Skattenytt nr 5 1991 s. 312

Rättsfall

Värdepappersskatt

Besvär av AO angående skattskyldighet för värdepappersskatt.

Enligt värdepappersskattelagen föreligger skattskyldighet för en fondkommissionär som sluter avtal om omsättning av värdepapper eller medverkar till ett sådant avtal. En bank hade erhållit ett uppdrag att utforma ett avtal att ligga till grund för en planerad och mellan parterna själva överenskommen affär.

RSV påförde banken värdepappersskatt. KRS fann inte att skattskyldighet förelåg för banken.

RR fann inte heller banken skattskyldig och anförde bl.a.:

”Den grundläggande frågan i målet är vad som skall förstås med uttrycket ”medverkar” i LVP:s mening. Klart är att när en kommissionär ingår ett kommissionärsavtal eller träffar ett avtal såsom ombud är detta den primära formen av sådan medverkan som leder till skattskyldighet enligt lagen. Även annan medverkan skall emellertid enligt förarbetena leda fram till skattskyldighet.

Uttrycket ”medverkan” kan i och för sig ges en mycket vid innebörd. Sålunda kan enligt gängse språkbruk den anses ”medverka” som ställer nödvändiga krediter till förfogande för genomförande av en transaktion (jfr RSV:s Handledning – punktskatter 1986, s.306) eller som ger anvisningar om lämplig sakkunskap i sammanhanget eller som på annat sätt främjar en försäljning eller ett köp av aktier. Att ge medverkandebegreppet en så långtgående innebörd synes dock inte ha varit lagstiftarens avsikt. Av förarbetena synes snarare kunna utläsas att som medverkan skall anses när någon söker efter och sammanför möjliga intressenter i en transaktion eller på annat sätt förmedlar en affär. Att medverkandebegreppet avsetts skola begränsas till att inrymma endast sådana åtgärder, som har direkt betydelse för att en transaktion kommit till stånd (jfr RÅ 1987 not 621 fråga 2) talar också det förhållandet att i lagtexten används uttrycket ”medverkar till” och inte ”medverkar vid”.

Mot bakgrund av det anförda finner regeringsrätten, i likhet med kammarrätten, att Skaraborgsbankens biträde vid de aktuella transaktionerna inte kan anses som sådan medverkan som enligt LVP skall medföra skattskyldighet.”

(Dom 910110, målnr 2294-1989.)

Ny s.k. tvåårstid för traktamenten?

S.k. objektanställd vid kraftverksbygge avskedades men fick efter kort tid nyanställning för arbete vid samma kraftverksbygge. Ny tvåårstid har bestämts för honom vid bestämmandet av hans rätt till avdrag för ökade levnadskostnader.

Besvär av L angående inkomsttaxering 1983.

L var under beskattningsåret 1982 ogift samt bosatt och mantalsskriven i Harplinge, Halmstads kommun. Han hade varit anställd som målare hos AB B Sandå Målerifirma i Mölndal. Under tiden den 26 april 1976–den 30 januari 1981 hade han utan avbrott arbetat vid Forsmarks kraftstation. Sistnämnda dag hade han avskedats från sitt arbete på grund av osäkerheten om framtiden för kraftverksutbyggnaden. Han hade emellertid återanställts den 21 april 1981 och fortsatt sitt arbete i Forsmark under hela det aktuella beskattningsåret 1982. Under den tid han varit arbetslös hade han bott i Harplinge och, efter anmälan hos arbetsförmedlingen, erhållit ersättning från arbetslöshetskassan med 10 110 kronor. L ansåg att han den 21 april 1981 erhållit ett nytt arbete vid Forsmark, varvid ny tvåårsperiod för beräkning av rätt till avdrag för ökade levnadskostnader för s.k. objektanställd skulle anses ha uppkommit.

