Sambandet redovisning – beskattning får ouppmärksammade och egenartade konsekvenser för enskilda näringsidkare och handelsbolag med fysiska personer som delägare. Redovisningen tjänar främst som underlag för beskattning i dessa företagsformer, även om skattepliktig inkomst erhålls först efter omfattande justeringar. För ekonomisk styrning är redovisningen mer eller mindre oanvändbar. Undervärdering av skulder och övervärdering av resultatet utmynnar i övervärdering av det egna kapitalet, med risk för ekonomiska problem som följd.
1 Inledning
Redovisningen i en enskild näringsverksamhet kräver väsentliga justeringar varje gång en ekonomisk uppföljning ska göras eller underlag för beskattning tas fram. Korrigeringsbehovet är så stort att utgångspunkten, redovisning upprättad enligt bokföringslagens och skattelagstiftningens olika krav, tillfredsställer vare sig det kamerala eller fiskala behovet.
För företag som är egna skattesubjekt gäller att redovisningens grundläggande syfte är att utgöra underlag för ekonomiska beslut. Verksamhetens ställning ska framgå (balansräkningen) liksom hur vi hamnade i denna situation (resultaträkningen). Med nuvarande koppling mellan redovisning och beskattning kan vi dessutom hämta underlag för beskattningen ur redovisningen.
När företaget inte är eget skattesubjekt är situationen väsentligt annorlunda. Grundläggande brister i redovisningen för enskilda näringsidkare finns inbyggda i företagsformen. Införandet av neutral företagsbeskattning 1994 har föranlett många frågor om redovisning av de nya verktygen räntefördelning och expansionsmedel. Problematiken är dock varken ny eller begränsad till dessa frågor, den accentueras bara av 1994 års skattereform.1
Denna artikel har två syften. Först visas hur redovisningen behöver korrigeras i en enskild näringsverksamhet för att jämförbarhet med redovisningen i aktiebolag ska uppnås. Sedan diskuteras hur justeringsbehovet kan undvikas med en alternativ beskattningsmetod. Till större delen gäller innehållet naturligtvis även handelsbolag med fysiska personer som delägare.
Ett särskilt tack riktas till Redovisningskonsult SRF Torulf Jönsson (partner i KPMG Bohlins AB och ordförande i arbetsgruppen för löpande bokföring i Bokföringsnämnden), som granskat manuskriptet och kommit med värdefulla synpunkter.
Under det samlande namnet ”Neutral företagsbeskattning” infördes 1994 aktiebolagsliknande regler för enskilda näringsidkare och handelsbolag med fysiska personer som delägare. Förutom deländringar i befintliga lagar infördes två nya lagar, ”Lag om räntefördelning vid beskattning” (1993:1536) och ”Lag om expansionsmedel” (1993:1537). Förändringarna är så grundläggande att jag här valt att tala om 1994 års skattereform.
2 De vanligaste företagsformerna
I huvudsak bedrivs det svenska näringslivet i tre företagsformer. Rangordnat efter antal registrerade företag är det enskild näringsverksamhet, aktiebolag och handelsbolag.
Sverige brukar betecknas som ett världsledande land vad gäller aktiebolagstäthet. Många aktiebolag har bildats av skatteskäl. Efter 1994 års skattereform kvarstår främst skatteskäl vid överlåtelse av verksamhet som fördel för aktiebolaget, i den löpande beskattningen har neutralitet i stort sett uppnåtts. Avgränsningen av det personliga ansvaret har tidigare kommit helt i skuggan av de skattemässiga aspekterna. Förhoppningsvis fästs uppmärksamheten i framtiden mer vid civilrättsliga frågor, som det personliga ansvaret och formen för samverkan.
Enskild näringsverksamhet är många företagares första verksamhetsform, eftersom registreringen är enkel och kapitalkrav saknas. Om två eller fler personer startar en verksamhet tillsammans registreras ofta ett handelsbolag i stället. Blir verksamheten stor och lönsamheten hög är ombildning till aktiebolag aktuell. Så grovt förenklad har bilden varit, både bland företagare och rådgivare.
Näringsidkare med den lägsta företagsekonomiska kompetensen, och samtidigt med de minsta administrativa resurserna, har med tiden absurt nog kommit att i hög utsträckning verka i de mest komplicerade företagsformerna.
Handelsbolag har hamnat i strykklass. 1987 infördes regler om justerat ingångsvärde efter provokativ skatteplanering med dubbla underskottsavdrag. Sedan dess har handelsbolagen särreglerats gång på gång i samband med skattemässiga förändringar. Idag är handelsbolaget den i särklass mest komplicerade företagsformen, vilket är uppenbart vid en närmare betraktelse av deklarationsblankett N3A.
De enskilda näringsidkarna kommer inte långt efter. Reglerna om neutral företagsbeskattning leder till i stort sett tillfredsställande materiella resultat, men på ett sätt som den vanlige näringsidkaren knappast kan tränga in i själv. Redovisningen ger inte heller en användbar bild av företagets ställning och resultat utan omfattande justeringar.
Aktiebolagsformen dominerar utbildning och litteratur. Utveckling av redovisningsnormer utgår från företag som är egna skattesubjekt. Redovisningen i en liten verksamhet, som bedrivs i aktiebolagsform, är också relativt lätt att förstå för en nybliven företagare även om förkunskaper i redovisning och beskattning saknas. En avgörande faktor är att den privata plånboken hålls isär från företagets, vilket för de flesta är naturligt. Även en person som varken är ekonom eller företagare kan med måttlig handledning förstå huvuddragen i ett aktiebolags redovisning.
Den enskilde näringsidkaren, däremot, måste lära sig att uttag inte är en kostnad, fast pengarna inte finns kvar. Samspelet i reglerna om räntefördelning och expansionsmedel, tillsammans med en diffus spärr mot kapitaltillskott, måste också behärskas.
Det blir naturligt att jämföra redovisningen för en enskild näringsidkare med redovisningen för ett eget skattesubjekt som aktiebolaget, utan att därför förespegla att aktiebolagsformen alltid skulle vara den lämpligaste att bedriva näringsverksamhet i. Några väsentliga balansposter och resultatposter redovisas därför i det följande som en jämförelse mellan enskild näringsverksamhet och aktiebolag.
Jag använder genomgående, i förekommande fall, begreppet sociala avgifter för att markera parallellen mellan aktiebolagets arbetsgivaravgifter och den enskilde näringsidkarens egenavgifter.
3 Före och efter 1994 års skattereform
Frågan om korrigering av redovisningen för en enskild näringsidkare har blivit akut i och med införandet av neutral företagsbeskattning 1994. Det har nu blivit påtagligt att en enskild näringsidkares resultat och ställning inte kan bedömas enbart med ledning av redovisningen.
Bedömningssvårigheterna har dock funnits redan tidigare. Redogörelsen behandlar korrigeringar som bör göras av redovisningen för en enskild näringsidkare, om en affärsmässigt riktig bild av resultat och ställning ska kunna erhållas. Först redovisas de korrigeringar som var nödvändiga redan före 1994 års skattereform, sedan specialfrågor som aktualiserats av de nya verktygen i neutral företagsbeskattning.
3.1 Utgångspunkt
En tänkt resultat- och balansräkning för ett litet företag får bilda utgångspunkt för diskussionen och gås igenom beträffande de vanliga felkällorna.
