Skattenytt nr 7–8 1993 s. 449

Det skatterättsliga räntebegreppet och genomsnittsmetoden

Efter en undersökning av det skatterättsliga räntebegreppet med tyngdpunkt på underkurser och överkurser på fordringar samt några aktuella (och överklagade) förhandsbesked avseende underkurser utmynnar denna artikel i en diskussion om den genom 1990 års skatteomläggning införda genomsnittsmetoden för fordringar medfört att räntebegreppet förändrats. En möjlig slutsats är att räntebeskattning vid inlösen av s.k. underkursskuldebrev inte längre bör ske. Detta kan få konsekvenser även vid beskattningen av företagens innehav av obligationer förvärvade till underkurs.

1 Allmänt om det skatterättsliga räntebegreppet

Varken i KL eller i SIL ges någon allmän definition av vad som avses med ränta. I förarbetena till 1990 års skatteomläggning uttalades att gränsdragningen mellan ränta resp utdelning och reavinst i huvudsak borde göras efter dittills gällande principer (prop. 1989/90:110 del 1 s. 403). En negativ definition av ränta ges i prop. s. 459 vari sägs att som reavinst eller reaförlust (dvs. inte ränta) räknas sådan värdeförändring som inte beror på och kan beräknas på grund av låneavtalet.

En grundförutsättning för att något skall hänföras till ränta är att det utges som en ersättning för penninglån. Ett ekonomiskt synsätt, som skulle medföra att priset för kredit alltid hänförs till ränta har ej anammats av skatterätten, som i huvudsak antagit ett formellt räntebegrepp, varvid parternas rubricering av utbetalade belopp tillmäts stor betydelse.

I skatterättslig doktrin är en vanlig uppfattning att ränta är en förutsebar ersättning för kredit som beräknas med kreditbeloppet och kredittiden som grund.

För att ett belopp skall kunna behandlas som ränta vid beskattningen krävs ej att det betalas direkt från låntagare till den som har givit lånet (ursprunglig långivare) eller till den som senare har förvärvat fordringen. Även ersättning som ursprunglig långivare eller annan innehavare av fordran vid avyttring av fordran till tredje man erhåller som kompensation för upplupen ej förfallen ränta, s.k. räntekompensation, behandlas som ränta vid beskattningen (se t.ex. RÅ 83 1:79, skuldebrev, och RÅ 1984 Aa 81, finanscertifikat; jfr RÅ 85 1:25, andel i obligationsfond.) Vid 1990 års skatteomläggning bestämdes att räntekompensationen skall bakas in i avyttrings/förvärvspriset, 3 § 6 mom. 2 st. SIL. Denna regel gäller dock ej för beräkning av inkomst av näringsverksamhet.

På marknaden förekommer skiftande räntenivåer, beroende bl.a. på olika kreditrisker och på hur lätt det är för långivare att avveckla sina engagemang i förtid genom att avyttra fordringar till tredje man. Den allmänna uppfattningen torde vara att även ”risktillägg” eller ”överränta”, dvs. den del av räntesatsen som överstiger räntesatsen på ”guldkantade” fordringar, skall räknas som ränta.

Indexklausuler

Det vanligaste sättet att avtala om ränta är att uttrycka den i procent av lånebeloppet. Ofta är procentsatsen densamma under hela lånetiden, men kan också vara rörlig beroende på förhållandena på penningmarknaden, t.ex. ränta på vanliga bankkonton.

I stället för att avtala om en räntesats i procent av lånebeloppet kan låneersättningen knytas till ett index, t.ex. konsumentprisindex (KPI) eller något specifikt varuprisindex, valutakursindex, aktieindex. Man kan tycka att låneersättningen vid beskattningen bör behandlas som ränta oavsett hur den bestämts. Även om den skall bestämmas efter något prisindex beror den ju på och kan beräknas på grund av låneavtalet med kreditbeloppet och kredittiden som grund (jfr det inledningsvis nämnda uttalandet i prop. 1989/90:110). En särskild form av lån där räntan bestäms av en sorts index är vinstandelslån och som regleras i 2 § 9 mom. SIL.

I praxis har belopp som vid inlösen av penninglån utbetalats som ersättning för penningvärdeförsämring fått dras av resp beskattats som ränta, RÅ 1943 ref. 19 och not Fi 379, MRN 1953:5:4. Om långivare vid avyttring till tredje man av fordran med sådan indexklasul skulle få ersättning för ”upplupet indextillägg” har det allmänt antagits att ersättningen räknas som reavinst och inte som ränta; annan uppfattning framförs av Peter Melz i ”Kapitalvinstbeskattningens problem”, 1986, s. 300 f. Med ett halvt sekels erfarenheter i facit kan man beklaga att Regeringsrätten då fann att ersättning för penningvärdeförsämring borde beskattas som inkomst. En motsatt utgång hade väl åtminstone, tidigare än som kom att ske, tvingat fram en öppen diskussion om det berättigade i att beskatta sådan ”inkomst”.

RÅ 1969 not Fi 1396 (se också RN:s anvisningar med anledning av detta fall i MRN 1970:1:4) gällde bl.a. beskattning vid inlösen av förlagslån resp konvertering till aktier i lånande bolag. Om bolagsstämman ej skulle besluta om för konvertering erforderlig nyemission av aktier hade innehavare av förlagslån rätt att få lånet inlöst till ”överkurs” beräknad efter aktiekursen vid den tilltänkta konverteringstidpunkten. (Detta lån togs upp innan aktiebolagens emissioner av konvertibla skuldebrev lagreglerades i Sverige.) RR = RN fann bl.a. att överkursen vid inlösen skulle beskattas hos fordringsägare som ränta medan en konvertering skulle räknas som avyttring, varför reavinsten enligt dåvarande regler skulle bli skattefri efter fem års innehav.

I skatterättslig praxis (RegR) finns, såvitt jag vet, inte några andra än nyss nämnda fall där indexering av det nominella lånebeloppet har bedömts som ränta. Vinst eller förlust vid inlösen av lån i utländsk valuta har i skatterättslig praxis inte i något fall behandlats som ränta. Om ett lånebelopp i svenska kronor knyts till valutakursindex torde en sådan indexering inte räknas som ränta vid beskattningen. Inte heller knytning till guldpriset (och dollarkursen) har ansetts föranleda räntebehandling, RÅ 1986 ref. 51, fråga 6. En bidragande orsak i sistnämnda fall kan möjligen ha varit bl.a. att indexeringen kunde leda till att det nominella lånebeloppet skulle minska. Se även von Bahr i SN 1988 nr 11, s. 573, i artikeln ”Verklighet, schablon eller fiktion”.

I doktrinen uppställs också det kravet att avkastningen på en fordran skall vara förutsebar för att skatterättsligt behandlas som ränta. Ett sådant förutsebarhetsrekvisit leder till en vidare definition av räntebegreppet än vad som följer av praxis eftersom knytning till KPI eller till förhållandena på penningmarknaden (s.k. rörlig ränta) i princip kan hävdas vara lika förutsebar som annan indexering och som i praxis inte hänförts till ränta vid beskattningen.

”Oförutsebara” värdeförändringar av en fordran, beroende t.ex. på förändringar i det allmänna ränteläget eller gäldenärens försämrade betalningsförmåga, och som realiseras vid avyttring hänförs till reavinst eller reaförlust. För marknadsnoterade fordringar o dyl i svenska kronor utom premieobligationer gäller dock i och med 1990 års skatteomläggning att reavinst eller reaförlust skall behandlas som ränta, 29 § 2 mom. SIL, vilket dock ej är tillämpligt vid beräkning av inkomst av näringsverksamhet. Motsvarande gäller för marknadsnoterade andelar i obligationsfonder enligt 27 § 6 mom. SIL.

”Oförutsebara” ersättningar från låntagare som betalas ut till borgenär utan att fordringen avyttras bör i analogi med det ovan sagda inte beskattas som ränta (se dock RÅ 1989 ref. 101, fråga 2, vari utdelning av inköpsrätter till innehavare av konvertibla skuldebrev beskattades som ränteintäkt). Ett bättre alternativ synes vara att beträffande intäkt av kapital se sådana ”oförutsebara” ersättningar som ”annan intäkt som härrör från egendom” enligt 3 § 1 mom. SIL, jfr regeringsrådet Wahlgrens skiljaktiga mening i nyss nämnda fall.

Ett försök till sammanfattning av skatterättslig praxis avseende låneindexering o dyl utmynnar alltså i att total eller ”lagom förutsebarhet” resulterar i att låneersättningen räknas som ränta medan ”alltför stor oförutsebarhet” leder till att ersättningen ej betraktas som ränta. Vidare förefaller det som om skillnad typiskt sett görs mellan å ena sidan de fall då ersättning utbetalas av gäldenär till fordringsinnehavare antingen under innehavstiden eller i samband med låneinlösen och å andra sidan de fall då innehavare avyttrar fordran till tredje man och av denne får ersättning för ”upplupet indextillägg” eller liknande. I förstnämnda fall är det mer sannolikt att ersättningen betraktas som ränta eller annan (löpande) avkastning än i sistnämnda fall vari reavinstbeskattning i första hand kommer i fråga.

Förskottsräntor

Ett område där skatterätten tillämpat ett formellt räntebegrepp är de s.k. förskottsräntorna. Om en person lånar ett belopp och omedelbart betalar s.k. förskottsränta ligger det väl närmast till hands att se förskottsräntan närmast som en fiktion och behandla lånet som ett underkurslån (jfr tillkomsten av den fordran som var aktuell i det fall som refereras i RÅ 1988 ref. 2). (Regeringsrätten har i några fall vägrat avdrag för ”fantastiska” förskottsräntor, RÅ 1982 Aa 184, RÅ 1987 ref. 78. Motiveringarna, som synes utgå från ett formellt räntebegrepp, var dock något krystade. Det hade räckt att ta fram räknedosan för att rent matematiskt kunna konstatera att det inte rörde sig om ränta i vedertagen bemärkelse, se Sandels i SN 1988:11, Skattedomstolarna som kreditbeviljare, s. 588 ff.)