LR och KRG fann att L:s vanliga verksamhetsort under beskattningsåret var Forsmark. RR fann emellertid att en ny anställning påbörjats och anförde bl.a.:

”L:s arbetsplats i Forsmark har såvitt framgår av utredningen i målet, fram till den 30 januari 1981 varit av så stadigvarande natur att Forsmark måste anses ha varit hans vanliga verksamhetsort. L blev emellertid avskedad nämnda dag. Annat har inte visats än att han då saknat anledning räkna med fortsatt anställning hos AB B Sandå Målerifirma och därmed vid Forsmark. När han således på nytt fick arbete hos nämnda firma och med arbetsplatsen förlagd till Forsmark skall ny tvåårsperiod räknas. L är på grund härav berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader. Mot det yrkade beloppet i sig har invändning inte gjorts.

På grund av det anförda skall L:s talan bifallas.”

(Dom 910211, målnr 920-1989.)

Arbetsgivarbegreppet

Ett handelsbolag, som bedrev restaurang verksamhet, tillhandahöll även på beställning måltider utanför restauranglokalen. Med anlitande av sin egen personal ställde bolaget därvid också till förfogande erforderlig serveringshjälp. Det förhållandet att måltidsbeställaren erlade ersättningen till serveringspersonalen direkt till denna personal har inte ansetts böra föranleda annan bedömning än att bolaget var att anse som serveringspersonalens arbetsgivare även vid arrangemangen utanför restaurangen.

Besvär av HB Kalasmat angående arbetsgivaravgifter och avgiftstillägg för utgiftsåren 1981-83.

RFV och KRS ansåg att handelsbolaget var arbetsgivare.

RR biföll inte besvären och anförde:

”Av utredningen i målet framgår att handelsbolaget förmedlat den personal som anlitats för servering utanför värdshuset samt att den förmedlade personalen utgjorts av personer som normalt arbetat på värdshuset och som inte åtagit sig uppdrag vid sidan av handelsbolagets verksamhet. Vid nu angivna förhållanden kan den av handelsbolaget åberopade omständigheten att beställaren betalat lön direkt till personalen inte medföra att beställaren inträder som arbetsgivare i handelsbolagets ställe. Handelsbolaget skall således, såsom kammarrätten funnit, anses som serveringspersonalens arbetsgivare även vid arrangemang utanför värdshuset.”

(Dom 910220, målnr 685-1990.)

Brottslig verksamhet skattepliktig?

Eftertaxering och skattetillägg har ej ansetts skola påföras för vad som influtit till följd av försäljning av olja som en person genom förskingring åtkommit från sin arbetsgivare, när försäljningen inte ingick som ett led i legal verksamhet som utgjort förvärvskälla.

Besvär av H angående eftertaxering för 1980-84 samt skattetillägg.

H har sålt olja som han förskingrat från sin arbetsgivare. H deklarerade av naturliga skäl inte dessa försäljningar. Vissa tillgångar påträffades hos H, vilka han inte kunde förklara uppkomsten till.

Genom utredningen i målet har dokumenterats att olja sålts för 519 149 kr under perioden 1 maj 1982-25 maj 1983. Vidare har H erkänt att han under tiden 1978-30 april 1982 tillgodogjort sig olja för ett sammanlagt värde av 164 552 kr.

TI yrkade på beskattning av 850 000 kr som intäkt av rörelse samt skattetillägg. H bestred delvis TI:s talan och yrkade att eftertaxering bara skulle åsättas för den del som översteg eventuellt skadestånd och uppgav rörelseinkomst till sammanlagt 183 000 kr. LR biföll TI:s talan.

I besvär hos KRS yrkade H att LRs dom skulle undanröjas. I andra hand yrkade han att eftertaxeringarna skulle fastställas till 183 000 kr. Det framkom att H av Svea Hovrätt ålagts skadeståndsskyldighet med 683 741 kr. KRS biföll inte besvären.

H fullföljde sin talan.

RR undanröjde LRs och KRs domar och anförde:

”H har, såvitt utredningen visar, under åren 1979-1983 sålt olja som han åtkommit genom förskingring. Han har i sina deklarationer avseende 1980-1984 års taxeringar inte till någon del redovisat inkomst från denna försäljning. Den första fråga som uppkommer i målet är huruvida denna underlåtenhet är att anse såsom oriktig uppgift som medfört att skatt påförts med för lågt belopp, med andra ord huruvida förutsättningar för eftertaxering föreligger. Därvid måste till en början undersökas i vad mån inkomster från brottslig verksamhet är skattepliktiga. I detta hänseende föreligger ingen författningsbestämmelse men väl rättspraxis, som dock inte är entydig.

