Skattenytt nr 3 1992 s. 134

Rättsfall

Registrering av oprecis bolagsordning

Besvär av Sunds Service Finans AB angående registrering av bolagsordning.

Ett bolag skulle bedriva handel med och förvaltning av lös och fast egendom samt idka uppdragsverksamhet avseende ledning och organisation av företag och organisationer och annan därmed jämförlig verksamhet. Regeringsrättens majoritet fann att någon precisering inte behövde göras av uttrycket handel med lös egendom.

Den 4 februari 1987 anmälde Sunds Service Finans Aktiebolag till patent- och registreringsverket för registrering av ny bolagsordning avseende bl.a. firma och verksamhet, ny styrelse och revisor, enligt bolagsstämmoprotokoll den 23 december 1986. Ärendet kompletterades den 24 juli 1987 med anmälan om nedsättning av aktiekapitalet med därav föranledd ändring av bolagsordningen samt ändrad styrelse, enligt bolagsstämmoprotokoll den 16 jan 1987.

Vid granskning av ärendet har anmärkning riktats mot det sätt på vilket verksamheten angivits i bolagsordningen. Enligt denna skall bolaget driva handel med och förvaltning av lös och fast egendom samt uppdragsverksamhet avseende ledning och organisation av företag och organisationer och därmed förenlig verksamhet. Patentverkets handläggare har hävdat att begreppet handel med lös egendom måste preciseras för att verksamheten skall kunna godkännas.

Mot detta har sökanden bl.a. hävdat att den angivna verksamheten accepterats av patentverket i flera andra bolag. Sökanden har dessutom underhand meddelat att om registrering vägras av bolagsordningen så skall anmäld ny styrelse och revisor ej registreras i detta ärende.

Patentverket gör följande bedömning. Föremålet för bolagets verksamhet skall enligt 2 kap. 4 § 3 p. aktiebolagslagen anges till sin art. Med detta avses att verksamheten skall preciseras till angivna varor eller artiklar eller till viss eller vissa branscher. (Se bl.a. Birke: Bolagsordningen i aktiebolag 5 uppl s. 18 f). Uttryck såsom handel och fabriksrörelse, handel med lös egendom eller industriell verksamhet är beskrivningar vilka enligt verkets uppfattning ej kan godkännas utan att precisering enligt ovan sker.

Det förhållandet att patentverket i något eller några fall godkänt en liknande lydelse föranleder inte till annan bedömning.

På grund av det anförda vägrar patentverket enligt 18 kap. 4 § 1 st. aktiebolagslagen registrering av ny bolagsordning.

KRS avslog bolagets besvär.

RRs majoritet fann att bolagsordningen kunde registreras och anförde:

”Enligt 2 kap. 4 § första stycket 3 aktiebolagslagen (1957:1385) skall bolagsordningen ange föremålet för bolagets verksamhet, angivet till sin art. Bestämmelsen överfördes i sak oförändrad från 1944 års aktiebolagslag. I förarbetena till sistnämnda lag framhölls att föremålet för bolagets verksamhet inte borde kunna anges helt allmänt – t.ex. såsom ekonomisk verksamhet, handelsrörelse, industriell verksamhet o dyl. Det ansågs önskvärt att bolagsordningen angav åtminstone den eller de rörelsegrenar inom vilka bolaget skulle utöva sin verksamhet. Den föreslagna bestämmelsen syftade enligt förarbetena till ett huvudsakligt angivande av den ekonomiska verksamhetens art (SOU 1941:9 s. 62 och prop. 1944:5 s. 219 f).

I den för registrering ingivna bolagsordningen anges att bolaget skall ’bedriva handel med och förvaltning av lös och fast egendom samt idka uppdragsverksamhet avseende ledning och organisation av företag och organisationer och annan därmed förenlig verksamhet’.

Verksamhetsbeskrivningen i bolagsordningen ger vid handen att bolaget avser att bedriva en i hög grad diversifierad verksamhet. Som beskrivningen är utformad får det antas att handeln med lös egendom kommer att utgöra endast en begränsad del av verksamheten.

