Skattenytt nr 4 1995 s. 193

Värdepappersrelaterade incitamentsprogram i aktiemarknadsbolag

Inledning

Diskussionen om olika incitamentsprogram för ledande befattningshavare och övriga anställda i större bolag är ständigt pågående och har tagit ytterligare fart under det senaste året, bl.a. med anledning av att så kallade syntetiska optioner kommit att ges ut i ökad omfattning. Även de omfattande konvertibelemissioner som gjordes under 80-talet, riktade inte enbart till styrelse och ledande befattningshavare i bolagen utan också till övriga anställda, har i viss utsträckning ifrågasatts. Inom särskilt bygg- och fastighetsbranschen har den stora spridningen bland de anställda fått allvarliga konsekvenser när bolag gått i konkurs och de anställda förlorat såväl anställning som det kapital, ofta lånat, de placerat i de av bolagen utgivna konvertiblerna.

Denna artikel innehåller en översiktlig redogörelse för olika typer av värdepappersrelaterade incitamentsprogram som etablerats på den svenska marknaden och den civilrättsliga regleringen av dessa program, samt för Aktiemarknadsnämndens uttalanden avseende värdepappersrelaterade incitamentsprogram. Även den skattemässiga behandlingen av dessa program berörs kortfattat.

Redogörelsen behandlar endast incitamentsprogram som baseras på någon typ av finansiellt instrument och således inte ordinära bonussystem, vinstdelningssystem m.m. Vidare är redogörelsen begränsad till att omfatta incitamentsprogram i bolag, vars aktier är noterade vid Stockholms Fondbörs eller på annan börs eller marknadsplats, så kallade aktiemarknadsbolag. Vid införande av incitamentsprogram i bolag utan spritt ägande gör sig delvis andra bevekelsegrunder gällande samt är det i praktiken endast bolag med spritt ägande som är föremål för intresse från normgivande organ och media.

De finansiella instrument som behandlas nedan är konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning, köpoptioner och syntetiska optioner. Riktade emissioner av aktier till anställda förekommer också som incitamentsprogram, dock i begränsad utsträckning. I de flesta fall kan de anställda förvärva aktier över börsen och det är generellt inte möjligt att i någon väsentlig utsträckning avvika från marknadskursen på aktien i samband med en riktad emission. Någon särskild redogörelse för riktade emissioner av aktier såsom incitamentsprogram lämnas därför inte, men diskussionen avseende konvertibla skuldebrev torde i stora delar vara relevant även för aktier.

Konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning

I början av 1970-talet initierade svenskt näringsliv införandet av en möjlighet att ge ut konvertibla lån och optionslån av den typ som förekom internationellt. Regler om konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning infördes genom lagen (1973:302) om konvertibla skuldebrev m.m. Denna typ av finansiella instrument kan sägas utgöra en mellanform mellan aktier och fordringar, eftersom skuldebreven berättigar till teckning av aktier i bolaget i enlighet med de särskilda villkor som bestäms vid emissionen av skuldebreven. Reglerna om konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning har sedermera inkorporerats i aktiebolagslagen. Motsvarande regler avseende konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt finns också i bankaktiebolagslagen. Dock saknas möjlighet för försäkringsbolag att uppta konvertibla lån och lån förenade med optionsrätt.

Enligt aktiebolagslagen är det bolagsstämman som beslutar om emission av konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt. Skuldebreven skall ställas till innehavaren eller till viss man eller order och konvertibla skuldebrev skall innehålla en utfästelse från bolaget att borgenären har rätt att helt eller delvis utbyta sin fordran mot aktier i bolaget. För de fall emissionen avser skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning åtföljs i stället skuldebrevet av en rätt att teckna aktier i bolaget mot betalning i pengar.

