Innehåll

Skattenytt nr 11–12 1990 s. 795

De långa handläggningstiderna i taxeringsmål – några reflektioner i anledning av ett JO-ärende

En erfarenhet som många – skattskyldiga, skatterådgivare och andra – säkert gjort är att förvaltningsdomstolarnas handläggningstider när det gäller omfattande eller svåra taxeringsmål ofta är uppseendeväckande långa. Att nackdelarna härav är stora, särskilt för den enskilde, behöver man inte påpeka. En skattskyldig som råkar in i en taxeringsprocess av det här slaget nödgas sväva i ovisshet om utgången under många år, åtminstone om han måste processa i två – stundom tre – instanser. Inte så sällan rör det sig om skattebelopp som för den enskilde kan vara av livsavgörande ekonomisk betydelse. I en del fall blir väntetiden bortåt ett decennium, stundom ännu längre. Därtill kommer att den skattskyldige ofta får betala skattenotan förskottsvis, långt innan tvisten i domstol börjar. Vinner han slutligen processen, får han tillbaka skattepengar som till följd av inflationen har ett helt annat värde än de hade när han betalade pengarna.

Det här är olägenheter som har uppmärksammats i olika sammanhang. Vad man som medborgare i en rättsstat borde kunna kräva är att tvister om skatter avgjordes vida snabbare än vad som är fallet i dag. Bortsett från det ekonomiska eländet kan man även peka på att den oro och det mänskliga lidande som en skattskyldig drabbas av till följd av mångårig hantering av ett taxeringsmål svårligen går att mäta.

Ett exempel på de långa handläggningstiderna kan begrundas av den intresserade.

JO företog i oktober 1989 inspektion av en kammarrätt. Han uppmärksammade då några taxeringsmål som blivit föremål för utdragen handläggning och där dom vid tidpunkten för inspektionen inte hade meddelats.

Det gällde tre mål om en företagares, F:s, taxeringar åren 1977–1979. Ett år rörde det sig om eftertaxering, ett år om taxering och ett år om samtidigt taxering och eftertaxering. Fråga var om transaktioner mellan F och ett aktiebolag, som F ägde. Några transaktioner som F hade företagit hade samband med en civilprocess. F hade åtalats för oredlighet mot borgenärer. Däremot tycks han inte ha blivit åtalad för deklarationsbrott.

Länsrätten dömde i november och december 1983, i tre olika domar. De omtvistade beloppen var knappast uppseendeväckande stora. F klagade i kammarrätten, och hans besvär kom in i början av 1984.

Efter sedvanlig skriftväxling höll kammarrätten i slutet av november 1986 muntlig förhandling. Protokollet från förhandlingen blev färdigställt först i slutet av februari 1987, således bortåt tre månader efter den muntliga förhandlingen. Av protokollet framgick att parterna vid förhandlingen slutförde sin talan. Det antecknades även att dom i målen skulle meddelas genom att expedieras.

F hade i taxeringsmålen som ombud en advokat. Denne var närvarande vid den muntliga förhandlingen.

Vad som därefter inträffade förefaller något oklart. Kammarrätten gjorde gällande att referenten i målen och F:s ombud hade kontakt med varandra, troligtvis i april 1987. Vem som tog denna kontakt vet man ej. Enligt kammarrätten hade ombudet vid denna kontakt förespeglat att han eventuellt skulle komma in med viss komplettering av F:s talan. Det gjorde han i juni 1987. Detta föranledde kammarrätten att påbörja en ny skriftväxling mellan parterna. Först i oktober 1988 var denna nya skriftväxling avslutad.

Så gick ytterligare ett år. I oktober 1989 kom JO på inspektion och upptäckte att domar inte hade meddelats. Först den 30 november samma år – ungefär en månad efter JO:s besök – meddelades domar i målen.

Kammarrätten fick naturligtvis förklara sig till JO. Domstolen erkände – efter att ha lämnat en utförlig redogörelse för vad som hänt under åren – oförbehållsamt att det ”självfallet” hade varit av stor vikt att målen blivit avgjorda snarast möjligt efter det att skriftväxlingen hade avslutats på hösten 1988.

JO gjorde följande bedömning. De i kammarrättens svar till JO lämnade förklaringarna till den utdragna handläggningen förtjänade ”självfallet” beaktande. Som helhet framstod handläggningstiden ändå som anmärkningsvärd. Kammarrätten hade emellertid vidgått och beklagat tidsutdräkten och JO ansåg därför inte ytterligare åtgärd påkallad från hans sida.

JO:s bedömning kan ge anledning till några reflektioner. F:s besvär kom in till kammarrätten i början av 1984 och avsåg taxeringar åren 1977–1979. Målen – utan tvivel svåra och omfattande – kom att avgöras av kammarrätten först i det närmaste sex år senare.

Ett särskilt spörsmål som inte har berörts av JO är varför inte domar meddelades inom skälig tid efter den muntliga förhandlingen. Vid denna förhandling hade parterna reservationslöst slutfört sin talan, med andra ord – den tolkningen torde knappast vara för djärv – överlämnat målen till rättens prövning. Även kammarrätten utgick av protokollet att döma från att handläggningen var avslutad och att någon ytterligare utredning inte skulle presteras. Det är inte något orimligt antagande att parterna lämnade förhandlingen i tron att domar var att vänta inom rimlig tid efter förhandlingen – några veckor, kanske en månad.

Emellertid föreligger inte någon formell skyldighet att meddela dom inom viss tid efter en muntlig förhandling. Det måste dock enligt min mening många gånger te sig naturligt och rimligt att dom meddelas inom rimlig tid efter en förhandling, i varje fall där parterna och rätten är överens om att handläggningen har avslutats. I fallet F hade kammarrätten ännu i april 1987 inte meddelat dom.

