Skattenytt nr 7–8 1991 s. 463

Ägarbeskattning av småföretag – särskilt avseende fåmansföretag

1 Inledning

Någon har sagt att vid gynnande skattelagstiftning använder lagstiftaren gärna beteckningen småföretag, medan man vid stoppregler och liknande väljer beteckningen fåmansföretag. Det är dock inte för att markera en sådan innebörd som begreppet småföretag används i rubriken. Artikeln skall behandla näringsverksamhet som bedrivs i enskild firma eller aktiebolag av en eller ett fåtal ägare, och för sådana verksamheter kan småföretag vara en lämplig beteckning. Fåmansföretag är en olämplig beteckning därför att det är en rättsligt definition, i 32 § anv. p. 14 KL, med mer inskränkt betydelse.

Med ägarbeskattning vill jag ange att artikeln skall behandla de beskattningsfrågor som har att göra med ägarens disposition över verksamhetens resultat. Avsikten är primärt att visa på vilka överväganden som gjorts vid regelutformningen avseende skattebelastningen för olika företags- och inkomstdispositionsformer, och vilken skattebelastningen blivit. Härvid försöker jag visa på konsekvenser och problem som skattereformens nya systematik medför i dessa avseenden.

I artikeln behandlas endast småföretag i form av aktiebolag och enskild näringsverksamhet. Givetvis ingår även fåmansägda handelsbolag i gruppen småföretag, men jag har valt att utesluta dem från genomgången. Eftersom bolagsmännen beskattas för handelsbolagsinkomsten gäller i mångt och mycket vad som sägs om enskilda näringsidkare även för handelsbolag. Avvikelserna är oftast av särskild art och komplexa. Vidare har Nils Mattsson redan belyst flera av dessa problem i sin artikel i SN 1991 sid 249 ff.

Av Mattssons artikel framgår att beskattningen av såväl handelsbolag som egenföretagare är under fortsatt utredning. Jag går till skillnad från Mattsson inte närmare in på vad denna utredning kan förväntas leda till. Poängteras skall att en del av de brister i egenföretagarbeskattningen som diskuteras nedan redan är uppmärksammade och att reglerna kan komma att ändras.

Reglerna för inkomstdispositioner i fåmansföretag (aktiebolag) ägnas även för övrigt väsentligt mer utrymme än inkomstdispositioner hos egenföretagare. Skälet härför är att problematiken är mer komplex i fåmansföretagssituationen. De komplexa problem angående räntefördelning och surv som finns för egenföretagare är av stort intresse, men då de inte primärt är inkomstdispositionsproblem tas de inte upp i artikeln.

2 Småföretagarbeskattningen i skärningspunkten mellan förvärvs- och kapitalinkomstbeskattningen

1. Skattereformen innebär främst sänkta inkomstskattesatser och en vidgad skattebas. Genom basbreddningen och vissa andra regeländringar eftersträvas vidare ökad likformighet och neutralitet vid beskattningen. Detta gäller hela skattesystemet och således även vid företagsbeskattningen.

Likformighet och neutralitet i beskattningen är eftersträvansvärda men inte helt enkla mål att uppnå. Ett genomgående problem är vilka jämförelser som skall vara primära. Skall exempelvis beskattningen i fall A utformas i syfte att primärt ge likartade effekter som i det närliggande fallet B eller i det kanske mindre närliggande men viktigare fallet C. På det område som behandlas i artikeln finns tydliga exempel på detta problem.

2. Småföretagares inkomstsituation är i flera avseenden likartad med löntagares. Först och främst är skillnaden mellan vissa näringsverksamheter exempelvis konsultverksamheter – och anställningsförhållanden ibland mer en grad – än en artskillnad. Mer allmänt gäller att småföretagare liksom löntagare själva kan besluta när de inkomster som de intjänat i näringsverksamheten skall konsumeras, åtminstone i princip. Eftersom vår inkomstbeskattning har konsumtionsförmågan (=skatteförmågan) som objekt är målet om likformighet ett starkt skäl för en likartad beskattning av alla inkomster som är tillgängliga för konsumtion. Detta torde vara en anledning till att småföretagarbeskattningen utformats för att ge i huvudsak likartade resultat som löntagarbeskattningen. [1] Jag benämner fortsättningsvis en beskattning utformad på detta sätt som en förvärvsinkomstbeskattning.

Ett annat skäl för användningen av löntagarbeskattningen som likformighetsnorm för småföretagarbeskattningen är att inkomsten av ett småföretag ofta till väsentlig del är ett resultat av företagarens arbetsinsats. Näringsverksamhet kräver dock alltid dessutom en kapitalinsats, som många gånger kan vara betydande. Småföretagarbeskattningen bör därför även jämföras med kapitalinkomstbeskattningen.

3. Inkomstbeskattningen av fysiska personer är numera uppbyggd enligt den s.k. separatmodellen. För kapitalinkomster gäller en väsentligt lägre skattesats än för inkomst av tjänst och näringsverksamhet (förvärvsinkomster). Skälet härtill är primärt att schablonmässigt beakta den inflationsdel som normalt finns i de fullt skattepliktiga nominella kapitalinkomsterna. Även om beskattningen i förhållande till de reala kapitalinkomsterna härigenom i genomsnitt kan bli ungefär lika hård som beskattningen av förvärvsinkomsterna, innebär givetvis en sådan schablon att många kapitalinkomster kan bli såväl lindrigare som hårdare beskattade än förvärvsinkomster.

Eftersom även småföretagsvinster normalt till viss del innehåller en inflationskomponent är ett likartat schablonmässigt inflationsbeaktande motiverat. I de fall företagsvinsten till beaktansvärd del beror på arbetsinsatser vore det dock för gynnsamt att fullständigt beskatta inkomsten som en kapitalinkomst.

Småföretagarbeskattningen måste därför hämta inslag från såväl löntagarbeskattningen som kapitalinkomstbeskattningen. Vid denna sammanvägning borde beaktas att den kapitalinsats som småföretagare gör inte bara motiverar att en normal avkastning på kapitalet beskattas som kapitalinkomst, utan att de beaktansvärda risker för förlust av kapitalet som finns för småföretagare motiverar en lindring i beskattningen även i övrigt jämfört med löntagarbeskattningen. Härvid bör även beaktas vilka möjligheter småföretagarna har att skattemässigt utnyttja avdrag för förluster i verksamheten, vilka möjligheter allmänt sett kan betecknas som dåliga i det nya skattesystemet.

4. En tredje jämförelse som komplicerar bedömningen är den allmänna uppbyggnaden av aktiebolagsbeskattningen. I princip gäller alltjämt ekonomisk dubbelbeskattning av vinster som uppkommer i aktiebolag. Traditionellt har detta åtminstone formellt sett inneburit en hårdare beskattning av sådana inkomster än andra inkomster, och detta har motiverats med de fördelar som bolagsformen givit. [2] Helt kort torde kunna fastslås att bibehållandet av dubbelbeskattningen inte motiveras av en önskan om hårdare beskattning, utan beror primärt på att neutralitetsskäl motiverar en beskattning av såväl aktiebolagen som deras ägare. Den samlade effekten av inkomstskatten i aktiebolaget och inkomstskatten på utdelningsinkomsten är numera lindrigare än löntagarbeskattningen (i högsta inkomstskikt), men hårdare än beskattningen av kapitalinkomster som uppbärs direkt av fysiska personer.

Härav följer att om småföretagare, som bedriver verksamhet i aktiebolag, skulle beskattas på normalt sätt för utdelning innebär detta en lindrigare beskattning än av löntagare. Av denna anledning har för dessa fall införts särskilda beskattningsregler, som innebär en förvärvsinkomstbeskattning. I vissa fall gäller dock vanlig bolagsbeskattning även för fåmansaktiebolag.

När småföretagsvinster beskattas på ett likartat sätt som kapitalinkomster benämner jag detta fortsättningsvis enkel eller dubbel kapitalinkomstbeskattning, där enkel syftar på enbart skatt på kapitalinkomst och dubbel syftar på kombinationen av bolagsskatt och kapitalinkomstskatt på utdelning.

Efter denna allmänna beskrivning av de olika alternativa beskattningsformerna och jämförelsenormerna skall jag i nästa avsnitt mer konkret beskriva ägarbeskattningens utformning för småföretagen.

3 Skattebelastning på företagsvinster – en översikt

1. Vinster som uppstår i näringsverksamhet kommer i det nya skattesystemet i huvudsak att belastas med samma skatter som i det gamla, men med i varierande mån lägre skattesatser. Effekterna härav är dock inte alltid bara en gradskillnad utan kan innebära en förändring av rangordningen mellan olika former för att disponera över företagsvinster.

Näringsinkomster kan belastas med i huvudsak fyra olika skatter; inkomstskatt på bolagsinkomster, inkomstskatt på personliga förvärvsinkomster (tjänst och näringsverksamhet), skattedelen av socialförsäkringsavgifterna samt inkomstskatt på personliga kapitalinkomster. Beroende på företagsform och sättet att disponera över företagsvinsten aktualiseras dessa skatter i olika kombinationer, vilket skall visas nedan.

De inkomster som behandlas i den följande framställningen utgör skatterättsligt i grunden inkomst av näringsverksamhet. Bedrivs verksamheten i aktiebolagsform transformeras inkomsten till inkomst av tjänst eller kapital när ägaren på olika sätt disponerar över inkomsten. För att markera att det oavsett den skatterättsliga benämningen är inkomster av en småföretagsverksamhet som diskuteras använder jag som en allmän beteckning ordet företagsvinst.

2. För inkomst av enskilt bedriven aktiv näringsverksamhet utgår egenavgifter (ca 34 %), kommunal inkomstskatt (i genomsnitt ca 31 %) och statlig inkomstskatt (0–20 %). Egenavgifterna utgör till viss del skatter. På inkomster över 7 1/2 basbelopp (f.n. ca 240 000 kr) medför egenavgifterna inga förmåner och kan när de utgår på sådana inkomster i sin helhet betraktas som skatter. På lägre inkomster utgör den omedelbara skattedelen ca 12 procentenheter av egenavgifterna. [3]

På inkomstdelar över 7 1/2 basbelopp blir den samlade skattebelastningen, såsom summan av inkomstskatterna och egenavgifterna, ca 64 %. [4] Detta är en sänkning med ca 17 procentenheter från 1989, då skattebelastningen i det översta skiktet var ca 81 %.

