Skattenytt nr 6 1994 s. 384

A Inkomstskatt

15 Processuella frågor m m

15.1 Inledning

Utvecklingen på skatteområdet mot fler omprövningar och färre överklaganden fortsätter. Antalet omprövningar i skattemyndigheterna uppgick under 1993 till ca 160 000 vilket är en ökning med ca 30 000 jämfört med året innan. Antalet överklaganden till länsrätterna uppgick till ca 15 000 vilket är en minskning med ca 10 000 jämfört med 1992. Antalet eftertaxeringar i skattemyndigheterna uppgick 1993 till knappt 1 000 vilket motsvarar en dryg halvering jämfört med antalet ansökningar om eftertaxeringar till länsrätterna året innan. [1] En mindre minskning redovisas av överklagade skattemål till överrätterna. Till kammarrätterna kom det in ca 3 700 skattemål (ca 4 200 år 1992) och till Regeringsrätten ca 1 659 (inkl. överklagade förhandsbesked) mot 1 306 året innan. Utgående balans 1993 av inkomst- och förmögenhetstaxeringsmål i länsrätterna uppgick till 40 950 vilket under 1993 motsvarade ca åtta månaders produktion. [2]

Den följande redovisningen är disponerad i enlighet med vad som framgår av ingressen till denna artikel. I vanlig ordning dominerar mål avseende direkt skatt. Mål om besvär i särskild ordning behandlas som en egen grupp även om de innefattar avgörande om resning.

15.2 Besvär i särskild ordning [3]

I RÅ 1993 not 100 var fråga om besvär i särskild ordning och ansökan om resning i mål om skönstaxering inkomsttaxering 1986. Ett aktiebolag skönstaxerades i avsaknad av deklaration för en rörelseinkomst om 250 000 kr. I besvär, som som kom in till länsrätten den 30 september 1987, yrkade bolaget att bli taxerat i enlighet med en till besvären fogad deklaration, med en uppgiven rörelseinkomst om noll kronor. Skattemyndigheten bestred att bolagets talan skulle tas upp till prövning i sak. Länsrätten tog inte upp besvären till prövning. Kammarrätten, dit bolaget fullföljde sin talan, gjorde ej ändring. Bolaget fullföljde till Regeringsrätten och ansökte vidare om resning med yrkande om att åsatt inkomsttaxering skulle undanröjas. Regeringsrätten fann ej skäl meddela prövningstillstånd men beviljade i stället resning och undanröjde den bolaget åsatta inkomsttaxeringen. Av den av bolaget avgivna självdeklarationen, som enligt Regeringsrätten godtagits av skattemyndigheten, framgick nämligen att bolaget inte borde ha åsatts någon inkomsttaxering 1986. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt beviljades resning. Delvis beroende på skattemyndighetens inställning i sak, blir resningsinstitutet här tydligt ett verkligt alternativ till eventuellt vägrad besvärsrätt i särskild ordning, jfr RÅ 1993 not 101. Att skattemyndigheten tillstyrker att besvär tas upp i särskild ordning är emellertid ingen garanti för att så sker, RÅ 1993 not 750.

I RÅ 1993 not 111 skönstaxerades en skattskyldig för åren 1985–1987 på grund av utebliven deklaration. Med hänvisning till 100 § GTL överklagade han åsatta skönstaxeringar den 30 maj 1990. Till överklagandet bifogades deklarationer som redovisade taxerade inkomster som sammanlagt med ca 400 000 kr understeg de skönsmässigt bestämda. Orsaken till att han inte deklarerat var att han efter en uppslitande skilsmässa råkat in i en depression. Länsrätten fann inte förutsättningar för besvär i särskild ordning föreligga och tog inte upp besvären till prövning. Den skattskyldige överklagade till kammarrätten och yrkade att muntlig förhandling skulle hållas. Kammarrätten avslog yrkandet om muntlig förhandling och gjorde ej ändring i länsrättens dom. Regeringsrätten upptog den skattskyldiges yrkanden såsom innefattande även en ansökan om resning. Skäl för resning förelåg enligt Regeringsrätten eftersom den skattskyldige taxerats till väsentligt högre belopp än som svarade mot hans inkomster. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter beviljade Regeringsrätten resning och förordnade att den skattskyldiges taxeringar för åren 1985–1987 skulle tas upp för prövning i Länsrätten i Stockholms län. Skattemyndighetens ställningstagande i sak är således ingen garanti för att Regeringsrätten, då det allmänna tillstyrkt överklagandet, direkt och slutligen avgör målet i materiellt hänseende. Möjligen fanns skäl till ytterligare utredningsåtgärder och/eller en osäkerhet beträffande vilket avgörande i sak som skulle träffas. Instansordningsprincipen upprätthölls därmed och den skattskyldige fick möjlighet att få sina taxeringar prövade med början i länsrätten.

I RÅ 1993 not 114 påstod den skattskyldige (bolag) att överklagande skett i rätt tid med stöd av 76 § fjärde stycket GTL (senast 30 juni året efter taxeringsåret och det allmänna helt eller delvis tillstyrkt i sak). Prövning kunde enligt bolaget ske även enligt 100 § 6) och 7) GTL. Länsrätten fann att bolaget inte visat att det tillställt skattemyndigheten ett överklagande som kom myndigheten tillhanda före utgången av juni månad 1990 och att prövning därför inte kunde ske enligt 76 § fjärde stycket GTL. Länsrätten fann att besvären inte heller kunde prövas i särskild ordning enligt 100 § 6) och 7) GTL då ursäktlighetskriteriet inte visats vara uppfyllt. I kammarrätten antecknades att bolaget först åberopat personalförändringar och därefter som grund för besvärsrätt enligt 100 § 6) och 7) hänvisat till ”stora ägarförändringar i koncernen” och att bolaget hade stora ekonomiska problem. Kammarrätten delade länsrättens bedömning att ursäktlighetskriteriet inte visats var uppfyllt och avslog besvären. I Regeringsrätten åberopade bolaget en numera återfunnen skrivelse den 20 juli 1990 från skattemyndigheten av vilken sades framgå att bolaget den 29 juni 1990 sänt en skrivelse med överklagande av taxeringen till skattemyndigheten, som överlämnat skrivelsen för åtgärd till en lokal skattemyndighet. RSV tillstyrkte att överklagandet kunde bifallas. Med hänsyn till vad som numera framkommit i målet fick det enligt Regeringsrätten anses sannolikt att bolaget överklagat taxeringen före utgången av juni månad efter taxeringsåret. Regeringsrätten upphävde länsrättens och kammarrättens beslut och visade målet åter till länsrätten för prövning i sak.

I RÅ 1993 not 146 var fråga om sänkning av ett bolags rörelseinkomst under förutsättning att skattemyndighetens talan beträffande bolagsdelägarens deklaration godtogs. RSV avstyrkte bolagets yrkande om besvär i särskild ordning men förklarade sig inte ha något att invända mot att resning beviljades och att bolaget i så fall medgavs avdrag med visst belopp. Regeringsrätten fann att rätt till besvär i särskild ordning inte förelåg men att omständigheterna var sådana att skäl för resning förelåg. Resultatet blev uppenbarligen att Regeringsrättens beslut om resning skapade kongruens mellan bolaget och delägarens deklarationer som prövats vid skilda tillfällen, jfr RÅ 1993 not 148 och 149.

Den omständigheten att den skattskyldige inte känt till beskattningsreglerna för aktieinnehav och att hon trott att taxeringsnämndens beslut gällande värdet på aktierna var riktigt kunde enligt länsrätten inte medföra att hennes underlåtenhet att i vanlig ordning anföra besvär för vinnande av en riktig förmögenhetstaxering var ursäktlig, jfr RÅ 1993 not 169 (värdering av aktier i utländskt aktiebolag, lättnadsregeln, 3 och 4 §§ lagen – 1947:577 – om förmögenhetsskatt, förmögenhetstaxering 1984). Kammarrätten gjorde ej ändring. Regeringsrätten, dit den skattskyldige vände sig och i andra hand ansökte om resning, konstaterade emellertid att lättnadsreglerna i förevarande fall och med hänsyn till syftet med införandet av lättnadsreglerna, inte kunde anses omfatta en utomlands självständigt bedriven rörelse som det här var fråga om. Värdering av aktierna skulle därför enligt huvudregeln i 4 § sjätte stycket lagen om statlig förmögenhetsskatt vid förmögenhetstaxeringen uppskattas till det pris som skulle kunna ha påräknats vid en försäljning under normala förhållanden. Regeringsrätten fann att den skattskyldige inte visat att de aktuella aktierna vid förmögenhetstaxeringen värderats så felaktigt att grund för resning kunde anses föreligga. Regeringsrätten avslog därför ansökningen om resning.