Ett exempel får illustrera min tankegång avseende förskottsräntor. En person lånar 100 med återbetalning efter tre år och betalar 30 i förskottsränta för hela lånetiden, motsvarande en årlig ränta på 12,7 %. Egentligen har han lånat 70 och utfäst sig att återbetala lånet 70 + ränta 30 efter tre år. Man kan också ”godkänna” att lånebeloppet är 100 men anse lånet utfärdat till en underkurs på 30 %.

Motsvarande betraktelsesätt skulle kunna användas vid förskottsbetalning av räntor på ”vanliga lån” under lånets löptid, även om det praktiskt är mer komplicerat.

Om praxis hade följt detta mera ”realekonomiska” synsätt hade den populära skatteplaneringen med förskottsräntor i inkomstslaget kapital (kontantprincipen) kunnat effektivt stoppas och någon speciallagstiftning på detta område hade inte varit nödvändig.

Enligt 3 § 6 mom. 1 st. SIL (som ej gäller för inkomst av näringsverksamhet) medges ej avdrag för förskottsränta för den del av räntan som belöper på tid efter beskattningsårets utgång. Återstående del får dras av med lika stora belopp för år räknat under återstoden av den tid som förskottsbetalningen har avsett. Detta är mer ”generöst” än att se förskottsräntan som en underkurs, varvid enligt kontantprincipen ränteavdrag ej skulle ges förrän vid återbetalning eller vid förtida inlösen.

Ränta i annan form än pengar, räntefri utlåning

Regeringsrätten har i några fall vägrat avdrag för ränta på lånade medel som använts till ”räntefri” utlåning till företag som därigenom kunnat minska sina avgifter för tillhandahållna tjänster avseende den skattskyldiges privata konsumtion (RÅ 1982 Aa 72, bilhyra och RÅ 1984 1:39, båtplatshyra). Stig von Bahr har kritiserat dessa fall och menat att det vore riktigare att i stället beskatta utlånaren för en beräknad ränta (in natura), eftersom en sådan lösning skulle täcka in även de fall den ”räntefria” utlåningen avser egna pengar, SN 1988:11 s. 570 f. Regeringsrätten har i RÅ 1989 ref. 44 följt von Bahrs mening (församlingsmedlems ”räntefria” utlåning till församling som bidrag till kyrkobygge och som nedbringat storleken av medlemmens ej avdragsgilla penningbidrag).

I sistnämnda fall anförde RR bl.a. att rättspraxis intagit den ståndpunkten att beräknad ränta ej beskattas hos den som lånat ut pengar utan att betinga sig ränta om efterskänkandet ej inneburit en sådan överföring från borgenär till gäldenär ”som har särskild betydelse i skattehänseende”. Det kan givetvis diskuteras vad som menas med ”särskild betydelse i skattehänseende”. Det torde vara klart att därmed avses sådana fall att skattskyldig helt försöker undgå beskattning av kapitalinkomst samtidigt som låntagaren får avdrag (indirekt genom minskning av skattepliktiga intäkter) eller inte är skattskyldig för kapitalinkomster. Frågan blir då om beskattning bör ske i alla de fall avgifter för olika varor eller tjänster nedbringas genom att köparen ger säljaren ett ”räntefritt” lån. Om köparen i form av ett särskilt lån lånar ut ett större belopp till säljaren med rätt till återbetalning av samma belopp torde det i regel inte råda någon tvekan om att beskattning skall ske för beräknad ränta.

Situationen är emellertid densamma vid alla förskottsbetalningar i hushållssektorn, t.ex. för hyra, prenumerationer, försäkringspremier. I dessa fall inrymmer avgiften ett element av utlåning; säljaren får ju utan att betala ränta disponera hela beloppet innan han slutligen fullgjort hela sin prestation. Genom den ”räntefria” utlåningen får det antas att avgiften blir lägre än om betalning hade skett fortlöpande under prestationstiden eller i efterskott. Därmed finns det (teoretiskt sett) grund för att som ränta beskatta det belopp varmed avgiften kunnat nedbringas p.g.a. förskottsbetalning, dvs. säljaren anses ha lånat pengar av köparen, köparen anses successivt betala för den fortlöpande tjänsten med de pengar säljaren lånat inklusive räntan på dessa utlånade pengar. På motsvarande sätt borde (teoretiskt sett) ”räntedelen” av efterskottsbetalningar berättiga till avdrag för beräknad ränta.

Med hänsyn till den ökade vikt som lagstiftaren genom 1990 års skatteomläggning lagt vid tidpunkten för beskattning av kapitalinkomster skulle det kunna göras gällande att beskattning för beräknad ränta i princip borde ske även i de fall utlånaren genom ”räntefri” utlåning skulle kunna uppnå endast en senareläggning (och alltså inte ett helt undgående) av beskattningen av avkastningen, t.ex. genom placering i s.k. framtidskonton, underkursobligationer eller andra lånekonstruktioner. Detta principiellt riktiga resonemang skulle emellertid kunna anses strida mot den lagstadgade kontantprincipen (vad som gäller i företagssektorn kommer att diskuteras senare i denna artikel). Det kan väl också antas att Regeringsrätten i RÅ 1989 ref. 44 avsett sådana fall där räntan eljest helt kunnat undgå beskattning.

2 Betydelsen av gränsen mellan reavinst och ränta

Före 1990 års skatteomläggning gällde att räntor (och intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet enligt 35 § 1 mom. 1 KL) beskattades fullt ut med ”vanliga” marginalskattesatser medan reavinster ofta beskattades lindrigare. På ”övrig lös egendom”, såsom fordringar, beskattades reavinster med en fallande skala med skattefrihet efter fem års innehav. Detta inbjöd givetvis till s.k. upplägg och andra anpassningar från de skattskyldigas sida.

Numera gäller i princip samma proportionella skattesats för både reavinster oavsett innehavstid och räntor eller andra sorters kapitalinkomster. Det är dock inte helt betydelselöst hur en inkomst (eller förlust) rubriceras med hänsyn bl.a. dels till de olika s.k. kvittningsfållorna inom kapitalinkomstbeskattningen, dels till periodiseringsreglerna för intäkt av näringsverksamhet. Detta kommer att illustreras senare i denna artikel.

3 Underkursskuldebrev

Olika sorters underkurs

I det följande kommer jag att skilja mellan ”genuina” underkursskuldebrev och ”blivna” underkursskuldebrev.

Genuina underkursskuldebrev definieras här som skuldebrev som emitteras till kurs under pari (nominellt lånebelopp) och som vid lånetidens utgång löses in till pari. Genuina underkursskuldebrev kan förenas med ränta som betalas ut periodiskt under löptiden. Den löpande räntan är i så fall lägre än vad marknaden kräver vid emissionen; i annat fall hade ju lånet ej emitterats till underkurs. Ett specialfall är s.k. nollkupongsobligationer. I sådana fall betalas ingen löpande ränta. Underkursen är ett mått på vad marknaden kräver som kompensation för den uteblivna räntan.

Blivna underkursskuldebrev definieras här som skuldebrev som emitterats till pari men som på grund av olika omständigheter, t.ex. stigande ränteläge på penningmarknaden, sjunkit i värde så att de under löptiden kan avyttras till pris endast under pari. Blivna underkursskuldebrev löper typiskt sett med fast ränta.

Endast sådana underkurser som beror på utebliven eller för låg löpande ”sedvanlig ränta” kommer, om ej annat särskilt sägs, att diskuteras i det följande. Motsvarande begränsning kommer att göras för diskussionen i nästa avsnitt om överkurser.

Ekonomiskt synsätt

Borgenärsperspektivet

I ekonomisk mening är givetvis en fordringsägares vinst vid inlösen till pari av en fordran som förvärvats till underkurs, i den mening som nyss angivits, i sin helhet för honom en ränta på det av honom satsade kapitalet. Underkursen vid hans förvärv är med andra ord ett uttryck för den ränta som (tillsammans med eventuell löpande ränta) är den avkastning han då kräver eller nöjer sig med. Om underkursen beror på att gäldenären senare hamnat i en högre ”riskklass” än den han tillhörde vid emissionen bör bedömningen i princip bli densamma (möjligen med undantag för extremfall. Principiellt kan dock all avkastning på lån hänföras till ränta oavsett vilken riskklass gäldenären tillhör. I annat fall borde all avkastning som överstiger helt ”säker” ränta hänföras till kapitalvinst.)

Vid en avyttring av fordringen före förfallodagen kan man tekniskt sett beräkna resultatet av innehavet i termer av dels upplupen ränta eller återvunnen del av underkursen under innehavstiden, dels reavinst eller reaförlust på det nominella fordringsbeloppet minskat med underkursen vid förvärvet (här bortses alltså från ränta som eventuellt utgår i annan form och antas att fordringen i sin helhet förfaller till betalning vid en och samma tidpunkt).

Gäldenärsperspektivet

Eftersom emittenten förpliktat sig att lösa in det till underkurs emitterade lånet är underkursen ett uttryck för den lånekostnad eller ränta som han kommer att åsamkas vid inlösen. Lånet kunde lika gärna ha emitterats till ett nominellt belopp motsvarande emissionskursen varvid ett belopp motsvarande underkursen utfästs att utgå som ränta vid inlösen. Räntan är känd från början och bör fördelas som en kostnad under löptiden.

Om emittenten i förtid löser in (återköper) ett lån emitterat till pari till kurs överstigande emissionskursen åsamkas han en lånekostnad som synes böra jämställas med ränta eftersom den är ett uttryck för att marknadens avkastningskrav har sjunkit och den i förhållande till emissionen högre kursen vid återköpet från gäldenärens synpunkt är en förskottsbetalning av ”överräntan”, vilken ju ingår i den kalkylerade och utfästa låne- eller räntekostnaden vid emissionstillfället. Om återköpspriset understiger emissionskursen ökad med upplupen ränta gör han en vinst som ej bör jämställas med ränteintäkt.

