Skattenytt nr 1–2 1993 s. 11

Mervärdesskatten vid handel inom EG

Som ett led i införandet av EG:s s.k. inre marknad införs den 1 januari 1993 nya mervärdesskatteregler för handeln mellan EG-länderna. De bygger på nya principer för uppgiftslämnande, datasamarbete och skattekontroll. I denna artikel lämnas en översiktlig redogörelse för det nya regelverket och dess funktion.

EG:s inre marknad

Den 1 januari 1993 kommer EG:s s.k. inre marknad att införas. Den innebär fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Kravet på fri rörlighet för varor inom EG-området medför att omfattande nyordningar måste genomföras på skatteområdet. För mervärdesskatten och punktskatterna kommer från och med år 1993 helt nya beskattningssystem att tillämpas när det gäller den gränsöverskridande handeln inom EG. Tullprocedurerna försvinner, vilket innebär väsentliga förenklingar både för myndigheterna och för företagen. Å andra sidan införs ett nytt, delvis mycket komplicerat regelverk. Både de skattskyldiga och beskattningsmyndigheterna kommer att ställas inför nya uppgifter.

I denna artikel beskrivs översiktligt de nya mervärdesskatteregler som kommer att gälla för normal varuhandel mellan registrerade skattskyldiga i EG:s medlemsländer från och med år 1993. Omfattande specialregler kommer att finnas för varuinköp eller försäljningar som görs av sådana juridiska personer som inte är redovisningsskyldiga till mervärdesskatt, eller som rör privatpersoners inköp i t.ex. postorderhandel eller av motorfordon. Dessa regler, som avsevärt komplicerar systemet, beskrivs inte här.

För svensk del bör konstateras att de nya EG-reglerna får direkt betydelse först när Sverige blir medlem i EG. Fram till ett svenskt EG-inträde kommer nuvarande svenska mervärdesskatteregler vid import och export att behållas även gentemot EG-länderna. EG:s mervärdesskatteregler avseende handel med Sverige och andra tredje länder kommer i princip inte heller att påverkas. Det s.k. EES-avtalet innebär inte några ändringar på mervärdesskatteområdet. När Sverige blir medlem i EG, enligt planerna år 1995, kommer emellertid det nya regelverket i sin helhet att bli tillämpligt. Detta innebär att förberedelseåtgärder redan nu kan behöva aktualiseras. För svenska företag som verkar ute i Europa kan också det nya regelverket i EG medföra väsentliga ändringar redan under 1993, eftersom nyordningen påverkar alla typer av varuförsändelser mellan två EG-länder.

Övergångsordning för mervärdesskatten

EG:s ministerråd beslöt den 16 december 1991 om de nya regler som skall gälla för de skattskyldiga från och med år 1993. De återfinns i direktivet 91/680/EEC [1] , som ändrar och kompletterar det s.k. sjätte mervärdesskattedirektivet, 77/388/EEC [2] . Det sjätte mervärdesskattedirektivet innehåller grunderna för EG-ländernas mervärdesskattesystem, som redan i stora delar är harmoniserat.

Ändringarna innebär att de nuvarande reglerna för mervärdesskatten vid import resp. export mellan EG-länderna bortfaller. Dessa regler begränsas till att avse handeln med 3:e land, dvs. handel med länder utanför EG inklusive Sverige och andra EFTA-länder. I fråga om den handeln behålls den nuvarande kopplingen till tullprocedurerna. För handeln mellan EG-länderna däremot inordnas mervärdesskatten helt i ländernas interna beskattningssystem.

Kompletteringarna av det sjätte mervärdesskattedirektivet är omfattande och innebär att en särskild s.k. övergångsordning införs för mervärdesskatten vid handel inom EG under åren 1993–1996. De nya regler som införs den 1 januari 1993, och som skall beskrivas i det följande, utgör således formellt bara en temporär lösning i fråga om mervärdesskattehanteringen inom EG. Det definitiva systemet, som således tidigast kan bli aktuellt 1997, innebär en övergång till beskattning i varors eller tjänsters ursprungsland i stället för den nuvarande destinations landsbaserade beskattningsprincipen.

