4 § återfinns i 1 § andra stycket.

Nuvarande 5 § föreslås slopad. Den är onödig genom den hänvisning till NTL:s regler som föreslås i 9 §. Att överklagande över kammarrättens beslut om utdömande av vite skall ha kommit inom tre veckor följer av allmänna regler.

6 §

Nuvarande 6 § föreslås slopad. Den är onödig genom den hänvisning till NTL:s regler som föreslås i 9 §.

Överklagandefristerna för det allmänna ombudet motsvarar vad som föreslås enligt NTL och ML. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag (jfr 6 kap. 8 § NTL och 56 § ML).

7 och 8 §§

Bestämmelserna som avser besvär i särskild ordning föreslås upphävda. Nuvarande 3 resp. 2 § skall betecknas 7 resp. 8 §. Andra stycket i nuvarande 2 § är överflödigt. Det följer av allmänna regler att vid överklagande av beslut om utdömande av vite gäller en överklagandetid på tre veckor.

9 §

Vad gäller innebörden av de bestämmelser i NTL vartill hänvisas i denna paragraf, se kommentaren under resp. paragraf.

Andra stycket föreslås slopat. Det gäller generellt utan särskilt lagstöd att domstol kan förordna att beskattningsmyndigheten skall ta upp en fråga till prövning.

10–13 §§

Bestämmelserna föreslås upphävda. Bestämmelsen i 11 § har en motsvarighet i 6 kap. 17 § NTL, vartill hänvisas i 9 §.

Beskattningsmyndigheten skall göra de följdändringar som föranleds av domstolens beslut. Detta följer av reglerna om omprövning i 4 kap. Regeln i 12 § kan därmed utgå.

Att domstol får förordna att beskattningsfråga skall behandlas av beskattningsmyndigheten gäller utan uttryckligt lagstöd. Någon motsvarighet till bestämmelsen finns inte i NTL och ML. Med hänsyn till att författningsregleringen bör vara lika på de olika områdena föreslås regeln i 13 § utgå.

9 kap.

2 §

Bestämmelsen föreslås slopad för att inte få en dubbelreglering i förhållande till reglerna i viteslagen (jfr kommentaren under 3 kap. 5 § och 7 kap. 2 § NTL).

3 §

Andra och tredje styckena föreslås slopade. (Se under 2 §.)

19.9 Lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare

2 §

Ändringen är av endast redaktionell natur.

3 §

Första stycket slopas med anledning av den nya organisationen. Nuvarande länsskattemyndigheter och lokala skattemyndigheter ersätts av en skattemyndighet i varje län. Liksom hittills gäller särskilda regler för beslut enligt 32 §.

7, 10, 11 och 15 §§

Ändringarna föranleds av den nya organisationen.

16 §

Motsvarande ändring föreslås i annan lagstiftning där skattemyndigheten har möjlighet att förelägga enskild att visa upp handlingar. Även ett föreläggande att visa upp handling föreslås få förenas med vite. Se avsnitt 6.3 och 3 kap. 5 och 6 §§ NTL.

19 §

Andra stycket slopas på grund av den föreslagna utformningen av anståndsreglerna i 30 §.

20 §

Paragrafen har på inrådan av lagrådet ändrats i överensstämmelse med vad som förslås beträffande motsvarande bestämmelser i NTL, ML och LPP (jfr 4 kap. 21 och 22 §§ NTL).

22 d §

Justeringarna föranleds i huvudsak av den nya organisationen.

26 §

Andra stycket utgår till följd av den ändrade organisationen.

27 och 29 §§

Ändringarna föranleds av den nya organisationen och av den nya taxeringslagen. Någon motsvarighet till 50 § 1 mom. andra stycket GTL finns inte i NTL (se kommentaren under 3 kap. 17 § NTL).

30 §

Nuvarande 54 § föreslås betecknas 30 §. Nuvarande 30 § föreslås upphöra till följd av att det allmänna ombudsinstitutet på uppbördsområdet avskaffas. I 50 a § tredje stycket har införts en möjlighet för RSV att hos länsrätt yrka att arbetsgivaravgifter påförs, vilket avses motsvara det allmänna ombudets nuvarande möjlighet att hos lokala skattemyndigheten yrka att arbetsgivaravgifter påförs. Det allmänna ombudets för sjömansskatt motsvarande befogenhet har förts över till 32 § andra stycket.

Anståndsreglerna mjukas upp väsentligt genom att de regler som föreslås enligt UBL också skall gälla enligt USAL genom hänvisningen i första stycket till 49 § 1, 2 och 3 mom. UBL (se avsnitt 12.1.2).

