Skattenytt nr 10 1994 s. 586

Beskattning av bolagskapital – är en återgång till 1991 års regler önskvärd?

Inledning

Från och med den 1 januari 1994 gäller i princip halverad reavinstskatt och skattefrihet för mottagen utdelning på svenska aktier. Därigenom har enkelbeskattning av bolagsvinster införts för hushållsägande i Sverige liksom i flertalet andra västländer. Detta innebär att aktiebolagens vinster beskattas enbart en gång på vägen mellan bolagen och ägarna på samma sätt som sker för räntor på lån som bolagen tar upp.

Beskattningen av bolagsvinster blev en av valfrågorna då socialdemokraterna tidigt gjorde klart att man vid ett regeringsskifte avsåg att återgå till 1991 års regelsystem. Den borgerliga regeringen hamnade därmed i dilemmat att antingen i snabb takt genomföra den önskade reformen eller vänta tills efter riksdagsvalet 1994. Man valde det första alternativet. Lagstiftningsprocessen förlöpte dock inte utan våndor. I stället kan den karakteriseras som unik vad gäller takten i utannonserade och avannonserade regler. De slutliga reglerna för mottagen utdelning och uppkommen reavinst har också i vissa delar blivit oerhört komplicerade. Det beror i första hand på osäkerheten om stabiliteten i den genomförda reformen. Skattelättnader som uppfattas som tillfälliga under år 1994 av aktieägarna, skulle kunna leda till att de tömde företagen på utdelningsbara medel. Särskilda regler tillkom därför som begränsar utdelningsskattefriheten innevarande år. [1]

Den politiska debatten har i första hand kommit att handla om ifall en lättnad i dubbelbeskattningen skall förläggas till bolagsnivå eller ägarnivå. Den nu gällande skattelagen medger skattefrihet för mottagna utdelningar vilket gör att enkelbeskattning uppnås genom lättnad på ägarnivå. Förslaget om att återinföra 1991 års skatteregler innebär att utdelningar beskattas med 30 procent hos mottagaren samtidigt som utdelande bolag får ett Annellavdrag som minskar bolagsskatten.

Den tidigare konstruktionen av Annellavdragen medförde att endast en del av bolagsskatten på de utdelade vinsterna eliminerades. Om de införs igen kommer de inte att utgöra en fortsättning på de gamla avdragen utan vara knutet till kapital emitterat efter ett visst datum år 1994 eller 1995. I praktiken innebär det full dubbelbeskattning (klassisk dubbelbeskattning) för de vinster som delas ut under överskådlig framtid. Tillsammans med det faktum att den huvudsakliga finansieringskällan för svenska företag hittills varit kvarhållna vinstmedel och att dessa skall belastas med både bolagsskatt och reavinstskatt är det därför av intresse att i första hand diskutera de konsekvenser som ett återinförande av dubbelbeskattningen medför och i andra hand hur en eventuell lättnad i den bör vara utformad.

Är återinförandet av dubbelbeskattningen lämpligt ur samhällsekonomiskt perspektiv?

Dubbelbeskattningens önskvärdhet måste avgöras mot bakgrund av ett antal principiella frågor. Å ena sidan bör beskattningen av olika finansiella placeringar vara likformig, dvs kapitalägarna skall inte möta skilda nivåer på skatteuttaget för olika placeringsalternativ som ger samma avkastning. Detta bör vara en norm för lagstiftaren så länge ingen kan visa att någon annan regel är bättre.

Å andra sidan måste kapitalbeskattningen utformas med hänsyn till all annan beskattning. Det innebär att beskattningen av kapitalinkomster inte kan ses isolerad från t ex beskattningen av arbetsinkomster, dvs inkomst av tjänst och näringsverksamhet. Särskilt gäller att olika nivåer för det marginella skatteuttaget på dessa inkomstslag kan skapa spänningar i systemet.

Ytterligare en viktig utgångspunkt är det faktum att Sverige även måste beakta andra länders beskattning när de inhemska reglerna bestäms. Detta förhållande är särskilt viktigt vid beskattning av bolagsvinster på grund av den fria rörligheten för kapitalet mellan olika länder.

