Skattenytt nr 9 1990 s. 541

Rättskällorna inom skatterätten – kan de förbättras och göras mer lättillgängliga?

Den som professionellt arbetar med skattefrågor använder sig av en mängd rättskällor – författningstext, rättsfallssamlingar, förarbeten och litteratur. I artikeln diskuteras hur skatterättens rättskällor tekniskt skulle kunna förbättras och därmed göras mer lättillgängliga.

1. Inledning

Vikten av goda och lättillgängliga rättskällor inom skatterätten behöver knappast betonas. Ändå är det sällan som som frågor kring den tekniska utformningen av rättskällorna diskuteras. Det är att beklaga. Även små detaljer kan ha stor betydelse för den som dagligen arbetar med skattefrågor. Genom att göra rättskällorna mer lättillgängliga kan tid sparas. Ökad tillgänglighet medför också högre kvalitet på resultatet av det arbete som läggs ned. Därtill kommer att lättillgängliga rättskällor mer övergripande bidrar till ökad förutsebarhet och rättssäkerhet.

I denna artikel skall jag ta upp några synpunkter och förslag beträffande skatterättens rättskällor. I någon mån anknyter artikeln till den diskussion om bättre rättskällor som på ett mer allmänt plan fördes i Svensk Juristtidning för drygt tio år sedan. [1] Min ambition är dock begränsad i förhållande till den diskussionen. Frågorna som jag tar upp är särskilt inriktade på rättskällorna inom skatterätten och rör främst den tekniskt praktiska utformningen av dessa. [2] Det som tas upp är delvis utan närmare inbördes samband och artikeln gör på intet sätt anspråk på fullständighet.

2. Författningstext

2.1 Språk och redigering

Det moderna författningsspråket

När det gäller språket i och redigeringen av författningar finns numera ganska utförliga anvisningar utgivna. Författningsspråket tas upp i ”Några riktlinjer för författningsspråket” (PM 1979:2) och ”Svarta listan 1988 – Ord och fraser som kan ersättas i författningsspråk”, båda utgivna av statsrådsberedningen. [3] Redigeringsfrågorna behandlas i den s. k Gröna boken med underrubriken ”Riktlinjer för författningsskrivning”, senaste upplaga 1985. Också den senare har givits ut av statsrådsberedningen.

Lagspråket har under senare tid diskuterats livligt och avsikten är inte att här åter ta upp denna diskussion. [4] Allmänt instämmer jag dock med dem som hävdar att den modernisering av författningsspråket som skett under senare tid oftast varit nyttig och bidragit till att öka författningsmaterialets tillgänglighet. Statsrådsberedningens nyssnämnda PM från 1979 får nog anses i stort välavvägd. En annan sak är att promemorians synpunkter och anvisningar inte alltid har tillämpats med omdöme och sunt förnuft. [5]

Personligen tror jag att det för förståelsen av författningstext är väsentligt att texten är klar och enkel med korta meningar. Detta är viktigare än frihet från ålderdomliga eller ovanliga ord eller uttryck. Sådana går att få förklarade och behövs ibland för att innebörden av texten skall bli precis och klar.

Språkliga justeringar i äldre författningstext

På en punkt är jag dock starkt kritisk mot anvisningarna för författningsskrivning. Kritiken gäller när det påbjuds att språkliga justeringar skall göras i äldre författningsrum utöver vad som följer av ändringar i sak. [6]

Till att börja med anser jag inte att det estetiskt är särskilt tilltalande med äldre författningar där den ursprungliga texten utan sakliga ändringar genomgått en modernisering, som dessutom ofta är tämligen partiell och föga konsekvent.

Min allvarligaste invändning mot att gå in och göra språkliga justeringar i författningstext som inte sakändras är emellertid praktisk. För den som i sitt arbete måste försöka följa den strida strömmen av författningar inom skatteområdet är det tillräckligt med alla nyheter i sak. Det är oerhört irriterande att behöva lägga ned betydande tid på genomgång av författningstext i riksdagstryck och SFS, för att enbart finna exempelvis att ändelsevokalen tagits bort i presens passivum, att ”en” lagts till ett naket substantiv, eller att ”icke” bytts ut mot ”inte”. [7] Sådana språkliga justeringar av äldre författningar är enligt min mening både onödiga och störande. Allt meningslöst författningsstudium kostar sammantaget också mycket pengar. Jag har svårt att tänka mig att nuvarande principer för ändringar i äldre författningstext är utformade av någon som löpande måste följa med i riksdagstryck och SFS. En nyordning är enligt min mening angelägen.

Ytterligare en aspekt på språkliga justeringar i äldre författningstext är att det någon gång kan råda tvekan om en ändring är språklig eller gjord i sak. Detta är självfallet otillfredsställande.

Tydligare ändringsmarkeringar i SFS

En annan sak som från praktiska utgångspunkter borde ses över är tekniken för att ändringsmarkera i SFS.

Som det nu är gäller i princip att så fort ett enda ord ändras i en paragraf eller i ett stycke skall hela paragrafen resp. stycket ändringsmarkeras genom ett lodrätt marginalstreck i SFS. [8] Förfaringssättet medför att det är svårt att snabbt få en överblick över vad som ändrats. Som exempel kan nämnas de ganska ofta förekommande ändringarna i 7 § 4 mom. SIL (tidigare bl.a. 53 § första stycket d) KL). Kretsen av priviligierade rättssubjekt justeras ständigt i detaljer, men det är svårt att snabbt se vad som är nytt när hela det berörda stycket ändringsmarkerats. [9]

Skulle man inte kunna inskränka sig till att ändringsmarkera de rader i en paragraf som verkligen är sakändrade?

Fler mellanrubriker och kortare paragrafer

När det annars gäller redigeringen av författningstext rör detta till stor del tekniska detaljer som det är svårt att ha några synpunkter på. Syftet med de anvisningar som finns på området är att uppnå enhetlighet, något som vanligen kan nås på flera olika sätt. Vilket sätt som är bäst är oftast en smaksak. Här skall därför endast några enstaka synpunkter tas upp.