I andra stycket föreslås den ändringen att anståndsränta skall beräknas på anståndsbeloppet. I ränteunderlaget skall således ingå även avgiftstillägg och förseningsavgift.

Ändringarna i tredje stycket motsvarar dem som gjorts i 49 § 4 mom. andra stycket UBL.

I ett nytt fjärde stycke har förts in bestämmelser om återbetalning av anståndsränta m.m. motsvarande dem som föreslås i 49 § 4 mom fjärde stycket UBL.

Som framgår av det nya sjätte stycket kan skattemyndigheten, i likhet med vad som föreslås i fråga om anstånd enligt UBL, befria arbetsgivare från skyldigheten att betala anståndsränta om det finns synnerliga skäl.

32 §

Det andra stycket har justerats i förhållande till förslaget i lagrådsremissen. De allmänna ombuden på uppbördsområdet försvinner. Det allmänna ombudet enligt lagen om sjömansskatt berörs dock inte. Ett sådant allmänt ombud skall liksom hittills kunna hos sjömansskattekontoret yrka att redaravgift påförs en redare (jfr den nuvarande lydelsen av 30 § jämförd 31 § första stycket). Ombudets befogenhet i detta hänseende föreslås reglerad i andra stycket.

44 §

Ändringen i första stycket föranleds av den nya organisationen.

Andra stycket har ändrats till följd av att det allmänna ombudet i uppbördsmål föreslås avskaffat.

47 §

Tredje stycket i förevarande paragraf har slopats. En motsvarande bestämmelse gäller även fortsättningvis genom hänvisningen i 53 § till 6 kap. 24 § NTL.

50 §

Skattemyndighetens beslut får enligt första stycket överklagas till länsrätt. Det gäller samtliga beslut, även dem som enligt dagens regler får överklagas till länsskattemyndighet men inte längre och avvisningsbeslut enligt 22 a §. För dessa två sistnämnda typer av beslut gäller dock att länsrättens beslut inte får överklagas vidare (se föreslagna lydelsen av 52 §). Någon motsvarighet till det nuvarande förbudet för allmänt ombud att överklaga vissa beslut finns inte för RSV:s vidkommande.

50 a §

Paragrafen är ny. Den har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Av första och andra styckena framgår att överklagandetiderna förlängs i enlighet med vad som föreslås på uppbördsområdet i övrigt (se avsnitt 12.9).

I tredje stycket har införts en möjlighet för RSV att hos länsrätt yrka att arbetsgivaravgifter påförs (jfr nuvarande 30 § första stycket denna lag och 85 § 1 mom. femte stycket UBL).

51 §

Överklagas ett beslut av enskild skall skattemyndigheten ompröva beslutet i enlighet med de regler som föreslås på taxeringsområdet.

52 §

Nuvarande första stycket utgår till följd av den ändrade organisationen. Beslut av länsskattemyndighet enligt 7 § och om anstånd är för närvarande inte överklagbara. Lokal skattemyndighets beslut enligt 6 § tredje stycket får enligt dagens regler överklagas till länsskattemyndighet men inte vidare. Beslut enligt 22 a § andra stycket får över huvud taget inte överklagas. För att få en enhetlig reglering föreslås att dessa ärendetyper får överklagas till länsrätt men inte vidare.

53 §

Bestämmelserna i NTL om överklagande av länsrätts och kammarrätts beslut, företrädare för det allmänna och handläggning i domstol är tillämpliga på mål enligt USAL. Någon hänvisning till 7 kap. 2 § NTL finns inte. Motsvarande bestämmelse finns nämligen i 83 § UBL vartill hänvisas i 16 § USAL.

19.10 Lagen om bevillningsavgifter för särkilda förmåner och rättigheter

4 § 15 mom.

Den nuvarande hänvisningen i sista stycket avser endast 56 § GTL. Revisionsbestämmelserna i NTL har disponerats om något i förhållande till GTL. Den föreslagna hänvisningen innefattar även regeln i 58 § GTL som överförts till 3 kap. 12 § tredje stycket NTL – om att skattemyndigheten kan förelägga den som revideras att vid vite fullgöra sina skyldigheter. Någon anledning att undanta denna bestämmelse från att tillämpas på bevillningsavgifter finns enligt min mening inte.

4 § 16 mom.