En enskild näringsidkare föreställs bedriva varuförsäljning. Verksamheten sysselsätter två personer, ägaren och en anställd. Försäljningen sker från egen näringsfastighet i näringsverksamheten. Näringsfastigheten inrymmer, förutom lokaler för den egna verksamheten, dessutom några lägenheter. Verksamheten inbegriper därmed fastighetsförvaltning.
3.2 Ägarlön
En väsentlig kostnadspost i de minsta företagen, ägarlönen, saknas helt i traditionell redovisning för enskilda näringsidkare.
Personalkostnader för eventuella anställda finns medtagna. Avdragen preliminär skatt och upplupna sociala avgifter betalas in månadsvis i uppbörden månaden efter lönemånaden. I ett aktiebolag hade ägarens lön hanterats likadant som den anställdes lön. Den enskilde näringsidkaren, däremot, gör egna uttag som inte kostnadsförs i redovisningen. Uttagen matchas sedan mot skattepliktig inkomst i en näringsbilaga till den privata självdeklarationen. Preliminär F-skatt betalas månadsvis och ska täcka skatt och sociala avgifter på en uppskattad inkomst, med avstämning årsvis i efterskott i samband med deklarationen.
Vad är då inkomsten för en enskild näringsidkare? Tidigare var årets vinst efter bokslutsdispositioner näringsidkarens inkomst. Under näringsverksamhetens hela livstid kunde summan av dessa vinster förväntas sammanfalla med summan av ägarens uttag, men utan samband mellan vinst och uttag för respektive år. 1994 års skattereform innebär, om avsättning till expansionsmedel utnyttjas fullt ut, att inkomsten sammanfaller med de egna uttagen för varje år.2 Detta är ett steg framåt, eftersom den typiske företagaren haft svårt att förstå frånvaron av direkt samband mellan skattepliktig inkomst å ena sidan och egna uttag å andra sidan.
Då föreligger väl inte något problem längre, om beskattningen numera kan knytas till egna uttag? Det kan bestridas av flera orsaker. Först och främst är avsättningen till expansionsmedel frivillig, och om möjligheten inte utnyttjas fullt ut inkomstbeskattas även pengar som inte tagits ut ur företaget (ännu). Det må vara näringsidkarens eget problem, men kopplingen egna uttag/skattepliktig inkomst är alltså inte absolut. Sedan kan analysproblemet nämnas. Exempelvis en kreditbedömare i bank kan inte bedöma verksamhetens resultat och ställning när väsentliga kostnadsposter och skuldposter saknas. Näringsidkaren själv har samma problem att bedöma verksamheten. Sist, men inte minst, kvarstår problemet att bedöma den privata situationen. Hur mycket pengar förfogar näringsidkaren egentligen över?
Vi tänker oss att en korrekt lönekostnad läggs in i redovisningen även för ägaren. Hur ska den beräknas? Vi utgår från att grundtanken i 1994 års skattereform infrias, att egna uttag fullbeskattas och beläggs med sociala avgifter, men vinstmedel som inte tas ut lågbeskattas. Då ska vi utgå från årets egna uttag. Motsvarar uttagen en nettolön eller en bruttolön? Det beror på om rätt preliminärskatt ingår i uttagen. Normalt betalas preliminär F-skatt genom företaget tillsammans med andra räkningar, liksom fyllnadsbetalningar och restskatter. Ett års uttag kan därmed innehålla skattebetalningar för upp till tre år.
Kan vi då beräkna bruttolönen? Ja, om vi bortser från att F-skatten består av skatter och avgifter för såväl näringsidkaren som företaget (preliminär skatt och sociala avgifter för ägaren, särskild löneskatt för pensionsförsäkringspremier för ägare och anställda, fastighetsskatt för näringsfastigheter och privatbostadsfastighet, samt i företag med låg omsättning även beräknad mervärdesskatt).
En förutsättning är dock att en komplett skatteberäkning görs preliminärt för inkomståret. Om fyllnadsbetalning krävs görs den i februari året efter inkomståret, normalt genom eget uttag i näringsverksamheten. Löpande har alltså för litet skatt betalats under inkomståret. En korrekt F-skatt hade inneburit ytterligare uttag.
I många fall har näringsidkare som kommit efter med skatten försökt att komma ifatt genom att om möjligt arbeta mer och minska skatteskulden med den extra inkomsten. Dessa näringsidkare hamnar ofta i en ond spiral eftersom tidigare års skatter betalas med senare års obeskattade inkomster. De extra inkomsterna föranleder naturligtvis ytterligare skatt men pengarna finns inte kvar eftersom de gått till tidigare års skatter. Då måste arbetsinsatsen ökas ytterligare och beloppen accelererar. Denna effekt begränsas av 1994 års skattereform, men problemet kan fortfarande förekomma eftersom uppföljningen av egna uttag mot resultat, med beaktande av en komplett skatteberäkning, fortfarande görs årsvis i efterskott. I aktiebolaget begränsas ägarens privata skatteproblem av att skatte- och avgiftseffekt visar sig redan månaden efter varje löneuttag, och det blir snabbt uppenbart om företaget orkar med kostnaderna eller inte.
Problem:
Relevant ägarlön saknas bland kostnaderna. Avsättning för sociala avgifter ska göras i redovisningen, men görs i praktiken i deklarationen då avsättningen påverkas av en rad korrigeringar i deklarationen som annars kan medföra cirkelresonemang i bokslutsarbetet. Avvikelserna mellan preliminär skatt och slutlig skatt är generellt betydligt större för näringsidkare än för anställda, ibland medförande avsevärda restskatter.3 Avstämning av skatteeffekten för egna uttag, med jämförelse mot resultat, görs endast årsvis och i efterskott.
Här bortses från effekter av eventuell övergångspost till följd av negativa kapital som uppstått före 1994.
Skattebetalningsutredningens PM om ett generellt skattekontosystem, ”Ett nytt system för redovisning och betalning av skatter och avgifter”.
3.3 Särskild löneskatt
Kostnader för pensionering beläggs med särskild löneskatt, som är en avdragsgill kostnad i rörelsen. Den särskilda löneskatten tas ut via näringsidkarens privata skattsedel, för premier (i försäkringsfallen) avseende såväl ägaren själv som de anställda.
Huvudregeln är att avsättningar är avdragsgilla inom en viss del av lönen. Pensionsförsäkringspremien och särskild löneskatt på premien kostnadsförs i aktiebolagets redovisning. En enskild näringsidkare har dock definitionsmässigt ingen lön (se avsnitt 3.2). Avsättningsutrymmet beräknas i deklarationen inom ramen för inkomsten av näringsverksamheten efter en rad justeringar. Deklarationsblankettens uppbyggnad förutsätter att pensionsförsäkringspremier för ägaren inte kostnadsförts i bokföringen. Har det ändå gjorts återförs kostnaden först, sedan görs avdraget när inkomsten justerats så att avdragsutrymmet erhållits. När avdraget gjorts beräknas även den särskilda löneskatten i deklarationen och dras av.
Avsättningar för pensionering av anställda förutsätts däremot vara kostnadsförda i redovisningen för den enskilda näringsverksamheten, liksom upplupen särskild löneskatt. För dessa personer görs ingen återföring och särskild beräkning i deklarationen. Endast en uppgift om underlaget för särskild löneskatt lämnas. Aktiebolag lämnar en motsvarande uppgift, men utan åtskillnad för ägare och övriga anställda.
