Skattenytt nr 7–8 1993 s. 408

Beskattningen av sparande – effekter av viktigare olikformigheter

Ett huvudmål för skattereformen var att införa en enhetlig beskattning av sparande. Fortfarande finns dock betydande olikformigheter i form av bl.a. kvarvarande särregler för vissa sparformer, skattekrediter, avdragsbegränsningar och vissa schablonregler som införts främst av förenklingsskäl. Olikformigheterna har särskilt vid långa spartider stor betydelse för den slutliga behållningen i sparandet. Vid samma avkastning före skatt kan exempelvis en s.k. nollkupongobligation ge mer än 50 % större, och sparande i P-försäkring mer än 2 gånger större, slutbehållning än vanligt banksparande om spartiden är 30 år. I artikeln visas hur avkastningen på olika sparformer påverkas av viktigare olikformigheter i beskattningen.

1 Inledning

Skattereformen 1990 och den fortsatta reformeringen av skattesystemet har lett till en mer likformig beskattning av olika sparformer. De särskilda lättnadsreglerna för reavinster har tagits bort, huvuddelen av kapitalinkomsterna beskattas med samma skattesats, skattefriheten för pensionssparande har slopats etc. Fortfarande kvarstår dock en hel del olikformigheter, samtidigt som vissa nya – främst olika former av avdragsbegränsningar – introducerats.

Skattesatsen för kapitalinkomster kommer enligt nu fattade beslut att sänkas från 30 % till 25 % år 1995. Det nuvarande särbehandlingen av reavinster på aktier m.m. samt avkastningen på sparande i K-försäkring, båda beskattas för närvarande med en 25-procentig skattesats, kommer därmed att bestå under två år. Denna olikformighet är tillfällig. Det har mot den bakgrunden och med hänsyn till att skattesatsskillnaderna först på lång sikt får stor betydelse för sparandets avkastning bedömts som lämpligast att grunda beräkningarna på den beslutade långsiktiga skattesatsen på 25 % för kapitalinkomster. Förmögenhetsskatten kommer också att upphöra 1995. Förmögenhetsskatten har med samma argument som nyss nämnts inte beaktats i beräkningarna. Arvs- och gåvobeskattningen är i praktiken ofta en beskattning av sparande. Dess ofta svårbedömbara effekter behandlas dock inte heller i denna rapport.

Syftet med artikeln är inte att beskriva alla olikformigheter i beskattningen av sparande utan att visa hur mycket sparandets avkastning påverkas av de viktigaste olikformigheterna. Med sparande avses i princip hushållens sparande, dvs. fysiska personers privata sparande.

2 Varför enhetlig beskattning av sparande?

Utgångspunkten för denna studie är att den samhällsekonomiskt effektivaste beskattningen av sparande är den som påverkar beslut om sparande och placeringar i så liten utsträckning som möjligt. Normen vid utformningen av en samhällsekonomiskt effektiv beskattning är således de sparande- och placeringsbeslut som skulle fattats vid frånvaro av all beskattning. Det kan visserligen förekomma situationer där dåligt fungerande marknader eller regleringar skulle kunna motivera en icke-neutral beskattning för att korrigera de ursprungliga snedvridningarna. Som huvudregel är det dock effektivare att eliminera orsakerna till snedvridningarna än att försöka kompensera dem via beskattningen. Det hävdas vidare ganska ofta att det finns verksamheter som det av samhällsekonomiska skäl är motiverat att stödja med skattesubventioner, dvs. skattelättnader, av olika slag. I många fall torde en närmare analys dock visa att samhällsekonomiska motiv för subventionering saknas, medan det i övriga fall ofta finns bättre stödformer än skattelättnader. Vad specifikt gäller sparandebeskattningen är det mot nyss nämnda bakgrund svårt att finna allmänt giltiga samhällsekonomiska argument för att genom icke-neutral beskattning försöka påverka fördelningen av sparandet mellan sparformer. En annan sak är att det av praktiska skäl eller av hänsyn till utländska skatteregler kan bli nödvändigt att i vissa fall avvika från den annars samhällsekonomiskt effektivaste linjen.

Beskattningens snedvridande effekter kan i princip delas upp på två faktorer, nämligen skillnader i skatteuttag och beslutens skattekänslighet. Skillnader i skatteuttag uppstår bl.a. om olika inkomster beskattas med olika skattesatser eller vid olika tidpunkter. Skattekänsligheten beror på hur nära substitut olika alternativ är i en valsituation. Exempelvis är banksparande och allemanssparkonto sannolikt nära substitut och valet mellan dessa placeringsformer är då mycket känsligt för skillnader i skatteuttag. Egnahem och obligationer är däremot troligen inte lika nära substitut och valet mellan dessa sparformer torde därför, särskilt på kort sikt, i mindre grad påverkas av skatteskillnader.

Det finns mycket som talar för att skattekänsligheten ökar med tidshorisonten. Skillnader i skatteuttag kan på 5–10 års sikt ge stora effekter även på sådana beslut som de första åren inte påverkades så mycket av skatteskillnaderna. Skattefördelar för exempelvis sparande i egnahem kan således, när kunskaper om och erfarenheter från skattereglerna spritts till alla som är i en situation då investeringar i egnahem är aktuella, ge inte obetydliga snedvridningseffekter på längre sikt.

En annan snedvridningseffekt som kan uppkomma till följd av skillnader i skatteuttag är s.k. skatteplanering. Med skatteplanering menas då olika transaktioner vars huvudsakliga motiv är att minska skatteuttaget. Många renodlade skatteplaneringstransaktioner snedvrider visserligen inte de ursprungliga besluten, t.ex. att investera i aktier, men de ger samhällsekonomiska kostnader dels genom att de medför ett intäktsbortfall för det allmänna som måste täckas med andra skatter som i sin tur kan ge snedvridningseffekter, dels genom att de förbrukar reala resurser i form av skatteexperter, finansieringstjänster m.m. Därutöver kan skatteplaneringen medföra fördelningsmässiga effekter som inte kan accepteras av allmänhet och politiker.

Vid skillnader i skattekänslighet skall enligt vanliga ekonomisk-teoretiska modeller placeringsformer med relativt hög känslighet beskattas lindrigare än placeringsformer med relativt låg skattekänslighet för att snedvridningseffekterna – vid sidan av skatteplanering – skall minimeras. Det är emellertid sannolikt att sådana skillnader i skattesatser skulle utnyttjas för skatteplaneringstransaktioner. Slutsatsen är att det i praktiken inte är möjligt att – åtminstone inte på ett konsekvent sätt – ta hänsyn till skillnader i skattekänslighet vid utformningen av sparandebeskattningen.

Utgångspunkten för studien är att kapitalbeskattningen i praktiken måste vara åtminstone i huvudsak likformig för att inte skapa skatteplaneringsmöjligheter. Den samhällsekonomiskt effektivaste kapitalbeskattningen – som dock inte nödvändigtvis är neutral i betydelsen att den inte alls påverkar ekonomiska beslut – antas därför uppnås vid ett likformigt skatteuttag. Med likformigt skatteuttag menas att en lika stor avkastning beskattas lika mycket oavsett från vilken sparform avkastningen kommer.

Vid beräkning av sparandets avkastning efter skatt tas i studien inte någon hänsyn till att olika sparformer är olika likvida. Beräkningarna avser således avkastning efter skatt utan hänsyn till när sparandet eller avkastningen kan lyftas. Detta motiveras bl.a. av att det med utvecklade och avreglerade finansiella marknader är förhållandevis lätt att vid i princip vilken tidpunkt som helst genom olika former av lån erhålla önskvärda likvida medel.