Momentet har ändrats i anledning av bestämmelserna i viteslagen (se kommentarerna under 3 kap. 5 § och 7 kap. 2 § NTL). Den nuvarande hänvisningen i tredje stycket till reglerna om vite i 83 § UBL tar inte upp det sjätte stycket i denna paragraf, som stadgar att domstolen vid prövning av anmälan om uttagande av vite även får bedöma om och med vilket belopp vitet hade bort föreläggas. Att ett vitesföreläggande enligt lagen om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter inte får överklagas framgår av hänvisningen till nuvarande 86 § UBL (85 § 1 mom. i den föreslagna lydelsen). I likhet med vad som gäller på skatteområdet i övrigt bör därför i samband med att vitet döms ut också vitets lämplighet kunna bedömas.

19.11 Lagen om utskiftningsskatt

7 §

Omprövningsförfarandet i NTL är tillämpligt på ärenden om utskiftningsskatt (1 kap. 1 § första stycket 5 NTL, 9 § femte stycket lagen om utskiftningsskatt). Någon särskild hänvisning till eftertaxeringsreglerna behövs inte. Första meningen i 7 § kan därför utmönstras.

9 §

Någon direkt motsvarighet till 51 § första stycket GTL finns inte i LSK. Det är skattemyndigheten som skall meddela förelägganden. Den allmänna hänvisningen till LSK:s regler som föreslås i femte stycket är tillräcklig. Andra meningen i andra stycket kan därför utmönstras.

Bestämmelserna i GTL har delats upp på två lagar. I femte stycket hänvisas därför till såväl bestämmelserna i LSK och NTL.

19.12 Kommunalskattelagen

3 §

Definitionen av begreppet taxeringsår har förtydligats. Vidare har bestämningen av begreppet beskattningsår justerats så att beskattningsåret aldrig kan gå in på taxeringsåret. Därmed kommer omprövningsperioderna enligt NTL, ML och LPP att överensstämma även för skattskyldiga som har ett räkenskapsår som slutar under januari och februari. Förslaget har utvecklats i avsnitt 7.3.

19 och 28 §§

De nuvarande bestämmelserna i 30 och 37 §§ GTL återfinns i LSK.

49 §

Beslut om grundavdrag för dödsbo skall fattas av skattemyndigheten som första instans (se avsnitt 5. 1). Den nuvarande särskilda tiden för framställning om grundavdrag har ersatts med den generella omprövningstiden.

50 § 2 mom.

Beslut om avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga skall i första hand fattas av skattemyndigheten (se avsnitt 5. 1). För yrkande om avdrag gäller den vanliga femåriga omprövningsfristen i NTL.

62 §

I det nya förfarandet är ett beslut om eftertaxering inte en tilläggstaxering, utan ett omprövningsbeslut (se avsnitt 8.3.3.). Den särskilda regeln i 62 § är därför inte längre nödvändig och bör utmönstras. Även rubriken närmast före 62 § bör utgå.

75 § 1 och 2 mom.

Bestämmelsen i 75 § 1 mom. föreslås ersatt med en ny förenklad regel i 30 § andra stycket UBL gemensam för de skatter och avgifter som tas ut enligt UBL (se avsnitt 12.6).

Regeln i 75 § 2 mom. föreslås ersatt med en ny paragraf i UBL, 61 §, som är gemensam för de skatter och avgifter som tas ut enligt UBL. Båda momenten föreslås därför upphävda.

Anvisningarna till 29 och 33 §§

Ändringarna föranleds av att reglerna om deklarationsskyldighet föreslås överförda från GTL till LSK och av slopandet av taxeringsnämnderna.

Anvisningarna till 35 §

De tre sista meningarna i tredje stycket kan utgå eftersom den femåriga omprövningsperioden möjliggör ändring utan särskilda regler.

19.13 Lagen om ersättningsskatt

4 §

Skattemyndighet, inte länsrätt, skall som första instans besluta om ersättningsskatt (se avsnitt 5.1). Taxeringsbeslut skall meddelas av skattemyndigheten inom den period som enligt nuvarande regler gäller för framställning om taxering hos länsrätten. Detta innebär en avvikelse från vad som gäller enligt NTL. I övrigt gäller NTL:s regler (se 8 §). Fristerna för omprövning av beslut om ersättningsskatt räknas alltså från det taxeringsår då företaget rätteligen skulle ha taxerats till statlig inkomstskatt.

5 och 6 §§

Skattemyndigheten skall göra den ändring av taxering till ersättningsskatt som föranleds av en ändrad taxering till statlig inkomstskatt. Någon särskild regel för eftertaxeringsfallen är inte nödvändig eftersom eftertaxering i det nya förfarandet inte är ett tillägg till, utan en ändring av det tidigare taxeringsbeslutet.

7 §

Beslut om återbetalning av ersättningsskatt skall fattas av den skattemyndighet som fattat taxeringsbeslutet.

