Inkomstskatt

Vinstbolagsreglerna

Vid tillämpning av de tidigare gällande vinstbolagsreglerna uppkom fråga om inkråmet i ett bolag överlåtits till ett belopp överstigande bokfört värde när det förvärvande bolaget betalt och kostnadsfört utgifter hänförliga till det säljande bolagets verksamhet. Inkomsttaxering 1989.

Vid 1989 års taxering fanns särskilda vinstbolagsregler i 35 § 3 mom sjunde st KL. Reglerna innebar att om en skattskyldig avyttrade aktier skulle hela köpeskillingen utgöra skattepliktig realisationsvinst om det försålda bolaget innehöll obeskattade vinstmedel till följd av att större delen av tillgångarna avyttrats före aktieförsäljningen.

N ägde samtliga aktier i JNR AB (gamla bolaget). Enligt köpeavtal daterat den 1 december 1987 överlät gamla bolaget sin verksamhet till AB G (nya bolaget). Överlåtelsen skedde till bokförda värden enligt en upprättad förteckning per den 30 november 1987. Den 22 december 1987 avyttrade N sina aktier i gamla bolaget.

Vid taxeringsrevision konstaterades att det nya bolaget betalt och kostnadsfört 18 fakturor på ett sammanlagt nettobelopp om 64 891 kr, vilka var hänförliga till den tid varunder verksamheten bedrevs av det gamla bolaget. I avtalet den 1 december 1987 hade parterna inte bestämt vem som skulle svara för betalning av skulder som visade sig efter överlåtelsetillfället.

LR och KR fann att det nya bolaget genom att betala ifrågavarande fakturor får anses ha övertagit inkråmet för ett belopp överstigande dess bokförda värden och att vinstbolagsreglerna därmed var tillämpliga.

I RR anförde N att det nya bolaget felaktigt bokfört betalningen av skulderna som omkostnader i stället för som fordringar på det gamla bolaget.

RR inhämtade yttrande från bokföringsnämnden (BFN), som bl. a anförde följande: ”Om tillgångar i en rörelse överlåts på det sättet att köparen övertar ansvaret för rörelsens skulder utgör värdet av de övertagna skulderna vederlaget för tillgångarna. Överstiger skuldsumman tillgångarnas bokförda värde leder överlåtelsen till en vinst för säljaren. I motsatt fall resulterar överlåtelsen i en förlust. Det sagda gäller oavsett huruvida de överlåtna skulderna finns kvar eller lyfts ut ur säljarens bokföring. – Vilken av parterna som skall svara för betalning av tidigare inte kända skuldposter är i första hand beroende av vad parterna kommit överens om vid överlåtelsen av rörelsen. Några särregler på redovisningsområdet finns inte. Innehåller överlåtelseavtalet inget om att köparen skall ansvara för skulder som är okända vid överlåtelsetillfället uppkommer i regel inte något redovisningsmässigt problem. Eftersom säljaren är betalningsansvarig kommer ett krav avseende en sådan skuld – utan hinder av inkråmsförsäljningen – inte att inverka på köparens redovisning medan säljarens resultat försämras med ett belopp motsvarande det framställda kravet. Skulle köparen av någon anledning betala skulden för säljarens räkning blir den enda skillnaden att köparen får en fordran på säljaren och säljaren en skuld till köparen. – Innebär överlåtelseavtalet däremot att köparen åtagit sig att svara för betalning av tillkommande krav av nu nämnt slag torde skuldposten i praktiken ofta bokföras endast hos köparen (jfr ovan). Beträffande frågan på vilket sätt det tillkommande beloppet skall bokföras gäller följande. Om en köpare i samband med en inkråmsförsäljning åtar sig betalningsansvaret för ”okända” skulder hänförliga till den överlåtna rörelsen kan vederlaget för de förvärvade tillgångarna knappast anses definitivt bestämt vid avtalstillfället. Övertagandet av ansvaret för tillkommande skulder blir med detta synsätt att betrakta som ett tilläggsvederlag för tillgångarna ifråga. Beloppet skall i konsekvens härmed inte kostnadsföras hos köparen utan i efterhand tillföras anskaffningsvärdet för de enskilda tillgångarna eller tas upp som goodwill i balansräkningen. – Betalar köparen tillkommande krav påverkas säljarens bokföring normalt inte alls av dessa (alternativet vore att säljaren skulle dels skuldföra beloppet, dels ta upp en fordran mot köparen på samma belopp). Någon förändring i beräkningen av det bokföringsmässiga resultatet av inkråmsöverlåtelsen uppkommer således inte. För säljaren medför däremot överlåtelsen att denne slipper kostnadsföra betalningsanspråken och därmed – allt annat lika – redovisar ett resultat för räkenskapsåret som är högre än det som skulle redovisats om rörelsen inte hade överlåtits. Således kan köparens övertagande av betalningsansvaret för tillkommande krav anses innebära att tillgångarna i realiteten avyttrats till ett värde som överstiger det bokförda värdet på rörelsens skulder. – BFN vill också framhålla att det allmänt gäller att kravet på precision i bokföringen sätts på en rimlig nivå. Det kan t.ex. påverka bedömningen av om parterna skall anses ha missbedömt värdet på en balanspost eller om det är fråga om en värdeförändring som kan anses vara hänförlig till tiden efter överlåtelsen. I praxis torde det inte vara ovanligt att – med bortseende från det teoretiskt korrekta tillvägagångssättet – oväsentliga avvikelser från de i överlåtelseavtalet angivna beloppen resultatförs hos köparen oavsett om det är fråga om en post av det ena eller andra slaget.”

