Allmän fastighetstaxering sker numera enligt ett sexårigt omdrev där början togs med 1988 års allmänna fastighetstaxering av hyreshus- och industrienheter. Därefter följde 1990 års allmänna fastighetstaxering av småhus och 1992 den allmänna fastighetstaxeringen av lantbruk. Innevarande år sker återigen allmän fastighetstaxering av hyreshus- och industrienheter. Taxeringen av hyreshusen behandlades i en artikel i Skattenytt nr 11/1993. I denna artikel behandlas nu taxeringen av industrienheterna.

Ortsprismaterialet när det gäller industrienheter är som regel mera begränsat än för övriga fastighetstyper och vid AFT94 har det varit ännu knappare än vid tidigare allmänna fastighetstaxeringar. Som en jämförelse kan nämnas att vid AFT88 grundades värdenivåerna i landet på cirka 4 700 förvärv av industrienheter. Motsvarande siffra vid AFT94 är cirka 2 200, dvs mindre än hälften. Bakgrunden är naturligtvis den turbulens som under senare delen av åttiotalet och början av nittiotalet rått på fastighetsmarknaden med ett kraftigt prisfall under perioden 1990–1992 och som en följd därav också kraftigt sänkt omsättning.

De grundläggande värderingsreglerna har i stora drag bibehållits från AFT88. Vissa förändringar i syfte att göra värderingsförfarandet mera anpassat för databehandling som är en väsentlig del av värderings- och redovisningsarbetet har dock skett och behandlas i det följande.

Sedan AFT81 tillämpas vid värdering av industrienheter två värderingsmetoder nämligen avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden. Båda dessa metoder utnyttjas också vid AFT94.

Vid AFT88 konstaterades emellertid att avkastningsmetoden till sin allmänna uppbyggnad inte lämpade sig särskilt väl för det datastöd som byggts upp inom skatteförvaltningen. Datastödet komplicerades påtagligt i de fall värderingen av en enskild värderingsenhet var beroende av värdet av andra värderingsenheter vilket var fallet när det gällde avkastningsmetoden. Vissa modifieringar av värderingsmodellen genomfördes därför inför AFT94. Vid AFT88 beräknades sålunda totalvärdet som en funktion av en s k värderingshyra och en bruttokapitaliseringsfaktor. För att bestämma bruttokapitaliseringsfaktorn krävdes kännedom om markvärdeandelen dvs förhållandet mellan markvärde och värderingshyra vilket komplicerade databehandlingen. Inför AFT94 omarbetades därför värderingsmodellen på sådant sätt att byggnadsvärdet nu direktbestäms med vad som närmast skulle kunna betecknas som en ”byggnadsbruttokapitaliseringsfaktor” varvid någon direkt kännedom om markvärdet ej krävs. Den vid AFT88 utnyttjade värdefaktorn markvärdeandel har därmed utgått.

Vid AFT88 utnyttjades vidare två ”nivåfaktorer” för att bestämma taxeringsvärdet. Det första nivåvalet avsåg värderingshyran och det andra avsåg bruttokapitaliseringsfaktorn. Vid AFT94 har dessa båda nivåval slagits samman och kommer till uttryck i den s k I-nivåfaktorn vilken närmare berörs i det följande.

Reglerna för indelning i värderingsenheter har modifierats så att det som tidigare betecknades som hyresenheter, dvs lokaler av skilda slag, nu indelas som skilda värderingsenheter. Gränsen för när en enstaka byggnad ska åsättas taxeringsvärde har vidare höjts från 10 000 till 50 000 kr.