8 §

Vissa särskilda förfaranderegler finns i lagen om ersättningsskatt. I övrigt gäller NTL:s regler (se 1 kap. 1 § första stycket 6 NTL).

19.14 Lagen om arvsskatt och gåvoskatt

67 §

Någon motsvarighet till 123 § första stycket GTL finns inte i NTL, se 3 § viteslagen och kommentaren under 3 kap. 5 § NTL. En motsvarighet till 123 § andra stycket GTL har förts in i 67 § tredje stycket för att undvika en hänvisning till 7 kap. 1 § NTL.

19.15 Lagen om skogsvårdsavgift

2 §

Andra stycket föreslås utmönstras. I 22 § UBL har nämligen en generell avrundningsregel tagits in för de skatter och avgifter som tas ut enligt UBL (jfr 1 § första stycket UBL).

3 §

Den nuvarande bestämmelsen i 15 § 2 mom. SIL föreslås upphävd och ersatt av en ny regel i 62 a § UBL som avser alla de skatter och avgifter som tas ut enligt UBL. Skogsvårdsavgift omfattas av UBL:s regler. Någon hänvisning i lagen om skogsvårdsavgift är därför inte längre nödvändig. I lagen om skogsvårdsavgift finns för närvarande inte några förfaranderegler eller någon hänvisning till GTL. Lagen omfattas av förfarandet i NTL (se 1 kap. 1 § första stycket 7). En hänvisning till NTL är befogad i förtydligande syfte.

19.16 Lagen om statlig inkomstskatt

2 § 4 mom.

Beslut enligt fjärde stycket skall enligt de vanliga reglerna för taxeringsbeslut fattas av skattemyndigheten som första instans.

7 § 5 mom.

Hänvisningen till 4 kap. 19–22 §§ NTL motsvarar 115 § GTL. Någon motsvarighet till 116 § GTL finns inte i NTL.

9 § 2 mom.

Beslut om väsentligen nedsatt skatteförmåga skall fattas av skattemyndigheten i första instans (jfr 50 § 2 mom. KL och avsnitt 5. 1).

10 § 5 mom.

Ändringen föranleds av att reglerna om uppgiftsskyldighet i GTL brutits ut till en särskild lag.

10 b §

Paragrafen föreslås upphöra. Den ersätts av en generell avrundningsregel i 22 § UBL gemensam för alla de skatter och avgifter som avses i 1 § UBL (se avsnitt 12.4).

13 § och 14 § 2 mom.

Beslut om eftertaxering är i det nya förfarandet inte en tilläggstaxering utan ett omprövningsbeslut. Bestämmelserna kan därför slopas (jfr 62 § KL och 13 § SFL). Även rubriken närmast före 13 § föreslås utgå.

15 § 1 och 2 mom.

En generell reglering av dödsbos befrielse från skatt föreslås i 30 § andra stycket UBL (se avsnitt 12.6). Regeln i 15 § 1 mom. kan därför utgå.

Bestämmelsen i 15 § 2 mom. har ersatts av en ny regel i UBL. (Se vidare kommentaren under 61 § UBL.)

19.17 Lagen om statlig förmögenhetsskatt

11 § 3 mom.

Se kommentaren under 10 b § SIL.

13 §

Se kommentaren under 13 § SIL.

15 § 1 och 2 mom.

Se kommentaren under 15 § 1 och 2 mom. SIL.

19.18 Lagen om förhandsbesked i taxeringsfrågor

11 §

Bestämmelsen föreslås upphävd med anledning av att det allmänna ombudet på mervärdeskatteområdet avskaffas (se avsnitt 13.2). Den skattskyldiges motpart blir skattemyndigheten.

12 §

Bestämmelsen innehåller endast en s.k. kvasidelegation och bör därför utmönstras.

19.19 Lagen om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst

4 §

Handläggning av ärenden enligt lagen om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst (LSB) innefattas i begreppet taxering (jfr kommentaren under 1 kap. 1 § NTL). De skall således om inte särskilda regler finns i LSB handläggas enligt reglerna i NTL. Hänvisningen till såväl NTL som LSK innebär inte någon förändring i sak utan följer av att reglerna om uppgiftsskyldighet brutits ut till en särskild lag.

6 §

Enligt nuvarande bestämmelser skall en ansökan om särskild skatteberäkning förklaras vilande genom särskilt beslut om ett tidigare beslut om taxering, som inverkar på skatteberäkningen, inte har vunnit laga kraft. Det ankommer sedan på den skattskyldige att, inom ett år från det att slutligt beslut meddelats i taxeringsfrågan, inkomma med framställning till länsrätten om att ansökan skall tas upp på nytt.