Problem:
Avsättning för anställdas pensionskostnader ska göras i redovisningen. Avdragsutrymmet för egen pensionsförsäkring ska däremot beräknas i näringsidkarens självdeklaration där också avdraget görs, utanför redovisningen. Skuld för särskild löneskatt beräknas därmed först i deklarationen för näringsidkarens egen pensionskostnad, men i redovisningen för anställdas pensionskostnader. Skuld för särskild löneskatt regleras inte separat utan betalas tillsammans med näringsidkarens privata inkomstskatt.
3.4 Fastighetsskatt
Fastighetsskatt tas ut för vissa typer av fastigheter. I de fall fastighetsskatt tas ut för en näringsfastighet är skatten en avdragsgill rörelsekostnad och ska bokföras som en fastighetskostnad, inte som en inkomstskatt.
Skatten tas ut via skattsedeln, vilket innebär att endast skattesubjekt blir debiterade fastighetsskatt. Aktiebolag betalar således fastighetsskatt för fastighetsinnehav via sin egen skattsedel. Handelsbolag får inte egen skattsedel och betalar därmed inte själv någon fastighetsskatt, det gör delägarna i olika andelar via sina privata skattsedlar. Motsvarande gäller för den enskilde näringsidkaren, som betalar fastighetsskatten för såväl privatbostadsfastighet som näringsfastigheter via sin privata skattsedel.
Problem:
Skuld för fastighetsskatt regleras inte separat utan betalas tillsammans med näringsidkarens privata inkomstskatt. Betalar näringsidkaren dessutom fastighetsskatt för privatbostadsfastighet framgår det inte av skattsedeln hur mycket som avser näringsverksamheten.
3.5 Mervärdesskatt
Enskilda näringsidkare som har låg omsättning redovisar mervärdesskatten en gång om året, i den privata självdeklarationen. Betalning (eller återbetalning) sker över den privata skattsedeln. Uppemot 50 tkr kan förekomma som skuldpost för mervärdesskatt utan att det framgår av redovisningen.4
Problem:
Skuld för mervärdesskatt (vid redovisning i självdeklarationen) regleras inte separat utan betalas tillsammans med näringsidkarens privata inkomstskatt.
Årsomsättning upp till 200 tkr × 25 %.
3.6 Aktier och andelar
I en näringsverksamhet är det naturligt att söka placera likvida medel till så hög avkastning som möjligt, om likviditeten är god. Det kan föranleda placeringar av likvida medel i värdepapper. En helt annan orsak till innehav av värdepapper kan vara att delägarskap i en gemensam organisation krävs för att verksamheten ska kunna drivas. Så är ofta fallet i centraler för åkerier, taxi, budbilar etc, liksom i franchisingverksamheter. I samtliga dessa fall är det uppenbart att värdepapperen anskaffats som ett led i näringsverksamheten och inte i privat intresse.
När ett aktiebolag anskaffar värdepapper i de ovan relaterade situationerna beskattas avkastning och vinster/förluster vid försäljning naturligt i näringsverksamheten. Med undantag för den s.k. värdepappersfållan läggs de intäkter och kostnader som föranleds av värdepappersinnehavet samman med näringsverksamhetens resultat i övrigt.5
Om i stället en enskild näringsidkare anskaffar samma värdepapper i samma affärsmässiga situationer beskattas ägaren privat för intäkterna och kostnaderna som uppstår. Det kan visserligen leda till skattemässiga fördelar i vinstfallet, eftersom skatten för inkomst av kapital kan vara mindre än hälften av skatte- och avgiftstrycket på inkomst av näringsverksamhet. Ur redovisningssynpunkt bör det dock inte vara sådana aspekter som styr, utan det är uppenbart att innehaven bör redovisas lika oavsett i vilken företagsform verksamheten bedrivs.
Skatteaspekten har också blivit viktigare vid 1994 års skattereform. Värdepapper undantas vid beräkning av underlag för räntefördelning och expansionsmedel. Motiveringen till att inte införa samma regler för enskilda näringsidkare som för aktiebolag är svårigheterna att särskilja innehavet i verksamheten från eventuella privata innehav, allt registreras ju på samma personnummer! Undantaget medför i praktiken att full skatte- och avgiftseffekt åsamkas näringsidkare som har värdepappersinnehav, fast ett uttag ur verksamheten i realiteten inte skett och inte varit avsikten.6
Problem:
Intäkter och kostnader relaterade till innehav av värdepapper beskattas utanför näringsverksamheten, även om innehavet föranletts av verksamheten och gjorts som ett led i bedrivandet av denna. Innehav av värdepapper kan komma att fullbeskattas på grund av reglerna om neutral företagsbeskattning, trots att reellt uttag ur verksamheten inte gjorts. Möjligheten att enkelbeskatta kvarhållna vinstmedel, genom avsättning till expansionsmedel, leder i sig till ökning av likvida medel. Vid god likviditet behöver förräntningen bevakas. Behovet av värdepappersplaceringar ökar därmed för enskilda näringsidkare som en följd av tillskapandet av expansionsmedel. Det är då uppenbart att värdepappersplaceringarna borde redovisas i näringsverksamheten.
Värdepappersfållan innebär att förluster på kapitalplaceringsaktier endast får kvittas mot vinster på kapitalplaceringsaktier och näringsbetingade aktier.
Lagrådsremiss ”Fortsatt reformering av företagsbeskattningen” (2674–2675/93), sid 209–211.
3.7 Brister i redovisningen före 1994 års skattereform
Av redogörelsen så här långt framgår att bilden av företagets resultat och ställning kan förändras avsevärt när redovisningen korrigeras för ägarlön, särskild löneskatt, fastighetsskatt och mervärdesskatt. Korrigeringen för ägarlön framstår som den väsentligaste posten, vilket är rimligt för flertalet av de enskilda näringsverksamheterna i Sverige.
Det finns dock fall när omfattningen av verksamheten kan vara ansenlig. Antalet anställda i en entreprenadverksamhet kan vara stort och medföra mycket hög korrigering för särskild löneskatt. Om fastigheter för stora värden förvaltas kan korrigeringen för fastighetsskatt komma att ske med avsevärda belopp.
4 Korrigeringar i redovisningen föranledda av 1994 års skattereform
Införandet av neutral företagsbeskattning medförde två nya begrepp: räntefördelning och expansionsmedel. Ändringar i bolagsbeskattningen medförde samtidigt införandet av en ny obeskattad reserv, periodiseringsfonden, i samtliga företagsformer (och slopandet av den gamla obeskattade reserven, skatteutjämningsreserv).7
För att göra bilden komplett förs här ett resonemang om hur även dessa komponenter kan behandlas i redovisningen. Här bortses från debatten om huruvida obeskattade reserver över huvud taget ska förekomma i redovisningen.
Lag om periodiseringsfonder (1993:1538) och Lag om återföring av skatteutjämningsreserv (1993:1540).
4.1 Räntefördelning
Tidigare gällde att kapital skulle redovisas i det inkomstslag som kapitalet användes i.8 Praktiska svårigheter med avgränsningar gjorde emellertid denna regel svår att följa upp, främst på grund av den bristande åtskillnaden av ekonomin mellan näringsidkaren och företaget. I 1994 års skattereform slopades denna regel och ersattes med räntefördelning.9 Inkomst av enskild näringsverksamhet beräknas med hjälp av räntefördelning som om det egna kapitalet vore noll kronor, oavsett vilket faktiskt eget kapital som redovisas.10
Räntefördelningen har två syften. Dels ska ränta för skulder i näringsverksamheten, som egentligen avser privat konsumtion, korrigeras. Dels ska avkastning på innestående kapital kunna beräknas. Bakgrunden till att skulder i näringsverksamheten kan avse privat konsumtion bör först beskrivas.