Det har också inför AFT94 genomförts en del förändringar i Fastighetstaxeringslagen(FTL) och i Fastighetstaxeringsförordningen(FTF) för att åstadkomma enhetliga benämningar och en konsekvent uppbyggnad av värderingsreglerna för hyreshus- och industrienheterna. Dessa senare ändringar kan närmast ses som en fortsättning av den översyn av lagen som skedde vid AFT90 och AFT92 beträffande avsnitten för småhus- respektive lantbruksenheter. Således används t ex begreppet riktvärde i fortsättningen endast som en benämning på det värde som erhålls för en värderingsenhet vid tillämpningen av föreskrivna värderingsregler, rekommenderade konstanter och nivåfaktorer. När det gäller rekommenderade värdenivåer, dvs nivåfaktorer och liknande, talar man istället om riktvärdeangivelser. Föreskrifterna för fastighetstaxeringen, som alltid är bindande, återfinns i FTL, FTF samt i Riksskatteverkets föreskrifter om fastighetstaxering. Hit hör bl a värderingsreglerna och samtliga bestämmelser angående indelningen i värdeområden i landet. Utöver dessa föreskrifter lämnar RSV också rekommendationer om värdenivån i de olika värdeområdena samt vissa ytterligare rekommendationer vad gäller grunderna för värdering och taxering.

Värderingsmodeller

Avkastningsmetoden

Avkastningsmetoden tillämpas för det stora flertalet av landets industribyggnader. Riktvärdet för en industribyggnad värderad enligt avkastningsmetoden ska bestämmas som produkten av en för värdeområdet ifråga rekommenderad nivåfaktor, den s k I-nivåfaktorn, lokalens yta, relativhyran i kronor per kvadratmeter enligt den för värdeområdet rekommenderade IH-tabellen och kapitaliseringsfaktorn enligt IK-tabellen. Uppgift om vilken IH-tabell och vilken I-nivåfaktor som rekommenderas för värdeområdet ifråga anges på den s k riktvärdekartan, dvs en karta som redovisar gränserna mellan de olika värdeområdena och där det tydligt framgår till vilket värdeområde en enskild fastighet hör. Rekommenderad IH-tabell och I-nivåfaktor förtrycks också på den deklarationsblankett som går ut till fastighetsägaren. IK-faktorn sådan den utformats i modellen är endast beroende av åldern varför en och samma tabell användes över hela landet. Genom de nu redovisade modifieringarna i värderingsmodellen erfordras endast ett fåtal tabeller för hela landet.

IH-tabellerna är endast fyra till antalet, var och en med sin särskilda utformning vad gäller ålderns inverkan på den relativa hyran.

Relativ värderingshyra kr/kvm BRA IH-tabell 80

Standard

Värdeår

Före 1965

1965–1969

1970–1974

1975–1979

1980–1984

1985–1989

1990–1999

Produktionslokaler

Mycket enkel

(1–12 poäng)

35

42

46

54

61

67

74

Enkel

(13–19 poäng)

39

51

54

63

71

80

90

Normal

(20–26 poäng)

41

54

60

70

80

90

100

Hög

(27 poäng-)

46

55

63

74

85

95

108

Industrikontor

Enkel

48

61

65

74

84

93

104

Normal

55

72

77

89

101

113

125

Hög

86

93

98

114

128

143

159

Lager m m

Mycket enkel

20

23

25

28

34

38

45

Enkel

23

29

31

38

42

50

57

Normal

30

40

45

52

60

68

77

Hög

40

52

59

70

80

90

102

Mycket hög

49

59

66

79

92

104

118

IH-tabellen redovisar relativa hyror för lokaler av varierande typ, ålder och standard. Tabellen är så utformad att den relativa hyran för normbyggnaden, dvs en produktionslokal av normal standard och uppförd under andra året före taxeringsåret, anges till 100. Den relativa hyran för en tio år äldre produktionslokal med samma standard är ett uttryck för den inverkan åldern har på relativhyran, den s k åldersinverkan. Tabeller med åldersinverkan 75, 80, 85 och 90 har utformats och täcker in de olika förhållanden som förekommer i landet. 75-tabellen kommer som regel i fråga i landets glesbygder medan 90-tabellen är aktuell i de områden av landet där efterfrågan på industrilokaler fortfarande är relativt hög som t ex i Stockholmsområdet. För de flesta orter i landet har emellertid 80- och 85-tabeller rekommenderats.