I debatten har två bärande argument framförts till förmån för en tillbakagång till 1991 års regler. Det första är att i rådande budgetläge skulle en sådan åtgärd medföra ökade skatteintäkter utan att ge några större negativa effekter på företagens investeringar. Det andra är att den likformighet mellan beskattningen av arbete och kapital som påstods gälla efter 1991 års skattereform skulle komma att återställas. [2]

Skatteinkomster kontra negativa effekter av dubbelbeskattningen

Att staten behöver klara upp det stora budgetunderskottet är i sig inte ett argument för att återgå till dubbelbeskattningen. I stället måste man i första hand bedöma om skatteintäkterna vid återinförandet av dubbelbeskattningen är tillräckligt stora för att överväga de negativa effekter som kan uppstå p g a en sådan åtgärd och i andra hand om det finns andra sätt att förbättra statsfinanserna på som är att föredra. Uppenbarligen är det svårt att bedöma såväl effekten på skatteinkomsterna som storleken på de negativa effekterna. I det förstnämnda fallet beror det på att de skattskyldiga kommer att genomföra omplaceringar med hänsyn till förändringarna i lagstiftningen. Särskilt gäller att ägarledda företag snabbt kan anpassa sin situation i syfte att åstadkomma största möjliga nettoavkastning för ägaren. De stora företagen är i detta avseende väsentligt mindre känsliga för skatteändringar än de små.

De negativa effekterna kan sammanfattas i fyra punkter.

  1. Den naturliga reaktionen från hushållens sida vid en återgång till dubbelbeskattningen är att sälja av aktier och omplacera till enkelbeskattade tillgångar – givet att de svenska hushållen inte låter sitt totala sparande påverkas. Köpare kommer svenska institutioner och utländska placerare, som inte är utsatta för dubbelbeskattning, att vara. Någon kursnedgång på börsen är knappast att vänta med hänsyn till att hushållens utbud är förhållandevis litet i relation till den totala marknaden. Så långt är jag överens i analysen med förespråkarna för dubbelbeskattning. Problemet är i stället de mindre företagen vars aktier knappast kan överlåtas till dessa köpare. De tvingas i stället generera en högre bruttoavkastning för att klara sig i konkurrensen om kapitalet. Jan Södersten hävdar i sin artikel i detta nummer av Skattenytt att då aktieägarna i stora företag blir dubbelbeskattade tvingas de acceptera lägre avkastning vilket gör att bruttoavkastningskraven på små företag kommer att vara oförändrade. Detta förutsätter att kapitalägarna inte skulle göra omplaceringar till enkelbeskattade placeringar vid införandet av dubbelbeskattningen. Erfarenheten av de finansiella marknaderna är dock att portföljvalet är mycket skattekänsligt. Hushållen kommer att söka bästa möjliga riskkorrigerade nettoavkastning. Det utesluter naturligtvis inte att aktier i småföretag även fortsättningsvis kommer att ingå i svenska kapitalägares portföljer. Min bedömning är emellertid att avkastningskraven på de marginella investeringsprojekten stiger för att hushållen skall vara villiga att satsa i nya projekt.

    Ett högre bruttoavkastningskrav innebär att vissa investeringsprojekt, som med enkelbeskattning är lönsamma blir olönsamma med dubbelbeskattning. När investeringarna sjunker minskar också behovet av arbetskraft och lönerna påverkas nedåt. Eftersom avkastningskravet dock inte stiger på de stora företagen, [3] kan de konkurrera med de små om investeringsprojekt genom en skattemässig fördel. Effekten blir därför ett mer koncentrerat näringsliv med färre småföretag.