Hur det definitiva systemet kommer att se ut, när det införs, är till stora delar oklart. Något förslag om detta finns ännu inte. Det tycks emellertid vara klart att det definitiva systemet förutsätter en mycket långtgående harmonisering av samtliga mervärdesskatteregler, inklusive skattenivåerna. Det förutsätter dessutom en ”clearingordning”, som fördelar mervärdesskatteintäkter mellan länderna på ett korrekt sätt. Det finns skäl att tro att övergångsordningen, som inte är fullt lika ingripande, kommer att bestå under längre tid än åren 1993–1996. Visar den sig fungera väl, kan ett slutligt system skjutas på framtiden. Kommissionen skall före utgången av år 1994 rapportera till Ministerrådet om övergångsordningens funktion, och samtidigt lämna förslag till det definitiva systemet. Ett beslut om en senare övergång till ett definitivt mervärdesskattesystem kräver enhällighet inom Ministerrådet, och till dess så har skett består övergångsordningen.

Det är för närvarande framför allt Tyskland som verkar för att de nu beslutade reglerna bara skall ha temporär karaktär, medan övriga EG-länder tycks vilja avvakta om de nya reglerna visar sig funktionella. Från olika håll har emellertid rests farhågor om att övergångsordningen är så komplicerad att den i längden blir svår att behålla.

Övergångsordningen innefattar vissa grundläggande nya materiella bestämmelser, samt de regler som skall gälla i fråga om de skattskyldigas uppgiftslämnande m.m. under övergångsåren. Den 27 januari 1992 beslöt Ministerrådet dessutom en förordning, No 218/92, om administrativt samarbete inom området för indirekt beskattning. [3] Där ges regler för medlemsländernas hantering av de uppgifter som behövs för kontrolländamål på mervärdesskatteområdet när tullprocedurerna försvinner. Vidare regleras det utbyte av uppgifter som skall ske mellan medlemsländerna, och hur länderna i övrigt skall samarbeta för att en viss skattekontroll skall möjliggöras även efter avskaffandet av gränshindren. Förordningen är inte begränsad i giltighetstid till tiden för övergångsordningen. Å andra sidan hänför sig flertalet av bestämmelserna direkt till regler i övergångsordningen. Förordningen gäller vid sidan av de regler om skattesamarbete på mervärdesskatteområdet (och skatteområdet i övrigt) som redan tidigare gällt enligt direktivet 77/799/EEC. [4]

Huvudprinciperna för övergångsordningen

Den nuvarande s. k. destinationsprincipen behålls. Avlyft av mervärdesskatt skall ske när varor i kommersiell handel skickas från ett medlemsland till ett annat. Mervärdesskatt skall sedan tas ut i destinationslandet, efter det landets regler.

När en skattskyldig säljare i ett EG-land säljer varor till en skattskyldig köpare i ett annat EG-land skall skatt således inte tas ut, sjätte direktivet, art. 28c(A)(a). Samtidigt har säljaren full avdragsrätt för mervärdesskatten på sina inköp, art. 28f(3)(b). Den ekonomiska och skattemässiga effekten av reglerna blir således i princip densamma som den som nu gäller vid export till andra EG-länder, eller vid export till t.ex. Sverige. Då får ju mervärdesskatten lyftas av i exportlandet, om exporten kan styrkas.

För att varor skall få levereras utan skatt när de sänds från ett EG-land till ett annat krävs från och med 1993 att två villkor är uppfyllda. Varorna måste av säljaren eller av köparen, eller för deras räkning, transporteras ut ur landet till ett annat EG-land. Vidare måste köparen vara skattskyldig, dvs. vara registrerad till mervärdesskatt i sitt land. Säljaren måste därför ha uppgift om registreringsnumret och kontrollera registreringen. Däremot behövs inte som nu något särskilt exportdokument som visar att varan förts ut ur landet. Utförseln kan, vid behov, styrkas med vanliga bokföringshandlingar. Alla tullprocedurer i samband med varuförsändelsen slopas.

För köparens del innebär transaktionen att förvärvet, ”acquisition”, art. 28a(1)(a), art. 28a(3), utlöser skattskyldighet i hans hemland. Beskattning sker i det land där varorna finns när transporten till köparen avslutats, art. 28b(A)(1). Det finns dock en skatteflyktsklausul som innebär att beskattning alternativt kan ske i det land som utfärdat det av köparen åberopade momsregistreringsnumret, art. 28b(A)(2).

Köparen skall i sin ordinarie mervärdesskattedeklaration ta upp till beskattning alla sådana förvärv för vilka redovisningsskyldighet inträffar under beskattningsperioden, art. 22(4)(c), art. 28h. Redovisningsskyldigheten inträder när faktura utfärdas eller senast den 15:e dagen i månaden efter det att den skattepliktiga händelsen (dvs. förvärvet) inträffat, art. 28d(1–3).

