Inkomstskatt

Avdrag för rättegångskostnader i tjänst

Fråga huruvida skattskyldig kan medges avdrag i inkomstslaget tjänst för rättegångskostnader han åsamkats i process med anledning av entledigande från sin tjänst. Inkomsttaxering 1989.

E entledigades från tjänsten som förvaltningschef vid en högskola. Han erbjöds omplacering till andra befattningar med bibehållen lön. E accepterade emellertid inte dessa erbjudanden. Frågan i målet gällde de rättegångskostnader som E åsamkats i process, som han fört i tingsrätt och arbetsdomstol, för att få uppsägningen ogiltig.

LR – men inte KR – medgav avdrag.

RR (två ledamöter skiljaktiga) uttalade bl.a.: ”Såvitt avser inkomstslaget tjänst kan rätt till avdrag för rättegångskostnader komma ifråga endast om kostnaderna är föranledda av åtgärder för att förvärva eller bibehålla intäkterna. Med ett bibehållande av en tjänsteintäkt får härvid jämställas rätten till en med tjänsten förutsebar löneutveckling även om denna inte omedelbart kan anges. En ytterligare förutsättning för avdraget är emellertid att den skattskyldige kan anses ha fog för att i en rättegång förfäkta sin uppfattning om rätt till tjänsteintäkten. Bedömningen av frågan om den skattskyldige kan anses haft en skälig anledning att driva kravet till rättegång får avgöras genom en vägning av samtliga förefintliga omständigheter. Det förhållandet att utgången i målet kan vara negativ för den skattskyldige är härvid emellertid inte i sig av avgörande betydelse.” . –.–.–

”De i målet aktuella rättegångskostnaderna hänför sig till en tvist i tingsrätten och AD, som avsett E:s tjänst som förvaltningschef. Genom processen får han emellertid även anses ha försvarat sina med innehavet av tjänsten förbundna intäkter och därmed också rätten till den löneutveckling som naturligen följer härav. De omplaceringsalternativ som E erbjudits har avsett tjänster i vilka han under lång tid inte skulle få några löneförhöjningar. Dessa alternativa tjänster framstår därför ekonomiskt som väsentligt oförmånligare. E får vid sådant förhållande anses berättigad till avdrag för sina rättegångskostnader i den utsträckning som han kan anses ha haft skälig anledning att driva sitt krav att få behålla sin tjänst som förvaltningschef inför domstol. Såväl tingsrätten som AD har funnit att han haft skälig anledning att få tvisten prövad i tingsrätten men enligt AD hade han inte haft samma skäl för att fullfölja processen. Med hänsyn härtill och med beaktande av de ytterligare omständigheterna i målet får han anses berättigad till avdrag för de rättegångskostnader som han nedlagt under år 1988 och som hänför sig till tingsrättsprocessen. I brist på närmare utredning härom får dessa kostnader beräknas till 30 000 kr.”

(RR:s dom 930317, mål nr 1830-1991)

Rätt beskattningsår enligt kontantprincipen

Fråga om när ersättning från försäkringskassa varit tillgänglig för lyftning. Inkomsttaxering 1986 och 1987.

T insjuknade under hösten 1985. Han begärde hos försäkringskassan att hans sjukpenning för hela sjukdomsperioden skulle utbetalas till honom först sedan han tillfrisknat. Utbetalning skedde i enlighet med hans begäran i februari 1986. Av det utbetalade beloppet hänförde sig en del till 1985. I överklagande hos RR yrkade T att denna del skulle beskattas vid 1986 års taxering. Skattemyndigheten bestred bifall till besvären.

Efter att ha redogjort för innehållet i 41 § andra st. och anv. p 4 KL, i de för målet aktuella avseendena, anförde RR: ”Frågan i målet är om den del av sjukersättningen, som belöper på 1985 men som utbetalats till T först under 1986, skall anses ha varit tillgänglig för lyftning för honom under 1985 och således i enlighet med hans yrkande skall beskattas vid 1986 års taxering.