    Många bedömare är idag överens om att det inte är genom stimulanser till storföretag som arbetslöshetsfrågan bäst löses. EU-kommissionen rapporterar t ex att mellan 1988 och 1993 skapades 3 miljoner nya jobb inom EU i företag med mindre än 100 anställda medan medelstora och stora företag netto minskade antalet anställda. [4] I viss utsträckning modifieras beskrivningen av situationen för de mindre företagen av två omständigheter. Den första är införandet av ett nytt Annellavdrag som sänker skattekilen för utdelade medel baserade på nyemitterat kapital och därför undanröjer något av dubbelbeskattningens effekter. Det kvarstår emellertid att kvarhållna vinstmedel, som är den viktigaste finansieringskällan, blir dubbelbeskattade enligt den föreslagna reformen. Den andra omständigheten är det faktum att i ägarledda företag kommer skatteanpassningar att ske som innebär att medel lånas in i företagen i stället för att satsas som eget kapital. [5] På det sättet uppnår ägarna enkelbeskattning av åtminstone ”normalavkastning”. Detta försämrar soliditeten i bolagssektorn och höjer både den finansiella risk som långivare och övriga finansiärer tar och därmed deras avkastningskrav. Då långivarnas risktagande ökar kan effekten bli att t ex bankerna, som har begränsade möjligheter att fullt ut kompensera ett ökat risktagande genom högre räntesats, helt enkelt avstår från att låna ut till vissa investeringar. Dubbelbeskattningen kan således inte helt undgås genom sjunkande soliditet i företagen. Det stegrade avkastningskravet från aktieägarnas sida slår igenom och kommer att göra en hel del investeringar som under enkelbeskattning var lönsamma till olönsamma vid dubbelbeskattning.

  2. Genom att dubbelbeskattningen av vinster träffar avkastningen på gammalt kapital – Annellavdraget knyts ju till nyemitterat kapital – skapas en snedvridning i valet mellan utdelning och kvarhållande av vinster beroende på att skattekrediter kan erhållas för de senare. Detta sker dels genom olika fördelaktiga regler på bolagsnivå – den kvarvarande surven och numera periodiseringsfonder – dels genom att värdeökningar på aktier inte beskattas då de uppstår utan först då vinsterna realiseras. Bolagen stimuleras därför till att behålla vinstmedlen och generera värdeökningar hos ägarna i stället för att dela ut pengarna. Effekten av detta blir brist på riskvilligt kapital för nystartade och tillväxande företag. ”Mogna” företag kommer i en fördelaktig position ur finansieringssynpunkt vilket leder till uppköp av tillväxtföretag. Sannolikt innebär också detta att företagskapitalet koncentreras till ett relativt sett fåtal stora företag.
  3. En annan effekt som uppstår vid återinförandet av dubbelbeskattningen är att andra företagsformer än aktiebolag och ekonomiska föreningar kommer att vara enkelbeskattade för avkastningen på kapital. Detta är en nyhet jämfört med skattesystemet som vi tidigare hade. Genom att reglerna om positiv räntefördelning innebär att kapitalavkastningen i enskilda firmor och handelsbolag upp till ”normalavkastning” blir enkelbeskattad medan motsvarande avkastning på placeringar i aktiebolag blir dubbelbeskattad, drivs många företagare att av skatteskäl byta företagsform. Denna effekt har uppmärksammats i USA efter den skärpta dubbelbeskattningen vid 1986 års skattereform. [6] I vilken utsträckning det påverkar risktagandet i ekonomin är naturligtvis oklart, bland annat därför att den som vill driva sin verksamhet inom ramen för aktiebolagsformen kan erhålla enkelbeskattning upp till nivån för gällande marknadsränta genom att låna in pengarna till bolaget.
  4. Det sista argumentet emot återinförandet av dubbelbeskattningen är det faktum att det i en internationaliserad ekonomi där flertalet andra länder har enkelbeskattning uppstår s k klienteleffekter. Ägande och långivning polariseras mellan länder om de avviker i skattehänseende. För svenskt vidkommande behandlas långivning fördelaktigare än ägande jämfört med andra länder om en övergång sker till 1991 års regler. Fram till år 1992 var detta inget problem eftersom utländskt ägande begränsades genom reglerna om bundna och fria aktier. I stället uppstod en uppdelning av ägande och långivning mellan hushållen och inhemska fonder med fördelaktig skattesituation. De senare har därför i mycket stor utsträckning under efterkrigstiden övertagit hushållens direkta ägande av aktier. Efter slopandet av reglerna kring fria och bundna aktier har det utländska ägandet emellertid ökat markant. Denna tendens förstärks sannolikt ytterligare på bekostnad av det direkta hushållsägandet om dubbelbeskattningen återinförs. Personligen har jag inget emot utländskt ägande, men jag har svårt att förstå varför det skall stimuleras skattevägen.

