Skattenytt nr 6 1994 s. 352

A Inkomstskatt

4 Inkomst av näringsverksamhet

4.1 Näringsbidrag

I RÅ 1993 ref 60 (SN 10/93) (förhandsbesked) prövades tillämpningen av bestämmelsen om näringsbidrag i punkt 9 av anvisningarna till 22 § KL. Fråga var om den skatterättsliga behandlingen av bidrag från Stockholms läns landsting till AB Stockholms Lokaltrafik (SL). Landstinget ägde 99,9 % av aktierna i bolaget. Det tänkta bidraget, som beloppsmässigt var betydande, avsåg att omfatta vissa framtida investeringar i infrastruktur. Bidrag var också tänkt att utgå för sådana investeringar som gjorts tidigare år.

I förhandsbeskedet ställdes tre frågor, varav endast de två första blev överklagade till Regeringsrätten. Den första frågan var om bidrag från landsting utgjorde näringsbidrag enligt bestämmelsen i punkt 9 av anvisningarna till 22 § KL. Av första och andra stycket i nämnda stadgande följer att utöver statligt bidrag räknas till näringsbidrag bl.a. bidrag från kommun. Landsting ingår inte i uppräkningen i andra stycket. Skatterättsnämnden fann att en strikt tolkning av begreppet kommun inte innefattade landsting, men att terminologin på området inte var helt konsekvent. Det påpekades att innan den nya kommunallagen trädde i kraft var beteckningen landstingskommun. Med motiveringen att regler inom skilda områden är likartade för kommuner och landsting fanns enligt nämnden ingen anledning att i detta sammanhang behandla kommuner och landsting olika. Den andra frågan var om reglerna om näringsbidrag var tillämpliga även i de fall bidragsgivaren har ägarintressen i mottagande bolag. Utan närmare motivering fann Skatterättsnämnden att ägarintresset inte utgjorde hinder mot att tillämpa reglerna på bidraget. Den tredje, ej överklagade, frågan gällde tolkningen av femte stycket i nämnda stadgande. Den sökande frågade nämligen om näringsbidrag kunde avräknas från investeringar som gjorts tidigare år. Även om viss oklarhet fanns i lagtexten ansåg nämnden att syftet med bestämmelsen var att avräkning skulle ske endast om det från början varit förutsatt att investeringarna skulle finansieras med bidrag.

Regeringsrätten fastställde förhandsbeskedet i den del det överklagats. Det innebär således att stöd som utbetalats av landsting skatterättsligt är att betrakta som näringsbidrag enligt punkt 9 av anvisningarna till 22 § KL. Den konsekvens, bl.a. skatteplikt, som följer av detta påverkas således inte av att bidragsgivaren har ägarintressen i mottagande bolag.

Utgången är materiellt sett tillfredsställande. Det är naturligt att jämställa landsting med kommuner vid tillämpningen av den aktuella bestämmelsen.

Det bör särskilt uppmärksammas att varken landstinget eller RSV argumenterade för att bidraget skulle behandlas som ett skattefritt aktieägartillskott, vilket i princip varit möjligt då landstinget var ägare till bolaget. En sådan behandling skulle dock förutsätta att bidraget gavs från landstinget i dess egenskap av ägare till bolaget. Så var förmodligen inte fallet.

4.2 Filmrättigheter

Den 29 november 1993 meddelade Regeringsrätten tre domar rörande den skattemässiga behandlingen av filmrättigheter. Ett av målen RÅ 1993 ref 92 (SN 3/94) var ett överklagat förhandsbesked och avsåg filmrättigheter som ett svenskt bolag, AB Filmteknik, förvärvat från ett utländskt företag. De andra målen gällde två fysiska personer, Anders A och Björn E, som i egenskap av delägare i ett kommanditbolag vid 1988 års taxering yrkat avdrag för den del av bolagets skattemässiga underskott som belöpte på respektive delägares andelar. I årsboken har endast målet rörande Anders A återgetts RÅ 1993 ref 86 (SN 3/94).