I mycket omfattande författningar är det också lämpligt med kapitelindelning. [11] Som exempel på en modern skattelag som kapitelindelats och där även mellanrubriker bidrar till överskådlighet kan nämnas fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Men det finns också exempel på nya skatteförfattningar som borde ha kunnat göras mer lättillgängliga med hjälp av mellanrubriker. Jag tänker bl.a. på de många fondlagstiftningarna. I dessa har också paragraferna enligt min mening gjorts för långa med alltför många stycken. Som exempel kan nämnas 3 § lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto. Detta lagrum innehåller sju stycken och upptar mer än en halv sida i Skatte- och taxeringsförfattningarna. Det är påbjudet att en paragraf regelmässigt bör bestå av högst tre stycken. [12]

Samordning av KL och SIL

Om man vill öka skatteförfattningarnas tillgänglighet är det dock de grundläggande skattelagarna som utgör det verkligt stora problemet. Kommunalskattelagen (1928:370), KL, var då den tillkom en högklassig lagprodukt, men ändringar och påbyggnader under mer än 60 år har gjort lagtexten i det närmaste oöverblickbar. Även fackmannen har numera svårt att se systematiken i lagverket. Att tekniskt modernisera KL är en gigantisk uppgift, men inte desto mindre angelägen. Enligt min mening närmar sig snart den tidpunkt då en systematisk bearbetning av KL blir oundviklig, om inte lagen s.a.s. skall sprängas innefrån. Den kommande stora skattereformen kommer att accentuera detta än mer. Lagstiftaren har också redan tidigare varit inne på att en översyn så småningom bör göras. [13]

En översyn av KL bör inriktas främst på lagverkets uppbyggnad och redigering. Kapitelindelningen bör göras om, paragrafernas längd kortas och ett stort antal mellanrubriker införas. Meningarna bör också göras enklare och kortare. Tiden är också mogen för att inordna KL:s anvisningar i den egentliga lagtexten. Uppdelningen mellan egentlig lagtext och anvisningar är historisk och fyller inte längre någon funktion. [14] I vart fall numera har lagtext och anvisningar till lagtexten samma dignitet och det har under senare år ofta varit tillfälligheter som styrt om en ny skatteregel hamnat i anvisningarna eller i själva lagtexten.

Vad som sagts om KL gäller även beträffande lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL. Den mängd bestämmelser som mer eller mindre ostrukturerat flyttades till denna lag från KL i samband med att den kommunala beskattningen av juridiska personer slopades, har även gjort SIL till ett förväxt lagverk.

På sikt bör målsättningen helt klart vara att sammanföra KL och SIL till en enda grundläggande inkomstskattelag. [15] Även en hel rad andra inkomstskatteförfattningar bör härvid kunna inarbetas.

2.2 Skatte- och taxeringsförfattningarna

En tillförlitlig författningssamling

Författningssamlingen Skatte- och taxeringsförfattningarna (SoTF) är kanske det viktigaste arbetsredskapet för den som sysslar med skatter, vare sig det sker inom skatteförvaltningen eller som biträde åt skattskyldiga. SoTF har getts ut sedan 1939. Ursprungligen var det finansdepartementet som svarade för utgivningen, en uppgift som RSV numera övertagit.

SoTF är ingen officiell publikation i den meningen att den i författningssamlingen återgivna versionen av en författning äger vitsord. Om oöverensstämmelse skulle föreligga mellan Svensk författningssamling (SFS) och SoTF är det alltid versionen i SFS som gäller. Detta hindrar dock inte att alla i det praktiska arbetet utgår från att de författningar som finns intagna i SoTF är återgivna på ett korrekt sätt. SoTF åtnjuter därmed samma förtroende som Lagboken, även den en inofficiell författningssamling. [16]

Det finns ingen anledning att ifrågasätta SoTFs höga anseende. Tvärtom, författningssamlingen är synnerligen tillförlitlig. Några synpunkter skall dock lämnas på sådant som skulle kunna förbättra den praktiska användbarheten av SoTF.

Urvalet av författningar

När det gäller urvalet av författningar i Skatte- och taxeringsförfattningarna tror jag att det vore bra med vissa smärre justeringar.

Det skulle till exempel vara värdefullt att få med arvs- och gåvoskattelagstiftningen i författningssamlingen. Ofta anknyter skatteproblem till såväl inkomstskatt som arvs- och gåvoskatt. Att arvs- och gåvoskatt inte hanteras av taxeringsnämnderna anser jag därför inte vara tillräckligt skäl för att utesluta denna centrala skattelagstiftning ur SoTF, när det är så många andra som använder författningssamlingen. Om det inte går att ta med arvs- och gåvoskattelagstiftningen p.g.a. utrymmesbrist, föreslår jag att t.ex. sjömansskatteförfattningarna lyfts bort ur SoTF. Antalet personer som kommer i kontakt med sjömansskatten torde i vart fall numera vara tämligen begränsat.

Systematiken

En sak som jag definitivt anser borde ändras när det gäller SoTF är den ordning i vilken författningarna presenteras. Enligt min mening är systematiken näst intill obegriplig. Den tycks vara historiskt betingad och bygga på att de grundläggande materiella skattelagarna skall komma först och processuella och administrativa författningar sist. Häremellan återges övriga materiella skatteförfattningar. Detta förefaller ske utan någon egentlig inbördes ordning, även om försök gjorts att föra ihop vissa slag av författningar (t.ex. fondlagstiftningarna). Inte heller inom dessa sammanhållna avsnitt synes dock författningarna vara placerade i någon genomtänkt ordning. SoTF skiljer sig i detta avseende från Lagboken vars systematik – även om den för den ovane kan te sig förbryllande – relativt snabbt går att tillägna sig. Med SoTF är det tvärtom. Även den som intensivt använder författningssamlingen torde ha svårt att lära sig i vilken ordning flertalet författningar kommer.

Mitt förslag till ändrad disposition är att författningarna presenteras i kronologisk ordning efter SFS-nummer, med undantag för de grundläggande författningarna KL och SIL som bör komma först. Möjligen kunde härutöver processuella och administrativa författningar sammanföras i en särskild avdelning. Även inom denna bör dock inplacering ske kronologiskt efter SFS-nummer.

Med en disposition som bygger på SFS-nummer, tror jag att det blir mycket lättare att hitta i SoTF. De flesta torde t.ex. känna till att lagstiftningen om statlig förmögenhetsskatt är från 1947, men det är definitivt inte lika givet att känna till att denna lag i SoTF bör sökas mellan sjömansskattekungörelsen (1958:301) och lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall.

En disposition efter SFS-nummer anknyter också till vad som i princip gäller för Lagbokens bihang. Numera bör också SFS-nummer anges då rubriken på en författning skall återges korrekt. [17] Även det senare talar för att systematiken i SoTF bör knyta an till SFS-nummer.

Hänvisningar till förarbeten

Det är ofta som det inte räcker med att läsa författningstexten för att få svar på en skattefråga. Ofta är det nödvändigt att gå vidare till förarbetena.

Något som då skulle underlätta betydligt och spara en hel del tid vore om det i SoTF fanns en förteckning över alla SFS-nummer som finns intagna och anmärkta i författningssamlingen. I förteckningen skulle numret på den proposition resp. det utskottsbetänkande som föregått den aktuella lagstiftningen anmärkas. [18] Som det nu är anges dessa uppgifter bara för det ursprungliga SFS-numret till de skattelagar som återges i SoTF. Detta sker efter ingressen till resp. lag. Motsvarande uppgifter för SFS-nummer som avser ändringar i ursprungsförfattningarna saknas. Den som behöver dessa referenser måste därför f n inhämta dem på annat sätt. [19]

Styckenumrering

En mycket enkel åtgärd som skulle underlätta betydligt vid den praktiska användningen av SoTF vore att styckenumrera lagrummen. Varför detta ännu inte gjorts förstår jag inte. Saken lär ha påtalats för RSV redan för flera år sedan.