För inkomster som ligger under gränsen för uttaget av statlig inkomstskatt (f.n. ca 180 000 kr) blir den samlade skattebelastningen ca 37 %. [5]

Det finns slutligen ett skikt mellan ca 180 000 kr och ca 240 000 kr (7 1/2 basbelopp) där den samlade skattebelastningen är ca 55 %. [6]

Skattebelastningen är i stort sett densamma för den aktive egenföretagaren som för en löntagare med motsvarande inkomster.

3. På inkomst av enskilt bedriven passiv näringsverksamhet utgår istället för egenavgifter särskild löneskatt med 22 %. Den sammanlagda skattebelastningen i det översta skiktet blir då ca 60 %. [7] Den särskilda löneskatten är en nyhet utan motsvarighet i det gamla skattesystemet, där normalt inte några socialförsäkringsavgifter utgick på dylika inkomster. 1989 utgick således bara inkomstskatt med ca 75 % på dessa inkomster, och skattesänkningen blir något lägre än i samma inkomstskikt för aktiva näringsinkomster.

Den särskilda löneskatten är alltid i sin helhet en skatt, och som sådan skall den därför beaktas även i det nedre inkomstskiktet och den samlade skatteeffekten blir 43 %. [8] Detta medför att skattebelastningen i detta inkomstskikt blir högre för passiva (43 % ) än för aktiva egenföretagare (37 % ). I skiktet mellan ca 180 000 kr och ca 240 000 kr är skattebelastningen högre för passiva (60 %) än för aktiva näringsidkare (55 % ). I det högsta skiktet (över ca 240 000 kr) är däremot skattebelastningen högre för aktiva egenföretagare.

4. Bedrivs näringsverksamheten i aktiebolagsform finns, till skillnad från egenföretagarsituationen, flera alternativa sätt att tillgodogöra sig företagsvinsten.

Liksom tidigare finns oftast obegränsade möjligheter till löneuttag för företagsledare i aktiebolag. [9]

Bolagsvinsten minskar genom avdrag för lönen och de på lönen belöpande arbetsgivaravgifterna. Skattebelastningen består istället av arbetsgivaravgifterna och skatten på inkomsten av tjänst. Beskattningen blir densamma som för löntagare, och procentsatserna blir grovt taget desamma som ovan angavs för aktiva egenföretagare; 64 % [10] respektive 38 %. [11]

De normala reglerna för beskattning av utdelning innebär att först utgår 30 % bolagsskatt på inkomsten i aktiebolaget, och därefter utgår 30 % skatt på utdelningen såsom inkomst av kapital. Detta blir 51 %. [12] Föreligger rätt till s.k. Annellavdrag bortfaller bolagsskatten helt eller delvis och skattebelastningen kan då bli så låg som 30 %. [13] Skattebelastningen har sjunkit radikalt; 1989 kunde den samlade skattebelastningen på utdelning för en höginkomsttagare vara över 88 %. [14]

Som framgått ovan beskattades tidigare löneuttag normalt lindrigare än utdelning, men genom skattereformen har den normala rangordningen omkastats. Tidigare kunde det finnas anledning att ifrågasätta om betalningar som betecknades som lön var förtäckt utdelning. Nu gäller det omvända, vilket innebär att skattemyndigheterna nu skulle kunna vara intresserade av att pröva om betalningar som betecknats som utdelning är förtäckt lön. För att undvika sådana bedömningar har dock särskilda mer mekaniskt verkande regler införts.

Enligt dessa regler i 3 §12 mom. SI beskattas aktiva delägare i fåmansföretag för utdelning såsom inkomst av tjänst. Hos det utdelande bolaget behandlas utbetalningen ändock som utdelning. [15] Skattebelastningen blir något högre än på en löneutbetalning, 65,7 % för en höginkomsttagare, [16] vilket beror på att bolagsskatten blir något högre än den alternativa arbetsgivaravgiften.

För en höginkomsttagare skall 30 % i bolagsskatt på bolagsvinsten jämföras med att 37 % i arbetsgivaravgifter på lönen blir ca 27 % i förhållande till den bolagsvinst som åtgår till lönen plus arbetsgivaravgifterna. [17] För en aktieägare med lägre inkomster än 7 1/2 basbelopp finns, som tidigare framhållits, inte anledning att betrakta alla arbetsgivaravgifter som skatter varför procentsatsen blir lägre och utdelningsalternativet ännu mer ofördelaktigt. Det är därför normalt förmånligare att ta ut lön än att bli beskattad för överskjutande utdelning enligt 3 § 12 mom.

Avsikten är att sådan utdelning som sker av företagsvinster upparbetade av ägarna i aktiebolag skall förvärvsinkomstbeskattas enligt 3 § 12 mom. SI. Denna beskattning benämns fortsättningsvis förvärvsinkomstbeskattad utdelning. De aktiebolagsägare som omfattas av reglerna kan dock alltid först till endast priset av kapitalinkomstbeskattning uppbära utdelning som utgör en normal avkastning på det i aktiebolaget investerade kapitalet.

Slutligen skall påpekas att även realisationsvinster kan förvärvsinkomstbeskattas enligt reglerna i 3 § 12 mom., vilket jag återkommer till senare.

3.1 Förvärvs- eller kapitalinkomstbeskattning?

1. Som framgått är spännvidden mellan förvärvs- och kapitalinkomstbeskattningen avsevärd vid småföretagarbeskattningen, och har medfört behov av särskilda regler. Den därav följande gränsdragningen mellan beskattningsformerna är inte helt entydig.

2. Förvärvsinkomstbeskattning åsyftas för alla inkomster som är ett resultat av arbetsinsatser. Inom småföretagssektorn uppnås detta syfte i allt väsentligt genom beskattningen av aktiva egenföretagare och förvärvsinkomstbeskattningen av utdelning från fåmansföretag (skattesatser för en höginkomsttagare 64–66 %).

3. För inkomster som i huvudsak är avkastning på investerat kapital åsyftas kapitalinkomstbeskattning. I småföretagssektorn är beskattningen av kapitalavkastningen endast undantagsvis enkel (skattesats 30 %), vilket gäller då Annellavdrag utgår, och normalt åtminstone dubbel (skattesats 51 %). Detta gäller enligt reglerna i 3 § 12 mom. SI, för en normal avkastning på investerat kapital för aktiva delägare i fåmansaktiebolag.

Denna beskattning gäller även för hela inkomsten för delägare som inte är aktiva i aktiebolaget, dvs. i de fall reglerna i 3 § 12 mom. inte är tillämpliga och utdelningen i sin helhet beskattas som intäkt av kapital:

a) Det kan vara en passiv delägare i ett aktiebolag där andra delägare är aktiva. Hans andel i företagsvinsten är inte en ersättning för en arbetsinsats utan en avkastning på investerat kapital.

b) Det kan vara ett aktiebolag vars bruttointäkter är ett resultat av anställdas arbetsinsatser, och där delägarna är passiva. Liksom i föregående fall förvärvsinkomstbeskattas de bruttointäkter som hänför sig till arbetsinsatserna såsom lön hos de anställda. Företagsvinsten som tillkommer delägarna är avkastning på kapital.

c) Det kan vara ett aktiebolag som förvaltar fastigheter, aktier m.m. Bruttointäkterna och företagsvinsten är primärt avkastning på kapitalet som investerats i aktiebolagets tillgångar.

Beskattningen av passiva förvärvskällor för enskilda näringsidkare (skattesats för en höginkomsttagare ca 59 %) kan ses som närliggande en skärpt kapitalinkomstbeskattning.

d) Ett exempel på ett sådant fall är verksamhet av det slag som angavs i c).

4. Finns det då något skäl för att småföretagares kapitalavkastning skall beskattas hårdare än annan kapitalavkastning. Det är främst avkastning i form av ränta som är föremål för enkel kapitalinkomstbeskattning. Vad som i jämförelse härmed kan anföras som skäl för en hårdare beskattning av småföretagares kapitalavkastning är följande:

a) Småföretagare kan erhålla skattekrediter genom avsättning till obeskattade reserver samt ytterligare i aktiebolag genom att uppskjuta utdelningen av vinstmedlen och därigenom uppskjuta beskattningen. Som visas nedan i avsnitt 4.1 är det dock bara i aktiebolagsfallet som dessa skattekrediter, åtminstone när man bara beaktar K- och I-survar, initialt leder till en lägre reell skattesats än kapitalinkomstskattesatsen, och detta förhållande är därför inte för egenföretagarna en sådan fördel som kan motivera den högre skattesatsen.

b) I sådana fall som beskrevs i punkt 3 ovan torde företagsvinsten sällan vara en renodlad kapitalavkastning. Exempelvis kan en beaktansvärd arbetsinsats förekomma i en fastighetsförvaltning utan att verksamheten klassificeras som en aktiv förvärvskälla alternativt att 3 § 12 mom. blir tillämplig. Även i övriga fall är arbetsinsatsen, och förväntningarna om kapitalavkastning, säkert väsentligt högre än vid en riskfri räntebärande investering. [18] Detta motiverar en högre beskattning än på ränteinkomster, eftersom man kan förvänta sig att en procentuellt större andel av inkomsten är en real inkomst än den reala delen av nominella räntor.

Vid denna avvägning av beskattningen skall även beaktas de större förlustriskerna i företagsfallet, och hur eventuella förluster behandlas skattemässigt. De begränsade möjligheterna till förlustavdrag för egenföretagare, försvagar argumentet för en högre beskattning av överavkastning i dessa verksamheter.

5. Slutligen skall konstateras att det föreligger ett systematiskt materiellt fel i gränsdragningen mellan förvärvsinkomst- och kapitalinkomstbeskattning genom att egenföretagarnas hela inkomst förvärvsinkomstbeskattas. En normal avkastning på det egna kapitalet borde utbrytas och bli föremål för kapitalinkomstbeskattning. En lösning av detta problem diskuterades i utredningen om särskild redovisningsmetod för egenföretagare och är föremål för fortsatt utredning i den inledningsvis nämnda utredningen om handelsbolag m.m.