IK-tabellen är som tidigare nämnts en och densamma över hela landet och har följande utformning:

Relativa kapitaliseringsfaktorer IK-tabell

Återstående livslängd < 10 år

Återstående livslängd > 10 år

Värdeår

Före 1965

1965–1969

1970–1974

1975–1979

1980–1984

1985–1989

1990–1999

0,75

0,90

0,92

0,93

0,94

0,95

0,97

1,00

IK-tabellen utvisar värderelationerna mellan byggnader tillhörande olika åldersklasser och då hyran bestämts enligt IH-tabellen. IK-tabellen kommer därför närmast att fungera som en korrigeringstabell mellan å ena sidan hyrans och å andra sidan byggnadsvärdets avtagande med åldern. IK-tabellen har utformats så att byggnader med värdeår 1992–1999 har IK-faktorn 1, 00.

I-nivåfaktorn slutligen är den faktor som avgör värdenivån inom värdeområdet mera allmänt sett. I-nivåfaktorn varierar från som lägst 6 i de industrisvagare delarna av landet, t ex övre Norrlands och sydöstra Sveriges glesbygder, till som högst 45 för industribyggnaderna i Stockholms innerområden. Flertalet av landets residensstäder har I-nivåfaktorer i intervallet 18–24 medan landets ”mellanorter” i de flesta fall har I-nivåfaktorer mellan 10 och 20.

Produktionskostnadsmetoden

Produktionskostnadsmetoden tillämpas för byggnader som har endast begränsad användbarhet för annat ändamål än för vilket de utnyttjas och liknande speciella byggnader, bensinstationsbyggnader, andra byggnader med olämplig utformning för normal industriproduktion samt byggnadskonstruktioner som inte har karaktären av hus. Sammantaget utgör de en mindre del av landets samtliga industribyggnader.

Riktvärdet för en industribyggnad värderad enligt produktionskostnadsmetoden beräknas genom att värdefaktorn återanskaffningskostnad multipliceras med en nedräkningsfaktor grundad på värdefaktorerna ålder, byggnadskategori och ortstyp. Det sålunda erhållna värdet multipliceras därefter med 0, 75 för att erhålla slutprodukten i taxeringsvärdenivå.

Tomtmark

Riktvärdet för en värderingsenhet bestående av tomtmark för industribyggnad bestäms genom att antalet kvadratmeter tomtmark multipliceras med ett för värdeområdet rekommenderat värde per kvadratmeter. I undantagsfall, vissa delar av Stockholm, utnyttjas byggrätten i stället för tomtarealen. Vad som gäller i det ena eller andra fallet framgår av riktvärdekartan.

Avrundning

Riktvärdet avrundas nedåt till närmast hela tusental kronor. Om värdet överstiger 5 miljoner kronor avrundas det nedåt till hela 200 000 kronor och om värdet överstiger 25 miljoner kronor avrundas det nedåt till hela miljoner kronor.

Värdefaktorer

Avkastningsmetoden

För industribyggnader värderade enligt avkastningsmetoden utnyttjas de fyra värdefaktorerna lokaltyp, storlek, ålder och standard.

Lokaltyp

Tre klasser förekommer, produktionslokaler, industrikontor samt lager m. m. De närmare definitionerna framgår av RSV:s föreskrifter. Med produktionslokaler avses lokaler som är inrättade för produktion, service och liknande. Med industrikontor avses naturligtvis lokaler som är inrättade för kontor, men även personalutrymmen, utställningshallar och liknande som är belägna i en byggnad som till övervägande del inrymmer produktionslokaler och/eller lager m m. Med lager m m slutligen avses lokaler som är inrättade för lager, förråd eller liknande samt alla de övriga lokaler som ej kan hänföras till någon av de två föregående lokaltyperna. Varje lokaltyp inom en industribyggnad skall i normalfallet utgöra en separat värderingsenhet. Tidigare fanns en specialregel för att undvika att alltför små värderingsenheter tillskapades. Denna specialregel togs bort i samband med regelöversynen inför AFT94.

Storlek

Med storlek avses värderingsenhetens yta i kvadratmeter lokalarea. Vad gäller mätregler hänvisas i regelverket till Svensk Standard(SS 02 10 52). Någon klassindelning sker ej av värdefaktorn storlek.

Ålder

Värdefaktorn ålder skall i princip återspegla industribyggnadens återstående livslängd och anges genom ett värdeår. Värdeåret bestäms med hänsyn till värderingsenhetens nybyggnadsår, omfattningen av till- och ombyggnader samt tidpunkten för dessa. Om en byggnad indelas i flera värderingsenheter skall samma värdeår bestämmas för dessa.