Beskrivningen får även anses upplysa om att verksamheten kan förändras inom de vida ramar som där angetts. Med hänsyn till den inriktning av bolagets totala verksamhet som bolagsordningen sålunda antyder är det knappast möjligt att i denna närmare specificera avsedd verksamhet. Det oaktat får den i bolagsordningen lämnade redovisningen anses fylla de syften som ligger bakom aktiebolagslagens krav att föremålet för bolagets verksamhet skall vara angivet till sin art. Någon ytterligare precisering av verksamheten i vad denna avser handel med lös egendom bör därför i detta fall inte krävas för registrering av bolagsordningen.

Med undanröjande av underinstansernas avgöranden visar regeringsrätten målet åter till patent- och registreringsverket för ny handläggning.”

Två regeringsråd var skiljaktiga och anförde bl.a.:

”Genom uttrycket ’handel med lös egendom’ har föremålet för bolagets verksamhet fått en mycket vid bestämning. En sådan bestämning kan inte tagen för sig anses ange föremålet för bolagets verksamhet till sin art. Bestämningen kan i och för sig tänkas ingå i en beskrivning av verksamheten, men det krävs i så fall att verksamhetens art specificeras ytterligare genom andra bestämningar i bolagsordningen.

I förevarande fall innehåller beskrivningen av verksamhetsföremålet, förutom ’handel med lös egendom’, vissa mer specificerade verksamheter. Detta innebär emellertid inte att beskrivningen kan anses innefatta ens ett huvudsakligt angivande av verksamhetens art. Det är sålunda inte möjligt att av de tillkommande bestämningarna utläsa något om verksamhetens huvudsakliga inriktning eller dess art när det gäller handeln med lös egendom. Man vet alltså inte om denna verksamhetsgren eller någon annan skall vara den huvudsakliga och inte heller om avsikten är att bedriva någon form av diversifierad handel inom hela området för lös egendom (jfr RÅ 1951 ref. 33) eller – vilket vissa omständigheter talar för – en mer begränsad handel.

På grund av det kan bolagsordningen genom uttrycket ’handel med lös egendom’ inte anses ange föremålet för bolagets verksamhet till sin art.”

(Dom 1991-12-09, målnr 1089-1991)

Större delen av kredittillägg behandlades som ränta vid beräkning av mervärdesskatt

Besvär av Södertälje Data AB angående mervärdesskatt och särskilt investeringsavdrag avseende redovisningsperioden mars–april 1983.

Regeringsrätten fann att ett såsom kredittillägg betecknat belopp inte helt fick räknas in i en köpeskilling vid beräkningen av mervärdesskatt och underlag för investeringsavdrag, utan istället delvis skulle betraktas som ränta.

Södertälje Data Aktiebolag förvärvade genom så kallat investeringsköp i april 1983 viss datautrustning för 508 625 kronor exklusive mervärdesskatt. Av köpeskillingen betecknades 101 725 kronor som kredittillägg och av den återstående delen av priset, 406 900 kronor, skulle 380 900 kronor, erläggas på kredit mot 5,25 procent ränta.

Bolaget hävdade i länsrätten bl.a.:

”Utgångspunkt vid bedömning av förevarande fråga bör, som anges i RSVs momsbroschyr, vara parternas civilrättsliga överenskommelse. I förevarande fall har säljaren valt att ge kredit utan att tillgodogöra sig ersättning för egna kapitalkostnader genom att betinga sig ränta. I enlighet med det i anvisningarna och praxis fastslagna synsättet skall därför det överenskomna kredittillägget inräknas i det vederlag som utgör beskattningsvärde och inte betraktas som ränta.

Ett motsatt synsätt skulle innebära att myndigheterna vid omsättning av varje slag måste räkna med en fiktiv ränta motsvarande den del av vederlaget som kan anses belöpa på finansieringen av omsättningen. Då ingen omsättning kan sägas vara helt fri från finansieringsinslag skulle tillämpning av sådant synsätt medföra synnerligen säregna och komplicerade konsekvenser.”