Även den dubbla kapitalinkomstbeskattningen av normalutdelning, enligt reglerna i 3 § 12 mom. SI, är tveksam åtminstone om företagsvinsterna i allt väsentligt löpande utdelas. [19] I dessa fall kan inflationskompensation anses utgå som en del av normalavkastningen. Dvs. normalavkastningen kan ses som en nominell ränta på det investerade kapitalet, vilket skulle motivera enkel kapitalinkomstbeskattning (30 %) av normalavkastningen. Enkel kapitalinkomstbeskattning gäller dock endast så länge Annellavdrag kan utnyttjas.

3.1.1 Reglerna för gränsdragning mellan förvärvsinkomst- och kapitalinkomstbeskattning

Reglerna om förvärvsinkomstbeskattning i 3 § 12 mom. SI är tillämpliga under förutsättning bl.a. av att den skattskyldige varit verksam i ”betydande omfattning” i aktiebolaget. För enskilda näringsidkare gäller enligt 18 § KL att verksamheten anses som en aktiv förvärvskälla, och således blir föremål för förvärvsinkomstbeskattning, om den skattskyldige ”i inte oväsentlig omfattning arbetat i verksamheten”.

Man kan fråga sig om det skilda ordvalet medför en skillnad i gränsdragningen, och i så fall varför en sådan skillnad skall föreligga. Specialmotiveringarna till reglerna ger tämligen skiljaktiga beskrivningar av rekvisiten, [20] men någon jämförelse mellan rekvisitens utformning görs inte i förarbetena. Man kan därför inte utläsa om en skillnad är avsedd och inte heller vad som motiverar en skillnad.

Normalspråkligt uppfattas ”i inte oväsentlig omfattning” som ett lägre krav än ”betydande omfattning”. Vidare framgår av föregående avsnitt att avgränsningen mellan förvärvsinkomst- och kapitalinkomstbeskattning är något olika utformad för egenföretagare och aktiebolagsägare. Är rekvisiten för aktiv verksamhet uppfyllda omfattar förvärvsinkomstbeskattningen hela egenföretagarinkomsten, men om rekvisiten i 3 § 12 mom. är uppfyllda omfattar förvärvsinkomstbeskattningen bara avkastning över normal kapitalavkastning. Härtill kommer att det i ett aktiebolag kan finnas flera delägare och för att dessa skattemässigt skall olikabehandlas, som aktiva respektive passiva, bör krävas en mer betydande skillnad i deras deltagande i bolaget. Sammantaget talar detta för att kravet på aktivitet bör vara något högre i aktiebolagsfallet än i egenföretagarfallet.

En mekanisk tillämpning av reglerna i kombination med förarbetsuttalanden skulle kunna leda till följande resultat. I specialmotiveringen till 18 § KL, prop. 1989/90:110 sid 646, anges att aktivitetsgraden i vissa fall är uppfylld om den motsvarar minst en tredjedel av en årsarbetskraft. Något liknande mått ges inte direkt i specialmotiveringen till 3 § 12 mom, men när begreppet ”betydande” används på annat ställe i detta lagrum (angående utomståendes ägarandel) anges detta kunna betyda minst 30 % . Slutsatsen härav skulle vara att aktivitetsmåttet är ungefär detsamma i reglerna.

Jag anser dock inte att detta kan läggas till grund för rättstillämpningen, då det innebär en alltför långtgående och mekanisk tolkning av, inte lagtexten, utan förarbetena.

4 Formell och effektiv skattebelastning

De skattebelastningar som beräknats i föregående avsnitt kan benämnas formella, eftersom den effektiva skattebelastningen normalt är lägre. Med effektiv skattebelastning menas då erlagd skatt som andel av verklig inkomst, i motsats till erlagd skatt som andel av skattepliktig inkomst (formell skattesats).

Vad som är den verkliga vinsten i ett småföretag kan man ha många olika uppfattningar om, bl.a. med avseende på hur inflationen skall beaktas. Vanligtvis nöjer man sig dock med att tala om den effektiva skattebelastningen som skatten i förhållande till den skattepliktiga inkomst som hade förelegat om avsättningar till diverse olika obeskattade reserver inte hade skett. Några noteringar om den effektiva skattebelastningen i denna mening skall här göras.

4.1 Obeskattade reserver

1. En av skattereformens huvudkomponenter är de minskade avsättningsmöjligheterna till obeskattade reserver. Numera föreligger sådana möjligheter i huvudsak endast genom avsättning till skatteutjämningsreserven samt överavskrivningar på inventarier.

Minskningarna av reserveringsmöjligheterna är i huvudsak desamma för enskilda näringsidkare och aktiebolag. Effekterna är dock väsentligt annorlunda. Den inkomst som undantas från beskattning genom reserveringen är tillgänglig för konsumtion för egenföretagaren. I ett aktiebolag minskar däremot en avsättning till en obeskattad reserv utrymmet för utdelning och lön, och även om man skulle utdela vad som avsatts till en obeskattad reserv sker åtminstone beskattning hos aktieägarna. [21]

Detta innebär att för de näringsidkare som önskar konsumera företagsvinsten, ökar konsumtionsförmågan mer i en enskild näringsverksamhet än i ett aktiebolag om skattebetalningarna minskas genom avsättningar till obeskattade reserver. Detta innebär vidare att skattereformens försämringar av reserveringsmöjligheterna drabbar egenföretagarna hårdare än aktiebolagsägarna.

Skillnaden mellan de formella och effektiva skattesatserna är enklare att beräkna i det nya skattesystemet än i det gamla om man gör den förenklingen att betrakta den kapitalbaserade skatteutjämningsreserven (surven) som den enda obeskattade reserven. [22]

2. Det är enklast att beräkna effekten för aktiebolagen, och beräkningen är välkänd och leder fram till en skattesats på 23,7 % första året och 23,1 % på längre sikt:

K-survavsättningen beräknas på det egna kapitalet vid årets utgång. Årsvinsten, minskad med en schablonberäknad inkomstskatt, ökar detta egna kapital.

Årsvinsten före survavsättning antas vara 100 000 kr. Det egna kapitalet ökar med detta belopp minus schablonskatten 30 000 kr. K-survunderlaget ökar 70 000 kr och K-surven med 30 % därav = 21 000 kr.

Årsvinsten efter avdrag för denna survavsättning blir 79 000 kr och bolagsskatten (30 %) därpå lika med 23 700 kr.

23 700 kr/100 000 kr = 23,7 %. [23]

Det skall betonas att årsvinsten bara ökar det egna kapitalet och därigenom påverkar K-surven om vinstmedlen kvarhålls i aktiebolaget. För utdelade vinstmedel blir däremot den effektiva skattesatsen lika med den formella. [24]

3. Survavsättningens effekt på den effektiva skattebelastningen för egenföretagarna är mer komplicerad att beräkna. Följande är min egen schabloniserade modell för beräkning av den effektiva skattesatsen:

Egenföretagare beräknar K-survavsättningen (30 %) på det ingående egna kapitalet. Ett års vinst påverkar därför detta underlag först nästföljande år, men i gengäld medges en särskild inkomstbaserad avsättning (I-surv) på 20 % av årsvinsten.

Årsvinsten före avsättningen antas vara 100 000 kr. I-survavsättningen (20 %) blir 20 000 kr, och årsvinsten efter survavsättningen blir 80 000 kr.

Vi antar att denna inkomst ligger på toppen av andra inkomster och räknar därför med den högsta formella skattesatsen för egenföretagare. 64 % i skatt på 80 000 kr blir 51 200 kr, och den effektiva skattesatsen år 1 blir 51,2 %.

År 2 ökar det ingående egna kapitalet med den från år 1 kvarstående vinsten efter skatt, 48 800 kr, vilket medför en K-survavsättning år 2 på 14 640 kr. I-survavsättningen från år 1 (20 000 kr) återförs till beskattning och utgör därmed underlag för en ny I-survavsättning på 4 000kr. Nettot av återföringen och avsättningen till K- och I-surv blir (+ 20 000 kr - 4 000 kr - 14 640 kr =) 1 360 kr. 64 % skatt därpå blir 870 kr.

Den effektiva skattebelastningen på vinstmedel som kvarblir i näringsverksamheten, blir härigenom 52–55 %. [25]

Om beskattningen sker i inkomstskiktet under 180 000 kr blir motsvarande siffror 29,6 % år 1, 27,7 % för år 1 och 2 sammantaget, och därefter ytterligare skatt med ca en procentenhet. [26]

4. De ovan framräknade effektiva skattesatserna gäller således för återinvesterade vinstmedel, och visar på skillnaderna mellan aktiebolag och enskilda näringsidkare.

Bedrivs näringsverksamheten i aktiebolag är skattebelastningen ca 23 % på kvarhållna vinstmedel oavsett aktieägarens inkomstförhållanden. I enskild näringsverksamhet varierar skattebelastningen. Här har den endast beräknats för aktiva egenföretagare och är för dem mellan ca 28 % och 55 % beroende på näringsidkarens totala inkomster.

Spännvidden i skattebelastningen på återinvesterade vinstmedel mellan aktiebolag och aktiva egenföretagare är således ca 5 procentenheter om småföretagaren har inkomster under 180 000 kr och ca 22 procentenheter på inkomster småföretagaren har däröver. Härtill skall läggas att likviditetsavtappningen är än större för egenföretagare, eftersom han utöver de här beaktade skattebetalningarna även måste betala förmånsdelen av de lagstadgade egenavgifterna.