Nästan alla ekonomiska aktiviteteter – i Sverige och i andra länder – beskattas i någon form. En undersökning av avvikelser från normen om neutral beskattning borde därför utsträckas till alla skatteregler och ekonomiska aktiviteter. Detta är av praktiska skäl inte möjligt och i många fall inte heller särskilt intressant. Inte ens på lång sikt torde skattekänsligheten mellan fastighetsinvesteringar i Mombasa och obligationsinvesteringar i Sverige vara särskilt stor, även om kreativa skatteplanerare teoretiskt kan komma att exploatera eventuella skatteskillnader.

Jämförelser av skatteuttaget på sparande kan avse åtminstone tre områden:

  1. Beskattningen av olika sparformer i Sverige.
  2. Beskattningen av sparande i Sverige jämförd med beskattningen av sparande i utlandet.
  3. Beskattningen av sparande i Sverige jämförd med beskattningen av arbetsinkomster i Sverige.

Jämförelserna i denna studie avser i stort sett bara det första området medan de övriga områdena endast diskuteras översiktligt.

3 Olikformigheternas betydelse för sparandets avkastning

För att underlätta framställningen kommer olika sparformer i första hand att jämföras mot en norm. Normen är banksparande med årlig kapitalisering av räntan vilken återinvesteras på bankräkningen. Räntesatsen antas vara densamma under hela sparperioden. Vidare antas att den ursprungliga insättningen utgörs av beskattade arbetsinkomster och att skattesatsen för alla kapitalinkomster är 25 % under hela perioden, dvs. den skattesats som gäller fr.o.m. 1995. Jämförelserna avser vidare inte själva skatteuttaget utan behållningen och avkastningen efter skatt, eftersom det är vad som i första hand är intressant för spararen.

Med dessa utgångspunkter blir normen vid 10 års spartid och 10 % årlig avkastning före skatt:

Insättning den 1/1 år 1100
Behållning den 31/12 år 10206,1
Årlig avkastning efter skatt  7,5 %

I samtliga fall antas att räntor beskattas när de är tillgängliga för lyftning och ränteavdrag görs när räntorna betalas samt att reavinstskatt betalas respektive skattelättnad till följd av reaförlust erhålls fyra månader efter det år då skatteplikt inträder, dvs. vid sista tidpunkten för fyllnadsbetalning.

3.1 Beskattning av olika sparformer i Sverige

Räntebärande placeringar

Tre olika former av räntebärande placeringar jämförs mot normen, nämligen s.k. nollkupongobligationer eller motsvarande bankkonton, placeringar i utländsk valuta och insättningar på skogskonto. Dessutom behandlas beskattningen av förvärvad upplupen ränta, s.k. räntekompensation. Premieobligationer ingår inte i jämförelsen då det förutsätts att avkastningen på dessa bestäms med hänsyn till att vinsterna är skattefria.

Nollkupongsobligationer

Det finns ett antal sparformer där räntan inte betalas ut eller är tillgänglig för lyftning varje år utan först efter en längre period. Sådana sparformer är exempelvis nollkupongobligationer och framtidskonto. Genom att räntan beskattas först när den betalas ut eller kan lyftas erhålls en skattekredit som ger ränta åt spararen. Detta kan illustreras med följande exempel där 100 sätts in under tre år till 10 % ränta före skatt:

BanksparandeNollkupongs­obligation
Insättning 1/1 år 1100100
Ränta år 1 10 10
Skatt år 1  2,5  0
Behållning 1/1 år 2107,5110
Ränta år 2 10,75 11
Skatt år 2  2,69  0
Behållning 1/1 år 3115,56121
Ränta år 3 11,55 12,1
Skatt år 3  2,89  8,28
Behållning 1/1 år 4124,23124,83

Behållningen är 0,6 högre vid investering i nollkupongsobligation än vid investering i banksparande, det motsvarar en extra avkastning på ca 0,17 % per år.

På en tioårsplacering blir behållningen på en nollkupongsobligation totalt 220 efter skatt, dvs. 14 mer än för banksparande. Vid långa placeringstider är skattekrediten på nollkupongsobligationer av stort värde för placeraren.

Särskilt stora skattekrediter och därmed för innehavaren gynnsamma skatteeffekter kan erhållas om en nollkupongsobligation finansieras med lån där utgiftsräntan dras av löpande. För att illustrera den renodlade skatteeffekten av en sådan affär antas att räntan på lånet formellt betalas varje år men finansieras med nyupplåning och att såväl obligations- som låneräntan är 10 % under hela perioden. Nettovinsten av att på detta sätt lånefinansiera en investering på 100 i en nollkupongsobligation är 14 vid 10 års spartid och 468 vid 30 års spartid. I den mån lån och placering sker mellan samma motparter kan vidare det hela få karaktären av ren bokföringstransaktion med säker vinst, dvs. en form av skatteplanering. Detta kan bli möjligt om långivaren/nollkupongsobligationsemittenten beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet – där erhållna räntor på lånet kan kvittas mot kostnadsförda räntor på nollkupongsobligationen – och låntagarens/nollkupongsinnehavarens kapitalinkomster och -utgifter beskattas i inkomstslaget kapital. En annan förutsättning är att det inte uppkommer så stort underskott i inkomstslaget kapital att avdragsrätten begränsas. Det är dock inte säkert att nyss nämnda form av skatteplanering godkänns vid taxeringen.

Räntekompensation

Vid överlåtelse av obligationer med upplupen ränta inkluderar priset ersättning för den upplupna räntan, s.k. räntekompensation. Detta kan illustreras med ett exempel. Antag att en obligation på nominellt 100 löper med 10 % ränta som betalas ut den 31/12 varje år. Antag också att marknadsräntan är 10 % så att obligationens marknadsvärde bortsett från upplupen ränta är lika med dess nominella värde. Vid försäljning den 30/6 kommer priset, bortsett från eventuell kompensation för skatteeffekter, att vara 104,76 varav 4,76 avser upplupen ränta.

Vid beskattningen görs inte någon uppdelning av köpeskillingen. Obligationen i exemplet anses således anskaffad för 104,76. När räntan på 10 betalas ut den 31/12 kommer drygt hälften att avse ränta som den nye ägaren tjänat in från den 30/6 och knappt hälften att avse den köpta upplupna räntan. Hela utbetalningen på 10 är dock skattepliktig den 31/12. Denna extrabeskattning av 4,76 motsvaras av en avdragsgill reaförlust eller utebliven reavinstbeskattning när obligationen säljes eller löses in. Antag att obligationen förfaller till inlösen den 31/12 följande år. Inlösenvärdet är då 100 och anskaffningsvärdet 104,76 vilket ger en skattemässigt avdragsgill reaförlust på 4,76. Här antas då att hela reaförlusten är avdragsgill. Skattereglerna för förvärvad upplupen ränta medför således en tidigareläggning av beskattningen och innebär motsatsen till den skattekredit som erhålls vid exempelvis köp av nollkupongsobligationer.

Tidigareläggningen av beskattningen påverkar avkastningen på investeringen. Detta kompenseras dock delvis av att säljaren av obligationen erhåller en extra skattekredit, i exemplet under 4 månader, genom att den av honom sålda upplupna räntan beskattas som reavinst i stället för som ränta och något preliminärskatteavdrag därför inte görs.

För att renodla kalkylen antas i ett annat exempel att värdet av denna skattekredit tillförs köparen och att obligationen nu köps den 31 december strax innan men samma dag som räntan betalas ut, dvs. med maximal upplupen ränta. Obligationen behålls sedan i 10 år. Slutvärdet efter skatt av investeringen blir då efter 10 år 204 mot 206 för vanligt banksparande. Den årliga avkastningen efter skatt blir 7,4 % respektive 7,5 %.