I 5 § av de särskilda anvisningarna till 1910 års bevillningsförordning föreskrevs att ”då den vid bevillningstaxeringen för ett eller annat yrke påförda beskattningen icke medför eljest saknad rättighet för den skattskyldige till utöfvandet af detta yrke, så äro taxeringsmännen icke pliktiga att undersöka och pröfva behörigheten till detsammas idkande”. Något stadgande motsvarande denna föreskrift intogs inte i kommunalskattelagen (1928:370), men skälet har ansetts vara, inte att principen var oriktig utan att en bestämmelse härom befanns onödig (se Geijer i Svensk Skattetidning 1943 s. 75). I praxis har tydligtvis verksamhet, när den i och för sig varit att hänföra till förvärvskälla, också ansetts utgöra sådan oavsett att den varit olaglig (se t.ex. Rå 1946 not Fi 179). Därvid har avdrag medgivits för belopp som måst utges som vederlag till statsverket (se RÅ 1947 not Fi 1008 och 1095 samt 1949 not Fi 1113, se också GRS Skattehandbok supplement 8, jan 1990,19:58). Av nyare rättspraxis i denna riktning kan nämnas RÅ 1988 ref. 69, se också RÅ 1984 not Ba 42.

Å andra sidan finns rättsfall av innebörd att brottsligen uppburna belopp inte är skattepliktiga, se RÅ 1987 not 184, som rörde inkomst av förskingring.

I synnerhet när det – som i förevarande mål – gäller verksamhet vari de till beskattning ifrågakomna intäktsbeloppen skulle vara att hänföra till inkomstslaget rörelse finns åtskilliga synpunkter att beakta. För att rörelse i kommunalskattelagens mening skulle anses föreligga krävdes förvärvsverksamhet som bedrevs yrkesmässigt, dvs. utmärktes av självständighet, viss regelbundenhet och varaktighet samt i regel av vinstsyfte. I de rättsfall där inkomst av illegal verksamhet beskattats som rörelseinkomst har den illegala verksamheten utgjort bara en del av förvärvsverksamheten i inkomstslaget.

I en verksamhet som helt och hållet bygger på brott bör beaktas att enligt 36 kap. 1 § första stycket brottsbalken utbyte av brott enligt denna balk skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Normalt kan således, objektivt sett, verksamhet som uteslutande grundas på brott enligt brottsbalken inte anses leda till vinst.

Av den rättspraxis som nyss redovisats framgår också att hänsyn tas till förverkat belopp vid bestämmandet av skatt som skall utgå på inkomster från illegal verksamhet. Vidare kan nämnas att, som omständighet att beakta vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte av brott förverkat, i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken nämns även det förhållandet att det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord. Något skäl att minska en för brott fälld persons förmåga att betala skadestånd till följd av brottet genom att kräva beskattning av det orättmätigt förvärvade synes inte föreligga. Denna synpunkt väger givetvis tyngre ju större den illegala verksamheten är i förhållande till den totala verksamheten i förvärvskällan. Å andra sidan kvarstår givetvis skälen för den sedan länge upprätthållna principen att taxeringsmyndigheten vid granskningen av en normal verksamhet inte skall behöva särskilt kontrollera huruvida annan brottslighet än skattebrottslighet förekommit.

När det gäller en verksamhet som helt och hållet bygger på brott kan vidare nämnas att om verksamheten skattemässigt skall bedömas som rörelse det förutsätts att bokföringsskyldighet föreligger, eftersom inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Det ligger emellertid i sakens natur att vad som inflyter till följd av brottslig verksamhet av den typ som den förevarande inte redovisats öppet. Ett krav på bokföringsskyldighet – i synnerhet om sådan skyldighet enligt bokföringslagen (1976:125) skulle anses föreligga – blir därför illusoriskt.