LR fann att 50 000 kronor av kredittillägget skulle anses som ränta.

KRS fann att av kredittillägget på 101 725 kronor skulle endast 10 000 kronor momsbeläggas.

I RR yrkade Södertälje Data AB i första hand att kredittillägget skulle anses ingå i vederlaget. I andra hand yrkades att 79 927 kronor skulle ingå.

RR biföll inte besvären och yttrade bl.a.:

”I målet är fråga om det som kredittillägg betecknade beloppet vid beräkningen av mervärdesskatt skall betraktas som ett pristillägg som i sin helhet eller till en del skall inräknas i vederlaget för datautrustningen eller om beloppet helt eller delvis skall anses som ränta. Motsvarande frågeställning uppkommer vid beräkningen av det anskaffningsvärde som skall ligga till grund för investeringsavdraget enligt lagen (1981:1099) om särskilt investeringsavdrag vid redovisningen av mervärdesskatt.

Enligt 14 § lagen (1968:430) om mervärdesskatt gäller som huvudregel att vederlaget för vara skall utgöra beskattningsvärdet vid beräkning av mervärdesskatten. Av anvisningarna till 14 § framgår att vid kreditförsäljning avses med vederlaget det pris som överenskommits vid avtalets ingående enligt utfärdad faktura eller annan handling och att i vederlaget skall inräknas avbetalningstillägg och varje annat pristillägg som skall erläggas av köparen enligt avtalet utom ränta. Enligt 5 § lagen om särskilt investeringsavdrag vid redovisningen av mervärdesskatt skall avdraget beräknas till 10 procent av anskaffningsvärdet, minskat med mervärdesskatt.

I enlighet med anvisningarna till 14 § lagen om mervärdesskatt i deras ursprungliga lydelse skulle vid kreditförsäljning varje slag av pristillägg, t.ex. avbetalningstillägg, finansieringstillägg och ränta, inräknas i vederlaget och beskattningsvärdet. Genom lagändring (1979:304) undantogs ränta från beskattningsvärdet vid kreditförsäljning. Enligt förarbetena till lagändringen ansågs räntans inräknande i beskattningsvärdet vålla påtagliga tillämpningssvårigheter. Fakturerade räntor ansågs i allt väsentligt utgöra kostnadstäckning för diskontering av kontrakt och kundväxlar och torde ofta redovisningsmässigt betraktas som en finansiell intäkt och inte som en försäljningsintäkt. Räntorna på beviljade kundkrediter borde bland annat därför hållas utanför beskattningsvärdet. Riksskatteverket borde ge erforderlig vägledning i fråga om vad som borde inrymmas i begreppet ränta (jfr DsB 1977:6 s. 125–127 och prop. 1978/79:141 s. 80).

Enligt uttalande av riksskatteverket skall verklig ränta – normalt på en kapitalskuld – inte inräknas i vederlaget. En omständighet som talar för att det är fråga om en verklig ränta är enligt verket att köparen frigörs från betalningsskyldigheten för räntan om skulden betalas i förtid (se RSVs Handledning – mervärdesskatt 1989 s. 125–126). Ränta som säljaren själv betalar och som ingår som ett kostnadselement vid kalkylering av priser, skall räknas in i beskattningsvärdet (RSV Im 1979:4). Vad därefter gäller beräkningen av det särskilda investeringsavdraget får det av förarbetena till lagen härom anses framgå att verklig ränta inte heller skall ingå i det anskaffningsvärde som ligger till grund för nämnda avdrag (prop. 1981/82:30 bilaga 4 s. 2–6 och 8–9).

Av handlingarna i målet framgår att Södertälje Data Aktiebolag har slutit avtal om köp till största delen på kredit av ifrågavarande datautrustning och att kreditkostnaden i avtalet har angivits dels med ett fast kredittillägg, dels med 5,25 procent ränta på löpande kreditbelopp, som skulle amorteras under 24 kvartal. I avtalet har inte angivits vad kredittillägget avsetts omfatta.