    De negativa effekterna av dubbelbeskattningen har traditionellt vägts emot det faktum att avskaffandet av den ansetts svårt, framför allt därför att övergångseffekterna i termer av slumpmässiga kapitalvinster och kapitalförluster betraktats som fördelningspolitiskt icke-önskvärda. När nu övergången till enkelbeskattning faktiskt skett i Sverige är det därför förvånande att man på nytt överväger att ge sig in i ett system som kommer att ge upphov till inte bara en mängd skatteinfluerade transaktioner som syftar till att omvandla dubbelbeskattad inkomst till enkelbeskattad, utan också till nya övergångseffekter.

Kapitalinkomstbeskattningen kontra arbetsinkomstbeskattningen

Den önskvärda nivån på den marginella skattesatsen för kapitalinkomster jämfört med den för arbetsinkomster är en sedan länge omdebatterad fråga. Det finns skäl både för och emot en likvärdig nivå. [7] De som argumenterar för detta hänvisar antingen till att omvandlingsmöjligheterna i ägarledda företag blir mindre eller till att köpkraften hos den som har en summa pengar disponibel är densamma oberoende av om den utgör avkastning på arbete eller kapital. Det skulle därför vara rättvist med samma nivå på beskattningen.

Mot detta kan hävdas att effektivitetsargument talar för en låg nivå på kapitalinkomstbeskattningen om det i en liten öppen ekonomi som den svenska inte skall råda brist på kapital. Detta beror helt enkelt på att kapitalets rörlighet är betydligt större än arbetskraftens och att det därför är svårare att skattlägga.

Rättviseargumentet talar också för en låg nivå eftersom den som förskjuter sin konsumtion till framtiden kommer att i köpkraft mätt kunna köpa mindre än den som tidigarelägger sin konsumtion. Den som sparar blir således hårdare beskattad än den som ”slösar”. En hög kapitalinkomstskattesats kan således både motverka kapitalbildning genom minskat sparande och uppfattas som orättvis.

Fördelningspolitiska argument, slutligen, framförs ofta för en hög nivå på kapitalinkomstbeskattningen i förhållande till beskattningen av arbetsinkomster. Det visar sig emellertid i undersökning efter undersökning att skattesatsen för kapitalinkomst snarare bör sänkas om man vill uppnå större utjämning av standarden mellan olika grupper. Det beror på att inkomsttagarna i de högre inkomstskikten är belånade i sådan utsträckning att de skattemässiga avdragen överväger de skattepliktiga inkomsterna. [8] I själva verket utgör detta faktum bakgrunden till att man övergav progressiviteten i kapitalinkomstbeskattningen år 1991 till förmån för en proportionell skatteskala.

Sammantaget är således argumenten för att skatten på arbets- och kapitalinkomster skall vara densamma föga övertygande. Såväl effektivitets-, rättvise- som fördelningsmässiga argument kan användas för att argumentera för en lägre nivå på kapitalinkomstbeskattningen. För att åstadkomma rimliga regler som avser att motverka omvandling av arbetsinkomst till kapitalinkomst bör man i stället överväga de regler som finns i 3 § 12 mom SIL precis som nu sker internt på finansdepartementet. [9]

Dubbelbeskattning av enbart riskkompensation?

Motivet till enkelbeskattning av bolagsvinster är att räntor endast beskattas en gång. Snedvridning av finansieringsvalet och därmed tillhörande effekter på investeringarna skulle kunna undvikas om avkastningen till ägarkapital upp till den nivå som aktieägarna kan erhålla i ränta också blev enkelbeskattad. Ett sådant system kallas här enkelbeskattning av normalavkastning. Avkastning utöver denna nivå skulle kunna dubbelbeskattas utan negativa effekter under förutsättning att risktagandet i ekonomin inte påverkas i oönskad riktning. Utgångspunkten är att investerarna har riskaversion. Å ena sidan vill de säkerligen ha någon att dela förluster med. Å andra sidan är man ovillig att dela vinsterna med andra. Det går att visa rent teoretiskt att en riskavert person föredrar att dela både vinster och förluster med staten framför att göra varken det ena eller det andra. Uppenbarligen har den exakta utformning av skattereglerna stor betydelse i detta sammanhang. Möjligheterna att kvitta förluster mot inkomster, att rulla fram underskott och att överföra vinster och förluster på andra skattesubjekt är av centralt intresse. Tyvärr finns ingen entydig uppfattning om hur risktagandet sammantaget förhåller sig till beskattningen vilket gör det svårt att dra någon slutsats i frågan. Företagsskatteutredningen valde i sitt betänkande SOU 1993:29 att inta attityden att eftersom inga säkra slutsatser kan dras kan man dubbelbeskatta den del av riskkompensationen som överstiger normalavkastningen. Detta skulle ske schablonmässigt genom halverad utdelningsskatt och reavinsskatt. Att man förkastade Annellavdraget beror huvudsakligen på hänsyn till internationella faktorer vilka redovisas i nästa avsnitt.