Sammanfattningsvis bör alltså gälla att brottslig verksamhet som sådan inte kan konstituera någon förvärvskälla. Om den brottsliga verksamheten ingår som ett led i en legal verksamhet kan däremot anledning förekomma att beakta intäkter därav som skattepliktiga.

I målet framgår inte att H:s försäljning av förskingrad olja ingått som ett led i annan förvärvsverksamhet som kan betraktas som en förvärvskälla för H. Försäljningen som sådan – vilken i sin helhet grundats på brott – kan enligt vad nyss sagts inte anses ensamt för sig utgöra en förvärvskälla och är inte heller på annan grund inkomstskattepliktig verksamhet. Eftersom det i målet inte påståtts att H i annat hänseende än beträffande försäljningen av olja lämnat oriktiga uppgifter föreligger inte förutsättningar att eftertaxera honom för taxeringsåren 1980-1984. Vad nu anförts rubbas inte av det förhållandet att H:s inkomster av oljeförsäljningen kan ha varit högre än som kunnat visas enligt Svea hovrätts dom den 5 mars 1985. Inte heller finns någon grund för skattetillägg.

Regeringsrätten undanröjer länsrättens och kammarrättens domar.

Två regeringsråd var skiljaktiga beträffande motiveringen och anförde:

”H har genom dom av Svea hovrätt den 5 mars 1985 dömts för förskingring för att han olovligen tagit olja av sin arbetsgivare. Oljan har han sålt.

H:s försäljning av den genom olagligt fång åtkomna oljan kan inte anses utgöra någon särskild förvärvskälla. Såvitt framkommit i målet har han inte heller bedrivit någon annan verksamhet, i vilken försäljningen av oljan kan ingå som en del.

På grund av vad som nu sagts utgör inte intäkterna av försäljningen av olja skattepliktig inkomst för H. Grund för eftertaxering och skattetillägg föreligger därför inte.”

(Dom 910219, målnr 5402–5406-1988.)

Försäljning av gåva från fader reavinstbeskattades

Travhäst, som fötts av sto som köpts, har ansetts förvärvad genom ett med köp eller byte jämförligt fång. Vinst vid försäljning av travhästen har på grund härav föranlett realisationsvinstbeskattning enligt 35 § 4 mom. kommunalskattelagen. Skattetillägg för underlåtenhet att uppge försäljningen i självdeklarationen har eftergetts på grund av att den skatterättsliga frågan ansetts svårbedömd.

Besvär av LSKM angående inkomsttaxering 1984 samt skattetillägg.

Marina L sålde i juli 1983 en travhäst, Harold Hill, som hon hade fått i gåva av sin far vid hästens födelse i maj 1979. Hästen hade fötts av ett fadern tillhörigt sto som han hade inköpt år 1974. Frågan i målet gällde om försäljningen av Harold Hill skall föranleda realisationsvinstbeskattning enligt 35 § 4 mom. kommunalskattelagen.

LR och KRG fann att försäljningen var skattefri eftersom Marina L fått hästen i gåva av sin far.

RR beskattade Marina L och anförde bl.a.:

”Skatteplikt enligt nämnda regler (35 § 4 mom. KL) föreligger i allmänhet endast om den skattskyldige förvärvat den avyttrade egendomen genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. Har han förvärvat egendomen genom gåva av make eller skyldeman och har egendomen av givaren förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, skall dock frågan om och i vad mån skattepliktig realisationsvinst skall anses föreligga bedömas med hänsyn till sistnämnda fång.

Eftersom Marina L fått Harold Hill i gåva av sin far blir den för målet avgörande frågan om fadern förvärvat hästen genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. Fadern har som nämnts köpt det sto som Harold Hill är avkomling till. När det gäller avkastning i allmänhet av sådan egendom som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång får anses gälla att även avkastningen betraktas som förvärvad genom sådant fång (jfr KGA Sandström, Om beskattning av inkomst av tjänst samt tillfällig förvärvsverksamhet, 1945, s. 678 f). Regeringsrätten finner i enlighet härmed att Harold Hill av fadern förvärvats genom ett med köp eller byte jämförligt fång.