Enligt utredningen i målet har från försäkringskassan i Partille uppgivits att sjukersättning enligt försäkringskassans rutiner normalt utbetalas var fjortonde dag eller varje månad. Efter begäran av den försäkrade kan emellertid ersättningen betalas ut vid annat tillfälle, t.ex. när den försäkrade blivit frisk. En begäran om förskjutning av utbetalningen är inte bindande utan kan återkallas av den försäkrade när han så önskar.

Av de uppgifter som försäkringskassan lämnat framgår att T inte på grund av sin begäran var skyldig att låta upplupen sjukersättning kvarstå hos kassan till dess han tillfrisknat utan att han i stort sett disponerade över tidpunkten för utbetalningarna av sjukersättningen. Mot bakgrund härav får den sjukersättning, som belöper på 1985, 22 971 kr, anses ha varit tillgänglig för lyftning för honom nämnda år, oavsett att beloppet i enlighet med hans begäran inte utbetalades till honom förrän 1986. T:s överklagande skall därför bifallas.”

(RR:s dom 930305, mål nr 2669 och 2674-1990)

Äganderättens övergång vid fastighetsförsäljning

Vilken betydelse har det för beräkningen av inkomst av annan fastighet att säljaren av fastigheten förbehållit sig äganderätten intill dess tillträde skett? Inkomsttaxering 1987.

Enligt köpekontrakt sålde H och en annan person en fastighet till en bostadsrättsförening. Som ett av flera villkor förbehöll sig säljarna äganderätten till fastigheten till dess tillträde skett. Frågan i målet var om H var berättigad till avdrag för underskott av fastigheten för tiden mellan köpekontraktets upprättande och tillträdesdagen.

LR och KR ansåg inte att H var att anse som ägare under ifrågavarande tidsperiod och medgav därför inte avdrag för yrkat underskott i fastighetsförvaltningen. KR medgav H i stället avdrag för på honom belöpande räntekostnader avseende fastigheten i inkomstslaget kapital.

RSV yrkade i RR att H skulle medges avdrag för underskott i inkomstslaget annan fastighet med i deklarationen yrkat belopp.

RR anförde bl.a.: ”Civilrättsligt anses inte äganderätten övergå från säljaren till köparen vid en bestämd tidpunkt utan anses i regel övergå successivt. Vad gäller skatterätten kan konstateras att kommunalskattelagen inte upptar några bestämmelser som anger vid vilken tidpunkt någon skall anses som ägare. I stället har frågan överlämnats åt praxis. När det gäller beskattningen av inkomst av annan fastighet är praxis den att köparen av en fastighet anses som ägare till fastigheten från den dag då bindande avtal om köpet träffats, utom i de fall i avtalet intagits en bestämmelse om att äganderätten skall övergå till köparen vid en senare tidpunkt. I sistnämnda fall anses köparen som ägare från den avtalade tidpunkten för äganderättens övergång (se bl.a. RÅ 1950 ref. 5 I och II, RÅ 1958 Fi 1569 och RÅ 1965 Fi 239). Förutsättningarna för denna praxis har inte ändrats genom lagstiftning eller senare rättsfall. Gällande praxis får anses innebära att H vid tillämpning av 24 och 25 §§ kommunalskattelagen i bestämmelsernas lydelse vid 1987 års taxering skall anses som ägare av fastigheten Renen 18 till tillträdesdagen den 5 maj 1986.

Praxis har emellertid kritiserats å ena sidan därför att kontraktsdagen ansetts mindre lämplig som utgångspunkt för fördelningen av beskattningen mellan säljare och köpare och å andra sidan därför att särskild vikt har fästs vid en äganderättsklausul som saknar självständig betydelse för regleringen av säljarens och köparens rättigheter och skyldigheter enligt avtalet (se t.ex. RÅ 80 1:24 och Bergström, Skatter och civilrätt s. 209 ff).