Garantibelopp och underlag för hyreshusavgift avseende en fastighet hade felaktigt åsatts vid 1984 års taxering, jfr 102 § GTL. Regeringsrätten undanröjde taxeringen 1984 till kommunal inkomstskatt och underlaget för hyreshusavgift, RÅ 1993 not 217.

I RÅ 1993 not 328 var fråga om besvär av RSV som med stöd av 100 § första stycket 5. och 101 § 1 mom. GTL (oriktighet till följd av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, jfr nu 4 kap. 17 § 1 TL) för inkomsttaxeringar 1986 och 1987 yrkade taxeringshöjningar statligt och kommunalt med vardera 13 000 kr. Dåvarande lokala skattemyndigheten hade den 25 januari 1988 beslutat om rättelse av taxeringsfel och i skattelängden infört de av taxeringsnämnden fastställda beloppen. På den skattskyldiges deklaration sattes en stämpel om att taxeringarna hade rättats och på det aktomslag som innehöll utdrag ur skattelängden antecknades bl.a. den paragraf med vars stöd rättelsen hade gjorts. Kopia av rättelsebladet sorterades in i deklarationen. Oaktat detta utgick kammarrätten vid sin beräkning från de felaktiga beloppen på aktomslaget (13 000 kr. lägre än de rätta beloppen). Samtliga uppgifter hänförliga till rättelsen hade varit tillgängliga för kammarrätten. Regeringsrätten fann att RSV hade rätt till besvär i särskild ordning enligt 100 § första stycket 5. och 101 § 1 mom. GTL och fastställde taxeringarna i enlighet med verkets yrkande.

Den skattskyldige hade i RÅ 1993 not 380 redovisat erhållen handpenning vid fastighetsförsäljning vid 1974 års taxering. Köpet av fastigheten i fråga återgick och försäljning av denna skedde till en annan köpare. Därvid uppkom en realisationsvinst som rätteligen redovisades vid 1983 års taxering. Denna taxering fastställdes genom länsrättens lagakraftvunna dom den 16 januari 1986. I besvär i särskild ordning hos kammarrätten yrkade den skattskyldige att den vid 1983 års taxering redovisade realisationsvinsten som nu var i fråga skulle undanröjas. Till stöd för sin talan åberopade han att vid beräkning av realisationsvinsten köpeskillingen hade bort reduceras med den handpenning som redovisats vid 1974 års taxering men som senare återbetalats. Regeringsrätten konstaterade att vad som ovan upptagits inte visade att den skattskyldige för 1983 blivit åsatt en felaktig taxering. Rätt till besvär i särskild ordning förelåg därför inte. Sannolikt skulle den skattskyldige ha framgång om han sökt resning beträffande den felaktiga taxeringen 1974.

Vid sin inkomsttaxering 1988 yrkade av förbiseende den skattskyldige inte avdrag för skuldräntor (42 824 kr. i anledning av ett lån i en nystartad rörelse). Regeringsrätten prövade besvären enligt 103 § GTL (taxeringen tidigare prövad av kammarrätten eller Regeringsrätten) och fann att ursäktlighetskriteriet inte var uppfyllt. Rätt till besvär i särskild ordning förelåg därför inte, RÅ 1993 not 412. Utan att närmare känna till omständigheterna i fallet synes en rättelse av den skattskyldiges taxering enkelt kunnat ha skett enligt bestämmelserna om omprövning i 4 kap. TL om dessa varit tillämpliga.

I RÅ 1993 not 486 taxerade kammarrätten vid inkomsttaxering 1987 en skattskyldig för vissa belopp bl.a. från ett bolag avseende uppburen lön som inkomst av tjänst. Efter kammarrättens avgörande framkom att bolaget i fråga erhållit återbetalning från den skattskyldige med visst belopp varav viss del hänförligt till inkomståret 1986. RSV tillstyrkte de av den skattskyldige anförda särskilda besvären. Regeringsrätten medgav prövning i särskild ordning och ändrade kammarrättens dom i enlighet med vad den skattskyldige yrkat, jfr RÅ 1993 not 182 där prövning av besvär i särskild ordning inte ägde rum men skäl för resning ansågs föreligga (bristfälliga kunskaper i svenska språket m m).

Den omständigheten att den skattskyldige själv inte löst ut brev med länsrättens dom och att han hade mycket att göra på jobbet och hemma grundar inte rätt till besvär i särskild ordning (ursäktlighetskriteriet brister), RÅ 1993 not 556.

Skattskyldig hade vid 1988 års taxering felaktigt blivit beskattad för skogsinkomst med 90 276 kr. för högt belopp. Det förhållandet att den skattskyldige inte förstått hur skogskonto skall användas medförde enligt Regeringsrätten inte att det framstod som ursäktligt att den skattskyldige inte i annan ordning åberopat felaktigheten för att vinna riktig taxering, RÅ 1993 not 657. Felet bestod i att den skattskyldige det aktuella året satt in hela ersättningen för avverkningsrätt på skogskonto, redovisat detta i deklarationen men inte yrkat något avdrag härför. Samma år tog han ut viss del av ersättningen från skogskontot som han sen tog som inkomst i sin deklaration för jordbruksfastigheten i fråga. Regeringsrätten beviljade – mot bakgrund av vad som förekommit i målet – emellertid resning varigenom felet kunde rättas till.

Enbart det förhållandet att den skattskyldige genom läkarintyg eller på annat sätt visar att besvärstid inte iakttagits på grund av depression och handlingsförlamning medför inte att det föreligger omständighet eller bevis som bort föranleda väsentligt lägre taxering eller väsentligt lägre skatt på grund av taxeringen, RÅ 1993 not 658, jfr RÅ 1993 not 23, (behandlas nedan under 3).

15.3 Resning och återställande av försutten tid

Resning

Enligt 11 kap. 11 § första stycket regeringsformen beviljas resning i avgjort ärende samt återställande av försutten tid av Regeringsrätten när fråga är om ärende för vilket regeringen, förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta instans. Resning förekommer mycket ofta och beviljas i rättspraxis vanligen

  1. om det kommit fram nytt utredningsmaterial som ställer saken i
  2. väsentligt annorlunda dager,
  3. om rättstillämpningen, som låg till grund för beslutet, uppenbart strider mot lag eller författning eller
  4. om det på grund av fel vid ärendets handläggning eller annat särskilt förhållande föreligger synnerlig anledning att pröva saken på nytt. [4]

Resning beviljas i regel inte om den skattskyldige fortfarande har möjlighet att få sin sak prövad genom besvär i särskild ordning eller i ordinär ordning. [5]

I RÅ 1993 not 370 hade den skattskyldige för taxeringsåren 1984 och 1985 förmögenhetstaxerats för en fordran avseende för mycket inbetald preliminärskatt. Regeringsrätten hade i en dom under 1992 funnit att dylika fordringar inte var förmögenhetsskattepliktiga. Om domstolen hade känt till Regeringsrättens dom skulle utgången enligt den skattskyldige blivit en annan. Resning borde därför beviljas. I domen RÅ 1992 ref 58 fann Regeringsrätten att under beskattningsåret inbetald för hög preliminär skatt inte skulle tas upp som en tillgång vid förmögenhetsberäkningen. Enbart den omständigheten utgjorde dock enligt Regeringsrätten inte skäl att bevilja resning. Någon uttrycklig lagbestämmelse angående förmögenhetsbeskattning av förväntad överskjutande preliminär skatt finns inte. När domstolarna i det här aktuella fallet funnit av den skattskyldige gjorda överinbetalningar av preliminär skatt utgöra fordringar, torde domstolarna ha följt vad som de uppfattat såsom då gällande praxis. Upphovet till denna praxis torde vara en av RSV till samtliga länsstyrelser utsänd skrivelse av den 6 mars 1984, där RSV – med hänsyn till ett tidigare utsänt pressmeddelande i ämnet – givit uttryck för den uppfattningen att överinbetalningar av preliminär skatt inte kunde medföra sänkt förmögenhetsskatt. Rättsfallet RÅ 1992 ref 58 torde få anses markera en ändring av etablerad praxis. Av rättsfallen RÅ 1922 ref 36 och RÅ 1955 not Fi 832 (refererat i SST Rättsfall 1955 s. 73) framgår att ändring av praxis inte anses utgöra grund för resning. Det torde vara denna princip som Regeringsrätten följt när resning vägrades i nu förevarande mål.