4.2 Effekter av uppskjuten beskattning

1. En obeskattad reserv ger en temporär skattekredit och när reserven upplöses kommer den skattepliktiga inkomsten att öka och överstiga den verkliga inkomsten. Vid detta tillfälle blir den effektiva skattesatsen givetvis högre än den formella, och den tidigare erhållna skattebesparingen tas tillbaka. Fördelarna med obeskattade reserver består i att skattekrediten är räntefri och att ett större eget kapital kan förräntas än eljest. Detta är klart, men skall ändå exemplifieras som grund för en jämförelse med ett senare exempel:

Den skattepliktiga årsvinsten minskar genom en reservering på 100 000 kr. Reserveringen bibehålls endast ett år och förräntas 10 %. Avkastningen blir 10 000 kr och efter en antagen skatt på 60 % återstår 4 000 kr. Reserven upplöses och efter 60 % skatt blir 40 000 kr kvar. Totalt netto efter ett år 44 000 kr.

Hade inte reserveringen skett hade 60 % i skatt erlagts på de 100 000 kr redan år 1 och bara 40 000 kr hade varit avkastningsgivande under året. Avkastningen hade blivit 4 000 kr före och 1 600 kr efter skatt. Totalt 42 400 kr efter ett år.

Vinsten av reserveringen blir således 2 400 kr, vilket är lika med förräntningen efter skatt (4 %) på skattekrediten (60 000 kr). På detta sätt fungerar survavsättningar för egenföretagare och aktiebolag.

2. Samma vinst erhålls däremot inte när utdelningsbeskattningen uppskjuts genom att vinstmedel inte omedelbart utdelas av ett aktiebolag. Den avkastning som erhålls på de kvarhållna vinstmedlen kommer att beskattas två gånger, först med bolagsskatt och därefter beskattas den när den delas ut. Det förtar den positiva effekt man erhåller av att det avkastningsgivande kapitalet är större i aktiebolaget än det kapital som kan förräntas hos aktieägarna vid en omedelbar utdelning.

Då detta förhållande kan vara något oväntat skall det visas med ett exempel:

En vinst på 100 000 kr uppstår i ett aktiebolag. Efter 30 % i bolagsskatt (från survavsättning bortses tillsvidare) återstår 70 000 kr som förräntas ett år med 10 %. Efter skatt på avkastningen återstår 4 900 kr och 74 900 kr utdelas. Utdelningen antas bli beskattad med 50 %, enligt 3 § 12 mom. SI, och nettot blir 37 450 kr.

Sker däremot utdelningen (70 000 kr) omedelbart kan efter 50 % skatt på utdelningen 35 000kr förräntas privat. Om avkastningen även privat är 10 % blir avkastningen 3 500 kr och efter 30 % i kapitalinkomstskatt återstår 2 450 kr och nettot är likaså 37 450 kr.

Beaktas alla relevanta skatteregler är dock alternativet att kvarhålla vinstmedel i aktiebolaget skattemässigt fördelaktigt, på grund av att survavsättningar i aktiebolagen skapar obeskattade reserver som inte erhålls om vinsten omedelbart delas ut. Därutöver får beaktas icke skattemässiga skillnader mellan alternativen, såsom möjligheten till en bättre förräntning i aktiebolagets verksamhet än av privata kapitalplaceringar etc.

Parentetiskt kan nämnas att två med aktiebolagsfallet likartade fall är uppskjuten beskattning genom pensionsavsättning respektive avsättning till upphovsmannakonto. I dessa fall består skattefördelarna, förutom eventuellt lägre skatt vid utbetalningstillfället än vid inbetalningstillfället, endast i att den löpande beskattningen av avkastningen är lägre (10–15 %) än beskattningen av avkastningen på alternativa privata kapitalplaceringar (30 %).

5 Utformningen av beskattningen av fåmansföretag

Särskilda regler för beskattning av fåmansföretag (härmed avses fåmansägda aktiebolag) fanns redan före skattereformen. Dessa gällde särskilda situationer och innebar således inte en systematiskt annorlunda beskattning än för andra aktiebolag. Reglerna tog sikte dels på vissa särskilda typer av försäljningar av fåmansbolag, dels förfaranden varigenom dubbel- eller lönebeskattning kunde undgås.

Förstnämnda typ av regler ansågs i huvudsak obehövliga efter skattereformen, [27] eftersom systematiska förvärvsinkomstbeskattningsregler infördes även för försäljning av fåmansföretag. Sistnämnda regelkategori bibehölls däremot, med vissa tekniska justeringar. Den systematiska förvärvsinkomstbeskattningen av fåmansföretag regleras i 3 § 12 mom. SI, och reglernas huvudsakliga innebörd har översiktligt beskrivits ovan i avsnitt 3. De särskilda fåmansföretagsreglerna finns huvudsakligen i 32 § anv. p. 14 KL.

5.1 Förvärvsinkomstbeskattning enligt 3 § 12 mom. SI

1. Reglerna i 3 § 12 mom. SI kan medföra komplikationer såväl vad gäller de tekniska beräkningarna som vad gäller rekvisiten för reglernas tillämpning. Jag avstår från att behandla reglerna i sistnämnda hänseende, och skall bara göra vissa noteringar om den tekniska utformningen.

2. Den normalavkastning som får beskattas som intäkt av kapital beräknas genom att statslåneräntan plus 5 % multipliceras med en på särskilt sätt beräknad kapitalbas.

Kapitalbasen skall i princip vara lika med det personligt beskattade kapital som aktieägaren investerat i aktiebolaget. Kapitalbasen är först och främst lika med anskaffningsvärdet för aktierna. Detta kan vara köpeskilling och/eller tillskjutet kapital. Har aktierna erhållits genom arv, gåva eller dylikt fång beräknas anskaffningskostnaden enligt reglerna i 24 § 1 mom. 3:e st. SI.

Har aktierna förvärvats före år 1990 får anskaffningsvärdet uppräknas med konsumentprisindex till 1990; 4:e st. [28] Indexuppräkningen medför dels att utrymmet för normalbeskattad utdelning ökar, dels att vid försäljning en del av den nominella realisationsvinsten motsvarande indexuppräkningen kommer att hänföras till inkomstslaget kapital. Motivet härför är enligt prop. 1990/91:54, sid 220, att eljest skulle ”realiserade värdeökningar för aktierna som endast motsvarar inflationen komma att beskattas i inkomstslaget tjänst, vilket inte står i överensstämmelse med normen att normal kapitalavkastning skall beskattas i inkomstslaget kapital”.

För tiden fr.o.m. de nya reglernas ikraftträdande kan inflationsskydd däremot anses erhållas genom att normalavkastningen på anskaffningsvärdet kapitalinkomstbeskattas, eftersom skattesatsen är anpassad till att en del av kapitalinkomsten är en inflationskompensation. I den mån inte full normalavkastning kunnat eller önskats utdelas kan denna s.k. sparade utdelning lämnas senare år, och läggs dessutom till kapitalbasen vilket är en motsvarighet till indexuppräkning. [29]

3. Vid beräkning av anskaffningsvärdet för benefikt anskaffade aktier föreligger två oklarheter.

I 24 § 1 mom. SI föreskrivs i enlighet med kontinuitetsprincipen att förvärvaren övertar arvlåtarens/givarens anskaffningsvärde. Kapitalbasen borde dock därutöver få ökas med den arvs- eller gåvoskatt som förvärvaren fått erlägga. Detta föreskrivs inte i regeln, vilket torde vara ett förbiseende eftersom denna rätt finns vid beräkning av en motsvarande kapitalbas enligt regeln om förhöjt ränteavdragstak för fåmansaktieägare; se 3 § 2 mom. 3:e st. SI. Något utrymme för att tolkningsvis låta kapitalbasen omfatta även sådan arvs- och gåvoskatt finns dock inte, [30] och en lagändring förordas.

Regeln om indexuppräkning är enligt lagtexten tillämplig på aktier som förvärvats före 1990. Regeln tar direkt sikte på aktieinnehavarens förvärv. Ett genom benefikt el.dyl. fång övertaget anskaffningsvärde borde dock få indexuppräknas inte enbart från året för det benefika fånget, utan redan från arvlåtarens/givarens förvärvsår. En sådan tillämpning av lagrummet borde vara möjlig genom regeln i 24 § 1 mom. SI enligt vilken benefikt förvärvad egendom skall anses förvärvad genom närmast föregående onerösa fång. Den hänvisning som finns i 3 § 12 mom. 1:a st. innebär att ”anskaffningskostnaden (skall) beräknas med tillämpning av 24 § 1 mom. 3:e st” och bör kunna anses omfatta även förvärvstidpunktens betydelse för beräkningen av anskaffningskostnaden.

Ett likartat problem föreligger med avseende på s.k. sparad utdelning som kvarstår från arvlåtarens/givarens innehavstid. Såsom reglerna om sparad utdelning är angivna i 3 § 12 mom. 2:a st. gäller de endast för den aktieägare som så att säga själv har sparat. Även här borde dock regeln kunna utsträckas att med hjälp av 24 § 1 mom. omfatta tiden från närmast föregående onerösa förvärv.

4. Förvärvsinkomstbeskattningen enligt 3 § 12 mom. omfattar även realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av aktier. Anledningen är att eljest skulle man kunna underlåta att utdela vinstmedel, som skulle ha förvärvsinkomstbeskattats, och istället tillgodogöra sig dem genom försäljning.

Enligt reglerna skall efter vissa justeringar hälften av vinsten beskattas som intäkt av tjänst och resten som intäkt av kapital; 3:e st. För en höginkomsttagare betyder detta en skattesats på ca 40 % (50/2 + 30/2). Att skattesatsen satts lägre än vid förvärvsinkomstbeskattningen av utdelning, beror på att man utgår ifrån att försäljningsintäkten inte ökar fullt lika med de kvarhållna vinstmedlen eftersom man förväntar sig att en köpare vid prissättningen skall beakta beskattningen vid en egen framtida utdelning. [31] Nettoutfallet blir givetvis beroende av prissättningen, och jag skall inte göra några kalkyler häröver. I SOU 1989:33 del II, sid 140, beräknar man, med sina prisantaganden, nettoöverskottet efter förvärvsinkomstbeskattning av realisationsvinsten till ca 42 % för en höginkomsttagare. [32] Detta är ett sju procentenheter större nettoöverskott än vid förvärvsinkomstbeskattad utdelning. [33]

Hela den vinst som skall hälftendelas mellan inkomst av tjänst och kapital är sådan inkomst som enligt lagstiftarens synsätt skall förvärvsinkomstbeskattas. Det faktum att hälften av vinsten hänförs till inkomstslaget kapital är endast en teknik för att åstadkomma en lagom nivå på beskattningen av vinsten.