Köparen kan emellertid i sin mervärdesskattedeklaration samtidigt göra avdrag för skatten på förvärven, till den del de avser förvärv för hans skattepliktiga verksamhet och under förutsättning att något särskilt avdragsförbud inte föreligger. I den mån full avdragsrätt föreligger, kommer således ett förvärv av varor från ett annat EG-land inte att medföra någon skyldighet att betala in mervärdesskatt till staten, art. 28f(2)(d).

Denna effekt är för företagen en av de mest positiva med det nya systemet. Det blir inte längre nödvändigt att finansiera en särskild importmomsbetalning till tullmyndighet, som först i ett senare skede kan återvinnas genom avdrag i den vanliga mervärdesskattedeklarationen. Till dess Sverige blir medlem i EG kommer således svenska företag att i detta hänseende ha en oförmånlig konkurrenssituation, eftersom import från Sverige till ett EG-land utlöser en importbeskattning med krav på inbetalning av mervärdesskatten till tullmyndighet.

För köparens del innebär givetvis också de nya reglerna att några tullprocedurer inte behöver iakttas vid förvärv av varor från ett annat EG-land. Även i detta avseende kommer således förvärv från andra EG-länder att gynnas i förhållande till import från t.ex. Sverige.

Sammanfattningsvis innebär reglerna således att mervärdesskatten vid handel mellan EG-länderna helt inordnas i det interna beskattningsförfarandet i resp. land. Export- och importbegreppen försvinner, och tullprocedurerna upphör. Vid varuutbytet med tredjeland kvarstår däremot nuvarande regler, dvs. avlyft av all mervärdesskatt vid export ut ur EG och uppbörd av mervärdesskatt i samband med import från tredjeland.

Även om det nya regelsystemet till sina grundprinciper förefaller enkelt och totalt sett även medför lättnader för exportörer/importörer, är de nya mervärdesskattereglerna i praktiken mycket svårtillgängliga. Det beror bland annat på att regelverket bygger på en delvis ny begreppsapparat. Den enkla transaktionen försäljning av en vara till ett annat EG-land har delats upp i två i princip fristående led. I ursprungslandet sker ett tillhandahållande, som 0-beskattas enligt det landets bestämmelser. I mottagarlandet sker ett förvärv, som beskattas där enligt de nya reglerna om beskattning av ”aquisition” efter det landets regler. Konstruktionen skall säkerställa att vardera landets skattesuveränitet behålls, och att länderna i princip självständigt skall kunna fatta beskattningsbeslut. Samtidigt är naturligtvis ett huvudkrav att beskattning alltid skall ske någonstans. Till det ändamålet kan bl.a. den tidigare nämnda skatteflyktsregeln om beskattning i det land som utfärdat det av köparen åberopade mervärdesskatteregistreringsnumret användas.

Diverse praktiska problem kan också emotses. För att säljaren skall kunna underlåta att ta ut skatt måste varorna som tidigare nämnts transporteras ut ur säljarens land. Men det är inget villkor att säljaren ombesörjer denna transport, eller har någon kontroll över transporten. Även köparen kan ordna omhändertagandet och transporten av varan ut ur landet. Det är långtifrån klart vilka krav som kan ställas på säljaren i fråga om undersökning av vad köparen faktiskt tänker företa sig med varan, vilken dokumentation som krävs etc. Någon direkt undersökningsplikt torde inte åvila säljaren. Det är i princip upp till varje land att utforma regler och praxis i dessa frågor.

Momsregistreringen

Av vad som här nämnts om övergångsordningens funktion framgår att reglerna om registrering av mervärdesskatteskyldiga företag får en central roll.

Den som är skattskyldig, antingen för tillhandahållande av skattepliktiga varor eller tjänster inom landet, eller för skattepliktiga ”acquisitions” från annat EG-land, skall ges ett individuellt momsregistreringsnummer. Numret skall ha ett prefix om två bokstäver enligt internationell standard som utmärker registreringslandet, art. 22(1)(c–e).

Om ett land inte tillämpar särskilda registreringsnummer för moms (t.ex. använder personnummer) måste ändå framgå att numret avser en momsregistrerad person. En säljare måste nämligen alltid kunna kontrollera momsregistreringen för en köpare i ett annat EG-land, eftersom momsregistrering är en förutsättning för att säljaren skall ha rätt att underlåta att debitera skatten.

