Skattenytt nr 6 1994 s. 408

D Arvs- och gåvoskatt

1 Vederlagsreverser

Enligt 36 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL) inträder skattskyldighet som huvudregel vid gåvotillfället. Det är alltså förhållandena vid denna tidpunkt som avgör om en skattepliktig gåva har skett. Om gåvomottagaren lämnar ett vederlag till givaren uppkommer ett s.k. blandat fång. Av 37 § 1 mom. AGL följer att vederlagets värde skall räknas av från gåvans skattemässiga värde. Enligt bestämmelserna i 42 § AGL uppskattas gåvans värde med hänsyn till förhållandena vid tiden för gåvoskatteskyldighetens inträde, dvs. vid gåvotillfället.

I NJA 1993 s. 533 I och II (RiG 7 och 8/1993 samt SN 1994 s. 92) har Högsta domstolen slagit fast att vederlagsreverser får räknas av bara om de utgör en reell belastning för mottagaren. Båda målen gällde gåva av fastigheter från förälder till barn. I gåvobreven angavs som villkor att gåvotagarna skulle utfärda reverser till givarna.

I NJA 1993 s. 533 I utfärdade gåvomottagaren en revers som löpte med fem procents ränta och som, enligt sin lydelse, skulle avskrivas med 2 000 kr per år eller med ett belopp som motsvarade grundavdraget för det aktuella året. Skuldebrevet saknade bestämmelser om uppsägning eller förfallodagar. Länsskattemyndigheten i Norrbottens län medgav ingen avräkning. Hovrätten för Övre Norrland medgav däremot att kapitalskulden räknades av. Hovrätten värderade reversen enligt bestämmelserna i 23 § C första stycket första meningen AGL till sitt kapitalbelopp. Vid bedömningen fästes vikt vid att det saknades bestämmelser om förfallodag och reversen var därför enligt 5 § skuldebrevslagen (1936:81) betalbar vid anfordran.

Kammarkollegiet yrkade i Högsta domstolen att gåvoskatten skulle fastställas utan avdrag för kapitalskulden men med beaktande av ränteförpliktelsen. Kollegiet uppskattade ränteförpliktelsen till fem procent per år av det kapitalbelopp som återstod efter en avskrivning med gällande grundavdrag. Högsta domstolen ansåg att det av de handlingar som upprättades vid gåvotillfället framgick att givaren utfäst sig att inte fordra betalning av reversens kapitalbelopp. Kapitalskulden fick alltså inte räknas av. Däremot medgavs avräkning av värdet av gåvotagarens ränteutfästelse. Domstolen uttalade att detta värde borde beräknas som om skulden minskat genom de överenskomna årliga avskrivningarna och med utgångspunkt i den till AGL fogade tabellen I. Eftersom kammarkollegiet beräknat värdet på ett för den skattskyldige fördelaktigare sätt lades dock detta värde till grund för avräkningen.

Samma dag och på samma sätt avgjordes även SÖ 574 och 575 för 1993.

I NJA 1993 s. 533 II som avsåg båda föräldrarnas gåva till var och en av sina två söner utfärdades reverser som enligt sina respektive lydelser skulle amorteras med 2 000 kronor per år. Reverserna löpte utan ränta och saknade uppgift om förfallodag. Av omständigheterna i målet framgick att amorteringen gick till på så sätt att föräldrarna varje år efterskänkte amorteringsbeloppet. Skattemyndigheten i Gotlands län medgav avdrag för reversernas på visst sätt framräknade disconterade värde. Svea hovrätt däremot ansåg att gåvorna överförts till barnen utan någon motprestation. Avräkning fick därför inte göras. Högsta domstolen fastställde hovrättens slut. Domstolen fann att parterna redan vid gåvotillfället hade kommit överens om att amorteringen skulle ske genom att föräldrarna efterskänkte 2 000 kronor per år för varje revers. Härigenom var gåvotransaktionens verkliga innebörd att fastigheten utan motprestation skulle överföras från föräldrarna till barnen. Betalningsförpliktelsen utgjorde därför inte ett verkligt vederlag och fick inte räknas av. Ett justitieråd var skiljaktigt och ansåg det inte klarlagt att det vid gåvotillfället vid sidan av de upprättade handlingarna gjorts någon utfästelse om att fordringarna skulle amorteras genom gåvor från givaren. Han ansåg därför inte att det fanns någon anledning att frångå ”den skattläggning som gåvobrevets och reversernas utformning normalt bort föranleda”.