De redovisningsmässiga och skattemässiga konsekvenserna av ett förvärv av filmrättigheter är i många hänseenden oklara. [1] Skall ett sådant förvärv anses avse tillgångar av materiell natur (ett antal filmrullar) eller rör det sig om immateriella rättigheter? Har det någon betydelse om förvärvet skett genom egenproduktion eller om rättigheterna/rullarna köpts från någon utomstående? Kan filmrättigheter med ekonomisk livslängd understigande tre år i avdragshänseende behandlas på samma sätt som s.k. korttidsinventarier?

En del av dessa frågor besvarades i Filmteknik-målet. Regeringsrätten konstaterade för det första att inköpta filmrättigheter skattemässigt skall hänföras till sådana immateriella tillgångar som avses i punkt 16 av anvisningarna till 23 § KL (tidigare punkt 6 av anvisningarna till 29 § KL). Bedömningen skiljde sig därigenom från vad som i ett tidigare rättsfall, RÅ 1980 1:51, ansetts gälla beträffande egenproducerad film. I 1980 års mål fann Regeringsrätten att den egenproducerade filmen i beskattningshänseende var ”att hänföra till för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda inventarier som är underkastade hastig förbrukning”.

Av domen beträffande AB Filmteknik framgår vidare att reglerna om korttidsinventarier inte ansetts tillämpliga på filmrättigheter och andra immateriella rättigheter som anges i punkt 16 av anvisningarna till 23 § KL. För en inköpt film med en ekonomisk livslängd på exempelvis två år gäller med andra ord andra och oförmånligare avdragsregler än för en maskin med samma ekonomiska livslängd.

Det kan förvisso resas principiella invändningar mot denna diskriminering av immateriella investeringar. Likaså synes det vara svårt att finna någon rationell grund för att förvärvssättet – egenproduktion eller köp – skall vara avgörande för vilka avdragsregler som skall tillämpas. Rättsområdet är uppenbarligen i behov av en översyn.

I målet rörande Anders A:s taxering behövde Regeringsrätten inte ta ställning till hur inköpta filmrättigheter skulle hanteras i skattehänseende. Regeringsrätten fann nämligen efter ett genomsynsresonemang (se härom Sture Bergströms kommentar, avsnitt A 14) att något förvärv från kommanditbolagets sida av filmrättigheter inte ägt rum. Något skattemässigt underskott ansågs med hänsyn bl.a. till detta inte ha uppkommit i kommanditbolaget. Anders A:s yrkande om avdrag på grund av sitt delägarskap i bolaget vägrades därför.

4.3 Vinstbolag

De numera upphävda reglerna i 35 § 3 mom KL om skärpt reavinstbeskattning vid avyttring av aktier i s.k. vinstbolag har som bekant vållat bekymmer vid rättstillämpningen. [2] En anledning till detta är att lagtexten är oklar på centrala punkter. För att en försäljning av en aktie i ett aktiebolag skall omfattas av vinstbolagsreglerna krävs bl.a. att det vid avyttringen fanns ”obeskattade vinstmedel i bolaget till följd av att större delen av dess tillgångar före avyttringen av aktien överlåtits”. Olika uppfattningar har framförts i fråga om exempelvis innebörden av begreppet obeskattade vinstmedel samt vilka tidpunkter och tillgångar som skall ligga till grund för bedömningen av om större delen av tillgångarna överlåtits.

RÅ 1993 ref 49 (SN 10/93) samt RÅ 1993 not 386 och 387 (SN 10/93) ger svar på några av dessa frågor. De två förstnämnda målen gällde bröderna Gösta och Bengt S:s inkomsttaxeringar 1985. Bröderna ägde samtliga aktier i aktiebolagen A och B. I december 1983 avyttrade A, som hade kalenderår som räkenskapsår, större delen av sina tillgångar (samtliga aktier utom aktierna i dotterbolaget C) till B. Försäljningen gav upphov till en vinst som A neutraliserade genom avsättning till investeringsfond. I februari 1984 sålde bröderna sina aktier i A till en extern köpare.

Länsrätten och kammarrätten ansåg att vinstbolagsreglerna inte var tillämpliga på brödernas försäljning av aktierna i A. Enligt Regeringsrätten utgjorde emellertid det förhållandet att inkråmsöverlåtelsen (A:s försäljning av aktier) ägt rum under år 1983 medan brödernas aktieförsäljning ägde rum först under år 1984 inte något hinder mot beskattning med stöd av vinstbolagsreglerna. Regeringsrätten konstaterade vidare att de till investeringsfond avsatta beloppen föll under lagtextens uttryck ”obeskattade vinstmedel”. Vinstbolagsreglerna ansågs i följd härav tillämpliga på brödernas aktieförsäljning.

