Innehåll

Skattenytt nr 1–2 1990 s. 42

Om att vänta på besked i skattetvister – än en gång

Under senare tid har man i olika sammanhang fört en debatt som rör de långa väntetiderna när det gäller tvistemålssidan vid allmän domstol. I en artikel i Svenska Dagbladet den 6 oktober 1989 ansåg sig en advokat, Mats Bendrik, kunna konstatera, att det svenska domstolsväsendet är på god väg att haverera, åtminstone när det gäller tvistemålen. Det är självklart, menar Bendrik, av största vikt att tvistemål som rör stora värden avgörs så snart som möjligt. Många inblandade – ägare, anställda, borgenärer och andra – har ett stort intresse av att få en snabb slutlig lösning till stånd. Ofta handlar det om stora värden som kan vara av betydelse för företagets fortsatta existens.

Att via domstolsväsendet åstadkomma snabba lösningar förefaller, anser Bendrik, i dag nästan omöjligt. Det rör sig i regel om minst två, tre år, ofta fyra eller fem, till dess ett tvistemål är avgjort i samtliga instanser.

Bendrik tar några exempel på de långa handläggningstiderna i tingsrätt. Det lönar sig föga att söka förmå en tingsrätt att avgöra ett tvistemål. Tingsrätten uppger att den har ont om jurister och att det finns andra mål som måste prioriteras. I ett fall förhåller det sig så att en landsortstingsrätt har bara tre juristdomare, vilket betyder att den dömande verksamheten på tvistemålssidan får ligga nere om någon av juristerna är sjuk eller har semester.

Bendrik är med fog missnöjd med förhållandena. Det nuvarande tillståndet ger goda möjligheter för den ohederlige eller oseriöse att på den hederliges bekostnad undkomma berättigade krav, i varje fall under lång tid. Det är en ringa röst att först eftr fyra eller fem år få sin rätt. Skadan kan då vara omöjlig att reparera.

Det förslag som Bendrik för fram i artikeln är att så att säga privatisera förfarandet, närmare bestämt genom skiljeförfarande.

Ett sådant förfarande blir dock dyrbart. Ett sätt att förbilliga förfarandet skulle vara att införa ett antal regionala skiljedomstolsinstitut i privat regi och med statsunderstöd. Ett sådant system skulle lätta domstolarnas arbetsbörda och möjliggöra att de i ökad grad kunde koncentrera sig på brottmålen. Statens kostnader för rättskipning inom civilrättens område skulle minska eftersom endast en instans skulle vara inblandad.

En annan som en smula berört frågor av detta slag är hovrättslagmannen Christer Rune i en artikel i Dagens Nyheter den 18 oktober 1989. Han frågar sig varför rättvisan inte kan prestera en förstklassig dom redan i första omgången – i tingsrätt. Det skulle den egentligen kunna, hävdar Rune. Det kan också menar Rune, dras i tvivelsmål att man verkligen generellt kan räkna med en bättre dom i hovrätten än i tingsrätten. Han anser att huvuduppgiften i rättskipningen bör ges åt tingsrätterna. Dessa skall enligt Rune ledas av fullgångna yrkesdomare som kan prestera en så förstklassig dom som rimligen kan begäras. Hovrätten skall inte generellt ompröva eller ens överpröva tingsrättsdomar som överklagas. Ty då klarar den inte att på ett kvalitetsmässigt tillfredsställande sätt handlägga den veritabla syndaflod av överklagade brottmål som sedan åratal väller över oss. Hovrätten skall i stället genom dispensförfarande gallra bland klagomålen så att den kan koncentrera sig på att korrigera sådana klara fel och misstag som också en högt kompetent tingsrättsorganisation stundom kommer att begå. Rune går så långt att han anser att hovrätterna kunde avskaffas och att en del av de överblivna resurserna kunde tillföras tingsrätterna.

Även domstolsverket har uppmärksammat problemet med de långa handläggningstiderna i tvistemål. I oktober 1989 kom verket med en kort skrift, ”Kortare väntetider i domstol”. Verket vill med denna skrift visa hur man – med bibehållen säkerhet vid handläggningen – kan minska omloppstiderna i tingsrätterna i första hand i tvistemål. I skriften pekar man på några olägenheter som föreligger. Möjligheterna till materiellt riktiga avgöranden minskar därför att bevisningen blir sämre allteftersom tider lider. Den rättssökande har ett anspråk på snabba avgöranden och den enskilde kan tvingas att helt eller delvis efterge sin rätt om han inte kan påräkna att få ett avgörande inom rimlig tid. Utdragna omloppstider innebär stora balanser som kräver extra resurser för att hanteras. För parter och ombud innebär utdragna domstolsförfaranden ökade kostnader. I skriften lämnas åtskilliga förslag till hur man skall förkorta väntetiderna.

De båda artikelförfattarna Bendrik och Rune liksom domstolsverket talar endast om de allmänna domstolarna. Ett likartat problem, som man inte så gärna talar om, finns emellertid hos rättskipningen när det gäller skattetvister hos förvaltningsdomstolarna. Om en enskild råkar in i en skattetvist, som rör stora belopp, kan han bli nödsakad att tvista under många år, först hos den lokala taxeringsnämnden och sedan i länsrätt, kammarrätt och slutligen i regeringsrätten. Erfarenheten visar att de svåra skattemålen nästan alltid blir mycket långdragna. Här liksom när det gäller tvistemål vid allmän domstol kan det röra sig om stora värden. Det är självklart att den som råkar in i en sådan skattetvist önskar att tvisten avgörs så snart som möjligt och att avgörandet om möjligt blir slutligt. Många inblandade – ägare, anställda, borgenärer och andra – vill få en snabb slutlig lösning, eftersom det ofta handlar om stora värden, som kan vara av betydelse för företagets fortsatta existens.