Det kan noteras att det inte uppställs krav på att lånebeloppet skall förhålla sig på visst sätt till det vederlag som skall erläggas i samband med konvertering eller nyteckning, innebärande att låga lånebelopp kan kombineras med en rätt att konvertera till eller teckna aktier för ett betydligt större vederlag. Den eventuella skillnaden mellan lånebeloppet och det vederlag som skall erläggas för aktierna i samband med konvertering eller nyteckning inbetalas i samband med sådan konvertering eller nyteckning. Vid upptagande av lån med optionsrätt är det förhållandevis vanligt att lånebeloppets storlek är väsentligt lägre än den teckningslikvid som skall erläggas i samband med nyteckning. Däremot är det mycket ovanligt att det nominella beloppet på ett konvertibelt skuldebrev inte överensstämmer med det totala vederlag som skall erläggas för nya aktier i samband med konvertering. Det pris till vilket det konvertibla lånet eller lånet förenat med optionsrätt skall emitteras är beroende av dels den ränta som utgår på lånet, dels det värde som själva konverterings-/optionsrätten åsätts.

Den stora skillnaden mellan konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt är att optionsrätterna kan frånskiljas från skuldebrevet i det senare fallet, vilket inte är möjligt i fallet med konverteringsrätten och det konvertibla skuldebrevet. Teckningsrätter som emitteras i samband med emission av lån förenade med optionsrätt kan också fortleva även efter det att lånet är återbetalt, vilket naturligen inte är möjligt vad gäller konverteringsrätten i det konvertibla lånet. Det är inte möjligt att enligt aktiebolagslagen ge ut så kallade nakna teckningsoptioner dvs. teckningsoptioner utan initial koppling till ett lån. Det diskuteras emellertid av och till huruvida aktiebolagslagen skall ge möjlighet till emission av nakna teckningsoptioner.

Enligt aktiebolagslagen har aktieägarna företräde till teckning av konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt. Ett beslut om avvikelse från denna företrädesrätt skall fattas med kvalificerad majoritet vid bolagsstämma, innebärande att minst 2/3 av de på stämman företrädda aktierna och rösterna måste rösta för beslutet.

Den 1 juli 1987 trädde lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag m.m. i kraft, den s.k. Leo-lagen. Bakgrunden till Leo-lagen var den s.k. Leo-affären, i vilken ett antal ledande befattningshavare i såväl AB Leo som andra närstående bolag erhöll rätt att teckna aktier till mycket förmånliga villkor inför en kommande börsnotering av bolaget. Leo-lagen syftar bl.a. till att förhindra att styrelse och ledande befattningshavare genomdriver stora incitamentsprogram till förmån för i huvudsak sig själva men också till förmån för övriga anställda utan att emissionen får tillbörlig genomlysning och utan att aktieägarna ges möjlighet att på basis av utförlig information ta ställning till förslaget.

Lagen innebär bl.a. ökade krav på information när aktiemarknadsbolag beslutar om emission av aktier, konvertibla lån och lån förenade med optionsrätt riktade till bolagets anställda och styrelseledamöter eller närstående till sådana personer. Vidare uppställer Leo-lagen kravet att ett beslut om sådan emission skall biträdas av minst 90 % av de vid stämman företrädda aktierna och rösterna. Leo-lagen är också tillämplig på motsvarande emissioner i dotterbolag till aktiemarknadsbolag och på beslut om försäljning av aktier i dotterbolag till ovan angivna personkrets.

De konvertibla lånen riktade till anställda fick sitt genombrott i mitten av 80-talet. Det totala antalet anställda som tecknade konvertibler i svenska företag under 80-talet uppgick till ungefär 200.000 personer. Av dessa är ungefär hälften kollektivanställda och hälften tjänstemän. Det totala lånebeloppet som genom emissioner av konvertibla skuldebrev lånades upp från anställda under åren i mitten av 80-talet uppskattas till ungefär 13 miljarder kronor. Det är vidare intressant att notera att företeelsen med konvertibla förlagslån såsom incitamentsprogram för bolagets anställda i huvudsak är en svensk företeelse, vilket väsentligen torde ha skattemässiga förklaringar.

Ett upptagande av ett konvertibelt förlagslån från de anställda innebär inte enbart att de anställda erhåller en rätt att utbyta fordran mot nya aktier utan också att de anställda lånar ut pengar till bolaget. Denna effekt, att bolaget blir en av den anställdes största gäldenärer, de kan möjligen inbjuda till vissa betänkligheter. Lånet är förvisso i de flesta fall förhållandevis säkert, eftersom gäldenären ofta är ett stort börsnoterat företag. Det skall emellertid noteras att lånet normalt är efterställt övriga bolagets lån och förpliktelser och således berättigar till utdelning först efter bolagets övriga fordringshavare i händelse av konkurs. Historien har också utvisat att även stora börsnoterade företag kan gå i konkurs, varpå den anställde förlorar såväl anställning som de pengar han lånat ut till företaget.