Innebörden av uttrycket ”större delen av bolagets tillgångar” var uppe till bedömning i RÅ 1993 not 387. Målet gällde det i föregående rättsfall omnämnda aktiebolaget A och dess dotterbolag C. I december 1983 sålde C två fastigheter med en vinst på omkring 17 milj.kr. Ungefär samtidigt förvärvade C ett textillager från ett företag inom samma koncern för drygt 24 milj kr. Lagret skrevs ned i bokslutet per den 31 december 1983 till omkring 7 milj kr (lagerreserven uppgick till omkring 17 milj kr). Textillagret överfördes till ett annat företag inom koncernen i april 1984. I mars 1984 sålde A aktierna i C till en utomstående köpare för omkring 12 milj. kr.

Mellankommunala skatterätten fann att vinstbolagsreglerna var tillämpliga och beskattade därför A för hela köpeskillingen för aktierna i C, 12 milj kr. Kammarrätten konstaterade att C vid utgången av år 1983 – och därigenom vid ingången av år 1984 – hade en obeskattad reserv (lagerreserven). Denna omständighet innebar dock enligt kammarrättens mening inte att det vid samma tidpunkt kunde anses finnas ”obeskattade vinstmedel i bolaget i den mening som avses i 35 § 3 mom åttonde stycket KL”. Exakt vad kammarrätten menat med de citerade orden framstår som oklart. Resultatet blev hur som helst att aktieförsäljningen inte träffades av vinstbolagsbestämmelserna.

Regeringsrätten fastställde kammarrättens domslut men valde en annorlunda motivering. Visserligen hade – anförde Regeringsrätten – C i december 1983 sålt vissa fastigheter. I samband därmed hade dock ett textillager anskaffats. Enligt Regeringsrätten var det inte visat att större delen av C:s tillgångar överlåtits vid den tidpunkt då A sålde aktierna i C (mars 1984).

Den omständigheten att det av C förvärvade textillagret närmast förefaller ha haft karaktär av en kortfristig kapitalplacering – lagret innehades i endast fyra månader innan det såldes vidare inom koncernen – ansågs alltså inte hindra att lagrets värde medräknades vid bedömningen av om större delen av tillgångarna överlåtits eller inte. Eftersom textillagret överläts till ett koncernföretag uppkommer också frågan om tillämpning av andra meningen i 35 § 3 mom åttonde stycket KL. I denna mening sägs att det vid bedömningen av om större delen av tillgångarna överlåtits även skall beaktas tillgångar i bolaget som inom två år efter avyttringen av aktien, direkt eller genom förmedling av annan, överlåtits på den skattskyldige eller honom närstående person eller på aktiebolag vari den skattskyldige eller honom närstående person har ett bestämmande inflytande. Regeringsrättens dom innehåller dock inget om att ställning tagits till denna bestämmelse. Huruvida detta berott på att Regeringsrätten i avsaknad av direkt yrkande från RSV:s sida ansett sig förhindrad att beakta bestämmelsen eller om denna efter en materiell prövning befunnits inte tillämplig framgår inte av utredningen. Handlingarna i målet ger heller ingen upplysning om den särskilda skatteflyktsbestämmelsen rörande s.k. bokslutslager (dåvarande punkt 2 nionde stycket av anvisningarna till 41 § KL) ansetts vara tillämplig vid 1984 års taxering på det av C i december 1983 förvärvade textillagret.

De skilda bedömningarna i de olika instanserna visar med stor tydlighet hur svårtolkad lagstiftningen om vinstbolag är. Vad som förekommit i målen utgör ett bevis på de risker från inte minst rättssäkerhetssynpunkt som är förenade med lagstiftning av ”brandutryckningskaraktär”.

4.4 Överföring av investeringsfond

Vårt internationellt uppmärksammade investeringsfondssystem har i princip avskaffats genom 1990 års skattereform. Skattemål som rör investeringsfonder torde dock förekomma åtskilliga år framöver. Det kan därför finnas skäl att lämna en översiktlig beskrivning av hur systemet är konstruerat.