Flera EG-länder tillämpar, med stöd av art. 4(4) i sjätte momsdirektivet, gruppregistrering av företag som är nära besläktade. Gruppen avger en gemensam redovisning, och är vanligen registrerad under ett gemensamt nummer. Det har observerats att detta i den nya momsordningen kan leda till problem både för skattemyndigheter och för köpare/säljare vid transaktioner över gränserna. Exempelvis uppges att Danmark inte kommer att godta att gruppregistreringsnummer används vid handel över gränserna, utan att gruppmedlemmarna då måste uppträda under individuella momsregistreringsnummer.

Såväl säljarens som köparens momsregistreringsnummer skall uppges på fakturan, art. 22(3)(b). Fakturan skall i övrigt ange försäljningspriset exklusive skatt, skattesatsen och eventuella undantag från skatt. Faktura skall utfärdas även vid mottagande av förskottsbetalning för gods som ännu inte levererats. Medlemsländerna skall i övrigt bestämma de närmare krav som skall ställas på en momsfaktura.

Vederbörlig myndighet i resp. land skall enligt samarbetsförordningen (218/92, art. 6) ha ett ADB-system innehållande de utfärdade momsregistreringsnumren i landet. Uppgifter om denna momsregistrering skall utan dröjsmål kunna tillhandahållas ett annat lands skattemyndighet, eller den som sysslar med handel mellan länderna inom EG. Förfrågningar skall kunna ske elektroniskt eller annars per telefon etc. Även uppgifter om den registrerades namn, adress, datum för registrering som skattskyldig etc. skall införas i registret. Medlemsländerna åläggs att hålla registret ajour.

För de skattskyldigas kontroll av en tilltänkt affärspartners momsregistrering gäller, art. 6(4) i förordningen, att uppgifter skall kunna erhållas som bekräftar att ett visst momsregistreringsnummer är hänförligt till och gällande för en angiven person. De skattskyldiga får ställa dessa frågor till det egna landets skattemyndigheter. I några av länderna kommer sådana frågor att besvaras av lokala skattemyndigheter, i vissa länder av centralt inrättade organ. Oftast kommer frågorna att besvaras per telefon, eller per fax/brev. I några länder, särskilt i Frankrike, övervägs att låta de skattskyldiga ställa registreringsfrågan via en egen terminal.

Skattemyndigheterna hämtar uppgifter om momsregistreringar i de andra EG-länderna via det gemensamma datanät som byggs upp (se vidare i det följande). Registreringsuppgifterna kommer att finnas tillgängliga ”on line” med en beräknad maximal svarstid i systemet av 10 sek. Datasystemet har i denna del trätt i funktion redan under november 1992, även om de nya reglerna formellt träder i kraft först den 1 januari 1993. Det har nämligen redan före årsskiftet vara nödvändigt för företagen att kontrollera momsregistreringen för en tilltänkt handelsparter till vilken varor senare skall levereras.

De nu beskrivna EG-reglerna ger inget exakt svar på vilken undersökningsplikt som åligger en säljare i fråga om köparens momsregistrering. För att säljaren skall få lämna ut varorna skattefritt krävs att köparen uppger ett registreringsnummer i ett annat EG-land (och dessutom, som tidigare nämnts, att varorna transporteras ut ur säljarens land). Säljaren har i princip skyldighet att få konfirmerat att det uppgivna registreringsnumret som sådant existerar och är gällande i angivet land. Det finns dock knappast någon skyldighet att kontrollera det närmare sambandet mellan köparen och det av denne uppgivna registreringsnumret. Vid återkommande affärstransaktioner med samma köpare torde säljaren inte heller ha skyldighet att kontinuerligt göra förnyade kontroller av att det angivna registreringsnumret alltjämt är giltigt. Säljarens undersökningsskyldighet i de angivna fallen är emellertid närmast beroende på nationella regler. Anses säljaren enligt dessa ha underlåtit nödvändig kontroll, kan följden bli att säljaren tvingas redovisa skatt på försäljningen.

En fråga i anknytning till detta är givetvis det ansvar som åvilar myndigheterna för att förfrågningar om momsregistrering besvaras på ett korrekt sätt. Åtminstone i en del av länderna kommer man regelmässigt att skriftligt bekräfta utlämnade uppgifter om momsregistrering. Därmed får säljaren ett bevis för att han vidtagit registreringskontrollen.

Momsdeklarationerna

Redovisningsperioderna för mervärdesskatt kan enligt det sjätte momsdirektivet bestämmas till en månad, två månader eller ett kvartal. Medlemsländerna har dock rätt att bestämma andra redovisningsperioder, dock inte längre än ett år. Momsdeklaration skall därefter inges inom en tidrymd som bestäms av resp. medlemsland, dock senast två månader efter redovisningsperiodens utgång, art. 22(4)(a).Betalning av skatten skall enligt huvudregeln ske samtidigt med att deklarationen inges, men medlemsländerna har frihet att bestämma en annan betalningstid och också att kräva interimsbetalning, art. 22(5).