Det är endast genuina underkurser som kan ses som ränta för gäldenären. Om ett till nominellt belopp emitterat lån senare omsätts till underkurs påverkar detta inte storleken av gäldenärens räntekostnader.

Skatterättsligt synsätt

Borgenärsbeskattning

För genuina underkursskuldebrev synes praxis entydigt utvisa att ett belopp motsvarande underkursen, i vart fall för den ursprunglige långivaren, vid lånets inlösen skall beskattas som ränta, RÅ 1982 Aa 152 och RÅ 1972 ref. 51.

I det fall som refereras i RÅ 1988 ref. 2 hade underkursen åstadkommits genom att gäldenären betalat förskottsränta varefter borgenären överlåtit den sålunda avlövade fordringen till underkurs. RegR ansåg att skillnaden mellan den nye borgenärens förvärvspris och vad han skulle erhålla av gäldenären på förfallodagen, dvs. underkursen, var ränta och således i sin helhet skattepliktig inkomst av kapital. RegR motiverade utgången med att den nye borgenären visserligen inte uppgivit hur förvärvspriset beräknats men inte gjort gällande att fordringen varit osäker eller att andra särskilda omständigheter påverkat värderingen varför grund saknades att antaga annat än att vederlaget vid förvärvet motsvarat fordringens vid förvärvstidpunkten diskonterade värde. (Den effektiva årsräntan var i detta fall, med hänsyn till den egendom som lämnats i pant, väl hög, nästan 25 %, vilket möjligen kan förklara Regeringsrättens ganska försiktigt motiverade antagande att fordringen förvärvats till diskonterat värde; jfr dock de fall som nämnts ovan i avsnitt 1 om förskottsräntor.)

Sistnämnda fall kan generellt tas till intäkt för att praxis intagit den ståndpunkten att den som förvärvat en fordran till underkurs motsvarande diskonterat värde skall anses ha uppburit en skattepliktig ränta vid lånets inlösen med belopp motsvarande underkursen vid förvärvet. Detta synes gälla oavsett om det är fråga om genuina eller blivna underkursskuldebrev eller om fordringsägaren är ursprunglig långivare eller förvärvat fordringen genom annat (oneröst) fång.

Här kan nämnas att rättsnämnden i några ej överklagade förhandsbesked före 1990 års skatteomläggning ansett att vinst vid såväl inlösen som avyttring före förfallodagen av blivna underkursobligationer (äldre statsobligationer med lång löptid och låg ränta ursprungligen emitterade till pari men av senare innehavare förvärvade till underkurs p.g.a. att det allmänna ränteläget vid hans förvärv varit högre än vid emissionen) skulle behandlas som reavinst och inte som ränta. Dessa besked synes inte, i vart fall inte i vad de avser inlösen, vara riktiga med hänsyn till RegR:s allmänt hållna motivering i RÅ 1988 ref. 2.

Vad gäller avyttring till tredje man av fordran som förvärvats till underkurs finns såvitt jag vet endast ett fall i praxis, (RegR), nämligen RÅ 1972 ref. 51, vari vinst inte bara vid inlösen utan även vid avyttring av en s.k. finansväxel (underkursskuldebrev utan löpande ränta mcd 6 månaders löptid) beskattades som ränta. Omständigheterna är emellertid ganska knapphändigt angivna i referatet. Det kan inte uteslutas att den avyttring som avsågs i verkligheten var en förtida inlösen varvid det erhållna beloppet beräknats efter samma diskonteringsräntesats som använts vid emissionen.

I nästa avsnitt skall frågan om eventuell räntebeskattning vid avyttring av underkursskuldebrev behandlas.

Före 1990 års skatteomläggning gällde särskilda regler för vissa underkursskuldebrev. Enligt en på skatteutskottets initiativ år 1980 (SkU 1979/80:10) tillkommen lagregel gällde att skillnaden mellan förvärvspris och vad som erhölls vid såväl avyttring som inlösen av s.k. bankcertifikat (underkursskuldebrev utan löpande ränta med högst ett års löptid) vid beskattningen skulle betraktas som ränta och att motsvarande grunder skulle gälla vid beräkning av räntan om den var hänförlig till förvärvskälla för vilken inkomstberäkning skulle ske enligt bokföringsmässiga grunder. Vad lagstiftaren närmast ville åstadkomma var att förhindra att beskattningen av den ”normala avkastningen” på dessa certifikat skulle kunna nedbringas genom avdrag för reaförluster. Utskottet framhöll att dess förslag skulle ses enbart som en av praktiska skäl tillkommen lösning av den då aktuella frågan, att frågan om hur vinster och förluster vid avyttring av obligationer i allmänhet borde behandlas vid beskattningen delvis vore av komplicerad natur och att det inte då hade anledning att gå in på hela detta problemkomplex.

Genom lagstiftning år 1983, prop. 1982/83:58, utsträcktes den skattemässiga specialregleringen av bankcertifikaten till att omfatta även statsskuld- och skattkammarväxlar (liksom bankcertifikaten underkursskuldebrev utan löpande ränta med högst ett års löptid). I propositionen framhölls att vinst vid försäljning av värdepapper i allmänhet beskattades som reavinst men att främst den korta löptiden på bankcertifikaten hade motiverat att skillnaden mellan inköpspris och vad man fick vid försäljning eller inlösen skulle behandlas som ränta.

Gäldenärsbeskattning

För emittent av underkursskuldebrev gäller att han, i vart fall om underkursen beror endast på utebliven eller för låg löpande sedvanlig ränta och om han är näringsidkare, varje år får dra av den del av underkursen som belöper på beskattningsåret, RÅ 1987 Not 241 (som synes innebära en ändring av praxis enligt RÅ 1983 Aa 109). Omedelbart avdrag för kapitalrabatten (underkursen) med stöd av 17 § 3 st. bokföringslagen ges alltså inte. Om emittenten inte är näringsidkare och alltså omfattas av kontantprincipen torde gälla att han får ränteavdrag först vid lånets inlösen eller vid förtida återköp.

Emittentens avdragsrätt för underkursen är inte beroende av att borgenären räntebeskattas, vilket framgår av RÅ 1987 Not 241, som avsåg emission av konvertibla skuldebrev till underkurs och där borgenären tills vidare kan undgå beskattning genom att konvertera sina skuldebrev till aktier. Vid emission av ”vanliga” underkursskuldebrev inträffar också en eventuell räntebeskattning av borgenär, som tillämpar kontantprincipen, vid senare tidpunkt än den löpande avdragsrätten för emittent som bedriver näringsverksamhet.

Om en emittent, som är näringsidkare, återköper ett lån till underkurs (lägre kurs än emissionskursen) beskattas han för den härigenom uppkomna vinsten, RÅ 1958 ref. 18. Grunden härför synes inte vara att vinsten p.g.a. återköpet betraktas som ränta utan att den betraktas som en intäkt i näringsverksamhet. Om lånet ej är hänförligt till näringsverksamhet blir vinst vid återköp skattefri om lånet är emitterat i svenska kronor. (RINK:s förslag om reavinstbeskattning av skulder har genomförts för skulder endast i utländsk valuta.) Kostnad p.g.a. återköp till högre kurs än emissionskursen bör vara avdragsgill i första hand som kostnad jämställd med ränta, närmast förskottsränta (se ovan under Ekonomiskt synsätt, gäldenärsperspektivet) och i andra hand, om gäldenären bedriver näringsverksamhet, som annan lånekostnad i denna verksamhet. Enligt 3 § 4 mom. tredje stycket SIL (som gäller för ”fysiker”) jämställs med ränta vederlag vid återbetalning av lån i förtid. (Denna regel infördes som ett alternativ till RINK:s förslag att ge avdrag för reaförlust på skulder, prop. 1989/90:110 del 1 s. 465.) Regeln innebär att kostnad för gäldenären för förtida återbetalning av lån får dras av som ränta oavsett om kostnaden kan jämställas med förskottsbetald ränta enligt tidigare diskussion eller om borgenären av andra skäl vill ha ersättning för att i förtid avveckla lånet. Regeln innebär också att vederlaget vid den förtida återbetalningen skall beskattas som ränta hos borgenären. Däremot synes bestämmelsen inte böra leda till att vinst vid avyttring till tredje man av (ej marknadsnoterad) fordran generellt bör betraktas som ränteintäkt.

Sammanfattningsvis kan sägas att skatterättslig praxis avseende underkursskuldebrev har utformats ur ett borgenärsperspektiv när det gäller fordringsägarens beskattning och ur ett gäldenärsperspektiv när det gäller gäldenärens beskattning, dvs. borgenärens beskattning är inte symmetrisk med hur gäldenären beskattas. Delvis beror detta på att de fall som prövats på borgenärssidan avsett inkomst av kapital och på gäldenärssidan rörelsebeskattning.

4 Överkursskuldebrev

Olika sorters överkurs

Överkursskuldebrev kan, liksom underkursskuldebrev, vara ”genuina”, dvs. emitterade till kurs över pari, eller ”blivna”, dvs. emitterade till eller under pari och av senare innehavare förvärvade till pris över pari.

Det torde vara mindre vanligt att skuldebrev emitteras till överkurs än till underkurs. Överkurs uppstår om ett skuldebrev löpande avkastar högre ränta än vad marknaden kräver, t.ex. vid fallande allmänt ränteläge eller om gäldenären hamnat i en lägre riskklass än den han tillhörde vid emissionstidpunkten.

Ekonomiskt synsätt

Borgenärsperspektivet

För den som förvärvar ett skuldebrev till belopp över pari är överkursen ett uttryck för att skuldebrevet löper med högre ränta än marknadsräntan på motsvarande placeringar. Innehavaren får alltså på fordringens nominella belopp en högre ränta än den han eljest skulle kräva eller kunna räkna med. Överkursen, som ju kan förutses gå förlorad på förfallodagen, är en kostnad för den förhöjda räntan, dvs. genom att betala överkurs har förvärvaren köpt en del av den löpande räntan. Denna del av räntan eller ”överräntan” är alltså inte en ränta i egentlig mening utan en betalning för en rätt som förvärvaren har köpt.