Stockholms Handelskammare och Sveriges Industriförbund inrättade 1986 en nämnd som skulle ha till uppgift att uttala sig i enskilda ärenden avseende aktiemarknaden, Aktiemarknadsnämnden. Nämnden har lämnat ett antal uttalanden avseende emissioner av konvertibla förlagslån (se bl.a. 1988:10, 1989:1, 1989:5 och 1990:8), vilka inte endast är tillämpliga på aktiemarknadsbolag utan också på bolag som vidtagit åtgärder för att bli aktiemarknadsbolag. Nämnden har därvid bl.a. uttalat sig vad avser utspädningseffekt, pris, teckningsbelopp, teckningsberättigande och information i samband med beslut om emission.

Aktiemarknadsnämnden anser att utspädningseffekten för incitamentsprogram i form av konvertibla skuldebrev inte bör överstiga 5 %, räknat på det totala antalet aktier och röster efter full konvertering. Om särskilda skäl föreligger bör emellertid avvikelse från denna grundregel kunna ske.

Vad gäller priset på konvertibla skuldebrev som emitteras till anställda i bolaget, är utgångspunkten, enligt nämnden, att detta skall vara marknadsmässigt. Priset kan emellertid, om goda skäl därför kan anföras, sättas lägre än det beräknade marknadsvärdet. Bl.a. kan avvikelse ske från det teoretiskt framräknade värdet i syfte att emissionen skall fulltecknas, vilket också generellt brukar ske vid emissioner på aktiemarknaden. Nämnden har i ett enskilt fall ansett att en skillnad mellan emissionskurs och teoretiskt framräknat värde på de konvertibla skuldebreven om drygt 16 % var i största laget. Styrelsen bör enligt nämnden i sitt förslag till emissionsvillkor redovisa underlaget för prissättningen av de konvertibla skuldebreven.

Vidare är det Aktiemarknadsnämndens uppfattning att tecknings- och tilldelningsbelopp bör hållas på en relativt låg nivå. Någon särskild begränsning vill nämnden emellertid inte göra, men anger som riktmärke att en tilldelning av konvertibla skuldebrev motsvarande ungefär 50 % av årslönen kan vara rimlig. Nämnden har explicit angett att det ovan refererade generellt inte gäller för emissioner riktade enbart till ledande befattningshavare i bolaget, eftersom särskilda skäl därvid gör sig gällande.

Aktiemarknadsnämnden anser vidare att emissioner till styrelseledamöter endast bör förekomma i undantagsfall, t.ex. om styrelseledamöterna är anställda i bolaget eller annat företag inom samma koncern. Nämnden anser det därvid lämpligt att såsom särskild punkt vid bolagsstämma pröva huruvida styrelseledamöter skall äga rätt att teckna konvertibla skuldebrev, bl.a. till följd av den jävsproblematik som kan aktualiseras.

Aktiemarknadsnämnden har i ett fall (1990:8) riktat kritik mot ett bolag som emitterat konvertibla skuldebrev till anställda i bolaget. Bolaget var inte ett aktiemarknadsbolag men hade planer på att börsnotera aktierna i bolaget. Kritiken avsåg såväl prissättningen av det konvertibla skuldebrevet som kretsen av teckningsberättigade. Priset på de konvertibla skuldebreven avvek väsentligt från det teoretiskt framräknade värdet och kretsen av teckningsberättigade var omfattande och inkluderade bl.a. närstående till de anställda i bolaget.