Taxeringsbesluten vinner i det nya taxeringsförfarandet laga kraft gentemot de skattskyldiga först fem år efter taxeringsårets utgång. Det går därför inte att kräva att taxeringar, som inverkar på skatteberäkningen, skall ha vunnit laga kraft. Även i övrigt är ordningen med vilandeförklaring mindre lämplig. Jag föreslår därför att beslut om särskild skatteberäkning skall få fattas även om tidigare års taxeringar inte har vunnit laga kraft. Bestämmelsen kan därför upphävas. Ändras förutsättningarna för skatteberäkningen efter beslut av skattemyndighet eller domstol skall skattemyndigheten göra den ändring av den särskilda skatteberäkningen som föranleds därav.

7 §

Skattemyndigheten skall besluta om de taxeringsåtgärder som föranleds av domstols beslut i mål om taxering (4 kap. 23 § NTL). En sådan åtgärd kan vara att ändra beslut om särskild skatteberäkning. Samma sak gäller om skattemyndighetens omprövning medför att förutsättningarna för den särskilda skatteberäkningen ändras. Omprövningsbeslutet skall då innefatta även en ändring av den särskilda skatteberäkningen.

8 §

Paragrafen har anpassats till omprövningsförfarandet i NTL. Enligt första stycket garanteras den skattskyldige alltid en ettårsfrist för ansökan om särskild skatteberäkning från det att förutsättningar för skatteberäkningen föreligger. Det nuvarande andra stycket konsumeras av den femåriga omprövingsperioden.

Andra stycket ger skattemyndigheten möjlighet att besluta om ny skatteberäkning till den skattskyldiges nackdel inom fem år om det visar sig att den tidigare skatteberäkningen grundats på oriktiga förutsättningar.

9 §

Bestämmelsen, som konsumeras av fristerna för omprövning i NTL, föreslås upphävd.

10 §

Bestämmelsen innefattar endast en s.k. kvasidelegation och föreslås upphävd.

Anvisningarna till 4 §

Skattemyndigheten skall besluta om särskild skatteberäkning i första instans. Ansökan måste, enligt de vanliga reglerna i NTL, komma in inom fem år efter taxeringsåret för att prövas, om inte 8 § är tillämplig. Att ansökan skall prövas även om den ges in till fel skattemyndighet eller till en förvaltningsdomstol framgår av bestämmelserna i NTL. Den särskilda regeln i LSB kan därför utgå.

19.20 Lagen om särskild fartygsfond

10 och 11 §§

Paragraferna föreslås upphöra att gälla till följd av att taxeringsnämnderna slopas.

19.21 Skogskontolagen

1 §

Den skattskyldige är enligt den föreslagna lydelsen garanterad en sexmånadersfrist från meddelandet av beslutet om att rätt till skogsskadeuppskov inte föreligger för att framställa yrkande om uppskov för insättning på skogskonto.

5 §

Ändringen föranleds bl.a. av att bestämmelserna om deklarations- och uppgiftsskyldighet har brutits ut från GTL bildat en särskild lag.

19.22 Lagen om sjömansskatt

30 §

Ändringarna i första och andra styckena utgör anpassningar till vad som föreslås beträffande vitesreglerna i UBL (se kommentarerna under 3 kap. 5 § och 7 kap. 2 § NTL). Den nuvarande hänvisningen till 83 § UBL innefattar inte sjätte stycket. Även vid utdömande av vite enligt lagen om sjömansskatt bör vitets lämplighet kunna bedömas i likhet med vad som gäller på skatteområdet i övrigt. Den föreslagna hänvisningen till 83 § fjärde stycket UBL möjliggör detta.

19.23 Lagen om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring

1 §

Ändringarna föranleds av att länsskattemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna föreslås ersättas av en skattemyndighet i varje län.

2 §

Den föreslagna lydelsen innebär inte någon förändring i sak, utan föranleds av det nya taxeringsförfarandet och av att taxeringsnämnderna avskaffas. Beslut om eftertaxering innebär i den nya ordningen en omprövning av taxeringsbeslutet, inte en tilläggstaxering, och behöver därför inte anmärkas särskilt i lagtexten.

3 §

Ändringen föranleds av att reglerna om uppgiftsskyldighet brutits ut till en särskild lag, lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter.

5 §

Ändringarna är endast redaktionella. Ordet anmaning har ersatts av ordet föreläggande i enlighet med vad som föreslås i NTL.

6 §

Bestämmelsen har utformats efter mönster från 3 kap. 1 och 2 §§ NTL. Se kommentarerna under dessa paragrafer.