Målen gällde alltså inte i första hand värderingen av reverserna utan om de överhuvudtaget skulle anses utgöra någon belastning för mottagarna. Om ett vederlag lämnas skall det räknas av från gåvans AGL-värde. Om det av handlingarna eller omständigheterna framgår att – som i dessa fall – det aldrig varit parternas avsikt att gåvotagarna skulle amortera, bör avräkning inte medges. Frågan är om en vederlagsrevers alltid skall underkännas om amortering eller avskrivning skall ske med belopp som motsvarar de gåvoskattefria grundavdragen. I det ena (I) framgick det av reversen att avskrivning skulle ske och i det andra (II) av vad som upplystes i målet.

Domstolen har bortsett från i och för sig civilrättsligt giltiga handlingar. Det frapperar kanske den som minns den generösa rättstillämpning som i NJA 1991 s. 352, där fråga var om gåva av fastighet eller av pengar, ledde till att skatt uttogs bara för gåva av fastighet trots att det bör ha framstått som klart att avsikten med gåvan i själva verket var att överföra pengar (avgörandet referat i SN 1991 s. 328). I likhet med i det nu aktuella målet har f.ö. hovrätten för Övre Norrland nekat avräkning av vederlagsrevers vid gåva av fastighet när givaren förbundit sig att efterskänka reversen med 2.000 kronor per år, SvJT 1979 ref. s. 47.

Jag tror inte att man efter utgången av dessa två mål generellt kan säga att vederlagsreverser med amorteringar som motsvarar de skattefria grundavdragen skall underkännas. Det får avgöras från fall till fall men klart är att gåvomiljön (i detta fallet inom en närståendekrets) spelar in. Jag skulle dock inte heller i andra fall våga mig på att ta in några villkor om amortering som är exakt avpassade till de skattefria grundavdragen.

2 Förmån av räntefritt lån – a. kortfristigt

I SÖ 426 (RIG 5/1993 samt SN 1993 s. 634) fann HD att räntefria lån från far till dotter inte var skattepliktiga gåvor eftersom avsikten när lånen lämnades var att de skulle vara kortfristiga.

Omständigheterna i målet var i korthet följande. Ewa J. lånade under åren 1978–1981 och 1983–1986 sammanlagt 780.464 kronor av sin far. 481.487 kronor avsåg den affärsverksamhet i klädbranschen som Ewa J. bedrev i lokaler i av fadern ägda fastigheter (varav 138.000 kronor uppskov med hyresbetalningar), resten avsåg hennes privata förhållanden. Några skuldebrev utfärdades inte. Inte heller träffades avtal om att ränta skulle betalas. Den 31 december 1986 efterskänkte fadern lånen genom ett gåvobrev. Gåvan deklarerades och gåvobeskattades men under gåvoskatteärendets handläggning uppkom frågan om också själva räntefriheten borde beskattas.

Länsskattemyndigheten i Skaraborgs län beräknade värdet av gåvorna till hälften av kapitalbeloppen.

Göta hovrätt fann att Ewa J. genom lånen fått en räntefri förmån som borde beskattas så som länsskattemyndigheten gjort. Besvären lämnades därför utan bifall.

I HD åberopade Ewa J. att avsikten, när lånen togs, var att de skulle vara kortfristiga och att de varit affärsmässigt betingade samt redovisats i faderns bokföring.

Högsta domstolen började med att konstatera att ett räntefritt penninglån otvivelaktigt innebär en ekonomisk förmån för låntagaren men uttalade därefter att man inte utan vidare kan anse att det är en skattepliktig gåva – inte ens då det är fråga om lån mellan föräldrar och barn. Domstolen fortsatte:

För att så skall vara fallet krävs bl.a. att det råder ett sådant missförhållande mellan de villkor som vid avtalet utfästs på ömse sidor att det är uppenbart att avtalet delvis har egenskap av gåva (37 § 1 mom. AGL). Vid bedömningen av frågan om ett sådant missförhållande skall anses föreligga är det av betydelse om låntagaren avsetts få åtnjuta förmånen av räntefrihet under lång tid.

Domstolen redogjorde kortfattat för rättsfallet NJA 1979 s. 610 som gällde en räntefri försträckning från en son till hans föräldrar under deras återstående livstid (den yngsta var 78 år). Föräldrarna gåvobeskattades för räntefriheten. Utgången i det målet motiverades bl.a. med att lånet – när det gavs – väsentligen översteg värdet av det belopp som en gång skulle komma att betalas tillbaka.

