En ny aktiebolagslag – sammanfattning
Aktiebolaget anses av många vara en viktig förklaring till Västerlandets ekonomiska framgångar under det senaste århundradet. Möjligheterna att ackumulera kapital genom små bidrag från ett stort antal investerare har skapat förutsättningar för dagens multinationella storföretag. Men det förhållandet att aktieägarna i ett aktiebolag inte svarar personligen för bolagets förpliktelser gör företagsformen attraktiv också för småföretagare. I Sverige och många andra länder är merparten aktiebolag enmans- eller fåmansbolag.
Aktiebolagslagstiftningen skall således på en gång tillgodose internationella och nationella behov och vara tillräckligt flexibel för att passa både i stora och små förhållanden. Den kategoriindelning i publika och privata bolag som genomförts som ett led i Sveriges EG-anpassning ger denna flexibilitet och har åtminstone för tillfället tystat den debatt som länge förts i Sverige om en särskild bolagsform för de mindre företagen.
En aktiebolagslag måste vidare vara utformad på ett sådant sätt att den inte på kort tid blir omodern på grund av ändrade förhållanden. Förändringstrycket i den internationella miljö i vilka de stora svenska aktiebolagen verkar är mycket starkt. Vår nuvarande aktiebolagslag är från år 1975. Under det kvarts sekel som den har funnits har Sverige hunnit gå med i EU, järnridån har försvunnit och kapitalet flödar i stort sett fritt mellan länderna. Det är inte någon överdrift att säga att de svenska aktiebolagen i dag verkar i en helt annan internationell miljö än när den nuvarande aktiebolagen skrevs.
Det har föranlett den svenske lagstiftaren att företa en rad ändringar i aktiebolagslagen för att tillgodose uppkommande behov. Det är emellertid en generell iakttagelse att det är svårt att i en lag genomföra ett så stort antal ändringar som det här är fråga om utan att lagen så småningom förlorar en del av sin struktur och blir mera svåröverskådlig och svårbegriplig. Det räcker i detta sammanhang med att nämna att de nuvarande bestämmelserna om allmän och särskild granskning respektive byte av bolagskategori placerades i 11 och 17 kapitlet uteslutande av den anledningen att sistnämnda kapitel, som ursprungligen innehöll bestämmelser om redovisning respektive om bundna och fria aktier, hade upphävts som ett led i den svenska EG-anpassningen. Det är givet att sådana ändringar, som kan ske också på paragrafnivå, bryter ner den ursprungliga logiken mellan bestämmelserna och gör lagen svårbegriplig. De svenska aktiebolagslagarna har sällan överlevt mer än 30 år. Med hänsyn till de stora omvärldsförändringar som har skett är det närmast överraskande att 1975 års lag inte redan har ersatts med en ny aktiebolagslag.
Aktiebolagskommittén har anslutit sig till den traditionella synen i svensk aktiebolagsrätt och har i bl.a. betänkandet Aktiebolagets organisation (SOU 1995:44) framhållit den viktiga roll som företagets ägare spelar:
I en marknadsekonomi är utsikterna till ekonomisk framgång ojämnt fördelade mellan olika verksamheter och olika företag. De som vill få ut så mycket som möjligt av de ekonomiska fördelar som ett framgångsrikt utvecklingsarbete ger måste styra sina investeringar till de verksamheter och företag som har de bästa vinstutsikterna. De måste också övervaka sina investeringar genom att hålla sig underrättade om hur deras företag utvecklas och söka påverka deras verksamhet. Företagens ägare bidrar på det sättet till att resurserna i enskilda företag och i näringslivet som helhet utnyttjas så effektivt som möjligt. Ägare som tar ansvar för företagens och näringslivets utveckling är därför ett viktigt inslag i en fungerande marknadsekonomi.