44 § Kommunalskattelagen (1928:370).
Lagrådsremiss ”Fortsatt reformering av företagsbeskattningen” (2674–2675/93), sid 216–218.
Lagrådsremiss ”Fortsatt reformering av företagsbeskattningen” (2674–2675/93), sid 214.
4.1.1 Negativt eget kapital
En person som har regelbunden lön i en fast anställning har det enklaste utgångsläget. Efter utbetalning av månadens räkningar, hyra för lägenhet etc återstår hushållskassan. Det är lätt att se hur mycket (eller litet) som finns att förfoga över.
Om bostaden inte hyrs utan ägs är det redan svårare att se sambanden mellan inkomster och utgifter. Oftast har lån tagits som amorteras kvartalsvis eller halvårsvis. För att ha pengar till betalningsdagarna görs normalt en avsättning varje månad. På så sätt går det ändå att se hur mycket som finns att förfoga över. Men låt oss säga att värmepannan ”plötsligt” måste bytas. Finns inte reservpengar avsatt för detta måste lån tas för att klara bytet. Återbetalning ska sedan klaras genom små månadsbetalningar inom ramen för den givna inkomsten. Eventuellt inställs en planerad semester för att hålla ekonomin i schack.
Övergår den person som beskrivs här till att driva egen verksamhet i aktiebolagsform inträffar ingen principiell förändring. De privata utgifterna måste fortfarande klaras med månadslönen, som nu kommer från bolaget. En viktig skillnad föreligger dock i förutsättningarna. Ägaren till bolaget kan själv sätta sin lön, inom ramen för bolagets ekonomi. I fallet med den slutkörda värmepannan kan ägaren ta ut en extra lön som alternativ till ett privat lån. Kalkylen är förhållandevis lätt att göra. Om den nya pannan kostar 20 tkr är alternativen att ta ett lån på 20 tkr med successiv återbetalning, eller att ta ut en extralön som redan under lönemånaden och den efterföljande uppbördsmånaden kostar bolaget 62 tkr.11 Valet brukar ge sig självt utifrån resultat och likviditet i det enskilda fallet. Finns inte möjligheten att ta ut extra lön är situationen densamma som i fallet med anställning. Återbetalning av lånet ska klaras genom delbetalningar, som kan medföra nedskärningar i andra utgifter.
Drivs däremot verksamheten som enskild näringsverksamhet är inte konsekvenserna så direkta. Resultatet ser betydligt högre ut än det verkligen är, främst då egna uttag inte är en kostnad i rörelsen. Alltså saknas den spärren mot ett extra uttag, att resultatet inte tål det. Finns likvida medel ligger det därmed nära till hands att göra ett extra uttag. ”Det måste ju finnas värme i huset.”
Reglerna om räntefördelning och expansionsmedel samverkar så att uttag blir fullbeskattade och avgiftsbelagda i samma utsträckning som lön. Beräkningarna sker däremot årsvis i efterskott, inte direkt vid lönetillfället såsom för anställdas löner. Därmed saknas även nästa spärr, att den planerade semestern ställs in om ekonomin inte medger det. Min erfarenhet är att enskilda näringsidkare, som har negativt eget kapital, oftast inte kan sätta fingret på en enskild punkt och säga att detta orsakade det negativa kapitalet (om de över huvud taget är medvetna om att de har negativt eget kapital!). Det är i stället många bäckar små som leder fram till att den privata konsumtionen är större än lönsamheten i verksamheten.
Har väl negativt eget kapital uppstått kan vägen tillbaka vara mycket tung. Hålet i ekonomin måste ju täckas av fullbeskattade, extra vinstmedel. Den neutrala företagsbeskattningen infördes visserligen med övergångsregler för gamla negativa kapital,12 eftersom det inte gick att säga med säkerhet om de berodde på för hög privat konsumtion eller underskott i verksamheten. Men för negativa kapital som uppstår efter införandet av reglerna är mekanismerna så som beskrivits, och för handelsbolag gäller övergångsreglerna endast under vissa förutsättningar.
Att negativa kapital måste täckas av fullbeskattade medel är i sig skäligt. Jämför med lån från eget aktiebolag (före låneförbudet), som ju måste amorteras med beskattade medel precis som alla andra privata lån. Det oskäliga ligger i eftersläpningen, som gör att situationen kan uppstå utan att näringsidkaren själv är medveten om det.
Munnen måste rättas efter matsäcken, men det kan vara svårt att veta hur stor matsäcken är.
Om inkomsten ligger över brytpunkten kan ca 57 % marginalskatt förutsättas. En extra nettolön på 20 tkr förutsätter en extra bruttolön på 47 tkr. Sociala avgifter tillkommer med 15 tkr (33 % av bruttolönen) och summa utgift för bolaget blir 62 tkr.
Övergångspost enligt 18 § Lag om räntefördelning vid beskattning (1993:1536).
4.1.2 Positiv räntefördelning
Ägaren till ett aktiebolag bör kräva att satsat aktiekapital ger avkastning. Alternativet kunde ha varit att låta pengarna stå kvar på ett bankkonto och ge ränta. Om ägaren lånat upp pengar till aktiekapitalet är avkastningskravet ännu uppenbarare. Det privata lånet medför ju ränta som alternativt kunde ha undvikits. Aktiekapitalets karaktär av riskkapital höjer dessutom avkastningskravet.
Avkastningen erhåller ägaren i form av utdelning, under förutsättning att bolaget har vinstmedel som kan delas ut. Utdelningen lågbeskattas privat under inkomst av kapital och medför inte sociala avgifter, men grundar inte heller sociala förmåner. Utdelning lämnas med beskattade vinstmedel från aktiebolaget och beskattas privat under inkomst av kapital. Avkastningen blir därmed dubbelbeskattad. Dubbelbeskattningen slopades under kaotiska former 1994 för att återinföras 1995.
Ägaren till ett aktiebolag kan låna in pengar till sitt bolag som alternativ till höjning av aktiekapitalet. Om bolaget tillfälligt behöver pengar, och ägaren har pengar, ligger det närmare till hands att låna ut pengarna till bolaget än att höja aktiekapitalet. På sådana lån är det rimligt att bolaget betalar marknadsmässig ränta. En sådan ränta är till skillnad från utdelning enkelbeskattad, dvs. räntan är en avdragsgill kostnad i verksamheten och skattepliktig för ägaren privat under inkomst av kapital.
En parallell till dessa aktiebolagsregler har nu införts för enskilda näringsidkare genom positiv räntefördelning. Om verksamhetens ”vinst”13 är högre än näringsidkarens uttag skapas ett positivt eget kapital. Det är rimligt att förräntningen av detta kvarlämnade kapital avskiljs från inkomsten av näringsverksamheten, så att enkelbeskattad inkomst av kapital erhålls separat från den dubbelbeskattade arbetsinkomsten.14 Det möjliggörs nu genom att en schablonränta beräknas årsvis i efterskott på det egna kapitalet. Denna positiva räntefördelning medför att ett räntebelopp flyttas från inkomst av näringsverksamhet till inkomst av kapital.