Som framgår är effekten av den för placeraren ogynnsamma skatteregeln måttlig vid 10 års innehavstid. Vid korta innehavstider är regeln av större betydelse. Antag att obligationen med i övrigt samma förutsättningar i stället löses in efter en månad, dvs. i slutet av januari året efter förvärvet. Slutvärdet av investeringen blir då 100,5 och den årliga avkastningen efter skatt 5,8 %.

Räntebärande placeringar i utländsk valuta

Räntebärande placeringar i utländska valutor med stigande växelkurs är från skattesynpunkt en mellanform mellan banksparande och nollkupongsobligationer. En del av avkastningen, räntan, beskattas löpande och en del, valutakursvinsten, beskattas när placeringen avyttras. Skattereglerna gynnar således placeringar i stigande utländsk valuta relativt vanligt banksparande där hela avkastningen betalas ut löpande, men missgynnar dem relativt nollkupongsobligationer där hela avkastningen beskattas vid avyttrings- (inlösen-)tidpunkten. Räntebärande placeringar i valutor som minskar i värde missgynnas däremot av skattereglerna genom att endast 70 % av förlusten får dras av och genom att det kan uppkomma negativa skattekrediter då räntan ofta är hög på sådana placeringar. De negativa skattekrediterna uppkommer genom att de höga ränteinkomsterna beskattas löpande medan motsvarande reaförluster får dras av först när tillgången avyttras.

De skattemässiga effekterna kan illustreras på följande sätt:

En räntebärande placering på 100 i en valuta som stiger i värde ger en total avkastning på 10 % per år före skatt. Hälften betalas ut i form av ränta och resterande avkastning kommer placeraren tillgodo genom att valutakursen stiger. Spararen har då 213 efter skatt den 31/12 år 10, vilket motsvarar en avkastning på 7,9 % per år efter skatt.

En annan lika stor placering görs i en valuta som sjunker i värde. Även i detta fall är totalavkastningen 10 % per år före skatt men valutakursen faller med 5 % per år och räntan är därför 15,8 %. I detta fall har spararen 195 efter skatt den 31/12 år 10, vilket motsvarar en avkastning på 6,9 % per år efter skatt. Om valutakursförlusten skulle varit avdragsgill i sin helhet hade spararen i stället haft 200 efter skatt den 31/12 år 10, vilket motsvarar en avkastning på 7,2 % per år efter skatt.

Insättning på skogskonto

Skogsägare har ofta ojämna inkomster eftersom större avverkningar vanligen görs med flera års mellanrum. Skogskontot syftar till att utjämna dessa inkomster över tiden. Skogskonto kan utnyttjas av fysiska personer, enskilda näringsidkare och vissa dödsbon. Insättningar på skogskonto är skattemässigt avdragsgilla och uttag skattepliktiga i inkomstslaget näringsverksamhet. Räntan beskattas varje år med 15 %. Medel får stå inne på skogskonto i högst tio år. Avkastningen på sparandet är beroende av näringsidkarens marginalskatt vid insättnings- och uttagstillfällena. Den totala marginalskatten inkluderar egenavgifter, vilka antas uppgå till 29,55 % (1993 års nivå) under hela perioden. Marginalskatten blir därmed 46,7 % vid 31 % inkomstskatt och 62,2 % vid 51 % inkomstskatt. Den totala insättningen på kontot består dels av 100 motsvarande vad som skulle återstått om inkomsterna beskattats omedelbart och som alltså varit tillgängligt för insättning i normbanksparandet, dels av minskad skatt till följd av avdragsrätten.

Tabell 3.1 Behållning efter skatt av 100 som sparas på skogskonto under 10 år. Avkastning före skatt 10 % per år.

Marginalinkomstskatt vid insättning 31 % 51 % 51 %
Insatt beskattat belopp100100100
Avdragseffekt 87164164
Totalt insatt belopp187264264
Behållning år 10, före beskattning i
näringsverksamhet425598598
Marginalinkomstskatt vid uttag 51 % 51 % 31 %
Beskattad behållning år 10161226318
Behållning i normbanksparandet206206206

Som framgår är avkastningen högre än för det banksparande som används som norm när insättningar och uttag dras av resp. beskattas med samma skattesats i näringsverksamhet. Detta gäller oavsett om skattesatsen är 31 % eller 51 %. Den årliga avkastningen efter skatt är då 8,5 % mot 7,5 % för normsparandet. Sker avdraget för insättningen till en högre skattesats än beskattningen vid uttaget kan den anmärkningsvärda situationen uppkomma att avkastningen efter skatt är högre, 12,3 %, än avkastningen före skatt.

Sammanfattning om räntebärande placeringar

Tabell 3.2 Behållning efter skatt av 100 som investeras i räntebärande tillgångar. Årlig avkastning före skatt 10 %.

Resultat efter skatt
SlutbeloppÅrlig avkastning
SPARTID 10 ÅR
Vanligt banksparande (Norm)  206 7,5 %
Nollkupongobligation  220 8,2 %
Köp av upplupen ränta  204 7,4 %
vid en månads innehav 5,8 %
Stigande utländsk valuta  213 7,9 %
Sjunkande utländsk valuta  195 6,9 %
utan avdragsbegränsning för valutakursförlust  200 7,2 %
Skogskonto:
samma skattesats vid insättn. o uttag  226 8,5 %
51 % marg.sk. v. insättn, 31 % v. uttag  31812,3 %
SPARTID 30 ÅR
Vanligt banksparande  876 7,5 %
Nollkupongsobligation1 344 9,0 %

Av sammanställningen framgår att det finns inte obetydliga olikformigheter i beskattningen av räntebärande placeringar. Vid 10-årig placeringshorisont ger exempelvis nollkupongsobligationen mer än 10 % högre sammanlagd avkastning efter skatt än banksparandet. Ännu mer gynnade är avsättningar till skogskonto medan placeringar i svaga utländska valutor och korta innehav av köpt upplupen ränta är klart missgynnade av skattereglerna. Alla möjliga kombinationer visas inte i tabellen, men de angivna exemplen ger en representativ bild av förekommande olikformigheter.

Beräkningarna utgår från att räntan före skatt är densamma för alla placeringsformer. Därigenom framgår betydelsen av skillnader i beskattning tydligt. I praktiken får spararen dock inte lika hög ränta före skatt på alla placeringsformer. Detta kan åtminstone till viss del bero på att räntan sätts med hänsyn till skattereglerna. Avkastningen på premieobligationer torde exempelvis vara anpassad till den lägre beskattningen av denna placeringsform. På motsvarande sätt kan räntan före skatt på andra skattemässigt gynnade placeringsformer ha anpassats nedåt. Slutsatsen är att de skattefördelar som finns för vissa sparformer inte i sin helhet behöver komma spararna tillgodo utan till en del kan tas om hand av låntagare eller mellanhänder, exempelvis staten, obligationsemittenter, banker eller försäkringsbolag. Det har emellertid inte varit möjligt att inom ramen för denna studie undersöka i vilken utsträckning dessa låntagare och mellanhänder faktiskt tillgodogör sig sådana skattefördelar.

Aktier

Huvuddelen av olikformigheterna i beskattningen av aktier har i princip redan illustrerats i avsnittet om räntebärande placeringar. Olikformigheter i aktiebeskattningen uppkommer sålunda till följd av att värdestegringsvinster normalt beskattas senare än löpande avkastning, exempelvis räntor och utdelningar, och till följd av avdragsbegränsningar för reaförluster. Specifikt för aktiebeskattningen är därutöver att olikformigheter uppkommer p.g.a. att anskaffningsvärdet på aktierna schablonmässigt får beräknas till 20 % av försäljningsintäkten, efter avdrag för försäljningskostnader, och p.g.a. att delrätter och teckningsrätter som erhållits till följd av aktieinnehav skattemässigt anses anskaffade för 0 kr. Den sistnämnda olikformigheten leder till tidigareläggning av beskattningen, dvs. negativ skattekredit, om del- eller teckningsrätten avyttras och till ökad skattekredit om i stället aktieinnehavet avyttras. Skatteregelns effekter på avkastningen efter skatt redovisas dock inte här.