I RÅ 1993 ref 28 var fråga om resning alternativt återställande av försutten tid. Enligt 4 kap. 17 § 3. TL kan eftertaxering ske när en ändring i ett taxeringsbeslut föranleds av bl.a. allmän förvaltningsdomstols beslut i mål om taxering avseende annat taxeringsår. Övergångsbestämmelserna har inte ansetts ge rätt att eftertaxera en skattskyldig för taxeringsåret 1991 till följd av ändringar avseende hans taxering för år 1990. [6] Frågan i målet gällde om det var möjligt att vid 1991 års taxering återföra till beskattning de egenavgifter för vilka den skattskyldige i resningsmålet yrkade avdrag vid 1990 års taxering utan att den skattskyldige själv yrkat en sådan återförening. Enligt Regeringsrätten saknades således förutsättningar att – vid bifall till den skattskyldiges yrkanden beträffande taxeringarna 1989 och 1990 – göra en sådan återföring av avdraget för egenavgifter som anges i rättsfallet RÅ 1990 ref 37 (avdrag medges inte för belopp som svarar mot de egenavgifter som en taxeringshöjning ger upphov till om förutsättningar saknas att genom ändring av taxeringen för nästföljande beskattningsår återföra ett sådant avdrag till beskattning). Skäl för resning eller återställande av försutten tid ansågs inte föreligga.

I RÅ 1993 not 10 var fråga om resning i ärende angående pensionsgrundande inkomst. För sökanden i fråga hade inte fastställts någon pensionsgrundande inkomst för inkomståren 1960–1968. Sökanden ansåg sig ha rätt till pension för dessa år då han under denna tid seglade som sjöbefäl på svenska fartyg. Han betalade skatt i Sverige och redarna betalade samma arbetsgivaravgift för honom som för dem som bodde i Sverige. Han var tillsammans med familjen bosatt på Åland under ifrågavarande tid. Efter en genomgång av tillämpliga bestämmelser på området fann Regeringsrätten att dessa inte medgav att pensionsgrundande inkomst beräknades för sökanden varför ansökan om resning avslogs, jfr mål av principiellt samma intresse RÅ 1993 not 73 och 74 där dock återförvisning i båda fallen skedde för förnyad behandling i skattemyndigheten. Se också RÅ 1993 not 154 angående pensionsgrundande inkomst för arbete i Italien.

Vid 1985 års taxering påfördes genom länsrättens dom skattskyldig i hans egenskap av företagsledare i aktiebolag bl.a. inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet med 327 809 kr. avseende en av bolaget inköpt segelbåt. Som skäl anförde länsrätten att bolaget inte bedrivit yrkesmässig verksamhet med båten och att förvärvet var ägnat att tillgodose den skattskyldiges eller honom närstående personers privata intressen och bereda honom särskilda förmåner, 35 § 1 a mom KL vid det aktuella årets taxering. Kammarrätten ändrade inte länsrättens dom. Regeringsrätten lämnade inte prövningstillstånd. I sin ansökan om resning anförde den skattskyldige att länsrättens och kammarrättens domar innebar en felaktig tillämpning av nyss nämnt lagrum vilket hade fått till följd ett materiellt stötande beskattningsresultat. Länsrätten och kammarrätten hade vid tidpunkten för sina domar enligt den skattskyldige inte kännedom om att båtarna var sålda för ett pris motsvarande anskaffningskostnaden, en omständighet som enligt den skattskyldige skulle medfört att utgången i målet blivit en annan. Regeringsrätten konstaterade att det i målet inte förelåg sådana omständigheter som borde föranleda resning. Regeringsrätten avslog ansökningen om resning, RÅ 1993 not 22.

Skattskyldig som skönstaxerats till väsentligt för höga belopp har efter företagen utförlig utredning beviljats resning ”med hänsyn till omständigheterna i målet”. Den skattskyldige hade skönstaxerats till väsentligt för höga belopp och hade haft svårigheter med sina deklarationsbestyr i anledning av temporära depressioner och kriser. Hans arbetsgivare hade vänt sig till hans ombud för att få hjälp. Notisfallet ger närmast ett intryck av att förutsättningar förelegat att pröva taxeringarna i särskild ordning. Regeringsrätten beviljade emellertid inte prövningstillstånd i den delen, RÅ 1993 not 23 (även anmärkt under avsnitt 2), jfr följande fall där resning beviljats med hänsyn till starkt personliga förhållanden, RÅ 1993 not 336 (revisionsfirma i konkurs med utredning om ev. brottslighet, skriftligt intyg från firman, personliga problem med skilsmässa och komplicerad bodelning), RÅ 1993 not 365 (skattskyldig i konkurs väsentligt för högt skönstaxerad i anledning av att han trott att konkursförvaltare som haft alla originalhandlingar deklarerat för de affärer som gjorts under konkursen), RÅ 1993 not 381 (vård av svårt sjuk moder och stora ekonomiska problem med exekutiv försäljning av fastighet i vilken den skattskyldige bedrev rörelse), RÅ 1993 not 413 (konkurs och arbetslöshet) samt RÅ 1993 not 675 (nya verifikat avseende ränteutgifter som i samband med konkurs ingick som en del bland övriga skulder i konkursen).

På grund av att fastighetstaxeringsnämnd inte omprövat ett felaktigt beslut i anledning av framställda erinringar och med hänsyn till felaktighetens betydelse ansåg Regeringsrätten skäl för resning föreligga, RÅ 1993 not 26.

Bolag hade för fastighet påförts ett underlag för statlig fastighetsskatt som beräknats för hela inkomståret trots att fastigheten överlåtits och den nya ägaren påförts fastighetsskatt för årets tre sista dagar. Underlaget borde enligt Regeringsrätten därför reduceras i motsvarande mån. Skäl för resning ansågs föreligga, RÅ 1993 not 32.

Skattskyldig hade överklagat taxeringsbeslut i rätt tid men fått sin talan efter föreläggande avvisad på grund av att besvärshandlingen ansågs så ofullständig att den inte kunde prövas, inkomsttaxering 1988. Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd i frågan där besvärsrätt i särskild ordning förelåg men beviljade i stället resning (”med hänsyn till omständigheterna”), RÅ 1993 not 49.

Resning har beviljats i mål där tidigare deklarerad realisationsvinst i anledning av fastighetsförsäljning ändrats i anledning av senare träffad förlikning i tingsrätt, RÅ 1993 not 89, jfr RÅ 1993 not 306, RÅ 1993 not 465, RÅ 1993 not 624, RÅ 1993 not 337 och 482 (de sist nämnda avser efter besvärstidens utgång meddelad dispens från kravet på bosättning enligt 3 § lagen – 1978:970 – vid 1983 och 1989 års taxeringar), RÅ 1993 not 415 och 416 (bolag befriat från skyldighet att betala in medel på förnyelsekonto), och RÅ 1993 not 494 (återbetalning av köpeskilling i anledning av beräkning av skattepliktig realisationsvinst)

Skattskyldig som påförts kilometerskatt trots att han aldrig varit ägare till ifrågavarande fordon har beviljats resning, RÅ 1993 not 142.