Flyttningen av räntan görs i den privata självdeklarationen och bokförs alltså inte. I en särskild deklarationsbilaga beräknas underlaget för räntefördelning. I näringsbilagan beräknas sedan inkomsten av näringsverksamheten före räntefördelning. I den mån avdraget ryms inom inkomsten görs avdrag för positiv räntefördelning så att inkomsten av näringsverksamhet minskar. Samma belopp tas sedan upp som inkomst av kapital. Därmed uppnås minskning av dubbelbeskattad inkomst av näringsverksamhet och motsvarande ökning av enkelbeskattad inkomst av kapital. Om avdraget inte ryms inom inkomsten, eller om näringsidkaren inte vill minska den förmånsgrundande inkomsten, kan positiv räntefördelning sparas. Den är alltså frivillig.
Under utredningsarbetet uppkom farhågor om skatteplanering. Belopp som sätts in precis före årsskiftet och tas ut direkt efter årsskiftet ger motsvarande ett års förräntning, fast pengarna funnits på företagets konto endast några dagar. Detta förhindrades genom att en kapitaltillskottsspärr infördes. Spärren innebär att kapitaltillskott tillgodoräknas det egna kapitalet med ett års förskjutning.15
Problem:
Räntefördelningen beräknas årsvis i efterskott, vilket gör det svårt att löpande förutse effekter av olika handlingsalternativ. Det är inte självklart om positiv räntefördelning ska jämföras med utdelning eller ränta på inlånat kapital. Reglerna om kapitaltillskott innehåller inte tillfredsställande avgränsningar mot normala insättningar under löpande år. Bruttoredovisning av egna insättningar och uttag förutsätts, vilket innebär att två jämförbara näringsidkare med samma nettouttag behandlas olika skattemässigt, beroende på bruttofördelningen av egna insättningar och uttag och beroende på om kapitaltillskottsspärren träder i kraft eller inte. Det är oklart om användandet av ett separat avräkningskonto med ägaren, utanför eget kapital, godtas skatterättsligt. För redovisningen saknas rekommendationer. Eget kapital beräknas enligt särskilda skattemässiga värderingar. Räntefördelningen kan därmed komma att ske på ett annat belopp än det bokförda egna kapitalet.
Verksamhetens resultat utan hänsyn till ägarlön.
Dubbelbeskattad i meningen att såväl inkomstskatt som sociala avgifter belastar inkomsten.
Lagrådsremiss ”Fortsatt reformering av företagsbeskattningen” (2674–2675/93), sid 223.
4.1.3 Negativ räntefördelning
I avsnitt 4.1.1 har berörts att det egna kapitalet även kan bli negativt, genom hög privat konsumtion eller låg lönsamhet. I praktiken behöver den privata konsumtionen inte vara märkvärdigt hög. Inte så få egenföretagare finner att de hankar sig fram på vad som kan understiga existensminimum. I förhållande till dålig lönsamhet kan den privata konsumtionen ändå komma att bli för hög och negativt kapital uppstår. Att verksamheten fortsätts under dessa förhållanden beror i hög grad på uteblivna akuta varningssignaler, vilket berördes i samma avsnitt.
När väl ett negativt kapital uppstått innebär reglerna om räntefördelning att en schablonmässig ränta beräknas årsvis i efterskott på det negativa egna kapitalet. Avdraget för denna räntekostnad flyttas sedan från inkomst av näringsverksamhet till inkomst av kapital, där avdragseffekten kan vara mindre än hälften så stor som i näringsverksamheten. Tekniken är densamma som för positiv räntefördelning, men beloppet flyttas åt motsatt håll.
Precis som för positiv räntefördelning görs flyttningen av räntan vid negativ räntefördelning i den privata självdeklarationen och bokförs därmed inte. I en särskild deklarationsbilaga beräknas underlaget för räntefördelning. I näringsbilagan ökas sedan inkomsten av näringsverksamheten (alternativt minskas underskottet) med negativ räntefördelning. Samma belopp dras av under inkomst av kapital. Därmed uppnås ökning av dubbelbeskattad inkomst av näringsverksamhet och avdrag med låg effekt under inkomst av kapital, som om lån för privat konsumtion från början tagits upp privat och räntekostnaden aldrig bokförts i näringsverksamheten. Negativ räntefördelning är obligatorisk.
I avsnitt 4.1.2 nämndes att skatteplanering befarades under framtagandet av reglerna om räntefördelning. Negativ räntefördelning skulle kunna undvikas om bristen täcktes genom en insättning precis före årsskiftet. Sedan skulle pengarna kunna tas ut igen direkt efter årsskiftet. Då undviks negativ räntefördelning fastän ägaren lånat pengar av företaget under hela året, med undantag för några dagar vid årsskiftet. Detta förhindrades genom samma kapitaltillskottsspärr som gör att positiv räntefördelning inte ska kunna missbrukas – kapitaltillskott tillgodoräknas det egna kapitalet med ett års förskjutning.16
Problem:
De problem som redogjorts för i avsnitt 4.1.2 uppstår även för negativ räntefördelning. Dessutom medför kapitaltillskottsspärren, om den träder i kraft, en definitiv merbeskattning som inte hämtas igen när kapitalet återställts. Ett positivt eget kapital kan vid skattemässig justering på grund av kapitaltillskottsspärren bli ett negativt fördelningsunderlag. Företaget får då en ränteintäkt trots att verksamheten har en skuld till ägaren!
Lagrådsremiss ”Fortsatt reformering av företagsbeskattningen” (2674–2675/93), sid 223.
4.2 Periodiseringsfond
Vid 1994 års ändringar i bolagsbeskattningen ersattes skatteutjämningsreserven med periodiseringsfond som obeskattad reserv. Periodiseringsfonden får användas i samtliga företagsformer. Företag som är egna skattesubjekt ska göra avsättningen i redovisningen. För handelsbolag görs avsättningen av respektive delägare. Avsättning förutsätts inte göras i redovisningen för enskilda näringsidkare och fysiska personer som är delägare i handelsbolag.17 Dessa företag ska göra beräkningen av utrymmet i den privata självdeklarationen, där eventuell avsättning eller återföring också redovisas.
Frågan om obeskattade reserver över huvud taget ska vara med i redovisningen är diskutabel, främst mot bakgrund av att företeelsen knappast förekommer i andra länder. Kopplingen mellan redovisning och beskattning är under prövning och en statlig utredning18 avlämnade 950510 ett delbetänkande med förslag att frigöra redovisningen från beskattningen vad gäller obeskattade reserver.
För att fullfölja jämförelsen av redovisningen mellan enskild näringsidkare och aktiebolag väljer jag dock att konsekvent utgå från dagens gällande regler. Med det synsättet ska periodiseringsfonden tas med i redovisningen för jämförbarhet med aktiebolaget.
Problem:
Obeskattade reserver hanteras inte på samma sätt i redovisningen för olika företagsformer.
2 § Lag om periodiseringsfonder (1993:1538).
Redovisningskommittén (Ju 1991:07) med uppgift att se över hela redovisningslagstiftningen.
4.3 Expansionsmedel
Tidigare beskattades enskild näringsidkare för ”vinsten” i företaget, oavsett om pengarna togs ut eller inte av ägaren.19 Eftersom hela vinsten dubbelbeskattades, med full marginalskatt och sociala avgifter, var det näst intill hopplöst att expandera en enskild näringsverksamhet med finansiering av vinstmedel. I och med 1994 års skattereform enkelbeskattas vinster som inte tas ut av ägaren, i likhet med situationen för aktiebolaget. Genom avsättning till expansionsmedel kan kvarlämnade vinstmedel enkelbeskattas på samma nivå som bolagsvinster. Avsättning till expansionsmedel är frivillig.