Man kan illustrera det sagda med ett exempel hämtat från verkligheten. För sex år sedan, 1983, gjorde två makar en affär. De sålde en hantverksrörelse i en stad i Norrland samtidigt som de sålde en del aktier. Efter försäljningarna räknade de ut att de skulle drabbas av realisationsvinster om sammanlagt ca 440 000 kr. För att eliminera vinsten sålde hustrun till makarnas omyndiga barn en villafastighet så att hon fick en stor realisationsförlust, som kvittades med vinsterna.

Taxeringsnämnden godkände makarnas deklarationer. Det gjorde däremot inte skattechefen i länet. Han såg att lagen mot skatteflykt var tillämplig och yrkade hos länsrätten att makarna skulle vägras avdrag för realisationsförlusten. Det rörde sig om makarnas taxering 1984.

Länsrätten dömde i målet i juni 1986 och fann lagen mot skatteflykt tillämplig. Makarnas taxeringar höjdes med högst imponerande belopp. Makarna var inte nöjda med länsrättsdomen utan gick till kammarrätten i Sundsvall, som dömde i tvisten i augusti 1989. [1] Kammarrätten fann att lagen mot skatteflykt inte var tillämplig. Skattechefen lät sig nöja med denna dom.

Under sex år svävade makarna således i ovisshet huruvida deras deklarationer skulle komma att godtas eller inte. Skatten på grund av de avsevärda taxeringshöjningarna tycks makarna ha betalt in till statsverket. De synes inte ha begärt förtur hos länsrätt eller kammarrätt utan de har tålmodigt väntat på besked om utgången. Orsaken till att handläggningstiden blev så lång i de båda instanserna är den vanliga, nära nog triviala: dessa domstolar är överhopade med allsköns brådskande mål, om körkort, studiestöd och flera andra målgrupper som anses böra behandlas med förtur. De omfattande och svåra skattemålen blir liggande och kräver inte så sällan en särskild arbetsinsats från både referenten och den dömande avdelningen.

När det gäller förvaltningsdomstolarna och de svåra skattemålens handläggning är problemet välbekant sedan decennier. Den enskilde tiger och lider i tysthet, och om någon begär snabb behandling hos någon instans möts han ofta av ett kyligt besked om att domstolen tyvärr är sysselsatt med att avgöra diverse brådskande mål. Flertalet domare i länsrätt och kammarrätt är så vana vid de utdragna handläggningstiderna, att de betraktar tillståndet som normalt. Få upprörs över att många skattskyldiga får utstå ett årslångt lidande.

När det gäller de båda tidigare berörda makarna som var föremål för länsrättens och kammarrättens bedömning, rörde det sig om frågan huruvida lagen mot skatteflykt var tillämplig eller inte. I andra omfattande och tidsödande skattemål kan det ej sällan röra sig om skattskyldiga som på ett eller annat sätt kan sägas ha fuskat med skatten. Stundom hör man den åsikten uttalas att de skattskyldiga får skylla sig själva. Det är deras eget fel, hävdas det ej sällan, att skatteprocessen blir så utdragen.

Det är uppenbart att den enskilde som råkar in i en skattetvist som rör stora belopp lätt grips av vanmakt. Det gör han oavsett om han själv är orsaken till processen. Han får vänta år efter år hos en instans utan att det kommer någon dom. I många fall kan det röra sig om den enskildes väl eller ve.

Det är naturligtvis svårt att införa någon sorts privat skiljemannaförfarande i skattetvister efter de riktlinjer som Bendrik föreslår när det gäller tvistemål vid allmän domstol. Däremot är det angeläget att man mer än i dag lägger tyngdpunkten i taxeringsförfarandet så långt ner i instansordningen som möjligt. Den enskilde – även den utstuderade skattefuskaren – har ett berättigat krav på att få ett samtidigt snabbt och helst slutligt avgörande av sin skattetvist. Han är inte betjänt av att först nödgas tvista om sin sak först hos en mer eller mindre lekmannamässig taxerings- eller skattenämnd och därefter i två eller i värsta fall tre domstolar. Rune säger i sin artikel att det i skilda tonarter har framhållits att rättsstaten kräver att man får sin sak prövad i två instanser. När det gäller taxeringstvister räcker det inte med att man tvistar i två domstolar: först måste man tvista hos taxeringsnämnden eller – i framtiden – i en skattenämnd. Utan tvivel skulle de flesta nöja sig med en förstklassig dom eller annat avgörande i första instans. Folk orkar inte med att tvista i åratal och det kostar också pengar att göra det. Det nuvarande – och ännu mer det framtida – omprövningsförfarandet och den därpå följande överprövningen i skattetvister är onekligen förenat med betydande nackdelar.

Jan Sundin

Jan Sundin är kammarrättslagman i Sundsvall.

  • [1]

    Dom den 14 augusti 1989

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%