Lättnad på bolagsnivå eller ägarnivå?

Annellavdraget var med sin uppbyggnad ett försök att enkelbeskatta normalavkastningen på nyinvesterat kapital. Genom sin konstruktion kunde upp till 10 procent av det satsade kapitalet delas ut årligen tills ett belopp motsvarande 100 procent var utdelat. Det motsvarade i nuvärde 70 procent av det satsade beloppet vid en kalkylränta om 7 procent och 50 procent vid 15 procents kalkylränta. [10] Eftersom fullständig enkelbeskattning förutsätter att nuvärdet av utdelningsavdraget måste vara lika med det satsade kapitalet, var Annellavdraget ungefär likvärdigt med en halvering av skatten i det första ledet av dubbelbeskattningen.

Avdraget skulle emellertid kunna byggas ut till ett nuvärde av 100 procent helt enkelt genom att de kvantitetsmässiga restriktionerna knutna till det togs bort. Man skulle då få ett utdelningsavdrag som var baserat på nyemitterat kapital vilket skulle vara att föredra ur statsfinansiell synvinkel. Därmed är vi emellertid inne på enkelbeskattningens teknik.

Enkelbeskattning av bolagsvinster kan uppnås antingen genom ett avdrag på bolagsnivå för utdelningar eller genom lindring i utdelningsbeskattningen på ägarnivå. Man kanske kan förledas att tro att det saknar betydelse för företagens kapitalkostnader vilket man väljer, eftersom man i båda fallen uppnår enkelbeskattning, men så är inte fallet i en öppen ekonomi som den svenska.

Fördelen ur statsfinansiell synpunkt med att välja utdelningsavdrag är att avdraget kan knytas till nyemitterat kapital. Annellavdraget var ett sådant avdrag och om detta införs, kommer som ovan nämnts utdelningar som svenska hushåll mottar på gammalt kapital, att i praktiken vara utsatta för full dubbelbeskattning. Teorin förutspår att detta inte är något problem eftersom hushållen inte kan undkomma utdelningsbeskattningen. Såtillvida är återinförandet av 1991 års skatteregler att betrakta som en engångsskatt på kapitalägarna med åtföljande windfall losses. I vilken utsträckning engångsskatter har några snedvridande effekter på hushållens beteende debatterades flitigt i samband med skatten på pensionskapital år 1986. Visserligen kunde försäkringstagarna inte undkomma skatten men politikernas trovärdighet naggades i kanten och hushållens framtida beteende kan därmed ha blivit påverkat. [11]

Det huvudsakliga skälet till att använda utdelningsavdrag är emellertid att utländska kapitalägare inte berörs av den svenska dubbelbeskattningen. Deras avkastningskrav sänks genom utdelningsavdraget och de kan därigenom uppnå enkelbeskattning av avkastningen på sina placeringar i Sverige. På detta sätt kommer de utländska kapitalägarna att ”garantera” en viss nivå på den svenska kapitalstocken trots att de svenska kapitalägarna är fångade i en dubbelbeskattningssituation.

Nackdelarna är dock flera.