Avsättning till expansionsmedel får göras upp till hela årets inkomst av näringsverksamhet, efter justering för årets räntefördelning och årets förändring av periodiseringsfond. Pengar som tas ut för konsumtion ska dock dubbelbeskattas. Därför finns ett tak för avsättningen i form av det egna kapitalet. Årets avsättning får inte medföra underskott och summan av avsättningarna får inte medföra negativt kapital. Undantag finns för negativa kapital som uppstått före 1994, med viss begränsning för handelsbolag (se avsnitt 4.1.1).
Görs avsättning till expansionsmedel debiteras expansionsmedelsskatt via näringsidkarens privata skattsedel. Vid upplösning av expansionsmedel återbetalas expansionsmedelsskatt. Sker upplösningen mot förlust utbetalas skatten, annars kvittas den mot vanlig inkomstskatt och sociala avgifter. Expansionsmedlen är alltså beskattat kapital och ska inte jämföras med obeskattade reserver.
Expansionsmedlens karaktär av enkelbeskattat kapital gör att de närmast kan jämföras med beskattade vinstmedel i aktiebolag (årets vinst och balanserad vinst inom eget kapital). Expansionsmedel bör med den parallellen redovisas under eget kapital i balansräkningen, som årets expansionsmedel och balanserade expansionsmedel. I resultaträkningen bör årets resultat delas upp i två komponenter, enkelbeskattad förändring av expansionsmedel och dubbelbeskattat resultat för privat konsumtion. Expansionsmedelsskatten bör redovisas som årets skattekostnad i resultaträkningen och som företagets skatteskuld i balansräkningen (och skatteintäkt respektive skattefordran vid upplösning av expansionsmedel).
Problem:
Årets resultat blir svårtolkat med de två komponenter som förekommer, enkelbeskattat resultat som sparas i verksamheten och dubbelbeskattat resultat för konsumtion. Justeras redovisningen för en aktiebolagsliknande jämförelse tillförs resultatet en tredje komponent, resultatpåverkande justeringar som återförs i deklarationen.
Verksamhetens resultat utan hänsyn till ägarlön.
4.4 Brister i redovisningen efter 1994 års skattereform
I avsnitt 3.7 visades att redan före 1994 års skattereform kunde aktiebolagsliknande korrigeringar av redovisningen för en enskild näringsidkare påverka bilden av resultat och ställning väsentligt. När korrigeringarna fullföljs för de nya reglerna kan redovisningen komma att ge ett lätt kaotiskt intryck.
Kommentarer:
Bokförd vinst kan visa sig vara en företagsekonomisk förlust. De kortfristiga skulderna ökar på flera punkter. Eget kapital i verksamheten krymper och kan förvandlas från ett positivt kapital till ett negativt kapital, företagsekonomiskt sett. Förändringarna i balansräkningen sker på skuldsidan, genom ökning av skulder och minskning av eget kapital.
Frågan är om redovisningen i enskild näringsverksamhet visar genomgående för högt resultat, för låga skulder och för högt eget kapital? Hur påverkar det förutsebarheten för ekonomiska problem? Notera att verksamheten i sig inte förändras, endast redovisningens bild av den!
Verksamheter bedrivna som enskild näringsverksamhet eller handelsbolag med fysiska delägare hör nästan undantagslöst till de minsta företagen. De har inte komplett kameral funktion och företagaren har normalt fullt upp med att vara duktig yrkesmänniska inom sitt verksamhetsområde. Under förespegling av enkelhet och frånvaro av kapitalkrav hänvisas de till enskild näringsverksamhet eller handelsbolag. Kan redovisningen i en enskild näringsverksamhet analyseras med rimlig enkelhet och träffsäkerhet, såväl vid bokslut som löpande under året? Av näringsidkaren själv såväl som av en utomstående kreditbedömare?
5 En alternativ beskattningsmetod
Näringsidkarens samhörighet med sitt företag brukar framhållas som en fördel med företagsformer som beskattas i ägarens självdeklaration. Den fördelen kan mot i denna artikel tecknad bakgrund avfärdas som romantiskt nonsens. För företagaren som står mitt i vardagens praktiska problem är det betydligt viktigare att ha enkla och fasta spelregler som gör det möjligt att med ett minimum av tidsåtgång följa verksamhetens ekonomiska utfall.
Enkelheten är annars ett annat vanligt argument för enskild näringsverksamhet. Frånsett att registreringen är okomplicerad är detta argument inte med sanningen överensstämmande. Redovisningen upplevs som enkel till följd av frånvaron av låneförbud och avsaknad av krav på årsredovisning och löneredovisning av uttag. Det torde dock ha framgått att denna enkelhet är mycket bedräglig, eftersom priset är att redovisningen inte ger tillnärmelsevis rätt bild av vare sig resultat eller ställning. Korrigeringen av redovisningen för att erhålla relevant information visar sig tvärtom bli komplicerad.
Frånvaron av kapitalkrav brukar också framhållas som fördel för den enskilda näringsverksamheten. Det är en fiktiv frihet eftersom kapitalkravet sätts primärt utifrån verksamheten, inte utifrån formella krav inom företagsformen. Det är få verksamheter som inte kräver något kapital för att bedrivas. Denna fråga faller dock utanför ramen för en diskussion om beskattningsmetod. Det räcker med att konstatera att i en företagsform utan begränsning av det personliga ansvaret är det teoretiskt acceptabelt att inte heller ställa något kapitalkrav.
Resultatet av de olika infallsvinklarna blir ändå att företagarna med de minsta administrativa resurserna i hög grad hänvisats till att bedriva verksamhet i de mest komplicerade företagsformerna, såväl beskattningsmässigt som redovisningsmässigt. Problemen synes till stor del höra samman med att den privata ekonomin inte hålls isär från företagets ekonomi, något som många företagare själva intuitivt lider av.
5.1 Ägarens ekonomi separeras inte från företaget
Avsättning för ägarens sociala avgifter ska ske i redovisningen, vilket på grund av praktiska komplikationer inte görs i praktiken. Komplikationerna ligger i att avsättningen påverkas av eventuella förändringar i näringsidkarens privata deklaration, ett samband som inte föreligger för arbetsgivaravgifter för anställda. Avsättning för löneskatt för pensionsförsäkringspremier, egna och anställdas, förutsätts göras i deklarationen. Detta är uppenbart eftersom pensionsförsäkringspremier som kostnadsförts i rörelsen först ska återföras i deklarationen innan utrymme för avdraget beräknas och avdraget slutligen görs. Först därefter kommer avsättningen för löneskatten. Fastighetsskatt för ägarens privatbostadsfastighet särredovisas inte från fastighetsskatt på näringsfastighet i skattsedeln. Skuld för upplupen skatt framgår inte av redovisningen. I vissa fall redovisas näringsverksamhetens mervärdesskatt i näringsidkarens självdeklaration. I bankernas kontrolluppgifter blandas bankmedel för ägaren privat och verksamheten.
Summan av alla dessa faktorer är att ägarens ekonomi inte separeras från företagets. Det visar sig bl.a. vid fyllnadsbetalning av preliminär skatt. Vad fyllnadsbetalas av alla de komponenter som ingår i en näringsidkares skattsedel? Vad är obetalat?