Riksskatteverket gör gällande att kredittillägget till största delen är att anse som en ersättning för den kredit som Södertälje Data Aktiebolag erhållit och att det därför kan jämställas med räntekostnad som bort erläggas av köparen som ersättning för erhållen kredit. Till stöd för sin uppfattning har verket åberopat bland annat den låga räntesats som stipulerats i avtalet för den löpande krediten. Bolaget hävdar i första hand att inte någon del av det omtvistade beloppet utgör ränta. I andra hand gör bolaget gällande att till ränta bör hänföras högst 21 798 kronor, motsvarande skillnaden mellan den avtalade räntan och diskontot i maj 1983 som var 8,5 procent. Bolaget framhåller att räntan hos ett företag, som inte bedriver bank- eller annan utlåningsverksamhet, inte kan överstiga företagets refinansieringskostnad beräknad med utgångspunkt från gällande diskonto vid avtalets ingående.

Det kan konstateras att den ränta, 5,25 procent, som bolaget fått erlägga, väsentligt understeg räntan på företagskredit under normala förhållanden under den aktuella tidsperioden. Bolaget har inte närmare belyst den påtagligt låga räntesats som bestämts i avtalet. Bolaget har inte heller angett vad kredittillägget i övrigt avser. Med hänsyn härtill saknas skäl till annat antagande än att det som kredittillägg betecknade pristillägget innefattar även sådan ränta på beviljad kredit, som inte skall inräknas i vederlaget och inte heller i anskaffningsvärdet till grund för investeringsavdraget. Såsom underinstanserna funnit får därför en uppskattning göras av vad som av kredittillägget bör anses såsom ränta. Kammarrättens fördelning av beloppet 101 725 kronor på 10 000 kronor, utgörande kredittillägg, och 91 725 kronor, utgörande ränta, framstår därvid som skälig.

(Dom 1991-12-19, målnr 4791-1988)

Valutavinst på nyemission skattefri

Besvär av RSV angående eftertaxering för 1982.

Pharmacia AB har 1981 erhållit likvid i svensk valuta för en nyemission i USA. Bolaget hade sålt valutan på termin och därmed gjort en kursvinst. RR bortsåg från kursvinsten, då det kapital ett bolag erhåller vid en nyemission inte är skattepliktig intäkt.

Bolagsstämman i Pharmacia beslöt den 8 september 1981 om en riktad nyemission i USA. Bolaget utgav 3 miljoner aktier à nominellt 10 kronor. Beslutet om nyemission anmäldes i enlighet med bestämmelser i 4 kap. 12 § aktiebolagslagen (ABL) den 2 december 1981 till patent- och registreringsverket (PRV). Ökningen av aktiekapitalet med 30 miljoner kronor registrerades av PRV den 14 december 1981. I bolagets årsredovisning har angetts att nyemissionen inbringade 280,4 miljoner kronor, att aktiekapitalet ökade med 30 miljoner kronor samt att 250,4 miljoner kronor överfördes till reservfonden. Bolaget sålde valutan på termin till en genomsnittskurs av 5:50756. Försäljningen var helt avslutad den 27 november 1981 då bolaget erhöll valutan till Sverige. Dagskursen var 5:4575 den 27 november 1981. Genom att terminssäkra den utländska valutan har bolaget erhållit fler svenska kronor än bolaget skulle ha fått om bolaget underlåtit att terminssäkra beloppet. Bolaget har gjort en ”kursvinst” vid inväxlingen av den utländska valutan.

MKSR fann att kursvinsten var att hänföra till inkomstslaget kapital och därför skulle vara skattefri. KRS fann att vinsten var skattefri eftersom emissionskapitalet i sin helhet tillförts bundet eget kapital.

RR gjorde ej ändring och anförde:

”I målet är fråga om en nyemission som ägt rum i USA mot likvid i dollar. Likvid med anledning av emissionen har bolaget den 27 november 1981 erhållit i svensk valuta. Bolaget hade dessförinnan sålt den utländska valutan på termin. Den genomsnittliga terminskursen var högre än dagskursen den 27 november 1981. Bolagets egna kapital ökades med likviden omräknad till svensk valuta efter terminskurs.