Regeringsrätten finner, i överensstämmelse med vad domstolen uttalade i RÅ 80 1:24, att det inte bör komma i fråga att de tillämpande myndigheterna frångår en princip som har stöd i en långvarig och fast praxis utan att kunna grunda detta på ändrad lagstiftning. I förevarande mål kan dessutom konstateras att gällande praxis innebär en tillämpning som synes ha sakliga fördelar och som knappast kan leda till av lagstiftaren ej åsyftade skattekonsekvenser till nackdel för de skattskyldiga. I enlighet med det anförda bör frågan om rätt för H att göra avdrag för underskottet i fastigheten bedömas med utgångspunkt i gällande praxis. Vid sådant förhållande finner Regeringsrätten att H vid 1987 års inkomsttaxering är berättigad till avdrag för underskott av annan fastighet med 220 000 kr men inte till det av kammarrätten medgivna avdraget för räntekostnader i inkomstslaget kapital. Riksskatteverkets talan skall alltså bifallas.”

(RR dom 930302, mål nr 421-1992)

Ökade levnadskostnader vid tjänsteresa

Fråga huruvida företagsledare i fåmansföretag kunde medges avdrag för ökade levnadskostnader enligt schablonregeln i 33 § anv. p 3 andra st. KL vid 1986 års taxering.

G var anställd och företagsledare i ett fåmansaktiebolag. Han uppbar bl.a. traktamentsersättning med 23 400 kr avseende 94 korttidsförrättningar från bolaget. I deklarationen tillgodoförde sig G avdrag med motsvarande belopp. Det framgick att G:s vanliga verksamhetsort var belägen i Göteborg och att ifrågavarande förrättningar företagits i norra Bohuslän varvid G utnyttjat sin hustrus fritidsfastighet som övernattningslägenhet.

LR och KR ansåg inte att ersättningen utgjorde traktamente i egentlig mening och medgav i stället G avdrag med skäligt ansedda 5 000 kr för merkostnader under tjänsteresorna.

RR uttalade att den omständigheten att G var anställd och företagsledare i fåmansaktiebolag inte utgjorde något hinder att tillämpa den i 33 § anv. p 3 andra st. KL meddelade schablonregeln. Vidare konstaterade RR att det var ostridigt att viss ökning av levnadskostnaderna uppkommit vid resor som G företagit utanför den vanliga verksamhetsorten. RR fortsatte: ”Med hänsyn till att G vid tjänsteresorna fått vidkännas en faktisk ökning av levnadskostnaden och övriga omständigheter i målet finner Regeringsrätten att ersättningen har karaktären av traktamente. Vid sådant förhållande är schablonregeln tillämplig. G:s ökning av levnadskostnaden skall alltså anses ha uppgått till ersättningsbeloppen, som beräknats enligt Riksskatteverkets normalbelopp, och någon prövning av den verkliga kostnaden skall då inte ske vid avdragets beräkning. G har därför rätt till avdrag för ökade levnadskostnader med ytterligare 18 400 (23 400-5 000) kr.”

(RR dom 930215, mål nr 2306-1990)

Införsäljning av egendom till fåmansföretag

Ägaren till ett fåmansbolag sålde in en andel i ett fartyg till bolaget. Fråga vid 1982 års taxering om 35 § 4 mom. fjärde st. KL var tillämplig eller om införsäljningen var att hänföra till rörelse.

Bestämmelsen i 35 § 4 mom. fjärde st. KL var en specialregel för beräkning av realisationsvinst för de fall en delägare i ett fåmansföretag avyttrade annan lös egendom än aktier m.m. till företaget. Om företaget inte hade nytta av egendomen skulle delägaren beskattas för hela köpeskillingen. (En liknande bestämmelse finns numera i 32 § anv. p 14 andra st. sista meningen KL.)

Av utredningen i målet framgick att K 1981 köpte 4/13 av ett fartyg och att han några månader senare sålde andelen i fartyget till sitt helägda aktiebolag. I anslutning därtill bildades ett partrederi, där K:s bolag ingick med andelen 4/13. Syftet med partrederiet angavs vara att hyra ut fartyget till en missionsförening. Någon ersättning för uthyrningen erhölls dock inte.