Momsdeklarationen skall innehålla all den information som behövs för att beräkna skatten och avdragen och, om så behövs, omsättningen samt värdet av eventuell skattefri omsättning.

Dessutom skall från och med 1993 (och under övergångsperioden) momsdeklarationen innehålla:

  1. det totala värdet exkl. mervärdesskatt av sådana varor som tillhandahållits köpare i ett annat EG-land, samt
  2. det totala värdet exkl. mervärdesskatt av förvärv av varor från säljare i ett annat EG-land.

Det innebär alltså att två nya ”rutor” på momsdeklarationen tillkommer från och med 1993, art. (22)(4)(c).

Dessa uppgifter innebär således endast en upplysning om att handel med andra EG-länder förekommit. Denna upplysning kompletteras sedan med utförligare uppgifter i de kvartalsredovisningar, som beskrivs närmare i det följande. De två ”rutorna” tillmäts även en viss betydelse i de regler om varustatistiken för handel mellan medlemsländerna som införs 1993 [5] .

Kvartalsredovisningar

Förutom den vanliga momsredovisningen införs från och med 1993 (och under övergångsperioden) krav på särskilda kvartalsredovisningar (”recapitulative statements”), som skall omfatta varuförsäljningar till andra EG-länder per kalenderkvartal. Denna redovisning skall möjliggöra en närmare kontroll av varuförsäljningen mellan EG:s medlemsländer.

De kvartalsvisa redovisningarna av försäljningen till köpare i andra EG-länder utgör förutsättningen för att momskontrollen skall kunna upprätthållas när gränsuppbörden av mervärdesskatt slopas. Principen är att de olika medlemsländernas skattemyndigheter skall ges tillgång till de uppgifter som samlats in i de övriga länderna. Därigenom kan en jämförande kontroll göras med de uppgifter som lämnats av det egna landets skattskyldiga i deras mervärdesskattedeklarationer. Alla transaktioner skall på detta sätt ”fångas upp”, så att det säkerställs att varor inte undgår beskattning.

Kvartalsredovisningarna skall avges av alla skattskyldiga som säljer varor till en köpare i ett annat EG-land. Redovisningarna skall innefatta, art. 22(6)(b):

  1. säljarens momsredovisningsnummer
  2. varje köpares momsredovisningsnummer (inkl. länderkod)
  3. det totala värdet av de varor som under perioden försålts till var och en av dessa köpare. I varje kvartalsredovisning skall därvid medtas de försäljningar för vilka skattskyldighet inträtt under kvartalet.

Ett medlemsland har rätt att av sina skattskyldiga kräva att dessa redovisningar avges månadsvis, och man har också rätt att kräva att de innehåller ytterligare upplysningar. Ett medlemsland har vidare rätt att kräva att även de skattskyldiga som förvärvar gods från andra EG-länder skall avge motsvarande redovisning för sina förvärv, art. 22(6)(c,e). I den mån krav ställs på sådana kompletterande uppgifter saknar de dock betydelse för det gemensamma kontrollsystemet (se vidare i det följande), utan är till för medlemslandets egna kontrollbehov.

Medlemsländerna kan också under vissa förutsättningar (liten omfattning på verksamheten) medge att ”recapitulative statements” avges helårsvis. Detta fordrar särskilt beslut av Ministerrådet, art. 22(12)(a). Om ett land tillämpar längre deklarationsperioder för den vanliga momsredovisningen än tre månader, kan i vissa fall också ”recapitulative statements” få avse samma perioder, art. 22(12)(b).

Möjligheterna att avge dessa redogörelser för längre perioder än ett kvartal avser att förenkla för skattskyldiga med verksamhet av mindre omfattning. Undantag av detta slag kan å andra sidan förväntas medföra en del problem. Siffror om omsättning i handeln inom EG som lämnats av olika skattskyldiga kommer inte att stämma helt överens, eftersom de perioder som omfattas av rapporteringen inte alltid överensstämmer. Därmed försvåras möjligheterna att använda uppgifter från kvartalsrapporterna för skattekontrolländamål. Som nämnts kan dock dessa undantag inte utnyttjas utan särskilt beslut av Ministerrådet, men ett flertal länder avser ställa krav på att få utnyttja undantagen.