Kommitténs uppfattning är att aktiebolagslagen skall ha en utformning som främjar en aktiv ägarfunktion i företagen. Därigenom skapas största möjliga förutsättningar för en fortlöpande och snabb anpassning av företagens organisation och verksamhet till förändringar i omvärlden och för en dynamik i näringslivet. Det kräver att lagen dels garanterar ägarna den yttersta beslutanderätten i bolaget, dels möjliggör förändringar i ägarstrukturen. (SOU 1995:44 s. 154.)
Statsmakterna har också tagit detta synsätt till utgångspunkt för den reformering av aktiebolagslagen som pågår med kommitténs förslag som grund (se bl.a. prop. 1997/98:99 s. 75 f.).
En annan aspekt som är värd att anlägga i detta sammanhang är de stora förändringar i ägarstrukturen bland de svenska börsnoterade aktiebolagen som skett under andra hälften av 1990-talet. Många av våra största aktiebolag ägs i dag till mer än hälften av utländska rättssubjekt. Dessa utländska ägare är ofta pensionsfonder och liknande institutioner som placerar en del av sina tillgångar i aktier men sällan ingriper i bolagets skötsel utan väljer att sälja aktierna vid missnöje med bolagsledningens agerande. Det är emellertid inte bara de utländska ägarna som i ökande utsträckning består av institutioner. Även de svenska ägarna är i hög utsträckning fonder, försäkringsbolag och andra institutioner medan de fysiska personer som för några decennier sedan hade majoriteten i våra börsnoterade företag numera har fått sitt inflytande reducerat högst betydligt. Aktiebolagskommittén har försökt skapa rutiner som skall ge svenska och utländska institutioner effektiva möjligheter att delta i de svenska aktiebolagens förvaltning och föreslår i detta slutbetänkande ytterligare åtgärder i samma syfte. Det finns emellertid enligt kommitténs mening anledning för statsmakterna att följa utvecklingen på detta område och hålla en beredskap om det skulle framkomma tecken som tyder på att de institutionella ägarna inte tar sitt ansvar för förvaltningen av de bolag i vilka de investerat och därigenom hämmar det svenska näringslivets utvecklingsmöjligheter.
När kommittén nu lägger sitt slutbetänkande är det det sjunde i raden av betänkanden som kommittén har lämnat. Kommittén har således avrapporterat sitt arbete på ett sätt som har underlättat partiella reformer. Sådana har också, som utvecklas i det följande, genomförts och andra är på gång. Detta arbetssätt, där nyheterna så att säga avlöser varandra i en lagom takt, har stora fördelar för slutanvändarna. Från lagstiftningssynpunkt har metoden den fördelen att färdiga förslag inte behöver vänta på att andra förslag skall färdigställas utan kan genomföras direkt. Kommittén tycker sig också se att remissbehandlingen blir effektivare om den sker genom yttranden över en serie betänkanden, där varje betänkande är av förhållandevis måttligt omfång, jämfört med om remissyttrandet avser ett enda men mycket omfattande betänkande; remissynpunkterna på de sista kapitlen i Aktiebolagsutredningens ovannämnda betänkande från år 1971 var ganska få. Kommittén har också i sitt arbete kunnat utnyttja remissutfallet beträffande tidigare delbetänkanden när slutbetänkandet har utformats.
1975 års aktiebolagslag ger vid en första anblick intryck av att vara främst ett excercisreglemente. Den innehåller detaljerade checklistor över vilka handlingar som skall finnas i varje ärende som lagen behandlar, ofta med föreskrift dessutom om att dessa handlingar skall innehålla en rad detaljupplysningar. Den lag som kommittén föreslår avviker inte från denna tradition. Det är snarare så att antalet checklistor har utökats liksom listornas längd. Kommittén har nämligen uppfattningen att det blir enklare för alla parter, inklusive Patent- och registreringsverket, om det finns mycket klara regler för vilka handlingar som skall hanteras i olika sammanhang, inklusive när beslutet skall registreras i aktiebolagsregistret. Kommittén har dessutom försökt att undvika hänvisningar och har därför skrivit ut varje checklista utan hänsyn till att listan beträffande en typ av ärende inte sällan är identisk med listan avseende en annan ärendetyp.
