Skattenytt nr 4 1994 s. 161

Bolagsskattereformerna i Norden – en jämförelse

1 Tid för en jämförelse

Den senaste komparativa översikten över de nordiska bolagsskattesystemen gjordes så tidigt som 1974 i Nordiska skattevetenskapliga forskningsrådets regi och ingick i volymen Bolagsbeskattning i Norden (Nordiska skattevetenskapliga forskningsrådets skriftserie Nr 2). Författare var professor Edward Andersson. Det finns därför goda skäl att i denna festskrift åter ta upp ämnet. De stora förändringar som skett i tre av de nordiska ländernas bolagsskattesystem under de senaste åren gör en sådan jämförelse än mer befogad.

Reformtakten i den nordiska företagsbeskattningen har varit hög. Det har dessutom i Finland, Norge och Sverige varit fråga om långtgående och radikala reformer. Det som förevarit kan närmast betecknas som ett paradigmskifte. Från att ha varit typiska för att inte säga extrema exponenter för interventionistiska företagsskattesystem med smala skattebaser, stora reserveringsmöjligheter – ofta utformade som direkta ekonomisk-politiska instrument – och höga skattesatser och därmed stora skattekilar, har de tre länderna på några år blivit skolbildande företrädare för den andra extremen med breda skattebaser och låga skattesatser utan interventionistiska inslag. De danska förändringarna har inte varit av samma principiella intresse. Därför kommer förändringarna av den danska bolagsbeskattningen att lämnas utanför denna jämförelse.

De tre ländernas bolagsskattesatser, 25 % i Finland, 28 % i Norge och 30 % i Sverige, utgör idag de allra lägsta inom OECD-området. Ändå har förändringen på grund av de omfattande basbreddningarna inte medfört något lägre effektivt skattetryck på bolagssektorn. Den effektiva skattebelastningen är fortfarande ungefär densamma, men skattekilarna är nu betydligt mindre.

Även aktieägarbeskattningen har förändrats radikalt. Alla tre länderna har infört proportionell kapitalinkomstbeskattning på låg nivå och fristående från beskattningen av arbetsinkomster. Finland och Norge har avskaffat dubbelbeskattningen av aktieutdelning. Norge har därutöver mildrat aktievinstbeskattningen med en teknik som undanröjer dubbelbeskattning av fonderade vinstmedel. Sverige har fortfarande dubbelbeskattningen av bolagsinkomsterna kvar men regeringen har lagt fram förslag att avskaffa den redan från 1994.

Det var Sverige som började, eller som i vart fall först blev färdigt med sin radikala omläggning. Men det är Finland och Norge som kommit längst och gjort de mest långtgående förändringarna. Det är troligt att de tre länderna inspirerat varandra i reformarbetet. Man har ingående studerat varandras reformplaner och anammat inslag man funnit värdefulla i grannlandsreformerna. Även om det teoretiska underlaget fanns och de många samhällsekonomiska skälen för reformerna var framtagna och reformer i samma riktning – om än inte lika långtgående – genomförts särskilt i Storbritannien och USA är det ändå knappast troligt att man i något av de tre länderna hade vågat eller inspirerats att göra så radikala omläggningar som nu skett, om inte parallellprocessen hade försiggått i grannländerna. Härigenom uppstod en positiv korsbefruktning som resulterat inte bara i radikala omläggningar utan också i tre ovanligt konsekventa företagsbeskattningssystem med de minsta skattekilarna inom OECD-området.

Allt är nu inte lika i de tre systemen. Många skiljaktigheter existerar fortfarande. Omläggningarna har inneburit flera svåra och även nya problem, som krävt sina tekniska lösningar. Här har de tre länderna inte alltid valt samma väg. En jämförelse mellan de olika lösningarna på viktigare områden kan därför vara av intresse.

Skattebaserna liksom skattesatserna skiljde och skiljer sig fortfarande något åt i de tre systemen. Det kan därför vara värt att jämföra förhållandet mellan skattebas och skattesats.

En annan fråga är hur man har löst övergångsproblemen i samband med den långtgående basbreddning som reformerna har medfört. I vilken utsträckning och på vad sätt har reserveringar bildade i det gamla systemet upplösts och blivit föremål för avskattning?

Nästa punkt av betydelse är tekniken för att undanröja dubbelbeskattningen av bolagsinkomsterna. Här har Finland och Norge stannat för i huvudsak samma metod medan man i Sverige föreslagit en annan och enklare teknik. En viktig fråga är hur metoderna fungerar med hänsyn till utdelningar från utlandet.

En fråga som ligger nära behandlingen av utdelning är behandlingen av aktievinster. Här har Finland och Norge gått helt olika vägar, medan föreliggande svenska förslag representerar ett mellanting.

Också behandlingen av utdelning från fåmansbolag och aktievinster på fåmansbolagsaktier utgör ett särskilt problem i system med kapitalinkomstbeskattningen skild från beskattningen av arbetsinkomster. Även här uppvisar länderna olika lösningar.

Förutom att en diskussion av dessa frågor har ett allmänt komparativt intresse, är en jämförelse med de finska och norska lösningarna av särskilt intresse ur svensk synvinkel, eftersom man i Sverige just genomfört såväl en sänkning av bolagsskattesatsen kombinerad med ytterligare breddning av skattebasen som ett avskaffande av dubbelbeskattningen av bolagsinkomsterna. Det skall erkännas att den följande diskussionen också i viss mån domineras av det svenska perspektivet. Särskilt beaktas också hur systemen verkar ur företagens synvinkel.

2 Skattesats

Bolagsskattesatsen var före reformen 1991 i Norge 50.8 % (27.8 % statlig skatt, 21 % kommunalskatt och 2 % utjämningsskatt) för icke utdelad vinst. Vid den statliga beskattningen var utdelning avdragsgill varför skattebelastningen för utdelad vinst endast uppgick till 23 % (kommunalskatt och utjämningsskatt). Samtidigt var utdelningen skattefri hos aktieägaren vid den kommunala beskattningen. Norge hade alltså redan avskaffat dubbelbeskattningen av bolagsinkomsterna genom att medge bolagen ett utdelningsavdrag vid den statliga beskattningen. Genom skattereformen borttogs den statliga beskattningen för all bolagsinkomst. Bolagen erlägger numera kommunalskatt med 11 % samt 17 % fördelningsskatt, tillhopa 28 % för all inkomst oavsett om den utdelas eller ej. Bolagens utdelningsavdrag slopades. I stället infördes full avräkning av bolagsskatten på aktieägarsidan. Härigenom avskaffades dubbelbeskattningen helt.

I Finland har reformeringen av bolagsbeskattningen skett i flera steg. Fram till 1990 erlade bolagen både statlig och kommunal inkomstskatt med 33 % respektive 14-20 % kommunalskatt. 1990 sänktes det sammanlagda skatteuttaget till 40 % (23 + 17 %) samtidigt som dubbelbeskattningen av bolagsinkomsterna avskaffades genom införandet av full avräkning av bolagsskatten hos aktieägarna. 1992 sänktes skatteuttaget ytterligare till 36 % (19 + 17 %) för att från 1993 sänkas till 25 %. Skatten utgår endast som statlig inkomstskatt, men fördelas sedan mellan stat, kommuner och församlingar. Den kommunala skattskyldigheten har avskaffats.

I Sverige uppgick den statliga bolagsskatten 1989 till 52 %. Redan tidigare hade skattskyldigheten till kommunal inkomstskatt upphävts. Utöver bolagsskatt hade bolagen att erlägga vinstdelningsskatt med formellt 20 % på den inflationsjusterade inkomsten. Genom en komplicerad ömsesidig avdragsrätt blev den effektiva skattebelastningen på grund av vinstdelningsskatten i genomsnitt ca 5 %. För 1990 sänktes den statliga bolagsskatten övergångsvis till 40 %. Från 1991 sänktes den till 30 % samtidigt som vinstdelningsskatten avskaffades. Därmed blev den formella bolagsskattebelastningen 30 %. Från 1994 sänks bolagsskattesatsen ytterligare till 28 %, samtidigt som dubbelbeskattningen av bolagsinkomsterna slopas genom skattefrihet på aktieägarsidan, dvs en annan teknisk lösning än den Finland och Norge har valt. Den ekonomiska effekten blir dock i praktiken densamma som i grannländerna.

Alla tre länderna har således nära halverat sina bolagsskattesatser. De har snart också alla tre avskaffat dubbelbeskattningen genom lättnader på aktieägarsidan. Denna fråga kommer att behandlas närmare nedan. I Finland och Sverige erlägger bolagen numera skatt bara till staten. I Norge har man gjort tvärtom. Bolagen erlägger här endast regional- och kommunalskatt. För bolagen torde denna ur stats- och kommunfinansiell synvinkel stora skillnad knappast ha någon större betydelse.

3 Skattebas

Sänkningen av bolagsskattesatserna har balanserats av betydande basbreddningar i alla tre länderna. Basbreddningarna har främst skett genom att man slopat eller starkt begränsat varulagerreserveringarna, slopat investeringsfonder och liknande avsättningar samt begränsat avskrivningsmöjligheterna. Särskilt i Finland men också till en del i Norge har övergången från utdelningsavdrag hos bolaget till skatteavräkning hos aktieägaren inneburit en betydande basbreddning. I samband med den första delen av den finska reformen var detta den klart största basbreddningen. Man skall dock komma ihåg att den skattehöjning för företagen som detta innebar motsvarades av en motsvarande skattesänkning för aktieägarna. Också det svenska utdelningsavdraget för utdelning på nyemitterat kapital har avskaffats.

3.1 Varulager m m

Alla tre länderna har i princip avskaffat möjligheterna till varulagernedskrivning utöver konstaterad inkurans. Före skattereformerna fanns stora nedskrivningsmöjligheter.