Reglerna om realisationsvinstbeskattning i 35 § 4 mom. kommunalskattelagen är följaktligen tillämpliga på Marina L:s försäljning av Harold Hill. Innehavstiden bör beräknas med utgångspunkt i tidpunkten för hästens födelse. Anledning har inte heller i övrigt framkommit att beräkna den skattepliktiga realisationsvinsten på annat sätt än skattemyndigheten yrkat. Marina L skall därför beskattas för realisationsvinst vid försäljningen med 28 750 kronor.

Genom att inte redovisa försäljningen i sin deklaration har Marina L lämnat oriktig uppgift. Det föreligger därför grund att påföra henne skattetillägg enligt 116a § taxeringslagen (1956:623). Fråga uppkommer då om Marina Lennartssons underlåtenhet är ursäktlig på sätt avses i 116h § nämnda lag.

Den skatterättsliga fråga målet gäller får anses svårbedömd. Marina L:s underlåtenhet att uppge försäljningen i sin deklaration framstår därför som ursäktlig. Vid sådant förhållande skall skattetillägget efterges.

Regeringsrätten bifaller skattemyndighetens besvär över inkomsttaxeringen och fastställer, med ändring av länsrättens och kammarrättens domar, taxeringsnämndens beskattningsåtgärder.”

(Dom 910225, målnr 4947-1988.)

Ej avdrag för extra lägenhet för dagbarnvårdare

Dagbarnvårdare har hyrt en särskild lägenhet att användas vid barntillsyn i familjedaghem. Kostnaden härför har ansetts icke avdragsgill, eftersom åtgärden att hyra lägenheten haft sin grund i dagbarnvårdarens egna familjeförhållanden.

Besvär av LSKM angående inkomsttaxering 1987.

H var anställd som dagbarnvårdare. Hon hyrde en lägenhet eftersom hon p.g.a. sin makes skiftarbete inte kunde utföra sitt arbete i hemmet.

LR och KRS medgav avdrag.

RR medgav inte avdraget och anförde bl a:

”I målet är fråga om kostnaden för en särskild lägenhet som används vid barntillsyn i familjedaghem skall anses som en kostnad för fullgörande av dagbarnvårdarens tjänst eller som en icke avdragsgill levnadskostnad. I allmänhet torde en normal familjebostad uppfylla de krav på ”arbetslokal” som kan ställas när det gäller barntillsyn i familjedaghem. Regelmässigt tillhandahåller också dagbarnvårdaren sin egen bostad för ändamålet. Någon särskild ersättning för kostnaden för hyran av bostaden utgår inte i sådana fall från den kommun som är huvudman för barntillsynen. Vad som skulle kunna betecknas som en kostnad för arbetslokal avser således i normalfallet samtidigt dagbarnvårdarens kostnad för hans egen bostad, en kostnad som för denne utgör en icke avdragsgill levnadskostnad. Endast när det föreligger ett behov av särskilt utrymme för de barn som omhändertas kan avdrag för arbetslokal komma i fråga (jfr RÅ 1979 1:41). En förutsättning för avdrag i nu förevarande sammanhang är således att behovet av utrymme utöver dagbarnvårdarens familjebostad hänför sig till just det förhållandet att barntillsynen inte skulle kunna utövas på ett godtagbart sätt om inte behovet tillgodosågs.

Av handlingarna i förevarande mål framgår att Mai-Lis H inte anskaffat den särskilda lägenheten för att tillgodose något krav som hänför sig till handhavandet av barnen i familjedaghemmet. Åtgärden har i stället haft sin grund i hennes egna familjeförhållanden, nämligen att hennes make är skiftarbetare och därför behöver kunna vara ostörd under dagtid. Kostnaden för den ifrågavarande lägenheten måste följaktligen ses som en levnadskostnad. Skattemyndighetens talan skall därför bifallas”.

(Dom 910311, målnr 3399-1989.)

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%