Formellt kan en förvaltningsdomstol dröja hur lång tid som helst med att efter en förhandling meddela dom.

Frågan är hur man skall komma till rätta med de utdragna handläggningstiderna i förvaltningsdomstolarna när det gäller skattemål av svår eller eljest vidlyftig art. Mål om taxering – oavsett om målen är svåra eller lätta – har inte förturskaraktär. Det har däremot fler andra målgrupper i kammarrätt. En rotelinnehavare i en kammarrätt tvingas ständigt – nära nog dagligen – bevaka olika mål av brådskande natur. En del av dessa förtursmål kräver snabbt muntlig förhandling, som stundom måste hållas på avlägsna orter. Möjligheterna för en rotelinnehavare att lägga ned tillräcklig tid på att sätta sig in i vidlyftiga skattemål är därför beskurna. Även om en nitisk domare sätter till fritid för att klara uppgiften hinner han inte alltid med att penetrera svåra skattemål. Följden blir naturligen att de stora och svåra taxeringsmålen i en kammarrätt blir åsidosatta.

Ett sätt att komma till rätta med problemet är att låta rotelinnehavare vara ledig längre eller kortare tid för att sätta upp och föredra ett omfattande skattemål. Något sådant förekommer på sina håll. Ett annat sätt som någon gång har använts är att kalla in en domare från länsrätt för att sätta upp och föredra det svåra skattemålet. Detta kan dock leda till att länsrättens målbalans ökar.

Antalet svåra skattemål i en kammarrätt varierar från tid till annan. De svåra och omfattande skattemålen är dock i regel ingalunda sällsynta. I den mänskliga naturen ligger som bekant en motvilja mot att med entusiasm kasta sig över svåra mål. Man kan inte heller bortse från att rätt många domare i en kammarrätt är unga och besitter alltför begränsad erfarenhet av svåra skattemål. Inte så sällan kan man – som hovrättslagmannen Rune gjort – tala om att dömandet i en överrätt inte bör överlämnas till vad han kallar lärlingar. En orsak till att även äldre domare i en kammarrätt kan brista i erfarenhet är att han ständigt tvingas sätta sig in i och behärska allsköns måltyper. Därtill kommer att all lagstiftning – särskilt på skatteområdet – ständigt ändras. Det är många faktorer som gör att omfattande och svåra skattemål blir liggande i en kammarrätt.

En metod att lösa problemet är att införa någon form av speciallottning i kammarrätt. När det gäller mål om fastighetstaxering har man gått in för denna metod, utan tvivel med framgång. På en kammarrätt har man praktiserat samma metod när det gäller mål om skogstaxering. Frågan är om man inte borde överväga att gå in för en sådan ordning i större omfattning än som nu är förhållandet. Tankar i den riktningen har dock avvisats. Ett skäl mot specialisering är att det anses vara ett rättssäkerhetsintresse att alla domare i en kammarrätt får döma i alla olika måltyper.

När detta skrivs föreligger som bekant förslag om att integrera försäkringsrätterna med kammarrätterna. En sådan ordning innebär att en kammarrättsdomare om några år tvingas behärska även den stora och inte alltid så lätta gruppen av försäkringsrättsmål. Konsekvensen blir att hans skattekunnande blir ännu mer beskuret.

Slutligen en annan reflektion. Vad man kan lära av JO:s bedömning när det gäller fallet F är att en kammarrätt utan påtaglig risk – jag bortser från att domstolen kan få en oförarglig skrapa av JO – kan dra ut på handläggningen av ett taxeringsmål på ett sätt som otvivelaktigt måste betecknas som anmärkningsvärt. Förutsättningen tycks vara att kammarrätten erkänner och beklagar tidsutdräkten. Man frågar sig om JO inte är medveten om att det föreligger ett allvarligt problem när det gäller handläggningen av de svåra och omfattande taxeringsmålen. Jag tror inte att JO är benägen att blunda för det mänskliga lidande som ofta blir följden av de utdragna handläggningstiderna.

Den som blir överraskad över JO:s bedömning rekommenderas dock att läsa JO:s bedömning i ett fall i JO:s ämbetsberättelse år 1990/91:1, Det gällde dröjsmål av en hovrätt att meddela beslut i mål sedan föredragning ägt rum. I sitt beslut i anledning av klagomål av en enskild gjorde chefsJO inledningsvis vad som kan betecknas som en principförklaring. Jag är medveten om att arbetssituationen vid de allmänna domstolarna sedan länge är mycket ansträngd, yttrade JO. Jag känner till att myndighetschefer under flera år påtalade rådande förhållande hos både justitieministern och riksdagens justitieutskott och framfört krav på ökade resurser. Möjligheterna för statsmakterna att tillgodose dessa krav har dock varit starkt begränsade på grund av det statsfinansiella läget. Arbetssituationen har därför inte förbättrats trots bland annat olika effektivitetsfrämjande åtgärder. Mot den bakgrunden har jag förståelse för svårigheterna att få fram målet till föredragning inom rimlig tid, slutade JO.

Så länge det statsfinansiella läget är så uselt får allmänheten således finna sig i att det blir avsevärda dröjsmål i handläggningen hos domstolarna. Man behöver inte vara pessimist för att tro att rådande förhållanden hos domstolarna när det gäller att snabbt avgöra mål kommer att bestå under lång tid. Den som är i behov av en höftledsoperation får vänta på operation i åratal. Hans lidande är betydande. På samma sätt får den som väntar på ett avgörande av en domstol många gånger leva i ovisshet under lång tid. Den nya ordningen måste accepteras. Det tycks till och med JO anse.

Jan Sundin

Jan Sundin är kammarrättslagman vid kammarrätten i Sundsvall

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...