RR (en ledamot skiljaktig) uttalade att en förutsättning för att bestämmelsen i 35 § 4 mom. fjärde st. KL skulle vara tillämplig var att delägarens avyttring inte var hänförlig till rörelse. Vid bedömning härav fäste RR inte någon avgörande vikt vid att partrederiet, som K inte var delägare i, inte tillförts några intäkter genom uthyrningen. RR framhöll i stället att K varit delägare i ett flertal partrederier och att han genom sitt aktiebolag bedrivit rederirörelse. Mot bakgrund av det anförda fann RR att annat inte var visat än att rörelsereglerna – och inte 35 § 4 mom. fjärde st. KL – skulle tillämpas på försäljningen av fartygsandelen.

(RR:s dom 930209, mål nr 2866-1989)

Tillämpning av dubbelbeskattningsavtalet med USA

Fråga vid tillämpning av dubbelbeskattningsavtalet med USA om försäkringsersättning hänfört sig till fast driftställe för travrörelse. Eftertaxering för 1983 för inkomst samt skattetillägg.

T ingick under åren 1980–1982 i ett konsortium, som bedrev travrörelse i USA med hästen Interception. För åren 1980 och 1981 gick rörelsen med underskott. Hästen avled under 1981. År 1982 utbetalades en försäkringsersättning på 1 000 000 kr för hästen. Utbetalningen var den enda affärshändelsen i rörelsen under det året.

LR eftertaxerade T för den på honom belöpande andelen av inkomsten och påförde T skattetillägg med anledning därav. KR ändrade inte domen.

RR anförde bl.a.: ”Frågan i målet är om T:s andel skall beskattas i Sverige eller i USA enligt dubbelbeskattningsavtalet mellan länderna (se SFS 1965:38). Det är ostridigt att den ifrågavarande travsportrörelsen – så länge Interception levde – bedrevs från fast driftställe i USA. Beträffande inkomståret 1982 har underinstanserna emellertid funnit att villkoren för fast driftställe inte varit uppfyllda. T har därför ansetts skattskyldig i Sverige för sin andel.

De avtalsbestämmelser som är av intresse i sammanhanget finns i första stycket av artikel II. Av bestämmelserna – som får anses gälla generellt för inkomst av rörelse – framgår att ”vinster, vilka hänföra sig till något företaget tillhörigt fast driftställe” i en stat skall beskattas endast i den staten.

I förevarande fall utgörs vinsten av en försäkringsersättning. När ersättningen utbetalades fanns det enligt vad utredningen utvisar inte några anordningar för rörelsen som konstituerade fast driftställe i USA. Utbetalningen av ersättningen grundade sig emellertid på omständigheter som inträffat under den tid då fast driftställe förelåg. Vid tillämpning av avtalet får vinsten därför anses ”hänföra sig till” det fasta driftstället (jfr prop. 1992/93:45 s. 44). Den skall alltså beskattas endast i USA.

På grund av det anförda skall eftertaxeringarna och underlaget för skattetillägg nedsättas med 37 444 kr. Beloppet skall dock – i enlighet med artikel XIV b) samt punkt 2 av de anvisningar till artikeln som intagits i bil. 3 i kungörelsen (1965:38) om tillämpning av dubbelbeskattningsavtalet – beaktas vid fastställandet av den statliga inkomstskatten (s.k. progressionsförbehåll). Från beloppet bör dock avräknas på T belöpande andel av underskott för åren 1980 och 1981 av den ifrågavarande travsportrörelsen, nämligen 6 386 kr (se 39 § 2 mom. kommunalskattelagen i dess lydelse vid ifrågavarande taxering). Det belopp som skall beaktas vid tillämpning av progressionsbestämmelserna uppgår därför till (37 444-6 386 =) 31 058 kr.”

(RR:s dom 930317, mål nr 5326-1991)

Förlängning av räkenskapsår

Fråga om förlängning av räkenskapsår, som beslutats före utgången av det tidigare gällande räkenskapsåret men som registrerats först därefter kan godtas i skattehänseende. Inkomsttaxering 1989.

