Skattenytt nr 7–8 1991 s. 509

Den nya aktievinstbeskattningen – några problem

Inkomstbeskattningen av aktievinster är ett område där skattereformen knappast har medfört den förenkling som hade varit önskvärd. Ingen på marknaden ville ha portföljmetoden och genomsnittsmetoden framstod som det enda alternativ som lagstiftaren kunde tänka sig. Att genomsnittsmetoden medför många problem kan dock lagstiftaren och skattebetalarna vara överens om.

Jag vill här belysa några av de problem den är förknippad med, somliga nyupptäckta, andra sedan länge kända. Det gäller genomsnittsmetoden i kombination med regeln om att del- och teckningsrätter skall anses anskaffade utan kostnad samt problem med genomsnittsmetoden i kombination med 20-procentsschablonen. Vidare berörs slopandet av schablonregeln för gamla börsaktier.

Slutligen behandlas effekterna av 70-procentskvoteringen i samband med restvärdemetoden för skuldebrev med optionsrätter.

1. Genomsnittsmetoden – noll i anskaffningsvärde för del- och teckningsrätter

Jag börjar med ett problem som Jacob M Roupe pekade på i denna tidskrift (nr 11–12/1990 s. 728). Det finns dessutom dubbel anledning att ta upp denna fråga eftersom jag inte delar hans syn på hur förarbetena bör tolkas. Det gäller genomsnittsmetoden i kombination med regeln i 27 § 2 mom. 3 st. SIL om att tecknings- och delrätter skall anses anskaffade utan kostnad.

Jacob M Roupe skriver att ”det får antas att lagrummet i vad det avser utnyttjande av bevis avseende ny- eller fondemitterade aktier, gäller endast emissioner av aktier av annat slag eller annan sort än moderaktien” (mina kursiveringar).

Jag menar att regeln skall tillämpas – och att den dessutom leder till ett riktigt resultat – även när aktier av samma slag och sort som moderaktien har ny- eller fondemitterats. Ett exempel kan belysa. Jag väljer en fondemission eftersom en sådan tydligast illustrerar tekniken.

A äger 100 aktier i Beta AB anskaffade för 100 kr/st (totalt 10 000 kr). Beta AB gör en fondemission där innehav av en aktie berättigar till en ny aktie av samma slag och sort. A erhåller 100 st. delrätter. Dessa anses anskaffade utan kostnad. (Om han skulle sälja dem utgör hela försäljningsintäkten vinst.) A behåller delrätterna och utnyttjar dem för förvärv av 100 aktier i Beta AB. Han äger nu 200 Beta-aktier varav 100 anskaffats för 100 kr/st och 100 anskaffats för 0 kr/st. Hans genomsnittliga anskaffningsvärde är alltså (10 000:200=) 50 kr/st.

När delrätten har utnyttjats för förvärv av aktier, tillämpas således genomsnittsmetoden för att fastställa anskaffningsvärdet för alla aktierna av det aktuella slaget. I denna genomsnittsberäkning anses den del av anskaffningsvärdet på de nyemitterade aktierna som härrör från delrätten i enlighet med det av Roupe citerade förarbetsuttalandet fortfarande vara noll kr. Dessutom har noll kr erlagts när delrätten utnyttjades för aktieförvärvet. Allt anskaffningsvärde härrör således från moderaktien.

Exemplet visar att när delrätten väl har utnyttjats blir resultatet det ekonomiskt riktiga, dvs. i detta fall flyter hälften av anskaffningsvärdet ut till de fondemitterade aktierna. Resultatet blir likartat om aktier nyemitteras. Det teckningspris som betalas för de nyemitterade aktierna genomsnittsberäknas tillsammans med moderaktiernas anskaffningsvärde. Moderaktierna och de nyemitterade får således samma genomsnittsvärde.

Om däremot en fondemission skulle avse en annan sorts aktier än moderaktien t.ex. bundna medan moderaktierna är fria, blir resultatet ett annat. Här uppkommer, som Roupe påtalat, effekter som lagstiftaren har underskattat. Om delrätterna i exemplet ovan i stället avser aktier av en annan sort blir resultatet nämligen följande.

A har 100 bundna aktier i Beta AB anskaffade för 100 kr/st (totalt 10 000 kr). I en fondemission får A rätt att erhålla en ny aktie för varje moderaktie, denna gång erhåller han emellertid fria aktier. Regeln om att delrätter anses anskaffade utan kostnad ger anskaffningsvärde 0 kr för de 100 delrätterna. När delrätten sedan ”gratis” byts ut mot aktier, eftersom det är en fondemission, uppkommer inget ytterligare anskaffningsvärde. Det är fortfarande sammanlagt 0 kr. Någon genomsnittsberäkning med moderaktiens 100 kr/aktie får inte göras eftersom dessa var av en annan sort. (Endast i det fallet att A redan äger andra fria aktier i Beta AB skall en genomsnittsberäkning göras.)