Enligt aktiebolagslagen föreligger, för de fall emissioner riktar sig till en vidare krets, en skyldighet för styrelsen i bolaget att i samband med emission av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt upprätta ett s.k. emissionsprospekt. Med vidare krets skall enligt förarbetena till aktiebolagslagen förstås mer än 200 personer, vilket innebär att personalemissioner i större bolag normalt aktualiserar kravet på emissionsprospekt. Emissionsprospektet skall bl.a. innehålla balans- och resultaträkningar, en redogörelse för bolagets historik och verksamhet, samt i övrigt sådan information som är väsentlig för en investerare. Innehållet regleras primärt av aktiebolagslagen, men också i rekommendationer utgivna av Näringslivets Börskommitté. Det skall noteras att reglerna i lagen om handel med finansiella instrument inte är tillämpliga på personalemissioner. I lagen anges att prospekt skall upprättas vid emissioner riktade till en öppen krets. Enligt lagens förarbeten skall emellertid ett bolags anställda inte betraktas som en öppen krets.

Köpoptioner

Även köpoptioner har använts relativt flitigt i svenska börsnoterade bolag såsom incitamentsprogram för de anställda. Förekomsten av köpoptioner som incitamentsprogram blev vanlig under andra hälften av 1980-talet. Tredje Löntagarfonden gav, som första stora aktör, år 1986 ut köpoptioner till anställda i Pronator AB.

Köpoptionerna syftar på samma sätt som de konvertibla skuldebreven till att öka de anställdas, i huvudsak ledande befattningshavares, motivation och engagemang för bolaget. Den stora skillnaden mellan konvertibla skuldebrev och köpoptioner är emellertid att de senare utges inte av arbetsgivarbolaget utan av tredje part, medan de förstnämnda emitteras av arbetsgivarbolaget. Ofta utställs emellertid köpoptionerna med medverkan av arbetsgivarbolaget, som därvid normalt också finansierar upplägget. Den krets till vilka optionerna utfärdas begränsas normalt till ledande befattningshavare i bolaget och köpoptioner har således inte erhållit lika stor spridning bland anställda som konvertibla skuldebrev.

Köpoptioner till ledande befattningshavare utfärdas normalt av huvudaktieägaren i bolaget och någon direkt avtalsrelation mellan den anställde och arbetsgivarbolaget uppstår således inte. Anledningen till att arbetsgivarbolaget inte ställer ut optionen torde i huvudsak vara att ett aktiebolag enligt aktiebolagslagen inte får äga egna aktier och därför inte heller torde kunna utfärda köpoptioner på egna aktier. Med anledning av denna omgång har det ibland diskuterats huruvida ett utställande av köpoptioner till ledande befattningshavare skulle kunna utgöra ett korruptionsbrott. En sådan brottsrubricering torde emellertid endast vara aktuell under mycket speciella omständigheter, enär arbetsgivarbolaget normalt medverkar eller i vart fall har kännedom om optionernas utfärdande.

Köpoptionerna är inte associationsrättsligt reglerade, utan utgör ett renodlat avtalsrättsligt instrument. Det har diskuterats huruvida Leo-lagen skulle kunna anses tillämplig i samband med utfärdandet av köpoptioner till anställda. Leo-lagen är inte enligt sin ordalydelse tillämplig i samband med själva utfärdandet av köpoptionerna, men väl i samband med att den anställde förvärvar aktier vid lösen av köpoptionen (förutsatt att lagens övriga rekvisit är uppfyllda). En rimlig tolkning av Leo-lagen torde dock ge vid handen att om utfärdandet av köpoptionen beslutats enligt Leo-lagens regler, bör lösen av optionen kunna ske utan att den frågan skall behöva hänskjutas till bolagsstämma.

Aktiemarknadsnämnden (1987:11) har uttalat att, i de fall optionsutfärdaren och arbetsgivarbolaget ingår i samma koncern, beslut om utfärdande av köpoptioner bör fattas i former motsvarande de som anges i Leo-lagen. Detta innebär bl.a. att beslutet om utgivandet av köpoptioner skall tas på bolagsstämma i aktiemarknadsbolaget och kräver biträde av 90 % av de på stämman representerade aktierna och rösterna. För det fall optionsutfärdaren och arbetsgivarbolaget inte ingår i samma koncern är det, enligt nämnden, emellertid inte möjligt att uppställa kravet att reglerna i Leo-lagen efterföljs.