Av det faktum att det finns många checklistor i kommitténs lagförslag skall man emellertid inte dra den felaktiga slutsatsen att kommittén föreslår en allmänt skärpt kontroll över aktiebolagen. Tvärtom är kommitténs arbete präglat av en vilja att låta marknaden ta hand om många problem som äldre lagstiftare ville reglera. Kommittén vill i detta sammanhang bara nämna de nya möjligheterna till återköp av egna aktier och kommitténs förslag att tillåta kapitalandelslån men fler exempel på liberalisering och överlämnande åt självreglering ges i det följande.
En viktig del av kommitténs arbete, som särskilt har uppmärksammats i samband med att kommittén nu lägger fram förslag till en helt ny, komplett aktiebolagslag, har gått ut på att göra lagen begriplig och så långt det är möjligt lättläst. Kommittén har använt sig av en konsekvent genomförd systematik, strävat efter att begränsa paragrafernas omfång och arbetat mycket med mellanrubriker och paragrafrubriker för att göra det lätt att hitta bland bestämmelserna. Kommittén har också försökt använda ett så enkelt språk som ämnet tillåter.
Mycket av innehållet i slutbetänkandet är genom tidigare delbetänkanden och genomförda delreformer redan känt. Det gäller exempelvis avskaffandet av de bundna aktierna, anpassningen till EG:s bolagsdirektiv med en kategoriindelning av aktiebolagen i privata och publika bolag, de nya reglerna om bolagets organisation samt de nya möjligheterna för aktiemarknadsbolag att återköpa egna aktier.
Arbete pågår för närvarande i regeringskansliet med en lagrådsremiss på basis av kommitténs förslag om vinstutdelning, nedsättning av aktiekapitalet och likvidation.
Därefter skulle det av de tidigare betänkandena återstå att behandla bl.a. vad kommittén föreslagit om bolagsbildning, överlåtelsebegränsningar beträffande aktier, ökning av aktiekapitalet och tvångsinlösen av minoritetsaktier.
I det nu framlagda slutbetänkandet inskränker sig kommittén emellertid inte till att sammanställa sina tidigare förslag utan behandlar också en rad nya frågor. Skillnaden mellan den nuvarande ordningen och den nya aktiebolagslag som kommittén föreslår kan sammanfattningsvis sägas var följande.
I 1 kap. upptas liksom i den nuvarande lagen vissa allmänna bestämmelser om aktiebolag. I lagens portalparagraf läggs aktiebolagsformens mest grundläggande kännetecken fast, nämligen ägarnas frihet från personligt ansvar för bolagets förpliktelser. Kommittén har övervägt om den bestämmelsen bör förses med ett generellt undantag, s.k. ansvarsgenombrott, men funnit att så inte bör ske. På ett särskilt delområde, nämligen miljöområdet, anser kommittén visserligen att institutet ansvarsgenombrott bör komma till uttryck i lag, men det bör ske i miljöbalken, inte i aktiebolagslagen.
I första kapitlet slås vidare fast att aktiebolag kan vara privat aktiebolag eller publikt aktiebolag och att lagen gäller alla aktiebolag, om inte annat föreskrivs. Indelningen av bolagen i två kategorier infördes som nämnts i samband med EG-anpassningen. Den fick genom de nya reglerna om aktiebolagets organisation en ökad betydelse och kommer i den nya lagen till ytterligare användning.