Den som fått en referens till exempelvis nittonde stycket i punkt 2a av anvisningarna till 36 § KL, svär säkert till över att behöva räkna igenom styckena i denna långa anvisningspunkt innan vederbörande kommer fram till det eftersökta lagrummet. Bortsett från den mängd värdefulla arbetstimmar som varje år går åt för att räkna stycken i SoTF, finns också risken för felräkning och därmed missförstånd.

Varför inte redan till nästa års upplaga av SoTF införa marginalnumrering av styckena, i vart fall beträffande de lagrum som innehåller mer än tre eller fyra stycken. Som förebild kan tjäna Skattehandboken (GRS), där detta praktiska system förekommit sedan länge.

Det möjliga motargumentet, att det inte finns någon styckenumrering i SFS och att författningarna skall återges oredigerade i SoTF, tycker jag i sammanhanget är mindre bärande. En styckenumrering i marginalen påverkar inte själva författningstexten. Dessutom har utgivaren av SoTF inte tvekat att frångå SFS när det gäller sättet för återgivandet av anvisningarna till exempelvis KL. Dessa återges vid resp. paragraf och inte, som i SFS, samlade efter den egentliga lagtexten. [20]

2.3 Lagboken

När det gäller skatteförfattningar torde Skatte- och taxeringsförfattningarna vara den klart dominerande författningssamlingen i praktiskt bruk. Den vanliga Lagboken – den som årligen utges av Norstedts förlag – torde av tradition endast i begränsad utsträckning användas av dem som sysslar med skatter.

Det senare är kanske synd, för Lagboken innehåller en hel del värdefulla upplysningar som inte återfinns i SoTF. Främst gäller det de rättsfallshänvisningar som finns anmärkta i Lagboken under de olika lagrummen.

En orsak till att Lagboken hittills inte använts i någon större utsträckning när det gäller skatter kan kanske vara det sätt på vilket anvisningarna till KL tidigare återgavs. I enlighet med publiceringen i SFS återgavs anvisningarna tidigare samlade efter den egentliga lagtexten. Detta är ett opraktiskt sätt att presentera anvisningarna, eftersom dessa ofta måste läsas tillsammans med de lagparagrafer de anvisar till.

Fr.o.m. 1987 års upplaga har dock Lagbokens utgivare tagit fasta på detta och anvisningarna till KL redovisas nu fortlöpande paragraf för paragraf på samma sätt som i SoTF. Beträffande andra skattelagar återfinns däremot fortfarande anvisningarna samlade efter den egentliga lagtexten. Även om problemet p.g.a. lagstiftningens omfattning är störst när det gäller KL, finns det enligt min mening ingen anledning att inte genomföra nyordningen även när det gäller övriga skatteförfattningar.

Slutligen en tryckteknisk detalj. Varför trycks inte Lagboken med beständigt tryck? Har man gjort en blyertsanteckning i texten och vill sudda ut anteckningen försvinner även den tryckta texten!

3. Rättsfall

3.1 Regeringsrättens årsbok

Regeringsrättens årsbok (RÅ) har alltsedan regeringsrättens inrättande 1909 utgetts genom statens försorg, även om detta t.o.m. 1977 års årgång skedde på Norstedts förlag. Härefter har domstolsverket i samarbete med Liber förlag svarat för utgivningen med hjälp av datateknik. Det senare har inledningsvis skapat en del problem bl.a. när det gäller registrens utformning, men detta får kanske skyllas på den nya teknikens barnsjukdomar. Jag skall här inte gå in på detta, utan i stället ta upp en fråga som rör redigeringen av RÅ.

Under senare år har såväl RÅ:s referat som notiser varit uppdelade i två avdelningar, en avdelning för skattemål och folkbokföringsmål samt en avdelning för övriga mål. Eftersom det finns många som enbart sysslar med skattefrågor, precis som det finns många som enbart är intresserade av andra förvaltningsmål, har uppdelningen varit praktisk. Den har inneburit att det snabbt gått att få en överblick över de avgöranden som intresserat olika läsare.

Fr.o.m. 1986 har denna ordning ändrats och referaten kommer nu i en enda serie oberoende av ämnesområde. Detsamma gäller för notiserna. Någon motivering till denna nyordning, som när det gäller referaten visserligen anknyter till vad som gällde före 1978, har inte lämnats. Jag föreslår en återgång till redovisning i två serier, en för skattemål och en för övriga förvaltningsmål.

Det är för övrigt märkligt att betydande redaktionella och tekniska förändringar av rättskällorna ofta genomförs utan något som helst remissförfarande eller samråd. Synpunkter borde, enligt min mening, i större utsträckning inhämtas från användarna av rättskällorna. [21]

3.2 Rättsfall från Kammarrätterna

Utgivningen av de röda häftena Rättsfall från kammarrätterna (RK) har numera upphört. Sista årshäftet kom ut för 1987 och rättsfallssamlingen får närmast sägas ha självdött. De första årsvolymerna innehöll uppemot nittio referat. I de sist utgivna hade antalet gått ned till cirka tjugo. Med så få fall blev urvalet referat mer eller mindre slumpmässigt. Ibland refererades också frågor som knappast kunde sägas ha något allmänt intresse. RK blev därför med tiden en föga meningsfull publikation.

Många menar dock att det är av stort allmänt intresse att avgöranden från mellaninstanserna publiceras i relativt stor omfattning. [22] För egen del är jag inte beredd att oreserverat instämma i detta, i vart fall inte beträffande kammarrättsavgöranden .

När det gäller avgöranden i skattefrågor föreligger inte, såsom fallet är inom den centrala förmögenhetsrätten, någon utpräglad rättsfallstorka. RR meddelar varje år ett stort antal domar rörande materiella beskattningsfrågor. Inte heller ser jag något större behov av publicering av kammarrättsdomar för att snabbt sprida kännedom om tillämpningen av ny lagstiftning. I fall där svaret på en beskattningsfråga är avgörande för ett stort antal anhängiggjorda skattemål, brukar både kammarrätterna och regeringsrätten medverka till att ett pilotfall relativt snabbt kan vandra genom instanserna. Likformighet i praxis utgör därför inget avgörande skäl för en omfattande rättsfallspublicering från kammarrätterna. Detta gäller särskilt om förslaget att ge RSV rätt till tolkningsbesked genomförs. [23]

På vissa håll finns däremot en tendens att betrakta alla publicerade rättsfall som vägledande prejudikat. När det gäller att dra slutsatser om gällande rätt beaktas inte alltid tillräckligt från vilken instans ett avgörande kommer.