Gäldenärsperspektivet

För den som, genom att utfästa en högre löpande ränta än vad marknaden kräver eller förväntar sig, emitterar skuldebrev till överkurs är överkursen den vinst han gör genom att betala överränta. Genom att betala överränta återbetalar han alltså den överkurs han fick in vid emissionen.

Om ett skuldebrev, som emitterats till pari, sedermera stiger i värde och av en ny innehavare förvärvas till överkurs påverkar detta inte gäldenärens situation. Gäldenären har ju att betala löpande ränta, som är den kostnad han åsamkas för det vid emissionen lånfångna beloppet. Att en del av denna ränta inte utgör ränta från den nye borgenärens synpunkt bör alltså inte påverka bedömningen av vad som är ränta för gäldenären.

Skatterättslig bedömning

Såvitt jag vet finns ingen skatterättslig praxis avseende överkurser på fordringar. I det följande skall jag, med ledning av den praxis som finns för underkurser, diskutera tänkbara modeller för hur överkurser bör behandlas vid beskattningen.

Borgenärsbeskattning under innehavstiden och vid inlösen, tre alternativ

För beskattning av den som förvärvar en fordran till överkurs är, såvitt jag nu kan föreställa mig, tre huvudalternativ möjliga. (Det antas här att fordringen löper med fast årlig ränta och att hela det nominella fordringsbeloppet återbetalas på förfallodagen.)

Enligt det första alternativet beskattas den löpande räntan i sin helhet som ränta. Vid inlösen, som ju anses innebära att fordringen avyttras, uppkommer en förlust motsvarande överkursen. Närmast till hands ligger att behandla denna förlust som en reaförlust. Detta alternativ är enkelt att tillämpa i det praktiska taxeringsarbetet. Mot detta alternativ talar att den redan vid förvärvet förutsebara förlusten vid framtida inlösen behandlas som en reaförlust. Reaförluster (och reavinster) utmärks ju just av att de inte är förutsebara. Vid förvärvet kan överkursen vidare förutses typiskt sett gradvis gå förlorad i takt med att den slutliga förfallodagen rycker närmare. Det går emellertid inte att exakt förutse i vilken takt överkursen förloras. Vid ytterligare sjunkande allmänt ränteläge kan fordringen också tillfälligt stiga i värde.

Det andra alternativet är att se en del av den löpande räntan som amortering av överkursen.

Detta illustreras med följande exempel. En fordran på nominellt 100 och med årlig ränta 12 har förvärvats för 110, dvs. med en överkurs på 10. Av de årligen utbetalda 12 anses sammanlagt 10 vara amortering av den av förvärvaren erlagda överkursen och återstoden av de årliga betalningarna anses vara ränta på den genom amorteringen successivt minskande fordringen, som uppgick till 110 vid förvärvet. Slutbetalningen på 100 anses också vara amortering. Ett annat sätt att uttrycka saken är att överkursen betraktas som ett särskilt annuitetslån och det nominella fordringsbeloppet som ett ”vanligt” lån som i sin helhet återbetalas vid ett enda tillfälle.

Det tredje alternativet är att se förvärvet som ett samtidigt förvärv av flera fordringar till underkurs.

Detta kan illustreras med följande exempel. Det nominella fordringsbeloppet är 100 med utfäst årlig ränta på 12. Vid förvärvet återstår fyra årliga betalningar på 12 och en slutbetalning på 100. Fordringsbeviset förvärvas för 110. Förvärvaren anses ha till underkurs förvärvat fem olika fordringar på 12 + 12 + 12 + 12 + 100 med olika förfallodagar. Nuvärdet av dessa fordringar är 110 och fördelas mellan de olika fordringarna. Vid varje betalning som förvärvaren erhåller beskattas som ränta skillnaden mellan vad han får och den del av förvärvspriset som kan beräknas belöpa på denna fordran.

Borgenärsbeskattning vid avyttring före inlösendagen

I detta delavsnitt bortses från de numera gällande särskilda reglerna för räntekompensation och reavinst eller reaförlust på marknadsnoterade fordringar.

Om förvärvaren före den slutliga förfallodagen avyttrar fordringen till tredje man behandlas i det första alternativet skillnaden mellan förvärvspris och avyttringspris (med undantag för eventuell räntekompensation) som reavinst eller reaförlust.

I det andra alternativet blir bedömningen av en avyttring i princip densamma, dock att man vid reavinstberäkningen beaktar att en del av eventuellt uppburen årlig betalning är en amortering och således minskat det skattemässiga anskaffningsvärdet på fordringen och att en del av den eventuella ersättning som vid avyttringen utbetalas som kompensation för upplupen periodisk ”ränta” anses ingå i avyttringspriset för själva fordringen.

Ett exempel får illustrera. Den i det andra alternativet för 110 förvärvade fordringen avyttras för 103 + ersättning för årlig ”ränta” med 6, varav 1 kan beräknas vara hänförlig till amortering av överkurs. Säljaren har uppburit en (årlig) betalning på 12 varav 2 hänförts till amortering av överkursen. Hans skattemässiga anskaffningsvärde på fordringsbeviset har därför nedgått till 108. Som avyttringspris för fordringsbeviset räknas 104 (= 103 + 1). Avyttringen leder således till en reaförlust på 4 (= 104-108). Vidare anses han vid avyttringen ha erhållit en ränteintäkt på 5 (= 6 - 1).

I det tredje alternativet finns två olika lösningar för hur en avyttring bör beskattas.

(1) Enligt den första lösningen anses hela skillnaden mellan förvärvspris och avyttringspris vara reavinst eller reaförlust.

(2) Enligt den andra lösningen anses avyttringspriset bestå av två delar. Den ena delen utgör ersättning för upplupen ränta. Den andra delen utgör vederlag för själva fordringen exkl upplupen ränta. Den del som utgör ersättning för upplupen ränta beskattas som ränteintäkt. Skillnaden mellan den andra delen och förvärvspriset behandlas som reavinst eller reaförlust. Det bör beaktas att avyttringen i det givna exemplet till det tredje alternativet anses vara en avyttring av två eller flera särskilda fordringar (för det fall ej blott slutbetalningen, 100, återstår vid avyttringen) och att separata beräkningar avseende reavinst eller reaförlust och ränta skall göras för varje särskild fordran.

Den andra lösningen kan illustreras med följande exempel avseende avyttring av ett till underkurs förvärvat skuldebrev. Ett skuldebrev på nominellt 100 utan löpande ränta har förvärvats för 60 och senare avyttrats för 73. Den del av underkursen på 40 som belöper på innehavstiden (upplupen ränta) är 10. Vid avyttringen skall alltså säljaren anses ha fått en ränta (räntekompensation) på 10 och gjort en reavinst på 3 (= 73 - 10 - 60). Om avyttringen i stället hade skett till 67 hade den, med i övrigt samma förutsättningar, lett till en reaförlust på 3 (= 67 - 10 - 60), eftersom ersättningen för den upplupna räntan även i detta fall givetvis skall anses vara 10.

I det fall som återges i RSV/FB Dt 1984:14 (se även RÅ 1984 Aa 81 i den del ärendet, förhandsbesked, fullföljdes till RR) svarade rättsnämnden på en fråga, fråga 3.2, om vad som skulle gälla vid en avyttring på ”marknaden” under löptiden av ett till underkurs förvärvat skuldebrev, s.k. finanscertifikat med högst ett års löptid. Nämnden angav som grund för svaret att den del av det mot underkursen vid utgivandet svarande beloppet som belöpte på innehavstiden utgjorde ränta, att detta gällde oavsett om den sålunda beräknade räntan var större eller mindre än vinsten vid avyttringen av skuldebrevet och att skillnaden mellan vinsten och räntan skulle hänföras till en förändring av värdet på skuldebrevets renodlade kapitalbelopp eller priset vid utgivandet. (Såvitt framgår av förutsättningarna skulle skuldebrevet av den skattskyldige förvärvas vid utgivandet.) Så långt överensstämmer förhandsbeskedet på denna fråga med den ”andra lösning” som återgivits ovan. Svaret på frågan blev att den del av vinsten som täcktes av beräknad ränta skulle beskattas som ränta. Den av nämnden angivna grunden synes inte stämma överens med svaret, eftersom svaret tyder på att om vinsten skulle vara lägre än den beräknade räntan endast ett belopp motsvarande vinsten skulle beskattas som ränta medan den av nämnden angivna grunden i ett sådant fall borde medföra räntebeskattning med högre belopp än vinsten och rätt till avdrag för reaförlust med belopp motsvarande skillnaden mellan vinsten och räntebeloppet. Nämnden synes alltså ha medgivit ”tyst kvittning” mellan beräknad ränta och reaförlusten. (På den tiden fick reaförluster överhuvudtaget inte kvittas mot annat än reavinster.)

Några effekter av de olika borgenärsalternativen

De belopp som beskattas som ränta eller reavinst hos förvärvaren blir sammantaget lika stora oavsett vilket av de tre alternativen som väljs. Däremot sker beskattning med olika belopp vid olika tidpunkter (förutsatt att borgenären beskattas enligt kontantprincipen). Beskattningen sker alltså tidigare i alternativ ett än i alternativ två och tidigare i alternativ två än i alternativ tre. Således skulle, med de siffror som angivits i de nämnda exemplen, i det första alternativet ett belopp på 12 beskattas som ränta vid den första förfallotidpunkten. I alternativ två skulle motsvarande belopp bli c:a 10 och i alternativ tre c:a 2.

Alternativ ett innebär också en tidigareläggning av beskattningen på så sätt att den förutsebara förlusten kommer fram på avdragssidan först vid inlösen (eller eventuellt vid en avyttring dessförinnan). Därtill kommer att reaförlusten, vid beräkning av inkomst av kapital, är avdragsgill endast till 70 %. För marknadsnoterade fordringar får dock reaförlust dras av som ränta vilket leder till fullt avdrag, om det inte är så att förlusten drabbas av den allmänna begränsning av rätten till skattereduktion som gäller för underskott av kapital enligt 2 § 4 mom. uppbördslagen.