  1. Då det gäller avdrag som knyts till nyemitterat kapital är utsikterna att förhindra omvandling av gammalt till ”nytt” kapital i praktiken små. Hur hanteras t ex likvidation av gamla bolag och uppstart av nya på ett hållbart sätt? Också möjligheten att exkludera vissa typer av ägare från rätten till avdrag är liten eftersom avdragsrätten måste knytas till ägarsituationen vid en viss tidpunkt. Transaktioner före och efter denna tidpunkt ger upphov till skattearbitrage.
  2. I det fall utdelningsavdrag medges till inhemska skattesubjekt kan Sverige knappast diskriminera utländska ägare. Bolagsskatten uteblir därigenom – åtminstone upp till nivån för normalavkastning – på vinster som delas ut. Det bör även poängteras att det inte lär bli någon ägarskatt heller på utdelningar till större delen av börsaktieägarna, som ju huvudsakligen utgörs av inhemska fonder och institutioner med låg skatt och utländska ägare som inte betalar svensk skatt. Det som man trodde skulle flyta in genom ägarskatter riskerar att mer än väl motverkas av minskad bolagsskatt. Problemet blir naturligtvis på kort sikt mindre i den mån avdraget knyts till nyemitterat kapital, men kvarstår på lång sikt. Sammantaget innebär detta att den positiva statsfinansiella effekt som ”engångsskatten” på gammalt kapital skulle ge är överdriven.
  3. Flertalet av våra handelspartners har lättnaden förlagd till ägarnivån. Det betyder sannolikt att arbitragemöjligheter uppstår mellan Sverige och andra länder. Lärdomen av detta är att det som är likformigt och bra inom ett land kanske förlorar i önskvärdhet då vi tar hänsyn till möjligheter som dyker upp genom transaktioner mellan länder.
  4. I det fall utländska moderbolag investerar i Sverige via dotterbolag och erhåller utdelning som är obeskattad i Sverige till följd av ett utdelningsavdrag, kommer flertalet länder att beskatta den utdelning som moderbolaget mottar. Som bekant har vi i Sverige själva motsvarande regler i 7 § 8 mom SIL. I realiteten är detta inget annat än export av skatter från svenska staten till andra stater vilket ur svenskt perspektiv får anses närmast absurt. Samma fenomen dyker upp då länder tillämpar avräkning av utländsk skatt på utdelningar mot inhemsk. Eftersom Sverige inte tar ut någon skatt kommer andra staters skatteintäkter att öka. Dessutom uppnås inte den sänkning av avkastningskravet som utdelningsavdraget var tänkt att åstadkomma. Närmare bestämt kommer full dubbelbeskattning att råda för utlänningar i ett sådant läge, dvs samma situation som om enkelbeskattningen uppnåddes genom lättnad på ägarnivå i Sverige.
  5. Vid dubbelbeskattningsförhandlingar kan Sverige inte byta utdelningsavdrag, som ändå enligt intern svensk rätt ges till utländska ägare av svenska bolag, mot lättnad i beskattningen av svenska ägare som äger utländska bolag. Detta beror på att lättnaden i utlandet oftast ges genom att ett tillgodohavande för betald bolagsskatt avräknas från den personliga skatten på utdelningar. Skulle andra stater tillämpa detta på svenska placerare innebar det att de skulle skicka pengar till Sverige trots att Sverige inte kan erbjuda dessa länders medborgare något utöver det utdelningsavdrag, som de redan får utan avtal. [12]

Skillnaden mellan utdelningsavdrag och utdelningsskattefrihet är att i det förra systemet kan inte Sverige genom avtal förhindra att det andra landets medborgare blir dubbelbeskattade. Det är således fullt möjligt att den sänkning av avkastningskravet, som eftersträvas för utlänningarnas del, i stället blir ett ökat avkastningskrav p g a andra staters skatter i kombination med oförmågan att genomföra ömsesidiga byten mellan Sverige och dessa länder.

Även om ett utdelningsavdrag således har många fördelar, innebär det faktum att alla andra länder har lättnaden på ägarnivå närmast ett tvång för Sverige att också förlägga den dit.

Arbitragemöjligheter

Kapitalinkomstbeskattningen ter sig uppenbarligen mer likformig om avdrag ges på bolagsnivå och beskattning sker på hushållsnivå av både räntor och utdelningar. Förespråkarna för ett sådant system pekar på arbitragemöjligheter inom ramen för den personliga kapitalinkomstbeskattningen till följd av att ränteinkomster enligt gällande lagstiftning skall beskattas med 25 procent, reavinster med 12,5 procent och utdelningar med noll efter 1 januari 1995. I vilken grad är detta ett bärande argument mot skattefrihet för utdelningar?