Sedan en enskild firma ombildats till aktiebolag hade intäkter som rätteligen skulle ha bokförts hos aktiebolaget av misstag bokförts i den skattskyldiges enskilda firma. Resning beviljades, RÅ 1993 not 145.

Beslut att neka bankaktiebolag avdrag för befarade kreditförluster som förelegat på balansdagen hade av taxeringsnämnd enligt bolaget (bank) motiverats med att RSVs anvisningar RSV Dt 1984:23 inte medgett en annan utgång. Enligt banken hade nämnden felaktigt tillämpat anvisningarna såsom bindande föreskrifter och inte gjort en egen prövning av punkterna 2 och 3 av anvisningarna till 41 § KL (inkomsttaxering 1990). RSVs anvisningar hade enligt banken till yttermera visso varit ofullständiga på så sätt att utgångspunkten för den nedskrivning som fick göras med högst 4,5 procent, inte angivits. Vidare saknades i den tillämpliga bestämmelsen i punkt 3 av anvisningarna till 41 § KL bemyndigande för RSV att meddela föreskrifter angående värdering av lager av värdepapper. Banken ansåg att man missletts av taxeringsnämndens skrivning och fått den uppfattningen att det yrkade avdraget omöjligen skulle kunna medges. Banken anförde också att man inte i tid insåg att anvisningarna inte var bindande för taxeringsnämnden. Dessutom rörde frågan stora belopp. Regeringsrätten fann att vad banken anfört inte utgjorde skäl för resning, RÅ 1993 not 160.

Bara det förhållandet att en byggnad på en fastighet vid fastighetstaxeringen kan ha getts en för stor yta har, med beaktande av övriga omständigheter, inte föranlett resning eller återställande av försutten tid, RÅ 1993 not 167.

Skattskyldig som ombetts prestera bevisning i anledning av nedsättning av redovisad realisationsvinstförsäljning av aktier på grund av återbetalning, har även i samband med prövning av resningsansökan underlåtit att bättra på bevisningen. Regeringsrätten avslog därför hans ansökan om resning, RÅ 1993 not 196. Beskattad delpension som återbetalts föranledde resning, RÅ 1993 not 576.

Det förhållandet att likalydande deklarationer som granskats i olika taxeringsdistrikt bedömts olika kan för den som anser sig orättvis bedömd inte i sig leda till att resning beviljas (fråga om användning av substansvärdet som anskaffningsvärde vid reavinstberäkning i anledning av aktieförsäljning, 1983 års taxering), RÅ 1993 not 199.

I RÅ 1993 not 273 var fråga om skönstaxering 1984 i anledning av underskott som redovisats på grundval av en kontantberäkning. Sedan det av taxeringsnämnden framräknade underskottet visat sig felaktigt saknades grunder för skönsmässig höjning med tidigare bestämt belopp (bland skulderna som redovisades i 1984 års deklaration ingick en beviljad men utnyttjad checkräkningskredit liksom två felaktiga poster avseende bilinköp). Regeringsrätten beviljade resning och förordnade att målet skulle tas upp till prövning i länsrätten.

I RÅ 1993 not 305 var fråga om en såsom krigsinvalidpension betecknad ersättning från Rikstrygdeverket i Norge. Grunden för talan – i första hand besvär i särskild ordning och i andra hand ansökan om resning – var att livräntan endast delvis och således inte fullt ut var av skattepliktig natur. Resning beviljades, jfr hänvisning i notisfallet till RÅ 1992 not 251 och 252.

Skäl för resning har ansetts föreligga när fastighetstaxeringsnämnd felaktigt bestämt avsevärt för högt taxeringsvärde (felaktig omräkning av den verkliga boendearealen). Skattemyndigheten invände att ett högre markvärde borde ha åsatts. Vid prövning av ansökan om resning borde enligt skattemyndigheten beaktas att fastighetstaxeringsnämndens bestämning av storleken av varje värderingsenhet (byggnad) som ingick i taxeringsenheten framgick av beslutsunderrättelse. Den skattskyldige hade sålunda enligt myndigheten underrättats om att avvikelse skett från uppgifterna i lägenhetsspecifikationen. Tillräckliga skäl för resning kunde därför enligt myndigheten inte anses föreligga. Regeringsrätten synes med utgångspunkt i den felaktiga omräkningen av boendearealen beviljat resning. Det förordnades att länsrätten på nytt skulle pröva taxeringen, RÅ 1993 not 309.

I RÅ 1993 not 361 avvisades en ansökan om resning eftersom sökandens ansökan kommit in i rätt tid och kunnat prövas i ordinär väg, jfr 36 § första stycket 2. förvaltningsprocesslagen (1971:291) som innebär att prövningstillstånd kan meddelas bl.a. om grund för resning föreligger, jfr t.ex. RÅ 1993 not 627 och RÅ 1993 not 58.

I RÅ 1993 not 455 beviljades inte resning av en kammarrättsdom om rätt till jämkning av sjömansskatt bara av den anledningen att Regeringsrätten tidigare gjort en annan bedömning beträffande samma sakfråga, jfr RÅ 1991 not 382.

I RÅ 1993 not 577 ansökte två skattskyldiga var för sig om prövningstillstånd och undanröjande av eftertaxeringar som åsatts av länsrätt och fastställts av kammarrätt. Omständigheterna i de båda målen var desamma och de båda förde talan på samma sätt. Den ene beviljades prövningstillstånd och eftertaxeringen undanröjdes. Den andra vägrades prövningstillstånd men beviljades senare resning. Eftertaxeringen undanröjdes även för honom. Ombud som synes ha överklagat enbart kommunal taxering till viss kammarrätt, där fastighet var belägen, men av misstag inte överklagat statliga taxeringen till annan kammarrätt föranledde Regeringsrätten bevilja resning, RÅ 1993 not 752, jfr RÅ 1993 not 753 och 754.

Vid beräkning av inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet hade taxeringsnämnd för att kunna åsätta en rimlig skönstaxering bort från försäljningspriset avräkna anskaffningspriset för av makar försåld fastighet i stället för att som realisationsvinst ta upp hela försäljningspriset och fördela detta med hälften på vardera maken. Regeringsrätten beviljade resning, RÅ 1993 not 570, jfr beviljad resning i RÅ 1993 not 739 där samma belopp beskattats två gånger.

Inbetalning till skattemyndigheten med check ansågs enligt RÅ 1993 not 700 inte ha gjorts i behörig ordning enligt lagen (1968:430) om mervärdesskatt, ML, trots att myndigheten anvisat den skattskyldige att göra så på grund av pågående bankkonflikt, jfr 42 § andra stycket, 44 § och 47 § första stycket ML i dess lydelse i SFS 1972:82. Resning söktes men avslogs beträffande skattskyldig debiterad reducerad restavgift.

Dödsbodelägare (klaganden) ifrågasatte i skrift till Regeringsrätten om kammarrätt förfarit fel genom att domstolen prövat mål om fastighetstaxering. Orsaken härtill var att talan i kammarrätten anhängiggjorts av dödsbon företrädda genom endast en av flera delägare. Klaganden var vid tidpunkten för kammarrättens dom delägare i dödsbona i fråga men hade inte gett fullmakt åt den delägare som anhängiggjort talan i kammarrätten att företräda hans intressen. Processen hade därtill förts utan hans vetskap. Regeringsrätten tog upp klagandens talan som en ansökan om resning i det mål som avgjorts genom kammarrättens dom. Regeringsrätten fann emellertid inte att klaganden visat att det förelåg skäl för resning i målet, RÅ 1993 not 768.