Ett flertal studier visar att avkastningen på börsaktier under 1900-talet i genomsnitt överstigit avkastningen på obligationer med mellan 5 och 7 procentenheter. Den genomsnittliga innehavstiden torde också vara längre för placeringar i aktier än för placeringar i obligationer. Med hög avkastning och lång innehavstid ökar värdet av den skattekredit som uppkommer till följd av att värdestegringsvinster beskattas först när de realiseras. Senareläggningen av beskattningen gynnar således i genomsnitt investeringar i aktier. Jämförda med investeringar i nollkupongsobligationer missgynnas dock aktieinvesteringar till följd av att en del av avkastningen, dvs. utdelningsinkomsterna, beskattas när den betalas ut. I nedanstående tabell visas avkastningen efter skatt på aktier med 3 % direktavkastning samt 10 % respektive 17 % totalavkastning vid innehavstider på 10 respektive 30 år.

För att illustrera betydelsen av att i vissa fall endast 70 % av reaförluster på aktier är avdragsgilla visas avkastningen efter skatt på en aktieportfölj som innehåller två aktieslag med samma ursprungsvärde. Portföljens totalavkastning är 17 % per år före skatt. Det ena aktieslaget sjunker i värde med 5 % per år och ger inte någon utdelning medan det andra aktieslaget stiger i värde och ger utdelning så att portföljens direktavkastning är 3 %. Endast 70 % av reaförlusten får kvittas mot reavinsten, t.ex. p.g.a. att förlustaktien inte är marknadsnoterad.

Slutligen visas avkastningen efter skatt på aktieinvesteringar där schablonregeln för beräkning av anskaffningsvärde vid reavinstbeskattningen används.

I samtliga fall antas att utdelningsinkomsterna varje år investeras genom köp av flera aktier. Resultaten jämförs med avkastningen på banksparande.

Tabell 3.3 Behållning efter skatt av 100 som investeras i aktier

Avkastning före skatt
10 %17 %
Resultat efter skatt
SlutbeloppÅrlig avk.SlutbeloppÅrlig avk.
SPARTID 10 ÅR
Vanligt banksparande  2067,5 %  33212,8 %
Sparande i enstaka aktie  2168,0 %  37614,2 %
Sparande i aktieportfölj  36013,7 %
SPARTID 30 ÅR
Vanligt banksparande  8767,5 %3 66012,8 %
Sparande i enstaka aktie där anskaffningsvärdet är:
Faktisk kostnad1 1678,5 %7 10915,3 %
20 % av försäljn.intäkt7 17915,3 %

Av sammanställningen framgår som väntat att skattereglernas effekt på avkastningen – mätt som skillnaden i behållning efter skatt mellan banksparande och aktieplaceringar – ökar med innehavstiden och med avkastningen före skatt. Sparas 100 kronor i 30 år på bankkonto med 17 % avkastning före skatt blir den slutliga behållningen efter skatt 3 660 kr. Sparas samma belopp med samma avkastning före skatt i stället i aktier under 30 år blir behållningen 7 179 kr efter skatt. Observera att detta gäller vid samma avkastning före skatt. Hela skillnaden i avkastning beror således på beskattningen. I stort sett hela skatteeffekten beror på de skattekrediter som kan erhållas vid aktieplaceringar. Möjligheten att vid reavinstbeskattningen schablonmässigt beräkna anskaffningsvärdet till 20 % av försäljningsvärdet är däremot av liten betydelse i de redovisade exemplen.

Avdragsbegränsningen för reaförluster ger måttliga effekter i exemplet, men utgör en olikformighet i beskattningen som i vissa fall är väsentlig. Den snedvridningseffekt som avdragsbegränsningen kan leda till är främst en minskning av investerarnas riskbenägenhet till följd av att förluster inte är fullt avdragsgilla. Det är emellertid inte givet att en beskattning som inte skall verka snedvridande på risktagande skall vara helt symmetrisk. En symmetrisk beskattning med full avdragsrätt för förluster innebär att staten är med och betalar en del av uppkomna förluster. Eftersom placeraren vanligen har riskaversion är värdet av denna avdragsrätt större än värdet av motsvarande skatt på vinster. Det kan därför på teoretiska grunder hävdas att symmetrisk beskattning av kapitalinkomster kan verka snedvridande på så sätt att placerarna ökar andelen riskabla placeringar i sitt sparande. Det är emellertid osäkert om detta i praktiken kan motivera avdragsbegränsningar för reaförluster. De motiv som angivits i förarbetena till skattelagstiftningen är att man vill ”motverka effekten av de skattekrediter som uppkommer när skattskyldiga tidigarelägger förluster medan de dröjer med att realisera vinster” [2] samt motverka skatteplanering.

Avdragsbegränsningen kan påverka placerarna även på andra sätt. När reaförluster är fullt kvittningsbara mot reavinster som uppkommer samma beskattningsår men i övrigt endast avdragsgilla till 70 % – detta gäller exempelvis för marknadsnoterade aktier – genomförs försäljningar bara för att skaffa kvittningsgilla reavinster.

Livförsäkringssparande m.m.

Livförsäkringar kan ses som en sparform med större eller mindre försäkringsinslag. Eftersom avkastningen på försäkringspremierna kan utgöra substitut till antingen avkastning på annat sparande eller till framtida premiebetalningar är beskattningen av livförsäkringsmedlens avkastning av intresse vid en undersökning av olikformigheter i beskattningen av sparande.

Livförsäkringar delas skattemässigt in i två kategorier: P (Pensions)-försäkring och K (Kapital)-försäkring. För att få klassificeras som P-försäkring måste försäkringen uppfylla vissa villkor som inte behandlas närmare här. Alla övriga livförsäkringar klassificeras skattemässigt som K-försäkring. Skattemyndigheten kan dock genom dispens tillåta att utländsk livförsäkring klassificeras som P-försäkring.

Premier i P-försäkring är avdragsgilla mot inkomst av tjänst och aktiv näringsverksamhet det år de betalas in. Särskilda regler finns för avsättning till pensionsstiftelse, till kontot avsatt till pensioner m.m. Enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag får avdrag i förvärvskällan för premierna men skall erlägga särskild löneskatt med 17,69 % av premierna. På tjänstepensionsförsäkring utgår också särskild löneskatt vilken enligt huvudregeln tas ut vid intjänandetillfället. Utfallande pension beskattas som inkomst av tjänst det år den utbetalas. Förmånstagare arvsbeskattas i princip inte för rätt till pension som utgår på grund av försäkringen.

Premier vid K-försäkring är inte avdragsgilla och utfallande belopp inkomstbeskattas inte.

Avkastningen på P-försäkringskapitalet beskattas för närvarande olika beroende på form av försäkring. Vid tjänstepension som tryggas genom försäkring eller avsättning till stiftelse beskattas löpande avkastning och realiserad värdestegring på pensionskapitalet i försäkringsbolaget respektive stiftelsen med en skattesats på 10 %.

Tjänstepension där arbetsgivaren gör avsättning till kontot avsatt till pensioner beskattas med 1,1 % av pensionsskuldens bokförda värde vid räkenskapsårets ingång.

Privat P-försäkring med fondanknytning beskattas dels i försäkringspremiefonden enligt reglerna för värdepappersfonder, dels i fondförsäkringsbolaget med en avkastningsskatt på 10 % av kapitalets avkastning, dvs. i princip mottagen utdelning och realiserade värdeökningar.

Den löpande avkastningen och realiserade värdeökningen på övrig privat P-försäkring beskattas hos försäkringsbolaget med en skattesats på 10 %.