Det kapital som ett aktiebolag tillförs genom en nyemission är inte en skattepliktig intäkt för bolaget. Det föreligger inte någon rättslig grund för att i beskattningshänseende betrakta valutaväxlingen som en separat transaktion innebärande att en skattepliktig kursvinst uppkommit på grund av att den genomsnittliga nivån på terminskurserna överstigit den på likviddagen gällande kursen. Det i svensk valuta tillförda kapitalet är därmed i sin helhet av skattefri natur.

På grund av vad sålunda har anförts föreligger inte grund för yrkad eftertaxering.

Regeringsrätten bifaller inte besvären.

(Dom 1991-12-23, målnr 882-1989)

Lunchautomat är skattefri personalvårdsförmån

Besvär av X angående förhandsbesked.

En arbetsgivare tillhandahöll en lunchautomat som bestod av frysutrymme, ugnsutrymme och manöversektion. Arbetsgivaren inköpte matvaror. De anställda betalade samma pris till arbetsgivaren som denne betalat till leverantören. Regeringsrätten fann att den anställde inte skulle beskattas för någon förmån, vare sig som delvis fri måltid eller annat.

RRs dom:

”Enligt 32 § 1 mom. första stycket a) kommunalskattelagen (1928:370) hänförs till intäkt av tjänst avlöning, arvode och kostnadsersättning samt annan förmån i pengar, bostad eller annat som utgått för tjänsten. Som intäkt tas enligt 32 § 3e mom. kommunalskattelagen inte upp personalvårdsförmåner, varmed avses förmåner som inte är ett direkt vederlag för utfört arbete utan avser enklare åtgärder av mindre värde vilka syftar till att skapa trivsel i arbetet eller liknande eller utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är fråga om. Värdet av fri kost skall däremot enligt punkt 3 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen tas upp som intäkt och värderas enligt reglerna i 42 § kommunalskattelagen. Enligt punkt 3 av anvisningarna till denna paragraf gäller att, om arbetsgivaren bidrar till kostnaderna för anställds måltid och den anställdes kostnad för måltiden härigenom kommer att understiga genomsnittspriset, skillnaden skall tas upp som förmån av delvis fri måltid.

Av handlingarna framgår följande. X:s arbetsgivare avser att hyra en lunchautomat som skall placeras på arbetsplatsen i ett utrymme som betecknas som ”pausrum”. Automaten innehåller frysutrymme, ugnsutrymme och manöversektion. Arbetsgivaren inköper de matvaror som skall lagras i automaten och betalar samma pris härför som övriga kunder hos matleverantören. Påfyllningen av automaten sköts av de anställda som, när de vill använda sig av den, betalar för den maträtt som väljs. Priset är detsamma som arbetsgivaren betalar till matleverantören. Den valda rätten kommer ur automaten i djupfryst skick och tinas i ugnen av den anställde.

Frågan i målet är om detta förfarande innebär att arbetsgivaren bidrar till kostnaden för X:s måltid så att han skall beskattas för förmån av delvis fri måltid eller om det innebär någon annan förmån som inte kan betraktas som en personalvårdsförmån.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

X kan med hjälp av lunchautomaten inta en måltid på arbetsplatsen. Det skulle han emellertid också kunna göra om han själv inköpte maten, placerade den i ett av arbetsgivaren införskaffat frysskåp och beredde maten i en av arbetsgivaren likaledes införskaffad ugn. I det sistnämnda fallet bör arbetsgivaren inte anses ha bidragit till måltidskostnaden. Det saknas grund för att anlägga ett annat betraktelsesätt därför att arbetsgivaren tillhandahåller frysskåp och ugn i en enhet och också införskaffar de matvaror som skall förvaras i lunchautomaten. Det pris för måltiden som X avses betala är dessutom detsamma som det pris arbetsgivaren och andra kunder hos matleverantören betalar till denne. X bör under angivna förutsättningar inte anses åtnjuta en beskattningsbar förmån av delvis fri måltid.