Aktiemarknadsnämnden har vidare uttalat att information om köpoptioner som utfärdas bör offentliggöras utan obehörigt dröjsmål, varvid informationen bör omfatta uppgift om vilka personalkategorier som erhåller tilldelning, tilldelningens storlek, köpoptionens premium, lösenpris och löptid. Nämnden har också uttalat att villkoren i köpoptionerna bör vara grundade på en marknadsmässig bedömning, innebärande bl.a. att optionens premium bör motsvara det värde som erhålls på optionen vid en beräkning enligt någon vedertagen värderingsmodell. Värderingsproblem uppkommer naturligen i samband med värdering av köpoptioner utställda till anställda, enär villkoren är av icke standardiserad natur och ofta innefattar ett överlåtelseförbud.

Nämnden har också noterat att viss återhållsamhet beträffande omfattningen av köpoptionsprogram bör iakttagas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls. Aktiemarknadsnämnden har vidare behandlat ett antal specifika ärenden i vilka köpoptioner utfärdats till VD och andra ledande befattningshavare (se bl.a. 1990:2 och 1990:3). I inget fall har Aktiemarknadsnämnden valt att rikta kritik mot det sätt på vilket köpoptionerna beslutats och informationsmässigt hanterats.

Syntetiska optioner

Med syntetiskt finansiellt instrument brukar man avse en konstruktion genom vilken effekterna av ett redan existerande finansiellt instrument åstadkoms. Sådana konstruktioner har tidigare förekommit bl.a. när försäkringsbolag, som inte får emittera konvertibla skuldebrev, gav ut syntetiska konvertibler, vilket var ett instrument bestående av en köpoption och en obligation.

Den senaste formen av värdepappersrelaterade incitamentsinstrument i Sverige är de syntetiska optionerna. De första syntetiska optionerna i Sverige torde ha utfärdats under 1992 och det finns idag ungefär ett tjugotal utestående syntetiska optionsprogram i aktiemarknadsbolag.

En syntetisk option definieras som ett avtal varigenom optionsinnehavaren ges rätt att erhålla ett visst lösenbelopp när avtalet löses, dvs. när den syntetiska optionens lösenperiod löper ut. Den syntetiska optionen skall således i allt väsentligt efterlikna en ordinär köpoption, med lösenbelopp, lösenperiod m.m. Den väsentliga skillnaden är att den syntetiska optionen inte berättigar till förvärv av något underliggande instrument, vilket generellt en köpoption gör. I samband med lösen av den syntetiska optionen erhåller istället optionsinnehavaren ett belopp, svarande mot skillnaden i värdet på den underliggande tillgången, i föreliggande fall aktier i noterade bolag, och det lösenbelopp som bestämts i optionsavtalet. Optionens löptid brukar variera mellan 3 och 8 år. Optionsinnehavaren erlägger normalt också ett premium i samband med förvärvet av den syntetiska optionen.

Eftersom det inte finns något krav på att utställaren av den syntetiska optionen innehar den underliggande aktien är det möjligt för ett bolag att ställa ut syntetiska optioner avseende egna aktier. Det är bl.a. därför som syntetiska optioner är särskilt attraktiva.

Det saknas särskilda lagregler om syntetiska optioner och utfärdandet av dessa. Det har emellertid antagits att beslut om utfärdande av syntetiska optioner till ledande befattningshavare, dvs. ingående av avtal med ledande befattningshavare i bolaget, skall fattas av styrelsen i bolaget. Detta är också den uppfattning som Aktiemarknadsnämnden har givit uttryck för (1994:6). I vissa fall kan jävsproblem aktualiseras, vilket får hanteras från fall till fall.

Bland annat till följd av den allmänna debatt som ägde rum under 1994 angående lämpligheten av syntetiska optionsprogram i aktiemarknadsbolag, har Aktiemarknadsnämnden uttalat sig generellt även i denna fråga (1994:6). Det kan noteras att nämnden, bl.a. mot bakgrund av att optionerna inte ger innehavaren någon rätt att förvärva aktier och inte heller är avsedda för handel, ansåg att syntetiska optioner har en förhållandevis svag anknytning till aktiemarknaden och därför var relativt obenägna att uttala sig om syntetiska optioner. Med hänsyn till att det förelåg ett behov av ett yttrande från ett opartiskt organ, ansåg nämnden emellertid att den borde avge ett uttalande.