I Norge fanns ingen i lagstiftningen fastställd procentsats. Företagen hade rätt att företa en befogad nedskrivning för befarad inkurans och prisfallsrisk baserad på en konkret värdering av varje vara. Variationerna var stora. I vissa fall kunde nedskrivning med 80 % av anskaffningskostnaden medges, i andra endast 20–30 % och i extremfall ingenting. De samlade nedskrivningsbeloppen var betydande. Också möjligheterna att skriva ned leveranskontrakt var stora och avskaffades på samma sätt. Numera medges ingen nedskrivning alls från varulagrets anskaffningskostnad, som för egen tillverkning dock endast omfattar direkta kostnader, inte ens för konstaterad inkurans. Avdrag för inkurans erhålls i allmänhet först när värdenedgången realiseras.

I Sverige tilläts före skattereformen 40 % lagernedskrivning utöver konstaterad inkurans. Sverige tillåter numera endast nedskrivning för inkurans, antingen med konstaterad inkurans eller schablonmässigt med 3 %.

I Finland medgavs före reformen från början lagernedskrivning med 40 %, som sänktes i två steg till 25 % från år 1991 för att avskaffas helt från 1993. Dock medges fortfarande avdrag för konstaterad inkurans.

I alla tre länderna har rätten till garantiavsättningar och nedskrivning av värdepapper och fordringar begränsats.

I Finland och Sverige fanns före skattereformen också möjlighet att göra avsättning till driftsreservering respektive resultatutjämningsfond med 30 % respektive 20 % av lönesumman. I Finland reducerades för aktiebolag driftsreserveringen 1993 till högst 10 % och slopas helt för aktiebolagen från 1994. I Sverige avskaffades resultatutjämningsfonden men kom i praktiken att delvis behållas efter reformen, men nu enbart som ett av alternativen för s k survavsättning (skatteutjämningsreserv) i form av L-surv.

3.2 Investeringsfonderna

Både i Sverige och Finland fanns investeringsfondssystem. I Finland kunde 20 % av vinsten avsättas, varvid hälften skulle insättas på särskilt konto med låg ränta i Finlands Bank. I Sverige kunde upp till 50 % av vinsten före avsättning och skatt avsättas till investeringsfond. Hela avsättningsbeloppet måste under de sista åren av systemet mot tidigare lägre andel insättas på räntelöst konto i Riksbanken. Investeringsfonderna kunde användas för direktavskrivning efter regeringsbeslut om frisläppande och användes som ett konjunkturpolitiskt instrument. Investeringsfonderna och deras politiska användning kan ses som själva symbolen för den interventionistiska företagsbeskattning som hade utvecklats i Norden sedan 1950-talet, men som nu övergetts. I Finland har dock ett steg tillbaka in i interventionismen tagits genom att man infört konjunkturmässiga överavskrivningar för nya byggnader 1993–94 genom att fördubbla avskrivningsprocenten.

I Norge hade denna interventionistiska linje redan tidigare börjat överges bortsett från speciella regionalpolitiska inslag. I Norge fanns vid tiden för skattereformen en allmän reserveringsmöjlighet, konsolideringsfonden, som saknade konjunkturpolitiska syften. Till fonden kunde högst 23 % av vinsten avsättas.

3.3 Avskrivningar och försäljningsvinster

När det gäller avskrivningsreglerna i de tre länderna är förändringarna mindre. I Finland och Sverige har viss skärpning av avskrivningsreglerna för byggnader införts. I övrigt har båda länderna behållit den räkenskapsenliga saldoavskrivningen med 30 %.

I Norge tillämpades före skattereformen olika avskrivningsprocent för olika typer av tillgångar. Man indelade tillgångarna i fyra huvudgrupper. Genom reformen har antalet avskrivningsgrupper utökats till åtta samtidigt som avskrivningssatserna i flera fall har reducerats medan saldometoden har bibehållits. Tidigare var t ex avskrivningssatsen för inventarier i allmänhet 30 % och för fartyg 25 % och flygplan 15 %. Endast kontorsmaskiner och liknande liksom förvärvad goodwill får fortfarande avskrivas med 30 %. För maskiner, personbilar, traktorer och liknande är avskrivningssatsen sänkt till 20 %, för lastbilar till 25 %, för fartyg till 20 % och för flygplan till 12 %. Också reglerna för byggnadsavskrivningar har skärpts. De norska övergångsreglerna är så utformade att framtida avskrivning enligt de nya reglerna sker på det saldo eller restvärde som fanns i sista bokslutet före reformen. Norge har således numera mindre generösa avskrivningsregler än Finland och Sverige.

Både Norge och Finland hade tidigare system för uppskov med beskattningen av försäljningsvinster på anläggningstillgångar för framtida återanskaffning. Avsatt belopp fick användas för direktavskrivning på anskaffningskostnaden av den nya tillgången. I Finland medgavs återanskaffningsreservering i upp till tre år. I Norge tilläts upprättandet av s k negativt saldo som kunde användas för reinvestering inom fyra år eller i vissa fall (fartyg och flygplan) åtta år. I båda länderna avskaffades i princip dessa system genom skattereformerna.

I Sverige medgavs i det gamla systemet detta slags uppskov endast i form av återanskaffningsfond för fastighet och fartygsfond. Dessa reserveringsmöjligheter avskaffades genom skattereformen, liksom lagstiftningen om förtida avskrivning på fartygskontrakt, som delvis fyllde samma syfte vid återanskaffning av fartyg. Också i Norge och Finland avskaffades de där existerande reglerna av samma typ.

Såväl Finland som Sverige hade realisationsvinstregler som begränsade beskattningen av försäljningsvinster på aktier och fastigheter. I båda länderna beskattas nu sådana försäljningsvinster som vanlig inkomst hos bolagen och som kapitalinkomst hos aktieägarna. Denna höjning av den skattepliktiga vinsten balanseras till stor del av de lägre bolagsskattesatserna. I Sverige har från 1994 införts en halvering av aktievinstbeskattningen.

3.4 Nya reserveringar

Endast i Sverige har någon betydande baskrympande åtgärd vidtagits. Genom skattereformen infördes den s k surven (skatteutjämningsreserv). K-surven innebär att skattebelastningen på fonderade vinstmedel i praktiken reduceras från 30 % till drygt 23 %. Genomsnittligt kan survsystemet fullt utnyttjat anses motsvara en lättnad på knappt 5 procentenheters skattesats. Syftet med K-surven var trefaldigt:

  1. att sänka skattebelastningen på eget kapital och härigenom minska den relativa skattefördel framför eget kapital som lånat kapital trots skattesatssänkningen till 30 % fortfarande åtnjuter ur företagets synvinkel,
  2. att utgöra ett visst inflationsskydd för det egna kapitalet och
  3. att förbättra företagens soliditet och möjligheter till resultatutjämning över tiden.

Genom att surven inte var tillgångsanknuten undveks i motsats till tidigare reserveringssystem att systemet påverkade företagens investeringsbeteende. Reserveringsmöjligheten var i princip oberoende av om några investeringar görs över huvud taget.

3.5 Utvärdering

Som denna genomgång visar är det fråga om mycket betydande basbreddningar i alla tre systemen. Basbreddningarna är mycket snarlika och skattebaserna nära nog identiska. Endast Sverige synes ha infört nya reserveringsmöjligheter, survsystemet. Å andra sidan är den nya bolagsskattesatsen något högre än i Finland och Norge. Att kvantifiera basbreddningarna är vanskligt. Ser man till de viktigaste basbreddningarna i Norge har man uppskattat konsolideringsfondsavsättningarna vid utgången av 1991 till 25-30 miljarder NOK, samlade negativa saldon till drygt 30 miljarder NOK och varulager- och varukontraktsreserver till flera tiotals miljarder NOK, (varav drygt 9 miljarder i företag med mer än 100 anställda). Sammantaget ger det en reservupplösning på 80–100 miljarder NOK, även om uppskattningarna är mycket osäkra. Också skiftet från utdelningsavdrag till avräkningssystem innebär en basbreddning.

För Sveriges del är en uppskattning lättare att göra, eftersom nästan alla slopade reserveringar (minus gjorda survavsättningar för 1991) förts samman till ett s k uppskovsbelopp. Finansdepartementet uppskattade de samlade uppskovsbeloppen till knappt 100 miljarder SEK. Detta belopp kan jämföras med de uppskattningar som gjorts av survavsättningarna i 1991 års bokslut. Av företagsskatteutredningen uppskattades de uppgå till ca 70 miljarder SEK. Detta är troligen en viss överskattning beroende på den mycket dåliga resultatutvecklingen 1991 för särskilt den finansiella sektorn. Uppskattningen visar dock den potentiella survstorleken i ett normalläge. Slutsatsen är att den svenska skattereformen inneburit att ca 60 % av företagens reserveringsutrymme (bortsett från det överavskrivningsutrymme som avskrivningsreglerna fortfarande i vissa fall kan medge) avskaffats. Surven motsvarar således knappt 40 % av det gamla reserveringsutrymmet.

I Finland slopades vid 1993 års reform reservering uppgående till ca 30 miljarder FIM. Enligt gjorda uppskattningar minskades reserveringsunderlaget med ca 90 %.

Både i Norge och Sverige var den uttalade avsikten att den effektiva skattebelastningen på bolagssektorn skulle förbli oförändrad. Det är för tidigt att bedöma om denna målsättning uppfyllts. Det förefaller dock som om en viss höjning av skattetrycket skett, även om jämförelsen är svår på grund av de stora lönsamhetsförsämringar som skett inom bolagssektorn i båda länderna sedan 1980-talets slut. Däremot står det klart att skattebördan har förskjutits inom bolagssektorn. Det nya systemet verkar betydligt neutralare mellan olika typer av företag. Det gamla systemet gynnade kapitalintensiva företag som effektivt kunde utnyttja olika reserveringsmöjligheter medan personal- och kunskapsintensiva företag i större utsträckning fick betala den höga skattesatsen på sina vinster. De nya systemen har i huvudsak slopat reserveringsmöjligheterna, vilket främst drabbar de kapitalintensiva företagen, och sänkt skattesatserna, vilket främst kommer personal- och kunskapsintensiva företag till del.