I sjätte momsdirektivet anges att medlemsländerna själva skall bestämma när företagen skall lämna kvartalsredovisningarna, och i vilka former detta skall ske, art. 22(6)(b) andra stycket. Å andra sidan krävs av medlemsländerna att uppgifterna skall vara tillgängliga för andra länders skattemyndigheter inom 3 månader från utgången av resp. kalenderkvartal (se vidare i det följande). Länderna har således möjlighet att bestämma redovisningstidpunkten mot bakgrund av hur lång tid som därefter behövs för att registrera uppgifterna. Flertalet länder torde komma att ställa krav på att redovisningarna skall lämnas inom 6–8 veckor efter utgången av resp. kvartal.

Tills vidare förutsätts redovisningarna lämnas i skriftlig form, på blanketter som medlemsländerna själva bestämmer. Inget hindrar dock att medlemsländerna tillåter att uppgifterna lämnas i elektronisk form. Något gemensamt system för detta kan dock inte emotses i en nära framtid.

För företagens del innebär således de nya mervärdesskattereglerna för handel inom EG att de nuvarande tullrutinerna och den dokumenthantering som erfordras vid varje varuförsändelse ersätts med en väsentligt utökad periodisk uppgiftsskyldighet. Särskilt om medlemsländerna kan ordna så att uppgifterna kan lämnas på datamedium bör uppgiftsskyldigheten inte bli alltför betungande. Då torde det nya systemet komma att innebära avsevärda förenklingar för handeln.

De uppgifter som samlats in i kvartalsrapporterna skall utväxlas mellan medlemsländerna med hjälp av ett datasystem, VIES, VAT Information Exchange System. Den legala regleringen av detta datautbyte ges i förordningen (218/92) om administrativt samarbete.

Skattemyndigheternas administrativa samarbete

Som nämnts tidigare är en grundpelare i det nya mervärdesskattesystemet att ett omfattande samarbete kan säkerställas mellan skattemyndigheterna i de olika länderna. Grunderna för samarbetet regleras i den nämnda förordningen (218/92).

Förordningen innehåller regler som innebär att medlemsländerna förpliktas att i ett datasystem lagra uppgifter dels om utfärdade registreringsnummer, art 6(1), dels de uppgifter som de skattskyldiga lämnat i de förut nämnda kvartalsrapporterna, art. 5(1). De senare uppgifterna skall lagras i minst 5 år efter utgången av det kalenderår under vilket informationen blev tillgänglig. Databaserna skall hållas aktuella och ev. justeringar i efterhand av lagrade uppgifter skall normalt införas.

Uppgifter om registreringsnummer skall lämnas direkt (på datamedium) eller på annat sätt (t.ex. genom telefonförfrågan) till vederbörlig myndighet i ett annat medlemsland, art. 6(2–3), eller till skattskyldig som efterfrågar informationen, art. 6(4). I praktiken kommer utbytet av uppgifter mellan skattemyndigheter i EG-länderna att ske ”on-line” på datamedium. Ett undantag härifrån kan dock vara vissa äldre uppgifter som kan lagras på databand. De skattskyldiga skall som tidigare nämnts vända sig till sin egen skattemyndighet även i fråga om momsregistrering av företag i andra medlemsländer.

När det gäller de från kvartalsrapporterna lagrade uppgifterna om vidtagna försäljningar till andra EG-länder kan information begäras/lämnas i 2 steg.

Steg 1, art. 4(2), uppgift om

a) samtliga köpare (= registreringsnumren) som mottagit varor under kvartalet, och som hör hemma i det land som efterfrågar uppgiften, samt

b) det sammanlagda värdet av alla försäljningar till var och en av dessa köpare, avseende samtliga säljare i det land som tillhandahåller uppgiften. Uppgifterna skall lämnas antingen på så sätt att länderna kan ta fram dem från övriga länder genom direkt tillgång till databaserna, eller genom att uppgifterna utan dröjsmål överförs när begäran därom framställs.

Steg 2, art. 4(3), uppgift om:

a) samtliga säljare (= registreringsnumren) vid de försäljningar som ingår i uppgifterna enligt steg 1, samt

b) summan av värdet av alla försäljningar under kvartalet från var och en av säljarna till var och en av köparna.

Vad gäller information enligt steg 2 anges att sådana uppgifter från ett annat land får begäras om myndigheten anser det nödvändigt för kontroll av förvärv från ett annat EG-land (och enbart i syfte att motverka skattefusk). Myndigheten kan ha direkt datatillgång till informationen eller kan den lämnas ut på begäran.

