I nr 4/1992 av denna tidning finns en artikel under rubriken ”Tolkningsproblem kring bostäder i utlandet”. Artikeln är skriven av Inger Wisell, avdelningsdirektör på internationella enheten vid Riksskatteverket.

Man vet inte om man skall skratta eller gråta! Inte åt det Inger skrivit. Tvärtom, det är en alldeles lysande redogörelse för hela ämnesområdet. (Det är för övrigt även Inger som hållit i pennan till RSVs broschyr ”Hur man deklarerar sin bostad i utlandet – 1992 års taxering. Alla ägare till utländska bostäder rekommenderas att noggrant ta del av detta material innan de skriver en enda siffra i sina fastighetsbilagor.) Nej, det är hennes avslöjanden av vad hela detta beskattningssystem betyder i konkreta termer för innehavarna av utländska (fritids)bostäder som gör att man tar sig för pannan! En sådan bostadsägare har sålunda bl.a. att bestämma sig för en av tio olika taxeringsvarianter för att veta vilken av deklarationsblanketterna N1, K1, K4, K7, K3, K12 eller K5 han skall använda, (förresten Inger, broschyren saknar uppgift om beteckningen på den/de blanketter man måste fylla i för att få avräkning för utländsk skatt). Kanske måste den skattskyldige också ta ställning till, förmodligen är detta en överraskning för honom, vad det betyder att han genom sitt villaförvärv i utlandet blivit delägare i något som heter ”äkta eller oäkta” bostadsföretag (se RSVs anvisningar 1976:43 särtryck 2356)!

Men inga ironiska kommentarer över denna lagstiftnings absurditeter överträffar Ingers lakoniska slutomdöme:

Det torde av ovanstående beskrivning av de nya reglerna och det urval av tolkningsproblem som jag har presenterat klart framgå att det varken för de skattskyldiga eller för skattemyndigheterna blir särskilt lätt att rätt deklarera och rätt taxera bostäder i utlandet. Det återstår dessutom att se hur domstolarna tolkar de nya reglerna. Det är olyckligt att reglerna har blivit så komplicerade att beskattningskonsekvenserna för de olika innehaven inte lätt kan överblickas av de skattskyldiga. Särskilt är reglerna beträffande de indirekta innehaven i utlandet svåra att tillämpa. Osäkerheten beträffande 19-decemberlagstiftningens tillämplighet på utländska andelslägenheter är olycklig. Vidare blir det svårt att fastställa underlaget för fastighetsskatten med de nuvarande reglerna. Det är således önskvärt med en översyn av reglerna.

Syftet med detta debattinlägg, vid sidan av en betoning av önskvärdheten av en översyn av lagstiftningen på detta område, är dels att framhålla hur viktigt det är att den svenske lagstiftaren sätter sig in i på vilket sätt internationaliseringen av verkligheten i allmänhet och valutaavregleringen i synnerhet påverkar vårt beskattningssystem, dels att lämna ett förslag till hur ett förändrat system för beskattning av utländsk bostad, som Inger efterlyser, bör läggas upp.

Beskattning av utländska bostäder var inte heller före skattereformen reglerad på ett särskilt ändamålsenligt sätt (se bl.a. min artikel i denna tidning sid. 22 1989). Men tidigare spelade detta inte så stor roll. Det fanns helt enkelt inte så värst många skattskyldiga som berördes därav. Man fick ju inte föra ut pengar ur Sverige för att köpa sådana fastigheter (annat än med tillstånd och med begränsade belopp). Dessutom kunde det i utlandet finnas restriktioner för utlänningar att förvärva fastigheter. Men nu och sedan ett par år tillbaka är verkligheten en helt annan. Vi kommer – jag bortser då ifrån den situationen som för tillfället råder på fastighetsmarknaden – att få se utländska fastigheter dyka upp i deklarationsmaterialet i en helt annan omfattning. Beskattning av utländska investeringar och transaktioner kommer generellt sett att bli ofantligt mycket vanligare än vad vi är vana att föreställa oss.

Men, och det är framför allt detta jag vill komma till, det finns faktiskt ett sätt på vilket man mycket enkelt kan komma tillrätta med (den löpande) beskattningen av utländska bostäder. Det är helt enkelt att avskaffa allt vad (inkomst)beskattning av sådana bostäder heter!