Det torde vid det här laget vara uppenbart att problematiken med sammanblandningen av den enskilde näringsidkarens privatekonomi och verksamhetens ekonomi inte är begränsad till frågan om ett eller två bankkonton används, vilket har framförts i debatten. Det räcker inte heller med att planera de egna uttagen noggrant, även om det naturligtvis är ett steg på vägen.20
Uppföljning av hur systemet fungerar i praktiken har ansetts vara självklart vid genomförandet av 1994 års skattereform.21 Frånsett interna enkäter inom skatteförvaltningen har dock någon organiserad uppföljning på riksnivå inte blivit känd ännu. Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF yrkade i remissomgångarna, som ledde fram till de nu gällande reglerna, att beslut om uppföljning skulle fattas i samband med införandet. Ett separat beslut avvisades dock i skatteutskottet med hänvisning till det självklara i att uppföljning sker från regeringens sida.22 Låt oss hoppas att det inte stannade vid det. Tills vidare för dock SRF diskussionen utifrån förutsättningen att effekterna av neutral företagsbeskattning i stort blir de avsedda, men att vägen kan göras rakare genom en annan beskattningsmetod.
Lagrådsremiss ”Fortsatt reformering av företagsbeskattningen” (2674–2675/93), sid 140.
Lagrådsremiss ”Fortsatt reformering av företagsbeskattningen” (2674–2675/93), sid 139.
Prop. 1993/94:50, bet 1993/94:SkU15, sid 26.
5.2 Enskild näringsidkare som eget skattesubjekt
Hur skulle det då se ut om den enskilda näringsverksamheten beskattades självständigt? Hur påverkar det avgränsningarna mellan privatekonomin och redovisningen? Min uppfattning är att om enskilda näringsidkare och handelsbolag beskattades som egna skattesubjekt så skulle tillvaron förenklas betydligt för de minsta företagarna. Det får därmed också positiva samhällsekonomiska konsekvenser. Bättre överblick över ekonomin minskar risken för obestånd och ökar motivationen för tillväxt.
Ett problem skapas dock vid en sådan reform. Handelsbolaget har visat sig vara ett bra sätt att samverka i avgränsade projekt, just i kraft av att resultatet redovisas hos respektive delägare. Under utredningsarbetet inför 1994 års företagsbeskattning framhölls även att handelsbolaget ger möjlighet för fysiska personer att samverka med juridiska personer i ekonomiska projekt. Enkla bolag är inte ett bra alternativ, eftersom uppdelning av tillgångar och skulder behöver göras och den juridiska statusen inte är lika klar för företrädarna. Att ge enskilda näringsidkare och handelsbolag statusen av egna skattesubjekt föranleds därmed övervägande av om en ny samverkansform behövs för joint ventures, såsom vi nu har Europeiska Ekonomiska Intressegemenskaper (EEIG) vid samverkan över gränserna inom EU.
Om den enskilde näringsidkaren i artikelns exempel beskattas som eget skattesubjekt medför det att varje näringsverksamheter får eget registreringsnummer i stället för personnumret (handelsbolag har redan eget registreringsnummer). Grunden läggs då för en rad förbättringar.
Näringsidkaren betraktas som anställd, på samma sätt som aktieägaren som arbetar i sitt eget aktiebolag. Uttag av pengar behandlas som lön, liksom i aktiebolaget. Låneförbud införs, så att uttag för konsumtion fullbeskattas som lön och inte godtyckligt kallas för lån. Preliminär skatt enligt skattsedel (i förekommande fall med jämkning) dras vid löneutbetalningen, på samma sätt som i aktiebolag. Näringsidkaren vet att nettolönen kan förfogas för privat bruk. Månaden efter betalas samordnad uppbörd på samma sätt som för anställda, med dragen preliminär skatt och upplupna sociala avgifter även för den egna lönen. Hanteringen görs helt inom det befintliga systemet för samordnad uppbörd. Ägarlön kostnadsförs tillsammans med skatteavdrag och sociala avgifter på samma sätt som för anställda utöver ägaren.
Kontrolluppgifter för verksamheten, från banker, försäkringsbolag etc, hålls isär från näringsidkarens privatekonomi. Det tillgodoser både näringsidkarens uppföljningsbehov och det fiskala kontrollbehovet.
Verksamheten deklarerar självständigt (så är delvis redan fallet för handelsbolag) och beskattas med egen skattsedel. Skattekostnad och skatteskuld redovisas i verksamheten.
Särskild löneskatt för pensionsförsäkringspremier debiteras via verksamhetens skattsedel, inte ägarens privata skattsedel, och redovisas i verksamheten.
Lagfarten för näringsfastigheter överförs till verksamhetens särskilda registreringsnummer (så är redan fallet i handelsbolag). Fastighetsskatten debiteras via verksamhetens skattsedel, inte ägarens privata skattsedel, och redovisas i verksamheten.
Mervärdesskatt debiteras via verksamhetens skattsedel vid årlig redovisning i självdeklarationen, och redovisas i verksamheten.
Placering av pengar i aktier och andelar, vare sig det är kapitalplacering eller näringsbetingat, redovisas och beskattas i verksamheten. Det särskilda registreringsnumret löser avgränsningsfrågan.
Reglerna för negativ räntefördelning kan slopas när låneförbud införs. Positiv räntefördelning behålls för att möjliggöra kapitalbeskattning av avkastning på kvarlämnade vinstmedel och inlånade pengar.
Avsättning till obeskattade reserver görs av företaget och inte av ägaren. Redovisning sker på samma sätt i alla företagsformer. Reglerna för expansionsmedel kan slopas när verksamheten beskattas självständigt, under förutsättning att enkelbeskattningen bibehålls.
Nyckeltalen blir jämförbara i samtliga företagsformer. Det förbättrar både näringsstatistik och granskningsmöjligheter i form av särskilt räkenskapsutdrag.
F-skatt försvinner som begrepp för fysiska personer. Inkomstslaget näringsverksamhet försvinner för fysiska personer, som bara kommer att ha två inkomstslag kvar: tjänst och kapital.
6 Räkenskapsårets förläggning
Frågan om räkenskapsårets förläggning intar en särställning, oberoende av företagsbeskattningen före och efter 1994 och av frågan om eget skattesubjekt.
Räkenskapsåret får enligt bokföringslagen förläggas så att bokslutet inträffar den 30/4, 30/6, 31/8 eller 31/12. Huvudregeln är att bokslut ska upprättas den 31/12, men vid registreringen får bokslutsdag väljas fritt mellan alternativen. Även senare får ändring ske för anpassning till koncern, säsong etc. För ändring från kalenderår till brutet räkenskapsår krävs tillstånd av skattemyndigheten.
För enskilda näringsidkare och handelsbolag med fysiska personer som delägare gäller dock att bokslut måste upprättas per den 31/12. Affärsmässig anpassning till verksamhetens säsong, får således inte göras. Inte heller kan anpassning till en delägare med brutet räkenskapsår, exempelvis ett aktiebolag, göras om ett handelsbolag har fysisk person som delägare. Det leder till att aktiebolaget måste göra en uppskattning i sitt bokslut av vilken inkomstandel som kan komma att tillgodoföras vid handelsbolagets bokslut.
Begränsningen infördes av fiskala skäl. Eftersom fysiska personers inkomstår sammanfaller med kalenderåret förutsätts kontroller kunna göras lättare om näringsverksamheten har samma räkenskapsår. Något stöd för detta finns dock inte.
Kontrolluppgifter från banker, försäkringsbolag etc kan inte läggas till grund för fiskala kontroller utan kompletterande uppgifter, även om näringsverksamheten har bokslut den 31/12. Anledningen är att kontrolluppgifterna tar upp allt som finns registrerat på personnumret, oavsett om uppgifterna gäller näringsverksamheten eller privatpersonen. Bankkonton redovisas således utan åtskillnad för om de avser näringsverksamheten eller näringsidkaren privat, liksom pensionsförsäkringspremier, försäkringsutbetalningar, fastighetsinnehav etc.