8 a §

Bestämmelsen motsvarar 4 kap. 7, 9, 13 och 14 §§ NTL. Reglerna om omprövning lappar delvis över bestämmelsen om ändring enligt 7 §.

11 §

Den nuvarande 11 § har strukturerats om och fördelats på flera paragrafer. Överklagandetiderna föreslås överensstämma med dem som gäller enligt NTL. I likhet med vad som föreslås på taxeringsområdet skall när den skattskyldige överklagat ett beslut skattemyndigheten ompröva beslutet.

12 §

Den nuvarande bestämmelsen innehåller en s.k. kvasidelegation som föreslås utgå. Innehållet i den föreslagna nya 12 § motsvarar nuvarande 11 § andra stycket fjärde – sjätte meningarna och tredje stycket.

13 §

Bestämmelsen motsvarar 11 § sjätte stycket.

19.24 Lagen om förlustavdrag

2 §

Förslagen innebär inte några ändringar i sak utan föranleds av att bestämmelserna om deklarationsskyldighet har överförts till LSK.

5 §

Yrkande om förlustavdrag bör framställas i deklarationen. Genom den femåriga omprövningsperioden är det dock möjligt att under fem år efter taxeringsåret begära omprövning och yrka förlustavdrag.

11 §

Reglerna om omprövning i NTL ger skattemyndigheten möjlighet att ändra taxeringsbeslut för andra taxeringsår, t.ex. när ett tidigare taxeringsbeslut ändrats så att förlustavdrag vid senare års taxeringar behöver justeras. Genom förevarande bestämmelse kan den skattskyldige även efter femårsperiodens utgång – om ett taxeringsbeslut som påverkar förlustavdragen ändrats – begära att taxeringsbeslut för andra taxeringsår ändras i motsvarande mån.

19.25 Lagen om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m.

3 §

Beslut föreslås fattas av skattemyndighet i stället för länsrätt (se avsnitt 5.1). Förfarandereglerna i NTL skall tillämpas. De särskilda reglerna i 3 § om beslutsbehörighet m.m. är därför inte längre nödvändiga utan föreslås upphöra.

4 §

Bestämmelserna i NTL förslås gälla för handläggning av ärenden enligt lagen om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m. Skattemyndigheten skall således fatta beslut enligt lagen inom de frister som anges i NTL.

5 §

Skattemyndigheten, inte länsrätt, skall göra den ändring av taxeringsbeslut som föranleds av beslut enligt 3 §.

19.26 Lagen med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.

4 och 4 a §§

Skattemyndigheten kan, till skillnad mot taxeringsnämnden, fatta beslut även efter taxeringsåret. Taxeringsändringar som tillkommer efter det att slutskattesedeln utfärdats skall inte medföra någon omräkning av skatteunderlaget. Beslut om årlig taxering skall fattas före utgången av november taxeringsåret (4 kap. 2 § NTL).

19.27 Skattebrottslagen

2 §

Ändringen föranleds av att bestämmelserna om skyldighet att lämna kontrolluppgift har flyttats från GTL till LSK.

19.28 Lagen om allmänna förvaltningsdomstolar

18 §

Ändringen i tredje stycket punkt 2 föranleds av att den skattskyldige enligt 3 kap. 6 § NTL föreslås ha möjlighet att hos länsrätten begära att han skall befrias från skyldigheten att lämna upplysningar eller visa upp handling som han förelagts att lämna eller visa upp. Motsvarande gäller enligt ML, LPP och USAL. Mål av denna typ bör, i likhet med vad som nu gäller för mål om undantagande av handling från taxeringsrevision, handläggas av ensamdomare.

Enligt tredje stycket punkt 4 föreslås mål om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt uppbörds- eller skatteförfattningarna kunna handläggas av ensamdomare.

20 §

Ändringen föranleds av den nya skatteorganisationen.

19.29 Lagen om uppskov med beskattning av realisationsvinst

9 och 12 §§

Skattemyndigheten skall som första instans fatta beslut om uppskov med beskattning av realisationsvinst. Skattemyndigheten får även fatta beslut om efterbeskattning enligt lagen (jfr avsnitt 5.1).

14 §

Ett beslut om uppskov är ett taxeringsbeslut. Om t.ex. en realisationsvinst sänks genom ett omprövningsbeslut skall skattemyndigheten även göra den ändring av uppskovsbeslutet som ändringen kan föranleda. Sänks realisationsvinsten genom beslut av domstol skall skattemyndigheten göra en eventuell ändring av uppskovsbeslutet genom beslut om taxeringsåtgärder.