Hela anskaffningsvärdet kommer här att ”bli kvar hos” moderaktierna. Följden blir att när de nyemitterade aktierna säljs skall i princip hela försäljningsintäkten tas upp som vinst [1] och när de bundna moderaktierna säljs får det ursprungliga anskaffningspriset på 100 kr dras av. Genom att moderaktien sjunkit i värde till hälften genom fondemissionen kan en reaförlust uppkomma. Den är avdragsgill till endast 70 procent om aktierna är onoterade. Rör det sig om marknadsnoterade aktier krävs det vinster samma år på marknadsnoterade aktier m.m. för att matcha förlusterna; nettoförlust får dras av till endast 70 procent.

Det kan visserligen vara önskvärt för vissa skattskyldiga att på detta sätt kunna ta fram fiktiva vinster som kvittningsunderlag eller fiktiva förluster att kvitta med. Jag anser dock inte att dessa snedvridande effekter totalt sett är acceptabla. Den som vill sälja de nyemitterade aktierna får skatta alldeles för mycket och den som säljer moderaktien kan oförskyllt råka ut för en begränsning i avdragsrätten.

Lagstiftningen bör ändras så att genomsnittsberäkning skall göras oavsett vilket slag eller vilken sort de ny- eller fondemitterade aktierna utgör. Ett alternativ härtill är att återinföra äldre regler (praxis) om proportionering av anskaffningsvärdet för del- och teckningsrätter i dessa fall.

2. Genomsnittsmetoden – schablonregeln

Det ovan berörda problemet med 0 kr i anskaffningsvärde är nytt. Det finns också gamla problem som dyker upp och ställs på sin spets när nu genomsnittsmetoden skall användas på såväl korttids- som längre tids innehav.

Ett problem gäller frågan vilket värde det ursprungliga anskaffningsvärdet skall minskas med när man har utnyttjat den schablonregel som medger att 20 procent av försäljningsintäkten får dras av som anskaffningsvärde. Skall det ursprungliga anskaffningsvärdet minskas med 20-procentsvärdet eller med ett genomsnittsberäknat värde?

Exempel: 100 st. aktier anskaffas för 100 kr per styck, totalt anskaffningsvärde är således 10 000 kr. 60 stycken aktier säljs för 1 000 kr per styck, totalt 60 000 kr. Schablonregeln används och (60 000 × 20 % =) 12 000 kr dras av som anskaffningsvärde vid vinstberäkningen. Genomsnittsmetoden skulle nämligen bara ha medgett avdrag med 6 000 kr.

Frågan är om de ursprungliga 10 000 kr i anskaffningsvärde skall minskas med 12 000 kr eller 6 000 kr.

Enligt min mening uppnås ett riktigt resultat endast om man alltid minskar det kvarvarande ursprungliga anskaffningsvärdet med ett enligt genomsnittsmetoden beräknat värde. Man skulle alltså få göra en ”skuggberäkning” enligt genomsnittsmetoden om man skall kunna hålla reda på kvarvarande anskaffningsvärde, efter att ha använt schablonregeln.

Ett av skälen till min ståndpunkt är att det skulle krävas ytterligare specialregler för vissa situationer om man generellt skulle kunna minska det ursprungliga anskaffningsvärdet med det schablonberäknade avdraget. Det finns nämligen ingen självklar utväg för de fall då hela det ursprungliga anskaffningsvärdet har förbrukats. Skall man då räkna med ett negativt anskaffningsvärde, vilket inte får dras ifrån utan skall läggas till försäljningsintäkten? Och hur gör man med nya anskaffningsutgifter för samma sorts aktier – skall de läggas till 0 kr i anskaffningsvärde eller skall ett negativt anskaffningsvärde dras ifrån priset på de nyinköpta aktierna innan en genomsnittsberäkning görs?

Om man i exemplet ovan minskar det ursprungliga anskaffningsvärdet, 10 000 kr, med schablonvärdet, 12 000 kr, uppkommer ett negativt anskaffningsvärde på 2 000 kr. Antag att den skattskyldige därefter anskaffar 100 aktier av samma slag och sort för 300 kr per styck, dvs. totalt 30 000 kr. Vilket anskaffningsvärde skall användas om man därefter vill tillämpa genomsnittsmetoden? De återstående 40 av de ursprungliga aktierna skall om schablonavdraget räknas av, anses ha antingen 0 kr eller -2 000 kr i anskaffningsvärde. Det genomsnittliga anskaffningsvärdet blir då antingen (37 000:140 =) 214 eller [(30 000-2 000):140 =] 200 kr.