En sådan generell exempt får många gamla erfarna skattelagstiftare att utbrista: ”Nej det går väl inte, tänk om han inte blir beskattad i det andra landet heller!” Detta synsätt kan spåras bakom flera bestämmelser i vår internationella skattelagstiftning. De nya reglerna för beskattning av anställningsinkomst i utlandet enligt sexmånaders-/ettårsregeln är ett bra exempel härpå. Dessa regler är numera mycket sinnrikt utformade på så sätt att de medger skattefrihet bara om (faktisk) beskattning i det andra landet kan påvisas. De nya reglerna för beskattning av utdelning från utländska dotterbolag är ett annat exempel som återspeglar ambitionen att inte medge undantag från beskattning om beskattning inte sker i utlandet. (I skatteavtal har vi exempt i en hel del fall vilket för övrigt också gett senare tiders avtalsförhandlare många gråa hår. Dessa regler är f.ö. gradvis på väg att rensas ur systemet särskilt om beskattningen i den andra staten är låg eller obefintlig.)

Men när det gäller beskattning av utländsk fastighet så utgör dubbel exempt inte något ”problem”. Det finns veterligen inget land på detta klot som inte på ett eller annat sätt beskattar sina fastighetsbestånd. Fastighetsbeskattning torde vara den äldsta form av beskattning som överhuvudtaget finns och förekommer i alla slags samhällen. Mina kunskaper i rättshistoria förhindrar mig att mera exakt tala om när vi införde fastighetsbeskattning i vårt land. Gustav Vasa var ju en baddare på att hitta på alla möjliga slags beskattningsformer. Men även han torde ha haft sina föregångare när det gällde att beskatta just fastigheter. I hela vår omvärld beskattas alltså fastigheter på både längden och tvären och av alla upptänkliga slags skattejurisdiktioner. Både nationalstater, delstater, kommuner, municipalsamhällen, kyrkosamfund och städer ger sig på de fastigheter som är belägna inom respektive område. Man ser både inkomstbeskattning, objektbeskattning, förmögenhetsbeskattning etc. Och de skattebelopp som tas ut ligger ofta väl i nivå med vad vi klagar på i vårt land. När vi därför i Sverige tar ut skatt på utländska fastigheter och sen mycket generöst ger avräkning för den utländska skatten blir det inte mycket kvar till den svenska statskassan.

”Men stopp ett slag” fortsätter min vän lagstiftaren. ”Hur gör vi då med avdrag för räntor hänförliga till utländska fastigheter. Om vi ger exempt för inkomst av utländsk bostad, dvs. befrielse från svensk fastighetsskatt och skattefrihet för hyresintäkter m.m. så kan vi väl inte gå med på att ge avdrag för räntorna?” Här har han naturligtvis alldeles rätt. Att medge avdragsrätt för kostnader avseende en intäkt eller en tillgång bryter principiellt med mönstret i ett exemptsystem. Denna tanke har för övrigt nyligen slagit rot i 74 § kommunalskattelagen (vad gäller exempt enligt skatteavtal). Dessutom torde avdragsrätt för ränta på fastighet ofta medges i den stat där fastigheten är belägen.

”Men,” framhärdar min riksdagsman alltjämt misstänksamt, ”det vet du väl Peter hur svårt det är att kolla vilka räntor folk gör avdrag för i sina deklarationer!” – ”Det är riktigt”, tillägger jag, ”men det är likväl ett betydligt mindre problem än det vi har i det nuvarande systemet. Hur skall vi idag kunna kolla vad det allmänna hyresläget är i en villaförort till Buenos Aires, eller vad sophämtningsavgiften är i Bombay, eller vad taxeringsvärdet skall vara på en fastighet i Bukarest? Och hur kollar man vad fastighetsägaren har tjänat på att hyra ut sin utländska sommarvilla/lägenhet när han själv inte använder den?” (För övrigt torde man i flertalet fall kunna förutsätta att den som äger en fastighet också har finansieringskostnader för den. Och det finns ju redan nu en skyldighet att i deklarationen specificera alla sina skuldräntor.)

Ur statsfinansiell synvinkel är det nog hugget som stucket om man väljer exempt eller credit. Som ovan framhållits kommer en svensk beskattning av utländsk fastighet ofta att ätas upp av den avräkning man ger för den utländska skatten. Vägrade avdrag för räntor kompenseras i viss mån av skattefrihet för uthyrningsinkomster. Stora administrativa och processekonomiska vinster finns att hämta.

Och tänk, alla Ni ägare till utländska bostäder, vad skönt det blir för Er den 15 februari varje år!

Peter Sundgren

Peter Sundgren är direktör vid Institutet för utländsk rätt.