Svårare är att dra slutsatser rörande de finska reformernas effekter på den effektiva skattebelastningen. Klart är dock att den första delen av reformen från 1990, då dubbelbeskattningen av bolagsinkomsterna slopades genom skatteeftergift på aktieägarsidan, medförde en betydande skattehöjning för bolagen. Utdelningsreformen bekostades i huvudsak genom en höjning av den effektiva skattebelastningen på företagen. Före reformen hade finska storföretag en effektiv skattebelastning på drygt 10 %. För år 1991 var siffran 24 %, vilket t o m var något högre än för de mindre företagen vilkas skattebelastning tidigare alltid legat över de större företagens belastning. För industriföretagen innebar detta en skattehöjning med ca 50 %. Bolagsskattens del av de totala skatterna var 1987 5.7 % för att 1990 stiga till 13 %. De senare delarna av reformen torde dock ha inneburit vissa sänkningar av den effektiva skattebelastningen då skattesatssänkningarna synes ha varit större än skatteökningseffekten av basbreddningarna. Sammantaget kvarstår dock sannolikt en viss höjning av bolagens inkomstskattebörda. Några mer precisa kalkyler har ej presenterats. Den mycket djupa finska recessionen försvårar alla beräkningar av skattereformernas effekter. Också i Finland har en omfördelning av skattebördan skett inom bolagssektorn till nackdel för stora och kapitalintensiva företag och till fördel för de mindre företagen och personal- och kunskapsintensiva företag.

En av orsakerna till basbreddning i Sverige var att surven började ifrågasättas. Dels anses den ha blivit alltför krånglig särskilt i koncernsammanhang, dels hävdas det att det ur samhällsekonomisk effektivitetssynvinkel är bättre med lägre skattesats utan reserveringsmöjligheter, varigenom skattekilen skulle ytterligare reduceras. Dessutom gynnar surven vinstfondering framför utdelning, varigenom en inlåsningseffekt, om än begränsad, uppstår.

För företagen, och särskilt för de mindre företagen, har beskattningen emellertid också en likviditetsaspekt som oftast förbigås i ekonomiska kalkyler. En rätt till avdragsgill reservering innebär en räntefri skattekredit, vars värde motsvarar räntan på krediten. Dessutom innebär den en likviditetsförstärkning utan säkerhet och kreditprövning och skattekrediten belastar inte balansräkningen.

I den skatteteoretiska diskussionen utgör likviditeten oftast ingen restriktion. Lånemedel antas alltid finnas tillgängliga till marknadspris. Så är emellertid inte alltid situationen – särskilt inte för de mindre företagen. De har i allmänhet inte tillgång till någon riskkapitalmarknad. För sin riskkapitalförsörjning är de i allmänhet hänvisade till vad företaget självt kan generera i form av vinster och i begränsad omfattning till vad ägaren och dennes personliga nätverk kan skjuta till. Bl a på grund av skattesystemens tidigare utformning har detta medfört att svenska och många andra nordiska företag har en mycket låg soliditet. I mindre svenska företag ligger soliditeten 1992 genomsnittligt endast på ca 23 %. För de större företagen är soliditeten drygt 30 %.

Dessa låga soliditetstal är särskilt besvärande i dagens läge efter finanskrisen, då såväl de inländska som internationella kreditgivarna kräver högre soliditet än tidigare för att företagen över huvud taget skall få behålla sina krediter och än mer för att få nya lån. Därtill kommer att många företag saknar tillräckligt med tillgångar av sådant slag som kan användas som säkerhet. I detta läge blir möjligheten till viss reservbildning och skattekredit viktig. Också den dåliga lönsamhet som följt av de senaste årens recession har gjort företagen angelägnare om visst reserveringsutrymme. Även investeringspsykologin spelar sin roll. Viljan till risktagande genom expansion visar sig erfarenhetsmässigt större med egna medel än med lånade och kanske allra störst med egna obeskattade medel. De resultatutjämningssystem som finns – carry forward och carry back, som föreslagits av företagsskatteutredningen i Sverige – ger inte samma gynnsamma likviditetseffekter. Den tidsförskjutning på upp till två år innan återbetalning av skatt sker, som dessa system ofrånkomligen medför, upplevs som en betydande nackdel.

Visserligen kan i princip sägas att all kapitalanskaffning utifrån – skattekrediter är i princip upplåning – helst bör utsättas för en marknadsbedömning. Om det svenska problemet hade varit för mycket investeringar och alltför kraftig tillväxt hade denna synpunkt haft större tyngd. Det svenska problemet är sedan många år det motsatta. De svenska småföretagen investerar för lite och visar en extremt dålig tillväxt jämfört med företagen i andra länder. Därför är ”test of the market”- argumentet måhända inte det i praktiken viktigaste.

Trots att också en departementsutredning, som överarbetat företagsskatteutredningens förslag, stannade för ett avskaffande av de avdragsgilla reserveringsmöjligheterna kombinerat med en sänkning av bolagsskattesatsen till 25 % och införandet av förlust – carry back, har likviditetseffekterna särskilt för de mindre företagen av en sådan åtgärd medfört att regeringen endast gick halvvägs. Det innebär att survsystemet avskaffas men ersätts av ett mer begränsat system med vinstbaserade s k periodiseringsfonder, där avsättning under begränsad tid, fem år, medges med 25 % av den skattepliktiga vinsten före fondavsättning. Kvarstående fondmedel återförs till beskattning sjätte året efter avsättning.

Det är möjligt att systemet senare kommer att kompletteras med s k nuvärdeavskrivning under en försöksperiod. Ett sådant system skall nu åter utredas. Nuvärdeavskrivning innebär en omedelbar direktavskrivning med nuvärdet av den annars tillämpliga avskrivningsserien, vilket för den räkenskapsenliga avskrivningen på 30 % innebär en direktavskrivning på ca 90 % beroende på kapitaliseringsräntans höjd. För restbeloppet, ca 10 % av investeringskostnaden, medges inget avdrag.

En sådan nuvärdeavskrivning innebär ingen kostnadsfördel annat än i begränsad omfattning vid stigande investeringstakt, men ger särskilt i kombination med periodiseringsfonder likviditetshjälp i investeringsögonblicket. Systemet eliminerar den nackdel, som företag med varierande investeringsbehov har jämfört med företag med jämn eller ständigt ökande investeringsvolym enligt det vanliga avskrivningssystemet. Dessutom tillförsäkras företaget möjligheter att dra full nytta av avskrivningen oavsett framtida resultat. Avskrivningen blir genom att den kan göras omedelbart också inflationssäkrad. Effekten överensstämmer också med den syn på investeringar som många småföretagare har, nämligen att investeringsutgiften betraktas som ”sunk money” och inte som representerande en kostnad fördelad över tillgångens livslängd.

Sverige har således inte gått hela vägen ut, utan stannat med en något högre skattesats och mer reserveringsutrymme än i vart fall i Finland vars system är det som mest påminner om det svenska.

4 Övergångsproblemen

Vid övergången från ett bolagsskattesystem med stora reserveringar och hög skattesats till ett system med bred bas och låg skattesats uppstår frågan hur de existerande reserveringarna skall behandlas. Här kan två principiella synsätt anläggas. Det ena, det formella, utgår från att reserveringar har avskaffats efter den nya lagen och därför automatiskt upplöses och beskattas när reserveringsrätten upphört.

Det andra synsättet, det pragmatiska, utgår från reserveringarnas syfte och funktion. Enligt detta har syftet varit att ge en i praktiken långsiktig eller till och med permanent skattekredit åt företagen. Normalt kommer reserverna och skattekrediten att ständigt bli större i en växande ekonomi – om inte för varje enskilt företag så dock för hela företagsamheten. Avsikten är inte att de skall tas fram till beskattning. De utgör i stället en permanent förstärkning av företagens bundna kapital. Meningen har aldrig varit att ta ut den fulla skatten på företagens hela vinst utan i huvudsak endast på den del som i form av utdelning eller liknande lämnade företaget. Någon statsfinansiell förlust uppstår därigenom inte om de existerande reserverna förblir obeskattade vid övergången till ett nytt system. Då behöver heller inte företagen utsättas för den likviditetsavtappning som en omedelbar reservupplösning medför. En sådan linje gör också övergången neutral vad angår den effektiva skattebelastningens höjd.

Ser man på hur övergångsproblemen lösts i de tre länderna finner man båda dessa synsätt tillämpade.

Ett praktiskt problem är att det är förenat med stora komplikationer att behålla de existerande reserveringarna oförändrade i det nya systemet. Valet har därför i praktiken stått mellan att överföra dem till eget kapital utan beskattning eller att avskatta eller framtvinga användning av reserverna enligt något enkelt system under en relativt kort tidsrymd.

4.1 Sverige

Sverige har vid 1990 års skattereform i allt väsentligt tillämpat det formella synsättet med återföring till beskattning – dock enligt den nya lägre skattesatsen – av samtliga reserver. Med undantag för investeringsfonderna har i övrigt så gott som samtliga avskaffade reserveringar räknats samman i ett s k uppskovsbelopp (reserverna vid utgången av år 1990 minus den survavsättning för 1991, som bolaget valt att göra), vilket för att mildra likviditetseffekten återförs till beskattning under en fyraårsperiod. De sammanlagda uppskovsbeloppen uppgick till nära 100 miljarder SEK och medför under åren 1991–94 en extrabeskattning och likviditetsavtappning från företagssektorn med drygt 20 miljarder SEK eller med 5 miljarder per år. Existerande investeringsfonder får användas för sitt ursprungliga syfte fram till 1995 då återstående belopp måste återföras till beskattning.