Alla dessa frågor skulle ha behövt lösas genom uttryckliga lagstadganden. Så har emellertid inte skett.

Om man i stället alltid drar ifrån ett genomsnittsberäknat anskaffningsvärde behövs ingen ytterligare reglering. Metoden är logisk och går ihop i alla tänkbara fall. I det aktuella exemplet skulle det återstående anskaffningsvärdet ha varit totalt 34 000 kr, dvs. 243 per aktie (40 aktier anskaffade för 100 kr per styck och 100 aktier för 300 kr per styck).

Med en sådan tillämpning kommer schablonregeln att fungera som en takregel. Högst 24 procent av försäljningspriset tas ut i skatt, vilket inte påverkar det genomsnittliga anskaffningsvärdet. Detta överensstämmer också med vad som rimligen får antas ha varit lagstiftarens intentioner. Eftersom schablonregeln alltid får användas för vissa instrument (dvs. även när anskaffningsvärdet är känt) bör ju lagstiftaren ha avsett att den i praktiken skulle fungera som en takregel.

En sådan lösning stämmer väl överens med vad som rimligen borde gälla även vid avyttring av en privatbostad. Har takregeln använts vid avyttring av halva fastigheten är ändå hälften av det verkliga anskaffningsvärdet kvar och kan användas vid en försäljning av återstoden av fastigheten.

Dessutom är denna tolkning av reglerna den mest fördelaktiga för den skattskyldige. Vid oklarhet i lagstiftningen skall, enligt allmänna rättsprinciper, alltid den för den enskilde mildaste tolkningen gälla.

Jag förutsätter därför att man bör minska det ursprungliga anskaffningsvärdet med ett genomsnittsberäknat värde. För det fall att det skulle anses att anskaffningsvärdet skall minskas med det schablonberäknade värdet måste lagstiftaren återkomma med förtydligande regler.

3. Slopade övergångsregler för börsaktier

Nästa problem jag vill ta upp är det som är förknippat med ingångsvärden på gamla börsaktier. Jag skulle ha kunnat ge avsnittet rubriken ”Förenkling men för vem?”

I den stora reformivern där skattesystemet skulle göras enkelt har man nämligen upphävt den övergångsregel som medgav att för aktier som innehades den 1 april 1971 fick man som anskaffningsvärde ta upp två tredjedelar av börskursen den 31 december 1975.

För dessa gamla innehav lönar det sig i allmänhet att tillämpa 20-procentsschablonen. Då behövs inte övergångsregeln. Om det finns stora innehav av nyligen anskaffade (dyrare) aktier av samma slag och sort är i stället genomsnittsmetoden mera fördelaktig. Det är i sådana fall de skattskyldiga tvingas ta fram verkliga anskaffningsvärden på dessa gamla aktier för att kunna göra en genomsnittsberäkning tillsammans med de nyligen anskaffade.

Det innebär att de skattskyldiga måste ta fram verkliga anskaffningsvärden på inköp som ligger mer än 20 år tillbaka i tiden. Det kan ifrågasättas om det är rimligt att slopa denna schablonregel efter så lång tid. Dessutom har lagstiftaren misslett de skattskyldiga. Mellan 1976 och 1990 var budskapet att ett schablonvärde fick användas; gamla avräkningsnotor kunde alltså kastas. Efter 1990 är budskapet: Nej förresten, ni skulle inte ha kastat dem. Var god och ta fram de verkliga värdena igen!

I vissa fall går det att med avsevärda ansträngningar (och kostnader) få fram värden åtminstone i närheten av de verkliga, i andra fall kommer det att bli fråga om rena gissningar. Jag kan inte se att detta innebär någon förenkling vare sig för de skattskyldiga eller skattemyndigheterna, utan medför tvärtom avsevärda komplikationer.

Det är inte försvarbart med en förenkling som endast omfattar själva den formella lagsystematiken.

Det enda rimliga är att övergångsregeln återinförs.

4. Restvärdemetoden – 70-procentskvoteringen

Slutligen vill jag ta upp ett område där de nya reglerna får märkliga effekter, som det kan finnas skäl att vara medveten om.

Det gäller behandlingen av skuldebrev förenade med optionsrätt. Om optionsrätten inte utnyttjas och skuldebrevet löses in till nominella beloppet uppkommer en vinst och en förlust som inte får kvittas fullt ut mot varandra.

Enligt den reglering som skattereformen slutligen kom att innehålla, skall vinstberäkningen av ett skuldebrev förenat med optionsrätt delas upp i två delar, skuldebrevsdelen resp. optionsdelen.