Aktiebolaget LPD beslutade på extra bolagsstämma den 28 juni 1988 att ändra bolagsordningen så att räkenskapsåret lades om från att avse tiden 1/7–30/6 till att gälla kalenderår. Till följd härav förlängde bolaget det pågående räkenskapsåret till att omfatta tiden 1/7 1987–31/12 1988. Ändringen av bolagsordningen registrerades hos patent- och registreringsverket den 6 oktober 1988.

Bolaget redovisade ingen taxerad inkomst i deklarationen för 1989 års taxering. Taxeringsnämnden godtog dock inte bolagets redovisning avseende det nya räkenskapsåret utan åsatte bolaget taxering enligt nya infordrade deklarationer.

LR undanröjde den åsatta taxeringen. Domslutet ändrades inte av KR.

RSV yrkade i överklagande hos RR att bolaget skulle taxeras i enlighet med taxeringsnämndens beslut. Bolaget bestred ändringsyrkandet och yrkade ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. (ersättningslagen) med 142 500 kr.

RR konstaterade att en omläggning av räkenskapsåret till kalenderår inte fordrar tillstånd enligt 12 § bokföringslagen och att något hinder mot att förlänga räkenskapsåret på det sätt bolaget gjort för att åstadkomma denna omläggning inte finns vare sig i bokföringslagen eller kommunalskattelagen. RR fortsatte: ”Sedan bolaget vid 1989 års taxering ingivit deklaration grundad på en årsredovisning avseende det förlängda räkenskapsåret 1/7 1987–31/12 1988 har fråga emellertid uppkommit om bestämmelserna i 9 kap. 14 § tredje stycket första meningen aktiebolagslagen (1975:1385) utgör hinder mot att vid taxeringen godta förlängningen. I lagrummet sägs att beslut om ändring av bolagsordningen genast skall anmälas för registrering och – utom i fall varom här inte är fråga – ej får verkställas förrän registrering skett.

Varken av lagtexten eller dess motiv framgår närmare vilken innebörd det har att ett beslut ej får ”verkställas” förrän registrering skett. Det torde inte heller vara möjligt att i alla hänseenden varom bolagsordningen skall ge besked ge uttrycket en och samma innebörd. När de bolagsrättsliga reglerna inte ger klart utslag åt något håll får frågan om registreringens betydelse bedömas med beaktande av syftet med registreringen, dvs. förutom laglighetsprövning främst möjlighet till insyn och kontroll.

Vid en sådan bedömning finns det enligt Regeringsrättens mening ingen anledning att anlägga ett strikt formellt synsätt så att hinder skulle möta mot att vidta varje åtgärd som grundar sig på en ändring i bolagsordningen som beslutats men ännu ej registrerats. I den nu aktuella frågan om registreringens betydelse vid ändring av räkenskapsår bör verkställighetshinder anses föreligga endast när fråga är om att i enlighet med en beslutad men ej registrerad ändring vidta åtgärder som har i princip definitiv karaktär, t.ex. att färdigställa – eller underlåta att färdigställa – ett årsbokslut e.d.

Den ifrågavarande ändringen av bolagsordningen har beslutats före utgången av det då löpande räkenskapsåret 1/7 1987–30/6 1988. Ändringen – som då annat inte påståtts får antas genast ha anmälts för registrering till Patent- och registreringsverket – har registrerats hos verket den 6 oktober 1988. Det har inte framkommit något som i enlighet med det tidigare anförda utgör hinder mot att, såsom bolaget avsett, tillämpa det nya räkenskapsåret så att bolaget vid 1989 års taxering får redovisa ett till 18 månader förlängt räkenskapsår. Riksskatteverkets överklagande skall därför inte bifallas.”

Beträffande ersättningsfrågan uttalade RR följande: ”Regeringsrätten kan enligt 8 § lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. endast pröva bolagets framställning i vad avser kostnader som uppkommit i målet hos Regeringsrätten.

Enligt 4 § ersättningslagen får ersättning beviljas endast till den del det är oskäligt att kostnaden bärs av den skattskyldige med hänsyn till samtliga de faktorer som anges i paragrafen.