Till skydd för bolagets borgenärer föreskrivs i första kapitlet också att det i bolaget skall finnas ett aktiekapital av viss minsta storlek. Aktiekapitalet kan vara fördelat på en eller flera aktier. En principiellt viktig nyhet i den nya lagen är att aktierna inte längre skall lyda på ett visst nominellt belopp. Systemet med ett nominellt värde på aktierna avskaffas och ersätts av ett kvotaktiesytem, där varje aktie representerar en lika stor andel av aktiekapitalet (kvotvärdet) och därmed av bolagsförmögenheten. Övergången till kvotaktiesystemet påverkar lagens utformning bl.a. såvitt avser reglerna om bolagsbildning, kapitalökning och kapitalminskning.
I första kapitlet finns också en definition av koncernbegreppet. Definitionen har, sedan redovisningsreglerna i aktiebolagslagen år 1996 ersattes av särskild lagstiftning, en förhållandevis begränsad betydelse. Lagen upptar endast ett fåtal koncernregler. Kommittén har övervägt men inte funnit något uttalat intresse för att i lagen ta in bestämmelser om styrning och ledning i koncerner, s.k. materiell koncernrätt.
I 2 kap. finns bestämmelser om bildande av aktiebolag. Den nya lagen innebär på detta område en väsentlig förenkling i förhållande till gällande rätt. Det numera sällan eller aldrig använda institutet successivbildning utmönstras och reglerna om simultanbildning ges en ny utformning. Den eller de som vill bilda ett aktiebolag skall enligt den nya lagen upprätta en stiftelseurkund, teckna sig för samtliga aktier direkt i stiftelseurkunden, betala aktierna, upprätta och låta en auktoriserad eller godkänd revisor granska en öppningsbalansräkning för bolaget, färdigställa stiftelseurkunden samt ansöka om bolagets registrering. En viktig nyhet i detta sammanhang är att stiftarna själva, med beaktande av lagens krav på ett visst minsta aktiekapital, avgör i vilken utsträckning betalningen för aktierna skall tillföras aktiekapitalet eller utgöra fritt eget kapital i bolaget.
I 3 kap. finns bestämmelser om aktier och aktiers överlåtbarhet. Där läggs två grundläggande principer fast. Den ena är att alla aktier har lika rätt i bolaget, om inte annat anges i bolagsordningen. Den andra principen är att en aktie är fritt överlåtbar. I bolagsordningen kan föreskrivas begränsningar i överlåtbarheten, men endast med uttryckligt stöd i lag. Medan sådana inskränkningar i överlåtbarheten enligt gällande rätt bara kan göras i form av s.k. hembudsklausuler öppnar den nya lagen möjlighet för alla bolag att använda sig av såväl hembuds- som förköpsklausuler. Privata aktiebolag får också använda sig av samtyckesklausuler. Genom dessa regler tillgodoses ett behov av större flexibilitet på detta område, framför allt i bolag med en begränsad ägarkrets, samtidigt som grundprincipen om fri överlåtbarhet bibehålls.
Alla aktier i ett aktiebolag skall antecknas i en aktiebok. Bestämmelser därom finns i 4 kap. Den nya lagen gör här på ett mer systematiskt sätt än vad som i dag är fallet en åtskillnad mellan reglerna för kupongbolag och reglerna för avstämningsbolag. På regeringens uppdrag har kommittén i detta sammanhang särskilt övervägt om den nuvarande principen om aktiebokens offentlighet bör inskränkas på grund av de risker för brott i form av framför allt bedrägerier riktade mot aktieägare som offentligheten innebär. Enligt kommitténs mening skulle emellertid en hemligstämpling av uppgifterna i aktieboken inte vara någon effektiv brottsförebyggande åtgärd. Kommittén föreslår därför att aktieboken även fortsättningsvis skall vara offentlig och därigenom bl.a. möjliggöra forskning och debatt om ägar- och inflytandeförhållandena i näringslivet. I avstämningsbolag gäller i dag den begränsningsregeln att en offentlig utskrift av aktieboken inte upptar ägare med högst 500 aktier i bolaget. Kommittén föreslår att begränsningsregeln i stället utformas så att utskriften inte upptar ägare med innehav representerande mindre än en tusendel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget.