RR anförde bl.a: ”Som BFN närmare utvecklat är det inte utan vidare klart att det nya bolagets betalning av utgifter, som hänför sig till det gamla bolagets verksamhet, innebär att vinstmedel uppkommit i det gamla bolaget. Det bör i sammanhanget beaktas att de i målet aktuella utgifterna, som betalats av det nya bolaget utöver vad som angetts i förteckningen den 30 november 1987, varit av begränsad storlek och att bokföringsskyldighet beträffande dem torde ha uppkommit först efter det att förteckningen upprättades. Mot bakgrund härav finner Regeringsrätten inte skäl att tillägga överlåtelsen annan innebörd än att den skett till bokförda värden. Några obeskattade vinstmedel har då inte uppkommit i det gamla bolaget på grund av överlåtelsen och de särskilda bestämmelserna i 35 § 3 mom. sjunde stycket första meningen kommunalskattelagen är inte tillämpliga på ifrågavarande aktieavyttring.

(RR:s dom 940617, mål nr 4378-1992)

Fastighetstaxering

Ny taxering av småhus

Fråga om förutsättningarna för ny taxering var uppfyllda när ombyggnad av bostadshus skett samtidigt med nybyggnad av ett kombinerat garage och skyddsrum och – om så var fallet – vilket nytt taxeringsvärde som fastigheten skulle åsättas. Särskild fastighetstaxering 1987.

Enligt 16 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen skall ny taxering av fastighet ske bl. a. om under löpande taxeringsperiod taxeringsenhetens värde ökat eller minskat genom sådan förändring i enhetens fysiska beskaffenhet att åsatt taxeringsvärde på grund av förändringen bör ändras med minst en femtedel, dock minst 25 000 kr.

M byggde om och förbättrade bostadshuset till sin fastighet och tillförde dessutom fastigheten ett garage/skyddsrum. Om- och tillbyggnadskostnaderna uppgick totalt till 300 000 kr. Enligt 2 kap 2 § fastighetstaxeringslagen skall till byggnadstypen småhus höra komplementhus såsom garage. Kostnaden för garaget skulle alltså beaktas vid värdeberäkningen, men däremot inte kostnaderna för skyddsrummet. Frågan i målet gällde primärt om förutsättningarna för ny taxering var uppfyllda. Vid denna bedömning behövde värdeökningen av byggnadsarbeten bestämmas beloppsmässigt.

RR anförde härom: ”I målet är ostridigt att de faktiska om- och tillbyggnadskostnaderna totalt uppgått till 300 000 kr. I detta belopp ingår emellertid i komplementhuset nedlagda kostnader, som inte varit nödvändiga för uppförande av ett garage utan som uteslutande betingas av den omständigheten att byggnaden också skall fungera som skyddsrum. Hela det nyss angivna beloppet bör därför inte beaktas vid värdeberäkningen. Reduktionen bör enligt Regeringsrättens mening å andra sidan inte omfatta hela kostnaden för uppförande av den för garage och skyddsrum gemensamma stommen; det vore orimligt att endast beakta de kostnader som nedlagts för att möjliggöra att skyddsrummet används som garage. Vad som tillförts fastigheten och därför skall ingå i beräkningen av värdeökningen är – förutom förbättringarna av bostadshuset – ett stort och stabilt garage. Komplementhusets värde bör således bestämmas genom en uppskattning av kostnaderna för att uppföra ett garage med denna storlek och standard.

Kammarrätten har gjort bedömningen, att en viss del av kostnaden för att uppföra skyddsrummet bör ingå i den om- och tillbyggnadskostnad som skall beaktas vid bestämmandet av värdeåret, och därför vid fastställandet av fastighetens totala värdeökning till det i deklarationen som om- och tillbyggnadskostnad angivna beloppet 125 000 kr lagt ytterligare 50 000 kr. M:s häremot framförda invändning, att beloppet 125 000 kr inte endast avsåg åtgärder hänförliga till bostadshuset utan också inkluderade kostnader, uppgående till 32 370 kr, för iordningställande av skyddsrummet som garage, har inte tillförlitligen styrkts. Även om kostnaderna hänförliga till förbättringen av bostadshuset skulle vara något lägre än underinstanserna tycks ha utgått från, finner Regeringsrätten inte skäl att härvidlag frångå den uppskattning av totalkostnaden som kammarrätten gjort, 175 000 kr.

Värdeårsberäkningen bör alltså inte utgå från de faktiska till- och ombyggnadskostnaderna, 300 000 kr, utan baseras på en uppskattad total förbättringskostnad om 175 000 kr. Ett ombyggnadstillägg om 15 år skall därför i enlighet med RSV:s anvisningar läggas till nybyggnadsåret, vilket medför att värdeåret bör bestämmas till 1941. Taxeringsvärdet efter företagna byggnadsåtgärder uppgår då enligt riktvärdetabell till totalt 350 000 kr.

Byggnadsarbetena har medfört att taxeringsenhetens värde ökat i sådan omfattning att grund för ny taxering enligt 16 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen föreligger. I likhet med kammarrätten finner Regeringsrätten att taxeringsvärdet bör fastställas till 350 000 kr, varav markvärde 140 000 kr och byggnadsvärde 210 000 kr.”

(RR:s dom 940920, mål nr 3094-1991)

Christer Silfverberg