Hela realisationsvinsten skall inte hälftendelas utan en viss del kan komma att kapitalinkomstbeskattas i äkta mening. Detta följer av att i vissa fall får, liksom vid beräkningen av normalavkastning, indexuppräkning ske och kvarstående sparad utdelning avräknas. Den vinst som skall hälftendelas är lika med försäljningsintäkten minus anskaffningsvärdet i förekommande fall uppräknat med sådant index som angivits ovan. [34]

Detta innebär att till kapitalinkomstbeskattning i äkta mening kommer att hänföras den del av realisationsvinsten som motsvarar indexuppräkningen av anskaffningsvärdet, medan överskjutande värdestegring kommer att förvärvsinkomstbeskattas. Att inflationsvinsten – för tiden fram till 1990 – på detta sätt kommer att endast kapitalinkomstbeskattas innebär teoretiskt sett ändå en för hög beskattning eftersom denna vinst inte till någon del är en real vinst. Den borde i stället ha varit helt undantagen från beskattning eftersom den överskjutande reala vinsten beskattas realt genom förvärvsinkomstbeskattningen. Ett sådant helt realt inslag i det i övrigt helt nominalistiska nya skattesystemet var väl dock inte möjligt.

Av realisationsvinsten hänförs en del som svarar mot kvarstående sparad utdelning till inkomstslaget kapital. Detta utgör ett riktigt inflationsbeaktande i linje med den schablonmässiga metod som allmänt gäller, eftersom denna utdelning motsvarar en nominell ränta som innehåller både en inflationskomponent och en realräntekomponent.

5. Det belopp varmed ett års utdelning underskrider normalavkastningen utgör enligt 3 § 12 mom. 2:a st. sparad utdelning för kommande år. Sparad utdelning medför dels ett ökat utrymme för utdelning som under kommande år kan kapitalinkomstbeskattas, dels en ökad kapitalbas för beräkning av normalavkastning kommande år.

Skattemässigt föreligger i princip neutralitet mellan alternativet att låta ”sparad utdelning” kvarstå och förräntas i ett aktiebolag, och alternativet att utdela hela normalavkastningen och förränta nettot privat, under vissa förutsättningar som visas i ett förenklat exempel: [35]

Ingående kapitalbas år 1100 000 kr
Normalavkastning, 15 % [36] 15 000 kr

Alternativ 1: Någon utdelning sker inte år 1. Kapitalbasen för år 2 ökar med 15 000 kr till 115 000 kr. Dessa 15 000 kr antas under år 2 förräntas med 15 % efter bolagsskatt (21,43 % före bolagsskatt), och uppgår vid slutet av år 2 till 17 250 kr.

17 250 kr lämnas som utdelning i slutet av år 2. Utdelningen beskattas i sin helhet som intäkt av kapital (15 % av 115 000 kr). Nettobehållning efter 30 % skatt = 12 075 kr.

Alternativ 2: Utdelning på 15 000 kr lämnas år 1 och beskattas som intäkt av kapital; netto 10 500 kr. Nettobehållningen förräntas år 2 med 15 % efter skatt (21,43 % före skatt). Beloppet växer till 12 075 kr vid slutet av år 2.

Exemplet visar att neutralitet föreligger om förräntningen efter skatt i såväl aktiebolaget som privat är minst lika med statslåneräntan plus 5 %. En så hög förräntning kan normalt knappast uppnås, och vid en lägre förräntning blir sparalternativet bättre än utdelningsalternativet. Anledningen härtill är att utrymmet för kapitalinkomstbeskattad utdelning därvid räcker till mer än utdelning av enbart förräntningen på den sparade utdelningen, dvs. även till utdelning av arbetsinkomst.

Vidare tillkommer den fördelen, som förenklats bort i ovanstående exempel, att kvarhållna vinstmedel (sparad utdelning) ökar survavsättningen i aktiebolaget varför den effektiva skattesatsen för avkastningen på den sparade utdelningen är lägre (23,1 %) än skattesatsen på avkastning på kapital som utdelas och sparas privat (30 % ) . Denna fördel beror dock inte på reglerna om sparad utdelning utan följer allmänt av survavsättningsmöjligheten; se ovan avsnitt 4.2.

6. Regeln om sparad utdelning medför några rättstillämpningsproblem på grund av att däri enbart anges hur sparad utdelning uppkommer, men inte hur den förbrukas.

Sparad utdelning uppkommer när utdelningen ett år är lägre än det belopp som är normalavkastning enligt 3 § 12 mom. 1:a st. Lämnas senare år utdelning är frågan när den sparade utdelningen förbrukas. Så länge utdelningen understiger vad som utgör normalavkastning för utdelningsåret, är utdelningen självklart normalavkastning. Om utdelningen ett år överstiger normalavkastningen, är frågan om aktieägaren måste behandla den överskjutande utdelningen som en förbrukning av sparad utdelning eller om han kan välja att hänföra den överskjutande utdelningen till intäkt av tjänst, och härigenom fortsätta att spara den sparade utdelningen. En sådan önskan kan av skäl som redovisades i föregående punkt vara befogad.

Lagtexten ger inte ledning för att besvara frågan, men i specialmotiveringen, prop. 1989/90:110 sid 703, anges att sparad utdelning skall minska sådan utdelning eller realisationsvinst som eljest skulle tas upp som intäkt av tjänst, och att sådan minskning ”skall ske även utan yrkande när sådan utdelning eller realisationsvinst redovisas”. Även om jag tycker att detta borde ha kommit till uttryck i lagtexten, antar jag att förarbetsuttalandet kommer att följas som sedvanligt är.

Den i förarbetena angivna ordningen är motiverad av ordningsskäl. Den tvingande ordningen är dock oftast ett slag i luften, eftersom man kan undvika att förbruka sparad utdelning genom att minska utdelningarna och öka löneutbetalningarna. Det är normalt enkelt i aktiebolag där alla aktieägare arbetar i sådan utsträckning att de kan göra sådana löneuttag, och det är därför mindre tillfredsställande att aktieägare i andra aktiebolag behandlas annorlunda.

7. En mer komplicerad fråga att besvara är hur sparad utdelning skall beaktas vid försäljning av aktier. Enligt 3:e st. skall till fördelning tas ”hälften av den del av vinsten som överstiger kvarstående sparad utdelning”. Säljs hela aktieinnehavet vållar regeln inga problem att tillämpa. Säljs däremot endast en del av aktieinnehavet är frågan om hela eller endast en del av den kvarstående utdelningen skall få avräknas, dvs. bli föremål för kapitalinkomstbeskattning.

I prop. 1990/91:54, sid 221, anges att ”vid delförsäljningar skall det uppräknade anskaffningsvärdet liksom sparat utrymme för kapitalbeskattad inkomst proportioneras mellan aktierna på samma sätt som anskaffningskostnaderna proportioneras vid reavinstberäkning enligt genomsnittsmetoden”. Denna ordning synes helt riktig vad gäller anskaffningsvärdet. Saken är inte riktigt lika klar vad gäller den sparade utdelningen.

Citatet i föregående punkt från prop. 1989/90:110 har närmast innebörden att sparad utdelning skall avräknas så långt realisationsvinsten, som eljest skulle beskattas som intäkt av tjänst, räcker, och det är även den närmast till hands liggande objektiva tolkningen av lagtexten. Vidare kan anföras liknande neutralitetsskäl som i föregående punkt för att valrätt skall föreligga, eftersom samma beskattningseffekter som vid full avräkning kan uppnås i de aktiebolag där aktieägarna kan utdela hela den sparade utdelningen före försäljningen. [37]

För proportionering talar att det är i linje med de aktiebolagsrättsliga reglerna att anse att sparad utdelning skall fördelas på hela aktieinnehavet. Vidare finns som ovan angivits ett klart förarbetsuttalande med denna innebörd. Uttalandet har dock inte skett i samband med att den diskuterade regeln infördes, vilket enligt gängse tolkningsnormer innebär att uttalandet inte skall betraktas som ett uttalande om lagstiftarens syften med regeln utan endast som en senare uttalad uppfattning om regelns innebörd.

Övervägande skäl talar för att lagregeln skall tolkas så att hela den kvarstående sparade utdelningen får avräknas. Rättsläget måste dock betecknas som oklart.

8. Slutligen skall kort beröras frågan om vem som har rätt att få utdelningen kapitalinkomstbeskattad för ett försäljningsår. Någon reglering härav finns inte i 3 § 12 mom. Om såväl säljaren före som köparen efter överlåtelsen uppbär utdelning, i den mån så är möjligt med hänsyn till ABL:s regler [38] så innebär reglerna enligt en objektiv tolkning att båda bör ha ett utrymme för normalavkastning som skall deklareras som inkomst av kapital. Det är i och för sig teoretiskt materiellt inte helt korrekt, men torde vara motiverat av praktiska skäl.

5.2 Ränteavdrag för delägare

I 3 § 2 mom. 3:e st. SI finns en särskild regel för delägare i fåmansföretag (som avses i 3 § 12 mom. 9:e st), som anger att utrymmet för fullt ränteavdrag ökas med ett belopp lika med (statslåneräntan plus 5 %) × den skattskyldiges anskaffningskostnad. Syftet med regeln är att om aktieinnehavet lånefinansierats så skall räntekostnaden alltid vara fullt avdragsgill.

Helt kort kan konstateras att detta innebär att så länge räntekostnaden ligger under statslåneräntan plus 5 % kan den bestridas genom utdelning av ett lika stort belopp, eftersom såväl utdelningen som räntan hänförs till inkomstslaget kapital och där tas upp till fulla beloppen.