Skuldebrevsdelen beskattas enligt de regler som gäller för fordringar enligt 29 § SIL. (Här berörs inte vidare det fallet att skuldebrevet är utställt i utländsk valuta och behandlas enligt 30 § SIL.)

Optionsdelen skall beskattas enligt aktievinstreglerna i 27 § SIL.

För beskattningen av den löpande avkastningen innebär detta att skuldebrevets ränta hänförs till sådan avkastning på fordringar som enligt 3 § 2 mom. SIL kan vara vad man kallar ”takhöjande”. För att räntan skall vara takhöjande krävs dock enligt 3 § 2 mom. SIL att den betalas ut årligen och att den utgår med en räntesats som är densamma under hela löptiden eller följer ändringarna i det allmänna ränteläget. Det krävs vidare att skuldebrevet har emitterats till en underkurs som ligger högst 15 procent under det nominella beloppet.

Det sistnämnda kravet är kritiskt för optionsskuldebreven eftersom det ligger i dess konstruktion att de ges ut till underkurs. Ett optionsskuldebrev löper med lägre ränta än marknaden normalt är beredd att acceptera och som kompensation får innehavaren optionsrätten, dvs. rätten att till visst pris teckna (köpa) aktier (eller liknande) vid en viss tidpunkt. Om skuldebrevet klarar 15-procentsgränsen kan räntan dock vara takhöjande. Det innebär att ränteutgifter utöver de 10 000 kr som alltid är fullt avdragsgilla, får dras av fullt ut mot räntan på options-skuldebrev. Uppfyller skuldebrevet inte alla de ovan nämnda kraven får ränteutgifter utöver 100 000 kr bara dras av till 70 procent mot skuldebrevsräntan.

När det så gäller beskattningen av reavinsten måste anskaffningsvärdet delas upp i två delar för att den del som är hänförlig till optionsdelen skall kunna behandlas enligt aktiereglerna och den del som är hänförlig till skuldebrevet enligt fordringsreglerna.

Denna uppdelning av anskaffningsvärdet sker enligt den s.k. restvärdemetoden.

Restvärdemetoden innebär att skuldebrevets marknadsvärde vid tidpunkten för förvärvet dras av från priset för skuldebrevet förenat med optionsrätten. Finns inte något marknadsvärde kan detta relativt enkelt beräknas med hänsyn till skuldebrevets villkor, löptid, räntesats och det allmänna ränteläget vid den aktuella tidpunkten. Man får således fram anskaffningsvärdet för det ”nakna” skuldebrevet, resten av anskaffningsvärdet anses hänförligt till optionsrätten.

Restvärdemetoden skall såvitt framgår av lagtext och förarbeten alltid användas när ett skuldebrev med optionsrätt avyttras. Som avyttring räknas enligt praxis också inlösen. Det är när optionen inte utnyttjas i samband med inlösen av skuldebrevet som de nya reglerna får en märklig effekt.

Genom restvärdemetoden torde även i detta fall en del av anskaffningsvärdet vara hänförligt till optionsrätten. Om denna inte utnyttjas utan förfaller är anskaffningsvärdet enligt 24 § 2 mom. 1 st. SIL avdragsgillt såsom en reaförlust. Den förlusten är fullt avdragsgill bara om det gäller en marknadsnoterad optionsrätt och om det finns vinster på marknadsnoterade aktier eller liknande att kvitta emot.

För skuldebrevsdelen uppkommer en vinst eftersom det löses in till det nominella värdet och anskaffningsvärdet på skuldebrevsdelen byggde på en underkurs. Vinsten på skuldebrevet blir lika stor som förlusten på optionsrätten i dessa fall. Dessvärre är optionsförlusten trots det aldrig fullt kvittningsbar mot skuldebrevsvinsten, utan man är beroende av att ha andra aktierelaterade vinster att kvitta emot. Är optionsskuldebrevet inte marknadsnoterat får optionsförlusten bara dras av till 70 procent.

5. Avslutning

Jag har här behandlat bara en del av de problem som kan uppkomma vid tillämpning av den nya aktievinstbeskattningen. Det kan finnas anledning att återkomma allt eftersom nya svårigheter aktualiseras.

Cecilia Gunne

Cecilia Gunne är bankdirektör vid SE-banken, Värdepappersrörelsen, Stockholm

  • [1]

    Givetvis får dock 20-procentsschablonen användas när aktien säljs. Den metoden är dock inte tillåten när en del- eller teckningsrätt säljs som har förvärvats med stöd av moderaktie (prop. 1989/90:110 del 2, s. 138).

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%