Publicering av avgöranden från mellaninstanserna kan i vissa fall ge direkt felaktiga signaler om rättsläget. Det förekommer t.ex. att olika kammarrätter eller skilda avdelningar inom samma domstol bedömer en likartad fråga på olika sätt. En publicering av vissa avgöranden kan i en sådan situation ge en missvisande bild av rättsläget. Publicering av rättsfall från mellaninstanserna innebär också risk för att enstaka avgöranden som kanske är mindre väl genomtänkta ges allmän spridning. [24]

En viss publicering av kammarrättsavgöranden skulle dock kunna motiveras om publiceringen tog sikte på översiktlig redovisning av praxis när det gäller frekventa värderings- och skälighetsfrågor. Publiceringen borde då ske genom summariska referat av ett större antal avgöranden. Sådana översikter förekommer i rättsfallssamlingen Rättsfall från hovrätterna (RH). [25] Även beträffande avgöranden från kammarrätterna skulle säkert liknande praxisöversikter fylla en funktion. En förutsättning för en sådan inriktning på rättsfallspubliceringen torde dock vara att en ansvarig redaktör utses. [26] Så har skett beträffande rättsfallssamlingen Rättsfall från hovrätterna. [27]

3.3 Riksskatteverkets förhandsbesked (RSV/FB)

Även publiceringen av icke överklagade förhandsbesked avseende direkt skatt har numera upphört. [28] Detta är jag mer tveksam till, även om det finns skäl också mot en sådan publicering.

RSVs förhandsbesked har lika litet som kammarrättsavgöranden prejudikatvärde. Endast om ett förhandsbesked underställts regeringsrätten bekräftas om rättsnämndens bedömning överensstämmer med gällande rätt och bara i sådant fall kan förhandsbeskedet läggas till grund för slutsatser vid sidan om det enskild fallet. Det finns anledning att påpeka det sistnämnda, då det ibland verkar som om även RSVs icke överprövade förhandsbesked tas till utgångspunkt för generella slutsatser om gällande rätt.

Även om RSVs beslut således saknar prejudikatvärde medför dock rättsnämndens kvalificerade sammansättning av skatteexperter att de ärenden som underställs nämnden blir omsorgsfullt och kompetent bedömda. Då det inte sällan också är frågor av stort allmänt intresse som ställs till nämnden anser jag att en publicering av ett urval av de beslutade förhandsbeskeden kan motiveras. En sådan publicering har också skett ända sedan förhandsbeskedsinstitutet infördes. [29] Så sent som 1985 uttalade RSV att målsättningen var att förhandsbesked rörande direkt skatt skulle publiceras i ökad omfattning. [30] Det var därför förvånande att publiceringen utan förvarning upphörde helt i och med 1987 års utgång.

Under senare tid har förbättringar skett när det gäller förhandsbeskedens utformning. Sedan 1985 har i princip gällt att man i rättsnämndens beslut skiljer mellan själva förhandsbeskedet (”domslutet”) och dess motivering. Detta är enligt min mening bra och bidrar till överskådlighet och klarhet. Denna utformning av besluten ansluter också till den domskrivningsteknik som under senare år blivit alltmer accepterad inom förvaltningsdomstolarna och sedan länge används vid våra allmänna domstolar.

En invändning mot den tidigare publiceringen av förhandsbesked var att publiceringen skedde långsamt. Det kunde ibland dröja över ett år från beslutsdagen till dess att ett förhandsbesked som skulle publiceras utkom från trycket. [31] Om publiceringen av förhandsbesked återupptas måste publiceringen ske snabbare.

3.4 Enhetligare beteckningar på regeringsrättsavgöranden

En detalj där större konsekvens skulle vara önskvärd är sättet att beteckna regeringsrättsavgöranden. Olika system förekommer, främst p.g.a. den parallella publiceringen av avgöranden i olika rättsfallssamlingar och tidskrifter.

Enligt min mening skall ett rättsfall från regeringsrätten anges efter beteckningen i regeringsrättens årsbok (RÅ). Det är RÅ som är den officiella rättsfallssamlingen.

RSV publicerade tidigare referat av en del regeringsrättsdomar som avsåg överklagade förhandsbesked i sina serier RSV/FB Dt, RSV/FB Im och RSV/FB Ip. I skattelitteraturen förekommer det inte sällan hänvisning till dessa RSV-serier när det gäller beteckning av rättsfall från regeringsrätten. Detta är förvirrande och mindre lämpligt av flera skäl.

En referens till ett nr i serien RSV/FB Dt etc säger ingenting huruvida det rör sig om ett avgörande av regeringsrätten eller ett icke överklagat förhandsbesked. Sistnämnda förhållande är dock avgörande för bedömningen av prejudikatvärdet. Vidare var det tjänstemän hos RSV som svarade för redigeringen av de rättsfallsreferat som RSV publicerade. RÅ redigeras däremot av ett regeringsråd. Referaten i RÅ och RSV/FB är vanligen så gott som identiska, men någon enstaka gång förekommer skillnader. I ett sådant fall ger referatet i RÅ säkrare underlag för bedömningen av vad som varit avgörande för regeringsrättens ställningstagande.

Parallellpubliceringen av referat i RÅ och RSV/FB gjorde att RSV 1985 upphörde med publiceringen av överklagade förhandsbesked i den mån dessa refererades i RÅ. [32] I RSV/FB gavs härefter endast kort information om sådana avgöranden. Däremot fortsatte publiceringen av överklagade förhandsbesked som i RÅ endast togs med som notiser. Denna parallellpublicering var motiverad, då notiserna i RÅ ofta är relativt kortfattade. [33]

En annan orsak till att ett och samma regeringsrättsavgörande betecknas på olika sätt är den parallellpublicering av avgöranden som under tiden 1972–1977 förekom i Rättsfallsreferat från regeringsrätten och kammarrätterna (RRK). [34] Publikationen var en föregångare till RÅ såsom den senare varit utformad fr.o.m. 1978, [35] men det är att märka att det var i RÅ som de officiella rättsfallsreferaten publicerades även under åren 1972–1977. I sjunde upplagan av GRS II (1980) finns en användbar hänvisningsnyckel mellan rättsfallsbeteckningarna i RÅ och RRK. [36]

Ibland förekommer det också att regeringsrättsavgöranden betecknas med hänvisning till Skattenytt (SN) eller Svensk Skattetidning (SvSkT), som också fortlöpande publicerar skatteavgöranden från regeringsrätten. SvSkT, som årligen sammanställer rättsfallen i ett särskilt rättsfallshäfte, använder ett eget beteckningssätt för rättsfallen. [37] Däremot anges i SN sedan några år vanligen RÅ-beteckningarna på de rättsfall som publiceras.