4.2 Finland

Finland har i princip tillämpat ett tillvägagångssätt, som långsiktigt ger samma effekt men undviker en del av de likviditetsproblem som en renodlad återföring av reserverna till beskattning medför. Existerande varulagerreserver och överskjutande driftsreserveringar överförs till en övergångsreservering. Denna kan under åren 1994–97 utnyttjas för direktavskrivning av nya anläggningstillgångar. Vad som återstår outnyttjat skall återföras till beskattning 1997. Återanskaffningsreserveringen får användas för sitt ursprungliga syfte, dvs direktavskrivning av återanskaffade tillgångar under viss period.

4.3 Norge

I Norge har man valt synsättet att se det gamla reserveringssystemet som en permanent skattekredit, som icke varit avsedd att i praktiken beskattas. Existerande avsättningar till konsolideringsfond liksom existerande varulagerreserv har i sin helhet fått överföras skattefritt till en s k tillbakaföringsfond. Fonden skall betraktas som bundet eget kapital i bolaget och är som sådant inte tillgängligt för utdelning. Emellertid kan tillbakaföringsfonden föras över till bolagets fria kapital med 20 % om året med början 1992. Inte heller denna överföring utlöser beskattning.

Av de negativa saldona i Norge fick 40 % överföras skattefritt till tillbakaföringsfonden på samma villkor som ovan. Återstående 60 % återförs till beskattning med en femtedel om året, om de inte används för vissa typer av aktieinvesteringar (nyteckningar i banker, capital venture-företag och i börsnoterade företag som driver landsbaserad verksamhet i Norge på vissa villkor) då anskaffningsbeloppet får avdras omedelbart mot använt saldobelopp (200 % för bankinvesteringar och 150 % i övriga fall). Samtidigt är 30 % av anskaffningskostnaden fortfarande avdragsgill vid en framtida försäljning. 70 % av anskaffningskostnaden återförs i praktiken till beskattning vid en senare försäljning av aktierna. Under vissa förutsättningar kan skattekrediten omvandlas till full skattefrihet.

Norge har således valt att låta de vid övergången existerande reserverna till största delen stanna inom företagssektorn – antingen som helt skattefria medel i det egna företaget eller i form av nyteckning av aktier i vissa typer av företag vari nytt kapital ansetts samhällsekonomiskt önskvärt. Avskattning har endast skett i begränsad omfattning. Härmed har man i Norge i huvudsak undvikit de likviditetsproblem och den kapitalavtappning från näringslivet, som en avskattning skulle ha medfört. Det betyder också att den norska staten eller kommunerna synes ha valt att avstå från den extraintäkt som skattereformen med en annan övergångsteknik skulle kunnat medföra genom att i stor utsträckning göra skattekrediten permanent. Systemet medför också att även övergången blir neutral för företagens skattebelastning.

4.4 Utvärdering

Av de tre länderna har således Sverige valt den fiskalt hårdaste linjen. Finland har utgått från samma grundprincip om principiell avskattning, men låtit företagen använda medlen för direktavskrivning av nyinvesteringar. Norge har valt att inte avskatta merparten av reserverna och upprätthållit principen om statsfinansiell neutralitet också i övergångsskedet.

Valet av lösning är inte enbart beroende på hur man ser principiellt på övergångsproblemen rörande gamla reserveringar. En annan viktig aspekt är rent samhällsekonomisk, nämligen vilket som är lämpligast – att förstärka statsfinanserna eller att, särskilt kortsiktigt, inte försvaga näringslivets kapitalförsörjning. Den svenska skattereformen 1990 utarbetades under en tid av full sysselsättning, höga företagsvinster och samhällsekonomisk överhettning kombinerat med en svag statsfinansiell ställning. Detta påverkade säkert synsättet på övergångsfrågorna inför reformen. En annan fråga är att det ekonomiska läget hade förändrats till det sämre när avskattningen väl tog sin början. I Norge var den statsfinansiella situationen god. Däremot hade krissymptomen i näringslivet kommit tidigare och framstått klarare. I den situationen framstod det förmodligen som naturligare att inte dra in kapital och likviditet från näringslivet även om den politiska striden om övergångsreglerna var hård. De ändrades i liberal riktning av Stortinget. Man försökte också att i viss utsträckning styra kapitalet mot samhällsekonomiskt viktiga sektorer av näringslivet.

När nu planerna i Sverige på fortsatt basbreddning och skattesatssänkning fullföljs, stod man återigen inför frågan hur nu existerande reserveringar, främst K-surven, borde behandlas. En avskattning av existerande survavsättningar skulle medföra en kapital- och likviditetsavtappning på ca 15 miljarder SEK utöver den avtappning som beskattningen av uppskovsbeloppen redan medför. Det samhällsekonomiska läget är nu helt förändrat jämfört med 1990. Ur näringslivssynvinkel framstår en sådan ytterligare kapitalavtappning som mycket påfrestande mot bakgrund av den betydande kapitalminskning som recessionen redan medfört, de skärpta soliditetskrav som finanskrisen medfört och behovet av en snabb tillväxtökning främst inom industrin, som anses nödvändig för att lösa den ekonomiska krisen och få ner arbetslösheten. Därtill kommer den kapitalavtappning på ca 20 miljarder SEK som beskattningen av uppskovsbeloppen i skattereformen redan medför. Samtidigt är det statsfinansiella läget också betydligt sämre än 1990. Med hänsyn till dessa förändrade förutsättningar beslöt man i Sverige att undvika en survavskattning i betydande omfattning genom att endast hälften återförs till beskattning under en femårsperiod 1994–98. Reservupplösningen kan mötas med nyavsättningar till existerande survavsättningar i det nya mer begränsade reserveringssystem, periodiseringsfonderna, som ersätter survsystemet. Överskjutande survbelopp får i enlighet med näringslivets yrkanden liksom i Norge skattefritt överföras till bolagens egna kapital. Den betydligt mindre skattesatssänkning som genomförs i Sverige gör också ett sådant förfarande naturligt.

5 Dubbelbeskattningens slopande

Dubbelbeskattningen av bolagsinkomsterna innebär en skattemässig diskriminering av eget kapital jämfört med lånekapital. Det blir dyrare för företaget att använda eget kapital jämfört med att använda lånat kapital för verksamheten. Dubbelbeskattningen innebär också att riskkapitalinvesteringar beläggs med hårdare skatt än riskfritt sparande. Härigenom fördyras företagens kapitalanskaffning samtidigt som allmänhetens intresse för aktieinvesteringar minskar. Skälet för dubbelbeskattning har främst varit att man sett bolaget och aktieägaren som fristående skattesubjekt, som vart och ett borde beskattas för sin inkomst. Emellertid saknas bärkraftiga ekonomiska argument varför bolagsinkomsterna skall beskattas två gånger. Allt fler länder slopar nu också dubbelbeskattningen i syfte att jämställa aktiesparande med annat sparande och att underlätta företagens kapitalanskaffning. Genom skattereformerna har Finland och Norge också gått denna väg. Också i Sverige har regeringen beslutat att avskaffa dubbelbeskattningen.

Borttagandet av dubbelbeskattningen kan ske på olika sätt – antingen genom att bolaget erhåller avdrag för den del av vinsten som utdelas eller genom att lättnaden läggs på aktieägarsidan. Både Finland och Norge hade tidigare system vari ingick att bolagen erhöll visst avdrag för den del av vinsten som utdelades. Det finns i och för sig många ekonomiska argument för den tekniken i en sluten ekonomi. Emellertid har alla länder som infört lindringar i dubbelbeskattningen numera valt att lägga lättnaden på aktieägarsidan (Tyskland har dock fortfarande delvis kvar en lättnad på bolagssidan). Också inom EG har den metoden rekommenderats. På grund av de internationella problem som ett avvikande system just på detta område medför är det i praktiken uteslutet för en liten öppen ekonomi att lägga lättnaden på bolagssidan. Både Finland och Norge har också valt att undanröja dubbelbeskattningen genom eftergift på aktieägarsidan. Man låter aktieägaren, som beskattas för utdelningsinkomsten, från sin skatt avräkna den skatt som bolaget erlagt på den utdelade inkomsten enligt ett avräkningssystem (s k imputation eller avoir fiscal). Denna metod används också i de flesta länder som avskaffat dubbelbeskattningen av bolagsinkomsterna. Andra möjliga metoder för att ge eftergiften på aktieägarsidan är att göra utdelningsinkomsterna skattefria direkt, eller indirekt genom att medge en enkel skatteavräkning motsvarande schabloniserad bolagsskatt utan den komplicerade uppräkning av utdelningsinkomsten med bolagsskatten, som de tillämpade avräkningssystemen innebär.

Införandet av avräkningssystemen i de länder som var först med metoden, bl a Frankrike, motiverades av att man ville att den återstående enkelbeskattningen skulle ligga på samma nivå som aktieägarens marginalskatt, dvs man ville integrera bolagsskatten i personbeskattningen. Vid en progressiv inkomstbeskattning är avräkningssystemet ett komplicerat men naturligt sätt att ta till vara progressionen vid utdelningsbeskattningen. När Finland 1990 införde sitt s k skattegottgörelsesystem var kapitalinkomstbeskattningen fortfarande progressiv. Emellertid är systemet komplicerat i internationella sammanhang och medför oftast i praktiken en diskriminering av utländska aktieägare, av inhemska aktieägares investeringar i utländska aktier och av utländska dotterbolagsinkomster. Mot denna bakgrund är metodvalet särskilt i Norge något förvånande. För Finland var frågan om man 1993 skulle behålla skattegottgörelsemetoden trots att man infört en proportionell kapitalinkomstbeskattning.