I normalfallet, dvs då inga om – eller tillbyggnader skett, utgörs värdeåret av byggnadens nybyggnadsår som i sin tur utgör det år då den övervägande delen av byggnaden togs eller kunde ha tagits i bruk. Det tidigaste värdeår som får bestämmas är 1929.

För om- och tillbyggda industribyggnader beräknas värdeåret med utgångspunkt i nybyggnadsåret och omfattningen och tidpunkten för om- eller tillbyggnad. Har byggnaden varit föremål för omfattande förändringar, dvs har om- eller tillbyggnadskostnaden uppgått till mer än 70 % av en motsvarande nybyggnadskostnad, skall i princip värdeåret bestämmas till om- eller tillbyggnadsåret. Har byggnaden förändrats i begränsad omfattning, dvs uppgår om- eller tillbyggnadskostnaden inte till 20 % av en motsvarande nybyggnadskostnad, skall i princip nybyggnadsåret utgöra värdeår. I situationer som ligger mellan dessa båda gränser bestäms värdeåret genom att till nybyggnadsåret läggs ett ombyggnadstillägg som beräknas med ledning av om- eller tillbyggnadens omfattning och som medför att värdeåret bestäms till ett år mellan nybyggnads- och om- eller tillbyggnadsåret. Ombyggnader som inte påverkar den återstående livslängden för byggnaden skall i princip inte påverka värdeårsbestämningen.

Har till- eller ombyggnad skett efter 1987, dvs efter den förra allmänna fastighetstaxeringen, och detta inte beaktats vid särskild fastighetstaxering(SFT) bör en omprövning av värdeåret ske med utgångspunkt från de efter 1987 nedlagda kostnaderna och det vid AFT88 bestämda värdeåret. Innebörden av detta är att det värdeår som bestämdes vid AFT88 eller senare års SFT normalt skall godtas. Det är endast då det åsatta värdeåret visat sig vara uppenbart felaktigt som en total omprövning skall ske.

Standard

Standarden för en värderingsenhet bestäms med hänsyn till lokalytans utförande och utrustning. Antalet klasser varierar mellan de olika lokaltyperna. Produktionslokaler indelas i standardklasserna mycket enkel, enkel, normal och hög. Klassificeringen är i princip knuten till förutsättningarna att bedriva normal industriproduktion och beaktar sådana saker som tillfarts- samt in- och urlastningsförhållanden, takhöjd, avstånd mellan bärande element, uppvärmning, ventilation m m.

Industrikontor indelas i standardklasserna enkel, normal och hög. Till enkla industrikontor hör t ex vanliga s k arbetsledarkontor i nära anslutning till produktionslokalerna. Till högklassiga industrikontor hänförs kontor med textil-, linoleum- eller plastmattor av högre kvalitet, hög standard i våtutrymmen, hög belysningsstandard etc dvs kontor som håller samma standard som välutrustade kontor i offentlig eller privat verksamhet i övrigt.

Ifråga om lokaltypen lager m m sker klassificeringen i de fem standardklasserna mycket enkel, enkel, normal, hög och mycket hög. Mycket enkel och enkel standard innefattar t ex äldre ekonomibyggnader i tätorternas ytterområden vilka förändrats och nu användes som lager, enklare kallförråd etc medan grupperna normal, hög och mycket hög standard omfattar lagerutrymmen i isolerade byggnader. I det sistnämnda fallet avses närmast lager med stort inslag av automatiserad hantering, utpräglade s k höglager etc.

Produktionskostnadsmetoden

För industribyggnader värderade enligt produktionskostnadsmetoden utnyttjas de fyra värdefaktorerna återanskaffningskostnad, ålder, byggnadskategori och ortstyp.