Det finns dock undantagsvis situationer då det kan vara befogat att hänvisa till en annan publikation än RÅ vid beteckningen av ett regeringsrättsavgörande. Det gäller en del äldre notisfall. Tidigare var det inte helt ovanligt att notisfall endast anmärktes i RÅ utan några sakuppgifter. Sådana rättsfall blir helt intetsägande om man inte slår upp dem i exempelvis GRS II. [38]

3.5 Personuppgifter i rättsfall

Tidigare omnämndes vanligen parterna med både för- och efternamn i de rättsfall som återgavs i de officiella rättsfallssamlingarna. Anonymisering förekom bara undantagsvis, exempelvis i en del familjerättsliga mål.

Numera gäller däremot vid rättsfallspublicering att enskilda parter som är fysiska personer endast omnämns med förnamn och begynnelsebokstaven i efternamnet. Denna princip tillämpas i RÅ men också i andra rättsfallspublikationer, t.ex. NJA (rättsfall från högsta domstolen) och RH. De nya principerna för omnämnande av enskilda personer hänger främst samman med att de publicerade rättsfallen även finns ADB-sökbara i olika databaser inom Rättsdata-systemet. För att försvåra sökning på en enskild persons namn har det, bl.a. för att tillmötesgå datainspektionen, bestämts att de rättsfall som läggs in i databaserna skall anonymiseras på angivet sätt. [39] Att anonymisering sker även i de tryckta rättsfallssamlingarna beror på att uppgifterna i databaserna i stor utsträckning används direkt då rättsfallssamlingarna skall framställas.

Även mer allmänna överväganden beträffande den enskildes integritetsskydd ligger dock bakom att man numera inte i rättsfallsreferaten publicerar efternamn på en fysisk person som är part. [40] En enskild part som är en juridisk person redovisas däremot med fullständig firma.

Ordningen med att omnämna en fysisk person som är part med endast förnamn och initialen i efternamnet har kritiserats bl.a. i Svensk Juristtidning 1981 s. 632 av advokaten Ulf Holmbäck. Holmbäck har menat att efternamn behövs bl.a. för att få vettiga beteckningar på rättsfallen. Dessa blir ohanterliga om de enbart döljer sig bakom koder av årtal och nummer. Holmbäck argumenterar därför för att man i Sverige skall ta efter ordningen i många andra länder att citera rättsfall efter partsnamn. Detta skulle underlätta utnyttjandet av publicerade rättsfall som rättskälla. [41] Enligt Holmbäck har finkänsligheten gått för långt när inte i normalfallet efternamnet på enskilda parter anses kunna publiceras. Jag delar den uppfattningen. Utöver att rättsfallen blir lättare att identifiera med fullständiga partsnamn, tillkommer att det är lättare att läsa och följa ett rättsfall om inblandade personer presenteras med både för- och efternamn. Detta gäller i vart fall om många personer är inblandade. [42]

Enligt min mening bör man i de officiella rättsfallssamlingarna återgå till att ange enskilda personer med både för- och efternamn. Om undantagsvis en enskild har ett särskilt starkt intresse av att förbli anonym i ett referat, bör dock avsteg kunna göras från denna princip. [43] När sådana avsteg görs bör helt anonyma beteckningar – X, Y, X och liknande – användas. Den nuvarande ordningen med förnamn och första bokstaven i efternamnet gör att det inte så sällan trots anonymiseringen är helt uppenbart vilken person ett mål gäller. Om man verkligen vill undvika att en enskild person kan identifieras måste ofta mer än efternamnet ”mörkas”. Det visar bl.a. följande exempel.

”Erik A innehade till år 1967 en professur vid Uppsala universitet ... Samma år tillträdde han efter kallelse en professur vid Stockholms universitet. Enligt testamentariskt förordnande skulle innehavaren av denna professur uppehålla ... befattningen som prefekt vid ... Stockholms rättsgenetiska institut.” (RÅ82 1:58)

”Georg E var anställd vid Svenska Fotbollförbundet som konsulent. Hans arbetsuppgifter hade bl.a. innefattat att vara förbundskapten för det svenska fotbollslandslaget ...” (RÅ85 1:90 IV)

”Allmän åklagare väckte vid Gävle TR åtal mot pro-boxaren Anders E ... ” (NJA 1985 s. 788)

”Genom gåvobrev d 4 dec 1917 skänkte Marcus Laurentius W till sin son Marcus W sex poster aktier. Aktierna överlämnades samtidigt till Stockholms Enskilda Bank att förvaltas ... Marcus Laurentius W avled år 1943 och Marcus W 13 d sept 1982”. (NJA 1986 s. 565)

”Makarna Seimer och Hjördis K ägde tillsammans med sina båda barn aktierna i fåmansföretaget Brunnby Rör Aktiebolag i Upplands Väsby.” (RÅ 1986 ref. 3).

I de citerade rättsfallen framstår de nuvarande publiceringsprinciperna som stelbenta och näst intill löjeväckande. Exemplen visar att rättsfallsredaktörerna uppenbarligen är förhindrade att tillämpa de fastlagda principerna med omdöme och eftertanke.

Det sista citatet visar också att de nuvarande publiceringsprinciperna inte alltid skyddar den personliga integriteten när de tillåter öppen publicering av juridiska personers firma.

Vad som nu sagts gäller självfallet inte publicering av avgöranden som rör förhandsbesked. Då dessa enligt lag är sekretessbelagda, får inte enskilda fysiska eller juridiska personer röjas utan uttryckligt medgivande. [44]

3.6 Publicering av dispenspraxis

Inom skattelagstiftningen finns ett mycket stort antal dispensbestämmelser särskilt på inkomstskatteområdet. [45] Flertalet dispensärenden handläggs av RSV. I vissa fall kan verkets beslut överklagas till regeringen, i andra är RSV sista instans.

Det är vanligt att förutsättningarna för dispens anges i mycket allmänna och vaga ordalag i lagtexten. Ofta sägs endast att det skall föreligga särskilda eller synnerliga skäl för dispens. Förarbetena är också ofta påfallande magra. [46] Mot bakgrund härav kan det diskuteras om det inte vore lämpligt med viss publicering av dispenspraxis inom skatteområdet. [47]

Mot en sådan publicering kan visserligen samma invändningar resas som mot publicering av kammarrättsavgöranden. Invändningarna har ännu större styrka när det gäller dispensbeslut. Ett dispensbeslut är till sin natur ett in casu-avgörande och saknar därmed prejudikatvärde i egentlig mening. För publicering talar dock det ännu starkare skälet att de skattskyldiga rimligtvis måste få åtminstone någon vägledning om i vilka situationer dispens typiskt sett kan aktualiseras. En sådan vägledning skulle öka förutsebarheten vid beskattningen och stärka den enskildes rättssäkerhet. [48] Som de nu förhåller sig är risken uppenbar att skattskyldiga underlåter att söka dispens för att det är omöjligt att någonstans läsa sig till att just deras situation är sådan att dispens kan aktualiseras.