Tekniken kan enklast beskrivas genom ett schematiskt exempel:

FinlandNorge
Bolaget
Vinst före skatt100100
Bolagsskatt− 25− 28
Utdelad vinst7572
Aktieägaren
Utdelning7572
Tillägg av bolagsskatt på utdelning2528
Skattepliktig utdelning(133 % av 75) = 100(138 % av 72) = 100
Aktieägarens skatt(25 % av 100) = 25(28 % av 100) = 28
Avräkning för bolagsskatten− 25− 28
Betald skatt av aktieägaren00
Behållen utdelning efter skatt7572

5.1 Finland

I Finland måste bolaget, om det erlagda bolagsskattebeloppet understiger en minimiskatt motsvarande 1/3 av utdelningen, erlägga en kompletteringsskatt med skillnadsbeloppet. Detta är fallet om utdelningen sker av i Finland skattefria inkomster, t ex utdelningsinkomster från utländskt dotterbolag.

Som tabellen visar behöver aktieägaren inte erlägga någon skatt, eftersom bolagsskattesatsen och kapitalinkomstskattesatsen för aktieägaren är lika stora. Mot den bakgrunden kan man fråga sig varför man valt en så komplicerad och för den vanlige skattebetalaren så svårförståelig metod. Det enklaste hade ju varit att göra utdelningen direkt skattefri för aktieägaren, eftersom aktieägarbeskattningen ju är proportionell. De andra länder som infört avräkningsmetoden har främst gjort det för att progressiviteten i personbeskattningen skall kunna tillämpas också på enkelbeskattad utdelningsinkomst. Detta skäl har helt saknats i Norge och saknas numera också i Finland.

I Finland synes det finnas tre bevekelsegrunder för att behålla gottgörelsemetoden utöver det skälet att metoden redan tillämpades. För det första vill man helt undanröja dubbelbeskattningen av bolagsvinster på finsk verksamhet men samtidigt säkerställa att enkelbeskattning verkligen sker, vilket åstadkommes genom kompletteringsskatten. Genom tekniken kan man också tydligt demonstrera att utdelningsinkomsten verkligen är beskattad en gång (eller för den mindre insiktsfulle dölja att aktieägaren i praktiken inte beskattas för utdelningen). Det andra angivna skälet är att skatteplikt underlättar statistikinsamlingen beträffande hushållens inkomster. Det tredje angivna skälet är att man anser att det bör underlätta dubbelbeskattningsförhandlingarna med andra länder för att erhålla skattelättnad i dubbelbeskattningsavtalen för utländska ägare av finska aktier, om man använder samma teknik som flertalet av de länder som har lindrat dubbelbeskattningen. Detta senare resonemang är något märkligt, eftersom det största problemet med avräkningsmetoden är just att den diskriminerar utländska aktieinnehav och medför stora svårigheter att undanröja den internationella dubbelbeskattningen, eftersom tekniken kräver återbetalning av erlagd bolagsskatt i utdelningslandet. Dessa svårigheter har bedömts som så stora av Rudingkommittén inom EG, att den rekommenderat att också länder, som internt tillämpar avräkningssystemet, i internationella sammanhang bör använda lättnader i form av direkt skatteeftergift hos mottagaren. Utan dubbelbeskattningsavtal diskriminerar det finska systemet dels finländare med utländska aktieinnehav, dels sådan utdelning från finskt bolag, som härrör från bolagets utländska dotterbolag.

5.2 Norge

De norska skälen är liknande. I Stortinget framhölls vikten av att systemet utformas på ett sådant sätt att utdelningen inte framstår som obeskattad. Det förefaller således som om det mest är av pedagogiska skäl man valt den krångliga avräkningsmetoden. I praktiken framstår emellertid aktieutdelningen normalt som skattefri för aktieägaren, som i sin deklaration endast behöver uppge utdelningsbeloppet. Skattemyndigheten gör sedan uppräkningen med och avräkningen av bolagsskatten. Till skillnad från Finland har man i Norge inte infört någon minimiskatt för att försäkra sig om att all utdelning verkligen burit bolagsskatt. Utdelning av för bolaget skattefria medel förblir också i praktiken skattefri hos aktieägaren.

Också den norska modellen diskriminerar norska aktieinnehav i utländska bolag. Däremot har man på ett elegant, om än administrativt tungrott, sätt löst problemet med utdelning från utländska dotterbolag. Om ett norskt bolag äger minst 25 % av ett utländskt bolag, kan det norska moderbolaget få full skatteavräkning för såväl skatt på utdelningen som det utländska dotterbolagets s k underliggande skatt samma år, samtidigt som det norska bolaget beskattas för utdelningen. Dock medges inte avräkning av mer utländsk skatt än den norska skatten på utdelningsbeloppet. Effekten härav blir enkelbeskattning men enligt den nivå som är högst – den norska eller den utländska. Därefter kan den utländska utdelningen vidareföras till de norska aktieägarna med bibehållen enkelbeskattning.

5.3 Sverige

I Sverige tillämpas till och med 1993 dubbelbeskattning av bolagsinkomsterna, bortsett från det begränsade nyemissionsavdraget, det s k Annellavdraget. Från 1994 undanröjs dubbelbeskattningen i syfte att underlätta riskkapitalanskaffningen för näringslivet. De svenska förutsättningarna är i princip desamma som i Finland och Norge, dvs proportionell kapitalinkomstskatt och så gott som samma skattesats för bolagsskatten och kapitalinkomstskatten. Några tekniska skäl att införa en krånglig avräkningsmetod fanns alltså inte heller i Sverige. Däremot är man liksom i Finland och Norge av internationella hänsyn hänvisad till att ge lättnaden på aktieägarsidan.

Den svenska regeringen valde den tekniskt enklaste och naturliga lösningen för enkelbeskattning. Från 1994 införs full skattefrihet för aktieutdelning med undantag för utdelning på s k lageraktier. Samtidigt avskaffas Annellavdraget på bolagssidan.

Skattefriheten för aktieägarnas del gäller för all utdelning från svenska bolag. För utdelning från utländska bolag föreslås att skattefrihet för sådan utdelning skall eftersträvas via dubbelbeskattningsavtal under förutsättning av reciprocitet enligt samma metod som för svensk utdelning. Detta är en av de metoder som Rudingkommittén rekommenderat för att enkelt undanröja internationell dubbelbeskattning. Beträffande svenska moderbolags utdelningsinkomster från utländska dotterbolag föreslås ingen ändring, dvs skattefrihet under förutsättning att moderbolaget kan visa att dotterbolagets inkomst utsatts för en med svensk beskattning likartad beskattning utomlands, dvs i allmänhet en beskattning på minst 15 %. Härigenom kan också moderbolagets utländska utdelningsinkomster vidareutdelas till de svenska aktieägarna utan ytterligare beskattning. Inte heller i Sverige har en minimiskatt av finsk modell ansetts nödvändig, eftersom det nära sambandet i Sverige mellan bokföringsmässig och skattemässig vinst och reglerna för beskattning av uttag i praktiken gör det omöjligt att tillgodoföra aktieägare vinstmedel utan att dessa drabbats av bolagsskatt. Det krävs dock att vinst på grund av uppskrivning av tillgångar inte kan tillföras aktieägarna utan bolagsskatt.

En nackdel med den enkla modellen för enkelbeskattning genom skattefrihet för utdelning är att den saknar den tydliga pedagogik som avräkningsmodellen har för att demonstrera att utdelningen verkligen utsatts för beskattning en gång. Frågan är om den pedagogiken är nödvändig och värd det pris i form av ökad komplexitet som den medför. Vid formell skattefrihet för utdelning läggs den pedagogiska bördan i stället på politikerna.

5.4 Utvärdering

De tre länderna har haft mycket likartade förutsättningar för valet av teknik för borttagandet av dubbelbeskattningen. Ändå har valet utfallit olika. Finland och Norge har satt den pedagogiska effekten och anpassningen till den internationella trenden främst. Sverige har valt den tekniskt enklaste metoden som också är den mest lämpade för att handha de internationella problemen.

6 Aktievinstbeskattningen

Utformningen av beskattningen av de utdelade bolagsvinsterna påverkar också aktievinstbeskattningen, eftersom aktievinster till stor del brukar hänföra sig till fonderade beskattade vinstmedel i bolaget, som, när utdelningsskattefrihet föreligger, skulle kunna tillföras aktieägarna skattefritt. För att inte förorsaka obalans i systemet och ge upphov till skattemässigt betingad tömning av bolag genom utdelning före försäljning måste förekomsten av fonderade vinstmedel beaktas vid aktievinstbeskattningens utformning – särskilt om man som i de nordiska länderna har en evig aktievinstbeskattning.

Även om förekomsten av fonderade vinstmedel torde vara den vanligaste orsaken till aktievinster finns också andra komponenter som leder till värdestegring av aktier. Dit hör orealiserade värdestegringar på exempelvis fastigheter i bolaget och förväntningsvärden grundade på bedömningen av bolagets framtidsutsikter. Därför kan det knappast komma på fråga att som en konsekvens av utdelningsskattefriheten också undanta aktievinsterna helt från beskattning. Det skulle öppna möjligheter att undgå all beskattning av värdestegringsvinster på exempelvis fastigheter genom att undvika att fastigheterna går i handeln. I stället skulle man placera varje fastighet i ett särskilt bolag, vars aktier som substitut för fastigheten skulle kunna säljas utan att föranleda någon beskattning. Själva fastighetsvinsten skulle då aldrig tas fram till beskattning. Därför krävs någon form av aktievinstbeskattning även om aktieutdelningen är skattefri.

Ser man till förekomsten av förväntningsvärden, innebär aktievinstbeskattningen en tidigareläggning av den beskattning som sedermera inträffar i bolaget när förväntningarna infriats. Däremot behöver en sådan beskattning inte innebära en dubbelbeskattning, om den kompletteras med en ovillkorlig och generell rätt till avdrag för aktieförluster. Då får köparen av en aktie med förväntningsvärde vid sin framtida försäljning av aktien avdrag för den värdenedgång som inträffar den dag förväntningarna om framtida vinster infriats och har utdelats till aktieägarna. Detta förlustavdrag balanserar då den första innehavarens skattskyldighet för dennes aktievinst. Utan en sådan ovillkorlig förlustavdragsrätt medför annars aktievinstbeskattningen en dubbelbeskattning av förväntningsvärdena.