Med hänsyn till samtliga omständigheter i målet finner Regeringsrätten inte att det är oskäligt att bolaget bär sin kostnad.”

En ledamot var skiljaktig och ansåg att bolaget borde beviljas ersättning för kostnaderna i RR.

(RR:s dom 930311, mål nr 4409-1991)

Avdrag för spelarförvärv

Kan ett av en ideell idrottsförening helägt aktiebolag få avdrag för ersättning som betalas till föreningen vid spelarförvärv? Förhandsbesked angående inkomstskatt.

Bakgrund: IF Björklöven är en ideell idrottsförening. Föreningen har kontrakt med sina elitishockeyspelare. Föreningen avsåg att överföra rättigheterna enligt dessa kontrakt till ett av föreningen helägt bolag. Bolaget skulle därefter mot marknadsmässig ersättning upplåta spelarna för spel för föreningen. Vidare skulle bolaget komma att uppbära övergångsersättningar när spelare ”släpps på kort karens”.

I ansökan om förhandsbesked frågade IF Björklöven om bolagets kostnad för förvärv av rättigheterna enligt spelarkontrakten skulle vara avdragsgilla – direkt eller fördelat på flera år.

Skatterättsnämnden fann att ersättningen inte hade karaktär av avdragsgillt lösenbelopp i samband med spelarövergång från annan förening (jfr RÅ 1987 not 92) eftersom spelarna skulle representera samma förening såväl före som efter den ifrågavarande transaktionen. Vidare skulle föreningen ge sitt godkännande vid en framtida spelarövergång på kort karens. Bolaget ansågs av det skälet inte genom avtalet med föreningen anses ha förvärvat avskrivningsbara tillgångar. Nämnden fann därför att avdrag inte kunde medges.

RR fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked.

(RR:s dom 930315, mål nr 2529-1992. Samma utgång i dom 930315, mål nr 2528-1992)

Arbetsgivaravgifter

Underlag för arbetsgivaravgifter

Fråga huruvida ersättning av upphovsrättslig karaktär, som enligt kollektivavtal utbetalts via tredje part, är avgiftsgrundande. Utgiftsåret 1986.

Enligt kollektivavtal mellan Svenska Film & Biografföreningen och Svenska Teaterförbundet skulle vissa kategorier medverkande i filminspelning – utöver viss grundersättning – erhålla ersättning i form av royalty, om filmen visades eller spreds i större omfattning än som angavs i grundvillkoren. I enlighet med kollektivavtalet utbetalade Sandrew Film & Teater AB sådan tillkommande ersättning till Svenska Teaterförbundet, som sedan vidarebefordrade den till de medverkande personerna.

KR ansåg – till skillnad mot LR – att ersättningarna skulle ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter för bolaget.

RR anförde bl.a.: ”Först kan konstateras att i målet är ostridigt att de personer vilka varit berättigade till ytterligare ersättning för sin medverkan varit anställda av bolaget eller att anse som uppdragstagare gentemot detta vid arbetets utförande. Vidare är ostridigt att endast ersättningar, som av Svenska Teaterförbundet vidarebefordrats till medverkande, har avgiftsbelagts.

Den nu aktuella tillkommande ersättningen, som utgått på grund av att det inspelade verket spridits i vidare omfattning än vad som enligt avtalet generellt medges och kompenseras genom utgående gage, är enligt avtalet knutet till individer, tillhörande vissa kategorier av medverkande. Beloppen inbetalas till Svenska Teaterförbundet men avses uppenbarligen i allt väsentligt skola vidarebefordras till de berörda personerna; detta framgår bl.a. av att det enligt avtalet åligger producenten att till redovisningen foga erforderliga uppgifter för fördelning. Regeringsrätten finner mot bakgrund härav, att ersättningen får anses direkt betingad av det engagemang de medverkande tidigare haft hos bolaget och att den sålunda – oavsett dess upphovsrättsliga karaktär – är grundad på ett anställnings- eller uppdragsförhållande mellan bolaget och de vid inspelningen medverkande personerna. På ersättningen skall därför arbetsgivaravgifter utgå. Det förhållandet, att bolaget på grund av kollektivavtal utbetalat ersättningarna till Svenska Teaterförbundet i stället för direkt till berörda personer, förändrar inte ersättningens karaktär.”