En publicering av dispensavgöranden bör endast ta sikte på kortfattade referat av ett fåtal särskilt klargörande ärenden inom dispenstyper som är vanligt förekommande.

4. Litteratur

4.1 Tidskriftsartiklar

Sammanfattningar

I förhållande till vårt lilla språkområde finns det ett påfallande bra utbud av böcker och tidskriftsartiklar inom skatteområdet, såväl kvalitativt som kvantitativt. Det publiceras t.o.m. så mycket att det är svårt att hålla sig à jour med allt som skrivs. Det senare aktualiserar vad som kan göras för att göra det lättare att snabbt orientera sig i främst skattetidskrifterna.

Något som säkert skulle underlätta den prioritering som jag tror att de flesta måste göra vid genomläsningen av nya nummer av SN och SvSkT, vore om längre artiklar inledningsvis försågs med en kortare sammanfattning. [49] Sådana sammanfattningar förekommer inte sällan när det gäller tidskriftsuppsatser inom andra fackområden än juridik och skatter. [50]

Genom en sammanfattning får läsaren snabbt en överblick över innehållet i en artikel. Det blir då lättare att bestämma sig för om man vill läsa hela artikeln med en gång eller bara lägga på minnet att något skrivits i saken, för att senare vid behov kunna gå tillbaka till det aktuella tidskriftsnumret.

Rubriksättning

En del artiklar i skattetidskrifterna skulle bli mer lättillgängliga om författaren (eller redaktören) ägnade rubriksättningen lite mer eftertanke. Detta gäller främst artiklarnas titelrubriker. Dessa kan många gånger göras betydligt mer upplysande visavi artikelinnehållet utan att rubrikerna för den skull blir längre. Om en tidskriftsuppsats saknar sammanfattning är utformningen av artikelrubriken extra viktig för att ge ett rättvisande besked om innehållet. Det får inte vara så att en läsare efter att ha läst halva artikeln konstaterar att den inte handlar om det som rubriken antyder.

Men även en i och för sig upplysande rubrik kan redigeras så att artikeln senare blir mer eller mindre lättillgänglig. När man i en tidskrifts årsregister söker efter uppsatser inom ett visst ämnesområde, är det t.ex. lättare att hitta rätt om första ordet i en artikelrubrik ger en fingervisning om vad artikeln handlar om. För att öka tillgängligheten vid senare sökning är det därför lämpligt att exempelvis en artikel som handlar om avdrag för kostnad för arbetsrum i egen bostad kallas för ”Arbetsrum” med tillägg av en lämplig underrubrik. En sådan rubriksättning är att föredra framför en rubrik som inleds med något intetsägande ord. [51]

Mellanrubriker

När det gäller tillgängligheten av tidskriftsartiklar är även mellanrubrikerna viktiga, dels som innehållsdeklarationer, dels för att rent layoutmässigt lätta upp texten. Även den aldrig så intresserade kan tappa intresset och sammanhanget av att läsa sida upp och sida ned med tättryckt text utan några mellanrubriker.

När det gäller denna detalj måste dock sägas att de svenska skattetidskrifterna ligger förhållandevis väl framme. Redigeringen av t.ex. Svensk Juristtidning lämnar däremot på denna punkt en del i övrigt att önska.

4.2 RSV:s handledningar

RSV ger numera ut ett flertal handledningar. Äldst är Handledning för taxering som gavs ut i sin första upplaga 1972. Denna handledning behandlar inkomsttaxeringen förutom inkomst av rörelse och jordbruksfastighet. Från början gavs den ut med fritidstaxerarna som målgrupp.

Numera vänder sig handledningarna minst lika mycket till tjänstemännen inom skatteförvaltningen. Som en följd härav har utgivningen breddats de senaste åren. Förutom Handledning för taxering utges numera även Handledning för rörelse- och jordbruksbeskattning (första uppl. 1979). [52] Sedan några år finns också Handledning – Punktskatter och Kupongskatt (första uppl. 1984), Handledning – mervärdesskatt (första uppl. 1985), Handledning- skogsbruksbeskattning (första uppl. 1986), Handledning – vägtrafikskatt (första uppl. 1987) och Handledning – gåvoskatt (första uppl. 1989). En Handbok för fastighetstaxering 1988 har nyligen också kommit ut.

RSV ger ut handledningarna med stöd av 2 kap. 2 § första stycket 2. förordningen (1986:1346) med instruktion för skatteförvaltningen. Handledningarna är på intet sätt bindande för taxeringsnämnder och skattemyndigheter, men det ligger i sakens natur att vad som uttalas i dessa har stort genomslag i det praktiska taxeringsarbetet. Om inte annat så är ofta handledningarna den enda skattelitteratur som finns omedelbart tillgänglig vid taxeringen i första instans. [53]

Principiella invändningar har rests mot att RSV genom handledningarna kan få ett alltför stort inflytande på hur skattelagstiftningen skall tolkas och tillämpas. Det har härvid befarats att alltför fiskala synpunkter tillåts genomsyra handledningarna .

Det är givet att man måste vara observant på sådana farhågor. Det övertag som RSV onekligen har när det gäller informationen till dem som skall utföra taxeringsarbetet får givetvis inte utnyttjas på ett otillbörligt sätt. När det gäller handledningarna har dock farhågorna enligt min mening hittills varit överdrivna. De synpunkter och tolkningar som förs fram i dessa får nog på det hela taget anses välavvägda. Det vore orättvist att beskylla de tjänstemän hos RSV som svarar för handledningarna för att inte ha målsättningen att på ett korrekt sätt försöka återge gällande rätt.

Det arbete som genom åren lagts ned på handledningarna har i stället gjort att dessa med tiden blivit allt bättre och mer heltäckande. Vad som möjligen kan önskas för framtiden är en bättre samordning av texterna på en del ställen. Som det nu är märks det ibland att olika personer fört pennan i en och samma handledning.

Uppfattningen att handledningarna fyller ett behov är nog numera ganska spridd även utanför skatteförvaltningen. [54] Handledningarna används också i praktiskt arbete av många skattskyldiga och deras rådgivare. När det gäller punktskatter är handledningen också i stort den enda kommenterande litteraturen som finns att tillgå.

4.3 Norstedts laghandböcker

Beträffande skattelitteratur vill jag slutligen särskilt ta upp Norstedts laghandböcker.