Avkastningen på K-försäkringskapitalet beskattas hos försäkringsbolag med en skattesats på 25 %. Avkastningen, dvs. skattebasen, bestäms på samma sätt som för P-försäkringskapitalet.

På försäkringspremier till utländska livförsäkringsbolag utgår en premieskatt på i princip 15 % av betalda premier. Syftet med denna skatt är att likställa skatteuttaget på svenska livförsäkringar och utländska livförsäkringar där avkastningen är skattefri.

I prop. 1992/93:187 om individuellt pensionssparande föreslås att det inrättas ett pensionssparande enligt i huvudsak samma regler som för P-försäkring men utan försäkringsinslag. I propositionen föreslås vidare att den nuvarande avkastningsbeskattningen ersätts med en schablonmässig skatt på bl.a. kapital i P- och K-försäkring och kapital i pensionsstiftelse enligt den princip som redan gäller för beskattning av behållning på kontot avsatt till pensioner. Den schablonmässiga skatten föreslås för alla nämnda former av kapital utgå på ett underlag som beräknas som kapitalets värde vid utgången av beskattningsåret multiplicerad med den genomsnittliga statslåneräntan under året. Skattesatsen föreslås bli 9 % för all P-försäkring och 20 % för K-försäkring. Motsvarande regler som för P-försäkring föreslås för det individuella pensionssparandet. Propositionen kan väntas bli antagen av Riksdagen under våren.

Beräkningarna avser endast beskattningen av P-försäkring. Beskattningen av sparande i K-försäkring är i huvudsak likformig med beskattningen av direkt sparande. Vidare bortses här från försäkringsmomentet så att P-försäkringen alltså behandlas som en renodlad sparform.

Pensionssparandet har som framgått en skattemässigt särskilt gynnad ställning. De motiv som brukar anges för den låga beskattningen av avkastningen på pensionsmedlen är att sparandet är långsiktigt och att det fyller en viktig social funktion genom att individerna därigenom själva tar ett delansvar för sin försörjning efter pensioneringen. Ett utbrett pensionssparande kan också minska behoven av bidrag och stöd till pensionärer. Grunden för avdragsrätten för sparande i P-försäkring är främst att beskattningen av en del av arbetsinkomsten därigenom skjuts upp till dess inkomsten tas ut i form av pension. Därigenom uppnås normalt en utjämning av den beskattningsbara inkomsten mellan år, vilken är till fördel för den skattskyldige om inkomstskatten är progressiv.

Det kan vara värt att understryka att avdragsrätten och den därtill hörande framtida beskattningen av utfallande pensioner i inkomstslaget tjänst sammantaget varken innebär någon skattemässig fördel eller nackdel i de fall samma skattesats tillämpas vid avdrag för sparande och beskattning av utfallande pensioner. Detta kan visas med ett exempel. En person skall välja att göra en insättning i pensionssparande eller i banksparande. För att renodla effekten av avdragsrätten antas att den löpande avkastningen efter skatt är lika hög i båda sparformerna. Denna avkastning antas vara 10 % per år. Personen vill sätta av 100 av beskattad arbetsinkomst och ta ut medlen efter 10 år. Hans marginalskatt på arbetsinkomster antas vara 51 % både år 1 och år 10. Det ekonomiska utfallet kan illustreras på följande sätt:

Pensions­sparandeBanks­parande
Avstådd konsumtion år 1100100
Avdragseffekt104,10
Totalt insatt belopp år 1204,1100
Ränta efter skatt under 10 år325,3159,4
Total behållning år 10529,4259,4
Beskattning av uttag270,00
För konsumtion år 10259,4259,4

Slutsatsen är således att avdragsrätten inte påverkar utfallet om marginalskatten är densamma vid insättning och uttag. En annan sak är att den i praktiken lägre beskattningen av löpande avkastning gör pensionssparandet till en skattemässigt gynnad sparform.

Skattereglernas inverkan på pensionssparandets avkastning framgår av tabellerna nedan. För att underlätta jämförelser med övriga beräkningar visas först en tabell över slutlig behållning och avkastning efter skatt vid en engångsinsättning på 100. Eftersom pensionssparandet ofta sker genom regelbundna insättningar under många år visas i tabell 3.5 också beräkningar över slutlig behållning och avkastning efter skatt vid årliga insättningar på 100 under hela sparperioden. Sparbeloppet 100 avser beskattade medel. Föreligger avdragsrätt mot exempelvis 50 % marginalskatt kommer således 200 att sättas in i P-försäkringen.

Pensionssparande kan placeras i olika tillgångar, exempelvis obligationer, aktier och fastigheter. Här görs det schablonmässiga antagandet att sparandet till hälften placeras i obligationer med årlig räntebetalning och till hälften i aktier som behålls under hela spartiden. Därigenom överskattas sannolikt de löpande ränte- och utdelningsinkomsterna men detta uppvägs troligen av att antalet omplaceringar av aktieinnehavet underskattas. För att förenkla beräkningarna antas att hela sparbeloppet tas ut vid spartidens slut, vilket inte är tillåtet enligt villkoren för P-försäkring. Antagandet har dock inte någon betydelse för slutsatserna om beskattningens effekter på sparandets avkastning.

Tabell 3.4 Behållning efter skatt vid engångsinsättning med 100 i P-försäkring

Avkastning före skatt
10 %17 %
Resultat efter skatt
SlutbeloppÅrlig avk.SlutbeloppÅrlig avk.
SPARANDETID 10 ÅR
Vanligt banksparande  206 7,5 %   33212,8 %
P-försäkring, Marginalskatt vid:
avdr. 51 %, pens. 51 %  239 9,1 %   42615,6 %
avdr. 51 %, pens. 31 %  33712,9 %   60019,6 %
avdr. 31 %, pens. 51 %  170 5,4 %   30311,7 %
P-försäkring med föreslagen schablonavkastningsskatt,
statslåneränta 10 %
avdr. 51 %, pens. 51 %  237 9,0 %   43915,9 %
SPARANDETID 30 ÅR
Vanligt banksparande  876 7,5 % 3 66012,8 %
P-försäkring, Marginalskatt vid:
avdr. 51 %, pens. 51 %1 410 9,2 % 8 25715,8 %
avdr. 51 %, pens. 31 %1 98610,5 %11 62717,2 %
avdr. 31 %, pens. 51 %1 001 8,0 % 5 86314,5 %
P-försäkring med föreslagen schablonavkastningsskatt,
statslåneränta 10 %
avdr. 51 %, pens. 51 %1 330 9,0 % 8 46815,9 %

Tabell 3.5 Behållning efter skatt vid årliga insättningar med 100 i P-försäkring

Avkastning före skatt
10 %17 %
Resultat efter skatt
SlutbeloppÅrlig avk.SlutbeloppÅrlig avk.
SPARANDETID 10 ÅR
Vanligt banksparande  1 521 7,5 % 2 05212,75 %
P-försäkring, Marginalskatt vid:
avdr. 51 %, pens. 51 %  1 663 9,1 % 2 40815,5 %
avdr. 51 %, pens. 31 %  2 34215,1 % 3 39121,5 %
avdr. 31 %, pens. 51 %  1 181 3,0 % 1 710 9,6 %
P-försäkring med föreslagen schablonmässig avkastningsskatt
avdr. 51 %, pens. 51 %  1 656 9,0 % 2 46615,9 %
SPARANDETID 30 ÅR
Vanligt banksparande11 215 7,5 %31 58312,75 %
P-försäkring, Marginalskatt vid:
avdr. 51 %, pens. 51 %15 429 9,2 %59 12315,8 %
avdr. 51 %, pens. 31 %21 72610,9 %83 25417,5 %
avdr. 31 %, pens. 51 %10 957 7,4 %41 98614,2 %
P-försäkring med föreslagen schablonmässig avkastningsskatt
avdr. 51 %, pens. 51 %14 866 9,0 %60 84215,9 %

Sparande i P-försäkring gynnas genom den jämförelsevis låga beskattningen av pensionskapitalets avkastning. Med den låga skattesatsen följer också att skattekrediternas storlek, och därmed spartidens längd, minskar i betydelse för avkastningen efter skatt.