Steg 1 avser att för ett lands skattemyndigheter ge uppgifter om det totala värdet av de varor som under kvartalet sänts från övriga länder till en köpare i landet. Om uppgifter inhämtas från alla övriga medlemsländer, erhålls ju på detta sätt uppgifter om de totala förvärven från andra EG-länder för vart och ett av det egna landets företag. Dessa uppgifter kan sedan av skattemyndigheterna i köparens hemland jämföras med de uppgifter om ”aquisitions” som köparen redovisat i sin mervärdesskattedeklaration. På så sätt erhålls en kontroll av att deklarationerna är riktiga. Någon fullständig överensstämmelse mellan siffrorna kan dock kanske inte emotses ens i de fall alla inblandade redovisat allt på föreskrivet sätt, bl.a. eftersom rapporteringsperioderna ibland kan komma att variera nationellt i enlighet med vad som tidigare sagts.

Steg 2 innebär att uppgifterna utökas till att avse varje relation köpare – säljare, och möjliggör därför en närmare uppföljning. Uppgifterna kan utgöra underlag för att initiera en närmare kontroll av enskilda affärstransaktioner mellan två parter.

Av vad som hittills framgått avser åtminstone några länder att från övriga länder systematiskt begära uppgifter enligt steg 1, för att utföra generella jämförande kontroller av de skattskyldigas deklarationer. Man hoppas att på så sätt kunna spåra eventuella avvikelser. Andra länder är mer tveksamma över om generella uppgifter av detta slag har något värde ur kontrollsynpunkt.

Uppgifter enligt steg 2 anses däremot av alla medlemsländer kunna vara användbara, men man planerar endast att begära sådana uppgifter selektivt (dvs. för enskilda företag eller särskilt intressanta branscher).

De myndigheter som skall kunna begära uppgifter från ett annat land, eller lämna ut sådana uppgifter, skall särskilt utses av resp. land. Varje land skall dessutom ha en särskild kontaktmyndighet (”central liaison office”), art. 2. Utväxlingar av uppgifter genom VIES-systemet skall gå genom denna kontaktmyndighet. Myndigheterna skall dessutom kunna ha direktkontakt med varandra, och dessutom kunna befullmäktiga andra myndigheter att ta direktkontakt med motsvarande myndigheter i annat land, art. 12.

Begärd information måste enligt förordningen kunna lämnas senast inom tre månader efter utgången av resp. kalenderkvartal, art. 4:4. Sedan uppgifterna från kvartalsrapporterna har lagrats i databaserna torde utväxlingen vanligen ske på elektronisk väg genom att övriga länder får on-line tillgång till uppgifterna. I så fall kan uppgifterna lämnas snabbt, fråga är då om svarstider i minuter eller sekunder. Om fråga är om överföring av uppgifter under ett kvartal för hela populationen (samtliga företag), torde svarstiden komma att uppgå till någon dag.

Det kan i övrigt nämnas att en särskild kommitté där medlemsländerna är representerade utsetts för att ta fram regler för datautbytet, art. 10. Så småningom kommer närmare föreskrifter om samarbetet att fastställas inom denna ram.

Förutom det nu beskrivna informationsutbytet innehåller förordningen regler om att ytterligare kompletterande uppgifter från ett annat land kan begäras. Det rör bl.a. fakturanummer, datum och försäljningsvärde för enstaka transaktioner, art. 5. Det är närmast förutsatt att detta skall ske på manuell väg. Ett standardformulär för frågor av detta slag kommer att finnas. Det förutsätts bl.a., art. 7, att den myndighet som begär informationen inte kan erhålla nödvändig information på annat sätt, och vidare att den myndighet som skall tillhandahålla uppgifterna inte belastas oproportionerligt mycket. Det torde dock i praktiken inte bli fråga om att vägra att lämna ut uppgifter som ett annat lands myndigheter anser sig behöva.

Uppgifter som inhämtats på detta sätt skall kunna användas för en mer djupgående kontroll av mervärdesskatteredovisningarna. En vidare fråga är hur medlemsländerna mera systematiskt skall kunna samarbeta för att förhindra skatteundandragande på momsområdet. Från kommissionens sida är man intresserad av att även på skatteområdet införa en teknik som motsvarar det s.k. SCENT-systemet på tullområdet. SCENT, uttytt System Customs Enforcement NeTwork, infördes 1987 och möjliggör ett snabbt elektroniskt utbyte av spaningsuppgifter mellan medlemsländerna. Ännu finns emellertid inte något förslag om att införa motsvarande teknik för mervärdesskatten eller andra skatter.