I den mån det investerade kapitalet tillskjutits till aktiebolaget och Annellavdrag kan erhållas behöver inte heller avkastningen i aktiebolaget vara högre än räntesatsen. Genom att Annellavdragen är begränsade till 10 % (2 § Annellagen) av det tillskjutna kapitalet gäller detta dock endast till den del räntesatsen är lägre än 10 % . I den mån utdelning får ske ur bolagsbeskattade vinstmedel måste dessa uppgå till 143 % (1/70 % ) av räntesatsen. Ett exempel illustrerar förhållandet:

A har tillskjutit 100 000 kr till sitt aktiebolag. Kapitalet har han lånat mot 15 % ränta. Statslåneräntan antas vara 10 %.

Räntan uppgår till 15 000 kr och är fullt avdragsgill, oavsett storleken på A:s övriga ränteutgifter. Utdelning uppbärs med 15 000 kr. För att lämna denna utdelning måste aktiebolaget uppvisa en vinst på 21 428 kr, före 6 428 kr (30 %) bolagsskatt.

5.3 Spärreglerna i 32 § anv. p. 14 KL

De 1976 införda spärreglerna i 35 § 1a mom. KL återfinns numera, efter vissa tekniska modifikationer, i 32 § anv. p. 14 KL. Intäkt som skall beskattas enligt reglerna blir således inkomst av tjänst. Den från aktiebolaget uppburna intäkten skall vidare som huvudregel enligt 2 § 13 mom. SI i aktiebolaget behandlas som en disposition över företagsvinsten genom utdelning. [39] Härigenom åstadkoms samma förvärvsinkomstbeskattning som för överskjutande utdelning enligt 3 § 12 mom. SI.

5.3.1 Effekter

1. De förfaranden som omfattas av reglerna i 32 § anv. p. 14 utgör förtäckt utdelning eller förtäckt lön. Syftet med reglerna är att sådana förtäckta transaktioner skall beskattas åtminstone lika hårt som öppen utdelning eller lön. Om särreglerna medför samma beskattning som de vanliga reglerna föreligger neutralitet mellan att lämna öppen eller förtäckt utdelning/lön.

Det är oklart om syftet är att en förtäckt transaktion skall leda till samma skattekonsekvenser som en öppen. Ofta beskrivs reglerna i 32 § anv. p. 14 som stoppregler mot oönskade fall av förtäckt utdelning. Således uttalas allmänt följande i prop. 1989/90:110 sid 597:

”1976 års särregler för fåmansföretag (de s.k. stoppreglerna) infördes i syfte att förhindra att företagsledare och delägare i sådana företag skaffade sig obehöriga skatteförmåner genom olika transaktioner mellan bolaget och sig själva. Reglerna utformades så att den för aktiebolagen gällande dubbelbeskattningseffekten inte eliminerades. Behovet av sådana regler kvarstår även efter en omläggning av skattesystemet.”

Ibland beskrivs reglerna däremot inte primärt som stoppregler utan som neutralitetsskapande regler. I förarbetena till 1976 års lagstiftning har neutralitet, åtminstone mellan företagsformerna, angivits som ett primärt syfte med reglerna. [40]

De transaktioner som omfattas av reglerna är följande:

  1. Anskaffning av egendom för privat bruk; 1:a st.
  2. Försäljning av onyttig annan lös egendom till fåmansföretaget; 2:a st. sista meningen.
  3. Felpristransaktioner; 2:a och 4:e st.
  4. Uthyrning av lokal till fåmansföretaget; 5:e st.
  5. För låg ränta på lån från fåmansföretaget; 6:e st.
  6. Nedskrivning av lån; 7:e st.
  7. Förbjudna lån; anv. p. 15. [41]

Vissa av dessa transaktioner synes mindre önskvärda än andra. Alla transaktioner utom lokalhyrning kan från fiskal synpunkt anses icke önskvärda, eftersom deras förtäckta karaktär kan medföra svårigheter att kontrollera och värdera dem. Flertalet fall är dessutom icke önskvärda från aktiebolagsrättslig synpunkt då de är verksamhetsfrämmande för aktiebolaget.

Inom ramen för verksamheten kan anses ligga åtminstone i vissa fall transaktioner enligt 3, 4 och 6. En felprissättning är i och för sig normalt inte önskvärd, men kan ibland vara motiverad och det kan åter i andra fall vara svårt att omedelbart beräkna ett riktigt marknadspris. En nedskrivning av lån kan vara aktiebolagsrättsligt nödvändig, medan däremot det tidigare lämnandet av lånet normalt är icke önskvärt och sedan låneförbudet infördes är det förbjudet.

2. Om en regel skall fungera som en stoppregel bör den medföra en högre beskattning än som gäller för en normal transaktion. De äldre reglerna i 35 § 1a mom. KL hade alltid denna innebörd, åtminstone genom att de medförde en dubbelbeskattning som var hårdare än beskattningen av ett löneuttag. Det är däremot mindre entydigt med de nya reglerna.

Effekterna av de olika reglerna visas med utgångspunkt från ett exempel på tillämpning av regeln i 32 § anv. p. 14 1:a st. om förvärv för företagsledarens privat bruk (1):

A. Beskattning enligt 32 § anv. p. 14 1:a st. KL, då ett fåmansföretag anskaffar en segelbåt för 250 000 kr som enbart används av företagsledaren privat:

Erforderlig vinst före bolagsskatt (23 %)324 675 kr
Inkomstskatt (50 %) för företagsledaren på förmånsbeloppet (250 000 kr)125 000 kr
Erforderlig lön för att betala skatten250 000 kr
Arbetsgivaravgifter på denna lön92 500 kr
Total kostnad för aktiebolaget667 175 kr

B. Normalt förfarande; löneuttag och privat anskaffning.

Erforderlig lön (50 % inkomstskatt)500 000 kr
Arbetsgivaravgifter (37 %)185 000 kr
Total kostnad för aktiebolaget685 000 kr

Exemplet visar att beskattningen enligt regeln är något lindrigare än beskattningen av det normala förfarandet. Skillnaden är dock marginell och troligen oavsiktlig, varför regeln i huvudsak kan sägas medföra neutralitet. I förarbetena beskrivs regeln dock som en stoppregel. [42]

Beskattning enligt regeln vore något sämre än det normala förfarandet om den vinst som måste intjänas för segelbåtsköpet vore fullt skattepliktig i aktiebolaget. Enligt min mening ökar vinsten dock K-survunderlaget även efter det att vinstmedlen investerats i segelbåten, [43] varför 30 % av investeringen kan ske med icke bolagsbeskattade vinstmedel. Detta har ovan beaktats genom användning av den effektiva skattesatsen (23 %) efter survavsättning.

Med denna tillämpning av survreglerna blir det således marginellt bättre att låta aktiebolaget anskaffa segelbåten. En förutsättning för att detta alternativ är bättre, är dock att avkastningen av det kapital som investerats i segelbåten inte blir föremål för ytterligare beskattning såsom en naturaförmån för delägaren som nyttjar segelbåten.

En sådan förmånsbeskattning följer enligt allmänna regler, och någon särskild regel som utesluter förmånsbeskattningen i detta fall finns inte. En sådan beskattning innebär dock att samma värde beskattas ånyo, vilket knappast är åsyftat. [44] Förmånsbeskattning, baserat på det värde som redan beskattats enligt 32 § anv. p. 14 1:a st. bör dock kunna uteslutas på samma grunder som tidigare medfört att man i praxis undvikit en förnyad beskattning av samma värde vid utköp av sådan tillgång (RÅ85 1:52). [45]

Införsäljningsregeln (2) fungerar däremot som en stoppregel eftersom beskattningen blir hårdare när hela försäljningsintäkten skall beskattas som intäkt av tjänst, i stället för som intäkt enligt 31 § SI i inkomstslaget kapital vid det normala förfarandet. I förarbetena beskrivs syftet med regeln entydigt som att förhindra dylika transaktioner. [46]

Felprisreglerna (3) fungerar neutralt då beskattningskonsekvenserna i huvudsak blir desamma som vid alternativet med en riktig prissättning kombinerad med utdelning av den åsyftade prisdifferensen. I några fall kan beskattningen vid överprisförsäljning av tillgångar till fåmansföretag rent av bli förmånligare än vid riktig prissättning, om samma surveffekt som redovisats ovan för regel 1 gäller. [47] I förarbetena markeras inte stoppeffekten som något särskilt syfte med just felprisregeln. Tvärtom ändrades reglerna vid översynen 1990 för att undvika att både felprisregeln och annan stoppregel blev tillämpliga på samma transaktion. [48]

Hyresregeln (4) är av speciell karaktär. Den medför inte neutralitet om jämförelsen är att företagsledaren skulle hyrt ut lokalen till någon annan än det egna fåmansföretaget, eftersom en sådan uthyrning skulle beskattats som intäkt av kapital. Finns alternativa uthyrningsmöjligheter för företagsledaren respektive hyresmöjligheter för fåmansföretaget som inte ekonomiskt är alltför mycket sämre, fungerar regeln som en stoppregel för uthyrning till det egna fåmansföretaget. Om en sådan uthyrning inte är något verkligt alternativ fungerar regeln dock inte som en stoppregel.

I förarbetena uttalas det inte att syftet med regeln är att förhindra uthyrning till eget fåmansföretag, utan det anges endast att regeln syftar till att förhindra att ersättningen beskattas som intäkt av kapital ”trots att den egentligen borde beskattas som tjänst”. [49] Det tycks därvid föresväva dep chefen att uppbar inte företagsledaren hyra skulle samma belopp i stället kunnat uttas som lön. Detta utrymme för löneuttag skulle dock inte finnas om fåmansföretaget i stället hyrt lokal av en utomstående, och synsättet kan därför sägas innebära att man anser att någon egentlig hyreskostnad inte föreligger. Detta rimmar i sin tur illa med regelns utformning i övrigt som innebär rätt för fåmansföretaget att dra av marknadsmässig hyra till företagsledaren; 2 § 13 mom. SI.

Ränteförmånsregeln (5) fungerar som en stoppregel. Ränteförmånen beskattas såväl hos företagsledaren, enligt 32 § anv. p. 14 6:e st. KL, som i aktiebolaget, enligt 2 § 13 mom. 2:a st. SI. Alternativet är ett lån med marknadsränta samt utdelning av motsvarande belopp, och det ger de nämnda beskattningskonsekvenserna samt ett ränteavdrag i inkomstslaget kapital. Ränteförmånsregeln ger således en oförmånligare effekt än vad som följer av det normala förfarandet, och följdriktigt anges i prop. 1989/90:110 sid 600 syftet med regeln vara att avhålla företagsledaren från att skaffa denna typ av lån.