Norstedts förlag har efter utländsk förebild sedan några år valt att ge ut ett antal ”tunga” lagkommentarer i lösbladssystem under samlingsnamnet Norstedts laghandböcker. Bland andra har GRS, d.v.s. Skattehandboken, en serie av laghandböcker. De tidigare två bundna delarna av detta standardverk har ersatts av sju lösbladspärmar. Tyvärr har verket härigenom inte blivit drygt tre gånger så bra, något som däremot Laghandbokens pris indikerar. Den tidigare upplagan av GRS från 1977 (del I) resp. . 1980 (del II) kostade vid utgivningen 450 kr resp. . 690 kr, medan den nya upplagan kostar 750 kr per del eller 5.250 kr för hela verket (exkl supplement). [55] Även med beaktande av inflationen är detta ingen obetydlig real prisökning. Det är emellertid inte bara priset och det svårhanterliga omfånget som gör mig tveksam till tekniken med lösbladssystem för lagkommentarer.

En av fördelarna med laghandböckernas utformning är enligt förlaget att lösbladssystemet gör att lagkommentarerna fortlöpande kan uppdateras. Att ständigt hålla ett så omfattande verk som GRS aktuellt kräver dock en i det närmast kontinuerlig utgivning av kompletteringsblad. Man får hoppas att författarna mäktar med detta jättearbete, som är en förutsättning för att lösbladssystemet skall fylla sin funktion. Kan inte läsaren lita på att verket regelbundet uppdateras i alla sina delar är bundna volymer enligt min mening bättre. [56] En förutsättning för ett fungerande lösbladssystem är givetvis också att utsända ändringsblad verkligen sätts in. Att få detta att fungera när det gäller ”kollektiva” exemplar på arbetsplatser etc är inte alltid så lätt.

Bundna volymer är också att föredra av andra skäl. Bland annat är det svårare att göra fungerande hänvisningar och register i ett lösbladssystem, eftersom sidnumreringen ständigt ändras.

Om man nu ändå skall ha ett lösbladssystem, förstår jag inte varför det tekniskt måste vara så tillkrånglat som det system som Norstedts valt. Mekanismen i pärmarna gör att det tar avsevärd tid att byta ut blad, även om man lyckas undvika att tappa ut bladen och blanda ihop dem när man skall lyfta ut en del av innehållet för utbyte. Ett sådant missöde är annars ganska lätt hänt. Varför valde inte Norstedts i stället en vanlig ringpärmsmekanism som är säker och snabb att använda och dessutom förmodligen billigare?

Med en ringmekanism hade man dessutom fått plana och därmed mycket mer lättarbetade uppslag. Att uppslagen inte är plana gör att det är svårt att göra anteckningar och förstrykningar på bladen. Det är också svårt att vid behov kopiera enstaka sidor. [57]

Mitt förslag till Norstedts är att förlaget när det gäller GRS återgår till bundna volymer. Jag tror att detta är en förutsättning för att GRS på sikt skall behålla sin ställning som den ledande kommentaren till inkomst- och förmögenhetsskattelagstiftningen. Med utgivning enligt nuvarande principer håller GRS på att bli både för dyr och svårarbetad.

Som lösbladssystem i serien laghandböcker återfinns numera även Bratts m.fl. kommentar till arvs- och gåvoskattelagstiftningen. Samma sak gäller beträffande kommentaren av Tore Lundin till uppbördslagstiftningen och Dahlman/Fredborgs ”Internationell beskattning”. I laghandboksserien är även en kommentar till fastighetstaxeringslagstiftningen under utgivning (i fyra volymer, sic!). Även den välkända Taxeringshandboken och en ny kommentar till mervärdesskatteförfattningarna planeras komma ut som laghandböcker.

Jan-Mikael Bexhed

Jan-Mikael Bexhed är bitr direktör i Försäkrings AB Skandia, där han är verksam som bolags- och skattejurist vid stab Bolagsjuridik. Han har tidigare varit bl.a. kammarrättsfiskal hos kammarrätten i Stockholm.

  • [1]

    Se SvJT 1976 s. 81 ff samt s. 361 ff och s. 493 ff.

  • [2]

    Principiella frågor kring hur rättskällorna inom skatterätten bör användas och rangordnas behandlas i nyare doktrin bl.a. av: Mattsson: Hur tolkas skattelag?, SvSkT 1981 s. 291 ff, Lindencrona: Förarbetenas betydelse vid tolkning av svensk skattelag, Festskrift till Hans Thornstedt, 1983, s. 491; Bergström: Hur bör förarbetena användas vid tolkning av skattelag?, SN 1984 s. 309 och Dens: Förutsebarhet, 1987.

  • [3]

    Jfr även Myndigheternas föreskrifter – Handbok i författningsskrivning, statsrådsberedningen 1986, s. 85 ff.

  • [4]

    Diskussionen har förts främst i SvJT, se bl.a. SvJT 1980 s. 223 ff (Weiertz) 1980 s. 564 ff (Lundahl), 1981 s. 314 (Weiertz), 1981 s. 314 ff (Ålund) och 1982 s. 57 f (Rudholm), se även 1982 s. 596 ff (Eklöf). Se även Walin i Norstedts Juridik 1/1989 s. 6 f. För ett exempel där de nya riktlinjerna för författningsspråket lett till att innebörden av ett lagrum missuppfattats, se Larsson i SvJT 1983 s. 224 f.

  • [5]

    Jfr JuU 1981/82:8 spec s. 14–15.

  • [6]

    Se Statsrådsberedningens PM 1979:2, p 4.1.

  • [7]

    Jfr Bengtsson i SvJT 1975 s. 754 och 1976 s. 496 f, jfr även Höglund i SvJT 1977 s. 145 ff.

  • [8]

    Se Gröna Boken, Riktlinjer för författningsskrivning, Stockholm 1985, s. 38 f.

  • [9]

    Se t.ex. SFS 1985:308.

  • [10]

    Se Gröna Boken, s. 35 punkt 71.

  • [11]

    Jfr dock häremot bl.a. Eklöf i SvJT 1982 s. 604. Ett exempel på en författning där tekniken med kapitelindelning drivits väl långt är förordningen (1979:873) om biluthyrning.

  • [12]

    Se Gröna Boken, s. 35 punkt 72.

  • [13]

    Jfr prop. 1984/85:70 s. 168.

  • [14]

    Jfr Lodin m.fl.: Welinders Beskattning av inkomst och förmögenhet, 4 uppl., s. 33 ff, och Grosskopf- Edvardsson: Inkomst- och förmögenhetsbeskattning, Del I, 5 uppl., s. 25 f.

  • [15]

    Jfr SOU 1989:34 del 1 s. 361, jfr även remissyttranden över förslaget att slopa den kommunala beskattningen av juridiska personer, prop. 1984/85:70 s. 225 ff och Ekholm i SN 1987 s. 34.

  • [16]

    Jfr Bernitz m.fl.: Finna rätt – Juristens källmaterial och arbetsmetoder, 2 uppl., s. 74 f.

  • [17]

    Jfr Gröna Boken, s. 18 punkt 10 och Bernitz m.fl. a a s. 80.