(RR:s dom 930215, mål nr 3026-1991)

Mervärdesskatt

Återbetalning av mervärdesskatt

Fråga om förvärv av vara skett av riksomfattande hjälporganisation så att återbetalning av mervärdesskatt skall medges enligt 76 § b lagen om mervärdesskatt.

Av 76 § b mervärdesskattelagen framgår att mervärdesskatt, som hänför sig till varor som förvärvats för att föras ut ur landet och användas för utomlands bedriven hjälpverksamhet, skall återbetalas om förvärvet, så vitt nu är av intresse, gjorts av en riksomfattande hjälporganisation.

Föreningen Svenska Röda Korset, Göteborgs och Bohusdistriktet, hade erlagt mervärdesskatt för varor som inköpts för hjälpverksamhet i Etiopien. RR ansåg att återbetalning av mervärdesskatten skulle ske, eftersom distriktet ingick som en del i den riksomfattande organisation som Svenska Röda Korset utgjorde och utredningen utvisade att det var riksorganisationen som bedrev hjälpverksamheten utomlands.

(RR:s dom 930219, mål nr 1562-1991)

Skattskyldighet enligt mervärdesskattelagen

Fråga om arkeologisk undersökning ingått som ett led i myndighetsutövning och därför inte skolat föranleda skattskyldighet. Förhandsbesked rörande mervärdesskatt.

Av 2 § anv. p 1 tredje st. lagen om mervärdesskatt framgår att skattskyldighet inte föreligger om staten tillhandahåller skattepliktiga varor eller tjänster mot vederlag som led i myndighetsutövning.

I samband med att länsstyrelsen lämnar tillstånd till vissa åtgärder beträffande fornlämningar enligt 2 kap. 12 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. får länsstyrelsen med stöd av 2 kap. 13 § som villkor för tillståndet ställa upp skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen.

I ansökan om förhandsbesked hemställde Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer (RAÄ) att skatterättsnämnden skulle besluta att arkeologiska undersökningar, som utförs till uppfyllande av villkor som föreskrivs i samband med att tillstånd lämnas till ingrepp i en fast fornlämning och som utförs av den som länsstyrelsen förordnat därtill, skall anses som led i myndighetsutövning och därför inte föranleda skattskyldighet enligt mervärdesskattelagen.

Skatterättsnämnden ansåg att skattskyldighet föreligger för de undersökningar som RAÄ utför.

RR ändrade förhandsbeskedet och beslutade uttala att skattskyldighet enligt mervärdesskattelagen inte föreligger för ifrågavarande undersökningar. RR hänvisade till förarbetena till 2 § anv. p 1 tredje st. lagen om mervärdesskatt (prop. 1989/90:111 s. 209 f) varav bl.a. framgår att själva tillhandahållandet av varan eller tjänsten inte i sig måste utgöra myndighetsutövning utan att det är tillräckligt att tillhandahållandet utgör ett led i en sådan utövning. Därefter anförde RR: ”Mot den nu angivna bakgrunden kan konstateras att länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 12 § lagen om kulturminnen m.m. att lämna tillstånd till vissa åtgärder innefattar myndighetsutövning. Enligt förutsättningarna för förhandsbeskedet uppställs i beslutet som villkor för tillståndet att sökanden svarar för att en särskild undersökning enligt 2 kap. 13 § första stycket samma lag kommer till utförande. RAÄ:s tillhandahållande av denna undersökning torde inte i sig utgöra någon myndighetsutövning. Däremot får det anses utgöra ett led i den myndighetsutövning som innefattas i länsstyrelsens beslut. RAÄ:s nu ifrågavarande verksamhet skall alltså inte anses yrkesmässig i lagens mening. Den skall därför inte medföra skattskyldighet.”

(RR:s dom 930303, mål nr 3521-1992)

Redaktör Christer Silfverberg