I de äldsta versionerna bestod fondsystemet endast av en avsättning i räkenskaperna som minskade såväl skattebelastning som bolagets redovisade nettoresultat. [3] I realiteten ledde dock fondavsättningen till en förbättring av resultat och likviditet med belopp motsvarande skattelättnadens värde. I synnerhet denna likviditetsförbättring ansågs strida mot huvudsyftet med systemet vilket var att minska den ekonomiska aktiviteten i högkonjunktur (genom fondavsättning) och stimulera ekonomin i lågkonjunktur (genom fondfrisläpp). Från och med 1955 års fondlagstiftning uppställdes därför krav på att fondavsättningar skulle kombineras med inbetalningar på räntelöst konto i riksbanken (inbetalningens storlek varierade mellan 46 % och 100 % av avsatt belopp). Vid utnyttjande av fonden återbetalades kontomedlen och samtidigt reducerades underlaget för skattemässiga avdrag på den investering som fondutnyttjandet avsåg (exempelvis anskaffning av en maskin eller uppförande av en byggnad).

Så långt torde fondsystemen inte föranlett några oöverstigliga tillämpningsproblem. [4] Till saken hör emellertid att systemet erbjöd möjlighet att föra över fondbelopp och mot dessa svarande riksbanksmedel mellan företag som ingick i samma koncern. Tillstånd till sådana överföringar kunde erhållas exempelvis om fonden fanns hos moderbolaget medan investeringen skulle genomföras av ett dotterbolag.

Det är lätt att inse att överföring av en fond på 100 med tillhörande riksbanksmedel på exempelvis 46 kan ge upphov till komplikationer av såväl aktiebolagsrättslig som redovisningsrättslig natur. Överföringen av själva fondbeloppet – en passivpost med inslag av både eget och främmande kapital – kan knappast pressas in under något i aktiebolagslagen (1975:1385, ABL) reglerat förfarande. Att riksbanksmedlen bara uppgår till 46 innebär vidare att det givande företaget måste föra över ytterligare 54 för att överföringen skall bli resultatsmässigt neutral hos givare och mottagare. Vilken aktiebolagsrättslig karaktär en sådan kompletterande överföring har torde bero på omständigheterna. Någon gång kan överföringen utgöra utdelning men fråga kan också vara om aktieägartillskott (koncernbidrag) eller kostnadsbidrag. Till denna oklarhet skall läggas de problem – inte minst i redovisningshänseende – som uppkommer i samband med utnyttjande av en överförd fond.

Lagstiftningen om investeringsfonder innehåller inte några regler om vilka effekter i skattehänseende som överföring av fondbelopp, riksbanksmedel och eventuella kompletterande medel får för berörda företag. Tanken torde dock vara att överföringen som sådan skall kunna äga rum utan omedelbar inverkan på företagens skattebelastning. Den resultatförbättring som följer av att fonden (en post på balansräkningens passivsida) försvinner ur givarföretagets räkenskaper utlöser därför – förutsatt att tillstånd getts till överföringen – inte någon beskattning av givaren. I konsekvens härmed medges mottagande företag inte avdrag för den överförda fonden.

Av det anförda följer att misstag lätt kan begås vid den skattemässiga bedömningen av fondöverföringar. RÅ 1993 not 530 (SN 12/93) utgör ett exempel på detta. I målet, som gällde 1989 års taxering, hade ett dotterbolag utan tillstånd sökt utnyttja sitt moderbolags allmänna investeringsfond. Sedan länsrätten konstaterat att tillstånd för övertagande inte erhållits anfördes att vid ”sådant förhållande får vad dotterbolaget i resultaträkningen redovisat såsom överföring av investeringsfond i stället anses utgöra skattepliktigt koncernbidrag från moderbolaget”. Ett belopp motsvarande moderbolagets investeringsfond, 340 000 kr, togs därför upp till beskattning hos dotterbolaget. Moderbolagets taxering ändrades däremot inte. Dotterbolaget överklagade domen men kammarrätten förklarade sig dela länsrättens bedömning och biföll inte besvären.