  • [18]

    En liknande förteckning finns redan i författningssamlingen Författningar om mervärdesskatt m.m., jfr Bexhed i SN 1986 s. 403 not 2.

  • [19]

    Det enklaste sättet torde vara att gå till SFS. Sedan början av 1950-talet anges där i en not till ingressen till varje lag (motsv enligt äldre RF) den proposition och det utskottsbetänkande som föregått lagstiftningen.

  • [20]

    Jfr nedan avsnitt 2.3.

  • [21]

    Jfr Holmbäck i SvJT 1981 s. 634. Jfr även Nystrand i SvJT 1984 s. 175.

  • [22]

    Se främst Bernitz i SvJT 1986 s. 95 ff.

  • [23]

    Se Ds Fi 1987:1.

  • [24]

    Jfr t.ex. diskussionen kring RK77 1:43, se Seth i SN 1978 s. 257 ff och s. 524 f, jfr SOU 1985:39 s. 46.

  • [25]

    Se t.ex. översikterna över brottsrubricering och straffmätningspraxis i mål om grova narkotikabrott resp. . grova skattebedrägerier, RH 1985 s. 329 ff resp. . RH 1986 s. 455 ff.

  • [26]

    Jfr Wieslander i SvJT 1976 s. 372.

  • [27]

    Se Domstolsverket informerar (DVI) 1985/3 s. 21 f, se även DVI 1985/7 s. 11 f och DVI 1987/5 s. 5.

  • [28]

    Se särskilt meddelande som utkom från trycket den 3 augusti 1988 och publicerades i anslutning till RSV/FB Dt.

  • [29]

    Möjligheten att få förhandsbesked beträffande direkt skatt infördes 1951. Publicering av förhandsbesked skedde ursprungligen i serien Meddelanden från Riksskattenämnden, Serie I. För åren 1971 och 1972 skedde publiceringen i Meddelanden från Riksskatteverket, Serie I och för åren 1973–1976 i Riksskatteverkets meddelanden, Serie Dt Direkt skatt – Taxering. Fr.o.m. 1977 återgavs förhandsbeskeden i Riksskatteverkets förhandsbesked m.m., Serie Dt Direkt skatt Taxering.

  • [30]

    Se RSVs information Ändrade principer för riksskatteverkets publicering av förhandsbesked som utkom från trycket den 19 juli 1985. Informationen publicerades i anslutning till RSV/FB Dt, RSV/FB Im och RSV/FB Ip.

  • [31]

    Se t.ex. RSV/FB Dt 1985:37,1986:5 och 1986:12.

  • [32]

    Se den i not 35 anmärkta informationen från RSV.

  • [33]

    Se t.ex. RÅ 1971 Fi 733 = RSV I 1971 3:3.

  • [34]

    För 1977 ”Rättsfall och notiser från regeringsrätten 1977” (RR).

  • [35]

    Jfr ovan avsn. 3.1.

  • [36]

    Se Geijer m.fl.: Skattehandbok Del II, 7 uppl. 1980, s. RR 744 ff.

  • [37]

    Jfr hänvisningsnyckeln i SOU 1985:39 s. 59 ff.

  • [38]

    Se t.ex. RÅ 1941 Fi 898.

  • [39]

    Jfr datainspektionens beslut den 15 december 1980, dnr 4054–80.

  • [40]

    Se Knutsson i SvJT 1981 s. 458 f. Den tidigare ordningen med publicering av efternamn hade kritiserats utifrån hänsynen till den enskildes integritet, se bl.a. Linders i SvJT 1981 s. 456 ff.

  • [41]

    Se även Bernitz i SvJT 1976 s. 102 f.

  • [42]

    Jfr Knutsson i SvJT 1981 s. 458 f.

  • [43]

    Jfr t.ex. RÅ82 1:20.

  • [44]

    Se 9 kap. 1 § tredje stycket 1. jfr med 14 kap. 4 § 1. sekretesslagen (1980:100).

  • [45]

    Jfr Dispensbestämmelser, Författningar om direkt skatt, RSV, 1984.

  • [46]

    Se Hirschfeldt: Förutsebarhet i beskattningen och Dens: Likformighet och effektivitet i beskattningen; båda uppsatserna i samlingsverket Rättssäkerheten i beskattningen – Rapporter vid nordiska skattevetenskapliga forskningsrådets seminarium i Helsingfors i oktober 1982, Nordiska skattevetenskapliga forskningsrådets skriftserie NSFS 12, Göteborg 1983, s. 275 ff resp. . 326 ff.

  • [47]

    Såvitt jag känner till har det inom skatteområdet endast när det gäller en grupp av dispensärenden publicerats en mer omfattande sammanställning av praxis. Det gäller dispenspraxis vid tillämpningen av lagstiftningen om uppskov med reavinstbeskattning, se SOU 1985:39 s. 63 ff. Denna sammanställning innehåller även ett allmänt avsnitt om förutsättningar för och värdet av en praxisgenomgång (a a s. 70 ff). Jfr även Berglöf – Roos: Dispenser och överklagade beslut – RSVs praxis, Festskrift till Gösta Ekman, 1984, s. 21 ff.

  • [48]

    Jfr SOU 1985:39 s. 72 f.

  • [49]

    Jfr den inledande sammanfattningen till denna artikel.

  • [50]

    I skatterättsliga avhandlingar finns inte sällan sammanfattningar till olika avsnitt, se t.ex. Lindencrona: Skatter och kapitalflykt, 1972, Bergström: Skatter och civilrätt, 1978, och Melz: Kapitalvinstbeskattningens problem, 1986.

  • [51]

    Jfr t.ex. SN 1984 s. 486 resp. . s. 266.

  • [52]

    Denna handledning föregicks av de två separata handledningarna Handledning för taxering av rörelse, första uppl. 1973, och Handledning i den nya jordbruksbeskattningen, 1974.

  • [53]

    Jfr Henricson och Öhrn i SN 1987 s. 202. Handledningarna distribueras utan kostnad till samtliga myndigheter inom skatteförvaltningen samt till skattedomstolarna. Invändningar skulle i och för sig kunna resas mot detta distributionssätt, eftersom kostnaderna för annan skattelitteratur måste bestridas från ofta mycket knappa anslag.

  • [54]

    Jfr Tellander i SN 1987 s. 154 ff.

  • [55]

    Prisuppgifterna är capriser inkl moms enligt Norstedts katalog över sin juridiska utgivning 1978, 1981 resp. . 1989.

  • [56]

    Jfr Lodin i SN 1987 s. 426 f.

  • [57]

    I de böcker som utges av Norstedts föreskrivs genomgående ett förbud mot varje form av mångfaldigande. Enligt den tvingande regeln i 11 § första stycket lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk gäller dock att enstaka exemplar av upphovsrättsligt skyddade verk får framställas för enskilt bruk utan tillstånd och ersättning.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%