I kupongbolag skall, om någon aktieägare begär det, utfärdas aktiebrev för dennes aktier. Bestämmelser om aktiebrev finns i 5 kap. I avstämningsbolag får aktiebrev inte utfärdas; aktieinnehavet manifesteras där av en registrering i ett avstämningsregister fört av en central värdepappersförvarare.
På förslag av kommittén och i linje med den under 1990-talet allt intensivare debatten om vad som med en engelsk term brukar kallas corporate governance infördes i lagen år 1999 nya bestämmelser om aktiebolagets organisation. Kommittén föreslår att dessa bestämmelser, som regelbundet skall tillämpas av alla bolag, ges en något mer framskjuten plats i den nya lagen och att den hierarkiska strukturen med aktieägarna som bolagets yttersta beslutsfattare markeras genom att bestämmelserna om bolagsstämma placeras före bestämmelserna om styrelse och verkställande direktör. Sålunda upptas i 6 kap. bestämmelser om bolagsstämma och i 7 kap. bestämmelser om styrelse och verkställande direktör.
En viktig tanke bakom reglerna om bolagsstämma, sådana som de på basis av kommitténs tidigare framlagda förslag i dag är utformade, är att skapa förutsättningar för en aktiv ägarfunktion, framför allt i bolag med många ägare. I den nya lagen tas ytterligare steg i denna riktning bl.a. genom ökade möjligheter till utnyttjande av elektroniska hjälpmedel och modern kommunikationsteknik vid bolagsstämma. Ett exempel på det är att i lagen införs en uttrycklig bestämmelse om att stämman kan besluta om stämmodeltagande via Internet eller annat datanät.
Till blocket om bolagets organisation hör också 8 kap. om revision och 9 kap. om allmän granskning. Dessa överensstämmer, med ett par mindre undantag, med gällande rätt. En nyhet gäller lagens benämning på de personer som utför allmän granskning. Den i nuvarande lag använda termen lekmannarevisor har kritiserats bl.a. under riksdagens behandling av regeringens förslag till dessa bestämmelser. I den nya lagen har benämningen lekmannarevisor ersatts av allmän granskare.
Den nya lagen innebär väsentliga förändringar i bestämmelserna om kapitalökning. Aktiekapitalet kan ökas genom fondemission. Utmärkande för en fondemission är att den sker utan tillskott från aktieägarna. Men en ökning av aktiekapitalet kan också ske genom tillskott från blivande aktieägare. Det handlar då om kapitalökning genom nyemission, emission av konvertibler eller emission av teckningsoptioner. Vid nyemission sker tillskottet genom att aktietecknarna betalar för nya aktier, kontant eller med annan egendom. Vid emission av konvertibler görs ett tillskott till bolaget i samband med att hela eller delar av konvertibellånet omvandlas till aktiekapital. I fråga om teckningsoptioner slutligen sker tillskottet i form av betalning för aktier som tecknas med optionsrätt på samma sätt som vid nyemission.
I den nuvarande lagen behandlas de fyra metoderna för ökning av aktiekapitalet på så sätt att fond- och nyemission regleras i ett kapitel och emission av konvertibler och teckningsoptioner i ett annat. Indelningen bygger på att det är osäkert om en emission av teckningsoptioner eller konvertibler kommer att leda till en ökning av aktiekapitalet.
I den nya lagen har bestämmelserna i stället disponerats med utgångspunkt i den skillnad som enligt det anförda finns mellan fondemission på ena sidan och nyemission samt emission av konvertibler och teckningsoptioner på den andra. I 10 kap. upptas vissa för kapitalökning gemensamma bestämmelser. Därefter regleras i 11 kap. fondemission och i 12 kap. tillskottsemission. En nyhet i sammanhanget är att den nya lagen tillåter bolagen att emittera fristående teckningsoptioner.