I det nu aktuella avgörandet fortsatte domstolen att lånen varit betalbara vid anfordran men att detta inte utan vidare kunde läggas till grund för bedömningen av om det förelegat ett sådant missförhållande mellan vad Ewa J. fick och vad hon utfäst sig att betala tillbaka. Domstolen konstaterade också att rättsfallen NJA 1985 s. 67 I och II där riktlinjer för hur värderingen av räntelösa vederlagsreverser skulle ske inte var tillämpliga.

HD godtog, bl.a. på grund av att lånen varit redovisade i faderns bokföring, vad Ewa J. anfört om att parternas avsikt när lånen togs var att de skulle vara kortfristiga. När det gällde uppskovet med hyresbetalningarna fann domstolen att det dessutom saknades utredning. Att lånen för Ewa J:s privata behov varit avsedda att vara kortvariga stöddes enligt HD av att de efterskänkts förhållandevis kort tid efter att de lämnats. Vad parterna påstått om deras avsikt vid lånetillfället blev alltså utslagsgivande och någon skattepliktig gåva för själva räntefriheten ansågs inte ha uppkommit.

Ett justitieråd var av skiljaktig mening. Han ansåg att det eftersom lånen var betalbara vid anfordran kunde löpa kort men också lång tid till upphörandet. Han fann att den förmån som det vid varje lånetillfälle innebar för Ewa J. att hon slapp betala ränta var skattepliktig.

Att domstolen inte kunde använda sig av den praxis som gäller vederlagsreverser beror på att det i de fallen handlar om att värdera en revers som lämnats som vederlag i ett blandat fång. I detta mål var det i stället fråga om räntefriheten som sådan utgjorde en gåva. Samma regler gäller dock för värderingen oberoende av om det är fråga om en lånerevers eller en vederlagsrevers.

Enligt min mening håller HD:s resonemang när det gäller det allra första lånet. I samband med att dottern startar egen verksamhet är det väl inte otroligt att fadern vill hjälpa till i ett inledningsskede och då lämna ett affärsmässigt betingat lån som han väntar sig att få tillbaka inom en inte alltför avlägsen framtid. När sedan transaktionen upprepas gång på gång tycker jag att domstolen kunde ha tänkt annorlunda. Förvisso kan det i nystartade verksamheter krävas flera år innan det kan bli tal om lönsamhet men i en så konjunkturkänslig bransch som klädbranschen borde långivaren ha dragit öronen åt sig – det förefaller inte särskilt affärsmässigt att fortlöpande låna ut så som i det här fallet. Den omständigheten att lånen lämnades inom en närståendekrets borde också ha påverkat bedömningen.

2 Förmån av räntefritt lån – b. långfristigt

I SÖ 427 (RiG 6/1993 samt SN s. 635) har räntefrihet vid penninglån mellan närstående ansetts som skattepliktig gåva när lånets löptid var 45 år. Målet gällde också formkrav vid deklaration samt sammanläggning.

Omständigheterna i målet var i korthet följande. Enligt ett köpekontrakt den 16 december 1982 förvärvade Per Å. en fastighet av sin far för 250.000 kronor – summan motsvarade fastighetens taxeringsvärde. Per Å. betalade 25.000 kronor kontant och utfärdade den 31 december samma år en revers på resten av köpeskillingen. Enligt reversen skulle Per Å. till fadern eller order betala det angivna restbeloppet och den skulle amorteras med 5.000 kronor per år. Det angavs uttryckligen att reversen löpte utan ränta. Genom ett gåvobrev den 17 oktober 1988 efterskänkte fadern sin fordran enligt reversen. Den uppgick då till 200.000 kronor. Gåvan deklarerades och under handläggningen uppkom frågan om inte räntefriheten för reversen från år 1982 också borde anses som en skattepliktig gåva. En tjänsteman vid skattemyndigheten gjorde en aktanteckning om att Per Å. medgav, för det fall att även räntefriheten skulle anses som en gåva, att båda gåvorna behandlades i samma ärende.

Länsskattemyndigheten i Stockholms län ansåg att det var fråga om två gåvor och beskattade dessa. Gåvan den 17 oktober 1988 lades dessutom samman med gåvan av den räntefria reversen.