Hur länsrätten och kammarrätten resonerat är svårt att ha någon bestämd mening om. Åtskilligt tyder på att domstolarna blandat ihop en fondöverföring, dvs. en transaktion som omöjligen kan utlösa någon beskattning hos mottagande bolag (dotterbolaget), med ett koncernbidrag, dvs. en sådan överföring av reala tillgångar som i vissa fall kan medföra beskattning hos mottagaren. Länsrättens och kammarrättens bedömning kan dock till en del ursäktas av bolagets svårtillgängliga redovisning och argumentering i målet.

Sedan bolaget fullföljt sin talan uttalade Regeringsrätten helt kort att det såvitt framgick av handlingarna inte förekommit något överföring från moderbolaget till dotterbolaget av beskaffenhet att föranleda någon ökning av dotterbolagets inkomst. Någon annan grund för höjning av dotterbolagets inkomst jämfört med deklarationen hade inte heller visats föreligga. Regeringsrätten biföll därför besvären. Målet behandlas också i avsnitt 9.

4.5 Övriga mål

Ersättning på grund av vattenkraftsutbyggnad

I RÅ 1993 ref 24 (SN 7–8/93) (1984 års taxering) var fråga dels om inkomsttaxering, dels om ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. I den senare delen kommenteras målet av Börje Leidhammar.

I målet, som är ett s.k. pilotmål, var fråga om beskattning av vissa ersättningar för fiskeskador som två medlemmar (makar) i en sameby fått dels i anledning av en slutreglering till följd av vattenkraftsutbyggnaderna i Lule älv, dels ur vattenregleringsfond. Ersättningarna var engångsutbetalningar. Fråga var om tillämpligt inkomstslag och rätt beskattningsår.

Den skatteskyldige yrkade att ersättningen skulle beskattas som engångsersättning p.g.a. allframtidsupplåtelse enligt reglerna om kapitalvinst i (dåvarande) punkt 4 av anvisningarna till 35 å § KL. Enligt kammarrätten skulle dock ersättningen beskattas som inkomst av rörelse. Härvid åberopades RÅ 1988 ref 91. I detta rättsfall bedömdes frågan om beskattning av engångsersättning till sameby för bl.a. förlorat renbete. Regeringsrätten fann då att samebyn inte ägt den mark till vilken den uppburna ersättningen hänförde sig och att byns rätt till marken inte heller kunde jämställas med äganderätt. Härigenom kunde kapitalvinstreglerna inte bli tillämpliga. Ersättningen var därför att bedöma som inkomst av rörelse. Regeringsrätten anslöt sig till kammarrättens bedömning i det nu aktuella målet. Det förtjänas att påpekas att bara inkomsttaxeringen för ena maken blev prövad i Regeringsrätten. Kammarrätten fann att den andre makens ersättning var skattefri därför att hon inte bedrev rörelse.

Vad gäller frågan om rätt beskattningsår var omständigheterna i korthet följande. Den större delen av ersättningen hänförde sig till ett avtal med Statens Vattenfallsverk. Detta avtal blev först inte undertecknat av alla parter utan ingavs till vattendomstolen som i deldom i juni 1983 ålade Vattenfallsverket att utge vissa ersättningar. I samband med denna dom beslöt samebyn hur ersättningarna skulle fördelas. En mindre del av ersättningen erhölls ur vattenregleringsmedel enligt ett beslut i vattendomstolen 1982. Båda beloppen utbetalades under 1983. Mot bakgrund av dessa omständigheter fann Regeringsrätten att ersättningsbeloppen skulle beskattas vid 1984 års inkomsttaxering. Vad gäller det största beloppet finns inget att invända mot detta. För det senare mindre beloppet torde dock en fordran på ersättning ha uppkommit redan genom att domen vann laga kraft under 1982. Härigenom borde också intäkten redovisas vid 1983 års taxering. Regeringsrätten har dock även i annat sammanhang – och utan motivering – tillämpat ett närmast kontantmässigt synsätt på fordringar av detta slag. I RÅ 1986 ref 153 beskattades t.ex. en fordran på försäkringsersättning först när man kunde konstatera att villkoren för försäkringen var uppfyllda (vid utbetalningen). Det kan inte heller uteslutas att de speciella och komplicerade omständigheterna kring det nu aktuella målet, tillsammans med det obetydliga beloppet (ca 9.000), påverkat bedömningen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att RÅ 1993 ref 24 vad gäller inkomsttaxeringen inte är något viktigt prejudikatmål. Prejudikatvärdet får närmast helt anses hänförbart till frågan om ersättningen för processkostnaderna.