I RÅ 1993 not 646 var fråga om anstånd med betalning av tillkommande skatt enligt 1991 års taxering. Länsrätten anförde i domskälen: ”Enligt 49 § 1 mom 2 p uppbördslagen får skattemyndigheten medge skattskyldig anstånd med att betala skatt om den skattskyldige överklagat ett taxeringsbeslut eller annat beslut om skatt och utgången i målet är oviss. – Länsrätten har tagit del av handlingarna i målet om 1991 års taxering. Vid en preliminär bedömning synes skattemålet röra frågan hur underlag för tilläggsbeloppet skall beräknas; på underskott i förvärvskälla eller på underskott i inkomstslaget kapital. Målet rör således en rättsfråga och inte en fråga där utgången är oviss på grund av bevisvärdering eller skälighetsfaktorer. – Länsrätten finner att skäl inte föreligger för ändring av skattemyndighetens beslut avseende anståndsfrågan.” I ansökan om resning vidhöll den skattskyldige sitt yrkande om anstånd. Han hävdade att länsrättens dom byggde på den felaktiga förutsättningen att ovisshet i rättsfrågor inte utgjorde anståndsskäl. Den rättstillämpning, som låg till grund för länsrättens dom, var därför enligt den skattskyldiges mening uppenbart lagstridig.

Regeringsrätten avslog resningsansökningen och anförde: ”I länsrättens dom har målet i själva huvudsaken, dvs i vad gäller 1991 års taxering, sagts röra en rättsfråga och inte en fråga där utgången är oviss på grund av bevisvärdering eller skälighetsfaktorer. Som B påpekat i sin ansökan om resning innefattas även ovisshet i rättsfrågor i rekvisitet ”utgången i ärendet eller målet är oviss”, som återfinns i 49 § 1 mom första stycket 2 p. uppbördslagen. B har i sin resningsansökan emellertid inte närmare belyst vari ovissheten enligt hans mening skulle bestå. Enbart den omständigheten att länsrätten domskälsvis yttrat sig på ett sätt som kan tyda på en feltolkning av en lagregel utgör inte skäl för resning. I den mån B:s resningsansökan skall tolkas så att han menar att även utgången beror på grovt förbiseende eller grovt misstag från länsrättens sida finner Regeringsrätten att han inte visat att det förhåller sig så. Hans ansökan skall därför inte bifallas.”

Länsrättens domskäl är något otydligt skrivna. Först hänvisas till 49 § 1 mom. p. 2) uppbördslagen, där det sägs att skattemyndigheten får medge den skattskyldige anstånd med att betala skatt om denne överklagat ett taxeringsbeslut eller annat beslut om skatt om utgången är oviss. Därefter konstaterar länsrätten att målet rör ”en rättsfråga och inte en fråga där utgången är oviss på grund av bevisvärdering eller skälighetsfaktorer”. Den skattskyldige synes därvid ha dragit den slutsatsen att länsrätten varit av den uppfattningen att ovisshet i rättsfrågor generellt sett aldrig kan utgöra skäl för anstånd och att länsrätten därför inte ansett sig behöva ta ställning till om den i målet aktuella rättsfrågan var oviss eller ej. Länsrätten skulle i ett sådant fall ha gjort en felaktig tolkning av det berörda lagrummet. Det finns ingenting i själva lagtexten eller i dess förarbeten (prop. 1989/90:74 s. 340–341) som talar för att möjligheten till anstånd alltid skulle vara stängd när taxeringsmålet gäller en rättsfråga. Länsrättens skrivning ger emellertid inte något uttryckligt stöd för att det är en felaktig tolkning av nyss berört slag som ligger till grund för rättens dom. Det kan också tänkas att rätten – även om det inte kommit till klart uttryck i domskälen – gjort en bedömning av den aktuella rättsfrågan och därvid funnit utgången i taxeringsmålet inte vara så oviss att anstånd var motiverat.

Återställande av försutten tid

Poststämplade kuvert som försetts med s.k. rabattfrimärke utdelades enligt villkoren för dessa under perioden 14–31 december 1992 först tredje dagen efter att de postats, vilket i förevarande fall innebar att försändelsen skulle ha delats ut den 4 januari 1993. Regeringsrätten fann att en fördröjning av postbefordran med en dag som var i fråga i målet, inte var större än som kunde förutses inträffa och som postverkets kunder måste ta med i beräkningen. Åberopad postförsening i anledning av brev med s.k rabattfrimärke utgjorde därför enligt Regeringsrätten inte skäl för att återställa den försuttna besvärstiden, RÅ 1993 not 173.

Återställande av försutten tid har heller inte medgetts i anledning av att länsrätt inte underrättat klagande om att Regeringsrätten var rätt instans för besvär i särskild ordning över inkomsttaxering, RÅ 1993 not 346.

Vid tid för kammarrätts avgörande befann sig part i målet (bolags företrädare) i en mycket svår situation till följd av problem i andra företag. Han hade haft för ”mycket kring sig” för att psykiskt orka överklaga till Regeringsrätten. Den försuttna tiden återställdes inte, RÅ 1993 not 360.

Person (JL) bedrev tillsammans med annan rörelse i form av enskild firma. Den andra delägaren hade det administrativa ansvaret för rörelsen. Själv var han på heltid verksam i ett annat företag och ofta på resande fot. När deklaration skulle avges var delägaren ej anträffbar bl.a. beroende på att denne en tid var intagen på fångvårdsanstalt. Efter mycket arbete lyckades JL komma över räkenskaperna och kunde snarast därefter inge en deklaration avseende rörelsen. Vad JL anfört utgjorde enligt Regeringsrätten inte skäl att återställa den försuttna tiden för att på ordinär väg överklaga taxeringsnämndens beslut, RÅ 1993 not 581.

Länsrätts felaktiga uppgift från aktomslag om besvärstid ledde till att besvär anfördes för sent. Den försuttna tiden återställdes, RÅ 1993 not 637.

15.4 Övriga frågor

Ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.

Ersättningar till medlemmar i sameby dels i anledning av en slutreglering av återstående frågor om fiskeskada till följd av vattenkraftsutbyggnaderna i Stora Lule älv, dels ur vattenregleringsmedel, har i RÅ 1993 ref 24 ansetts utgör inkomst av rörelse. Regeringsrätten uttalade bl.a. följande i fråga om ersättning för kostnader. Lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. gäller ersättning av allmänna medel bl.a. för en skattskyldigs kostnader hos en allmän förvaltningsdomstol i mål om kommunal inkomstskatt och statlig inkomstskatt (1 §). Enligt lagen gäller, såvitt är av intresse i detta mål, följande. En skattskyldig som i ett sådant mål haft kostnader för ombud eller biträde, utredning eller annat som skäligen behövts för att ta till vara hans rätt får beviljas ersättning för kostnaderna (3 § första stycket). Ersättning får beviljas endast till den del det är oskäligt att kostnaden bärs av den skattskyldige med hänsyn till samtliga följande sex faktorer, nämligen sakens beskaffenhet, kostnadens storlek, målets handläggning, målets utgång, den skattskyldiges personliga och ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt (4 §). När ersättning bestäms skall den minskas med annan ersättning som den skattskyldige har fått eller kan antas komma att få för samma kostnader enligt annan författning eller enligt avtal (5 §).

Kammarrätten hade handlagt de båda i förevarande skattskyldigas två mål som två bland nio s.k. pilotmål för en grupp av 274 mål med samma ombud för de skattskyldiga. Med hänsyn härtill uppkommer enligt Regeringsrätten vid tillämpning av den nyss redovisade lagen, fråga om alla de kostnader, för vilka de båda skattskyldiga yrkat ersättning i kammarrätten, skall anses utgöra deras kostnader i deras två mål i kammarrätten. Alternativet skulle enligt Regeringsrätten vara att endast en del av de kostnader, för vilka de yrkat ersättning, skulle hänföras till deras två mål under det att återstående del skall räknas som kostnader i övriga 265 mål. Regeringsrätten fann att de kostnader, för vilka de båda skattskyldiga yrkat ersättning i kammarrätten, gällde sådana kostnader för ombud, biträde och utredningar m.m. som faktiskt lagts ned för att ta till vara deras rätt i de två målen. Visserligen kunde enligt Regeringsrätten det i de båda skattskyldigas mål nedlagda arbetet bli till nytta även i de återstående 265 målen och därmed leda till lägre kostnader för de skattskyldiga i dessa mål. Detta kunde emellertid enligt Regeringsrätten inte leda till att en del av kostnaderna för nämnda arbete skulle anses inte utgöra de båda skattskyldigas kostnader i deras två mål hos kammarrätten. Det hade inte enligt Regeringsrätten ens påståtts att de skattskyldiga i de övriga målen skulle ha åtagit sig att ansvara för någon del av de två aktuellas kostnader. Regeringsrätten fann att deras kostnader för att ta till vara sin rätt uppgick till de belopp som de själva uppgivit, dvs en niondel av de totala kostnader som lagts ned på de nio pilotmålen. Yrkade belopp nedsattes bl.a. på grund av vad som skäligen behövts för att ta till vara deras rätt. Beträffande den enes talan i Regeringsrätten avsåg den endast frågan om hon hade rätt till ersättning för sina kostnader i kammarrätten enligt lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. Regeringsrätten fann därför att hennes mål i Regeringsrätten inte kunde anses utgöra ett mål om skatt. Hennes yrkande om ersättning kunde alltså inte bifallas.