Att en till överkurs förvärvad fordran ses antingen som ett lån som årligen ger en ränta motsvarande förvärvarens avkastningsanspråk (alternativ två) eller som ett förvärv av flera underkursskuldebrev med samma totala avkastning (alternativ tre) kan belysas med följande exempel. En person lånar ut 72,25 mot en ränta på 12 %. Det överenskoms att betalning (inklusive ränta) skall ske i fem år med 20 per år (nuvärdet av fem årliga betalningar på 20 är 72,25 med en diskontering efter 12 %). Fordringen överlåts till en person, som nöjer sig med 10 % ränta, för 75,87 (= nuvärdet med diskontering efter 10 %). Fördelningen av de årliga betalningarna på 20 mellan amortering och ränta blir för förvärvaren i de olika alternativen som följer.

Alternativ 2Alternativ 3
amortrtaamortrta
År 112,42 7,5818,18 1,82
År 213,70 6,3016,53 3,47
År 315,04 4,9615,04 4,96
År 416,53 3,4713,70 6,30
År 518,18 1,8212,42 7,58
S:a75,8724,1375,8724,13

För låntagaren påverkas inte situationen av borgenärsbytet. Han bör alltså få dra av sammanlagt 27,75 som ränta. Om överenskommelse träffats om att räntan, 12 %, skall betalas varje år på återstående låneskuld blir fördelningen för hans del som följer.

amortrta
År 111,368,64
År 212,747,26
År 314,295,71
År 416,004,00
År 517,862,14
S:a72,2527,75

Vilket borgenärsalternativ är riktigt?

Beskattning under innehavstiden och vid inlösen

RR har i RÅ 1988 ref. 2 bortsett från vad som av de ursprungliga låneparterna betecknats som ränta och bedömt situationen utifrån vad som från ett borgenärsperspektiv är säkerställd eller förutsebar avkastning och således ränta, dvs. som ränta bör ej behandlas ett större belopp än skillnaden mellan diskonterat värde (förvärvspris) och framtida betalningar. Med hänsyn härtill synes alternativ ett inte vara riktigt. Alternativ ett lider också av den teoretiska bristen att den utgår från att en förutsebar kostnad kan behandlas som reaförlust. Valet synes därför stå mellan alternativ två och alternativ tre. Vilket av dessa alternativ som väljes är från teoretisk utgångspunkt närmast en smaksak. Om man bortser från de beteckningar som låneparterna ursprungligen åsatt de betalningar som skall utgå p.g.a. låneavtalet och alltså bedömer situationen endast med beaktande av senare förvärvares avkastningsanspråk finns det ingen anledning att se alternativ två som riktigare än alternativ tre, även om sistnämnda alternativ kan framstå som något mer okonventionellt än alternativ två.

Det är dock inget osannolikt antagande att, åtminstone vad beträffar allmänhetens innehav av obligationer, alternativ ett ganska allmänt tillämpas i det praktiska taxeringsarbetet och vid preliminärskatteuppbörden.

Beskattning vid avyttring före inlösendagen

Alternativ ett är onekligen den mest praktiska modellen även när det gäller avyttring.

Vad gäller alternativ tre (som jämställer innehavet av ett till överkurs förvärvat skuldebrev som innehav av flera underkursskuldebrev) saknas praxis avseende beskattning vid avyttring. Eftersom underkurs vid förvärv av fordran ansetts vara en redan vid förvärvet känd eller förutsebar ränteinkomst ligger det närmast till hands att dela upp köpeskillingen vid en avyttring i en räntedel och en ”readel”. Praktikabilitetsskäl kan dock tala för att företa endast reavinstbeskattning vid avyttring. Som kommer att framgå av ett senare avsnitt synes även den s.k. genomsnittsmetoden för fordringar tala härför.

Gäldenärsbeskattning

Beträffande gäldenärens beskattning behöver endast genuina överkursskuldebrev utfärdade av näringsidkare diskuteras (att privatpersoner emitterar lån till överkurs torde vara synnerligen ovanligt). Eftersom överkursen är ett lån bör den inte redovisas som intäkt utan som skuld. Den del av utbetalad årlig ”ränta” som motsvarar överkursen bör i konsekvens härmed inte få dras av utan redovisas som amortering. För det fall överkursen har intäktsförts bör avdrag medges för hela ”räntan”. (Vad som bör gälla om en gäldenär återköper ett lån till annan kurs än som gällde vid emissionen har behandlats i tidigare avsnitt.)

5 Genomsnittsmetoden för fordringar

Före 1990 års skatteomläggning gällde vid reavinstbeskattningen att anskaffningskostnaden för en avyttrad s.k. äldre aktie eller andel i aktiefond (innehavd i minst två år) i regel skulle anses vara den genomsnittliga anskaffningskostnaden för samtliga äldre aktier och andelar av samma slag som den avyttrade, beräknat med hänsyn till faktiska anskaffningskostnader och inträffade förändringar beträffande innehavet.

Vid skatteomläggningen utvidgades tillämpningsområdet för denna genomsnittsmetod på så sätt att den numera omfattar alla aktier och andra med aktier jämställda finansiella instrument enligt 27 § 1 mom. SIL oavsett innehavstid. Å andra sidan begränsades tillämpningsområdet i så måtto att aktier o dyl av endast ”samma slag och sort” skall tas med vid genomsnittsberäkningen.

Genomsnittsmetoden för aktier o dyl definieras i 27 § 2 mom. första stycket SIL.

Enligt 29 § 1 mom. SIL skall ”den genomsnittsmetod som anges i 27 § 2 mom” användas vid beräkning av reavinst vid avyttring av fordringar och andra ränteinstrument i svenska kronor.

Denna genomsnittsmetod skall också, enligt 30 § SIL, tillämpas vid reavinstbeskattning av utländsk valuta, fordringar och liknande instrument i sådan valuta, skulder i utländsk valuta och, enligt 31 § SIL, för ”annan egendom, som inte innehafts för personligt bruk” om avyttringen avser ”en del av ett samlat innehav av egendom med enhetligt värde”.

Genomsnittsmetoden är alltså inte tillämplig på t.ex. fastigheter, bostadsrätter och andelar i handelsbolag.

Genomsnittsmetoden är tillämplig inte endast för inkomst av kapital utan även, på grund av hänvisningen i anv. p 1 tionde stycket till 24 § KL, för beräkning av reavinst och reaförlust hänförlig till näringsverksamhet (med undantag för skulder i utländsk valuta).

Vid skatteomläggningen gjordes vissa uttalanden, prop. 1989/90:110 del 1 s. 426, om hur genomsnittsmetoden borde tillämpas för aktier. Sålunda bör A- och B-aktier ej läggas samman och ej heller bundna och fria aktier (numera inaktuellt). Anledningen till den i jämförelse med tidigare genomsnittsmetod snävare gränsdragningen angavs vara att aktier av olika slag och sort brukade ha olika kurs (marknadsvärde).

Viss ledning kan också hämtas från bestämmelsen om vilken egendom som skall genomsnittsberäknas enligt 31 § SIL. I propositionen, s. 726, uttalades härom att det sällan torde råda sådan identitet mellan två innehav att bestämmelsen blir tillämplig. Som exempel på tillämplighet angavs guld, som vid olika tidpunkter inköpts till olika pris.

Sist i denna artikel skall diskuteras vilka fordringar som bör omfattas av genomsnittsmetoden och vilken betydelse detta kan ha för räntebegreppet.

6 Några aktuella (pågående) fall

Skatterättsnämnden, SRN, meddelade den 11 februari i år förhandsbesked i ett ärende som gällde periodisering av ränta på underkursobligationer i svenska kronor, s.k. nollkupongsobligationer, och i två ärenden som gällde s.k. aktieindexobligationer i svenska kronor. Beskeden har överklagats hos Regeringsrätten.

Nollkupongsobligationer

Ansökningen

Ett försäkringsbolag frågade om det skulle beskattas för orealiserad värdeökning på en s.k. nollkupongsobligation. Som förutsättning gavs att bolaget skulle förvärva obligationen minst fyra år före förfallodagen och att den skulle bli omsättningstillgång hos bolaget. Obligationen skulle ej ge någon löpande ränta utan emitteras till underkurs och lösas in till pari på förfallodagen. Obligationslånet skulle emitteras på marknaden i ett stort antal poster.

Bokföringsnämnden

I ärendet inhämtades yttranden från Bokföringsnämnden, BFN, och Finansinspektionen.

BFN, som begränsade sitt yttrande till att avse endast redovisning enligt bokföringslagen och alltså inte eventuella skatteaspekter, ansåg att underkursen skulle ses som en från början känd inkomst som skall periodiseras så att en konstant förräntning (effektiv ränta) på innehavet erhålls över löptiden och att den omständigheten att obligationen kunde komma att avyttras före förfallodagen inte medförde ändrad bedömning.

BFN förordade det redovisningssättet att det i balansräkningen bokförda värdet (varmed torde avses anskaffningsvärdet) på obligationen successivt ökas med upplupen ränta. BFN ansåg det också förenligt med god redovisningssed att redovisa den upplupna räntan under rubriken Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter. Med sistnämnda redovisningssätt ändras inte det bokförda anskaffningsvärdet.

BFN anförde att en redovisning enligt det förordade alternativet inte skulle strida mot bokföringslagens värderingsregler, i första hand uppskrivningsförbudet i 15 §, eftersom fråga var om en fullt intjänad och känd inkomst. Vidare ansåg BFN att redovisningen skulle ske på samma sätt oavsett om obligationen var en omsättnings- eller anläggningstillgång. BFN har givit ut ett uttalande, BFN U 92:3, om redovisningen av s.k. nollkupongsobligationer, vilket överensstämmer med det yttrande som lämnades i ärendet.

Finansinspektionen

Finansinspektionen, FI, yttrade bl.a. att det i försäkringsbranschen förekommer två redovisningsmetoder för underkursobligationer. Antingen redovisas hela intäkten (underkursen) det år då obligationen löses in eller periodiseras den över löptiden (som ränteintäkt i resultaträkningen och som upplupen intäkt i balansräkningen).