För spararen mycket förmånliga skatteeffekter kan erhållas om avdrag för sparande, dvs. inbetalning av pensionsförsäkringspremier, kan göras mot en högre skattesats än den som senare tillämpas vid beskattningen av utfallande pensioner. Denna förmån har samma effekt som en subvention motsvarande 20 % av utbetald pension vid avdrag mot en skattesats på 51 % och beskattning av pensionsutbetalning med 31 %. En sådan subventions betydelse för placeringens årliga avkastning ökar ju kortare spartiden är. Vid korta spartider eller vid regelbundet sparande kan avdragseffekten medföra att avkastningen efter skatt överstiger avkastningen före skatt med flera procentenheter. Om avdraget i stället görs mot lägre skattesats än beskattningen av utfallande pensioner erhålls självfallet motsatt effekt. Avkastningen blir då i vissa fall mycket låg.

Den föreslagna schablonmässiga avkastningsskatten på pensionskapital ger med de antaganden som gjorts ungefär samma skatteuttag som gällande regler. Utfallet av jämförelsen är dock beroende av antaganden om statslåneräntans höjd och om hur stor del av den årliga avkastningen som är beskattningsbar enligt nuvarande regler. Förslaget ger lägre skatt än nuvarande regler om statslåneräntan är låg i förhållande till placeringarnas avkastning och om P-försäkringsmedlen placeras i tillgångar som ger hög direktavkastning eller som omplaceras ofta. Normalt är avkastningen på pensionssparandet högre än statslåneräntan. Den schablonmässiga avkastningsskattens inverkan på avkastningen efter skatt påverkas inte av spartidens längd, eftersom dess konstruktion medför att det inte byggs upp några skattekrediter.

Privatbostad i form av egnahem

Köp av privatbostad, exempelvis egnahem eller bostadsrätt, uppfattas av många inte som alternativ till finansiellt sparande. I praktiken utgör dock ofta förmögenhet i form av privatbostad ersättning för annat sparande. På sikt påverkar beskattningen också valet av boendeform. Även om andra än rent ekonomiska faktorer har stor betydelse i dessa sammanhang är det mot nyss nämnda bakgrund befogat att göra jämförelser mellan beskattningen av sparande i egen bostad och av övriga sparformer. Här behandlas endast privatbostäder i form av egnahem men inte bostadsrätter.

Bara fysiska personer och dödsbon kan inneha privatbostäder. Privatbostäderna delas skattemässigt in i permanent- och fritidsbostäder. För att få klassificeras som permanentbostad måste vissa bosättningskrav uppfyllas och fastigheten ha förvärvats till marknadsmässigt pris. Dödsbo kan inte inneha permanentbostad utan endast fritidsbostäder.

Enligt huvudregeln beskattas skillnaden mellan försäljningspris och anskaffningspris i inkomstslaget kapital. I anskaffningspriset får medräknas utgifter för ny-, till- och ombyggnad samt för de senaste fem årens värdehöjande reparationer för de år de sistnämnda utgifterna överstigit 5 000 kr.

Huvudregeln kompletteras av ett par takregler. För permanentbostäder får vinsten beräknas till 30 % av försäljningspriset och för fritidsbostäder till 60 % av försäljningspriset. Det innebär att skatten vid 25 % kapitalskattesats blir 7,5 % av försäljningspriset för permanentbostäder och 15 % av försäljningspriset för fritidsbostäder. Utnyttjas takreglerna får avdrag ej göras för stämpelskatt, mäklararvode och andra transaktionskostnader. Särskilda regler gäller om en fastighet övergår från att vara privatbostad till att bli näringsfastighet och vice versa. Andra fastigheter än privatbostäder är näringsfastigheter, exempelvis s.k. andelslägenheter.

Fastighetsskatt utgår med 1,5 % av taxeringsvärdet. Taxeringsvärdet skall utgöra 75 % av privatbostadens marknadsvärde under taxeringsåret. Då fastighetstaxering genomförs med flera års mellanrum är taxeringsvärdet till följd av prisstegringar i genomsnitt en lägre andel av småhusets marknadsvärde än 75 %. För nybyggda bostäder utgår ingen fastighetsskatt de första fem åren och halv fastighetsskatt de därpå följande åren. Särskilda övergångsregler gäller för småhus byggda 1986 eller senare. Reglerna gäller även vid om- och tillbyggnad av fastighet men då med utgångspunkt från det s.k. värdeåret.

Stämpelskatt för lagfart på fast egendom uppgår för fysisk person till 1,5 % av köpeskillingen och stämpelskatt för inteckning i fastighet till 2 % av inteckningsbeloppet.

För att kunna beräkna skattebelastningen på privatbostäder måste antaganden göras om relationerna mellan bostädernas marknadsvärden och taxeringsvärden. Utgångspunkten för beräkningarna är dels Lantmäteriverkets uppgifter om köpeskillingar och taxeringsvärden för första halvåret 1992 då det s.k. K/T-talet, kvoten mellan köpeskilling och taxeringsvärde, var 1,96, dels att taxeringsvärdet vid taxeringstidpunkten skall utgöra 75 % av marknadsvärdet vilket innebär ett K/T-tal på 1,33. K/T-talet antas därvid vara detsamma som kvoten mellan privatbostadens marknadsvärde och dess taxeringsvärde.

I kalkylerna belastas köp respektive försäljning vardera med halv stämpelskatt vid överlåtelse av fastighet.

Det är svårt att göra några tillförlitliga beräkningar över den faktiska avkastningen före skatt på investeringar i bostäder. Med avkastning på bostadsinvesteringen menas då dels värdestegringsvinster, dels löpande nettoavkastning – efter avdrag för löpande kostnader – i form av boendetjänster. På teoretiska grunder kan det hävdas att avkastningen före skatt vid marknadsjämvikt bör vara lika med den riskfria räntan, i hushållens fall t.ex. räntan på banksparande, med tillägg av en riskpremie. Mot den bakgrunden finns det skäl att vid beräkningarna över avkastningen på investeringar i egnahem använda samma antaganden om avkastning före skatt, investerat belopp m.m. som vid beräkningarna över andra sparformer. På samma sätt som för exempelvis aktier antas att den löpande avkastningen, i detta fall i form av boendetjänster, återinvesteras genom utökat sparande i privatbostaden t.ex. i form av förbättringar eller ombyggnader. Detta kanske något ovanliga antagande krävs för att få jämförbarhet med övriga kalkyler. Liksom för aktier antas att den löpande avkastningen är 3 %.