Regeringen har i en proposition 1993/94:1 föreslagit väsentligt utökade möjligheter för skattskyldiga att få ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt. Ersättning skall i princip kunna utgå om den skattskyldige vinner målet helt eller delvis, målet avser en prejudikatfråga eller, som i förevarande fall, avser ett pilotmål. Även i andra fall skall ersättning kunna utgå. Den princip för fördelningen av kostnader som Regeringsrätten ger uttryck för i det nu aktuella referatmålet torde inte ruckas av att regeringens nyss nämnda förslag genomförs, jfr RÅ 1993 not 1.

Eftertaxering

I RÅ 1993 not 45 var fråga om förutsättningar för eftertaxering. Skattemyndigheten hade hos länsrätten i rätt tid yrkat höjning av ett kommanditbolags inkomst och då förutsatt att en fjärdedel av inkomsten skulle belöpa på X. Detta skedde trots att X i sin deklaration under åberopande av avtal med andra delägare i bolaget tagit upp hela den deklarerade (lägre) vinsten för egen del. Efter utgången av ordinarie besvärstid bestämde sig skattemyndigheten först för ett lägre totalbelopp och därefter för att X, till viss del eftertaxeringsvis, borde taxeras för kommanditbolagets hela rörelseinkomst. Regeringsrätten undanröjde eftertaxeringarna av följande skäl. Felaktigheter som förelåg i kommanditbolagets räkenskaper hade i sin helhet legat till grund för skattemyndighetens yrkanden vid den ordinarie taxeringen. Några nya omständigheter hade därför inte kommit fram. Grunden för yrkandet om eftertaxering synes i stället ha varit att skattemyndigheten ändrat inställning i fråga om hur bolagets inkomster skulle fördelas mellan delägarna och därvid kommit fram till att X ensam skulle beskattas för bolagets hela inkomst. X hade redan i rörelsebilagan till sin allmänna självdeklaration angivit att enligt avtal skulle bolagets resultat påföras honom själv och inte till någon del övriga delägare. X hade sålunda inte i fråga om omständighet som legat till grund för yrkandet om eftertaxering lämnat sådant oriktigt meddelande som avsågs i 114 § gamla taxeringslagen (1956:623), jfr RÅ 1975 ref 77 och 78 (eftertaxering utesluts inte av den omständigheten att skattemyndigheten haft kännedom om ett oriktigt meddelande i sådan tid att myndigheten hade kunnat föra en talan i ordinär väg rörande saken) samt RÅ 1975 ref 34 (eftertaxering inte utesluten för att skattemyndigheten med kännedom om ett oriktigt meddelande om visst belopp, fört talan i ordinär process utan att framställa yrkande beträffande beloppet). Sker en höjning vid omprövning (som inte är eftertaxering) enligt den nya taxeringslagen (1990:324) av bara en del av en då känd undanhållen inkomst, får ny omprövning genom eftertaxering för resterande del inte äga rum.

I RÅ 1993 not 2 ansågs förutsättningar för eftertaxering föreligga när skattskyldig underlåtit att upplysa om att tävlingsverksamhet beträffande hästar huvudsakligen bedrivits utanför hemortskommunen. Dåvarande taxeringsnämnden ansågs inte ha brustit i sin utredningsskyldighet av den anledningen att hemortskommunen saknade tävlingsbanor för hästsport eller att det kunde förutsättas att nämnden hade haft tillgång till revisionspromemorior avseende tidigare år.

Delgivning

Ett beslut som skickats i en postförsändelse till en bostadsrättsförening har inte kvitterats ut av någon som varit behörig att mottaga delgivning för föreningen. Med hänsyn bl.a. till vad som upplysts om hanteringen av föreningens post har det antagits att föreningen inte fått del av beslutet den dag det kvitterades ut på posten, RÅ 1993 ref 22. I målet var fråga om tillämpning av 19 § första stycket första meningen delgivningslagen (1970:428). Enligt bestämmelsen har delgivning skett genom att den som söks för delgivning själv har mottagit handlingen, oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa. Såvitt framkom i målet fanns enligt Regeringsrätten ingen fullmakt som visade att försändelsen i fråga utkvitterats på posten av någon som varit behörig att mottaga delgivning för föreningen. Föreningen ansågs inte ha fått del av försändelsen den dag då den kvitterats ut på posten utan först i sådan tid att föreningens aktuella överklagande kommit in inom besvärstiden.

I RÅ 1993 not 353 fann Regeringsrätten att kungörelsedelgivning enligt 15 § delgivningslagen (1970:428), kunde komma i fråga i mål angående förlängning av preskriptionstid avseende skattefordringar. Regeringsrätten konstaterade att det av 1 § delgivningslagen framgick att delgivning i mål eller ärende hos domstol skall verkställas enligt den lagen om inte avvikande bestämmelser har meddelats i annan författning. Lagen (19882:188) om preskription av skattefordringar m.m. innehåller ingen bestämmelse som avviker från delgivningslagen. Anledning att anse personlig delgivning erforderlig torde enligt Regeringsrätten framför allt föreligga när det gäller åtgärder av särskilt ingripande betydelse för den enskilde, såsom frihetsberövande eller annan inskränkning i den personliga handlingsfriheten, utdömande av vite eller återkallelse av tillstånd, prop. 1970:13 s. 119 f.

I RÅ 1993 not 359 hade kungörelsedelgivning skett utan annonsering i någon dagstidning, jfr 17 § delgivningslagen. Sådan annonsering kan underlåtas om det är uppenbart meningslöst. I stället anslås meddelandet i myndighetens lokaler. Enbart den omständigheten att tidningsannonsering underlåtits kunde enligt Regeringsrätten inte utgöra grund för återställande av försutten tid. Har kungörelsedelgivning utförts i överensstämmelse med delgivningslagens föreskrifter, skall delgivning enligt Regeringsrätten anses ha skett även om den som avses med delgivningen inte har faktisk kunskap om det vidtagna delgivningsförfarandet. Ett Regeringsråd var skiljaktig och ansåg att kungörelsedelgivningen inte gått rätt till eftersom annonsering inte kunde anses uppenbart meningslös.

Omläggning av räkenskapsår

I RÅ 1993 ref 17 var fråga om verkställighet av ändring av bolagsordning avseende omläggning av räkenskapsår. Bolag beslöt på extra bolagsstämma den 28 juni 1988 genom ändring i bolagsordningen att lägga om sitt räkenskapsår från att avse tiden 1/7–30/6 till att gälla kalenderår. Ändringen registrerades hos Patent- och registreringsverket (PRV) den 6 oktober 1988. En sådan omläggning kräver enligt 12 § bokföringslagen inte särskilt tillstånd. För att åstadkomma denna omläggning lät bolaget förlänga det pågående räkenskapsåret till att omfatta även återstoden av kalenderåret 1988. Bolagets årsredovisning godtogs i enlighet härmed av PRV. Vid 1989 års taxering ingav bolaget deklaration för det förlängda räkenskapsåret 1/7 1987–31/12 1988. Taxeringsnämnden godtog inte bolagets redovisning avseende förlängning av räkenskapsåret eftersom det nya räkenskapsåret registrerats hos PRV först den 6 oktober 1988, dvs efter utgången av det gamla räkenskapsåret. Taxeringsnämnden åberopade till stöd härför bestämmelserna i 9 kap. 14 § aktiebolagslagen. Bolaget inkom med nya deklarationer för räkenskapsåren 1/7 1987–30/6 1988 och 1/7 1988–31/12 1988. Bolaget yrkade i besvär hos länsrätten taxering enligt den ursprungligen avlämnade deklarationen för det förlängda räkenskapsåret. Länsrätten biföll bolagets talan och kammarrätten gjorde ej ändring.