FI anförde att den saknade anledning att (utöver de föreskrifter som gäller för försäkringsbolags årsredovisningar) meddela föreskrifter för försäkringsbolag för redovisning av underkursobligationer som skulle avvika från vad som gäller för företag i allmänhet och hänvisade till BFN:s yttrande.

Redovisningsrådet

Redovisningsrådet har i sin rekommendation nr 3, Redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation (som anges träda i kraft den 1 juli 1993 samtidigt som rådet förbehållit sig copyright enligt lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk) i punkten 23 uttalat att om ett räntebärande värdepapper förvärvats till underkurs kan en successiv uppjustering till nominella värdet göras under den återstående löptiden och att en sådan uppjustering av värdet inte är en uppskrivning, för vilken ju särskilda restriktioner gäller, utan en ränteperiodisering.

I p 22, som behandlar överkurser, har rådet uttalat att erlagd överkurs ingår i anskaffningspriset för reversen. Rådet konstaterar att, om lägsta värdets princip tillämpas, en automatisk nedskrivning av överkursen åstadkoms. Om lägsta värdets princip inte tillämpas och om företaget avser att behålla reversen till inlösen måste, enligt rådet, en nedskrivning av överkursen göras under den återstående löptiden eftersom överkursen ju erlagts för att reversen löper med ränta som överstiger marknadsräntan och därför bör matchas mot ränteintäkterna.

Skatterättsnämnden

Förhandsbeskedet dikterades av en majoritet bestående av ordföranden Sandström och ledamöterna Lindström, Nord, Qwerin och Rosén.

SRN gav det beskedet att vid tillämpning av anv. p 2 till 24 § KL skall anskaffningsvärdet på obligationen successivt ökas med upplupen ränta bestämd så att en konstant förräntning på innehavet erhålls över löptiden och att, som ett alternativ, en redovisning som innebär att anskaffningsvärdet inte ökar med upplupen ränta utan att denna redovisas för sig skall godtas vid inkomstbeskattningen. Vidare anförde SRN att om bolaget i sin bokföring inte på något sätt beaktar den upplupna räntan skall vid beskattningen justering ske i enlighet med det av BFN förordade alternativet.

SRN motiverade beskedet bl.a. med att frågan gällde om den värdestegring som kan förutses vid förvärvstillfället skall behandlas som ränta i bokföringshänseende och därmed eventuellt också i skattehänseende och att den uppfattade BFN:s yttrande som att andra redovisningssätt än de av BFN angivna inte är förenliga med god redovisningssed. Med angivna utgångspunkter kom förhandsbeskedet att följa av bestämmelsen i 24 § KL och i anvisningarna p 1 och 2 till denna bestämmelse.

Skiljaktig mening (1)

Två ledamöter, vice ordföranden Wingren och ledamoten Colvér, (med instämmande av föredraganden, författaren till denna artikel) ansåg att bolaget inte var skyldigt att genom uppskrivning av värdeökning eller på annat sätt under innehavstiden redovisa inkomst av obligationen. Som grund härför anförde de bl.a. följande. Av praxis (RÅ 1988 ref. 2) får anses följa att skillnaden mellan nominellt belopp och priset vid förvärvet av obligationen skall behandlas som ränta om bolaget löser in den. Vid beräkning av inkomst enligt bokföringsmässiga grunder gäller att inkomst skall hänföras till det år på vilket den faktiskt belöper även om den ännu inte har uppburits kontant eller eljest kommit den skattskyldige tillhanda. Detta förutsätter dock att inkomsten är känd såväl till sin storlek som till sin karaktär. Enligt förutsättningarna för beskedet kunde obligationen komma att avyttras före inlösentidpunkten. En vinst vid avyttring torde i normalfallet inte vara att hänföra till ränta. Storleken och karaktären av den inkomst som bolaget kan komma att uppbära kan alltså konstateras först vid en realisation i form av inlösen eller avyttring. Därav följer att bestämmelserna om redovisning av inkomst till beskattning enligt bokföringsmässiga grunder inte medför skyldighet för bolaget att redovisa inkomst av obligationen under innehavstiden.

Skiljaktig mening (2)

En annan ledamot, Virin, var skiljaktig enligt följande. En nollkupongsobligation bör vid beskattningen behandlas på samma sätt som om den emitterats till pari med en räntekupong på samma belopp som underkursen vid emissionen. Endast den sålunda fastställda räntan bör periodiseras som ränteinkomst på borgenärssidan oavsett om obligationen avyttras under löptiden, se vidare Virins skiljaktiga mening i det fall som refereras i RÅ 1988 ref. 2.

Några kommentarer

(1) Wingrens och Colvérs skiljaktiga mening aktualiserar följande intressanta frågeställning.

Dessa dissidenter ansåg att man först vid en inlösen eller dessförinnan skedd avyttring av obligationen kan avgöra beloppet och karaktären av inkomsten.

Dissidenterna ansåg att prövningen skall ske i två steg. I det första steget skall prövas om den omfrågade värdeökningen redan under innehavstiden kan vara en inkomst vid tillämpning av skattelag. Först om denna förutsättning är uppfylld finns det anledning att i ett andra steg periodisera denna enligt skattelag skattepliktiga inkomst, d.v.s. vad som är inkomst bestäms exklusivt av skattelag medan bestämmelserna om beräkning av inkomst av näringsverksamhet enligt bokföringsmässiga grunder reglerar endast periodiseringen av sådan inkomst. Eftersom de funnit värdeökningen ej vara inkomst under innehavstiden har de alltså kommit till slutsatsen att den ej kunde beskattas.

(2) Virin har sett obligationen från ett gäldenärsperspektiv, vilket bör få genomslag även vid beskattning av borgenärssidan.

Majoriteten har från ett borgenärsperspektiv ansett underkurs vid förvärv av obligation som en för förvärvaren känd inkomst eller ränta, vilken vid beskattning enligt bokföringsmässiga grunder bör periodiseras under innehavstiden.

Som en illustration till de skilda synsätten ges följande exempel. Nominellt belopp 100. Emissionskurs 60. Obligationen avyttras av den förste innehavaren för 70. Den på innehavstiden belöpande underkursen (upplupen ränta) är 13. Enligt majoriteten är 30 en vid den andre innehavarens förvärv förutsebar inkomst, ränta, som bör periodiseras vid beskattningen av honom. Enligt Virin har den andre innehavaren förvärvat fordringen för 57 samt betalat räntekompensation med 13, varför ej mer än 27 (= 40-13) bör periodiseras som ränteintäkt för honom. Om den andre innehavaren behåller obligationen till inlösen kommer han att få sammanlagt 27 i ränta och göra en reavinst på 3 (= avyttringspris 60 (= 100 - 40) – förvärvspris 57), motsvarande den reaförlust som den förste innehavaren gjort. Reavinsten motsvarar alltså ”återvunnen reaförlust” för tidigare innehavare. Om den förste innehavaren skulle ha gjort en reavinst skulle denna motsvaras av en lika stor reaförlust för senare innehavare. (Om t.ex. den andre innehavaren i angivna exempel skulle ha förvärvat obligationen för 77 (= 64 + räntekompensation 13), skulle han vid inlösen anses få 40 i ränta, varav han till förste innehavaren betalat 13, och göra en reaförlust på 4 (= 100 - 40 - 64). Med Virins synsätt bör ett belopp motsvarande underkursen vid emissionen (varken mer eller mindre) beskattas som ränta på borgenärssidan oavsett om obligationen byter ägare under löptiden medan med majoritetens synsätt samband saknas mellan gäldenärens räntekostnad och ränteintäkt på borgenärssidan (om emellertid den förste innehavaren behåller obligationen till inlösen blir även med majoritetens synsätt gäldenärens räntekostnad lika stor som borgenärssidans ränteintäkter).

Med Virins synsätt kan underkurs vid senare förvärv av en obligation som ursprungligen emitterats till pari (med löpande marknadsmässig ränta och rätten till ränta eller ”räntekuponger” ej skiljts från obligationen eller ”manteln”) aldrig betraktas som ränta hos förvärvaren.

Det av Virin förfäktade synsättet är konsekvent och en tillämpning härav skulle onekligen skapa en viss ordning och reda i en ganska kaotisk del av skatterätten. Det förutsätter dock, för att kunna komma till praktisk användning, att varje till underkurs emitterad obligation, som handlas på marknaden, förses med uppgift om ursprunglig emissionskurs och emissionsdag och att en avräkning avseende upplupen underkurs görs vid varje avyttring. Om en senare förvärvare vid ett tillfälle inhandlar obligationer, tillhörande samma lån, för ett större belopp måste också kontrolleras i vad mån han förvärvat obligationer som emitterats vid olika tidpunkter (det torde inte vara ovanligt att ”samma lån” emitteras under en längre tidsperiod). Vidare skulle obligationshandeln störas av att avkastningen efter skatt skulle bli olika beroende på om hela underkursen vid senare förvärv (eller mer) skulle periodiseras som ränta hos ny innehavare eller om ett lägre belopp skulle anses vara ränta (kompenserat av en reavinst vid inlösen). I bägge fallen skulle visserligen samma belopp beskattas hos den nye innehavaren men i det förstnämnda fallet skulle beskattningen ske tidigare än i det sistnämnda fallet. Angivna synsätt strider också mot den etablerade meningen att en både till belopp och tidpunkt förutsebar värdeförändring inte kan betraktas som reavinst eller reaförlust.

(3) Förhandsbeskedet gällde en nollkupongsobligation i svenska kronor. Motsvarande synsätt synes inte kunna tillämpas på motsvarande fordran i utländsk valuta. Beskattning skall ju ske i inhemsk valuta och det förefaller omöjligt att i svenska kronor beräkna en redan vid förvärvet känd och förutsebar inkomst på fordringen (valutakursförändringar på fordringar och skulder har dessutom i praxis inte ansetts vara ränta. En annan sak är att beskatta löpande ränta i utländsk valuta allteftersom den förfaller och växlas in i svenska kronor.) En periodisering av underkurser på obligationer i svenska kronor skulle alltså systematiskt diskriminera dessa i förhållande till motsvarande placeringar i utländsk valuta, vilket väl inte kan antas ligga i Sveriges intresse.