I Svea hovrätt anförde Per Å. bl.a. att det inte funnits någon gåvoavsikt när reversen upprättades och att räntefriheten därför inte borde beskattas. Hovrätten fastställde dock länsskattemyndighetens beslut.

Högsta domstolen ansåg att den räntefria reversen godtagits som betalning till sitt nominella belopp. Den förmån som räntefriheten innebar fick i och för sig anses skattepliktig. Domstolen slog till en början fast att en av de grundläggande förutsättningarna för att en gåva skall kunna beskattas är att den deklareras. Eftersom den räntefria reversen inte deklarerats (utan bara medgetts genom en tjänsteanteckning) kunde den inte beskattas. Däremot fanns det ingenting som hindrade att den påverkade skatten på den senare gåvan genom sammanläggning enligt bestämmelserna i 41 § 1 mom. AGL.

Det framgår inte varför domstolarna bedömde reversen för sig istället för som en vederlagsrevers vid fastighetsöverlåtelsen. Fångeshandlingen utgjordes visserligen av ett köpekontrakt men det hindrar inte att en transaktion skall bedömas efter sin verkliga innebörd. I just det här fallet spelade det ingen roll – resultatet skulle ha blivit detsamma.

Sannolikt ansåg domstolen att reversen inte hade det direkta samband med upprättandet av köpekontraktet att den borde ses som ett direkt vederlag vid köpet. Man får väl se det som att det i efterhand reglerades hur köpeskillingen skulle betalas. Det handlade därför om två skilda transaktioner, dels ett köp, dels en räntefri revers, d.v.s gåva.

Att en totalt räntefri revers som löper på lång tid bör gåvobeskattas ligger helt i linje med den praxis domstolarna tidigare tillämpat. Att sammanläggningen kunde ske trots att den tidigare gåvan inte beskattades beror på att 41 § 1 mom. AGL som förutsättning för sammanläggning anger att skattskyldighet skall ha inträtt. Däremot finns det inte något krav på att den tidigare gåvan också skall ha beskattats (jfr även NJA 1976 s. 307) Att det formella kravet på en deklaration inte kunde ersättas av ett medgivande som tjänsteantecknades framstår också som klart.

3 Tidpunkten för skattskyldighetens inträde

SÖ 197 för 1993 (RiG 2/1993 samt SN 1993 s. 509) handlar om tidpunkten för skattskyldighetens inträde. Avgörandet gällde värdering av en gåva som inneburit laglottskränkning.

Om givaren förbehållit sig hela nyttjanderätten inträder skattskyldigheten för en gåva först sedan nyttjanderätten upphört (detta gäller dock inte om nyttjanderätten understiger fem år), 36 § andra stycket som hänvisar till 6 § AGL. Gåvan skall värderas vid den tidpunkt när gåvoskatteskyldigheten inträder.

Omständigheterna i målet var i korthet följande. Erik S. hade år 1982 av Karl Gottfrid O. fått bl.a. en fastighet. Karl Gottfrid O. förbehöll sig nyttjanderätten till fastigheten. År 1988 avsade han sig nyttjanderätten och året därpå deklarerades gåvan. Samma år avled Karl Gottfrid O. Hans son framställde anspråk på att viss del av gåvan till Erik S. skulle återbäras, eftersom sonen annars inte kunde få ut sin laglott. Efter förlikning år 1990 betalade Erik S. 85.000 kronor till sonen.

I Svea hovrätt yrkade Erik S. att underlaget för gåvoskatt skulle sättas ned med det belopp som han betalat på grund av förlikningen. Hovrätten började med att redovisa uttalanden i förarbetena samt tidigare avgöranden i HD (NJA 1975 s. 128.) vilka entydigt pekade på att Erik S. inte borde röna någon framgång med besvären. Trots detta ansåg hovrätten (som dock ej var enhällig) att gåvan, redan vid tidpunkten för skattskyldighetens inträde, varit belastad med en ersättningsskyldighet för laglottskränkning och medgav talan.

Högsta domstolen däremot fastställde länsskattemyndighetens beslut. I domskälen hänvisades till dels förarbetsuttalanden (NJA II 1941 s. 353) dels till att ”Högsta domstolen har också slagit fast (NJA 1975 s. 128.) att den omständigheten, att gåvotagaren har delvis återburit gåvan på grund av laglottskränkning, inte är av beskaffenhet att påverka skatteberäkningen ens när det skett så tidigt att detta varit känt när gåvoskatten fastställdes”.