Regeringsrätten anförde bl.a. följande. Varken av lagtexten (9 kap. 14 § tredje stycket, första meningen aktiebolagslagen) eller dess motiv framgår vilken närmare innebörd det har att ett beslut ej får ”verkställas” förrän registrering skett. Det torde inte heller vara möjligt att i alla hänseenden varom bolagsordningen skall ge besked ge uttrycket en och samma innebörd. När de bolagsrättsliga reglerna inte ger klart utslag åt något håll får frågan om registreringens betydelse bedömas med beaktande av syftet med registreringen, dvs. förutom laglighetsprövning främst möjlighet till insyn och kontroll. Vid en sådan bedömning finns det enligt Regeringsrättens mening ingen anledning att anlägga ett strikt formellt synsätt så att hinder skulle möta mot att vidta varje åtgärd som grundar sig på en ändring i bolagsordningen som beslutats men som inte registrerats. I den nu aktuella frågan om registreringens betydelse vid ändring av räkenskapsår bör verkställighetshinder anses föreligga endast när fråga är om att i enlighet med en beslutad men ej registrerad ändring vidta åtgärder som har i princip definitiv karaktär, t.ex. att färdigställa – eller underlåta att färdigställa – ett årsbokslut e.d. Den ifrågavarande ändringen av bolagsordningen har beslutats före utgången av det löpande räkenskapsåret 1/7 1987–30/6 1988. Ändringen – som då inte annat påståtts får antas genast ha anmälts till PRV – har registrerats hos verket den 6 oktober 1988. Det har enligt Regeringsrätten inte framkommit något som i enlighet med det tidigare anförda utgör hinder mot att, såsom bolaget avsett, tillämpa det nya räkenskapsåret så att bolaget vid 1989 års taxering får redovisa ett till 18 månader förlängt räkenskapsår.

Jäv

I RÅ 1993 ref 31 gjorde part gällande att en domare varit jävig bl.a. därför att han deltagit i arbetet med tillämplig lagstiftning. Målen gällde fastighetstaxering och var föremål för prövning av kammarrätt med i sådana mål särskild ledamot. Jäv anfördes mot den särskilda ledamoten. Rättsfrågorna i målen rörde bl.a. bristerna i lagutformningen och Riksskatteverkets rekommendationer. I kammarrättens beslut om avslag på skattskyldigs begäran om muntlig förhandling deltog den särskilda ledamoten, som även deltagit i lagstiftningsarbetet och arbetet med Riksskatteverkets rekommendationer. Den skattskyldige ansåg att den särskilda ledamoten, vilken såsom ledande person i en organisation för fastighetsvärderare skänkt legitimitet åt en värderingsmodell som saknade förankring i gängse ekonomiska teorier, inte var lämplig att delta i de aktuella målen som rörde värdering av fastighet. Den skattskyldige ansåg därför att den särskilda ledamoten var jävig. Han hade själv inte uppgivit jäv och ordföranden och föredraganden hade inte ingripit i jävsfrågan.

Kammarrätten, i vars bedömning Regeringsrätten instämde, fann att de omständigheter som den skattskyldige åberopat inte kunde anses medföra att den särskilda ledamoten varit jävig när frågan om muntlig förhandling prövades, jfr av Regeringsrätten hänvisade rättsfall bl.a. RÅ 1983 2:89 och NJA 1982 ref 79. Se också hänvisningen i rättsfallet till Gullnäs m.fl.: Rättegångsbalken I s. 4:22–27.

Besvärsrätt

Ansökan om besvär i särskild ordning avseende inkomsttaxering 1986 inkom till länsrätten den 19 december 1991 och överlämnades med stöd av 103 § gamla taxeringslagen (1956:623) till Regeringsrätten den 7 februari 1992. Av Regeringsrättens avgörande, RÅ 1993 not 511, framgår följande. Besvär i särskild ordning får enligt 100 § tredje stycket gamla taxeringslagen anföras fem år efter taxeringsåret. Med beaktande av 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid skulle sådana besvär över 1986 års taxering ha kommit in senast den 2 januari 1992. – Har taxeringen prövats av kammarrätt eller Regeringsrätten, skall besvären enligt 103 § andra stycket gamla taxeringslagen prövas av Regeringsrätten. Av 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) följer att besvären skall avvisas om de inte kommit in till kammarrätten eller Regeringsrätten i rätt tid. Ansökan i förevarande mål skulle därför ha kommit in till Regeringsrätten senast den 2 januari 1992. Den kom in först den 18 februari 1992 och således för sent. Regeringsrätten framhöll att besvärsskrivelsen skulle ha kunnat överlämnas till Regeringsrätten i rätt tid. Av innehållet i skrivelsen framgick enligt Regeringsrätten inte att Regeringsrätten och inte länsrätten var rätt instans. Med hänsyn till detta förhållande och till omständigheterna i övrigt kunde det enligt Regeringsrätten inte läggas länsrätten till last att besvärsskrivelsen översänts till behörig instans så sent att den kommit in dit först efter den 2 januari 1992. Påpekas kan också att skattemyndigheten i målet framställt ett eftertaxeringsyrkande avseende 1986 års taxering först i slutet av december 1991. Återställande av försutten besvärstid skedde inte.

Enligt 6 kap. 5 § tredje stycket taxeringslagen (1990:324) skall skattskyldigs överklagande av skattemyndighetens beslut inte avvisas om det inom överklagandetiden kommit in till en annan skattemyndighet än den som fattat beslutet eller till en allmän förvaltningsdomstol. Överklagandet skall då omedelbart översändas till den skattemyndighet som fattat beslutet med uppgift om den dag då handlingen kom in till myndigheten eller domstolen. En skillnad mellan 6 kap. 5 § tredje stycket taxeringslagen jämfört med den allmänna bestämmelsen i frågan i 24 § förvaltningslagen (1986:223) är följande. Överklagande som lämnats in i rätt tid men till en annan skattemyndighet än den som fattat beslutet eller till en annan förvaltningsdomstol än den som har att pröva överklagandet skall inte avvisas även om det nått beslutsmyndigheten efter denna tid, se vidare härom i Almgren-Leidhammar, Skatteförfarandet 1 s. 6:5:4 f. Överklagas däremot en länsrätts- eller kammarrättsdom gäller, om inte annat föreskrivits i lag eller i författning som beslutats av regeringen, 7 § förvaltningsprocesslagen, dvs. att besvären skall avvisas om de inte kommer in i rätt tid.

Muntlig förhandling

Uppgifter som taxeringsintendenten och skattemyndigheten lagt till grund för sin talan hade i viktiga hänseenden bestritts av den skattskyldige (inkomsttaxering 1982 och 1983). Han hade begärt men inte fått muntlig förhandling i kammarrätten. Med hänsyn härtill och till att lämnade uppgifter av den skattskyldige inte gav en så entydig bild av förhållandena i målet ansåg Regeringsrätten att muntlig förhandling borde äga rum (återförvisning till kammarrätten), RÅ 1993 not 666 och 667. Här kan omnämnas RÅ 1993 not 735 i vilket uttalas att talan mot beslut att vägra muntlig förhandling inte får föras särskilt utan endast i samband med talan mot beslut i själva målet, 34 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1991:291).