Aktiemarknadsnämnden har uttalat vissa krav på information i samband med beslut om utgivande av syntetiska optioner. Det är bl.a. av vikt att planerna på utgivande av syntetiska optioner tidigt tillkännages och information lämnas till aktieägarna och marknaden. Beslutet att ge ut syntetiska optioner bör också, enligt Aktiemarknadsnämnden, omedelbart offentliggöras, varvid bl.a. skall uppges vilka kategorier befattningshavare som berörs, det antal befattningshavare till vilket erbjudandet riktas, den erbjudna tilldelningens storlek, premium, lösenpris, löptid och aktuell aktiekurs vid utfärdandet av optionerna. Det är också viktigt att värderingen av de syntetiska optionerna är baserad på affärsmässig grund, varför information normalt bör lämnas om vilket eller vilka värderingsinstitut som deltagit i värderingen. Enligt nämnden skall information också lämnas löpande i bolagets årsredovisning, särskilt en redogörelse för effekterna av optionsprogrammet på bolagets resultat och finansiella ställning.

Aktiemarknadsnämnden har i sitt uttalande också angett att återhållsamhet bör iakttagas i samband med utformningen av syntetiska optionsprogram, så att allmänhetens förtroende för näringslivet och därmed även för aktiemarknaden upprätthålls. Nämnden anser inte att styrelseledamöter eller aktieägare i bolagen bör komma ifråga vad gäller syntetiska optioner, förutom i de fall dessa är anställda i bolaget eller annat företag inom samma koncern.

Det kan i sammanhanget noteras att Leo-lagen inte är tillämplig på syntetiska optioner och att Aktiemarknadsnämnden har ansett att utgivande av sådana optioner inte heller kan anses vara ett kringgående av Leo-lagen.

Mot bakgrund av Aktiemarknadsnämndens uttalande och den debatt som förevarit, torde det vara den allmänna uppfattningen att syntetiska optioner bör prissättas utifrån affärsmässiga grunder, dvs. att optionens premium bör motsvara det värde som erhålls vid en värdering enligt någon allmänt vedertagen värderingsmodell. Denna uppfattning överensstämmer också med vad som gäller för övriga värdepappersrelaterade incitamentsprogram.

De syntetiska optionerna har i viss utsträckning kritiserats i media, och det finns delade uppfattningar om huruvida de når målet att utgöra ett adekvat incitament för företagsledningen. Det kan också vara svårt att bedöma konsekvenserna på bolagets resultat och ställning av syntetiska optioner, varför redovisningsproblem kan uppstå. Betydelsen av korrekt och fullständig information i samband med utgivande av syntetiska optioner har därför poängterats. I syfte att begränsa effekterna av de syntetiska optionerna på bolagets resultat och ställning, kan det vara lämpligt att söka begränsa de penningbelopp som kan komma att utbetalas i samband med lösen av optionerna. En sådan motsvarande begränsning är vanlig i de flesta andra typer av direkt bolagsanknutna incitamentsprogram, såsom t.ex. bonussystem.

Syntetiska optioner torde även fortsättningsvis utgöra ett alternativ till de mer traditionella värdepappersrelaterade incitamentsprogrammen, såsom konvertibla skuldebrev och köpoptioner m.m. Den kritik som riktats mot syntetiska optioner torde huvudsakligen ha att göra med storleken av dessa program, prissättningen på de syntetiska optionerna och de svårbedömda effekter dessa kan få på bolagets resultat och ställning. För det fall den återhållsamhet som Aktiemarknadsnämnden föreskrivit iakttas, torde risken för framtida kritik minska.

Skattemässig behandling av värdepappersrelaterade incitamentsprogram

Den övergripande frågan avseende den skattemässiga behandlingen av värdepappersrelaterade incitamentsprogram är huruvida de skall beskattas som inkomst av tjänst eller inkomst av kapital. De skäl som kan anföras för beskattning under inkomstslaget tjänst, torde vara att ersättningen under sådana program är relaterad till den insats man gör i bolaget såsom anställd.