Det är svårare att ange effekterna av nedskrivningsregeln (6). Regeln medför dubbelbeskattning. Frågan är om ytterligare beskattningskonsekvenser inträder om lånet framdeles avskrivs, respektive om det saknas möjlighet att korrigera beskattningen om lånet framdeles återbetalas. Om så är fallet fungerar nedskrivningsregeln som en stoppregel. Dessa händelseförlopp är dock inte särskilt sannolika, varför effekten normalt bara är att neutralitet upprätthålls gentemot alternativa löneuttag. Syftet med regeln tycks vara det sistnämnda. [50]

Beskattningseffekten av att regeln om förbjudna lån (7) tillämpas är likaså svår att ange. Synsättet i förarbetena är ”att det är fråga om uttag för gott av medel från företaget”. [51] Lånet fungerar då som utdelning och beskattningen är densamma som vid utdelning. Man kan således se regeln som neutralitetsskapande, men samtidigt bör den ha en stoppeffekt eftersom på grund av denna transaktion ändå en skuld uppstår vars återbetalning någon gång kan aktualiseras.

Sammanfattningsvis kan sägas att enligt förarbetsuttalanden framgår att syftet med flertalet av fåmansföretagsreglerna är att de skall fylla funktionen av stoppregler. Effekten av vissa regler är dock sådan att reglerna inte utgör någon direkt spärr mot de angivna transaktionerna. Det gäller klart för regeln om anskaffning av egendom för privat bruk (1:a st) och felprisreglerna (2:a och 4:e st). Reglerna om nedskrivning av lån (7:e st) och förbjudna lån (anv p. 15) har en viss stoppeffekt. En klar stoppeffekt har reglerna om för låg ränta på lån (6:e st) och försäljning av onyttig annan lös egendom till fåmansföretaget (2:a st. sista meningen). Även regeln om uthyrning av lokal till fåmansföretaget (5:e st) kan ha en stoppeffekt, men i detta fall har inte uttalats att en sådan är principiellt åsyftad.

De systematiska anpassningarna av stoppreglerna till förändringarna i skattesystemet torde ha medfört att regeln i 1:a st. tappat sin stoppeffekt, och det torde inte vara åsyftat. Stoppeffekten av regeln i 6:e st. har däremot skärpts.

5.3.2 Något om reglernas tillämpningsområde

De subjekt som omfattas av reglerna i 3 § 12 mom. SI respektive 32 § anv. p. 14 KL är inte identiska. I huvudsak täcker tillämpningsområdena varandra, men för vissa personer gäller bara endera av regeluppsättningarna.

I rekvisiten för tillämpning av reglerna i 32 § anv. p. 14 KL finns inte något krav på att delägaren skall vara aktiv i fåmansföretaget. Eftersom öppen utdelning till passiva delägare beskattas som intäkt av kapital, är det ofördelaktigt för dem att uppbära sådan förtäckt utdelning som beskattas som intäkt av tjänst enligt 32 § anv. p. 14 KL.

Reglerna i 3 § 12 mom. omfattar å andra sidan enligt sitt 9:e st. även vissa aktiebolag som inte är fåmansföretag enligt 32 § anv. p. 14 10:e st. Typfallet är stora konsultbolag som ägs av de anställda. Frågan är hur förtäckt utdelning beskattas för dem. Reglerna i 32 § anv. p. 14 KL är således inte tillämpliga. Detta betyder givetvis inte att förtäckt utdelning är skattefri, utan sådan beskattas enligt allmänna grunder. [52] I det gamla skattesystemet beskattades sådan förtäckt utdelning alltid som intäkt av kapital.

De nya reglerna i 3 § 12 mom. bör omfatta all slags utdelning, som inte beskattas enligt 32 § anv. p. 14 KL. För delägare som omfattas av utvidgningsregeln i 3 § 12 mom. 9:e st, torde därför såväl öppen som förtäckt utdelning förvärvsinkomstbeskattas enligt 3 § 12 mom.

6 Avslutning

Man kan säga att i stora drag innebär ägarbeskattningen av småföretag, såsom åsyftats, neutralitet mellan olika företagsformer och olika former för att disponera över företagsvinsten. Genomgången visar dock att väsentliga skillnader ändå föreligger. Exempelvis är skattebelastningen på kvarhållna vinstmedel väsentligt högre för egenföretagarna än om verksamheten bedrivs i aktiebolagsform. Detta är ingen nyhet, men är en skillnad som måste minskas väsentligt om neutralitet skall kunna anses föreligga. I denna del får man se det pågående utredningsarbetet an med förtröstan. Vad gäller skillnader i beskattningen av vinstmedel som används till konsumtion är dessa däremot acceptabla.

I en jämförelse med beskattningen av kapital som placeras i riskfria investeringar framstår småföretagarbeskattningen som för hård. För den bottensats av avkastning som kan kallas normalavkastning på investerat kapital borde skattebelastningen inte vara högre än vid riskfria räntebärande investeringar, dvs. 30 %. För företagarna varierar beskattningen härav dock från 30 % (i aktiebolag med Annellavdrag) upp till 64 % (aktiva egenföretagare).

Beskattningen av arbetande småföretagares inkomster är däremot mer i nivå med löntagarbeskattningen, vilket kan anses som riktigt för sådan över normalavkastning liggande företagsvinst som kan presumeras vara i huvudsak ett resultat av arbetsinsatser i bred bemärkelse. Dock borde härvid större hänsyn tas till de beaktansvärda förlustrisker som finns för småföretagare, och de begränsade möjligheterna att erhålla avdrag vid inkomstbeskattningen för sådana realiserade förluster. Hur denna avvägningen skall ske och vilken nivå man bör hamna på har jag dock inte någon uppfattning om.

Av den analys som skett mer i detalj av reglerna i 3 § 12 mom. och 32 § anv. p. 14 framgår en del rättstekniska brister. I de fall oklarhet föreligger om hur reglerna skall tillämpas bör klargörande ske i form av lagtextändringar. När det gäller spärreglerna i 32 § anv. p. 14 bör man överväga vilka beskattningskonsekvenser man egentligen eftersträvar, och åtminstone bör beskattningsresultat vid en förtäckt transaktion inte vara förmånligare än beskattningen av en motsvarande öppen utdelning.

Peter Melz

Peter Melz är docent i finansrätt vid juridiska institutionen, Stockholms universitet

  • [1]

    Jfr prop. 1989/90:110 sid 517.

  • [2]

    Detta argument är tämligen diffust, men det skall inte diskuteras här.

  • [3]

    Förmånsgrundande avgifter är ATP- och sjukförsäkringsavgifterna. Det finns dock inte alltid någon relation mellan ATP-avgiften och utgående tilläggspension ens för inkomstdelar under 7 1/2 basbelopp.

  • [4]

    På en inkomst på 134 utgår egenavgifter med 34, som i detta inkomstskikt i sin helhet fungerar som skatter. Efter avdrag för egenavgifterna återstår en inkomstskattepliktig nettointäkt på 100. Kommunal och statlig inkomstskatt härpå blir 51. Sammanlagt blir egenavgifterna och skatterna 85, vilket är 64 % av bruttoinkomsten 134.

  • [5]

    På en inkomst på 134 utgår egenavgifter med 34, varav skattedelen är 12. Resterande 22 av egenavgifterna är förmånsgrundande och kan på sikt ge skattepliktiga inkomster i form av sjukpenning och ATP. Inkomstskatt i det aktuella inkomstskiktet är 31 % kommunalskatt på inkomsten efter avdrag för egenavgifterna; 31 % av 100. Jag räknar med denna skattesats även för den framtida beskattningen av socialförsäkringsförmånerna, som då blir 31 % av 22 lika med 7. Totala skatter: 12 + 31 + 7 = 50. 50/134 = 37 %.

  • [6]

    Egenavgifterna har i detta skikt samma karaktär som beskrevs i föregående fotnot. Jämfört med den beräkning som där utfördes tillkommer i detta skikt 20 % statlig inkomstskatt. Totala skatter 12 + 51 + 11 = 74. 74/134 = 55 %.

  • [7]

    Beräkningen är densamma som i fotnot 4, men med 122 som bruttointäkt och 22 som särskild löneskatt.

  • [8]

    Inkomst 122. Särskild löneskatt 22. Kommunal inkomstskatt 31. (22 + 31)/122=43 %.

  • [9]

    Enligt praxis i det gamla skattesystemet gällde detta för företagsledare i rörelsedrivande aktiebolag. För förvaltande aktiebolag presumerades bolagsinkomsten primärt vara kapitalavkastning, varför avdrag medgavs endast för vad som visades vara marknadsmässig lön.

    Det finns i och för sig inte anledning att ändra detta synsätt efter skattereformen, men däremot saknas det anledning att i kapitalförvaltande aktiebolag ta ut mer lön än nödvändigt, eftersom utdelning är lindrigare beskattad än lön; se nedan. Löneavdragsrestriktionen torde därför framdeles sakna praktiskt intresse.

  • [10]

    Av en bolagsvinst på 137 erläggs 37 i arbetsgivaravgifter och 100 utbetalas i lön. I översta skiktet blir inkomstskatten på lönen 51. (37+51)/137 = 64,2 %.

  • [11]

    Av en bolagsvinst på 137 erläggs 37 i arbetsgivaravgifter och 100 utbetalas i lön. Skattedelen av arbetsgivaravgifterna kan beräknas på liknande sätt som gjorts i not 5, och blir då 14 + 7. I det lägre skiktet blir inkomstskatten på lönen 31. (14 + 7 + 31)/137=38 %.

  • [12]

    Av 100 i bolagsvinst bortgår 30 i bolagsskatt och 70 utdelas. Skatten på utdelningen blir 21. 51/100=51 %

  • [13]

    Eftersom Annellavdrag erhålls för utdelning som sker året efter bolagsinkomsten intjänats, föreligger alltid en viss skattekostnad. I artikeln bortses allmänt från detta slag av skattekostnader.