Även i det framtida förfarandet bör den skattskyldige ha möjlighet att efter de ordinarie fristerna kunna framställa yrkande om uppskov i ett tidigare uppskovsbeslut om förutsättningar för uppskov föreligger först efter det att taxeringsbeslutet har ändrats. Har tiden för omprövning gått ut skall den skattskyldiges framställning ha kommit in till skattemyndigheten inom sex månader från det taxeringsbeslutet meddelades. I det nya taxeringsförfarandet vinner taxeringsbesluten inte laga kraft gentemot den skattskyldige förrän vid utgången av det femte året efter taxeringsåret. Man kan därför inte längre kräva att taxeringsbeslutet skall ha vunnit laga kraft för att pröva en fråga om uppskov eller ändring i ett tidigare uppskovsbeslut.

19.30 Fastighetstaxeringslagen

18 kap.

16 §

Den nuvarande hänvisningen i första stycket till GTL har ersatts av en hänvisning till NTL. Som framgår av kommentaren under 3 kap. 17 § NTL finns inte längre någon motsvarighet till 50 § 1 mom. andra stycket GTL. Bestämmelserna i 50 § 2 mom. GTL återfinns i 4 kap. 13 § LSK.

27 §

Första stycket föreslås slopat (jfr kommentaren under 3 kap. 5 § NTL).

Det nuvarande andra stycket blir ett nytt första stycke. Den föreslagna ändrade lydelsen har kommenterats under 7 kap. 1 § NTL.

28 §

Förslaget innebär inte någon ändring i sak, utan är en anpassning till bestämmelserna i viteslagen (se kommentaren under 3 kap. 5 § och 7 kap. 2 § NTL).

28 kap.

12 §

Ändringarna i tredje stycket föranleds av att de nuvarande taxeringsnämnderna slopas och att de lokala skattemyndigheterna och länsskattemyndigheterna ersätts med en skattemyndighet i varje län.

I fjärde stycket föreslås den nuvarande punkt 2 utgå. Enligt NTL är skattemyndigheten skyldig att göra den ändring i ett taxeringsbeslut som föranleds av ändrad fastighetstaxering. Underrättelsen bör innehålla en upplysning om denna skyldighet.

19.31 Lagen mot skatteflykt

4 §

Skattemyndigheten har befogenhet att fatta beslut i alla uppkommande taxeringsfrågor med undantag för beslut om tillämpning av lagen mot skatteflykt. Sådana beslut skall fattas av länsrätt som första instans efter framställning av länsskattemyndighet eller riksskatteverket. Eftersom reglerna aldrig skall tillämpas av skattemyndighet har förfarandereglerna överförts från GTL till skatteflyktlagen. Beträffande framställning om tillämpning av skatteflyktslagen skall, liksom hittills, de vanliga reglerna för överklagande gälla.

Enligt 114 a § GTL, skall utöver vad som följer av 114 § GTL, eftertaxering ske, när rättelse påkallas av att lagen mot skatteflykt är tillämplig. Bestämmelsen infördes i GTL efter förslag av lagrådet (prop. 1980/81:17 s. 192). Det fanns enligt lagrådet anledning att, även om oriktigt meddelande i den mening som avses i GTL inte förelåg, medge rättelse genom eftertaxering när skatteflyktsklausulen är tillämplig. Klausulens praktiska betydelse skulle i annat fall bli avsevärt försvagad. Motsvarande regel gäller även i den nya ordningen så att en framställning om tillämpning av lagen mot skatteflykt kan göras inom fem år efter utgången av taxeringsåret.

19.32 Lagen om socialavgifter

5 kap.

1 §

Ändringen föranleds av att reglerna om dödsbobefrielse har förts samman till en generell reglering i 30 § UBL (se avsnitt 12.6).

19.33 Lagen om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar

27 §

På grund av den nya organisationen där en skattemyndighet i varje län ersätter nuvarande länsskattemyndigheter och lokala skattemyndigheter föreslås att innehållet i 27–29 §§ slås samman till en bestämmelse.

Paragrafen reglerar vilka beslut av skattemyndighet och RSV som får överklagas. Lokala skattemyndighetens beslut enligt 6 § får för närvarande överklagas till länsskattemyndighet men inte vidare. Sådana beslut föreslås i den nya ordningen få överklagas till länsrätt men inte vidare (se den föreslagna lydelsen av 30 § andra stycket).

28 §

Enligt uppbördsförfattningarna är tiden för överklagande för närvarande tre veckor från delgivningen av beslutet såväl vad gäller beslut av skattemyndighet som av domstol. Som framgår av avsnitt 12.9 föreslås en förlängning till två månader för att få en bättre samstämmighet med de regler som gäller för skatteområdet i övrigt.