Det ligger nära till hands att anta att man ändå borde kunna avskaffa aktievinstbeskattningen inom bolagssektorn, även om man inte kan göra det för fysiska personer. Emellertid förorsakar orealiserade värdestegringar problem också inom aktiebolagssektorn. Om aktievinstskatten slopades för bolag, skulle det vara möjligt att helt undgå skatt genom att kapsla in värdestegringsvinster i ”dubbla” bolag. En fastighet placeras i ett bolag som sedan ägs av ett moderbolag. Sedan fastigheten stigit i värde säljs dotterbolaget. Om vinsten är skattefri för moderbolaget kan detta sedan vidareutdela vinsten till aktieägarna utan någon beskattning. För att detta kringgåendeförfarande inte skall vara möjligt krävs antingen en aktievinstskatt också i bolagssektorn eller en kompletteringsskatt vid utdelning som i Finland.

Med utgångspunkt från dessa problemställningar är det av intresse att undersöka hur aktievinstproblemen lösts i de tre länderna.

6.1 Finland

Ser man först till Finland har man där trots enkelbeskattningen av utdelning behållit full aktievinstbeskattning till vanlig kapitalinkomstskattesats 25 %, också inom bolagssektorn, oavsett vad aktievinsten beror på. Man har alltså inte beaktat att man härigenom beskattar den del av vinsten som genom utdelning skattefritt hade kunnat tillföras aktieägaren. Enligt uppgift synes inte aktiemarknaden ha reagerat på denna merbeskattning. De finska börskurserna har under 1993 fram till augusti redan stigit med 60 %. Inte heller verkar tömning av företag genom utdelning före försäljning ha inträffat i någon större skala. Det torde dock vara väl tidigt att dra generella slutsatser om effekterna. För aktier anskaffade före 1989 får som alternativ till verkliga anskaffningskostnaden 50 % av försäljningspriset räknas som anskaffningskostnad. För senare förvärvade aktier medges alternativt 30 % som anskaffningskostnad. Förluster får endast dras av från liknande försäljningsvinster under beskattningsåret och de tre följande åren.

Sammantaget har således enkelbeskattningen av utdelningar inte fått påverka den finska aktievinstbeskattningen. Den innebär således i praktiken dubbelbeskattning av fonderade vinstmedel och också av förväntningsvärden genom den begränsade förlustavdragsrätten.

6.2 Norge

I Norge har man på ett mycket ambitiöst sätt angripit aktievinstproblematiken. Man har där med verkan från 1993 infört en ny metod för beskattning av aktievinster, den s k RISK-metoden (Regulering av Inngangsverdi med Skattlagt Kapital), vilken tar hänsyn till i vilken utsträckning det finns fonderade beskattade vinstmedel i bolaget. Utgångspunkten är aktieägarens anskaffningsvärde. I det värdet görs varje år en justering för ökning eller minskning av bolagets fonderade vinstmedel. Tillägg till anskaffningskostnaden görs för fondering av vinstmedel och avdrag för minskning av fonderade medel. Förenklat utgörs RISK-beloppet av årets skattepliktiga vinst/förlust minus utdelning och skatt. Detta belopp fördelas sedan på bolagets alla aktier. Det åligger bolaget eller värdepapperscentralen att underrätta aktieägaren om justeringens storlek per aktie. På så sätt justeras den för aktievinstbeskattningen gällande anskaffningskostnaden på aktien årligen. Vid en framtida aktieförsäljning har på så sätt anskaffningskostnaden justerats för all förändring av fonderade vinstmedel under innehavet. Härigenom undviks aktievinstbeskattning av fonderade vinstmedel liksom förlustavdrag på grund av utdelning av fonderade medel. Metoden medför att även negativa RISK-belopp och anskaffningskostnader kan uppstå, vilket krävs för att systemet skall fungera i enlighet med intentionerna. Metoden förmår även att korrekt och konsekvent behandla aktievinster på grund av förväntningsvärden och förluster på grund av infriade förväntningar. När förväntningarna infriats och resulterat i antingen utdelning eller fondering av vinstmedel, blir vid utdelning restvärdet på aktien motsvarande lägre, varför förlust uppstår. Vid fondering räknas anskaffningskostnaden upp så att en teknisk förlust uppkommer – värdet på aktien bör nämligen inte ha stigit mer än skillnaden mellan det realiserade förväntningsvärdet och det neddiskonterade förväntningsvärdet vid tidpunkten för aktieförvärvet.

Aktievinstbeskattningen gäller också inom bolagssektorn. RISK-metoden får emellertid inte tillämpas på aktier i utländska bolag. Därför innebär beskattningen en diskriminering av sådana aktier. Ett annat problem är att metoden på grund av kvardröjande praktiska problem inte fungerar mer än i ett led, dvs RISK-justering inom en koncern kommer inte moderbolagets ägare tillgodo, vilket borde ske om aktievärdet stiger på grund av vinstfonderingar i dotterbolag. Det blir därför från skattesynpunkt gynnsammare för koncerner att låta dotterbolagen utdela alla vinster till moderbolaget och låta moderbolaget stå för all vinstfondering, något som av andra skäl ofta kan vara mindre lämpligt. Avsikten är dock att införa flerledsfunktion så snart de tekniska problemen lösts.

I övrigt synes de bärande invändningarna mot RISK-metoden främst vara av praktisk natur. En allmän bedömning är att RISK-metoden utan större problem kan användas inom fåmansbolagssektorn. Men osäkerhet råder om rapporteringssystemet verkligen kommer att fungera för marknadsaktier. Kommer det verkligen att bli möjligt att få rätt RISK-justering för aktier som byter ägare flera gånger om året på börsen med en dagsomsättning på flera hundra miljoner NOK? Man har heller inte på ett tillfredsställande sätt kunnat lösa det problem, som uppstår när bolagets beskattning för ett visst år i efterhand ändras, vilket också borde ändra RISK-beloppet för det året. Nu kommer ändringen ett senare år med kanske andra aktieägare. Systemet har introducerats med praktisk tillämpning med början från 1993, varför inga praktiska erfarenheter egentligen finns av systemet. Erfarenheterna får utvisa hur stora problemen blir. RISK-metoden är dock ett helt logiskt system för aktievinstbeskattning vid enkelbeskattning av bolagsinkomsterna. Ett snarlikt system har också rekommenderats av U.S. Treasury vid en framtida eventuell amerikansk övergång till enkelbeskattning av bolagsinkomsterna.

6.3 Sverige

Också i Sverige har man övervägt RISK-metoden i samband med utredningsarbetet på införandet av enkelbeskattning av bolagsinkomsterna. Företagsskatteutredningen konstruerade med utgångspunkt från RISK-metoden en snarlik variant, JIK-metoden (Justering av Ingångsvärdet med Kvarhållen Inkomst). Eftersom utredningen i första hand stannade för att endast föreslå halvering av utdelningsskatten förordade utredningen en halvering också av aktievinstskatten men uttalade att skattefrihet för utdelning förmodligen krävde en JIK-metod för aktievinstbeskattningen. Utredningen har därefter fortsatt arbetet på JIK-metoden och framlade i januari 1994 ett förslag syftande till införande av JIK-metoden för aktievinster på aktier i onoterade bolag i enlighet med vad regeringen uttalade i en riksdagsskrivelse i december 1993.

Trots regeringens decemberuttalande och det framlagda utredningsförslaget kommer man dock i Sverige inte omedelbart att införa en JIK- eller RISK-metod för aktievinstbeskattning på grund av de praktiska komplikationer som metoden anses medföra – särskilt vid ett retroaktivt införande. Istället har regeringen och riksdagen valt en kompromiss i form av en grov schablon med en halverad generell aktievinstbeskattning på 12.5 %, som visserligen innebär en viss dubbelbeskattning av fonderade vinstmedel men som är tillräckligt låg för att förmodligen inte störa marknaden. Den är dock samtidigt troligen tillräckligt hög för att inte föranleda en storskalig inkapsling av orealiserade vinster i särskilda bolag. Den dubbelbeskattning av fonderade vinstmedel som delvis uppstår kan undvikas genom utdelning följd av omedelbar nyemission, dvs samma effekt som RISK-metoden skulle medföra. Aktievinstbeskattningen torde också komma att tillämpas inom bolagssektorn. På sikt torde dock en JIK- eller RISK-metod komma att införas också i Sverige.

De farhågor som framförts rörande risken för skattearbitrage vid en hårdare beskattning av aktievinster än av utdelning, bygger på en missuppfattning. Det är riktigt att en hårdare utdelningsbeskattning än aktievinstbeskattning ger incitament till omvandling av utdelning till aktievinster varigenom den avsedda skattebördan minskas. Aktievinstbeskattningen är emellertid endast ett komplement till utdelningsbeskattningen. En hårdare aktievinstskatt innebär därför en icke avsedd överbeskattning i relation till den avsedda som återspeglas i enkelbeskattningen av bolagsinkomsterna. Om aktieägarna föredrar att ta ut bolagets beskattade vinstmedel i form av utdelning framför att indirekt tillgodogöra sig dem genom aktievinster, innebär detta endast att skattebördan blir den egentligen avsedda.

6.4 Utvärdering

Trots de lika förutsättningarna har således de tre länderna valt olika lösningar på aktievinstfrågan. Aktievinstbeskattningens utformning bjuder på problem oavsett hur bolags- och aktieägarbeskattningen utformas – och oavsett om fråga är om dubbel- eller enkelbeskattning av bolagsinkomsterna. Den norska RISK-metoden lyckas med att undvika de asymmetrier som andra system för aktievinstbeskattning innebär. Frågan är om de praktiska problemen kan bemästras. Den finska aktievinstbeskattningen innebär en klar överbeskattning av aktievinster på flera sätt, som i längden torde komma att få snedvridande marknadseffekter. Den svenska kompromisslösningen med en låg aktievinstbeskattning ger både en viss under- och överbeskattning men i så begränsad utsträckning att större snedvridningar förmodligen inte uppkommer.