Ett annat sätt att förbättra samarbetet mellan skattemyndigheterna är det program som startade 1991 för utbyte mellan medlemsländerna av tjänstemän som sysslar med mervärde skattefrågor. Programmet, som benämns INTERFISC, har förebilder på tullområdet (det s.k. MATTHAEUS-programmet). Under 1991 utväxlades ett 50-tal tjänstemän mellan medlemsländerna och programmet avses i framtiden få större omfattning.

Datasystem för informationsutbytet

Det datasystem som skall användas för kommunikationen mellan medlemsländerna (”VIES”) har utvecklats i en rad studier hösten – vintern 1991–92. Datakonsulter har utfört studierna under ledning av EG-kommissionen. Därefter har ett konsortium utsetts som skall genomföra projektet. Uppdraget består bl.a. i att tillhandahålla teknisk utrustning (”gateways”) i medlemsländerna, ett datakommunikationsnät som förbinder gateways, samt erforderlig programvara.

Systemet byggs upp i huvuddrag på följande sätt:

Varje medlemsland har sitt eget datasystem i vilket lagras data (om registreringsnummer, uppgifter från kvartalsrapporter, deklarationsuppgifter m.m.) om de egna skattskyldiga. Från denna databas skall andra länders myndigheter kunna erhålla uppgifter, och via denna databas skall det egna landets myndigheter erhålla motsvarande uppgifter utifrån.

Ländernas datasystem kompletteras med en särskild datautrustning (gateway), en i varje medlemsland (dessutom finns en central gateway i nätet, närmast för funktionskontroll). Gateways är fysiskt placerade i anslutning till resp. lands befintliga datautrustning.

Gateways tillhandahålls och bekostas av EG, som via det utsedda konsortiet har upphandlat hårdvaran och svarat för programvaran. EG svarar även för den programvara som behövs för att koppla ihop gateway med ländernas befintliga databas.

Gateways i de olika medlemsländerna är sedan förbundna av ett ledningsnät (Value Added Network, VAN), för vilket konsortiet ansvarar. Som ledningsnät används ett befintligt datakommunikationsnät, Infonet, som förses med kompletterande anslutningar till resp. gateway.

Några slutord

Särskilt för EG-ländernas skattemyndigheter måste den nya mervärdesskatteordningen framstå som något radikalt nytt. Man kan inte längre koncentrera sig på att bevaka de nationella skatteanspråken. I stället kommer man att utgöra en del av ett; större system, där alla länkar måste fungera. Man anförtror sig åt den nya datakommunikationstekniken för att klara av arbetsuppgifterna. Det är ett mönster som går igen på många områden inom den pågående europeiska integrationen, där en rad datakommunikationssystem håller på att byggas upp.

I vad mån de nya tekniska möjligheterna verkligen kommer att ha någon större betydelse för att upprätthålla en effektiv skattekontroll får framtiden utvisa. Det finns en risk i att hanteringen av det stora flödet av uppgifter, som inte alltid kan vara helt tillförlitliga, kommer att ta resurser i anspråk på ett sätt som inte motsvaras av kontrollfördelarna.

För de skattskyldigas del innebär de nya reglerna otvivelaktigt förenklingar, i varje fall på sikt. Inledningsvis har företagen dock fått en hel del problem, vilket omvittnats bl.a. i en rad kritiska tidningsartiklar de senaste månaderna. Svårigheterna beror framför allt på att de nya reglerna publicerats sent, i de flesta medlemsländerna har nödvändig nationell lagstiftning beslutats så sent som under november – december 1992. Det finns därför för närvarande ett mycket stort informationsbehov, som det blir svårt att snabbt tillgodose. En viss förvirring under de första månaderna under 1993 kan därför emotses. I viss utsträckning kan detta komma att drabba även svenska import- och exportföretag, som ju egentligen inte skall påverkas av de nya reglerna.

Lennart Hamberg

Lennart Hamberg är kansliråd vid finansdepartementet.

  • [1]

    Official Journal No L 376, 31.12.1991, p.1., vissa justeringar av direktivet har beslutats i december 1992 men ännu ej publicerats, se förslaget COM (92) 448.

  • [2]

    Official Journal No L 145, 13.6.1977, p. 1.

  • [3]

    Official Journal No L 24, 1.2.1992, p. 1.

  • [4]

    Official Journal No L 336, 27.12.1977, p. 15, ändrad genom Official Journal No L 331, 27.12.1979, p. 8.

  • [5]

    Det s.k. intrastatsystemet, som har flera kopplingar till de nya mervärdesskattereglerna, rådsförordning No 3330/91, Official Journal No L 316, 16.11.1991 p.1.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%