Återanskaffningskostnad

Med återanskaffningskostnad för byggnad avses kostnaden för att under andra året före taxeringsåret uppföra en motsvarande anläggning. Kostnaden kan bestämmas antingen genom en beräkning grundad på erfarenheter om byggnadskostnadernas storlek detta år eller genom en omräkning av de faktiska byggnadskostnaderna med en omräkningsfaktor som beaktar förändringarna i byggnadskostnader mellan nybyggnadsåret och andra året före taxeringsåret. Värdefaktorn ifråga klassindelas inte.

När det gäller produktionskostnadsmetoden är det väsenligt för taxeringen om utrustningen i en industribyggnad är att hänföra till byggnadstillbehör eller industritillbehör eftersom enligt 7 kap. 16 § FTL något värde inte skall bestämmas för industritillbehören. Gränsdragningen mellan de båda tillbehörsgrupperna återfaller på reglerna i 2 kap. Jordabalken. Det bör här noteras att ifråga om skräddarsydda byggnader är det inte ovanligt att den maskinella utrustningen är hänförlig till gruppen byggnadstillbehör. Återanskaffningskostnaden för densamma skall då ingå i underlaget för att bestämma taxeringsvärdet.

Ålder

Åldern bestäms på samma sätt som ovan redovisats beträffande Avkastningsmetoden.

Byggnadskategori

Med byggnadskategori avses värderingsenhetens karaktär och konstruktion. Därmed avses i princip den totala ekonomiska livslängden hos byggnaden eller anläggningen. Tre klasser är aktuella, klass 1 omfattar byggnader vars ekonomiska livslängd understiger 20 år, klass 2 omfattar byggnader med en ekonomisk livslängd av 20–30 år och klass 3 byggnader vars ekonomiska livslängd bedöms överstiga 30 år.

Ortstyp

Ortstypen bestäms med hänsyn till värderingsenhetens läge i förhållande till tätort. I praktisk tillämpning innebär det att landets samtliga kommuner var och en har hänförts till någon av de fyra klasser som är aktuella beroende på värdenivån för industrifastigheter i kommunen mera allmänt sett. Till klass 1 har hänförts Stockholms och Göteborgs kommuner samt vissa kommuner i nära anslutning till dessa. Till klass 1 hör också Uppsala, Linköping, Norrköping, Malmö, Lund, Helsingborg och Umeå. Klass 4 omfattar glesbygdskommuner i mellersta och norra Sverige huvudsakligen belägna i inlandet medan landets övriga kommuner återfinns i klasserna 2 och 3.

Tomtmark

För tomtmark för industribyggnad förekommer endast värdefaktorn storlek varmed avses värderingsenhetens tomtmarksareal i kvadratmeter landareal. Om särskilda skäl föreligger skall dock avses den byggrätt i kvadratmeter bruttoarea som värderingsenheten utnyttjas för eller är avsedd för. Det är emellertid som nämnts endast i Stockholm som det är aktuellt att i ett antal fall utnyttja byggrätten för att bestämma storleken. Värdefaktorn ifråga klassindelas inte.

Justering för säregna förhållanden

Justering av de framräknade riktvärdena skall ske om sådana säregna förhållanden som inte särskilt har beaktats då riktvärdena beräknats motiverar en ändring av taxeringsenhetens totala riktvärde med minst 5 %, dock lägst 50 000 kronor.

För värderingsenheter vilka utgörs av industribyggnader kan justering för säregna förhållanden vara aktuell på grund av uttalat eftersatt underhåll, att vakansgraden avviker väsentligt från vad som är normalt för värdeområdet eller att förhållandena i det enskilda fallet avviker från vad som i övrigt förutsatts då riktvärdekartan upprättades.

I och med att värdefaktorn markvärdeandel slopats som en värdefaktor som särskilt beaktas då riktvärdet skall bestämmas måste förekomsten av onormala relationer mellan å ena sidan tomtmarken och å andra sidan motsvarande byggnad uppmärksammas och hanteras genom justering för säreget förhållande.

Ifråga om tomtmark kan justering för säregna förhållanden aktualiseras t ex då obebyggd industritomtmark inte är omedelbart bebyggbar. Att en tomt skall vara omedelbart bebyggbar, dvs ha tillgång till gata eller väg samt VA, är nämligen en förutsättning som generellt gäller då riktvärdet bestäms. Att delar av en större industritomt ej är helt iordningställd utan närmast har karaktären av reservmark kan också vara ett förhållande som motiverar justering.