Aktieindexobligationer

Ansökningarna

Sökandena, en privatperson och ett aktiebolag, avsåg att placera i s.k. aktieindexobligationer i svenska kronor. Dessa var konstruerade som lån utan ränta med c:a tre års löptid. Vid inlösen var innehavaren berättigad att utöver nominellt lånebelopp av emittenten (en bank) erhålla ett belopp motsvarande ökningen i ett generellt aktieindex mellan två avläsningsdagar i anslutning till emissionen och inlösentidpunkten multiplicerat med en faktor och lånebeloppet. Om lånebeloppet vore t.ex. 100.000 kr, aktieindex hade ökat med 20 % och faktorn vore 1,5 skulle innehavaren vara berättigad att vid inlösen få 130.000 kr (= 100.000 + 1,5 × 20 % av 100.000). Om aktieindexet ej skulle stiga eller sjunka skulle endast nominellt lånebelopp återbetalas. Obligationerna skulle inte bli omsättningstillgångar hos någon av sökandena.

Sökandena ställde ett antal frågor om hur vinst eller förlust skulle behandlas vid beskattningen. Vidare frågade de bl.a. om obligationerna var sådana finansiella instrument som avsågs i 27 § 1 mom. SIL, om de kunde anses ”marknadsnoterade” och om förmögenhetsbeskattning.

Skatterättsnämnden

SRN ansåg att obligationerna var sådana finansiella instrument som avsågs i 27 § 1 mom. SIL med hänsyn till likheten med där särskilt nämnda instrument.

Värdeförändring mellan förvärv (antingen på marknaden eller direkt av emittenten) och avyttring (antingen på marknaden eller till emittenten under löptiden eller vid inlösen) ansåg SRN vara reavinst eller reaförlust varvid någon beskattning eller avdragsrätt såsom för ränta inte skulle aktualiseras. Skälet härtill angavs vara att värdeförändringen inte vore så förutsebar att den kunde hänföras till ränta.

Beträffande de fallen att en obligation förvärvats på marknaden till underkurs ansåg SRN att det låg nära till hands att behandla ett belopp motsvarande skillnaden mellan förvärvspris och nominellt belopp vid inlösen som ränta för innehavaren (jfr RÅ 1988 ref. 2) och att det fanns skäl att anlägga motsvarande betraktelsesätt vid en avyttring till tredje man. SRN fann dock att förekomsten av genomsnittsmetoden för fordringar hindrade en räntebeskattning i angivna fall (se avsnitt 7 nedan).

SRN fann vidare (av skäl som här ej presenteras) att obligationerna ej var ”marknadsnoterade” och ej heller omfattades av lättnadsreglerna för marknadsmässigt omsatta aktier o dyl vid förmögenhetsbeskattningen.

Två ledamöter anmälde skiljaktig motivering i en delfråga. En ledamot var av skiljaktig mening i några av de ställda frågorna.

Förhandsbeskeden och vissa därmed sammanhängande frågor har behandlats av Anne Rutberg i artikeln Beskattning av aktieindexobligationer i Svensk Skattetidning 1993:2 s. 81 ff.

Några kommentarer

Skatterättsnämnden fann alltså att den eventuella låneersättningen (aktieindextillägget) var alltför oförutsebar för att kunna behandlas som ränta under förutsättning att obligationen ej förvärvats till underkurs. (I nästa avsnitt behandlas situationen vid förvärv till underkurs.) Frågan om en eventuell räntebeskattning kan också diskuteras från följande utgångspunkter.

(1) Obligationen kan liknas vid en syntetisk konvertibel, dvs. i stället för en konvertering till en aktie kan konvertering ske till ett aktieindex, varvid endast kontant betalning i regel kommer i fråga. Det närmast till hands liggande fallet är med detta synsätt RÅ 1969 not Fi 1396 (se ovan avsnitt 1) vari ett inlösenbelopp motsvarande konverteringskursen ansågs vara ränta i vad det översteg lånebeloppet. Detta fall är dock något ålderstiget och ”endast” ett notisfall. Om räntebeskattning skulle ske i ett sådant fall borde detsamma gälla för konvertering. I detta avseende är notisfallet diskutabelt. Beträffande konvertering gäller numera att en sådan ej utlöser beskattning.

(2) I utbyte mot den avstådda räntan får borgenären en rätt avseende betalning av ett eventuellt indextillägg, närmast att likna vid en aktieindexoption. Det är alltså inte fråga om någon benefik räntefrihet. Innehavet av obligationen skulle därför kunna ses som att innehavaren får ränta i annan form än pengar, dvs. en option, varvid det skattemässiga anskaffningsvärdet på denna option skulle motsvara den ränta som tagits till beskattning på samma sätt som om innehavaren köpt en option med beskattade pengar. Svårigheter skulle dock kunna uppstå vid periodiseringen av en så definierad ränta. Antingen kan man se det så att ”räntan” uppbärs redan vid utlåningen (förskottsränta) eller så att innehavaren successivt uppbär ränta i form av nya optioner eller delar av en och samma option. Mot detta talar att instrumentet i fråga var odelbart, men innehavaren bör i princip under innehavstiden kunna separat överlåta rätten till det eventuella indextillägget till tredje man med obligationsrättslig verkan och även med verkan gentemot emittenten blott denne underrättats om den separata överlåtelsen. Mot en beskattning av beräknad ränta kan anföras att det här inte är fråga om ett definitivt skatteundandragande utan endast om uppskjuten beskattning av den eventuella låneersättningen (jfr avsnitt 1 om ränta i annat än pengar.)

(3) Nämnden ansåg aktieindexobligationen vara ett ”aktieliknande” finansiellt instrument enligt 27 § 1 mom. SIL. Grunden för att vissa instrument räknas som sådana instrument är att värdeutvecklingen på dem liknar den som gäller för aktier. Eftersom realiserad värdeförändring på aktier typiskt sett eller av skattelagstiftaren närmast definitionsmässigt hänförs till reavinst eller reaförlust faller det sig naturligt att göra samma bedömning av värdeförändring på alla de instrument som faller under angivna lagrum. Det skulle ju onekligen vara en smula ologiskt att först stoppa in ett instrument i ”aktiefållan” och i nästa andetag förklara att värdeförändringen på själva instrumentet (dvs ej löpande avkastning) skall ses som ränta.

Här kan nämnas att reavinstbeskattning av värdeökning f n beskattas med 25 % om egendomen jämställs med aktier o dyl medan ränta beskattas med 30 %. Om egendomen dessutom är ”marknadsnoterad” hamnar den i ”kvittningsfållan” för marknadsnoterade aktier o dyl.

7 Har räntebegreppet förändrats genom 1990 års skatteomläggning?

Allmänt

Allmänt kan konstateras att 1990 års skatteomläggning, i vad den avser kapitalinkomstbeskattningen, föranleddes bl.a. och kanske framför allt av förekomsten av just den typ av transaktioner eller ”upplägg”, som återges i en del av de fall, som nämnts tidigare i denna artikel, och liknande anpassningar.

Med hänsyn främst till den numera genomförda eviga, ganska likartade och proportionella beskattningen av såväl reavinster som annan kapitalavkastning finns det inte samma behov som tidigare att med tillämpning av ett ”realekonomiskt synsätt” försöka bestämma vad som ”egentligen” är ränta utan det kan finnas praktiskt betingade skäl att, åtminstone i de mera vanligen förekommande fallen, återgå till ett mera formellt synsätt, dvs. i första hand att som ränta behandla vad som uppges vara ränta.

Å andra sidan är det svårt, bl.a. av psykologiska skäl, att vrida klockan tillbaka och återgå till gamla synsätt, som efter mycken tankemöda visat sig vara felaktiga och som i dag framstår som ganska obegripliga. Det finns ju inte heller någon anledning att just på räntebeskattningens område frångå den vanliga metoden att främst se till den verkliga innebörden av olika transaktioner och i stället följa en oriktig eller missvisande rubricering av avtal. De genom 1990 års skatteomläggning tillskapade reglerna bygger ju också på att det i praxis utvecklade räntebegreppet skall ligga till grund för tillämpningen.

Som ett exempel på ett fortsatt behov av ett mera realistiskt synsätt kan nämnas följande. Om reverser utan eller med extremt låg ränta i motsats till tidigare praxis (RÅ 1987 ref. 102) anses förvärvade till pari kan t.ex. reavinster på villor ”hissas”, varvid, om schablonregeln i 25 § 9 mom. 1 st. SIL är tillämplig, den fiktiva extra reavinsten beskattas med 9 % och den lika fiktiva reaförlusten vid efterföljande avyttring av reversen kan ge en skattereduktion med som högst 21 %. Om reversen är ”marknadsnoterad” kan skattereduktionen bli 30 %, eftersom förlusten får dras av som ränta. Här är det emellertid förekomsten av en asymmetrisk regel som fordrar fortsatt tillämpning av ett ”realistiskt” synsätt. Om reavinsten hade beskattats med den allmänna skattesatsen på 30 % hade säljaren i regel inte haft något att vinna på en sådan konstlad transaktion.

Har räntebegreppet förändrats av genomsnittsmetoden för fordringar?

Även om 1990 års skatteomläggning bygger på det i praxis skapade räntebegreppet synes lagstiftaren emellertid, genom tillskapandet av genomsnittsmetoden för fordringar, ha förändrat (möjligen omedvetet) detta räntebegrepp.

Tidigare praxis får anses vara klar såtillvida att underkurs vid förvärv av ”räntelös” fordran vid inlösen skall behandlas som ränta oavsett hur inlösenbeloppet behandlas hos låntagaren.