7 Fåmansföretagens beskattning

I de gamla skattesystemen var den sammanlagda bolags- och utdelningsskattebelastningen i allmänhet högre eller lika hög som skatten på arbetsinkomster inklusive socialavgifter. Det fanns därför normalt inget incitament för ägarna av fåmansbolag att söka omvandla sina arbetsinkomster till utdelningsinkomst eller aktievinster. Situationen förändrades drastiskt genom skattereformerna. Huvudprinciperna för den nya utdelningsbeskattningen gjorde det betydligt lönsammare från skattesynpunkt att erhålla utdelning framför arbetsersättning. Genom sänkningen av bolagsskattesatsen och införandet av en låg proportionell kapitalinkomstskatt och framför allt genom borttagande av dubbelbeskattningen av bolagsinkomsterna uppstod en ny spänning i skattesystemet som man måste försöka neutralisera, annars skulle incitamentet att dra ner löneuttagen och i stället ta ut sin inkomst som bolagsbeskattad utdelning bli alltför stort.

I alla tre länderna vidtogs också åtgärder för att undanröja detta incitament. I Finland införde man ett schabloniserat system som drabbade all utdelning i icke marknadsnoterade bolag. Norge och Sverige byggde upp ambitiösa och komplicerade system för att skilja ut den del av bolagsinkomsten som kunde hänföras till aktieägarnas arbetsinsatser. Med samma mål byggde man emellertid upp systemen från helt olika utgångspunkter. I Norge införde man en delningsmodell enligt vilken man för de i bolaget aktiva aktieägarna delade upp bolagets inkomst i en kapital- och en arbetsinkomstdel, ”kildemodellen”, redan när den intjänades oavsett om vinsten utdelades. Det svenska systemet byggdes upp som en uttagsmodell, dvs uppdelningen skedde av den utdelning eller aktievinst som den aktive aktieägaren uppbar. De ekonomiska effekterna av de tre systemen kom att skilja sig åt i betydande avseenden.

7.1 Finland

Det finska systemet är uppbyggt som en uttagsmodell. Endast utdelning på börsnoterade aktier behandlas i sin helhet enligt de normala utdelningsreglerna som i praktiken innebär skattefrihet. När det gäller utdelning från andra bolag än börsnoterade begränsas den del av utdelningen inklusive skattegottgörelsen som får behandlas enligt de normala utdelningsreglerna till en avkastning lägre än 15 % av bolagets substansvärde enligt senaste balansräkning. I praktiken motsvarar detta en utdelning motsvarande 10–11 % avkastning. Överskjutande utdelning beskattas som förvärvsinkomst enligt den progressiva skatteskalan. Denna uppdelning gäller inte bara utdelning som tillfaller i bolaget arbetande aktieägare, mot vilka lagstiftningen egentligen riktar sig, utan även den utdelning som tillfaller helt passiva aktieägare för vilka aktieinnehavet är en ren kapitalplacering. Detta innebär i princip en överbeskattning av de passiva aktieägarna, som emellertid sällan inträffar i praktiken på grund av att basen för beräkningen utgörs av bolagets aktuella substansvärde och inte av aktieägarens anskaffningskostnad för aktien. Emellertid innebär detta å andra sidan ofta en underbeskattning av de aktiva aktieägarna, som ju kan höja den utdelningsbehandlade delen av utdelningen genom att minska sina löneuttag och låta bolaget fondera den härigenom ökade vinsten. Härigenom ingår den i basen för kapitalinkomstdelen av framtida utdelningar. Denna underbeskattningstendens förstärks av att någon uppdelning i en kapital- respektive förvärvsinkomstdel inte sker vid aktievinstbeskattningen. Aktievinstskatten utgör 25 % för alla aktievinster. Det betyder att en aktiv aktieägare kan underlåta att ta ut lön och i stället tillgodogöra sig medlen genom aktieförsäljning där vinsten endast aktievinstbeskattas. Om utdelningen ett år varit lägre än 15 % av substansvärdet får det outnyttjade kapitalinkomstutrymmet inte sparas för att användas senare år. Detta medför ett incitament till att i förekommande fall höja utdelningsnivån för att utnyttja den förmånliga behandlingen helt, varigenom kapital som egentligen skulle behövas för bolagets verksamhet kan komma att utdelas.

Syftet med dessa förenklade regler är att man velat undvika de svåra gränsdragningarna mellan flermans- och fåmansbolag och mellan aktiva och passiva aktieägare. Frågan är dock om förenklingsvinsten uppväger de precisionsnackdelar som uppstår.

Den finska modellen utgör således en enkel och grov schablon som kan leda till överbeskattning av passiva aktieägare respektive underbeskattning av aktiva aktieägare och dessutom kan driva fram utdelning av vinstmedel som skulle behövas för bolagets verksamhet. Den underbeskattning av aktiva aktieägare som kan uppstå genom att aktievinster inte är föremål för någon uppdelning i en kapital- respektive förvärvsinkomstdel torde begränsas genom den höga aktievinstskatten. Den medför dock i andra avseenden en i längden knappast hållbar överbeskattning av aktievinster jämfört med utdelning. Vid bedömningen av den finska modellen måste också beaktas att skillnaderna mellan kapitalinkomst- och arbetsinkomstskattesatsen är högre än i Sverige och Norge. Marginalskatten inklusive tillfälliga skatter men exklusive arbetsgivaravgifter kan överskrida 65 %. Denna kraftiga spänning försvårar en tillfredsställande lösning.

7.2 Norge

I Norge ha man gått en helt annan väg. I den norska s k delingsmodellen har man på ett mycket ambitiöst sätt sökt särskilja vad av bolagsvinsten som egentligen hänför sig till aktieägares arbetsinsatser.

Systemet gäller alla bolag i vilka aktieägare, som är aktiva i bolaget, tillsammans äger minst 2/3 av aktierna eller har rätt till minst 2/3 av vinsten. Också aktieinnehav tillhörigt någon nära anhörig till en aktiv aktieägare slås här samman med den aktives innehav. I dessa bolag delas den andel av årets bolagsvinst, som är hänförlig till de aktiva aktieägarnas aktieinnehav, upp i en personintäkt, som anses utgöra ersättning för arbetsinsatsen, och en avkastningsdel. För den del som utgör personintäkt betalas s k toppskatt med högst 13.7 %, dvs inkomstskattens progressiva del – skatt motsvarande den proportionella delen har redan erlagts i bolagsskatt av bolaget – och s k trygdeavgift med högst 10.7 %.

Utmärkande för den norska delningsmodellen är att den på ett ovanligt sofistikerat sätt söker fastställa i vilken utsträckning som bolagsinkomsten kan anses hänförlig till aktieägarnas arbetsinsatser. Den nöjer sig inte som andra system med en schablonmässigt beräknad avkastning på satsat eller eget kapital. Ett annat särdrag är att man gör uppdelningen redan när bolagsvinsten uppstår, oavsett när den utdelas eller på annat sätt tillgodogörs aktieägaren. Det betyder att vinsten, efter det att den extra beskattningen lagts på personintäktsdelen, därefter i sin helhet kan behandlas enligt huvudreglerna vid utdelning och aktievinstbeskattning.

Beräkningen startar således från bolagsvinsten. Från denna avdrages finansnettot, dvs resultatet minskas vid positivt finansnetto och ökas vid negativt finansnetto. På så sätt hänförs finansnettot alltid till kapitalinkomstdelen. Därefter framräknas en normalavkastningsdel, där kapitalbasen, förenklat uttryckt, utgörs av medelvärdet i de utgående och ingående balansräkningarna av bolagets anläggningstillgångar, varulager och kundfordringar. Beloppet skall reduceras med räntefria leverantörsskulder och kundförskott. Det på detta sätt framräknade beloppet multipliceras därefter med statsobligationsräntan plus 6 % i riskpremie (16 % för 1992 och 1993). Denna kapitalavkastning dras därefter från den återstående bolagsvinsten.

Slutligen avdrages också s k lönnsfradrag, som utgör 12 % av lönekostnaden inklusive sociala avgifter, hänförlig till andra än aktiva aktieägare och deras nära anhöriga. Detta avdrag är ett uttryck för – även om det inte uttrycktes exakt så av Stortinget – att de anställdas arbetsinsats bidrar till bolagets vinst och att den delen av vinsten inte kan anses hänförlig till aktieägarens arbetsinkomst utan måste betraktas som avkastning. Detta löneavdrag får i sig dock inte reducera personintäkten till under 145 % av den bäst betalde anställdes lön. Däremot kan personintäkten på grund av de tidigare avdragen underskrida detta belopp eller t o m bli negativ.

Vad som härefter återstår av bolagsvinsten är den personintäkt som skall personintäktsbeskattas med den progressiva delen av inkomstskatten och beläggas med trygdeavgift. Personintäkten fördelas därefter på de aktiva aktieägarna i relation till deras inbördes andel av aktierna eller överskottet. Aktieägarna beskattas sedan för sin andel oavsett om vinsten utdelas eller ej. Detta kan naturligtvis leda till likviditetsproblem för den aktieägare som inte fått någon utdelning och har också förorsakat mycket kritik. Därför har lagstiftningen kompletterats med en regel som ger aktieägaren rätt att utan skatt få ersättning från bolaget för en betydande del av skattekostnaden. Emellertid uppstår i många fall en negativ personintäkt, vilket kan bero på att den aktiva aktieägaren antingen tagit ut full lön eller att vinsten är lägre än den avkastning bolaget borde ge på tillgångarna i bolaget.