  • [14]

    52 % i bolagsskatt. 75 % i inkomstskatt på resterande 48=36. (52 + 36)/100=88 %. Därtill kom vinstdelningsskatt för större företag, som jag bortser ifrån här.

  • [15]

    Detta innebär att arbetsgivaravgifter inte skall uttas på utbetalningen, vilket framgår av 2 kap. 4 § 12) lagen om socialavgifter och 32 § 1 mom. 1:a st. h) KL.

  • [16]

    På 100 i bolagsvinst blir bolagsskatten (30 %) 30. 70 återstår att utdela, och skatt därpå blir 51 % i högsta inkomstskiktet = 35,7. (30 + 35,7)/100 = 65,7.

    Noteras skall att vid jämförelsen mellan utdelnings- och lönealternativet finns några andra indirekta skattemässiga effekter av löneuttag som bör beaktas. Det är möjligheterna till avdrag för pensionskostnader och L-surv i aktiebolaget.

  • [17]

    Om 100 i bolagsvinst används till löneutbetalning skall 27 avsättas till arbetsgivaravgifter och 73 utbetalas. 37 % arbetsgivaravgifter på lönen 73 blir 27.

  • [18]

    Beteckningen riskfri placering används återkommande av RINK. Helt riskfria placeringar existerar inte, men praktiskt sett är placeringar i statsobligationer att se som en riskfri investering.

  • [19]

    Om, utöver utdelningen, en väsentlig värdestegring sker på aktierna kan man eventuellt se det som att inflationsskydd för det investerade kapitalet erhålls genom värdestegringen på aktierna, varför utdelningen kan anses vara en real avkastning i sin helhet. Det är då motiverat att beskattningen sker med en högre skattesats än 30 %.

  • [20]

    Se prop. 1989/90:110 sid 646 respektive 703.

  • [21]

    Utdelning kan formellt sett inte ske av vad som avsatts till obeskattade reserver, eftersom det utdelningsbara resultatet enligt aktiebolagslagen (ABL) är resultatet efter bokslutsdispositioner. Lön kan i och för sig utbetalas, men om löneutbetalningen medför ett skattemässigt underskott i aktiebolaget är detta inte ett skattemässigt attraktivt alternativ.

    I ett enmansaktiebolag finns det dock inte något som hindrar ägaren att lämna utdelning i strid med ABL så länge inte likvidationsplikt inträder enligt reglerna i ABL. Att utdela vad som avsatts till obeskattade reserver är möjligt utan att det leder till likvidationsplikt.

  • [22]

    Härmed avses såväl K- som I-surv.

  • [23]

    Den långsiktiga effektiva skattesatsen blir lägre eftersom den verkliga inkomstskatten (23 700 kr) blir lägre än den schablonberäknade skatten (30 000 kr) varför K-surven blir något större nästa år.

  • [24]

    Eftersom utdelning sker med ett års tidsförskjutning kan dock ett års survavsättning utnyttjas och värdet av denna skattekredit minskar den effektiva skattesatsen något.

  • [25]

    51 200 kr i skatt år 1 och 870 kr i skatt år 2 lika med totalt 52 070 kr i skatt på en vinst på 100 000 kr år 1.

    Skattebetalningen på 870 kr minskar det egna kapitalet och därmed K-surven år 3, och vidare återförs I-surven på 4 000 kr, vilket medför ny I-survavsättning på 800 kr. Detta medför en ytterligare skattebetalning på ca 2 % av ursprungsvinsten. Även följande år erhålls dessa effekter med avtagande storlek.

  • [26]

    Som angivits i avsnitt 3 kan den formella skattesatsen (inklusive skattedelen av egenavgifterna) beräknas till 37 % i detta skikt. År 1 blir skatten då 37 % av 80 000 kr = 29 600 kr. År 2 blir nettoeffekten på surven en ökning på 5 120 kr och en skatteminskning på 1894 kr. Skatteminskningen ökar i sin tur egetkapitalet och K-surven år 3, men återföringen av I-surven från år 2 medför totalt sett en viss survminskning år 3, vilken fortsätter i avtagande takt följande år.

  • [27]

    Kvar finns Lundin-reglerna i 7 § 8 mom. 9:e st. SI.

  • [28]

    Uppräkningen sker fr.o.m. förvärvsåret, dock tidigast 1970.

  • [29]

    Statslåneräntan plus 5 % är normalt en klart bättre ”uppräkning” än konsumentprisindex.

  • [30]

    Jag har i Kapitalvinstbeskattningens problem, 1986 sid 342 f, uttalat att det vid tillämpning av kontinuitetsprincipen normalt i princip är motiverat att arvs- och gåvoskatt får läggas till anskaffningsvärdet för förvärvaren. Det torde dock inte finnas möjlighet härtill utan uttryckliga lagregler.

  • [31]

    Dessa beaktanden varierar mellan olika kategorier av köpare; se Lodin-Lindencrona-Melz-Silfverberg 1990 sid 396 ff.

  • [32]

    Det är 42 % i relation till den ursprungliga företagsvinsten. Dvs. om aktiebolaget har en ursprunglig inkomst på 100 så erhåller aktieägaren en realisationsvinst efter skatt på 42. Detta efter beaktande av bolagsskatt, köparens beaktande av latent skattebelastning samt förvärvsinkomstbeskattningen av realisationsvinsten.

  • [33]

    Skattesatsen för en höginkomsttagare beräknas på sådan utdelning till 65 % och nettot således till 35 %.

  • [34]

    De problem avseende indexuppräkningen för benefikt erhållna aktier som diskuterats ovan har även relevans vid realisationsvinstbeskattningen.

  • [35]

    Här bortses från de skattevinster man erhåller genom att utdelning kan förskjutas precis över ett årsskifte o.dyl.

  • [36]

    Statslåneräntan antas vara 10 %.

  • [37]

    Alternativet med utdelning före försäljningen innebär att bolaget töms på visst kapital och att försäljningspriset antas minska i motsvarande mån. Ekonomiskt sett är detta därför inte helt likvärdigt med fallet att full avräkning för sparad utdelning från realisationsvinsten skulle erhållas. Skillnaden är dock inte särskilt viktig, eftersom köparen i utdelningsalternativet kan återställa ursprungsläget genom att åter tillskjuta prisnedsättningsbeloppet till aktiebolaget.

  • [38]

    Som anges nedan i avsnitt 5.3.2 kan det dock tänkas att 3 § 12 mom. omfattar all slags utdelning, dvs. även utdelning som inte skett i överensstämmelse med ABL:s regler. Jag tar dock inte ställning till vad detta innebär för det nu diskuterade problemet.

  • [39]

    Dvs. dubbelbeskattningens första led effektueras genom bolagsbeskattning av företagsvinsten. Å andra sidan skall inte arbetsgivaravgifter utgå; 2 kap. 4 § 12) lagen om socialavgifter och 32 § 1 mom. 1:a st. i) KL

  • [40]

    Prop. 1975/76: 79 sid 69. Se även SOU 1989:2 sid 57.

  • [41]

    Som framgår av regelns placering och av förarbetena är detta inte enbart en fåmansföretagsregel, men den behandlas här som en sådan.

  • [42]

    I prop. 1975/76:79, sid 87, anges att med hänsyn till angelägenheten av att förhindra transaktioner av detta slag, synes någon invändning inte kunna riktas mot dubbelbeskattningseffekten. Denna avsikt torde alltjämt föreligga då dep chefen i prop. 1989/90:110, sid 598, avvisade ett förslag att ersätta regeln med beskattning för vanligt löneuttag.

  • [43]

    Reglerna i 3 § survlagen är utformade så att alla tillgångar i aktiebolag med några särskilt angivna undantag, ingår i K-survunderlaget. Någon undantagsregel som är tillämplig för anskaffning av egendom för delägarnas privata bruk finns inte.

    I ett likartat exempel i ”Skattereformen 1991”, Öhrlings-Reveko, sid 69, räknar man dock med 30 % skatteeffekt i aktiebolaget.

  • [44]

    För personbilar uppmärksammades vid översynen av reglerna risken för en sådan merbeskattning, vilket medfört ett särskilt undantag i 32 § anv. p. 14 1:a st.

    Konkurrensen mellan beskattningen av anskaffningar och förmånsbeskattning är av generell karaktär och har särskild betydelse vid fastighetsinnehav i fåmansföretag. Eftersom 32 § anv. p. 14 1:a st. numera omfattar förvärv av fastighet och då även tillbehör till fastighet, samtidigt som förmån av fri bostad alltid beskattats som löneförmån alternativt naturautdelning, uppstår ett konkurrensproblem. Hur detta skall lösas i praktiken skall dock inte utredas här.

  • [45]

    Det senare följer numera av lagregeln i 32 § anv. p. 14 4:e st. sista meningen.

  • [46]

    Prop. 1975/76:79 sid 88 och prop. 1989/90:110 sid 598.

  • [47]

    Om aktiebolaget förvärvar egendom till överpris från delägare medges enligt 2 § 13 mom. SI bolaget inte avdrag för anskaffningsvärde över marknadsvärdet. Om de förvärvade tillgångarna är inventarier etc. gäller enligt 5 § punkt 3 survlagen att de värderas till skattemässigt restvärde, vilket är marknadsvärdet minus medgivna värdeminskningsavdrag. För andra tillgångar anges i 5 § survlagen att de skall värderas till anskaffningsvärde minus medgivna värdeminskningsavdrag. I sistnämnda fall är det tveksamt vad som gäller för överprisdelen. Om den får inräknas i survunderlaget erhålls samma positiva surveffekt som redovisats ovan vid tillämpning av regel 1.

    I de fall egendom säljs från aktiebolaget till underpris erhålls däremot aldrig någon sådan surveffekt.

  • [48]

    Se prop. 1989/90:110 sid 599.

  • [49]

    Prop. 1989/90:110 sid 600.

  • [50]

    Se prop. 1975/76:79 sid 93 f.

  • [51]

    Prop. 1989/90:110 sid 600.

  • [52]

    LLMS 1990 sid 314.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%