Enligt andra stycket skall reglerna i NTL om omprövning av beslut i samband med skattskyldigs överklagande också tillämpas när enskild överklagar beslut enligt AUL. Se avsnitt 9.1 och kommentarerna under 6 kap. 5–7 §§ NTL.

29 §

Den allmänna ombudsfunktionen på uppbördsområdet föreslås slopad (se avsnitt 13.3). RSV får överklaga skattemyndighetens beslut. Processföringen på det allmännas sida föreslås ordnad såsom på taxeringsområdet (jfr den föreslagna hänvisningen till NTL:s regler i 30 § första stycket).

30 §

Bestämmelserna i NTL om överklagande av länsrrättens och kammarrättens beslut, om företrädare för det allmänna samt om handläggning vid domstol gäller för mål enligt AUL. Processen är således en sakprocess. Bestämmelserna om vite i 7 kap. 1 och 2 §§ NTL omfattas inte av hänvisningen. Motsvarande bestämmelser finns emellertid i 83 § UBL vartill hänvisas i 11 §.

31 §

I 87 § UBL fanns tidigare en motsvarighet till bestämmelserna i tredje stycket förevarande paragraf. Den upphävdes 1986 i samband med att processföringen på taxeringsområdet lades på länsskattemyndigheten som en myndighetsuppgift. Motivet var att det inte borde tillkomma länsskattemyndigheten – som också hade hand om processföringen – att få bestämma att verkställigheten av en domstols beslut skulle anstå (prop. 1986/87:47 s. 177). Samma skäl talar för att bestämmelsen i tredje stycket slopas nu när den allmänna ombudsfunktionen föreslås upphöra.

19.34 Lagen om vinstdelningsskatt

8 §

Andra stycket föreslås utgå på grund av förslaget om en generell avrundningsregel i UBL. Se avsnitt 12.4 och kommentaren under 22 § UBL.

10 §

Skattemyndigheten, inte domstolen, beslutar om de ändringar i vinstdelningsunderlaget som kan föranledas av domstols beslut i ett mål om taxering.

19.35 Lagen om statlig fastighetsskatt

5 §

Bestämmelserna i 15 § 2 mom. SIL föreslås upphävd och ersatt med en ny regel i UBL, 61 §, gemensam för de skatter och avgifter som tas ut enligt UBL. Fastighetsskatt omfattas av UBL:s regler (1 § första stycket UBL). Paragrafen kan därför utgå.

6 §

Den nuvarande 6 § ersätts av en generell reglering i 22 § UBL (se avsnitt 12.4).

19.36 Lagen om vägtrafikskatt

43 §

Efterbeskattningsinstitutet i LPP har genom den förslagna reformen ändrats på så sätt att ett beslut om efterbeskattning inte längre är ett tillägg till den tidigare beskattningen, utan en ändring av det tidigare beslutet. Detta har medfört att 4 kap. 11 § LPP ändrats eftersom efterbeskattningen avser den skattskyldige inte dödsboet. På vägtrafikskatteområdet har efterbeskattningsinstitutet inte ändrats. Ett tillägg, motsvarande 4 kap. 11 § första meningen LPP, krävs därför i förevarande paragraf

47 §

Tillägget i första stycket följer av den ändrade lydelsen av 7 kap. 8 § LPP.

Två nya stycken har lagts till. Detta är enbart en följd av att reglerna i LPP ändrats och innebär inte någon förändring i sak. Motsvarigheten i LPP till det nya fjärde stycket, 8 § tredje stycket, talar endast om kammarrätt. Mål enligt VSL överklagas till länsrätt. Fjärde stycket har därför gjorts tillämplig även på handläggningen i länsrätt.

47 §

Ändringarna är endast av redaktionell natur och innebär inte någon ändring i sak.

60 §

De nya reglerna om anstånd i 49 § 1, 2 och 3 mom. UBL är tillämpliga också på vägtrafikskatt (se avsnitt 12.1).

67 §

Hänvisningen till 9 kap. 2 § LPP har slopats eftersom den paragrafen föreslås upphävd.

84 §

De regler i LPP som omfattas av den nuvarande hänvisningen i förevarande paragraf föreslås till stor del ändrade eller slopade. Den föreslagna lydelsen avses inte innebära någon förändring i förhållande till i dag.

19.37 Lagen om särskild vinstskatt

9 §

Skattemyndighet, inte domstol, beslutar om de ändringar av beskattningsunderlaget som kan föranledas av domstols beslut i mål om taxering.