Avdrag för arrendeavgift

I RÅ 1993 ref 63 (SN 11/93) (förhandsbesked) prövades avdragsrätten för arrendeavgift hänförlig till bostadsbyggnad. Enligt äldre rätt (före skattereformen) beskattades – såvida bostaden ingick i arrendet – arrendators bostadsförmån i inkomstslaget jordbruksfastighet samtidigt som utgifter för t.ex. reparationer på bostadsbyggnaden var avdragsgilla. Numera är bostadsförmånen inte skattepliktig. Å andra sidan är inte heller utgifter hänförliga till boendet avdragsgilla. Skatterättsnämnden vägrade därför avdrag, i inkomstslaget näringsverksamhet, för den del av arrendeavgiften som hänförde sig till bostadsdelen. Avdrag vägrades också för andra utgifter (bl.a. reparationer) hänförliga till bostaden. Regeringsrätten delade nämndens bedömning.

Skogsavdrag

En måltyp som tidigare upptog betydande del av Regeringsrättens arbetstid men som numera nästan försvunnit är skogsmålen. Att så blivit fallet hänger sannolikt samman med 1979 års skogsbeskattningsreform. Behovet av att uppskatta volymen av växande skog vid olika tidpunkter har bortfallit fr.o.m. 1981 års taxering. Avgörande för skogsavdragens storlek är numera i princip endast skogens värde vid fastighetsförvärvet, dvs. normalt vad fastighetsägaren betalat för skogen, och värdet av avverkad (såld) skog.

RÅ 1993 not 729 utgör ett av de fåtaliga skogsmål i vilket Regeringsrätten tillämpat de nya avdragsreglerna (tax 1982). Tvisten gällde hur stor del av köpeskillingen för en jordbruksfastighet som belöpte på den växande skogen. I kammarrätten hävdade den skattskyldige att denna del låg i intervallet 736 000-765 000 kr medan skattemyndigheten ansåg att endast omkring 520 000 kr belöpte på skogen. Kammarrätten förklarade sig inte utan vidare godta den värdering av fastighetens olika delar som de skattskyldiga presenterat utan ansåg det ligga närmast till hands att med vissa justeringar utgå från de värderelationer som fastställts vid 1981 års allmänna fastighetstaxering (fastigheten hade inköpts åren 1979 och 1980). En proportionering efter ett sålunda justerat taxeringsvärde ledde enligt kammarrättens uppfattning till att 675 000 kr av köpeskillingen kunde anses belöpa på växande skog. Regeringsrätten godtog kammarrättens bedömning i detta hänseende.

Avdrag för fotbollsspelare

I RÅ 1993 not 117 (SN 5/93) (förhandsbesked) gällde frågan avdragsrätt – direkt eller fördelat över flera år – för utgifter i samband med aktiebolags förvärv av fotbollsspelare. Bakgrunden var i korthet följande. En idrottsförening hade kontrakt med vissa fotbollsspelare (elittrupp). Föreningen planerade att på marknadsmässiga villkor överföra rättigheterna enligt dessa kontrakt till ett av föreningen ägt aktiebolag. Bolaget skulle sedan upplåta spelarna för spel i föreningen, likaså på marknadsmässiga villkor. Om spelare i framtiden släpptes på kort karens skulle övergångsersättningen tillfalla bolaget. Konstruktionen innebar att spelarna skulle ha kontrakt både med föreningen och bolaget. Det förra kontraktet skulle omfatta löpande ersättningar och pensioner medan det senare endast reglerade konsekvenserna av avtalsbrott.

Skatterättsnämnden vägrade avdrag för utgifterna. Regeringsrätten gjorde samma bedömning och fastställde förhandsbeskedet.