Tabell 3.6 Behållning efter skatt vid investering i egnahem som är permanent privatbostad

Avkastning före skatt
10 %17 %
Resultat efter skatt
SlutbeloppÅrlig avk.SlutbeloppÅrlig avk.
SPARTID 10 ÅR
Vanligt banksparande  2067,5 %  33212,8 %
Egnahem,
K/T-tal 1,96 takregel  2218,3 %  41015,2 %
K/T-tal 1,33, takregel  2147,9 %  39614,8 %
K/T-tal 1,33, ej takregel  2067,5 %  35913,6 %
SPARTID 30 ÅR
Vanligt banksparande  8767,5 %3 66012,8 %
Egnahem,
K/T-tal 1,96, takregel1 2838,9 %8 16815,8 %
K/T-tal 1,33, takregel1 1548,5 %7 34315,4 %
K/T-tal 1,33, ej takregel1 0318,1 %6 28714,8 %

Sparande i egnahem som utgör permanentbostad har till följd av gynnsamma skatteregler en högre avkastning efter skatt än banksparande. De långa skattekrediterna på värdestegringsvinster och begränsningen av skatteuttaget genom takregeln bidrar till detta liksom att taxeringsvärdena är lägre än riktmärket på 75 % av motsvarande marknadsvärden. Vid normal avkastning på sparandet, taxeringsvärden som överensstämmer med riktmärket och utan tillämpning av takregeln beskattas dock banksparande och sparande i egnahem relativt likvärdigt. Slutsatsen är att skatteförmånerna kan kopplas till, vid sidan av de långa skattekrediterna, låga taxeringsvärden och begränsningen av reavinstskatten genom takregeln.

Fåmansföretag

Företagsägare har möjligheter att spara arbetsinkomster i sina företag. I detta avsnitt behandlas beskattningen av sådana sparade arbetsinkomster i aktiebolag med en ensam ägare.

Det är ofta inte möjligt att på ett entydigt sätt dela upp inkomsterna i ett enmansägt aktiebolag på arbetsinkomster och avkastning på investerat kapital. Det är därför svårt att utforma skatteregler som är neutrala mellan exempelvis en person som väljer att bedriva verksamhet i eget bolag och en person som i stället väljer att arbeta som anställd och investera sitt sparande i börsaktier. I detta avsnitt bortses från dessa klassificeringssvårigheter. Den tekniska utgångspunkten för beräkningarna är att de inkomster som sparas i bolaget utgör arbetsinkomster, exempelvis genom att ägaren på marginalen avstår från att ta ut lön på 100 från bolaget.

Beräkningarna grundas dels på gällande regler för bolagsbeskattningen, enligt vilka sparade inkomster belastas med ett skatteuttag på ca 23 % när hänsyn tas till K-survavsättning och utdelade inkomster beskattas med 30 %, dels på förslaget i betänkandet Fortsatt reformering av företagsbeskattningen (SOU 1992:67) enligt vilket både sparade och utdelade inkomster skall beskattas med en skattesats på 25 %. De sparade arbetsinkomsterna kan investeras i olika placeringsformer, t.ex. aktier eller nollkupongobligationer. För att renodla effekterna av fåmansföretagsbeskattningen antas att medlen placeras i vanligt banksparande.

Den sparade inkomsten kan tas ut från bolaget i form av lön, utdelning och reavinst. Utdelning och reavinst kan beträffande fåmansföretag beskattas som inkomst av kapital eller inkomst av tjänst. Vid försäljning av bolaget antas att de obeskattade medlen, t.ex. K-surven, betalas till sitt nominella belopp med avdrag för full skatt. Skulle marknadspriset på obeskattade medel vara högre blir utfallet för företagsägaren givetvis gynnsammare än vad som visas i tabellen. Marginalskattesatsen för arbetsinkomster och de sociala avgifterna antas vara lika höga när inkomsten sparas som när den tas ut. Liksom tidigare antas att det sparade beloppet motsvarar fullbeskattade medel på 100 och att sparandet sker den 1/1 år 1. Beräkningarna grundas på 1993 års arbetsgivaravgifter vilka uppgår till 31,00 %.

Tabell 3.7 Behållning efter skatt på medel sparade i enmansägt aktiebolag. Spartid 10 år, årlig avkastning före skatt 10 %

Marginalskatt arbetsinkomster
31 %51 %
Resultat efter skatt
SlutbeloppÅrlig avk.SlutbeloppÅrlig avk.
Vanligt banksparande2067,5 %206 7,5 %
Sparande i enmansägt AB
Gällande bolagsbeskattning
Uttag som:
Arbetsinkomst1977,0 %197 7,0 %
Kapitalbeskattad utdelning/reavinst2097,7 %29511,4 %
Tjänstebeskattad reavinst2017,2 %244 9,3 %
Tjänstebeskattad utdelning1936,8 %193 6,8 %
Föreslagen bolagsbeskattning
Uttag som:
Arbetsinkomst1946,9 %194 6,9 %

De relativt generösa reglerna för beräkning av utdelning som får kapitalbeskattas och för uppräkning av sparat sådant utrymme skapar goda möjligheter att ta ut sparade arbetsinkomster i form av kapitalbeskattad utdelning eller reavinst. Därigenom kan gynnsamma skatteeffekter erhållas framförallt för personer som träffas av 51 % marginalskatt på arbetsinkomster. Dessa skatteförmåner torde dock i första hand utnyttjas för att ta ut under året intjänade arbetsinkomster med minsta möjliga skatt. Genom att den löpande beskattningen av sparandets avkastning är ungefär densamma – om de föreslagna ändringarna genomförs exakt densamma – som inom inkomstslaget kapital är det vanligen inte fördelaktigare att spara inkomsterna i bolaget än att spara dem som privatperson. Vissa undantag från denna huvudregel kan dock föreligga om det finns stora skattemässiga värdeminskningsavdrag i bolaget eller i vissa situationer med kvittning av reaförluster.

3.2 Jämförelse med beskattning i andra länder

Detta avsnitt innehåller en översiktlig diskussion om effekterna av skillnader i sparandebeskattning mellan Sverige och andra länder. Företagsbeskattning, indirekta skatter m.m. behandlas inte. [3]

Möjligheterna att flytta sparande över gränserna har ökat under senare år och kan förutses öka ytterligare, bl.a. vid ett eventuellt framtida svenskt EG-medlemskap. Ju lättare sparandet kan flyttas över nationsgränserna och ju sämre möjligheterna är att kontrollera och beskatta inkomster från sparande i utlandet desto större blir i praktiken känsligheten för skillnader i beskattning mellan Sverige och andra länder. Den del av svenska skattskyldigas sparande i utlandet som undandras från beskattning i Sverige beskattas dock i praktiken oftast inte alls, eftersom det sparandet vanligen inte är skattepliktigt i utlandet. I dessa fall skall således den svenska kapitalbeskattningen jämföras mot skattefrihet.

De flesta snedvridningseffekter till följd av skillnader i kapitalinkomstbeskattning mellan Sverige och andra länder kan elimineras genom effektiv kontroll av svenska skattskyldigas avkastning på sparande utomlands. Avkastningen beskattas nämligen normalt i Sverige oavsett i vilket land tillgångarna finns. För närvarande är dock möjligheterna att få kontrolluppgifter från utländska banker i praktiken små.

Vid bristfällig kontroll kommer hushållens val av sparande, liksom valet mellan inhemska sparformer, att påverkas av skillnader i beskattning. Jämförelsen skall då, om placeraren utnyttjar att kontroll och källskatter saknas, som nämnts göras mellan svensk skatt på placeringar i Sverige och skattefrihet på placeringar i utlandet. Överflyttningen till utländska placeringar dämpas dock av valutarisker (i vissa fall), osäkerhet om placeringens övriga risk, språkliga barriärer och transaktionskostnader.

Beträffande placeringar i vissa former av utländskt indirekt sparande, exempelvis värdepappersfonder, kan olikformigheter uppkomma även vid fullgod kontroll. Om den löpande avkastningen på värdepappersfonders förmögenhet är skattefri i andra länder och dessa fonder kan underlåta att dela ut avkastning kan förmånliga skatteeffekter uppnås även om fondandelarna reavinstbeskattas hos den svenske innehavaren. Detta beror på de stora skattekrediter, motsvarande skattekrediterna vid investering i nollkupongobligationer, som erhålls vid långa spartider och hög avkastning.