Delingsmodellen har utsatts för kritik, inte endast på grund av att skatten uttas av aktieägaren innan han tillgodogjort sig inkomsten. Man menar också att utfallet är slumpmässigt och gynnar äldre företag framför unga. Beräkningsmetoden är vidare komplicerad. En fördel är dock att metoden innebär att man inte behöver specialregler för framtida utdelningar eller aktievinster med komplicerade regler rörande utdelningsbara ackumulerade belopp eller anskaffningsvärden på aktierna. En aktiv aktieägare som övergår till att bli passiv undantas utan övergångstid från delingsmodellen. En fördel är att metoden beaktar att de anställdas bidrag till vinsten inte bör betraktas som arbetsinkomst för aktieägaren.

7.3 Sverige

I Sverige har man valt en uttagsmodell för att förhindra att arbetsinkomst förvandlas till utdelning eller aktievinst, dvs uppdelningen i kapital- respektive arbetsinkomst sker först när aktieägaren erhåller utdelning eller aktievinst. Den är tillämplig på utdelning och aktievinst, som tillfaller i företaget aktiva delägare och deras anhöriga i fåmansföretag (normalt högst tio oberoende aktieägare) i vilka utomstående passiva aktieägares aktieinnehav i praktiken är högst 30 %. Skälet för gränsdragningen vid 30 % var att de aktiva aktieägarna vid större utomstående ägarandel skulle förlora på att omvandla sin arbetsinkomst till utdelning på grund av den utdelning de därvid måste avstå till de passiva aktieägarna.

Metoden söker fastställa hur stort utrymme det finns för kapitalbeskattad utdelning genom att räkna fram en normal kapitalavkastning på aktierna. Kapitalbasen vid avkastningsberäkningen utgörs i princip av aktieägarens anskaffningskostnad för aktierna. För aktier anskaffade före 1990 får aktieägaren välja mellan en för inflationen indexerad anskaffningskostnad och aktiernas marknadsvärde vid utgången av 1990. I allmänhet ger det senare ett högre värde. Kapitalbasen multipliceras därefter med en avkastningsprocent motsvarande statslåneräntan plus 5 % i riskpremie. Det så framräknade beloppet utgör det högsta belopp som får beskattas som kapitalinkomst. Utdelning därutöver anses utgöra arbetsinkomst för aktieägaren och skall beskattas som sådan, oavsett hur hög lön som uttagits. Dock uttas inga socialavgifter eftersom bolaget redan betalat bolagsskatt. Om aktieägaren för ett visst år erhåller utdelning som är lägre än det framräknade avkastningsbeloppet, får överskjutande belopp, s k sparad utdelning, dels läggas till kapitalbasen och ingå i basen för senare års avkastning, dels användas till utdelning senare år.

Vid en senare aktieförsäljning räknas kvarstående sparad utdelning vid aktievinstbeskattningen som kapitalinkomst. Av överskjutande vinst skall från 1994 30 % anses utgöra kapitalinkomst och 70 % arbetsinkomst, dock skall arbetsinkomstdelen inte överstiga 100 basbelopp (idag drygt 3 miljoner SEK). En aktieägare som upphör att vara aktiv i bolaget behandlas dock som aktiv under ytterligare tio år därefter. Samma karenstid gäller efter en ökning av bolagets fristående aktieägarkrets. Det medför att aktieägaren blir arbetsinkomstbeskattad även i fall där han över huvud taget inte haft med vinstens intjänande att göra.

Detta gäller även om bolaget under tiden blivit börsnoterat.

Den svenska uttagsmodellen har dålig träffsäkerhet och leder ofta till överbeskattning på grund av den grova metoden för beräkning av kapitalavkastningen, som inte tar hänsyn till andra faktorer än en schablonränta på insatta kapitalet. Ingen hänsyn tas t ex till förekomsten av anställda i företaget. Detta liksom den stela aktievinstuppdelningen, som ofta leder till en oskäligt hög arbetsinkomstdel, och den långa karenstiden innebär ofta en betydande överbeskattning av aktiva aktieägare. Systemet har också utsatts för stark kritik. Den för många företag generösa övergångsbestämmelsen har dock hittills begränsat risken för överbeskattning.

Företagsskatteutredningen föreslog bl a att risktillägget utöver statslåneräntan skulle höjas från 5 till 8 %. Vidare föreslogs möjlighet till avräkning av tidigare löneuttag vid aktievinstberäkningen. Dessa förslag har dock inte genomförts i regeringens förslag. I stället förutskickas en annan typ av lindring, nämligen att ett belopp motsvarande en andel, förmodligen 10 %, av utbetalda löner enligt norsk modell skall få ingå i utdelningsbart belopp. Förslag härom avses bli framlagt våren 1994.

7.4 Utvärdering

Alla tre länderna har således valt olika system för att söka förhindra att vad som egentligen är arbetsinkomst blir behandlat som utdelning eller aktievinst. Den norska delningsmodellen är utan vidare det mest ambitiösa försöket att lösa problemet och har förmodligen också större träffsäkerhet än de finska och svenska uttagsmodellerna. En överbeskattning är inte bara en fråga om bristande träffsäkerhet utan också en viktig rättssäkerhetsfråga som bör ägnas samma uppmärksamhet som frågan att förhindra omvandling av arbetsinkomst till kapitalinkomst.

Här är den svenska och särskilt den finska modellen otillräcklig. Det norska systemet att utöver den schabloniserade kapitalavkastningsberäkningen också beakta de anställdas vinstbidrag torde bidra till en bättre träffsäkerhet och är möjligt att utan komplikationer också införa i uttagsmodeller av finsk och svensk typ. Den svenska långa karenstiden, efter det att kriterierna för uttagsmodellens tillämpning egentligen inte längre är för handen, ger i många fall orimliga överbeskattningseffekter och förefaller vara ett utslag av fiskal överförsiktighet. Å andra sidan torde den norska och finska metoden att vid avkastningsberäkningen utgå från bolagets aktuella egna kapital principiellt ge en för stor bas. Som modellerna är utformade kan måhända denna överkompensation vara av värde för att förhindra överbeskattning i många fall även om det svenska synsättet förefaller vara det teoretiskt korrekta. Det finska systemet att endast medge normalbehandling av aktieägare i börsnoterade företag och begränsa fullständig utdelningsbehandling också för passiva aktieägare i övriga bolag innebär i princip en konsekvent överbeskattning av passiva aktieägare. Den undviks dock i praktiken genom att kapitalbasen utgörs av bolagets aktuella substansvärde och inte av aktieägarens investering. Andra moment medför underbeskattning av aktiva delägare. Särskilt gäller detta aktievinstbeskattningen.

När erfarenheter vunnits av de tre systemens funktion finns det anledning att förvänta förändringar i precisionshöjande riktning. Viktig lärdom finns då för alla tre länderna att hämta från varandras system.

8 Avslutning

Som konstaterades inledningsvis har Finland, Norge och Sverige genom sina reformer lyckats åstadkomma samhällsekonomiskt effektiva system med ovanligt små skattekilar. Utrymmet för olika arbitrageeffekter har minskat påtagligt liksom incitamentet till skattebetingat beteende av ringa företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt värde. Systemen är i huvudsak konsistenta och neutrala och har alla tre förbättrat det egna kapitalets ställning, vilket på sikt är avgörande för företagens kapitalförsörjning. Sverige släpar dock i detta hänseende ännu (1993) efter men torde vara ikapp 1994.

Som jämförelsen av vissa särskilt intressanta områden visat rymmer de tre systemen ändå betydande olikheter. Den finska reformen som i princip är den mest långtgående är dock samtidigt den minst sofistikerade med relativt grova lösningar på flera områden som i längden torde komma att leda till problem och snedvridningar.

Det norska systemet framstår i flera avseenden som det mest ambitiösa och sofistikerade och kännetecknas av konstruktivt nytänkande och konsekvent teoretiskt synsätt. Dock kan några av de avancerade lösningarna komma att föranleda betydande praktiska problem. Erfarenheterna får visa om de håller för den praktiska tillämpningen.

Det svenska systemet är också i de flesta avseenden konsekvent och ambitiöst. Men det är samtidigt det mest fiskalt präglade av de tre. Det gäller såväl övergångsregler som vid avvägningen av träffsäkerhetsproblemen. Det fiskala intresset kommer då oftast främst. En orsak härtill kan vara att man fortfarande i sitt synsätt är färgad av problemen i det gamla systemet. Det svenska systemet har också släpat efter i samhällsekonomisk effektivitet genom dubbelbeskattningen av bolagsinkomsterna. Den i ett internationellt perspektiv extremt dåliga tillväxten under lång tid hos de svenska småföretagen och den långsamma förnyelsen av svensk industri, vilket i den nya ekonomiska situationen då storföretagen inte längre på samma sätt som förut kan vara lokomotiv i den svenska ekonomin, medför stora långsiktiga samhällsekonomiska problem. En viktig orsak bland flera härtill har varit den hårda beskattningen av riskkapitalet, som bidragit till att företagarna har avstått från att utnyttja den tillväxtpotential som i andra avseenden har funnits. Från 1994 försvinner dock denna merbeskattning.

Alla tre ländernas ekonomier har efter reformernas införande präglats av recession – allra värst i Finland bl a på grund av externa faktorer. Även om de nya systemen fungerat väl också i denna situation, är det framför allt för att fungera väl när ekonomierna åter är i tillväxt som systemen är konstruerade. Vi har alltså fortfarande de verkligt positiva effekterna av de nya systemen framför oss.

Sven-Olof Lodin är Industrins skattesakkunnige och vice VD i Industriförbundet.

Sven-Olof Lodin

  • [1]

    Denna artikel utgör en något bearbetad version av en festskriftsartikel till professor Edward Andersson på hans 60-årsdag, som publicerades i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1993 femte-sjätte häftet Edward Andersson 60 år.

    Jag vill framföra min stora tacksamhet för den hjälp med material och värdefulla synpunkter som jag fått av direktör Teri Honkavaara och professor Kari Tikka beträffande de finska reformerna och av advokat Grete Dybsjord och professor Frederik Zimmer beträffande de norska reformerna.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%