På grund av det anförda och då tillhandahållandet av lunchautomaten får anses vara en personalvårdsförmån, skall X inte beskattas för någon förmån om han nyttjar lunchautomaten på sätt som anges i ansökningen.

Regeringsrätten ändrar förhandsbeskedet i enlighet med det anförda.”

(Dom 1992-01-08, målnr 2866-1991)

Förvaltningsföretag med dotterbolag som bedriver värdepappersrörelse kan vara förvaltningsföretag

Besvär av X AB angående förhandsbesked.

Ett börsnoterat förvaltningsbolag (moderbolag) har ett dotterbolag som driver värdepappersrörelse. Då dotterbolagets aktieinnehav enbart omfattade 0,5-1,5 % av marknadsvärdet av koncernens värdepappersinnehav ansågs moderbolaget fortfarande vara förvaltningsföretag.

I fråga till rättsnämnden anförde X AB bl.a. följande: X AB är ett börsnoterat förvaltningsföretag. Bolagets skattemässiga status som förvaltningsföretag men inte investmentföretag hade tidigare fastslagits av regeringsrätten som då konstaterade att de inbördes ägarförhållandena innebar att företagets väsentliga uppgift inte var att erbjuda aktieägarna riskfördelning. Lagstiftningen hade emellertid ändrats till 1992 års taxering.

X AB har bl.a. ett dotterbolag, AB Y, som är helägt. AB Y driver handel med aktier, optioner och andra värdepapper. Omsättningen under de senaste räkenskapsåren uppgick till 30 resp. 80 miljoner kronor. Lagret vid ingången av det första av dessa räkenskapsår hade ett bokfört värde och ett börsvärde på 20 miljoner kronor. Börsvärdet av X ABs värdepappersportfölj var drygt 6 miljarder kronor.

Följande frågor ställdes:

”1. Kommer X AB i skattehänseende anses som förvaltningsföretag enligt 7 § 8 mom. andra stycket i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt om marknadsvärdet av den andel av koncernens innehav av aktier och andra värdepapper som utgör lager uppgår till 0,5 % och omsättningen av detta lager inte överstiger 3,5 gånger lagervärdet.

2. Förändras svaret på fråga 1 om andelen uppgår till 1,0 %.

3. Förändras svaret på fråga 1 om andelen uppgår till 1,4 %.”

Rättsnämnden fann att A AB utgjorde förvaltningsföretag i de situationer som avses med frågorna. Följande motivering avgavs bl.a.:

”Frågan i ärendet gäller om den av X AB genom Y AB bedrivna handeln med värdepapper leder till att Y inte kan anses som ett förvaltningsföretag. I den tidigare lagtexten bestämdes positivt vad som krävdes för att bli ett förvaltningsföretag. Kravet var att det var fråga om ett företag som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltade värdepapper eller likartad lös egendom. I den nya lagtexten sker bestämningen negativt. Av förarbetena till den nya regeln (prop. 1989/ 90:110 s. 707) framgår att någon ändring i sak i detta hänseende inte varit avsedd utan att begreppen ’så gott som uteslutande’ (gamla lagtexten) och ’obetydlig’ (nya lagtexten) skall korrespondera. Vad gäller tolkningen av begreppen ger varken förarbeten eller praxis någon direkt ledning.

Enligt nämndens mening bör bedömningen ske med utgångspunkt främst i hur stor andel av koncernens tillgångar som representeras av tillgångarna i den icke förvaltande verksamheten (dvs. i Y AB). Vid utgången av verksamhetsåret 1989/90 motsvarade marknadsvärdet av värdepapperslagret i Y AB endast ca 0,5 % av koncernens hela värdepappersinnehav. Den icke förvaltande verksamheten måste därför anses som obetydlig i relation till koncernens hela verksamhet. Med oförändrad inriktning på koncernens verksamhet står den bedömningen fast även om den andel av koncernens innehav av aktier och andra värdepapper som utgör lager skulle – som förutsatts i fråga 3 – öka till 1,4 % och detta lager omsättas i den takt som anges i den kompletterande skrivelsen (dvs. en årlig omsättning med upp till 3,5 gånger lagervärdet).