Med hänsyn till både förarbeten och praxis kunde utgången i SÖ 197 inte gärna bli någon annan. Att HD var tvungen att ingripa mot hovrättens beslut är tämligen självklart. Jag förstår inte hur hovrättens majoritet kunde gå ifrån både förarbetsuttalanden och praxis.

Visst kan det tyckas ohemult att det i princip saknas möjlighet att frångå värdet vid själva gåvoskattetillfället. Föreligger det en fullbordad gåva eller giltig gåvoutfästelse skall gåvoskatten beräknas på värdet vid detta tillfälle. Om det sedan av någon anledning visar sig att gåvan går åter eller, som i det här fallet, minskar på grund av familjerättsliga anspråk påverkar detta inte skattebeslutet. I det troligen numera helt avsomnade förslaget till ny arvs- och gåvoskattelag föreslogs viss återvinningsmöjlighet inom en ettårsperiod från gåvoskattebeslutet (SOU 1987:62 s. 268 f.f.) Jag är säker på att lagstiftaren är väl medveten om problematiken men i avvaktan på nya riktlinjer kan inte utgången bli en annan – hur otillfredsställande det än må upplevas av de skattskyldiga.

4 Värdering av aktier noterade på C-listan

Aktier kan enligt 23 § B AGL värderas på flera olika sätt. Så tas aktier som är inregistrerade vid svensk eller noterade vid utländsk börs upp till 75 procent av det noterade värdet (första stycket). För aktier som inte är av det slaget gäller enligt samma paragraf andra stycket att de tas upp till 30 procent av det noterade värdet om de ”är föremål för marknadsmässig omsättning med regelbundna noteringar om avslut” (den i dagligt tal s.k. OTC-regeln). I det mål jag kommer att referera nedan är det framförallt ”regelbundna noteringar om avslut” som tilldrar sig intresse.

För övriga aktier gäller, om inte den s.k. lättnadsregeln är tillämplig, det pris som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden (23 § B femte stycket). I företag vars aktier inte omsätts regelbundet kan det vara svårt att ta fram ett påräkneligt pris. Man brukar då tillämpa olika hjälpmetoder nämligen dels ett oreducerat substansvärde, dels ett avkastningsvärde och undantagsvis ett likvidationsvärde (slaktvärde), se vidare RSV Dt 1991:31 och 1987:7.

I NJA 1993 s. 417 I (RiG 4/1993, SN 1993 s. 509) har Högsta domstolen tagit ställning till hur rekvisitet ”regelbunda noteringar om avslut” i 23 § B andra stycket skall tolkas. Avgörandet gällde värdering av aktier i det vid gåvotidpunkten C-listenoterade Graningeverken AB. Frågan gällde om aktierna kunde värderas till 30 procent av det på C-listan noterade värdet trots att noteringarna inte var dagliga eller om de skulle värderas till påräkneligt pris enligt 23 § B femte stycket och hur ett sådant pris skulle beräknas.

Omständigheterna i målet var i korthet följande. Martin G. fick den 16 september 1989 50 aktier i Graningeverken av sin farmor. Bolagets aktier var noterade på den s.k. C-listan. Det var ostridigt att lättnadsregeln inte var tillämplig. Länsskattemyndigheten i Örebro län beräknade värdet till det påräkneliga priset 8.700 kronor per aktie med ledning av den genomsnittliga kursen på C-listan för tiden augusti – oktober 1989. I hovrätten yrkade Martin G. att aktierna skulle värderas enligt den schabloniserade avkastningsvärdemetoden, vilket enligt hans beräkningar skulle ge ett värde om 1.875 kronor per aktie. Svea hovrätt beräknade istället värdet till 3.130 kronor per aktie vilket motsvarade det oreducerade substansvärdet. Båda underinstanserna tillämpade alltså 23 § B femte stycket första meningen men på olika sätt.

Högsta domstolen däremot värderade aktierna till 30 procent av det noterade värdet på C-listan. Vid gåvotidpunkten uppgick detta till 9.200 kronor, (dvs. 2.760 kronor per aktie). I domskälen citerades uttalanden ur förarbetena till 23 § B andra stycket där det i specialmotiveringen (prop. 1986/87:54 s. 24) sägs: ”Med uttrycket aktier som utan att vara börsnoterade är föremål för marknadsmässig omsättning med regelbundna noteringar om avslut avses aktier som är föremål för regelbundna dagliga noteringar. I dagsläget omfattas således de aktier som finns angivna på OTC-listan, väntelistan och listan för övriga inofficiella aktienoteringar. Andra aktier för vilka noteringar om avslut förekommer mer sporadiskt omfattas inte av bestämmelserna.