Den skattemässiga hanteringen är beroende av huruvida instrumentet, köpoptionen, konvertibeln m.m., kan betecknas som ett självständigt värdepapper. Om så är fallet sker beskattning som inkomst av kapital. I denna bedömning är det bl.a. av vikt på vilket sätt instrumenten är knutna till anställningen. Om det föreligger inskränkningar i rätten att överlåta instrumenten och om det i övrigt föreligger villkor som är knutna till anställningen, såsom t ex att optionerna förverkas när anställningen upphör, ökar risken för beskattning som inkomst av tjänst.

För det fall den anställde erhåller en förmån i samband med förvärvet av det finansiella instrumentet, företrädesvis i form av en prisrabatt jämfört med ett beräknat teoretiskt värde, skall denna beskattas som inkomst av tjänst vid tidpunkten för förvärvet. Bolaget skall därvid generellt också erlägga sociala avgifter på denna förmån. I normalfallet söker man anpassa det vederlag den anställde erlägger för t.ex. optionen så att någon förmån inte anses utgå, dvs. det premium den anställde betalar för optionen överensstämmer med det teoretiskt framräknade värdet. Denna prissättningsfråga är i praktiken relativt svårhanterlig, enär det inte finns några teoretiska värderingsmodeller som på ett relevant sätt tar hänsyn till alla de villkor som är knutna till optionen.

Mot bakgrund av att de enskilda villkoren är av stor betydelse vid den skattemässiga bedömningen är det svårt att uttala sig generellt om beskattningen av värdepappersrelaterade incitamentsprogram. Det är emellertid möjligt att konstruera villkoren på så sätt att beskattning sker under inkomst av kapital och inte under inkomst av tjänst. Den skattemässiga hanteringen av olika incitamentsprogram torde ha stor påverkan på utformningen av programmen och utvecklingen av nya incitamentsprogram.

Avslutande synpunkter

Aktiemarknadsnämnden har spelat en betydelsefull roll i utvecklingen av villkor vid emissioner av konvertibla skuldebrev och utställande av köpoptioner m.m. till ledande befattningshavare och övriga anställda, samt vad gäller den informationsmässiga hanteringen av värdepappersrelaterade incitamentsprogram. Det som betonas i nämndens uttalanden, och som också fått gehör på marknaden, är att incitamentsprogram som beslutas i aktiemarknadsbolag skall vara skäliga och att återhållsamhet skall iakttagas vad gäller utspädningseffekter, prisrabatter, kretsen av teckningsberättigade m.m.

Det kommer troligen alltid att finnas incitamentsprogram som är möjliga att kritisera utifrån aktiemarknadssynpunkt. Den praxis som, bl.a. genom Aktiemarknadsnämndens uttalanden, har framträtt torde emellertid i den utsträckning den efterföljs innebära att kritiken av enskilda program minskar och, huvudsakligen vad gäller syntetiska optioner, att konsekvenserna av programmen på bolagets resultat och ställning blir enklare att förutse.

Huruvida incitamentsprogram skall beslutas av styrelse eller bolagsstämma torde, förutom i de fall där det uttryckligen är ett lagkrav, vara beroende av situationen i det enskilda fallet, varvid bl.a. omfattningen av programmet torde ha betydelse.

Det ekonomiska utfallet av värdepappersrelaterade incitamentsprogram är till stora delar beroende av faktorer som inte den enskilde befattningshavaren har möjlighet att påverka. Det kan därför diskuteras i vilken utsträckning de värdepappersrelaterade incitamentsprogrammen uppfyller syftet att öka de anställdas engagemang för bolaget och huruvida de värdepappersrelaterade incitamentsprogrammen innebär ett ökat mått av måluppfyllelse jämfört med de traditionella incitamentsprogrammen, vilka normalt har en starkare koppling till den anställdes egna prestationer. Lämpligheten av värdepappersrelaterade incitamentsprogram i förhållande till de mer traditionella kan därför i många fall behöva prövas mer utifrån det enskilda bolagets förhållanden än utifrån allmänna, finansiellt tekniska överväganden.

Jan Lombach och Johan Cederlund

Jan Lombach och Johan Cederlund är verksamma vid Advokatfirman Vinge, Stockholm, samt ansvariga för utbildningen inom kapitalmarknadsrätt vid Handelshögskolan i Stockholm.

Sifferkollen Läs mer

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800  
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%