Ett renodlat arbitrage skulle innebära att någon lånade exempelvis 1 miljon kronor, tillsköt detta som aktiekapital och lät bolaget placera det på banken. Vid en räntesats om 10 % skulle utdelning kunna ske skattefritt med 72 tkr eftersom detta belopp kvarstår efter bolagsskatt. Om vi bortser från transaktionskostnader (räntespread), blir lånekostnaden efter skatteavdrag 75 tkr. Något renodlat arbitrage är således ej möjligt, inte ens utan transaktionskostnader.

En annan variant vore att försöka skapa en avdragsgill reaförlust samtidigt som en skattefri utdelning erhålls. Detta skulle ju enkelt kunna ske genom att köpa aktier före utdelningsdatum och sälja efter, kan det hävdas. [13] Problemet är att det måste finnas en motpart som är villig att ta på sig reavinsten och avstå utdelningen. Uppenbarligen vore det inte rationellt för något annat hushåll att göra detta. Men det finns skattesubjekt som behandlas på annat sätt än hushållen, t ex värdepappersfonder och investmentbolag. De är ju schablonbeskattade för sina reavinster och därmed villiga att byta position med hushållen. Problemet är dock inte så stort eftersom det som regel finns transaktionskostnader med i bilden som gör sådana byten ointressanta. Som exempel kan nämnas att en person som köper aktier för en miljon kronor strax före utdelningsdagen och som får 2 procent i utdelning på det placerade kapitalet, erhåller en avdragseffekt på 12,5 procent av 20 tkr, dvs 2,5 tkr om reaförlusten exakt motsvarar utdelningen. Transaktionskostnaderna för att sälja och köpa tillbaka kapitalet måste således understiga detta belopp eller 0,25 procent av kapitalet för att affären skall vara värd att genomföra!

Till slut skall möjligheten att omvandla ränteutgifter till reavinster uppmärksammas. Detta kan ske genom belåning av tillgångar som säljs avista och omedelbart köpts tillbaka på termin. Även i detta fall gäller att hushållen måste genomföra transaktionen med en motpart som befinner sig i en annan skattemässig position än hushållet självt. Framför allt gäller att ränteintäkter måste vara skattefria hos denna part. Analyser som gjorts inom ramen för företagsskatteutredningen visar att räntespreaden måste ner under 0,5 procent för att sådana affärer skall vara lönsamma att genomföra.

Slutsatsen är således att möjligheterna till arbitrage med 1995 års tilltänkta regler sannolikt är små. Det är också värt att notera att om de existerar, så beror det framför allt på det faktum att ränteinkomster hos vissa skattesubjekt inte beskattas på samma sätt som hos hushållen.

Sammanfattning

I och med att Sverige utgör en integrerad del av de internationella kapitalmarknaderna har möjligheterna för oss att avvika från andra länders skattesystem i praktiken starkt beskurits. Frågan om dubbelbeskattningens vara eller inte vara gäller i detta läge ägandet av börsföretagen och nystartade företags kapitalförsörjning. Så länge hållbara samhällsekonomiska motiv inte kan presenteras för att skattevägen styra ägandet från svenska hushåll till institutioner och utländska ägare, bör enkelbeskattningen bevaras. Detsamma gäller om nystartade och expansiva företag skall ges förbättrade möjligheter till riskkapitalförsörjning och om vi skall bort från den väg som lett oss till ett extremt storföretagsberoende jämfört med andra länder.

Det internationella beroendet påverkar även metoden för att uppnå enkelbeskattning. Ett utdelningsavdrag som syftar till att sänka avkastningskravet för utlänningar som investerar i Sverige kan rendera motåtgärder från andra länder och motverkar sitt eget syfte genom att dels innebära export till andra länder av skatter, dels i praktiken göra det omöjligt att förhandla bort dubbelbeskattningssituationen för utländska företag och kapitalägare i ett läge där andra länder de facto ersätter svensk bolagsskatt med kompletterande inhemska skatter utöver ägarskatter.

Erik Norrman är universitetslektor vid Lunds universitet. Under åren 1992–93 var han knuten till Företagsskatteutredningen som ekonomisk expert.

Referenser:

Englund, Peter, ”Bör kapital- och arbetsinkomster beskattas lika?” Ekonomisk Debatt, årg 15, nr 2, s 197–205, 1987.