HD fann att uttalandet i specialmotiveringen inte stämde överens med lagtexten som inte innehåller något krav på att de regelbundna noteringarna skall vara dagliga och att ”noteringar om avslut” i lagtexten avser avtalade affärer under det att man i specialmotiveringen talar bara om att aktierna skall vara föremål för notering. Domstolen kom fram till att uttalandena i specialmotiveringen, som dessutom närmast skulle ha varit till nackdel för den skattskyldige, inte kunde tillmätas någon egentlig betydelse. Domstolen tillämpade i stället 23 § B andra stycket med utgångspunkt i de allmänna överväganden som låg till grund för lagstiftningen, nämligen att skapa gemensamma värderingsregler vid kapitalbeskattningen av aktier i s.k. OTC- bolag och andra marknadsnoterade bolag (prop. 1986/87:54 s. 16 ff.). Dessa gemensamma regler utmynnade i att beskattningen skulle ske med utgångspunkt i marknadsvärdet och till 30 procent av detta.

När lagtexten inte gav tillräcklig ledning sökte alltså HD ledning i förarbetena. Domstolen fann att specialmotiveringen så som den var utformad skulle ha utvidgat tillämpningsområdet och valde i stället att se till det allmänna syftet med lagstiftningen.

HD var inte enhällig. Referenten och ytterligare ett justitieråd ansåg att värderingen borde göras enligt 23 § B femte stycket första meningen och att det påräkneliga priset kunde bestämmas så som länsskattemyndigheten gjort. Ytterligare ett skiljaktigt justitieråd ansåg också att aktiernas värde skulle bestämmas enligt det femte stycket men att noteringarna på C-listan inte utgjorde ett rättvisande påräkneligt pris. Han ansåg att värderingen borde ha skett med hjälp av den schabloniserade avkastningsvärdemetoden vilket f.ö. överensstämde med vad den skattskyldige yrkat i hovrätten och skulle ha lett till en förmånligare beskattning.

Samtidigt avgjordes sex andra mål avseende gåvor av aktier i Graningeverken. Utgången i dessa blev densamma som i det nu refererade.

Det kan nämnas att i ett äldre avgörande, före OTC- regelns tillkomst, aktierna i Graningeverken ansågs ”omsatta på kapitalmarknaden” vilket medförde att de enligt den då gällande lagstiftningen skulle värderas till påräkneligt pris. Eftersom det inte ansågs utrett att noteringarna på C-listan motsvarade ett sådant pris värderades de med hjälp av den schabloniserade avkastningsvärdemetoden (NJA 1986 s. 238).

Aktierna i Graningeverken är visserligen numera inregistrerade och skall alltså tas upp till 75 procent av det noterade värdet (23 § B första stycket) men rättsfallet är av intresse dels på grund av domstolens uttalanden om förarbetena, dels därför att det visar prov på de svårigheter man stöter på vid värdering av aktier när det står så många skilda regler till buds.

För egen del anser jag att Högsta domstolens ställningstagande var det enda raka. Graningeverksaktierna hade i vart fall omsatts i sådan omfattning att det funnits tillgång till regelbundna – låt vara ej dagliga – noteringar om avslut. När så lagtexten inte gav besked och uttalanden i specialmotiveringen stred mot lagtexten sökte man sig till de allmänna överväganden som legat till grund. Jag skulle kunna tänka mig att det inte alls fanns någon djupare tanke bakom de skilda ordvalen i specialmotiveringen och lagtexten. Det skulle kunna vara så att lagstiftaren helt enkelt ville återge innehållet utan att direkt kopiera lagtexten. I det här fallet hade det kunnat bli fatalt, nämligen om aktierna i stället hade värderats till påräkneligt pris och man – så som länsskattemyndigheten och två av de skiljaktiga justitieråden föreslagit – funnit att noteringarna på C-listan visserligen inte var tillräckligt regelbunda för att OTC-regeln skulle kunna tillämpas, men ändå gav prov på ett rättvisande marknadspris.

Monika Linder

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%