Vad som gäller vid avyttring före förfallodagen av en sådan fordran är ännu oklart. Det finns sakliga skäl för att anse en del av avyttringspriset som ersättning för upplupen ränta, dvs. som ränteinkomst och inte som ersättning för själva fordringen. Å andra sidan finns det praktiska skäl att vid en avyttring inte dela upp köpeskillingen i en räntedel och i en ”reavinstdel”. (Därtill kommer att reavinst och reaförlust på marknadsnoterade fordringar o dyl i svenska kronor numera skall behandlas som ränta enligt 29 § 2 mom. SIL, dock ej avseende inkomst av näringsverksamhet.)

Nästa fråga blir då om samma betraktelsesätt skall användas på skuldebrev som löper med periodisk utbetald ränta, dvs. belopp som angivits vara ränta. Om ett skuldebrev emitteras med låg löpande ränta och alltså måste ges ut till underkurs finns det ingen anledning att behandla ett sådant skuldebrev på annat sätt än om den årliga räntan satts till 0. I annat fall skulle man få göra skillnad mellan skuldebrev som emitterats med en närmast symbolisk löpande ränta och sådana som inte alls ger någon löpande ränta.

Ytterligare en fråga är om skillnad skall göras mellan sådana skuldebrev som ursprungligen emitterats till underkurs och sådana som senare blivit underkursskuldebrev, framför allt på grund av att det allmänna ränteläget stigit efter emissionstidpunkten.

Den allmänt hållna motiveringen i RÅ 1988 ref. 2 tyder på att man beträffande borgenärens beskattning, i vart fall vid inlösen, inte bör göra någon skillnad mellan olika fall av underkurs vid förvärv av fordran till underkurs (förutsatt att underkursen vid förvärvet är ”räntestyrd”).

Enligt 29 § 1 mom. SIL skall reavinst på fordran och andra ”ränteinstrument” i svenska kronor beräknas enligt genomsnittsmetoden. Detsamma gäller för vissa motsvarande instrument i utländsk valuta enligt 30 § 1 mom. SIL och för skulder i utländsk valuta enligt 30 § 2 mom. SIL.

Med ett ”realekonomiskt synsätt” kan man hävda att varje fordran är unik beroende bl.a. på priset vid förvärvet och vilken dag den har förvärvats. I så fall skulle genomsnittsmetoden över huvud taget inte kunna bli tillämplig på fordringar eftersom det inte skulle kunna finnas två fordringar av ”samma slag och sort”. Det bör emellertid antas att reglerna om genomsnittsmetoden för fordringar inte är totalt meningslösa. Man bör alltså utgå från att reglerna är avsedda att tillämpas och inte ditsatta endast som en dekoration i lagtexten.

En rimlig tolkning av reglerna är att med fordringar av ”samma slag och sort” avses t.ex. sådana fordringar där det föreligger identitet avseende emittent, ursprungligen avtalad räntesats och löptid. Fordringar som tillhör ”samma emission” bör alltså anses vara av samma slag och sort. Detta kan gälla även om ”räntesatsen” kan vara olika, t.ex. nollkupongsobligationer tillhörande ”ett lån” vilka ges ut under en viss period. Här bestäms ju underkursen (”räntesatsen”) dag för dag allteftersom emissionen tecknas. ”En emission” av obligationer med fast ränta kan också ges ut under en viss tidsperiod varvid, beroende på fluktuationer i det allmänna ränteläget, obligationer kan komma att tecknas omväxlande till över- och underkurs. Vidare kan de efter det att emissionen avslutats förvärvas till över- eller underkurs. Även dylika obligationer kan anses vara av ”samma slag och sort”.

Det kan givetvis finnas andra fordringar som kan omfattas av genomsnittsmetoden, t.ex. sådana som nämns i prop. 1990/91:54 s. 208 (utlåning till samme gäldenär vid flera tillfällen). Här anges det emellertid inte vara fråga om flera fordringar av samma slag och sort utan om en fordran anskaffad peu à peu. Om en person på marknaden förvärvar flera obligationer tillhörande ”samma emission” kan han likaså sägas inneha en fordran anskaffad i delar vid olika tillfällen och inte flera fordringar av ”samma slag och sort”. Detta skulle kunna betyda att anskaffningskostnaden för en fordran avseende utlåning till samma person vid flera tillfällen och med olika räntesatser bör beräknas enligt genomsnittsmetoden trots att räntesatserna och kanske även amorteringsvillkoren är olika för olika delar av fordringen. Om emellertid flera fordringar förvärvade vid olika tidpunkter anses vara delar av en och samma fordran behövs egentligen ingen lagstadgad genomsnittsmetod eftersom det i ett sådant fall skulle falla sig naturligt att utan särskilda regler härom beräkna anskaffningskostnaden för en så definierad enhet som summan av anskaffningskostnaderna för delarna.

Slutsatser

Ett försök till slutsatser i fråga om genomsnittsmetodens betydelse för räntebegreppet skulle kunna bli följande.

(1) Anledning saknas att göra skillnad mellan olika fall av underkurser.

(2) Detta leder till att fordringar (eller delar av en fordran) förvärvade såväl till överkurs som till underkurs kan komma att genomsnittsberäknas.

(3) Som diskuterats i ett tidigare avsnitt finns det åtminstone tre alternativ att i skattesammanhang behandla överkurser vid förvärv av ”vanliga” räntebärande fordringar. I de två förstnämnda alternativen kan överkursen inte anses vara ränta för innehavaren. Härav följer att, eftersom genomsnittsmetoden kan komma att tillämpas för fordringar eller delar av fordringar, som förvärvats till såväl överkurs som underkurs, det inte kan komma i fråga att anse någon del av underkursen som ränta för innehavaren varken vid inlösen av fordran eller vid avyttring till tredje man. Efter en genomsnittsberäkning av anskaffningskostnaden finns det nämligen inte kvar någon underkurs som kan likställas med ränta.

(4) Enligt det tredje diskuterade alternativet (som eventuellt strider mot de tankegångar som förefaller ligga bakom genomsnittsmetoden) för behandling av överkursskuldebrev jämställs dessa med flera till underkurs förvärvade fordringar (eller delar av fordringar). I och för sig vore det tekniskt möjligt att beträffande förvärv av fordringar till endast underkurs (av varierande storlek i förhållande till nominellt lånebelopp) såsom ränta beskatta den genomsnittliga underkursen. På grund av genomsnittsberäkningen bryts emellertid det ”naturliga sambandet” mellan en viss underkurs och därmed sammanhängande återbetalning. Det finns alltså skäl, som inte enbart är praktiskt betingade, att inte räntebeskatta underkurser hos fordringsinnehavare även om genomsnittsberäkningen avser fordringar förvärvade endast till underkurs.

(5) Av systematiska skäl kan det finnas anledning att inte räntebeskatta underkurs hos fordringsinnehavare även om innehavet skulle avse endast en vid samma tillfälle och till samma underkurs förvärvad fordran. Samma argument kan anföras mot räntebeskattning vid inlösen av s.k. nollkupongsobligationer, där det ju aldrig blir aktuellt med förvärv till överkurs.

I ett av de ärenden, som avsåg aktieindexobligationer, anförde Skatterättsnämnden i den fråga som avsåg förvärv av en aktieindexobligation till underkurs (efter att ha konstaterat att det med hänsyn till praxis, RÅ 1988 ref. 2, fanns skäl att vid inlösen och eventuellt också vid avyttring till tredje man beskatta ett belopp motsvarande underkursen såsom ränta) bl.a. följande: ”I fråga om obligationer där avkastning helt eller delvis utgår i form av en förutsebar värdestegring kan den kollektiva beräkning som genomsnittsmetoden förutsätter inte utan vidare förenas med en separat räntebeskattning av varje individuellt instrument för sig. Har exempelvis en del av ett innehav avyttrats måste en eventuell räntebeskattning fortsättningsvis, på samma sätt som reavinstbeskattningen, knyta an inte till individuella instrument utan till ett instrument förvärvat till genomsnittspris. Det belopp som tas till beskattning vid en inlösen eller avyttring till tredje man kan därmed snarare ses som en av reavinstreglerna dikterad restpost än som, helt eller delvis, en ränta eller annan löpande avkastning på en placering. Vid en eventuell samtidig tillämpning av rea- och räntereglerna kan särskilda problem uppkomma om instrument förvärvats till kurs såväl under som över den garanterade inlösenkursen. Vad gäller det i ärendet aktuella instrumentet tillkommer att en vid förvärvet erlagd överkurs inte har karaktär av räntekostnad vilket i sig – om innehavet avser också obligationer som förvärvats till underkurs – omöjliggör en samtidig tillämpning av rea- och räntereglerna. Av bl.a. systematiska skäl bör en räntebeskattning inte komma i fråga ens i det fall att innehavet avser endast en till underkurs förvärvad aktieindexobligation.”

(6) Ovan nämnda slutsatser avser i första hand fordringar som innehas av fysiska och juridiska personer och som inte är omsättningstillgångar. I det tidigare nämnda förhandsbeskedet, som avsåg en s.k. nollkupongsobligation, var obligationen omsättningstillgång i näringsverksamhet. För sådana tillgångar gäller inte genomsnittsmetoden. Det kan därför göras gällande att den diskussion som här förts inte har någon relevans för fordringar som är omsättningstillgångar. Om det emellertid anses angeläget att räntebegreppet, som ju kan ses som en ”överordnad” definition av skattepliktig intäkt, har en enhetlig innebörd bör någon skillnad ej göras mellan fordringar som är omsättningstillgångar och andra fordringar. (Beskattningen på gäldenärssidan behöver ej påverkas eftersom genomsnittsmetoden ej gäller för skulder i svenska kronor. Däremot gäller den för skulder i utländsk valuta, dock ej för inkomst av näringsverksamhet. För inkomst av näringsverksamhet finns en specialreglering i anv. p 4 till 24 § KL avseende fodringar och skulder i utländsk valuta.)

(7) En ytterligare slutsats är att det kan finnas anledning att rekommendera lagstiftaren att överväga om det inte vore lämpligt att pröva om genomsnittsmetoden för fordringar och skulder kan förtydligas eller eventuellt avskaffas.

Jacob M Roupe

Jacob M Roupe är bitr skattedirektör vid Skatterättsnämndens kansli.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%