Retroaktivitetsförbudet

Statlig avgift (kemikalieavgift) har fastställts med hänsyn till den verksamhet som den avgiftsskyldige bedrivit under föregående kalenderår. Sedan avgiften höjts har frågan om den förhöjda avgiften fick fastställas med hänsyn till verksamhet som bedrivits före ikraftträdandet av förhöjningen besvarats nekande. Härvid har retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen beaktats, RÅ 1993 ref 79. Om retroaktivitetsförbudet se Bexhed i SN 1993 s. 153 ff.

Allmän handling?

Advokat begärde i RÅ 1993 not 63 att självdeklarationer avseende ett aktiebolag för de senaste tre åren skulle lämnas ut till honom. Till stöd för sin begäran åberopade han ett av konkursförvaltaren i bolaget utfärdat medgivande att få ta del av begärda uppgifter. Skattemyndigheten avslog begäran och grundade sig bl.a. på bestämmelsen i 14 kap. 4 § sekretesslagen som bl.a. innebär att enskild själv kan efterge en annars gällande sekretess. Det av konkursförvaltaren lämnade medgivandet var dock enligt skattemyndigheten inte ett medgivande som kunde upphäva sekretessen. Myndigheten hänvisade till RÅ 1985 2:18. Kammarrätten och regeringsrätten gjorde samma bedömning som skattemyndigheten.

I RÅ 1993 not 568 begärde en person att få ta del av uppgift om en annan person redovisat viss ersättning i sin självdeklaration. Såväl skattemyndigheten, kammarrätten och Regeringsrätten fann att 9 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gällde för uppgift om viss ersättning deklarerats eller ej. Uppgiften var således sekretessbelagd och fick inte lämnas ut.

Betalningssäkring

Länsrätten avslog ett yrkande av enskild om hävning av ett av länsrätten den 19 mars 1990 meddelat beslut om interimistisk betalningssäkring. Kammarrätten lämnade överklagandet utan bifall. Regeringsrätten konstaterade att länsrätten genom dom den 1 februari 1993 fattat slutligt beslut om betalningssäkring samt förordnat att domen skulle gälla omedelbart. Frågan om tidigare beslutad betalningssäkring har härigenom enligt Regeringsrätten förfallit, RÅ 1993 not 375.

Övriga frågor

Av RÅ 1993 not 390 framgår bl.a. följande. Enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen i dess lydelse vid 1982 års taxering kan frågan om avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga prövas – förutom av taxeringsnämnd – av länsrätt, om besvär anförts eller om särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret. I praxis har ett efter den angivna sista dagen och först i besvär till kammarrätt framställt yrkande om sådant avdrag ansetts kunna prövas i den utsträckning som följer av bestämmelserna om ordinarie besvär över taxeringen (RÅ 1971 ref 25). Skattskyldige fullföljde sina ordinarie besvär med yrkande om nedsättning av taxeringen på grund av vissa underskottsavdrag men framställde först i överklagandet till kammarrätten sitt alternativa yrkande om nedsättning på grund av väsentligen nedsatt skatteförmåga. Eftersom det alternativa yrkandet inte hade prövats av länsrätten hade kammarrätten bort med stöd av 113 § gamla taxeringslagen återförvisa frågan om den skattskyldiges taxering till länsrätten för ny behandling. Kammarrätten prövade emellertid och lämnade utan bifall hans yrkande om underskottsavdrag varefter endast frågan om avdrag på grund av väsentligen nedsatt skatteförmåga visades åter till länsrätten. Länsrätten fann sig därför inte kunna pröva frågan om extra avdrag vare sig som besvär över inkomsttaxeringen eller – eftersom den i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen angivna fristen löpt ut – såsom särskild framställning om sådant avdrag. – På grund av det anförda bifölls Riksskatteverkets överklagande till Regeringsrätten på så sätt att länsrätten efter återförvisning dit kunde ta upp frågan om den skattskyldiges inkomsttaxering till ny prövning. Målet visades med upphävande av länsrättens och kammarrättens avgöranden beträffande inkomsttaxeringen till länsrätten för ny prövning, jfr RÅ 1993 not 391 där Regeringsrätten i konsekvens med nu refererat mål beviljade resning i mål med samma förutsättningar men beträffande annat taxeringsår. Tas en ny fråga upp under handläggning i kammarrätt skall frågan enligt den nya taxeringslagen lämnas över till skattemyndigheten för omprövning enligt 4 kap. taxeringslagen. Beloppsmässiga utvidgningar av en redan anhängiggjord talan är tillåtna i alla instanser, se härom Almgren-Leidhammar, Skatteförfarandet 1 s. 6:18:1 ff.

I RÅ 1993 not 729 var fråga om skyldighet för kammarrätt att ex officio beakta ett i länsrätten inom beloppsramen framställt alternativyrkande. De skattskyldiga hade på grund av missuppfattning inte besvarat det av kammarrätten utsända protokollet enligt vilket de bereddes tillfälle att inkomma med yrkande om de vidhöll sina alternativa yrkanden för det fall kammarrätten skulle helt eller delvis vägra makarna avdrag enligt huvudyrkandet. Regeringsrätten ändrade inte på det av kammarrätten medgivna avdraget beträffande huvudyrkandet men fann att makarna var berättigade till de i andra hand yrkade avdragen. Inom tillgänglig beloppsram medgavs ytterligare avdrag. Enligt den nya taxeringslagen (1990:324) kan en ny fråga tas upp i länsrätten om den har samband med den redan anhängiggjorda och inte behöver leda till någon ny utredning, jfr 6 kap. 19 andra stycket taxeringslagen och Almgren-Leidhammar, Skatteförfarandet 1 s. 6:19:1 ff. Kan den nya frågan inte tas upp i länsrätten skall den lämnas över till skattemyndigheten för omprövning enligt 4 kap. taxeringslagen.

Börje Leidhammar

  • [1]

    Statistik hämtad ur Riksskatteverkets (RSV) diarium DIASKATT/PROMSTAT för 1992 och 1993. Se om volymutvecklingen under 1992 i SN Rättsfallskommentarhäfte 1993 s. 344 ff. Orsakerna till volymutvecklingen 1993 diskuteras i samband med en utvärdering av taxeringslagens effekter i SN under 1994.

  • [2]

    Domstolsverkets målstatistik 1992 och 1993 och DIASKATT/PROMSTAT för samma tid.

  • [3]

    Om institutet Besvär i särskild ordning och förutsättningarna för dess tillämpning se SN 1993 s. 345. Ofta åberopade besvärsgrunder vid tillämpningen av 100 § taxeringslagen (1956:623), GTL, är de som anges i paragrafen, punkterna 6 och 7 (belopps-, nyhets- och ursäktlighetskriterierna). Besvärstiden är fem år efter utgången av taxeringsåret, se vidare RSVs handledning 1989 för taxeringsprocess, s. 199 ff. Besvär i särskild ordning enligt angivna lagrum avseende 1990 års taxering kan således anföras till utgången av år 1995.

  • [4]

    SOU 1964:27 s. 620 ff. Om resning och återställande av försutten tid se Wennergren, Förvaltningsprocess s. 337 ff., Ragnemalm, Extraordinära rättsmedel i förvaltningsprocessen s. 158 och Westerberg, Allmän förvaltningsrätt s. 147. För skatteområdets del se också Hermanson m.fl., Taxeringshandboken s. 310 ff., RSVs Handledning för taxeringsprocess s. 501 ff., Remstam-Landerdahl, Beskattningsförfarandet och Skatteprocessen s. 441 och Bergström i SST 1985 s. 742 ff.

  • [5]

    RÅ 1981 2:71 resp. RÅ 1993 not 166. Om den skattskyldiges skyldighet att påvisa av honom kända omständigheter se SOU 1964:27 s. 638.

  • [6]

    Se härom prop. 1989/90:74 s. 383 och 384. och Almgren-Leidhammar, Skatteförfarandet 1, Stockholm 1992 s. 4:17:6 p

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2018 2019 2020
Prisbasbelopp 45 500 46 500 47 300
Förhöjt pbb. 46 500 47 400 48 300
Inkomstbasbelopp 62 500 64 400 66 800
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2017 2018 2019
31 maj 0,34 0,49 0,05
30 nov 0,49 0,51 -0,09

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%