I likhet med vad som ovan sagts i fråga om bolagsbildning innebär den nya lagen ökade möjligheter för ägarna att besluta huruvida betalningen för emitterade aktier, eller för den delen teckningsoptioner eller konvertibler, skall utgöra bundet eller fritt kapital i bolaget. Det är en fråga som ägarna skall ta ställning till i emissionsbeslutet. Annorlunda uttryckt har kommittén i detta sammanhang släppt den traditionella kopplingen mellan aktiekapitalet och antalet aktier. Aktiekapitalet kan ökas utan att antalet aktier ökas, och antalet aktier kan ökas utan att aktiekapitalet ökas.
När ett publikt aktiebolag eller en aktieägare i ett sådant bolag offentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva aktier eller teckningsrätter i bolaget skall styrelsen i dag, enligt bestämmelser i aktiebolagslagen, upprätta ett prospekt, om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till ett visst, i lagen angivet, belopp. Bestämmelser om emissionsprospekt finns förutom i aktiebolagslagen bl.a. i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. I fråga om fondpapper som är inregistrerade vid eller avsedda att inregistreras vid börs finns bestämmelser om börsprospekt bl.a. i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. Båda lagarna kompletteras av Finansinspektionens prospektföreskrifter.
Kommittén anser det vara olyckligt att aktiebolag och aktieägare, som avser att emittera eller sälja fondpapper skall behöva beakta prospektregler i flera olika lagar. I den nya lagen har därför inte upptagits några prospektregler. I stället föreslås vissa nya bestämmelser om prospekt i lagen om handel med finansiella instrument och lagen om börs- och clearingverksamhet.
I detta sammanhang behandlar kommittén också frågan om vilket ansvar som skall kunna utkrävas av bolaget för felaktigheter och brister i ett upprättat prospekt. Rättsläget på denna punkt är i dag i viss mån oklart. Enligt den i doktrinen förhärskande uppfattningen kan ett aktiebolag inte på kontraktsrättslig grund bli skadeståndsskyldigt mot aktieägare eller den som i väsentlig mån är att likställa med aktieägare, när dessa personers anspråk hänför sig till teckning eller förvärv av aktier eller andra fondpapper som givits ut av bolaget. Det är en inställning som skiljer sig från vad som är fallet i bl.a. Förenta staterna och Storbritannien, något som inte sällan leder till svårutredda rättsliga frågeställningar vid svenska bolags emissioner på den internationella kapitalmarknaden. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att aktiebolag skall kunna åläggas ett skadeståndsansvar för felaktigheter och brister i prospekt som upprättats av bolaget vid en emission eller en aktieägares utförsäljning av en större aktiepost i bolaget. Bestämmelserna om sådant ansvar föreslås tas in i lagen om handel med finansiella instrument.
I 13 kap. har upptagits särskilda bestämmelser om vissa riktade emissioner m.m. Bestämmelserna svarar med smärre ändringar, bl.a. i fråga om tillämpningsområdet, mot vad som i dag är lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m.m. (LEO-lagen). Kommittén föreslår att den lagen upphävs. En av de materiella nyheterna i sammanhanget är att ett moderbolag som vill överlåta aktierna i ett dotter- eller dotterdotterbolag till det bolagets företagsledning eller anställda – en s.k. management buy out – inte behöver underställa beslutet moderbolagets bolagsstämma för godkännande.
Till aktiebolagslagens hårda kärna hör reglerna till skydd för bolagets bundna egna kapital. Dit kan räknas, förutom reglerna om bolagsbildning, reglerna om nedsättning av aktiekapitalet, förvärv av egna aktier och vinstutdelning. I dag finns bestämmelser om dessa förfaranden på olika ställen i lagen. Bestämmelserna är emellertid inte samordnade utan skiljer sig på flera punkter omotiverat från varandra. Kommittén föreslår att bestämmelserna samlas till ett gemensamt block, som inleds med ett för alla tre förfaranden gemensamt kapitel om värdeöverföringar. Sålunda finns i den nya lagens 14 kap. vissa grundläggande bestämmelser om värdeöverföringar, i 15 kap. bestämmelser om vinstutdelning, i 16 kap. bestämmelser om förvärv av egna aktier och i 17 kap. bestämmelser om minskning av aktiekapitalet. De föreslagna reglerna innebär genomgående ökade möjligheter för företagen att fortlöpande anpassa sin kapitalstruktur till vad som vid varje tidpunkt anses vara mest gynnsamt för bolaget och dess ägare. Kommittén har också haft ambitionen att i lagen ge uttryck för den rättsutveckling som under de senaste decennierna ägt rum i praxis och doktrin på framför allt vinstutdelningsområdet.