Nämndens slutsats är att X AB i de situationer som beskrivs i frågorna 1, 2 och 3 uppfyller kraven enligt 7 § 8 mom. andra stycket första meningen SIL. X AB skall därför – eftersom bolaget med bibehållen koncentration av ägande och värdepappersinnehav inte uppfyller de särskilda krav som gäller för investmentföretag – anses som ett förvaltningsföretag.”

I besvär yrkar skattemyndigheten att förhandsbeskedet skall ändras så att bolaget inte i något av de i ansökningen angivna fallen skall betraktas som ett förvaltningsföretag enligt 7 § 8 mom. lagen om statlig inkomstskatt.

Regeringsrätten ej ändring.

(Dom 1992-01-09, målnr 2532-1991)

Bilavdrag och flextid

Besvär av N angående inkomsttaxeringar 1983–1985.

Regeringsrätten medgav inte avdrag för resa med egen bil till och från arbetet då stipulerad tidsvinst inte ansågs uppnås genom att N med beaktande av sin flextid ansågs ha möjlighet att anpassa arbetstiden till avgångstider för allmänna färdmedel.

N, som har flexibel arbetstid, kan på morgonen börja arbetet kl 7.00–8.30 och sluta på eftermiddagen kl 16.00–17.30. Sommartid slutar arbetet kl 15.00–16.30.

Enligt den tidsvinstberäkning som taxeringsintendenten har åberopat anländer N till arbetsplatsen ca 6.40, dvs. ca 20 minuter före den tidpunkt som han tidigast kan börja på morgonen. Väntetiden har inräknats i restiden med allmänna färdmedel. Tidsvinsten uppgår därvid till 100 minuter.

LR och KRS medgav inte avdrag.

RR medgav inte avdrag och anförde:

”Enligt punkt 4 första stycket av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (KL) äger skattskyldig rätt avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel. Om avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbetsplats uppgår till minst fem kilometer och det klart framgår att användandet av egen bil för resa till och från arbetsplatsen regelmässigt medför en tidsvinst på minst två timmar i jämförelse med allmänt kommunikationsmedel medges enligt punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 33 § KL avdrag för kostnader för resa med egen bil.

N var under beskattningsåren bosatt i Onsala och hade sin arbetsplats på Bergfotsgatan 2 i Mölndal. Mellan bostaden och arbetsplatsen – en sträcka på 3,3 mil – har han färdats i egen bil. På arbetsplatsen tillämpades s.k. flexibel arbetstid.

N:s rätt till avdrag för kostnaderna för bilresor är beroende av om dessa resor regelmässigt medfört en tidsvinst på minst två timmar per dag i jämförelse med allmänna färdmedel. Av handlingarna i målet framgår att N med beaktande av det flexsystem som tillämpades på arbetsplatsen har haft möjlighet att förlägga sin arbetstid så att rimlig anpassning erhålles till avgångstiderna för de allmänna färdmedlen. Såsom kammarrätten funnit kan därvid en i restiden inräknad väntetid på cirka tjugo minuter från det att N anländer till arbetsplatsen fram till dess att flextiden börjar godtas. Vid angivna förhållanden finner regeringsrätten att jämförelsen mellan restiderna vid användande av å ena sidan bil och å andra sidan allmänna färdmedel skall ske i enlighet med den av kammarrätten godtagna tidsvinstberäkningen. N kan då inte anses ha visat att han genom att använda bil regelmässigt uppnått den stadgade tidsvinsten av två timmar per dag.

På grund av det anförda är således N inte berättigad till avdrag f6r kostnader för resor med egen bil mellan bostaden och arbetsplatsen.

Regeringsrätten bifaller inte besvären.”

(Dom 1992-01-09, målnr 1154–1156-1989)

Redaktör Gunnar Rabe

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%