European Commission, Monthly newsletter, June 1994.

Gordon, Roger, ”The Role of Corporate Taxation in Open Economies”, NBER Reporter, Spring 1994.

Hansson, Ingemar & Erik Norrman, ”Fördelningseffekter av inkomstskatt och utgiftsskatt”, Bilaga 2 till SOU 1986:40 ”Utgiftsskatt – teknik och effekter”, Allmänna Förlaget, Stockholm, 1986.

Lindgren, Ragnar, ”Om engångsskatter och tidskonsistens”, Ekonomisk Debatt, årg 15, nr 1, s 21–26, 1987.

Riksrevisionsverket, Effekter av förändrad kapitalskattesats, Uppdrag avseende RRVs taxeringsstatistiska undersökning, Stencil, 1994.

SOU 1993:29, Fortsatt reformering av företagsbeskattningen, Allmänna Förlaget, Stockholm, 1993.

Erik Norrman

  • [1]

    Skattefriheten för år 1994 är begränsad via lagen om beskattning av vinstutdelning vid 1995 års taxering och de regler som särskilt gäller för fåmansföretag enligt 3 § 12 mom SIL.

  • [2]

    Frågan om fördelningspolitiska effekter av den avvecklade dubbelbeskattningen kan inte lösas utan att man skapar klarhet i de effektivitetsmässiga. Vem som tjänar och förlorar på reformen i ett längre perspektiv beror ju på vad man tror om effekten på kapitalbildning, löner osv.

  • [3]

    Här sker ju i stället ägarförändringar utan att avkastningskraven gentemot företagen påverkas.

  • [4]

    European Commission (1994). Endast en av åtta som startade nya egna företag var tidigare arbetslös. Den ökning som småföretagssektorn står för är således i första hand inte ett resultat av att arbetslösa startar eget.

  • [5]

    Efter det att surven och därmed det egna kapitalet som bas för skattekrediter avskaffats, blir incitamentet att låna in pengar till bolag än större.

  • [6]

    Gordon (1994).

  • [7]

    För en klargörande genomgång av argumenten för och emot likvärdig kapital- och arbetsinkomstbeskattning refereras till Englund (1987).

  • [8]

    Se t ex Hansson & Norrman (1986) och RRV (1994).

  • [9]

    Intressant i sammanhanget är naturligtvis att de som hänvisar till att marginalbeskattningens nivå skulle ha varit densamma för dessa båda inkomsttyper år 1991 utgår ifrån en serie godtyckligt valda antaganden. Eftersom kapitalinkomstskattesatsen var 30 procent, den högsta marginalskatten på arbetsinkomster 50 procent och socialavgiftsuttaget 37 procent år 1991, betydde detta en marginell skattebelastning på arbetsinkomster på 62,5 procent. Denna skall jämföras med en real skattesats på kapitalavkastning om 70 procent vid 4 procents inflationstakt, 3 procents realränta och en nominell skattesats på 30 procent. Tar man emellertid hänsyn till en marginell förmögenhetsskatt år 1991 på 3 procent innebär det att den reala skattesatsen maximalt var 145 procent! I verkligheten var inflationstakten kring 10 procent vilket medförde en real skattesats på 130 procent utan hänsyn tagen till förmögenhetsskatten. Med en förmögenhetsskattesats på 1,5 procent erhålls en real skattesats på 108 procent med 1991 års regler. Sådana skattesatser stimulerar naturligtvis inte till investeringar i aktier. Den sannolika utvecklingen är således att hushållens aktieägande går ned än mer och att institutioner och utländska placerare ytterligare stärker sitt ägande på börsen.

  • [10]

    Beräkningen är gjord utan hänsyn till eventuell värdeminskning på den investering som finansieras med det emitterade kapitalet, dvs kapitalet antas vara placerat i en finansiell tillgång.

  • [11]

    Se Lindgren (1987) för en utmärkt genomgång av problematiken kring tidskonsistens.

  • [12]

    Observera att kupongskatten oftast undanröjs eller nedsätts genom avtal för båda länders placerare. Sverige kan därför inte kompensera utdelningsavdraget genom att påföra en kupongskatt.

  • [13]

    Det är här inte fråga om något regelrätt arbitrage eftersom den skattskyldige tar en kursrisk.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%