Exempel

Förutsättningar

På fastigheten MASKINFABRIKEN 1:1 finns två byggnader uppförda. Byggnad nr 1 är uppförd 1930 och består av en äldre tegelbyggnad innefattande verkstadshall, 900 kvm, av normal standard samt personalutrymmen och verkstadskontor, 200 kvm, av enkel standard. Byggnaden genomgick 1970 en ombyggnad för 620 000 kronor. Vid den tiden beräknas nybyggnadskostnaden ha varit ca 1100 kr/kvm för produktionslokaler och industrikontor. Byggnad nr 2 är uppförd 1980 och har därefter ej varit föremål för vare sig om- eller tillbyggnad. Den omfattar 600 kvm lagerlokaler av normal standard. Tomtmarken omfattar sammanlagt 9550 kvm.

Av deklarationsblanketten sidan 4 kan utläsas att riktvärdeangivelserna för det aktuella värdeområdet är:

IH-tabell

80

I-nivåfaktor

20

Tomtmark

60 kr/kvm

Indelning i värderingsenheter

Taxeringsenheten skall indelas i fyra värderingsenheter. Var och en av de tre olika lokaltyper som förekommer skall utgöra en värderingsenhet vartill kommer tomtmarken som även den skall utgöra en egen värderingsenhet.

Beräkning av taxeringsvärden

Den nedlagda kostnaden för ombyggnad av Byggnad 1 motsvarar ca 50 % av vad det skulle ha kostat att bygga nytt vid tiden för ombyggnaden varav följer att nybyggnadsåret 1930 skall justeras med ett ombyggnadstillägg vid bestämningen av värdeåret. Ombyggnadstillägget beräknas till 620:1210(1970–1930)=20, 5 vilket avrundas till 20. Värdeåret bestäms därmed till 1950. Uppgift om relativhyra och IK-faktor kan hämtas ur tabellerna på sidan 554.

Värderingsenhet 1-produktionslokaler (Byggnad 1)

Byggnadsvärde: 20×900×41×0,90=664 000 kr.

Värderingsenhet 2-industrikontor (Byggnad 1)

Byggnadsvärde: 20×200×48×0,90=172 000 kr.

Värderingsenhet 3-lager m m (Byggnad 2)

Byggnadsvärde: 20×600×60×0,95=684 000 kr.

Värderingsenhet 4 -tomtmarken

Markvärde: 60×9550=573 000 kr.

Sammanlagt

Summa taxeringsvärde = 2 093 000 kr varav markvärde 573 000 kr och byggnadsvärde 1 520 000 kr.

Ny lagstiftning

Riksdagen antog i vintras en proposition som innebär ett antal väsentliga förändringar i fastighetstaxeringsförfarandet. Detta kommer i huvudsak att anpassas till förfarandet vid inkomsttaxeringen. Det innebär bl a att fastighetstaxeringsnämnderna nu slopats och beslut vid fastighetstaxering i stället fattas av Skattemyndigheten.

I flertalet fall ska fastighetstaxeringsärenden avgöras av tjänstemän vid Skattemyndigheten. Lekmannainflytandet som tidigare utövades av fastighetstaxeringsnämnden ska fortsättningsvis säkerställas genom att vissa beslut fattas av den inom Skattemyndigheten verksamma skattenämnden. Reglerna för fastighetstaxering vad avser utredningsskyldighet, kommunikationsplikt och muntlig handläggning kommer i huvudsak att överensstämma med taxeringslagens regler. En förseningsavgift på 500 kr eller i vissa fall 2 000 kr har införts i likhet med vad som gäller vid inkomsttaxering. Anstånd med att lämna fastighetsdeklaration kan emellertid medges om den skattskyldige visar att han är förhindrad att lämna deklaration på grund av särskilda omständigheter. Bestämmelserna om förseningsavgift och anstånd tillämpas dock först vid AFT96-småhus.

Arne Sundquist är sektionschef vid Lantmäteriverket med ansvar för lantmäteriets medverkan i förberedelsearbetet inför de allmänna fastighetstaxeringarna.

Arne Sundquist