I ett äldre mål RÅ 1987 not 92 har Regeringsrätten medgivit avdrag för utgifter i samband med förvärv av spelare på kort karens. I detta mål gällde det förvärv utifrån. Ersättningen ansågs ha karaktär av lösenbelopp som var erforderlig för att få spelare spelklara. Enligt Skatterättsnämnden var situationen i det nu aktuella målet annorlunda. Här fanns redan spelarna i föreningen. Detta tillsammans med det faktum att föreningen skulle ge sitt godkännande vid en framtida spelarövergång gjorde att nämnden inte ansåg att bolaget förvärvat avskrivningsbara tillgångar.

Principiellt torde man kunna hävda att bolaget förvärvat tillgångar, när man övertar de kontrakt som gäller med föreningen. Den årliga kostnaden för kontrakten skulle kunna beräknas genom att man uppskattar under hur lång tid resp. spelare beräknas generera intäkter i bolaget (avskrivningsplan). Denna kostnad skulle sedan matchas mot intäkten från föreningen varje år. Erhållna engångsersättningar skulle förmodligen behöva redovisas och beskattas när de mottas (någon form av restvärde). Utgivna engångsersättningar skulle behöva aktiveras i anskaffningsvärdet. I RÅ 1993 not 117 förefaller dock bolaget inte haft en från föreningen självständig ställning. Hela konstruktionen förefaller därför konstlad, vilket kan vara en förklaring till utgången.

Förnyelsekonto

I de båda notismålen RÅ 1993 not 415 och 416 gällde frågan dels extraordinär besvärsrätt, dels resning i samband med sådan besvärsrätt. I båda fallen var grunden till att frågan om extraordinär besvärsrätt aktualiserades att avdrag vägrats för nedskrivning av andel i kommanditbolag. Den höjning av taxeringen som blev följden medförde skyldighet att göra inbetalning på förnyelsekonto (1984:1090). I båda fallen hade Regeringen (Finansdepartementet) bifallit resp. ansökan om befrielse från inbetalning till förnyelsekonto. Grund för särskild besvärsrätt ansågs därför föreligga. Regeringsrätten, som först vägrat prövningstillstånd, tog därför upp not 416 och nedsatte taxeringen. I not 415 var frågan något mer komplicerad sedan bolagets besvär inkommit för sent. Omständigheterna utgjorde dock enligt Regeringsrätten grund för resning. Följden blev att taxeringsåtgärderna som orsakats av förnyelsekontoinbetalningen undanröjdes.

Värdering av värdepapper

Enligt punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 41 § KL (1990 års taxering) får lager av värdepapper inte tas upp till lägre belopp än vad som med hänsyn till risken för prisfall m.m. framstår som skäligt. Osäkerhet har rått om hur stor konsolidering uttrycket ”m.m.” ger utrymme för. Kritik har i det sammanhanget riktats mot de anvisningar (rekommendationer) som RSV utfärdat på området (RSV Dt 1984:23).

I resningsmålet RÅ 1993 not 160 hävdade en bank att taxeringsnämnden felaktigt tillämpat RSV:s värderingsanvisningar såsom bindande föreskrifter (jfr argumenteringen i plenimålet RÅ 1991 ref 44). Banken anförde vidare – knappast helt logiskt – att resning även borde beviljas på den grunden att RSV saknade bemyndigande att meddela föreskrifter angående värdering av lager av värdepapper.

Regeringen fann inte att förutsättningar för resning förelåg.

Stig von Bahr och Per Thorell

  • [1]

    För en utförligare redogörelse för denna problematik kan hänvisas till Svensk Skattetidning 1994 s. 135 ff (Stig v. Bahr).

  • [2]

    Se härom t.ex. Göran Grosskopf, Vinstbolag, andra upplagan (1989).

  • [3]

    Genom att avsättningen måste göras i räkenskaperna minskade också – åtminstone i teorin – bolagets utdelningskapacitet.

  • [4]

    Att även en synnerligen kompetent person någon gång kan gå vilse belyses av dåvarande finansministern Strängs berömda uttalande när fråga i ett tillståndsärende uppkom om ett företag skulle få utnyttja en äldre investeringsfond (utan riksbanksmedel) till 100 % mot normala 75 % (fondutnyttjandet innebar ju i detta fall endast bortfall av avskrivningsunderlag). Sträng ville begränsa till 75 % och anförde myndigt: ”Det förhåller sig ändå ovedersägerligen så att en fond är en fond som skall tas upp som tillgång på tillgångssidan.”

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%