Avkastningen på sparande i utländsk livförsäkring, vilken normalt klassificeras som K-försäkring, är skattefri i vissa länder. Varken avkastning eller utfallande belopp på sådan försäkring beskattas i Sverige. För att motverka överflyttning av sparande till utlandet utgår i sådana fall skatt med 15 % av inbetalda premier. Även beträffande denna skatt finns emellertid kontrollsvårigheter.

En annan snedvridningseffekt som kan uppkomma till följd av skillnader i kapitalbeskattning mellan Sverige och andra länder är att förmögna personer flyttar utomlands. Detta har förekommit tidigare, men torde bli mindre vanligt när kapitalinkomstskatten sänkts och förmögenhetsskatten avskaffats.

Skillnader i kapitalbeskattning mellan länder kan slutligen ge upphov till s.k. skatteklienteleffekter. Därmed avses i detta sammanhang att sparande i länder där beskattningen av reavinster är avsevärt lindrigare än beskattningen av räntor – flera av EG-länderna har en sådan struktur på kapitalbeskattningen – i relativt hög grad kommer att placeras i aktier och liknande, medan sparande i länder där reavinster och räntor beskattas mer likformigt i relativt hög grad kommer att placeras i obligationer och liknande. [4] För svensk del skulle skatteklienteleffekterna kunna innebära att svenska sparare i hög utsträckning investerar i räntebärande svenska och utländska tillgångar, medan svenska aktier i första hand förvärvas av utländska skattskyldiga. I promemorian EG, Sverige och skatterna görs dock bedömningen att den i ett europeiskt perspektiv relativt hårda beskattningen av reavinster i Sverige inte torde utgöra något större problem från samhällsekonomisk synvinkel.

Slutsatsen är att det som i första hand är avgörande för eventuell överflyttning av sparande till utlandet är den svenska kapitalbeskattningens absoluta höjd, dvs. jämförd med skattefrihet, och möjligheterna till skattekontroll. För vissa former av indirekt sparande, i livförsäkringar och värdepappersfonder, kan dock även vid effektiv skattekontroll skillnader i beskattning av löpande avkastning vara betydelsefulla. Slutligen kan skillnader i kapitalbeskattning påverka emigration samt ge upphov till s.k. skatteklienteleffekter.

4 Avslutning

Det finns som framgått ovan ganska många och betydande olikformigheter i beskattningen av sparande. Särskilt vid långa spartider är olikformigheterna av stor betydelse för spararens förmögenhet vid spartidens slut.

Hur kan då en ökad likformighet uppnås? En första åtgärd om man seriöst önskar en likformig beskattning av sparande är att förbättra kontrollen där den är bristfällig. Det gäller kanske främst kontrollen av svenska skattskyldigas sparande i andra länder. Kontrollen torde kunna förbättras både genom åtgärder i Sverige och överenskommelser med andra länder.

Vill man uppnå likformighet bör vidare naturligvis alla särregler avskaffas. Det gäller exempelvis allemansfonder, skogskonto och subventionerna till ungdomsbosparande. Nya skattemässigt särbehandlade sparformer bör inte heller införas.

En stor olikformighet utgörs av beskattningen av pensionssparande. Jag tror att det kan vara svårt att uppnå likformighet på detta område genom att höja avkastningsskatten till 25 %. En sådan höjning kan antas medföra ett ökat utflöde av pensionssparande till länder där avkastningen är skattefri, även om det inte torde finnas några empiriska undersökningar som bevisar att så blir fallet. Visserligen kan skatten på premiebetalningar till utlandet också höjas för att motverka utflöde av sparande, men det skulle sannolikt krävas en kraftig förbättring av kontrollmöjligheterna för att denna skatt skulle bli ett tillräckligt effektivt hinder mot utflyttning av sparande. Redan idag förekommer utflyttning av försäkringssparande, trots premieskatten, och sparande i värdepappersfonder till länder där avkastningen i sådant indirekt sparande är skattefri. En rimlig slutsats är därför att utrymmet för att höja avkastningsbeskattningen på pensionssparande är begränsat.

En annan kanske enklare möjlighet att öka likformigheten är att ta bort avdragsrätten för sparande och beskattningen av utfallande personer, dvs. införa samma regler som för K-försäkring. En sådan förändring skulle dels ta bort olikformigheter och dels öka förutsebarheten vad gäller sparandets beskattning. Bl.a. skulle risken för att sparare drar av till en lägre skattesats än till vilken pensionen beskattas försvinna. Inte heller ett borttagande av avdragsrätten är dock någon okomplicerad åtgärd. Argument mot att ta bort avdragsrätten är att den i vissa fall motverkar överflyttning av pensionssparande till utlandet och att ett borttagande gör det svårt att få likformig beskattning av privat pensionssparande och avtalspensioner.

Av räkneexemplen framgår att skattekrediterna är en viktig orsak till olikformigheter. För icke överlåtbara räntebärande tillgångar bör skattekrediterna kunna elimineras genom årlig beskattning av räntan. Större svårigheter uppkommer när det gäller nollkupongobligationer och ännu svårare blir det när det gäller aktier. Schablonbeskattning på samma sätt som föreslås för pensionssparande är en möjlighet. Beskattning av orealiserade värdestegringsvinster en annan. Om man skall vara realistisk torde det dock vara mycket svårt att få till stånd en sådan beskattning. Även om det alltså inte går att eliminera alla skattekrediter så tycker jag ändå att man bör ta bort dem där det går, exempelvis vad gäller avkastningen på bankkonton.

Mer enhetliga och symmetriska avdragsregler bör övervägas för att få ett mer likformigt system. Regler som att vissa reaförluster bara får kvittas fullt ut mot reavinster är visserligen ett sätt att tvinga fram en minskning av skattekrediterna genom realisation av värdestegringsvinster, men de leder samtidigt till försäljningar enbart av skatteskäl. Övriga avdragsbegränsningar leder också till snedvridningseffekter. Införande av mer symmetriska regler bör dock ske först sedan man dels undersökt riskerna för skatteplanering, dels genomfört andra åtgärder för att minska skattekrediterna.

Det finns slutligen ett antal speciella olikformigheter som bör ses över. Några sådana olikformigheter är beskattningen av upplupen ränta (räntekompensation) och av delrätter. Det är också viktigt att inte skapa fler olikformigheter när beskattningen av nya finansiella instrument utvecklas i praxis eller lag.

Göran Schubert är ekonom vid Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) vid Finansdepartementet.

Källförteckning

Prop. 1989/90:110

Prop. 1990/91:54

Prop. 1991/92:60

Prop. 1992/93:187

Skatte- och taxeringsförfattningarna 1993, RSV

Uppgifts- och avdragsskyldighet för kreditinstitut m.fl, Räntor, utdelningar m.m. RSV:s information 373 utg. 5

Skatteregler för privatpersoner, Aktuella regler för 1993 års deklaration, S-E-Banken

Huvudrapport från Spardelegationens sparundersökning, SOU 1989:11

Fortsatt reformering av företagsbeskattningen, SOU 1992:67

Sverige, EG och skatterna, Finansdepartementets skatteavdelning mars 1992

Göran Schubert

  • [1]

    Denna artikel är en sammanfattning av rapporten ”Skatten på sparandet – Likformig? Neutral? Rättvis? Obligationsfrämjandet Rapport 1993:01 som jag skrivit på uppdrag av Obligationsfrämjandet.

  • [2]

    Prop. 1989/90:110 s. 428

  • [3]

    En utförligare genomgång av skatteskillnader mellan Sverige och andra länder finns i rapporten Sverige, EG och skatterna, publicerad av Finansdepartementets skatteavdelning mars 1992.

  • [4]

    Se bl.a. Samspelet mellan svensk och internationell kapitalbeskattning av Peter Englund, Bilaga 9 till betänkandet Reformerad inkomstbeskattning (SOU 1989:33, del IV)

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%