I delbetänkandet Aktiebolagets kapital (SOU 1997:22) föreslog kommittén bl.a. att svenska aktiebolag, privata såväl som publika, skulle tillåtas förvärva egna aktier. Förslaget ledde i denna del till lagändringar våren 2000. Vissa publika aktiebolag, huvudsakligen aktiemarknadsbolag, fick då rätt att förvärva egna aktier. Frågan om huruvida även övriga publika aktiebolag och privata aktiebolag skall tillåtas förvärva egna aktier skall avgöras efter ytterligare utredning rörande skattemässiga frågeställningar som uppkommer i sammanhanget. Kommittén har i det nu presenterade lagförslaget inte lagt fram något nytt författningsförslag avseende egna aktier, men står fast vid den principiella uppfattningen att alla aktiebolag bör tillåtas förvärva egna aktier.
Till kapitalskyddsreglerna kan också räknas 18 kap. om lån från bolaget till aktieägare m.fl. Kommittén föreslog i delbetänkandet Vinstutdelning (SOU 1997:168) att det i dag absoluta förbudet mot sådana lån skulle ersättas av mindre långtgående restriktioner. I det nu framlagda förslaget till en ny aktiebolagslag tar kommittén ytterligare steg i denna riktning. I korthet innebär förslaget att medel som skulle kunna användas för utdelning till aktieägarna också skall kunna lånas ut till ägare och andra särskilt nämnda personer.
Kommittén föreslår ett nytt 19 kap. om inlösen av minoritetsaktier och därefter ett 20 kap. om fusion och ett 21 kap. om fission. Medan fusionsbestämmelserna i allt väsentligt överensstämmer med gällande rätt är fissionsinstitutet en nyhet i svensk rätt. Det handlar, enkelt uttryckt, om en spegelbild av fusion – en uppdelning av ett aktiebolag i två eller flera nya aktiebolag. De nya reglerna ger svenskt näringsliv ännu ett instrument för omstrukturering och anpassning till nya förhållanden. Bestämmelsernas närmare utformning styrs i betydande utsträckning av EG:s sjätte bolagsdirektiv.
I 22 kap. har upptagits bestämmelser om likvidation svarande mot kommitténs så sent som år 1999 avlämnade delbetänkande Likvidation av aktiebolag (SOU 1999:36).
I 23 kap. regleras byte av bolagskategori på samma sätt som i dag sker i 17 kap. ABL.
Till de centrala bestämmelserna i lagen hör 24 kap. om registrering. Kapitlet motsvarar 18 kap. ABL och är materiellt sett oförändrat. Inte heller föreslås några materiella ändringar i reglerna om aktiebolags firma, vilka upptagits i 25 kap. i den nya lagen.
Sist i den nya lagen regleras i 26 kap. skadestånd och i 27 kap. straff och vite. Skadeståndsreglerna fick, på kommitténs förslag, en ny utformning år 1999. Bestämmelserna om straff och vite hålls även i den nya lagen på ett minimum.
Kommittén har av regeringen fått i uppdrag att lägga fram ett fullständigt förslag till ett aktieägarregister. Uppdraget redovisas i en bilaga till betänkandet. Beträffande förslaget till aktieägarregister hänvisas till den sammanfattning som återfinns i bilagan.