För att uppnå effektiv kontroll krävs ur fiskal synpunkt att näringsverksamheten hålls isär från privatpersonen med olika registreringsnummer. Det är viktigare än att tidpunkten för avstämning är densamma för näringsverksamheten och näringsidkaren. I företag som är egna skattesubjekt tillgodoses det fiskala kontrollintresset, trots att de kontrolluppgifter som förekommer för näringsverksamheten inte lämnas vid bokslutsdagen om räkenskapsåret är brutet.
Desto allvarligare är det då att ett slentrianmässigt föregivet fiskalt kontrollintresse fått ta överhanden så att redovisningen för en enskild näringsverksamhet inte får säsongsanpassas. Dessutom koncentreras bokslutsarbetet till den sämsta tidpunkten på året för både skatteförvaltningen och dem som assisterar näringsidkarna: deklarationssäsongen. Det bör vara uppenbart att det ligger i allas intresse att bokslut kan upprättas vid den för verksamheten lämpligaste tidpunkten, inte för alla på en gång.
Näringsidkare som driver enskild näringsverksamhet eller handelsbolag sammanfaller med den kategori som mest anlitar hjälp för att klara sin redovisning och beskattning, de minsta företagen. Att alla dessa företagare har bokslut vid en och samma tidpunkt, den 31/12, är minst sagt olyckligt. Det innebär att de som bäst behöver hjälpen får minst tillgång till den.
Redovisningskonsulterna har bäst resurser att biträda aktiebolag som har brutet räkenskapsår. Då finns tiden att göra genomtänkta lösningar som sammanfaller med företagsekonomiska behov och inte ensidigt fokuseras på skatteminimering. Framskattning av vinster kan t.ex. göras för höjning av aktiekapital. Under deklarationssäsongen däremot finns inte tid för eftertanke utan boksluten måste tas fram parallellt med att samtliga kunders deklarationer ska upprättas. Situationen har blivit extra känslig efter 1994 års skattereform eftersom olika val i användandet av räntefördelning, periodiseringsfond och expansionsmedel återverkar på varandra och på kommande år.
Det finns ett samhällsintresse av att redovisningskonsulterna ges möjlighet att utföra sitt arbete för kundföretagen väl. I en statlig översyn konstateras att bland redovisningskonsulternas uppgifter finns att ”handfast informera om gällande regler och bestämmelser”.23 Den skattskyldige är straffrättsligt ansvarig för att gällande regler inom redovisning och beskattning följs. Det är dock i praktiken ogörligt för en näringsidkare att hålla sig orienterad inom detta stora område och samtidigt driva en konkurrenskraftig verksamhet inom sitt specialområde. Därför anlitas hjälp i stor utsträckning av redovisningskonsulter.24 Rätt utfört får deras arbete stor betydelse för att reglerna verkligen följs. Det kräver rimliga arbetsförhållanden och i detta sammanhang spridning av arbetet över året.
Mycket stor betydelse måste dock tillmätas hur räkenskapsåret passar verksamhetens naturliga säsong. Det är givet att redovisningens kvalitet för styrning av verksamheten förbättras om räkenskapsåret kan spegla en komplett säsongscykel. När bokslutet måste upprättas den 31/12 oavsett verksamhet är det självklart att olika företag befinner sig i olika säsongsskeden, såväl vid räkenskapsårets början som vid dess slut. Att spegla slutet av en säsong och början av nästa ger givetvis högst blandad information som knappast kan användas för planeringen av kommande säsong. Att nyckeltalens kvalitet påverkas av dessa faktorer är också givet. Det inverkar även på jämförbarheten för olika företags särskilda räkenskapsutdrag, ur skattemyndighetens synpunkt.
Sammanfattningsvis kan knappast någon fördel påvisas med tvånget för enskilda näringsidkare att ha bokslut vid ett enda datum. Däremot finns ett flertal väsentliga nackdelar. Undantaget från möjligheten till brutna räkenskapsår har därför inte något berättigande och bör slopas.
Riksgäldskontoret och Riksrevisionsverkets översyn av statliga betalningstidpunkter, refererad i Skattebetalningsutredningens delbetänkande (SOU 1995:12) ”Mervärdesskatt – Nya tidpunkter för redovisning och betalning”, sid 42.
Omfattningen av näringslivets anlitande av redovisningskonsulter har kartlagts av utredningen om kontroll av redovisningskonsulter i betänkandet (SOU 1989:59) ”Nominering av redovisningskonsulter”.
7 Småföretagen och ekonomisk tillväxt
Småföretagens betydelse för näringslivets återväxt och tillväxt har betonats allt mer i den politiska och ekonomiska debatten. Åtgärderna har dock uteblivit eller varit trevande. En generellt viktig faktor är att reglerna för redovisning och beskattning kan förenklas. Då minskar den administrativa bördan för företagen som har de minsta administrativa resurserna. De kan koncentrera sig på företagandet och därmed tillväxten.
Jag talar främst om de minsta företagen, som en medveten nyansering av begreppet småföretag. Företag som endast har ägaren verksam, möjligen med någon eller några anställda, utgör en mycket stor andel av svenskt näringsliv. Begränsar vi oss till företag med mellan en och tio verksamma (anställda och ägare) sammanfaller gruppen till stor del med de företag som anlitar redovisningskonsult för sin redovisning och beskattning. Om dessa företag får regler som underlättar förståelsen för den egna ekonomin och beskattningen förbättras möjligheterna till ekonomisk tillväxt kraftigt.
De minsta företagen präglas av att de är ägarledda. Det är fruktlöst att enbart koncentrera reformarbetet på företagets ekonomi i denna kategori, om inte sambandet med ägaren observeras. Därför är det utmärkt att den politiska viljan nu börjar ta detta i beaktande.
Inte alla företagare vill expandera sin verksamhet. De kan snabbt nå en nivå där företagandet får en helt annan prägel och där de inte självklart trivs med nya ledarroller etc som tar bort tiden från yrkesverksamheten. Klarnar de ekonomiska sambanden och ansträngningarna lönar sig ökar dock motivationen att utveckla företaget. Fler kan då tänkas ta steget från levebrödsföretag till expansion.
Ett direkt samband mellan en näringsidkares uttag och inkomstbeskattning är nödvändigt för att denna förståelse ska uppstå. Det möjliggör också att återhållsamhet med uttag minskar inkomstbeskattningen och gynnar företaget. Då krävs i det korta perspektivet klarare regler för kapitaltillskott. I det längre perspektivet är det nödvändigt att helt sära på företagets ekonomi och privatekonomin. I denna artikel har pekats på en möjlig väg att göra detta genom att ge dessa företag statusen av egna skattesubjekt. Slutligen behöver alla företag kunna anpassa räkenskapsåret till sin verksamhet, oavsett företagsform.
Sveriges småföretag behöver säkra återväxten av näringslivet. De kan det i ett sunt finansiellt och skattemässigt klimat. Inte bara det, de kan också bidra till ekonomisk tillväxt.
Peter Berg
Peter Berg är legitimerad Redovisningskonsult SRF samt styrelseledamot och remissansvarig i Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF.
En utförligare beskrivning, kompletterad med räkneexempel för de olika avsnitten, finns att beställa från SRFs Servicebyrå AB, Box 143, 791 23 FALUN (023-181 30).